Intermezzo: I fablernas värld

I helgen såg jag ”Darkest Hour”, med Gary Oldman i rollen som Winston Churchill tre gånger. Jag vet. Det låter inte hälsosamt. Men så bra är den.

Du är säkert redan väl medveten om att världen är en mörk och ondskefull plats. Det måste du, precis som jag, ha sett på TV.

Jag har därför sökt efter den minst konfrontativa, mest pedagogiska, formen för att berätta det här för Dig.

Ska man försöka beskriva stora samband över lång tid måste man generalisera på ett väldigt svepande, och för tiden inte speciellt modernt, sätt. Men istället för att reducera länder och kulturer till enskilda individer; som jag kanske måste köns- och/eller namnbestämmas, vilket alltid leder till att någon tar illa upp; tänkte jag istället göra varje land till ett djur. Och varje år till en dag.

Den form jag valt är alltså fabelns.

Så England är en Bulldog, Frankrike är en hare (ja, jag vet att de brukar representeras av en groda, men jag tycker att det är lite orättvist mot grodor – eftersom de aldrig kapitulerat vid första tecken på annalkande fara), Tyskland är en Örn, Ryssland en Björn, Italien är en påfågel och Sverige är en tiger.

När det här skrivs, i början av det gregorianska kalenderåret 2018, var det alltså 73 dagar sedan det senaste stora bråket i Zoo Europa. Då räknar jag för tillfället inte kriget i Jugoslavien eller den pågående krisen i Ukraina, vilket är orättvist. Men sånt är livet.

Jag syftar på det europeiska kriget med stort K. Andra världskriget.

Ett krig den svenska tigern inte deltog i. Det kan verka märkligt att en tiger inte vill vara med och slåss. Tigrar är trots allt toppredatorer. De befinner sig högst upp i näringskedjan.

Men ska man tro den Ryska Björnen, och det ska man faktiskt inte, så skryter han gärna vitt och brett om att Tigern inte har velat slåss sen den fick ordentligt på pälsen av Björnen vid slaget i Poltava 1709.

Och det kanske finns ett korn av sanning i det där. Men man ska inte ta det på alltför stort allvar. Björnen har en tendens att bli sentimental och drömma sig tillbaka till fornstora dagar varje gång den dricker, och dessvärre dricker den hela tiden.

Dessutom hade Björnen aldrig kommit ut ur urskogen om det inte var för att Tigern var där och rev den i Novgorad för 1000 dagar sedan! Då hade Björnen inte ens ett skriftspråk.

På den här tiden var Tigern i och för sig en dödskrigarkult. Den älskade att döda, och den ville inget hellre än att själv dö i strid, men den kunde skriva.

Den svenska tigern slutade inte kriga förrän hundra år efter Poltava.

Och det är inget fel med att vara neutral. Det är listigt. Ett taktiskt val av en liten nation inträngd mellan stora grannar. Och det är inte dumt att tycka att det är dumt att bråka. Det är dumt att bråka.

Problemet är bara att ibland är det dumt att inte bråka. Det borde vi svenskar – som inte bråkat på så himla länge – ha lärt oss vid det här laget.

Och det är därför jag blev så glad när jag såg The Darkest Hour.

Den är ett klassiskt manligt melodrama. De tillfällen som skildras är noggrant utvalda och överdramatiserade för att förstärka filmens centrala fråga. I vanlig ordning dessutom en fråga som filmen själv besvarar men vi får återkomma till det.

För jag vill också påpeka att det är en fantastiskt bra film. Och inte bara för att den gör rätt människor förbannade. Det gör den. Recensionerna jag har stött på uttrycker en kritik som är så tunn att den avslöjar en ovilja att ta itu med filmens centrala tema.

Frågan filmen ställer är nämligen enkel. Vad gör du när du konfronteras med den ultimata ondskan? Bekämpar du den? Eller förhåller du dig neutral?

Den går att uttrycka ännu enklare – finns det principer värda att dö för?

Tigern har redan ett svar på den frågan. ”Nej. Det finns inga principer värda att dö för.”

Vilket de andra djuren på zoo har godtagit.

Bara det att sen det sista stora bråket så hävdar Tigern inte att det är dumt att bråka – vilket man givetvis kan tycka – nu hävdar den istället – med manisk övertygelse – att det är det högsta goda att inte bråka.

De andra djuren tycker att det är ett märkligt ställningstagande. Och det är ett märkligt ställningstagande.

Filmen The Darkest Hour demonstrerar det med all önskvärd tydlighet. Hitlertyskland stod för diktatur och förtryck. England, med alla sina fel och brister, för frihet och demokrati.

Å ena sidan rasrenhet och hierarkier – å andra sidan pluralism och mänskliga rättigheter.

När den engelska Bulldoggen bestämde sig för att kämpa stod den helt själv.

Som ett av världens största imperium förvisso, men ändå!

Den Tyska Örnen hade svept över Den Danska Grisen, Den Holländska Giraffen och Den Belgiska Snigeln och nu sprang den Franska Haren för livet.

Man kan unna Bulldoggen en och annan självförhärligande film. Om nån nånsin bör kallas hjälte är det Churchill och engelsmännen.

Ställd inför den Den Tyska Örnens rasande rasraseri så gläfste den lilla bulldoggen, med det mycket mycket stora imperiet, ifrån!

Särskilt märkligt blir det med recensioner som kritiserar filmen med hänvisning till Churchills egen antisemitism och rasism.

Överlag hittar jag få svenska recensioner som behandlar filmens centrala tema. Alltså frågan om det finns principer värda att dö för?

På Twitter är det i vanlig ordning ännu värre. Eller ärligare om man har ett visst sinne för humor. När jag twittrar mitt beröm för filmen är svaren talande. Ett sammanfattar motståndet perfekt.

”…det var en medioker film. Den visar dock förvisso på att skillnaden mellan Hitler och Churchill var minimal” för att genast följas upp med,

 

”Dock förvisso”? Vem skriver så? Och sen en rekommendation att se Death of Stalin istället.

Det är det narrativ som vänstern i Sverige pushar. De likställer subtilt Churchill med Hitler och spelar ner det Stalin stod för.

Det är ett faktum att Hitler inte hade kunnat besegras utan det ryska folkets enorma uppoffring. Och de är värda tack för det. Men Stalin var en maktgalen diktator som representerade ett moraliskt korrupt system, med fler liv på sitt samvete än Hitler, och som efter kriget lade hela Östeuropa under sig och stängde in det bakom en mur. Sovjetunionen stod för förtryck. Av sitt eget folk och andra.

Churchill och Hitler är inte moraliskt likvärdiga. Det är en falsk liknelse. Däremot är Stalin och Hitler en inte helt orättvisande jämförelse.

Båda representerade förtryckande system som hyllade staten och förkastade mänskliga rättigheter.

