Essämonolog: FAKEtruth

Tror du på sanning?

Om ja, vad är sanning för dig?

När projektet #krossasocialismen inleddes för snart ett år sedan var det många som tyckte att det var en onödigt hård formulering. Jag sa då att jag hade mina skäl och att dessa skulle avslöjas i slutet av det gregorianska kalenderåret 2017.

Dessvärre har inte kunnat leva upp till det löftet förrän nu av personliga skäl. Så istället för att göra det innan årets slut får det istället bli inledningen på det nya gregorianska kalenderåret 2018.

Det har med just den där frågan jag ville att du ställer dig själv att göra. Tror du på sanning?

I en bok som heter ”Sanningsteorier i Antropocen” av Gunnar Andrén  hittar jag en liten undersökning om hur många svenskar som tror på sanning. Tydligen är det bara 32 procent, vid båda mättillfällena, alltså en tredjedel som tror på sanning.

Resten av svenskarna är primärt relativister. Det är de dåliga nyheterna. De goda nyheterna är att bland relativister så finns det både sådana som tror att något är sant om tillräckligt många tror på det, och såna relativister som tror att något är sant om det fungerar – så kallade pragmatiker. Med lite tur finns det alltså tillräckligt många för att man ska kunna övertyga dem om att även om sanning inte existerar, så fungerar det bättre att tro att den gör det. 

I tider när Ylva Johansson kan sitta och tala om svenska värderingar – givetvis utan att specificera någon enskild svensk värdering – när det fram tills för bara någon vecka sedan inte funnits något annat än värdegrund. Ett löst begrepp som kan fyllas med lite vad som helst beroende på vad som är trendigt för tillfället. Eller när Margot Wallström vägrar kalla samman till ett möte i FN:s säkerhetsråd för att fördöma den iranska teokratiska regimens brutalitet, för att vi enligt Margot inte bör lägga oss i ”ett annat lands inre angelägenheter”.

Jag tycker inte att det är ett särskilt bra råd i just den här situationen. Men vet du vem som verkligen borde ta till sig av vad Margot säger? Margot!

Förslagsvis Margot från 2016 som ville undersöka den israeliska militärens våld.

Skillnaden kanske är att Israel, sina fel och brister till trots, är en demokrati, medan Iran är en teokratisk diktatur? 

För när Margot Wallström, som den yttersta representanten för den svenska arbetarrörelsen i utrikesfrågor får välja mellan demokrati och diktatur, då väljer hon diktatur.

Får hon välja mellan ett land där kvinnor har rösträtt, gör militärtjänst och får arbeta med vad de vill – vilket de får i Israel; eller ett land där kvinnor måste ha slöja, som avrättar homosexuella genom att hänga dem från kranar och fängslar ateister – då väljer Margot Wallström, vår utrikesminister kvinnoförtryck, homofobi och religiöst förtryck.

Genom Margot Wallström blir det tydligt att vänstern för det första inte verkar ha någon koll på vad som pågår, och för det andra desperat skulle behöva värderingar. Riktiga värderingar. Principer. Sådana som är eviga och orubbliga.

Tror man inte att något är sant är det omöjligt att ha.

Huruvida det finns sanning eller inte är alltså avgörande. Om man inte tror på sanning kan man ju säga vad som helst.

Då blir det väldigt svårt att ha en dialog. Det här kommer inte att vara ett fullt frontalangrepp på Postmodernismen. När Jordan Peterson angriper postmodernismen är det politiken han kritiserar. I det har han rätt. Postmodern teori blir urusel politik.

Det innebär dock inte att postmoderna teorier helt saknar värde. De kan ge upphov till väldigt intressanta tolkningar av verkligheten och därmed också nya insikter. Även när de är fel har de det värdet att de har fel. Vilket ger dess motståndare tillfälle att vässa sina argument.

Ska man bemöta postmodernismen bör man hur som helst bemöta den på just argumenten – inte politiken som blir konsekvensen av dem.

Själv tror jag på sanning. Jag gör det för jag har sett sanning, som, till skillnad från vad människor ibland verkar tro, inte alls är så lätt att se med blotta ögat.

Att jorden är rund är ett bra exempel på det. För visst kan du argumentera för att även när de flesta trodde att jorden var platt så kunde man ju se att det kurvade sig vid horisonten eller att skeppens master försvann under den i fjärran. Men att utav bara det dra slutsatsen att vi själva lever på en sfär är inte alls självklart.

Av jordens synbara kurvning kan Du lika gärna dra slutsatsen att vi lever på en konkav disk – och därifrån är steget inte långt till hinduismens tro att vi lever på en skölpaddas skal medan sköldpaddan, som heter Chukwa, simmar genom himlavalvet.

