Som jag har nämnt i tidigare podcastavsnitt har jag fått in väldigt mycket frågor om judendom, antisemitism och staten Israel. I runda slängar kan man dela in dem i tre typer.
Typ 1: Varför kallar du dig jude om du inte tror på Gud?
Typ 2: Vad är antisemitism enligt dig?
Typ 3: Varför vände sig vänstern från Israel?
Frågor som är mycket lätta att besvara.
1. För att jude är både en religion och ett folk.
2. Det är en konspirationsteori som driver människor till vansinne
Och på fråga 3. Svarar jag – Olof Palme.
Men jag misstänker att du kanske vill att jag utvecklar lite?
Kapitel 1 – En Svensk Tiger
Jag har bävat inför det här avsnittet. Dels för att det är inledningen på sista fasen i projektet #krossasocialismen, dels för att det är så personligt och sist men inte minst för att om jag ska göra det här ordentligt, vara så ärlig som jag kan och så sanningsenlig som möjligt, och det avser jag att vara, så kommer jag att vara tvungen att bryta mot kardinalregeln i Sverige från andra världskriget kriget och framåt – en svensk tiger.
Det är en märklig slogan. ”En svensk Tiger”. Den var en del av den kampanj som Sveriges regering inledde den 21:a november 1941 under Vaksamhetskampanjen som syftade till att stävja spionage som kunde skada svenska intressen. Kollar man på Wikipedia liknas den vid den amerikanska kampanjen ”loose lips sink ships” – lösa läppar sänker skepp – som skulle förhindra den amerikanska allmänheten från att tala bredvid mun och på så sätt låta känslig information riskera amerikanska soldaters liv genom att läcka till fienden.
Med den avgörande skillnaden att USA givetvis var en krigförande part i andra världskriget och därför hade skepp att sänka.
Sverige var neutralt. Det var inte med i kriget. Det hade inga skepp att sänka. Så vad, exakt, är det som svenskarna håller tyst om?
Inte för att tillskriva kollektiv skuld eller belägga någon med arvsynd. Jag tror inte på kollektivt skuldbeläggande eller arvsynd.
Inte ens om jag varit troende jude hade jag ju trott på arvsynden. Det är ett kristet koncept. Och nu är jag ju inte ens en troende jude. Så man kan säga att jag har dubbelt så mycket tvivel.
Men jag tvivlar inte på att det måste göras. För att det skulle vara klargörande. Och för rättvisans skull. Och för att det här hyckleriet måste få ett slut. Om domen slutligen blir hård är det bara för att förnekelsen varit så stor.
Men också för att det är en tystnad som sträcker ut sig från kriget genom resten av seklet, över millennieskiftet, tills nu, när detta skrivs, 2018, enligt den gregorianska kalendern. Den tystnaden måste brytas.
Och så är jag rädd för att det här första avsnittet kommer att verka en smula förvirrande. Dels för att det handlar om religion – som är rätt förvirrat. Men också för att jag kommer röra mig – inte bara genom världshistorien – utan också över vitt skilda områden som idéhistoria, ekonomi, mytologi, psykologi, sociologi och kultur.
Tesen jag driver är enkel. Genom att inte ha en fast bas för sina åsikter – utan bara ha åsikter för åsiktens skull – går vi svenskar ständigt till överdrift – med katastrofala följder som resultat. Men istället för att lära oss av våra misstag – vägrar vi erkänna dem och skyndar vidare till nästa storstilade åsikt – bara för att upprepa samma misstag igen.
Kapitel 2 – Hjältar och Lurendrejare
Jag känner igen mönstret väl. För jag har studerat trickstermyten noggrant.
Första delen av den generella trickstermyten följer det mönstret till punkt och pricka. Jag tar upp det här för att det som kommer nu handlar om vad jag tror. Inte vad judar tror. För innan vi kommer till det måste jag förklara vad jag själv faktiskt tror på.
När man lever i en tystnadskultur är det sällan det som sägs som avslöjar vad som hänt. Det du letar efter är vad som inte sägs.
Det viktigaste av allt är att man inte nämner att det finns en tystnadskultur. Utom just när vi sjunger om den i nationalsången.
Att vara jude är som jag har påpekat tidigare att tillhöra ett folk lika mycket som att ha en religion. Och ur religiös synvinkel antar jag att jag är en rätt kass jude. Jag går sällan i synagogan, jag håller inte kosher och jag helgar inte sabbaten.
Jag är sekulär jude. Med sekulär menar jag att jag inte anser att man kan använda religiösa eller teologiska argument i det politiska samtalet i ett modernt samhälle.