Men jag förstår att det känns bättre att tro det.

Principer är inte vår nationalsport. Oavsett hur mycket vi hävdar oss vara en moralisk supermakt. En moralisk supermakt tar nämligen ställning för det som är rätt.

Det betyder inte att man automatiskt tar ställning för den som är svagast. Det är ren intellektuell lathet som innebär att du måste försvara IS nu när de snart är utplånade bara för att de är den svagare parten.

Nej, det innebär att du måste ta ställning till vem som har rätt, vems principer som är mest sunda, eller i alla fall minst osunda, och då måste du ju själv tro att principer spelar roll.

Moralisk relativism – alltså tanken att ”men vem är jag att döma dem? Vi är ju alla olika!” föder faktiskt tanken att vi då inte behöver ha samma lagar och regler för alla – eftersom ingen är som någon annan. Det är inte demokrati – det är dess raka motsats.

Moralisk relativism eliminerar också vår viktigaste anledning till att studera andra människor nämligen tanken att de kanske har rätt och att det är vi som har fel!

När man kritiserar Churchill för att ha haft nedsättande attityder om judar och svarta med hänvisning till filmen The Darkest Hour begår man flera logiska slutfel.

Filmen handlar enbart om frågan om det är rätt att slåss mot Hitler – efter att Hitler lagt stora delar av Europa under sig och nu förbereder en invasion av England. Den ställer således frågan på sin yttersta spets.

För det första så hävdar man tolerans som anledning för att inte fördöma intolerans. Det kallas för en paradox. Som cyniker är jag van vid paradoxer så jag känner igen en när jag ser den.

För det andra: Oftast är det säkert svårt att avgöra men i just fallet med Den Tyska Örnen är det lite enklare. Demokrati eller diktatur? Tyranni eller frihet?

Väljer man att vara neutral inför ondskan är det som att ge sitt stöd till den. Att vara neutral är alltså att välja sida. Du kan välja att vara neutral men det betyder också, i det här fallet, att du tar ställning för Hitler.

Om du inte tror mig föreställ dig att din granne blir överfallen av en örn och skriker efter hjälp. Du står bredvid och kan hjälpa till men istället säger du:

”Jag förhåller mig neutral till det här blodbadet!”

Din granne, vars ansikte vid det här laget mest är köttslamsor skriker ut ”VAAAARFÖÖÖÖRRRR?”

”För att det är det godaste man kan vara!” svarar Du.

”Aaaarrrrggghhhh – VA? Inte för mig! INTE FÖR MIG!!!!”, hinner din granne gurgla fram innan han kvävs av sitt eget blod.

För det tredje så blir den sida som väljs den mest förtryckande och intoleranta sidan – även om stödet bara består i att ge sig på dess kritiker. Som i det här fallet alltså är Churchill.

Och för det fjärde:

Som jag redan konstaterat ovan förutsätter hela resonemanget att du tror på olika regler för olika människor. Det är en anti-egalitär tanke.

Man kan alltså inte vara neutral samtidigt som man är en moralisk supermakt.

I vissa fall måste nämligen det som är rätt försvaras med våld. Och vi använder ju inte våld. Då kan vi inte heller försvara det som är rätt.

När vi säger att vi är neutrala säger vi samtidigt att det inte finns några principer som är värda att dö för.

Tigern säger genom sin neutralitet att det inte finns någon moral alls, eller i alla fall att moral inte är så viktigt att det är värt att försvara med ens eget liv. Tigern håller således inte moral särskilt högt. Inte i handling i alla fall.

”Då kan ju kattfan inte samtidigt sitta och skrävla om att det är den högsta moralen för det skulle ju i så fall innebära att den högsta moralen var att inte ha någon moral över huvud taget?” suckar Björnen.

”Det var ju konstigt nog när den bara hävdade att det är dumt att bråka samtidigt som den sålde vapen till hela världen. Nu säger den att det mest moraliskt högstående som finns är att inte bråka. Samtidigt som det fortfarande säljer vapen till hela världen?” gläfser Bulldoggen. Den vill ju inget hellre än att vara en ”duktig hund”. Och nu säger Tigern att den är värre än en stygg hund – den är en Örn!

De andra djuren kan inte förstå hur Tigern ska backa upp det? Den har ju filat ner klorna och dragit ut tänderna? Då finns där inget att lägga bakom orden. För så är det både på Zoo Europa och ute i stora stygga världen. Du kan vara hur trevlig som helst men om du inte kan backa upp ditt leende med en pistolmynning är det inte mycket värt.

Filmen ställer verkligen frågan på sin spets. Men hunden svarade rätt. Engelsmännen kan med rätta vara stolta över sin historia. Och när Tigern gnäller på Bulldoggen så ser det faktiskt en smula missunnsamt ut.

”Om det är det som är moral? Varför skulle den ens vilja kalla sig själv moralisk?”

Undrar de andra djuren när de träffas och skvallrar.

Tigern svarar inte. Det är en av de där sakerna den tiger om.

 

 

Kapitel 3 – Den Omöjlige Juden

Jag vet att jag är komiker. För humor är något jag gör.

Du ska veta att jag tror mer på humor än på judendomen.

Inte för att jag inte tror att judendomen existerar, det vet jag att den gör. Men det är också sant att om vi som är judar skulle sluta kalla oss judar och uppbära den kultur, de riter, ritualer och traditioner som utgör det judiska folket skulle det inte ta lång tid innan det slutade existera. Oavsett hur mycket eller lite blod som avgör judarnas särart som folk.

Just det driver vissa människor till vansinne. Det gör dem tokiga att någon kan säga något så dumt som att jag är jude, när jag bara skulle kunna sluta upp med att säga det. Det är skäl nog för mig att fortsätta.

Det kan låta som att man gör något dumt på ren trots men en sak jag verkligen tror på är sekularism.

Jag tror även att tribalister borde vilja ha det eftersom det förhindrar att en grupp tvingar sig på din egen grupp. Det ligger alltså i tribalisters intresse att vi lever i ett sekulärt samhälle – ett samhälle som i så liten utsträckning som möjligt försöker styra våra normer.

Jag tror på religionsfriheten. För mig är det en av de stora friheterna för samvete och åsikt.

Det är nämligen rätten att ha fel. En livsviktig rättighet. Dels för att det tillåter oss att uttrycka annorlunda idéer som kan vara rätt. 

Men framför allt för att vi så ofta har fel att det skulle bli ohållbart om vi inte hade den rätten.

Och för att den skyddar individen från att bli påtvingad en annans tro.

Men eftersom jag vände mig mot mycket i min uppfostran och idag inte lever särskilt fromt; vid sexton prövade jag skagenröra för första gången och när jag vid arton äntligen smakade bacon fanns ingen väg tillbaka; vet jag också att individen måste vara den minsta minoriteten som skyddas av samhället. Just för att den ska kunna skyddas mot kollektiven.