Med sanning menar jag inte någon stor sanning som Gud eller meningen med livet. Jag tror bara att det finns en objektiv verklighet som existerar oberoende av oss själva – alltså utanför våra kroppar – och att vi med hjälp av våra fem sinnen, vårt förnuft och våra verktyg kan manipulera den verkligheten så att den passar oss bättre. För naturen – som den är skapt idag – verkar inte vara skapt för att ta hänsyn till våra behov.

Jag kräver alltså inte mycket. Små saker bara. Som att 2+2=4 eller att absoluta nollpunkten är minus 273.15 grader celsius.

En extrem postmodernist skulle tycka att allt är relativt. Jag misstänker att en hel del av relativismen i modern tid kommer sig av att människor missförstod relativitetsteorin. Inte ens Einstein ansåg att allt är relativt. Han såg ljusets hastighet som absolut.

Allt är inte relativt. Eftersom formuleringen ”allt är relativt” måste vara absolut om allt ska vara relativt – men om allt är relativt då måste även den frasen vara relativ – och då är ”allt” inte relativt.

Eller så är den frasen absolut – och allt är relativt – utom just den frasen – vilket då innebär att allt inte är relativt.

Hur man än vänder och vrider på det kan absolut relativism förkastas.

Detta kallas realism.

Det är inte så att jag är en naiv realist. En sån som bara tror på det våra fem sinnen säger finns och att inget bortom det existerar. Därför lade jag till det där om vårt förnuft och vår teknologi. De kan visa oss mer av verkligheten än vad våra sinnen räcker är kapabla att uppfatta.  

Stetoskopet som förstärker din hörsel eller kikaren och mikroskopet som förstärker din syn är bra exempel.

Men det yttersta beviset på att det finns en verklighet bortom oss som vi människor kan manipulera med hjälp av vårt förnuft och vår teknologi, kronan av all mänsklig strävan, är varmduschen.

För har du någonsin tänkt på vad varmduschen är för något?

Ett lokalt regn som du kontrollerar både tryck och temperatur på. Varje morgon när jag går in i duschen känner jag mig som en mycket mäktig schaman som helt utan regndans på nolltid lyckas få vatten att skölja över mig.

Hade jag varit etnisk svensk hade jag nog känt mig som Tor.

Ska man vara petig kallar jag mig cynisk realist.

Med cyniker menar jag inte att jag tolkar verkligheten genom Alex Schulman – han är bara cyniker enligt ordets nutida användning – vad man förr kallade en opportunist. Jag syftar på den klassiska cyniska skolan som jag förstått den. Men vi kan lämna cynismen därhän för det är realismen den här texten berör.

Om jag formulerade en stor del av min cynism, som jag misstänker fanns inneboende i mig från början, genom Diogenes och Nietzsche så lärde jag mig om min realism av Bertrand Russell.

Jag listar inte de här namnen för att stila – utan för att du som läser faktiskt har bett mig att vara tydlig med vilka böcker jag fått allt ifrån så att du kan göra detsamma om andan skulle falla på.

Och trots att det var så länge sedan jag läste den kommer jag ihåg att när jag väl var klar med ”A History of Western Philosophy” av Bertrand Russell var det som en stor polett som trillade ner i huvudet på mig. Allt föll på plats.

För mig var den livsavgörande. Och oroa dig inte. Trots den storslagna titeln är boken både väldigt kort och förvånande lättläst och klar.

På svenska heter den ”Västerlandets filosofi” och nu verkar den ha försvunnit från Sverige sedan länge. Du kan bara hitta den på bibliotek och antikvariat. 

Den borde vara obligatorisk läsning i skolan. Men det är den inte.

När jag googlar på filosofiforum finns endast en ensam post från den 21:a juli 2009 som undrar om någon vet varför den inte ges ut på svenska längre. Posten har inga svar.

Allt eftersom 68:a-rörelsen tog sig in i akademin blev post-modernismen dominerande och Bertrand Russell försvann från läslistorna. Jag misstänker inte en aktiv utrensning. Jag menar bara att den prioriterades bort till förmån för nyare idéer. Sämre idéer.

Att vi inte har realism längre över huvud taget är skrämmande. Vi hamnar då i en extrem relativism. Och det är ett problem.

Som kulturverkare själv älskar jag givetvis tolkning och diskussion – men då måste vi vara överens om du och jag att där finns något att tolka.

Tror man inte på att det finns en objektiv verklighet hamnar vi i ett tillstånd där man tvingas tro på två diametralt motsatta, ömsesidigt uteslutande, och därtill felaktiga ståndpunkter.