Men en sekulär kan fortfarande vara troende. Vilket jag alltså inte är. Jag har nog aldrig varit särskilt övertygad av idén om Gud. Redan när jag var liten och gick på dagis. Ett helt vanligt svenskt kommunalt dagis. Minns jag att nån av fröknarna tyckte att vi skulle rita hur vi såg på Gud.
Antagligen i nåt försök att uppmuntra vad vi än kom fram till på pappret. Jag ritade en skäggig Molgan på ett moln, från barnböckerna om Alfons Åberg. Alfons låtsaskompis Molgan. Tecknad med brutna linjer för att indikera att han bara fanns i fantasin. När jag var klar stirrade jag på min skäggiga Molgan. De brutna linjerna befäste en livslång misstänksamhet mot Gud. Jag tänkte inte låta mig luras av en låtsaskompis i himlen.
På scen brukar jag ofta säga: ”Jag är jude. Men det är inte mitt fel att jag är jude. Jag skyller det på mina föräldrar – eller som jag brukar kalla dem – JUDARNA!”
Jag är ateist. Om jag ska specificera så ser jag mig som principiell ateist. För mig spelar det alltså ingen roll om Gud finns eller inte. Jag är av åsikten att vi inte ska behöva tjäna honom om vi inte vill. Främst för att han, om han nu finns, gav oss den fria viljan. Och eftersom vi inte bad om att födas så vi är inte skyldiga honom något.
Om jag måste välja mellan Gud och människan kommer jag att välja människan varje gång. Av principiella skäl.
Därav termen principiell ateist. Jag tror att Gud hjälper den som hjälper sig själv. Och visst, om du är troende kan du tolka det som att jag tror att det finns en Gud – bara det att han hellre ser att jag besvarar mina egna böner än att han gör det – men jag menar mest att eftersom jag inte tror att det finns någon Gud är det bäst att kavla upp ärmarna och göra det själv.
Ordet Israel betyder i vissa tolkningar ”att brottas med Gud”. Jag gillar den hållningen. För Gud är ett svårt koncept att köpa.
Jag har full förståelse för att Abraham avskaffade gudarna – min enda fråga är alltså varför han behöll en?
Och efter min Bar mitzvah, för det är då man är vuxen nog i judendomens mening för att axla religiöst ansvar, valde jag att inte axla det.
Mitt uppror, inte bara mot judendomen, för som sagt, så värst religiöst var det inte, vände sig också mot idén om etnicitet och traditionerna. Mot allt.
I själ och hjärta har jag alltid varit en individualist. Jag vill inte definieras av slumpen. Landet jag råkade födas i. Den kultur jag får av att bara råka ha rätt, eller fel, föräldrar. Fotbolls- eller hockeylaget som hör till hemkommunen.
Jag ville alltid, och vill fortfarande, mest definiera mig utifrån mig. De egenskaper jag har och hur jag valt att förvalta dem. Och det är också så jag vill behandla andra människor. Jag vill främst ta reda på vad som gör de unika – inte vilka saker som gör dem som alla andra.
Det är också därför jag våndats för det här avsnittet. För det är ju så lätt hänt att det är det jag nu blir. Riksjuden. Om jag inte redan är det. Sverige domineras av en kollektivistisk kultur. Och i en sån bedöms man alltid som representant för sin grupp snarare än som individ.
Några av de saker jag gillade med min uppväxt i judendomen light var myterna. Och även om jag inte tror att de är sanna i någon objektiv mening så tror jag att de äger sanning. De säger något om det mänskliga tillståndet. Något som resonerar djupt inom oss. Det är därför de har sådan makt över våra sinnen – och enligt mig själv fortsätter att göra det. För att det är genom dem som vi förstår världen.
I den mån jag har en egen religion inbillade jag mig väldigt ung att jag bara skulle tjäna två idéer – Mythos och Logos. Fantasi och förnuft. Förnuftet kan säga oss vad som är sant om världen. Fantasin, i mytens form, ger oss en sanning om vad det innebär att vara människa.
Och eftersom jag var en pojke som älskade myter, messiasmyten primärt, spenderade jag en stor del av mitt uppror med att fördjupa mig i andra kulturers myter. Först hjältemyter – Jesus, Robin Hood, Buddha, Gilgamesh, Thor och Siegfried.
Det sista namnet är från Nibelungenlied. Den germanska nationalmyten. Blod, eld och ära. Völsungasagan heter den på svenska. Sigurd heter hjälten där. Numera bortglömd. Konungasagor om sagokungar som härstammade i rakt nedstigande led från Oden. Lite senare, när jag förstod mitt eget väsen bättre, och börjat med komik, Trickstermyter.