Missförstå mig rätt. Jag gillar att driva med religion. För att jag älskar den. Och jag vet vad alternativet är.

Socialdemokrati är en andefattig religion. För att inte tala om genusvetenskapen. Något måste människan tro på.

Det är inte så att jag inte har en egen tro. Det har jag. Och i den tron ingår att alla får skaffa sig sin egen tro. Det är hårt och mödosamt arbete, och därför inget jag har lust att göra åt dig. Men också, för att jag tycker att det är en smula förmätet att pracka på andra sin tro.

Jag tror att människor måste tro. På något. För att vi vet så lite. Och för att det lilla vi vet inte ger de svar som en tro kan ge.

Ett gemensamt sätt att se på världen, ett gemensamt språk för att förstå den, och ett sätt att leva i den. Vi människor verkar ha en oändlig kapacitet att ritualisera händelser för att ge dem mening. Tröst. Gemenskap.

Jag har själv känt den vid en och annan havdala. En mycket stämningsfull judisk ritual som skiljer sabbaten från veckans övriga dagar, och på begravningar. Gemenskap och tröst är så ovanliga i den här världen att det vore dumt att förkasta dem på rak arm.

Känslan av gudomlighet har jag dock bara upplevt på annat håll och med andra medel.

Men, när religion är som bäst ger det människor en känsla av att de kan möta andra och dela något med dem.

Och leder givetvis till massa dumheter. Som det brukar göra när människor samlas i grupp. Eller när de bara hänger med sig själva. Det är inget jag tror. Det är något jag vet.

Det är därför jag tycker att man ska välja vad man tror på med stor omsorg. I Paul Radins bok om Trickster, med den något övertydliga titeln ”The Trickster”,i förordet  hittar jag en anekdot från Maoiriernas kultur som väl beskriver hur jag ser på saken.

En av deras gudar säger till en annan: ”När människan inte längre tror på oss så dör vi”

Gudar, eller som jag ser det idéer, lever på att vi tror på dem.

Ju fler som tror och ju starkare vi tror desto verkligare blir dem.

Upp till en viss punkt då verkligheten inte längre räcker till och man måste börja mörda människor för att göra om den till paradiset på jorden.

Själv tycker jag att livet är så fantastiskt att det är oförskämt att begära att det ska finnas mer mening än så. Bara det att vi existerar är nog. Att vi dessutom är medvetna om att vi existerar är så otroligt att bara ett bortskämt barn skulle begära att det dessutom skulle finnas en mening med allt.

Om det finns en Gud så är det Gud för mig. Det fantastiska i existensen.

Det borde vara fantastiskt nog för alla att vi bara finns.

Och om det skulle vara så att Buddha, eller Alexander Bard, har rätt och att vi egentligen inte alls existerar – utan att allt är en illusion – då är det ju för i helvete ännu mer fantastiskt!

Att vi tror att vi existerar fastän vi inte ens gör det på riktigt utan bara tror att vi är medvetna om det? Ja, det är så otroligt att det på riktigt är svårt att tro på.

Och låter jag inte så extatisk som en Gudomlig verklighet borde påbjuda så är det bara för att man vänjer sig efter ett tag.

Och nu ska det inte handla om vad jag tror. Det ska handla om vad judendomen tror.

Det Judiska Folket

Ras kanske är ett relativt nytt begrepp. Liksom nationen i dess moderna betydelse. Och definitionen av vad ett folk är förändras. Men idén om ett judiskt folk är lika gammal som judendomen. ”Am Yisrael” – Israels folk, finns med sedan urminnes tider. Eller nästan 4000 år.

Det judiska folket, som i tvåtusen år var ett folk utan land, är en till synes en omöjlig konstruktion. Ändå finns det. Gemensam kultur, ett delat språk, likartade ritualer, räckte där land och blod tog slut för att göra judarna till ett folk.

Det, och att gifta sig inom den egna gruppen i så stor utsträckning som möjligt.

För även blod spelar roll.

Det är en av de sakerna jag inte gillade med judendomen. Kollektivismen. I förlängningen rasism. För vad ska man annars kalla det för?

Nu går det givetvis att konvertera in i judendomen. Och det förekommer inget straff för att lämna den. Så rent juridiskt föreligger ingen diskriminering. Men tendensen finns där såklart. Och människor är människor varför det borde finnas lika många judar som är rasister som det finns andra som är rasister.

Alla grupper riskerar att hamna i ett våldsamt vi-och-dem förhållande med omgivningen. Om inte så bara för att man formar en grupp så utövar man uteslutning. Något som inte är vi.

Låt oss säga att du och jag och några kompisar bestämmer oss för att bygga ett hus tillsammans. Då skapar vi ett vi som bygger huset. Det särskiljer oss från alla andra individer där ute som inte byggt huset. Det behöver inte nödvändigtvis leda till ett irrationellt hat gentemot alla som inte var med och byggde huset.

Som tur är för mig som gillar kritik är judendomen ett kollektiv byggt på individualistiska principer. Och vill man ha förebilder som är kritiker är Gamla Testamentet fullt av dem.

Men jude är inte något man väljer egentligen. Jude är något man ärver. På mödernet. Skämtet, och det är antagligen ett sånt skämt som är roligt för att det är sant, är att judendomen ärvs på mödernet för att man alltid vet vem ett barns mor är – medan faderskap kan vara svårare att bevisa.

Därtill så har vi enligt uppgift Tay-Sachs i familjen. På faderns sida. En sjukdom som bara drabbar de som legat med sina kusiner i generationer. Om jag träffar en askenasisk judinna måste vi båda testa oss för Tay-Sachs.

Har vi båda genen kan vi inte skaffa barn. Barnet skulle avlida inom några år i muskelatrofi.

Så precis som att den svenska folksjukdomen är benskörhet finns det vissa specifika folksjukdomar även för judar.

Ändå uppmuntras judar från barnsben att gifta sig med andra judar.

Det ska sägas att det förekommer väldigt lite tvång. I alla fall i den judiska communityn i Sverige. Då äktenskap utanför den egna gruppen sist jag kollade översteg 70 procent.

Den sekulära tanken får du nog tacka upplysningen för. Den befriade oss alla ytterligare lite till i förhållande till det kollektiva. Och även om upplysningen kom som en reaktion mot delvis religionen kan man i alla fall konstatera att den inte hade kommit till stånd utan den.

Det finns givetvis massor som är bra med judendomen. Debattglädjen. Fokuset på kunskap och bildning. Humorn.

Dock inte rasismen.

Men det är också just det. Rasismen – som är judendomens mest försonande drag.

Det är nämligen den som gör att judendomen, med allt vad det innebär i form av välsignelser och förbannelser, mest drabbar våra egna barn.

Judar missionerar inte.

