7.5 Magnus Henrekson – Sanningen om skolan

non-featured

Fil 2018-01-03 14 41 11.jpeg

I avsnittet talar vi med professor Magnus Henrekson. Som chef för Institutet för Näringslivsforskning är han i grunden ekonom, men det vi ska tala om är den svenska skolan.

Magnus har nämligen varit både redaktör för och medförfattare till en bok om just skolan med den passande titeln ”Kunskapssynen och pedagogiken”.

Han har skrivit boken tillsammans med professor i spanska Inger Enkvist, Martin Ingvar som är hjärnforskare och lärdomshistorikern Ingrid Wållgren och vill man sätta sig in vad skolans problem är så är den det bästa ställe du kan börja på.

Den passande huvudtiteln förtydligas av undertiteln ”varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas”. Så att det verkligen inte råder någon tvekan om vad det handlar om.

Stora anspråk anspråk således. Om det beror på att den är fantastiskt nydanande inom undervisning eller om det snarare beror på våra pedagogiska professorers egen inkompetens får du alltså reda på när du lyssnar på det här avsnittet.

Boken går igenom hur man lär sig saker. Det vi vet från vår egen historia och det vetenskapen bekräftar. Dessvärre verkar den svenska skolan ha bestämt sig för att göra tvärtemot de rekommendationer som Magnus och hans medförfattare förespråkar.

Våra professorer i pedagogik har istället bestämt att vi ska strunta i det som har fungerat upp till för ungefär 30 år sedan och sen ignorera all ny kunskap om hur man lär sig saker och istället fokuserat svenska skolan på att få barn att inte lära sig genom att lära sig själva. Barn är som bekant inkompetenta. Det är därför de inte ska vara lärare. De behöver lärare. De kan ingenting.

Tesen som löper som en röd tråd genom boken tycks vara att problemen uppstod när man började se på kunskap som något man måste skaffa sig själv. Vi slutade alltså tro att kunskap kunde vidarebefordras från en person till en annan.

En förbluffande idé! Särskilt som grund för ens skolpolitik. Eftersom den skulle innebära att personer som skriver under på det alltså tycker att all kommunikation är meningslös. Samtal. Sms. Dikter. Film. Inget av det skulle egentligen spela någon roll om man drog det till sin spets.

Tidigare trodde man att det gick alldeles utmärkt att lära sig saker av en lärare. Och konsekvensen av att tro det blev att människor faktiskt lärde sig saker.

Min egen åsikt om skolan har alltid varit att skolan är till för att lära barn att ha tråkigt. Min fars favoritordspråk var ”repetitio est mater studiorum” – repetition är alla studiers moder. Ett ordspråk vars giltighet han bevisade genom att tvinga oss att upprepa det så ofta att det ibland kändes som att jag inte skulle ha plats för någon annan kunskap än just den.

Det lärde mig i alla fall en sak. Att ha roligt är inget barn behöver lära sig. Det kan de oftast lista ut själva.

Att ha tråkigt är svårt att lära sig. Eftersom det är så tråkigt.

Och eftersom kunskap är svårt att ta till sig kräver det att man lär sig ha tråkigt. Belöningen man får när man förstår något är värt besväret.

Om du tänker att vi inte ska uppfostra barn till att vara robotar som bara lär sig fakta utan kritiskt tänkande eller analys. Oroa dig inte. Det är också bra för barn med regler och ordning. Det ger dem något tydligt att ta ställning emot.

Att uppmuntra barn till att göra revolution mot sina föräldrar är bara larvigt. Det föder inga riktiga revolutionärer. Bara förvirrade individer som inte vet vilket kön de tillhör och slåss för könsneutrala toaletter.

Om något är viktigt för att garantera medborgarnas frihet är det en bra skola. Utbildning är nyckeln till självständighet och därmed frihet.

Och om du inte tror att kunskap kan förmedlas kommer du att odla en kultur där kunskap inte respekteras. Och till sist styrs du av mediokra människor. I bästa fall.

Utöver sin bok skickade Magnus mig en fotostatkopia av valda delar av en bok som ”Sanningsteorier i Antropocen” av Gunnar Andrén.

Jag har läst liknande litteratur på engelska, epistemologi, vilket är vad man kallar läran om kunskap, men inte på svenska.

I den hittar jag en liten undersökning om hur många svenskar som tror på sanning. Tydligen är det bara 32 procent, vid båda tillfällena, alltså en tredjedel som gör det. Resten av svenskarna är primärt relativister. Det är de dåliga nyheterna. De goda nyheterna är att bland relativister så finns det både sådana som tror att något är sant om tillräckligt många tror på det och såna relativister som tror att något är sant om det fungerar – så kallade pragmatiker – och med lite tur är de tillräckligt många för att man ska kunna övertyga dem om att även om sanning inte existerar så fungerar det bättre att tro att den gör det.

 

 

 

DKs Patreon: bit.ly/ARONFLAMDK

SWISHA på 0768943737.

Bitcoin: 3EPQMEMVh6MtG3bTbGc71Yz8NrMAMF4kSH

Edited by Marcus Blomgren – contact at Instagram @marcusbrummgren

About the author

Komiker, författare och podcastare