Jag antar att många barn växer upp med en stark dragning till hjältemyter. Den judiska kulturen är full av dem. Från Abraham till Moses till berättelsen om Kung David. Jesus. Luke Skywalker och andra klassiker.
Du har hört den tusen gånger. Ett barn till en kung och en drottning överges av föräldrar i ung ålder och uppfostras långt från sitt rättmätiga kungadöme tills en dag då han på något sätt blir kallad till äventyret varpå han under resans gång träffar en vän, vars bidrag till äventyret är nån sorts comic relief, det finns en prinsessa, ett magiskt svärd, en drake och en bad guy.
Lord Fitzroy Somerset fjärde baronen av Raglan var nog den första som försökte systematisera hjältemyten.
Han utgick från Theseus och kom fram till att den måste uppfylla 22 villkor för att vara en perfekt hjältemyt.
Man brukar säga att om en levande persons berättelse får över sex poäng så har den blivit tillrättalagd för att passa in på just det här primala mönstret.
Carl Jung kallar det för arketyper, som människans hjärna känner igen så väl och därför har väldigt lätt att ta till sig.
Theseus får 22 poäng. Det var den myt som Lord Raglan ansåg vara den perfekta urmallen för hjältemyten.
Punkt 1: Hjältens mor är en kunglig oskuld
2: Hans far är kung
3: Och ofta en nära släkting till modern men
4: Omständigheterna kring hans födsel är ovanliga
5: Han ryktas också vara son till en Gud
6: Vid födsel görs ett försök att mörda honom
Och så fortsätter det…
Han uppfostras av fosterföräldrar i ett främmande land. Bara för att i vuxen ålder återvända till sitt kungadöme. Där han besegrar sina fiender och gifter sig med prinsessan. Och så vidare.
Det sägs att allt över sex poäng på skalan är historicitet snarare än historia. Det innebär att om en historisk persons biografi prickar in över sex poäng så har den livshistorien förskönats, för att uttrycka det snällt, för att bättre passa in i den arketypiska mallen.
Alla Suetonius Kejsarbiografier över de romerska kejsarna prickar in över tio. De börjar nästan alltid med att lista kejsarnas gudomliga ursprung och deras födsel under en, tre eller fem ljusstarka stjärnor.
Jesus, som Lord Raglan noggrant utelämnar från sin egen genomgång, får 19.
En annan som får 19 är Barack Obama. I sin första självbiografi ”Min far hade en Dröm”. Och det säger jag inte för att jag tror att Obama var messias. Det tror jag absolut inte och har aldrig gjort. Däremot måste jag konstatera att om det inte är medvetet så måste den mytologiska strukturen sitta i ryggmärgen på honom.
Han föds som enda barn till en vit jungfru från Kansas och en mörk prins från ett främmande land men uppfostras av sina morföräldrar på en paradisö tills han återvänder till sitt förlorade kungarike, i det här fallet Chicago, och så vidare.
Om något är Obama snarare en falsk Messias som skickligt spelar på människors förhoppningar utan att ens ha den goda smaken att bli korsfäst i slutet av sin karriär.
Trickstern är också en psykologisk arketyp och en stapelkaraktär när man skriver drama. Det är representationen av Kaos. Puck i en midsommarnattsdröm. Morpheus i The Matrix som frågar Neo om han vill äta det röda pillret eller det blåa. Det är den karaktär som kan ta hjälten från den vanliga världen till äventyrets värld. I alla fall när han gästspelar i en hjältemyt.
I sin egen myt. Trickstermyten. Är han ofta som hjälten men hans heliga uppdrag är en dåres uppdrag. Så oftast en komedi alltså. Dum och Dummare eller The Big Lebowski. Jag vill verkligen inte säga att jag blev komiker på grund av en fascination för trickstern. Snarare tvärtom. Det var min kärlek till humorn som fick mig att snöa in på honom.
Vilket jag gjorde långt innan jag började uppträda som komiker. Jag ville förstå komikens väsen. Jag ville veta hur man beskriver kaos. För det är vad Trickstern är. Personifierat kaos.
Den första bok jag läste om Trickster var Lewis Hyde’s Trickster Makes This World. Det är en utmärkt introduktion även om Lewis Hyde’s syn på mytologi är lite väl puritansk för min smak. Han anser att Trickstern bara kan förstås i sitt renaste rituella sammanhang bland Nordamerikanska urinvånare – eller indianer – som man brukade säga förr i tiden.
Donald Trump är en trickster. Vilket är förvånande för han har inte slagit mig som typen som läser mycket böcker inom komparativ mytologi. Och jag säger inte det för slå på Trump. Det finns det andra som gör så mycket bättre.