Det går att konvertera. Men det är svårt och tar lång tid.

Till skillnad från kristendomen och Islam som missionerar och därför drabbar alla.

Mitt uppror var dock riktat mot just arvet. Jag är typen, misstänker jag, som hade vantrivts i vilket system jag än fötts in i.

Det var mycket jag inte stod ut med som var specifikt. Kosherreglerna störde mig. Jag förstod argumenten för. Att det var en fråga om disciplin. Vissa argument pekade på hälsofördelar. Att slakten var mer human.

Men det är också något som skiljer judar från andra på ett väldigt praktiskt sätt.

Själv tror jag primärt att kosherreglerna var ett smart sätt för prästerna att få in sin skatt. Tiondet. Eftersom det bara var dem som kunde slakta enligt reglerna och för att det var dödsstraff på att slakta sina egna djur. Även om det var några tusen år sedan det faktiskt var så.

Bönen innan och efter maten störde mig också.

Återigen förstår jag argumenten för. Att det är civiliserat att stanna upp inför måltiden – snarare än att kasta sig över maten som ett djur – och att visa tacksamhet för det som dör så att vi kan leva. För det är en God tanke.

Men då tycktes mig vissa naturreligioner – som faktiskt tackar, och/eller ber om ursäkt till, djurets ande ha en större poäng. Eftersom djuret lär ha brytt sig om sitt liv.

Medan Universum, som jag ser det, inte bryr sig alls.

Att man kan strunta i judendomen utan att slippa vara jude är ett av mina största problem med den. 

Jag vill själva välja vem och vad jag är. Men mitt judiska arv tillåter mig inte att göra det.

Jag la av med mitt uppror mot judendomen när jag insåg att om jag ständigt försöker fly från det, definiera mig själv i motsats till det eller rasa mot det fortfarande lät det definiera mig.

Så i slutändan bestämde jag mig för att om jag ändå är jude så tänker jag definiera vad det innebär själv.

Som alla invandrare, överallt, alltid, har jag också fått frågan ”ja, men var kommer du ifrån egentligen?”

Var kommer du ifrån egentligen? Det är en fråga ingen som skriver om sin identitet som främmande kommer ifrån tycks det mig. Även om jag själv tycker den är en smula tradig. En vettigare fråga hade varit ”Vad vill du?” eller ”Vem är du?” men nu är bakgrund viktigt för människor. Det ger kontext.

Bara en vecka innan jag skriver det här hittar jag en artikel i The Atlantic som inleder med exakt samma fråga.

Jag har själv skrivit om det tidigare. Och sett andra skriva om det tidigare. Så klyschig är den.

Oftast framförs den inte med illvilja. Utan snarare nyfikenhet och ett välvilligt försök att kategorisera sin omvärld. Att dela upp den i kategorier och förenkla. Lika delar lathet och insikt om att världen är svår nog ändå så varför göra det svårare för sig själv än det behöver vara?

Själv försökte jag under några år inleda med frågan ”Vem är du?” och sen låta människor definiera sig själva utifrån sin gruppidentitet om de ville det.

Jag hoppades väl att jag någon gång skulle träffa någon som kunde sammanfatta sig själv i tre distinkta karaktärsegenskaper. En sann individ. Som jag!

Får jag frågan säger jag bara ”Jag är snygg, smart och har dålig självinsikt!”.

Jag slutade för att min fråga verkade förvirra andra mer än den befria dem.

För i slutändan vill jag helst inte bli definierad utifrån min gruppidentitet. Jag vill definieras utifrån vad jag gör.

”Bygg mig inga monument. Låt mina handlingar vara mina monument!” som kung Leonidas en gång i tiden svarade på frågan om vad han ville att det skulle stå på hans monument. Varför det också gör det.

Men jag märkte också, under de år jag vägrade svara något annat än Bergshamra, och kanske, om du verkligen pressade mig; erkände att min far var från Dalarna och min mor från Norrköping, att det svaret aldrig riktigt räckte till. Och om det kom sig så att det förr eller senare blev så – och så blev det förr eller senare – att någon drog ett skämt om judar, då blev det plötsligt väldigt pinsamt om jag avslöjade att jag var jude! 

Då var det på något sätt mitt fel för att jag hade undanhållit den informationen?

Då började jag istället säga det det första jag gjorde. Så att inga fler missförstånd skulle uppstå.

Vilket bara ledde till att andra tyckte det var märkligt att man tryckte upp sin 3800 år gamla stamidentitet i ansiktet på dem.

När jag började gymnasiet bad alla mina nya kamrater mig att släppa det där. Jag undrade alltid hur? Hur släpper man tusentals år av historia? Kulturen, språket, maten?

Jag försökte förklara att det vore som att släppa Selma Lagerlöf, Strindberg och Olof Palme! Lucia och midsommar! En orimlig tanke.

Det var innan jag visste att det bara är en liten del av svensk kultur. Och att den största delen faktiskt har ”släppts”, eller snarare förnekats, sedan ironiskt nog just Olof Palmes dagar och framåt.

Så till den milda grad att det numera ingår i den svenska nationalidentiteten att den överhuvudtaget inte existerar.

”Det finns ingen svensk kultur” som Ingrid Lomfors ska ha sagt.

Märkligt uttalande. För själv är jag stöpt i både svensk och judisk kultur och att förneka det är bara dumt. När det gäller kultur eller biologi är det snarare vilken inställning till det du har som är avgörande. På villkor att den är någorlunda överensstämmande med verkligheten.

Det är förvirrande för oss som vuxit upp med dubbla kulturella identiteter, eller kommer från utlandet, att se hur ihärdigt svenskarna förnekar sin egenart. Sin särart. Hur udda den här kulturen faktiskt är. Och att det är en del av kulturen att förneka dess existens. Att kalla det för passivt-aggressivt är en underdrift.

Jag anser mig vara tillräckligt svensk, uppvuxen i det här landet med nästan fullgjord militärtjänstgöring och allt som jag är, för att veta att vi inte säger att vi är bäst för att vi vet att vi är bäst och då finns det ju ingen anledning att skryta.

För visst har Sverige en historia. Och svenskarna har en historia. Den försvinner inte för att du låtsas som att den inte existerar.

Andra kommer ihåg. Du är fast.

Även om du skulle påpeka att en historia som inte berättas inte är en historia så har händelserna ägt rum. Och andra pratar på.

Jag misstänker att du inte pratat med dina mor- och farföräldrar om vad de gjorde under kriget? Och även om du frågade vågar jag slå vad om att de inte skulle berätta. För det är jag i alla fall säker på identifierar en svensk bortom all rimlig tvivel. Lika säkert som att du kan identifiera min grupptillhörighet genom min avsaknad av förhud. En svensk tiger.