1. Den första är att ord inte spelar någon som helst roll eftersom ingen sanning finns – och då börjar man agera som att den bästa lögnen är det som är sant –
2. samtidigt som man tror att all sanning skapas av språket – eftersom ingen sanning finns utanför det – och så börjar man föra ett krig mot språket. Eftersom man plötsligt tror att verkligheten skapas av språket – istället för att tro att språk skapas av verkligheten.

Ett exempel är den gamla slitna frasen om att eskimåer skulle ha sjutton olika ord för snö. Jag vet inte om det är sant att de har det. Jag tror att det är en gammal skröna eller överdrift. Men låt oss för diskussionens skull anta att det är sant att eskimåerna spenderar större delen av sin vakna tid med att gå runt och skryta med hur många ord de har för snö. Då skulle man ju bli rätt irriterad på dem eller hur? För det är ju inte som att de har uppfunnit snö! De har bara råkat födas på ett ställe där det inte finns nåt annat än snö och därför har de en massa ord för snö.

Det är INTE så att en nomadstam flyttade till ett prunkande Arktis, började uppfinna massa ord för snö, och sen blev nordpolen ett fruset helvete.

Och om du tror att det finns sanning men bara på individuell nivå – ”min sanning” – så kallad subjektiv relativism – så är du också rätt lätt att motbevisa på ungefär samma sätt – för om all sanning är individuell då gäller ju inte det uttalandet alla utan bara just dig som uttalar det varför det därför inte är sant.

Själv tror jag att språket är viktigt som ett verktyg för att beskriva verkligheten. Och jag tror att ord påverkar hur vi ser den – men det skapar den inte.

Så när jag valde min slogan #krossasocialismen så var det bland annat med hänsyn taget till detta.

För när jag gick med i socialdemokraternas demonstrationståg på första maj skanderade hela tåget #krossakapitalismen och #krossa Almega när vi passerade deras kontor. Vilket är löjligt. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och till och med Vänstern har erkänt att det kapitalistiska systemet fungerar. Till och med goda gammelkommunister vill behålla det – de vill bara göra sig av med kapitalisterna.

Efter 1989 borde det socialistiska projektet vara över. Till och med Kina erkänner fria marknader som tillväxtmotor. Men vänstern demonstrerar fortfarande under parollen att kapitalismen borde krossas. Hade de varit ärliga hade istället skanderat ”LAGA KAPITALISMEN!”

Och Almega? En arbetsgivarorganisation. Varför ska de krossas? Konfronterar man nån från vänstern med det blir svaret ”men det är ju bara ord! Ta det inte på så stort allvar.”

För det är där man hamnar om man inte tror på sanning – man hamnar på en plats där ord betyder ingenting, och allting, på samma gång.

Om du inte tror mig gå in på min hemsida och köp en #krossasocialismen-T-shirt och bär den på stan. För plötsligt kommer du märka att samma socialister som inte tycker att det är så farligt att skrika ”Krossa Kapitalismen!”, ”Krossa USA!” plötsligt tycker att ord betyder allt och man får absolut inte skrika ”Krossa socialismen!”

Men här är mitt löfte till dig kära vänster. Jag lovar sluta säga att jag ska krossa socialismen så fort du lovar sluta skrika att du vill krossa kapitalismen. Och jag lovar att sluta sälja T-shirts med texten ”Socialism är ondska! <3” så fort du slutar sälja T-shirts med Che Guevaras ansikte på. Deal?

För den intellektuella position du har tagit, kära vänster, bygger på idén att sanning inte finns, och den leder antingen till en sorts låt-gå relativism.

Utmärkt demonstrerad av Margot Wallström när hon inte vill välja sida i Iran – vilket inte bara leder till att hon väljer sidan som är förtryckande despoter – utan också blir rasistisk i det att hon uppenbarligen inte unnar sina iranska systrar samma friheter som hon själv åtnjuter som kvinna i väst. Hon tycker att de ska vara nöjda med sitt system.

Eller så leder det till ren etnocentrism. Det vill säga att sant är det som flest tycker är sant. Konsensuskultur helt enkelt. Och det är också farligt. För om alla håller med varandra om grundläggande värderingar blir dessa värderingar till slut osynliga. För de behöver aldrig diskuteras.

Och det är vad filosofi är. Att diskutera grundläggande principer. Principer så grundläggande att vi tar dem för självklara. Förkastar du det förkastar du all filosofi.

Vilket i slutändan alltså är exakt vad vår svenska konsensuskultur har gjort. Den har gjort oss oförmögna att tänka.

DKs Patreon: bit.ly/ARONFLAMDK

SWISHA på 0768943737.

Bitcoin: 3EPQMEMVh6MtG3bTbGc71Yz8NrMAMF4kSH

Edited by Marcus Blomgren – contact at Instagram @marcusbrummgren