Jag tar upp det som ett exempel på vad man skulle kunna kalla arketypisk tolkning. Vissa skulle kalla det Jungianskt men där Jung tror att alla dessa sagor kommer ur ett kollektivt undermedvetna jobbar jag med text. Så jag vet att processen är högst medveten. Även om de kommer från något primalt inom oss.
Det jag vet om schismen mellan Freud och Jung; och du ska veta att jag går i Freudiansk psykoanalys, som det sig bör för små judepojkar som sysslar med humor, inte jungiansk; Är att om Freud är sekulär bikt, en sorts individualistisk religion – så är jungiansk analys snarare sekulär kollektivism. Hedendom. Esoterika. Jag känner igen det för jag har själv studerat det. Det som kallas magi helt enkelt. Finns i massa former. Satanism. Wicca. Och så vidare.
Jag vänder mot Jungs tolkning av Trickstern som vår egen skugga i alla tider på alla platser. Jung var från kristen bakgrund. Prästfamilj.
Som du säkert redan vet är Freuds indelning av människans psykologi grovt indelad i Detet, jaget och överjaget. I Jungs värld är Trickstern en symbol för vårt Id. Detet.
I kristendomen blir trickstern ondskan själv – djävulen eller någon av hans demoner – eftersom Gud är det absolut goda. När Snorre Sturlasson skrev ned Eddan castade han Loke i rollen som Djävulen antagligen baserat på att även Loke var ”lögnernas mästare” och att hans roll i Ragnarök är att mörda Balder.
Då är Trickstern betydligt mer sympatisk i polyteistiska religioner där han är amoralisk. Bara kaos. Ibland god, ibland ond, mest rolig.
Han är korsvägarnas och gränslandets Gud, handelns och uppfinningarnas Gud. Han är är lika svårgreppbar och flytande som kvicksilver – vilket i den grekiska mytologin till och med gett honom hans namn – Mercurius. Det är också från just namnet Mercurius som trickster fått sin merkantila aspekt. Merkantil är ett gammalt ord för affärsmässig eller kommersiell. Jag nämner det nu för jag vill att du lägger det på minnet.
Men jag vill att du förstår var jag kommer ifrån först. Låt mig först presentera dig för den romerska guden Hermes. Hermes är son till Zeus men hans mor, Maia, är inte en gudinna. Hon är en av plejaderna, en nymf.
Där föddes Hermes. I en mörk fuktig grotta långt från Olympens glittrande spiror där de andra gudarna bor.
Så fort han växer upp, och han växer upp fort – halvgudar gör tydligen det, känner han sig lurad på vad han ser som sitt rättmätiga arv. En plats bland gudarna i Olympen. Men han är fast i ett fängelse av omständigheter han inte kan kontrollera.
Det Freud kallar att vara fånge i kulturen.
Sin mors låga adel som i sin tur har överförts till honom. Han är född i en kultur där han inte räknas som fullvärdig. Han är en halv gud. Andra halvan är inte det. Inte helt nöjd med sin lott där i grottan ger sig Hermes ut på en serie “äventyr”, nuförtiden hade vi kallat det stöldturné, där han stjäl, luras och ljuger sig till en plats i Olympen.
Hermes uppfinner ett sätt för en outsider att ta sig in i spelet, förändra reglerna och få en bit av kakan. Han har lärt sig att undkomma kulturens fälla. Genom att bryta mot systemet visar han att det inte funkar.
Man kan se det som hände i USA, vår tids Rom, hösten 2017 enligt den gregorianska kalendern, som ett varnande exempel. Ju svårare ett system är att förändra desto mer kaos krävs för att störta det. Senaten och kongressens arbete har gått i baklås sedan många år.
In träder en amoralisk varelse, helt principlös, nån sorts halvgud. I det här fallet ett barn mellan våra dagars högste gud Pengar, och nymfen Media, som är våldtaget av Pengar. Trots det rådande etablissemangets samlade ansträngningar lyckas Donald Trump, inte bara komma in, utan också knipa tronen. Väl spelat. Hatten av till Trump!
Och spring för livet. Eller börja åtminstone bunkra värmeljus och burkmat. Inte nödvändigtvis på grund av Trump. Att ha värmeljus och burkmat hemma är alltid ett bra tips.
Etablissemanget hånade och förlöjligade honom. Hans rasism, kvinnohatet, klimatförnekandet.
Men man kan inte hota någon som redan är smutsig med smuts. Det gör ju bara att avfallsberget växer. Vräkig, vissa skulle kanske säga smaklös, är Donald Trump kvintessensen av de amerikanska idealen, dragna till sin logiska spjutspets och bortom det. The Donald är USAs Id.
Systemet får alltid den trickster det förtjänar.