Ibland tar det sig rent komiska uttryck. För bara några år sedan var jag på turné i Göteborg tillsammans med en kollega som vi kan kalla Branislav, för att han heter så, även om han föredrar att kallas för Branne. Branne har serbiskt ursprung. Denna kväll kom Branne i samspråk med en person som vi kan kalla L.

På frågan om var Branne kom ifrån svarade han sanningsenligt Serbien. L tyckte att detta var spännande. Hon hade stor respekt för den serbiska kulturen.

Men L ville inte svara på frågan var hon kom ifrån.

”Men var är du född nånstans då?” insisterade Branne

”Sverige” svarade L.

”Så du är svensk?” undrade Branne.

”Nej!” svarade L

”Men var kommer dina föräldrar ifrån då?” undrade Branne

”Också Sverige. Men vad spelar det för roll?”

”Men då är du ju svensk?” säger Branne.

”Näää, det är jag inte…” invänder L.

”Men om du är född i Sverige och dina föräldrar kommer från Sverige vad är du då?”

Vilket är en legitim fråga. För jag har för mig att det var L som tog upp det till att börja med så det var en smula förvirrande.

L förklarar därpå att det inte finns något som heter svenskar och verkligen inget som heter svensk kultur.

Fast det räcker med att åka Finlandsfärja för att konstatera att det helt enkelt inte är sant. Sedvanor, lagar, geografi, klimat, välstånd. Det är sånt som sätter sin prägel på ett samhälle. Har många samhällen liknande förhållanden kommer deras prägel att bli lika. Eller åtminstone mindre olika än andra geografiska platser.

Det hela urartade till ett bråk när det framkom att L jobbade med romers rättigheter och hade den största respekt för romsk kultur. Samt givetvis serbisk. Men inte svensk då eftersom man inte kan ha respekt för något som inte existerar.

Det betyder inte att du är ansvarig för den svenska historien. Men det går inte att förneka den. Så det kan vara bra att känna till den.

På samma sätt som det inte går att förneka den svenska historien, går det inte att förneka att det finns något som heter svenskar och något som heter svensk kultur.

Detsamma gäller den judiska identiteten. Det är något som jag inte kan förneka. Och särskilt den judiska historien. Förnekar jag den är jag ju Förintelseförnekare!

 

Kapitel 4 ”Att vara eller inte vara jude – är det frågan?”

Jag har vuxit upp som jude i Sverige. Det är ofrånkomligt. Vad jag kommer redogöra för dig är vilken inställning jag har valt att inta till detta ofrånkomliga faktum.

För när det väl kommer till kritan väljer jag inte om jag är jude eller inte. Dels för att min familj skulle fortsätta anse att jag har fötts till det; oavsett om jag trodde på judendomen eller inte, och om det inte räckte – så är det så – när det kommer till kritan, att det judiska folkets fiender, och de är dessvärre många, inte skulle ta hänsyn till om jag ansåg mig vara jude eller inte. De skulle döda mig ändå.

Det är vad Terry Pratchett kallar nödvändighetens fruktansvärda algebra. Den som kedjar oss vid verkligheten. 

Även om jag bestämde mig för att sluta vara jude, låtsas som att jag inte kom från något judiskt, lyckades förtränga allt jag lärt mig och aldrig avslöjade det för någon skulle det ju ändå vara min smutsiga lilla hemlighet. Jag skulle behöva leva med det gnagande tvivlet att någon, någon gång, skulle komma på mig.

Kulturens fälla är svår att undkomma.

Som du lärde dig i första delen – Hjältar och Lurendrejare – visar Trickster att man inte kan undkomma kulturen.

Om du inte ändrar spelets regler. Så att även Du kan komma in i Olympen, Asgård eller Socialdemokraternas Verkställande Utskott!

Annars är du fast. Döljer du det blir folk sura. Säger du det direkt stoltserar du med det. Det går inte att vinna. Du måste förhålla dig till det på något sätt.

Jag märkte nämligen också att de som blev glada om jag sa att jag släppt min judiska identitet var just den typ av människor jag inte ville glädja.

Den typen av människor som av en eller annan anledning ville att alla ska ha samma identitet. Oavsett om det är den sort som insisterar på för mycket av en identitet, eller om det är den sort som vill ha en så utslätad identitet att ingen har någon identitet alls.

En smula tröttsamt är det. Att tvingas definiera sig själv utifrån sin gruppidentitet. Jag tror inte heller att jag är den enda som känner så. Att behöva definieras utifrån sitt kön, sin klass, sin härkomst eller något annat som man ändå inte valt själv är begränsande. Sverige är ett kollektivistiskt samhälle. Det är byggt på kollektivistiska principer. Då blir det ändå oftast så.

För ska sanningen fram så firar de flesta judar, mig inkluderad, sina traditioner på ungefär samma sätt som jag misstänker att du firar jul. Det är mer tid för tradition och familj än det är för Gud, Jesus, eller de hedniska traditioner som döljer sig bakom om att släpa in ett träd i lägenheten.

I min familj hade vi fredagsmiddagar ungefär som andra, i alla fall när jag växte upp, hade söndagsmiddagar. Med den skillnaden då att vår familj också inkluderade de äldre generationerna och kusiner på båda sidor.

Och att jag, och mina bröder, var tvungna att ha vit skjorta. Även om det verkligen hade betydligt mer med min mor att göra än någonsin någon av de heliga skrifterna. För jag har kollat. Och det står ingenstans i Toran att man måste ha vit skjorta på sig varje fredag.

Under många år sökte judiska församlingen efter en ny rabbin. Att tillsätta en ny rabbin är inte lätt. Det är inte så många svenska judar som utbildar sig till rabbiner och även om så skulle vara jobbar även de hellre på Aruba. Så att få en rabbin att flytta till kalla mörka Norden är vad sossarna skulle kalla för en ”utmaning”.

Jag minns i alla fall att min mor, på en fråga om hur hon tyckte att en av de sökande skötte sig, svarade: ”Jodå, men han pratar lite väl mycket om Gud tycker jag!”

Vilket illustrerar hur mycket mer det handlar om traditioner än andlighet.

För de flesta judar är de här traditionerna bara ett sätt att mötas och göra det människor gör mest när de möts – skvallra om varandra!

På det sättet är Judiska Församlingen i Stockholm inte så annorlunda från att växa upp i en liten stad eller by där man kanske inte känner alla men man känner till många och man har något vagt gemensamt även med vissa främlingar.

Att sedan trettio procent av judarna gifter sig med varandra är inte så konstigt. Om du kommer från en liten by eller stad vet du vad jag talar om. För är det inte lustigt att ditt livs kärlek så ofta verkar ha vuxit upp inom tio kilometers radie från dig själv i ungefär samma generation?

Vi människor rör oss i små cirklar. Och vi tar vad vi får mest för att vi är bekväma. Så du kanske blev det din far blir, gifte dig med din gamla skolkamrat, och nu bråkar med svärföräldrarna på julafton – precis som dina föräldrar gjorde. För att det var lättare än alternativet.

Är det inte fint med traditioner så säg?

Och så är det också med de flesta judar från andra delar av världen. Det finns något gemensamt bakom de olika erfarenheterna som vi ändå delar. Riterna och ritualerna, de kan skilja i tolkning, men underlaget är detsamma.

Det är ett stöd och en tröst vid livets svåraste, och gladaste, stunder. Födslar, konfirmationer, bröllop och begravningar.

Ett metalager på verkligheten, ungefär som idén om en svensk nation. Det finns något fysiskt där från början. Blod. Familj. Klan. Sen försöker vi tillämpa det på sådana vi inte delar blod med riter och idéer. Och så vidare.

Och jag har som sagt dragit mig för det här avsnittet för att mina principer säger mig att tro är en privatsak. Och det är fel att trycka upp den i ansiktet på andra. Det är en sekulär tanke.

Jag måste ändå göra det. Inte av identitetspolitiska skäl. Utan för att du ska kunna avgöra min grad av jäv.

För jag känner tribalismen skvalpa där nere i folkdjupet. Min egen. Din. Andras. Om känsla inte räcker syns den också. Dess symboler lyser upp det digitala mörkret ute på internet.

Min egen tribalism tycks mig dock självklar och lätt att försvara. Eftersom jag i grunden både är individualist och för frihet. Om jag vill vara jude bör jag således ha rätt att vara jude.

Jag tror att Reinfeldt hade en poäng om ”etniska svenskar”. Trots att han fick en massa skit för det. PK sättet att säga det på hade väl varit ”Svenne banan”?

Jag tror inte det säger särskilt mycket om dig som individ, men man kan gissa sig till att oavsett vad din inställning till att dansa små grodorna runt midsommarstången är, så har du deltagit i att uppbära den kulturen. Det har jag också. Vi är båda skyldiga till den förnedrande behandlingen av barn.

Det här var ett av världens mest homogena länder fram tills för inte mer än åttio år sedan när mina förfäder kom hit.

Förlåt. Det låter betydligt mer dramatiskt att säga ”förfäder” än mormor, morfar, farmor och farfar vilket är vad det faktiskt handlar om.

Tanken då var inte att judarna skulle få stanna. Det var tillfälligt. Och inte direkt frivilligt.

”Sverige var neutralt under kriget!” och tog tydligen emot mycket flyktingar ekar berättarrösten i SVTs dokumentär Tvärvändningen från hösten 2017.

Så var det inte. Sverige var stängt för flyktingar.

Jag antar att du har hört talas om Bollhusmötet?

Det är det exempel som brukar tas upp.

Uppsala studentkår röstade emot att ta emot tio judiska specialistläkare på flykt från Tyskland. Inte direkt analfabetiska getherdar således.

Något som borde betraktats som ett tillskott framstod som ett hot. Mot yngre svenska läkare.

Enda skälet till att vi känner till det är att vänstern inte riktigt kan hålla sig till överenskommelsen om att ”En svensk Tiger”.

Deras egna ideologer har gjort ett så bra jobb med att överskyla deras egen medskyldighet att de har glömt att skälet till att ”En Svensk Tiger” är att anklagelsen kan riktas åt båda håll.

De som togs emot togs emot efter att ha flytt hit. Illegalt.

Mot myndigheternas gillande.

Det är den där tystnaden. Den som sträcker sig ut från cirka 1946.

Det är en av de punkter där den judiska historien och den svenska historien möts.

Det judiska folkets historia är lätt att sammanfatta.

”De försökte döda oss! Vi överlevde! Nu äter vi!” som det gamla skämtet lyder.

Det är inte helt osant. Vi har orimligt mycket helgdagar där vi äter saker kopplade till ett eller annat gammalt förtryck, invasion eller folkmord som vi nu inte längre behöver lida.

Påsken firas till åminnelsen av befrielsen från slaveriet i Egypten.

Purim firas till åminnelsen av ett folkmord judarna undslapp i gamla Babylon. (OBS! Länken innehåller receptet till väldigt äckliga kakor. Tillagas på egen risk!)

Chanukka till åminnelsen av befrielsen från grekiskt förtryck. Ett av dem i alla fall.

I just det fallet var det Antiochus IV Epiphanes som enligt judiska källor förbjudit judendom i Jerusalem och uppfört ett tempel till Zeus. Vilket judarna givetvis tog som en förolämpning.

När han sedan försökte tvinga dem att dyrka Zeus blev det uppror. Det är i alla fall vad man brukade tro.

Numera tror vissa att Antiochus bara ingrep i ett inbördeskrig mellan helleniserade judar och mer traditionella judar.

Hur det än är med den saken så är det judiska folkets historia en berättelse om förtryck och befrielse.

En berättelse som tycks upprepa sig med skrämmande regelbundenhet men som ändå, förr eller senare, slutar med en festmåltid.

Eller vad man nu ska kalla gefilte fisch för?

Jag har en splittrad syn på religion. Jag älskar den för alla vackra sagor som räddade min barndom från uttråkning där jag satt fast i synagogans spikraka träbänkar. Jag hängde inte med i bönerna utan föredrog att läsa berättelserna i Gamla Testamentet. Vet man bara hur man ska hoppa över alla sidor med långa tråkiga recept på rökelse så finns där tillräckligt med krig, magi och ond bråd död för att hålla en liten pojke upptagen i några år.

Som underlag för diskussion, vilket är vad de här berättelserna är inom judendomen, vare sig diskussionen rör politik, filosofi, moral eller humor är den underbar.

Å andra sidan har jag aldrig förstått varför man ska begränsa sig till en bok – när det finns så många?

Religion ter sig för mig i mångt och mycket vara ett sätt att behålla ritualerna men glömma bort Gud.

Till skillnad från naturreligionerna som jag inbillar mig behållit extasen, alltså kontakten med det gudomliga, som den centrala delen av sin dyrkan.

Att födas till just jude är dock en smula speciellt. Du kanske undrar om det beror på Förintelsen, Israels agerande mot palestinierna, judeguldet jag har undangömt i slutet av regnbågen, styrandet av världen i hemlighet, eller om det gäller allt ovanstående samtidigt?

Jag måste i så fall göra dig besviken. Antisemitism avhandlas nämligen först i nästa del. Då ska du och jag diskutera juden som Arketyp. Nu handlar det om att jag råkar vara född jude.

Det som gör Jude speciellt är givetvis dels att det är ett så pass etablerat begrepp att de som hör det har någon sorts association till det. Och associationerna behöver ju inte vara negativa. Även om associationen bara är ”Vafan var det jude var nu igen? Det här ska jag ju kunna!!!”

Men mest för att vara jude är att tillhöra en etno-religion. Typ.  