Han hade i alla fall rätt i att det amerikanska systemet är riggat. Han såg det. Han utnyttjade det skamlöst. Och därmed bevisade han det.
Trump ljög, fuskade och kastade avföring omkring sig, precis som Hermes, och undkom därmed kulturens fälla. Vi får se om han nu blir en del av det system han förkastat eller om han river ner det. Bristande impulskontroll. Reaktiv snarare än aktiv. Nog är han trickster alltid den gode herr Trump. Trickster som barn. Tar han sig igenom den här mandatperioden utan att förstöra fel saker, och kanske, om inte annat av ren slump, råka göra en del bra saker kommer han bli det som Trickster blir i slutet sin egen saga – en folkhjälte. Det är inte samma sak som att vara hjälten med stort H, men någon sorts hjälte är det.
Det våra samhällen ser som ordning skapar samtidigt det som är oordning. Genom att bryta en lag visar man också varför det är olagligt, eller varför det inte borde vara det.
Trickster har inte någon skam. Det som är smuts för oss, fekalier – som är ett finare ord för avföring, lögner, oförställd men olämplig sanning, är hans vapen.
Han använder dem för att forma världen efter sina egna behov, eller bara för att visa att våra monument är byggda av sand, och att det som är sant idag kanske är lögn imorgon. Genom att sakna skam kan han bete sig på ett sätt som vore oacceptabelt för vanliga medborgare. Och nu snackar jag alltså inte längre om Trump.
De här orden skrev jag redan 2011. Då allmänt som en beskrivning av Trickster. Och nu återanvänder jag dem, till min egen förvåning, om Trump. Om han mot all förmodan skulle stjäla elden så tror jag nog snarare att det är från oss än till oss. Men vi får se. Trickster är slumpen. Och slumpen är underlig.
Eller som Lewis Hyde uttrycker det: “Om smuts är en biprodukt av ordning, så är ett krig om smuts alltid ett krig om vad som formar vår värld.” Vilket Trumps medtävlare om tronen blev varse, när de glömde ta med sig avföring till en match i bajskastning.
Missförstå mig rätt. Jag älskar trickster. Jag identifierar mig med trickster. Och jag tror inte trickster behöver vara ond. Jag tror han blir som han bemöts. Han formas av sin omvärld och blir ett svar på den.
Men det är en karaktär som hör hemma i komedier. På Twitter.
Jag vill inte se en trickster som ledare för “den fria världen”. Tricksters ska vara emot ledarskapet. De ska inte vara ledarskapet. Jag skulle inte ens vilja se mig själv leda nåt mer än gamla tanter över gatan. Och då bara under strängt överinseende.
Det är uppochnervända världen. En nutida saturnalia. Fast nu är vi alla inbjudna till orgien vare sig vi vill eller inte. Om en trickster kommer in i Olympen då är något fel med Olympen.
Trickster är till sin natur en dubbel, kluven, delad. I sagorna ibland bokstavligt talat som bröder eller tvillingar. Den grekiska trickstern Prometheus är väl känd, om inte för att stjäla elden från gudarna så åtminstone för att ha givit sitt namn åt den sämsta uppföljaren i filmserien Alien som kommit ut. Hittills ska jag kanske tillägga. Det finns hopp om ännu sämre filmer framöver.
Mindre känt är att han hade en bror som hette Epimetheus. Och de illustrerar motsägelsen i trickster rätt väl. Prometheus betyder förtanke. Pro – för, och metheus – tanke. Att tänka efter före.
Epimetheus betyder eftertanke. I sverige är det bra att vara eftertänksam. Det var det inte i det antika Grekland. Där ansåg man att det var mycket bättre att tänka efter först. Eller som vi brukar säga här i Sverige: “Det är lätt att vara efterklok!” vilket är menat som en varning. Men som vi brukar ta som ett råd. “Lätt säger du? Vad var det andra alternativet? Att inte tänka alls? Låter supernajs!”
Prometheus borde kanske förtänkt lite mer innan han stal elden från gudarna eftersom straffet blev evig tortyr. Att bli fastkedjad vid en klippa där en örn äter din lever varje dag, som växer tillbaka under natten, bara för att åter ätas upp, i all evighet kanske inte låter som en seger.
Men hans offer gav människorna elden. Värme, ljus och skydd.
Hans bror Epimetheus gjorde ingenting för oss människor. Hans enda jobb var att övervaka Pandora. Men eftersom han inte var så bra på att tänka före, utan bara tänkte efter, somnade han på jobbet. Lat och dum som han var. Vilket gav Pandora en möjlighet att släppa ut all världens ondska. Eller nja, nästan all. Epimetheus lyckas stänga locket på lådan i tid för att fånga åtminstone en ondska.
Hoppet. Det måste vi människor bära inom oss. Skälet till att det är ondska är att hopp lägger över ansvaret för att frälsa dig på någon annan. Vanligtvis en messias.
Obama, som du säkert minns, lovade ju hopp och förändring under sin första valkampanj. Inte nog med att han lovade att ge människor ondska – han lovade förändring – en naturlig konstant.
Oftast är trickstern bara delad inom sig själv som Dr. Jekyll och Mr. Hyde, ormen Asmodeus – det är namnet som ormen i paradiset bär, tunga eller Jim Carreys karaktär i The Mask.
I The Mask finner vår huvudperson, genom slumpens försorg, Lokes mask och förvandlas till en sjungande, dansande, skämtande sexmaskin så fort han sätter på den. Det är ett långt steg från karaktärens vardag som tjänsteman på en bank i en inrutad förkrossande tråkig tillvaro. Här syns tricksters delning tydligt. Han för en ständig kamp mot sina egna okontrollerbara impulser. Hunger, törst, sex och, givetvis, kiss och bajs.
En gång i min ungdomliga dårskap försökte jag finna de minsta gemensamma nämnarna för just trickstermyten. Jag var ute efter en struktur för hur vi pratar om kaos. För det är från kaos vi kommer. Och kaos skall vi åter varda. Och däremellan är det också en hel del kaos.
Min inspiration kom från Raglans The Hero, a study in tradition, myth and drama som hade gjort nåt liknande med hjältemyten långt innan Joseph Campbell skrev om Hjälten med tusen ansikten.
Raglan försökte bena ut vad som förekom i alla hjältemyter för att på så sätt få ut grundstrukturen för den. Om inte som bevis på ett biologiskt imperativ så åtminstone för att undersöka en av byggstenarna i vår kultur.
Jag ville göra detsamma för trickstermyten. Jag ville veta om det fanns en struktur i medvetandet för trickstermyter. Och jag tänkte att även om det inte finns någon sådan så berättas ju trickstermyter, numera i form av Dum och Dummare eller The Big Lebowski, och genom att de berättas skapas de ju hela tiden.
I just Dum och Dummare och The Big Lebowski är den här delade naturen, mellan Harrys dum och Lloyds dummare, eller The dudes obryddhet, att bara reagera snarare än agera, och hans vän Walters okontrollerbara raseriutbrott, tydlig.
Och den här splitten i oss, mellan det djur vi är och den människa vi drömmer om att vara, illustrerar trickstermyten perfekt. Det är nämligen myten om hur vi blev människor.
I början av sagan är trickster som ett barn. Han kan inte kontrollera sin egen kropp. Han drivs av hunger och uppfinner lögnen bara för att stilla den. Han ljuger sig till maten. Bara för att själv bli lurad på den mat han så gärna vill ha.
Han kan inte kontrollera sin penis. Den simmar iväg på egen hand och ställer till ofog som vi idag skulle ge honom fängelse för. I en berättelse om Wakdjunkaga – Winnebagoindianernas trickstergud – ser han en hövdings dotter bada i floden. Överrumplad av hennes nakna skönhet sliter sig hans penis loss från kroppen och simmar under vattnet in i den arma flickan.
Han har ingen kontroll över sitt anus. Till slut drunknar han i ett växande berg av sin egen avföring. Ett hjälpsamt exempel för barnen när du en gång för alla har tröttnat på att de inte kan gå på pottan själva.
Han är sin egen naturs fånge. Kroppen är hans fängelse. Precis som för oss. Gång på gång drivs han av impulser han inte kan kontrollera. Och i början av sagan misslyckas han konstant. Barnen du läser sagan för skrattar åt den här tokige vuxne som beter sig som ett barn. “Så kan man ju inte göra!”. “Vad tokigt!”.
Där hjälten lär oss genom att vara ett föredöme, lär oss trickster genom att vara ett avskräckande exempel.
När trickster väl lär sig kontrollera sin kropp försöker han genast använda den för att tillfredsställa sina egna behov. Han drivs av själviskhet. Och gång på gång blir han lurad av andra. Han behärskar sin kropp men inte kulturen omkring honom.
Omständigheterna passar honom inte. Precis som Hermes i sin grotta inser trickster att kulturen nu är hans fängelse. Men trickster är ihärdig. Av att bli lurad lär han sig att lura andra. Av sin otyglade sexualitet lär han sig förförelse och avhållsamhet. Och så vidare. Han lär sig att genom list förändra sina omständigheter. Apan börjar gå upprätt. Det är så den dumme blir den listige. Genom att misslyckas och lära sig av sina misstag. Trial and Error.