Vad som menas med det är att det inte bara är en religion du föds in i utan ett folk. Det judiska folket.

Du kan alltså tillhöra folket utan att praktisera religionen vilket leder till sådana förvirrande bilder som Leonard Cohen i ett buddhistiskt kloster, eller Richard Gere i ett buddhistiskt kloster eller nån annan jude som på ålderns höst funnit Buddha.

Hur sammanfattar man ett judiskt liv? Jag vet faktiskt inte? Jag är ju inte riktigt klar med mitt ännu.

Den judiska nationalmyten är däremot enkel att förklara.

Gud säger till Abraham att han och alla han känner dyrkar falska gudar. Att Gud är den riktiga och ende Guden. Att Abraham måste bryta upp från Ur, som ska ha legat i nutida Irak, och bege sig till Kanaans land, nutida Israel.

Abraham gör som han blir tillsagd, men några generationer senare befinner sig hans ättlingar förslavade i Egypten under Farao.

Om du inte tror mig så finns det en tecknad film med Val Kilmer som både Moses och Gud som bekräftar saken.

Gud uppenbarar sig för Moses och beordrar honom att befria folket och föra dem tillbaka till Israel. På vägen från Egypten till Israel så uppenbarar sig Gud för hela folket och ger stentavlorna med de tio budorden till Moses.

Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Det sista kanske inte är sant, men det råder en hel del historisk tveksamhet om resten också. Så för min egen del tolkar jag det som en liknelse.

En som har grund i verkligheten. Med det menar jag att myten är väldigt gammal. Och kommer från området. Vilket befäster att någon form av kultur har transporterats därifrån. Genom generationer och folkförflyttningar. För att på något sätt landa i mitt knä.

Jag hoppas också vid det här laget att du inte tar mina ord för judisk lag. Eller att jag skulle representera alla judar. Jag representerar bara mig. Enligt det gamla ordspråket ”två judar tre åsikter”.

Det kan kontrasteras mot vad som borde vara den svenska motsvarigheten till det ordspråket om socialdemokraterna fick bestämma: ”nio miljoner svenskar – en åsikt”.

Växer man upp som både svensk och jude ger det ett något splittrat intryck på tillvaron. I alla fall om det var så att din kultur var det enda som utgjorde ditt jag. Så är det lyckligtvis inte. Mellan vår biologi, vår tid, vår plats, vår kultur finns alltid ett litet utrymme för dig och det är den delen jag är mest intresserad av.

Jag förnekar inte den ondska religion har bidragit, och fortsätter att bidra till, i världen.

Inte minst de tre stora monoteistiska religionerna som under sin korta existens hunnit, tycks det oss idag, med mer i form av förtryck och folkmord än de tidigare.

Att den radikala idén att det bara finns en Gud, och inte flera, skulle accelerera religionskrig eftersom den avskaffar gemensamma nämnare med omgivningen är lätt att köpa.

Vad jag menar är helt enkelt att det är lätt att tro att i en tid då alla människoflockar runt omkring dig trodde på flera gudar. Alla hade en solgud, en vindgud, en flodgud och så vidare. Att det var lättare att komma överens eftersom en person från en stam kunde möta en människa från en annan stam och bara ”jaha, ni kallar henne så? Vi kallar henne så!” men det är samma gud så vi är kompisar. Ungefär.

Idén att det bara finns en Gud, att den Guden redan har valt sida, och att alla andra Gudar är falska kan verka provocerande för omgivningen. På många sätt kan det helt enkelt inte ha underlättat. Jag hör vad du tänker: ”Typiskt! Här kommer monoteisterna och förstör allt med sin enda Gud – när vi alla hade kommit överens om att det finns flera.”

I realiteten ligger polyteister minst lika ofta i krig med varandra som mot monoteister. Innan monoteisterna slogs de bara om vems gudar som var starkast.

Mordfrekvensen bland naturfolk är skrämmande hög, krig mellan stammar vanliga och även på en individuell nivå kan polyteistiska religioner vara otroligt grymma.

Främsta exemplet är väl Aztekerna som byggde hela sin civilisation på människooffer efter missuppfattningen att de var tvungna att offra människor för annars skulle universum kollapsa.

Aztekerna offrar inte längre människor. Universum har inte kollapsat. Och därmed får vi anse frågan vara avgjord.

Det visar i alla fall varför det är bättre att bygga sin civilisation på sunda principer än osunda.  De principer vi bygger våra samhällen på ska motverka människans nackdelar till gagn för henne själv. I den bästa av alla möjliga världar som Candide skulle säga.

Vad jag menar att är att när vi nu ägnat de senaste hundratals åren åt kritik av religionen är det lätt att glömma bort religionens förtjänster.

Människan är helt enkelt en grym, irrationell, krigisk varelse. Det är vår sanna natur.

I en värld där sådana krafter har fritt spelrum är det monoteismen gör radikalt.

Abrahams historiska existens är tveksam. Eftersom namnet betyder ”Fader till många”, och därför verkar vara mer en litterär trop eller en scenanvisning än ett riktigt namn. Men berättelsen om Abraham är en liknelse jag tror ger mening åt ett faktiskt skeende.

Enligt sagan är Abrahams far Terach tillverkare av gudabilder åt kulterna i staden. Ett viktigt yrke.

Vid det tillfälle då turen faller på Abraham att få överlämna familjens offer till månguden, vars namn var Sin om arkeologerna har rätt, vid den stora festivalen kan han inte känna Sins närvaro. När han ber till stenstoden framför honom ser han bara sten.

Senare, när han konfronterar sin far om sin insikt, blir det bråk.

Abraham hotar inte bara faderns försörjning. Genom att ifrågasätta gudarna, ifrågasätter Abraham hela universums uppbyggnad, prästernas makt, folkets tro och hotar både sitt eget, Terachs och hela familjens liv.

Terach torde ha stått inför det svåra valet att låta Abraham leva och riskera sitt eget och familjens liv, eller döda honom, och hyllas som en hjälte.

Ändå låter Terach sonen leva. Abraham skickas i säng. Vi får anta att det var utan middag, men vid liv.

Abraham, som aldrig verkar ha tagit en andra chans som en möjlighet att ändra sig, smyger på natten in i sin fars verkstad och slår sönder alla gudabilder utom en med en påk.

Den enda han låter vara är månguden, den högste, vars namn numera inte tillbes.

I Sins hand placerar han påken.

På morgonen är fadern utom sig. Förtvivlat frågar han Abraham varför han har slagit sönder gudarna.

Sonen nekar och skyller allt på månguden.

”Det var inte jag Far! Det var Sin!”

”Sin? Han är ju bara en staty av sten?” invänder fadern.

Och inser i samma ögonblick att Abraham har satt honom på pottan.

Antingen har Abraham slagit sönder gudarna och skyller på månguden – och då finns inte Sin.