Asmodeus, ormen i paradiset som jag på egen hand utsett till Gamla testamentets första trickster, fick kräla i stoffet resten av sin existens.
Vi människor fick medvetandet, som kanske är jobbigt, men som samtidigt gör att vi inte behöver oroa oss för att bli uppätna av andra djur längre, vi har värme, vi har ljus. Teknologin har befriat oss från en del av vår natur. Samtidigt är vi redan teknologins fångar.
Och det är där som “äpplet” i paradiset åter kommer in i bilden. Det är orättvist att vi inte ska få söka kunskap. Hur begränsade våra medvetanden än månde vara. Det är inte heller fel att misslyckas. Det går inte att undvika.
För i slutändan, oavsett om trickster själv lyckas eller misslyckas, förändrar samhället i grunden och blir en del av det eller förvisas, så lönar sig hans äventyr för oss andra. Varje misstag vi gör lär oss något om oss själva. Förutsatt att vi har tillräckligt med självinsikt och självdistans.
Trickstern är en dåre och hans strävan är en dåres strävan. Det kanske inte ens gagnar honom att vara en dåre, men det gagnar oss, både att han är det, och att vi är det. Till en viss gräns.
I verkligheten, bortom myternas slöja, måste alla arter, och alla varelser inom varje art, ta till varje trick i boken för att överleva. Det är ingen synd att vi fann elden – den tog oss ut ur mörkret. Det är ingen synd att vi blev medvetna.
Att tänka är vår evolutionära fördel. Och det kanske inte är så lätt att bära alla gånger, medvetandet, men det är en mycket bättre grej än skunkens evolutionära fördel. Att spruta syra ur rumpan, med tillhörande doft som ständig följeslagare, är värre.
Vi fruktar kaos. För vi är kategoriska varelser. Och kaos vägrar låta sig kategoriseras. Ibland dyker det upp inom oss. Ibland kommer det utifrån. Kaos gör livet oförutsägbart. Det enda vi kan förutsäga är att det kommer bli kaos.
Det vi lär oss av trickstermyten när det gäller vår egen situation, att vi är dumma impulsdrivna djur som lever i en oförutsägbar värld bortom vår kontroll, är att skratta åt det.
För det finns inte nåt du kan göra åt hur absurd existensen är. Det står mellan att skratta och gråta. Välj då att skratta. Det är mycket roligare.
Min syn på myter och deras struktur är betydligt mer universalistisk. Jag tror att vissa urmyter är inprogrammerade i vår biologi som ett sätt att hjälpa oss förstå världen.
Ungefär som Chomsky tror att grammatik är genetiskt betingat tror jag att vissa myter är det. Skapelsemyten, Hjältemyten, Den Romantiska Myten, Trickstermyten, Undergången och så vidare. Dessa myter finns i alla kulturer i alla tider. Oändligt varierade – men grundstrukturen är förvillande lik så fort du rensar bort detaljer som har med tid och plats att göra.
Enkelt kan man säga att hjältemyten är sagan om hur en människa blir Gud. Och trickstermyten är sagan om hur ett djur kan bli en människa.
Min inspiration kom från Raglans The Hero, a study in tradition, myth and drama som hade gjort nåt liknande med hjältemyten långt innan Joseph Campbell skrev om Hjälten med tusen ansikten. Men det sparar vi till nästa kapitel.
Raglan försökte bena ut vad som förekom i alla hjältemyter för att på så sätt få ut grundstrukturen för den. Om inte som bevis på ett biologiskt imperativ så åtminstone för att undersöka en av byggstenarna i vår kultur.
Jag ville göra detsamma för trickstermyten. Jag ville veta om det fanns en struktur i medvetandet för trickstermyter. Och jag tänkte att även om det inte finns någon sådan så berättas ju trickstermyter, numera i form av Dum och Dummare eller The Big Lebowski, och genom att de berättas skapas de ju hela tiden. I just Dum och Dummare och The Big Lebowski är den här delade naturen, mellan Harrys dum och Lloyds dummare eller The dudes obryddhet, att bara reagera snarare än agera, och hans vän Walters okontrollerbara raseriutbrott tydlig.
Och den här splitten i oss, mellan det djur vi är och den människa vi drömmer om att vara, illustrerar trickstermyten perfekt. Det är nämligen myten om hur vi blev människor. I början av sagan är trickster som ett barn. Han kan inte kontrollera sin egen kropp. Han drivs av hunger och uppfinner lögnen för att stilla den. Bara för att själv bli lurad på den mat han så gärna vill ha. Han kan inte kontrollera sin penis. Den simmar iväg på egen hand och ställer till ofog som vi idag skulle ge honom fängelse för. Han har ingen kontroll över sitt anus. Till slut drunknar han i ett växande berg av sin egen avföring. Ett hjälpsamt exempel för barnen när du en gång för alla har tröttnat på att de inte kan gå på pottan själva.
Han är sin egen naturs fånge. Kroppen är hans fängelse. Precis som för oss. Gång på gång drivs han av impulser han inte kan kontrollera. Och i början av sagan misslyckas han konstant. Barnen du läser sagan för skrattar åt den här tokige vuxne som beter sig som ett barn. “Så kan man ju inte göra!”. “Vad tokigt!”. Där hjälten lär oss genom att vara ett föredöme, lär oss trickster genom att vara ett avskräckande exempel.
När trickster väl lär sig kontrollera sin kropp försöker han genast använda den för att tillfredsställa sina egna behov. Han drivs av själviskhet. Och gång på gång blir han lurad av andra. Han behärskar sin kropp men inte kulturen omkring honom. Omständigheterna passar honom inte. Precis som Hermes i sin grotta inser trickster att kulturen nu är hans fängelse. Men trickster är ihärdig. Av att bli lurad lär han sig att lura andra. Av sin otyglade sexualitet lär han sig förförelse och avhållsamhet. Och så vidare. Han lär sig att genom list förändra sina omständigheter. Apan börjar gå upprätt. Det är så den dumme blir den listige. Genom att misslyckas och lära sig av sina misstag. Trial and Error.
Asmodeus fick kräla i stoffet resten av sin existens. Vi människor fick medvetandet, som kanske är jobbigt, men som samtidigt gör att vi inte behöver oroa oss för att bli uppätna av andra djur längre, vi har värme, vi har ljus. Teknologin har befriat oss från en del av vår natur. Samtidigt är vi redan teknologins fångar.
Och det är där som “äpplet” i paradiset åter kommer in i bilden. Det är orättvist att vi inte ska få söka kunskap. Hur begränsade våra medvetanden än månde vara. Det är inte heller fel att misslyckas. Det går inte att undvika.
För i slutändan, oavsett om trickster själv lyckas eller misslyckas, förändrar samhället i grunden och blir en del av det eller förvisas, så lönar sig hans äventyr för oss. Varje misstag gör att vi lär oss något om oss själva. Om vi har självinsikt och självdistans nog.
Trickstern är en dåre och hans strävan är en dåres strävan. Det kanske inte ens gagnar honom att vara en dåre, men det gagnar oss, både att han är det, och att vi är det. Till en viss gräns.
I verkligheten, bortom myternas slöja, måste alla arter, och alla varelser inom varje art, ta till varje trick i boken för att överleva. Det är ingen synd att vi fann elden – den tog oss ut ur mörkret. Det är ingen synd att vi blev medvetna. Att tänka är vår evolutionära fördel. Och det kanske inte är så lätt att bära alla gånger, medvetandet, men det är en mycket bättre grej än skunkens evolutionära fördel. Att spruta syra ur rumpan, med tillhörande doft som ständig följeslagare, är värre.
Vi fruktar kaos. För vi är kategoriska varelser. Och kaos vägrar låta sig kategoriseras. Ibland dyker det upp inom oss. Ibland kommer det utifrån. Kaos gör livet oförutsägbart. Det enda vi kan förutsäga är att det kommer bli kaos.
Det vi lär oss av trickstermyten när det gäller vår egen situation, att vi är dumma impulsdrivna djur som lever i en oförutsägbar värld bortom vår kontroll, är att skratta åt det. För det finns inte nåt du kan göra åt hur absurd existensen är. Det står mellan att skratta och gråta. Välj då att skratta. Det är mycket roligare.
LItteratur:
CG Jung ”Four Archetypes”
Lewis Hyde ”Trickster Makes This World”
Paul Radin ”The Trickster: A Study in American Indian Mythology”
Lord Raglan ”The Hero”
Aron Flam ”Sacred Fool – Schematization of the Narrative Structure of the Trickster Myth”
DKs Patreon: bit.ly/ARONFLAMDK
SWISHA på 0768943737.
Bitcoin: 3EPQMEMVh6MtG3bTbGc71Yz8NrMAMF4kSH
Edited by Marcus Blomgren – contact at Instagram @marcusbrummgren
Intro by:
Intractable by Kevin MacLeod is licensed under a Creative Commons Attribution license (creativecommons.org/licenses/…)
Source: incompetech.com/music/royalty-…
Artist: incompetech.com
En Svensk TigerAron FlamDEKONSTRUKTIVKRITIKCarlFreudTricksterHjälteHeroLokeHermesMercuriussacred foolDEKONSTRUKTIV KRITIKJUNGArketyperMytologiPolitikHistoria