Eller så är hans makt så stor som Terah och alla andra i deras universum tror och då är Abraham oskyldig.  

Sin tröttnade väl bara på att trängas i en torr och skum verkstad med massa andra, mindre viktiga, gudar.

Terach är övertygad och väljer att följa Abraham, eftersom familjen nu ändå måste fly, bortom stadsmurarnas trygghet ut i vildmarken. Till Kanaans land. Enligt order från Abrahams nya Gud.

Det är en berättelse om fadersmord. I freudiansk bemärkelse. Fram till dess är Abraham, liksom alla i hans värld, bundna till ödets hjul.

Allt är som det alltid varit och alltid kommer att vara. Vi föds, vi lever och föder barn. Vi dör. Och så föds vi igen. Och så vidare. Ett cirkulärt sätt att se på tid. I judendomen finns en del av det där kvar. Året anses vara runt.

Men symboliskt sliter sig Abraham loss från ödets hjul. Som av bara farten skjuter iväg som ett streck. Där uppstår det linjära tidsperspektivet. Tills det tvåtusen år senare träffar Einstein. Och blir relativt.

Men i grunden är det också något annat som händer. Abraham säger ”Jag tror annorlunda än er”. ”Er” – för att alla andra trodde samma sak.

Om polyteismens kärna är ”Släpp dig själv! Kom och var som oss!” så är monoteismens svar ett tydligt ”Nej!”. I och med ifrågasättandet av faderns tro, faderns yrke och det som yrket representerar – själva kollektivet, framträder individen.

I och med det Abraham säger sås ett första frö till individualismen.

Det är lätt för oss idag, i Sverige, att driva med religionen. Det är inget vi borde sluta med. Men jag önskar ofta att det fanns en större förståelse för vad det är vi faktiskt driver med.

Monoteismen svarade mot ett behov som fanns men inte hade formulerats. Rätten att få tro annorlunda än andra. Det är en stor innovation för sin tid.

Och en utmärkt princip att behålla. Det är också en del av vad det innebär för mig att vara jude. Att tro på rätten att få tro och vara annorlunda.

Men jag lär inte få in det i Talmud – den boken är stängd. Så de mer praktiserande judarna har antagligen viktigare saker att diskutera.

Om du inte visste det så är även de mest religiösa judarna inte bokstavstroende i egentligen mening. Ingen jude tror på Gamla Testamentet. Judendomen handlar om att tolka tolkningar, av tolkningar, av tolkningar, av tolkningar och så vidare ad infinitum, ad nauseaum och in absurdum.

Senare, i berättelsen om Abraham och Isak, förkastas Andra judar var tvungna att köpa sig ut.ke för att morfar såg mer arisk än judisk? Han var ljushylt och hade blå ögon. all. Är smänniskooffret. Ytterligare en stor innovation för människan.

Och en av de större skillnaderna mellan Judendomen och Kristendomen.

Om du har glömt berättelsen om Abraham och Isak så beordrar Gud Abraham att offra sin enda son – Isak. Abraham lyder Gud blint. Men i sista stund beordrar Gud honom att ersätta Isak med ett djur.

Inom judendomen är det ett tydligt avståndstagande från människooffer.

Kristendomen behåller människooffret. I den kristna teologin blir berättelsen om Abraham och Isak en föraning om Guds eget offer av sin egen son. Och inom Kristendomen äter man i nattvarden av Jesu kropp och dricker hans blod. Även om kristna idag kanske inte tror det, eller tolkar det som ett substitut eller en sublimering, så är den ursprungliga principen den att oblaten och vinet faktiskt omvandlas till Jesu kropp och blod i och med ritualen. Det kallas för transsubstantiation. Och det är ett mirakel.

Offret är viktigt i det mänskliga psyket. Och inget offer är större än människa. Kristendomen förstår det, men istället för att förbjuda det erbjuder det ett alternativ.

Det är ingen slump att trickster har en mer framträdande roll i polyteistiska religioner. Kaos intar större plats i traditionella samhällen. Trickstern är stor och multifacetterad. I monoteistiska religioner är han ofta delegerad till ondskans domän. Ormen i Paradiset. Lucifer. Shaitan.

Med en Gud framträder en annan ordning i Universum än om du tror på flera gudar. En tydligare ordning som utgår från en enda källa. Istället för ett universum där en människa kunde utsättas för vad som helst beroende av ett flertal gudar, demoner, andar och andra väsens nycker.

Inget eget ansvar således vilket kan verka skönt tills du ligger där fastspänd och bara väntar på att översteprästen ska skära hjärtat ur din kropp.

Den sista stora innovationen som judendomen bidragit med är de tio budorden. Innan dem var lagen inte lika för alla. Om du dödade en landsman eller klanmedlem kunde ditt straff bli hårt, men slog du ihjäl en slav eller en främling gick du fri.

Kollektivister sätter gruppens medlemmar framför andra gruppers medlemmar som princip. 

De tio budorden är det första dokument som gör anspråk på att alla ska vara lika inför lagen.

Principerna är det inget fel på. I alla fall inte de sista sju. Du skall inte stjäla. Du skall inte döda.  Visa ord. 

De första tre är besvärliga eftersom de handlar om Gud. Jag tror inte på Gud. Men jag förstår att en absolut måste finnas där. Med absolut menar jag något orubbligt. En fast punkt att fästa de andra lagarna vid.

Annars baseras de ju på ingenting. Och då är de ogiltiga.

För min egen del brukar jag ersätta ordet Gud med ordet sanning.

Jag är sanningen, jag och ingen annan.

Du skall ingen annan sanning ha utom sanningen.

Du skall inte dyrka falska sanningar. #FAKEtruths.

Det finns vissa skillnader mellan judendomen och Kristendomen som är värda att notera och som kan tjäna till underlag för det jag talar om.

För även om Judendomen, Kristendomen och Islam alla hävdar Abraham som upphovsman, de Abrahamitiska religionerna som det heter, skiljer de sig åt en hel del i grundläggande teologi.

Att de dessutom har utvecklats i sig själva är också självklart.

Judendomen på den bibliska Abrahams tid – och med det menar jag sagofiguren Abraham – är inte densamma som den som den mosaiska lagen uppenbarade sig för eller den som utvecklats sedan andra templets förstörelse.

Det står mycket otrevligheter i Gamla Testamentet som kan tas för intäkt att judendomen, eller Gud, skulle sanktionera folkmord, tvångskonverteringar eller tortyr, men då ska man veta att judendomen, som den sett ut i alla fall de senaste 2000 åren, tar inte texten bokstavligt.

En sak som judendomen och kristendomen delar är De Tio Budorden. De nämns inte riktigt i Koranen. Men det är grunden till ett juridiskt system som Gud ska ha givit judarna vid berget Sinai.

Egentligen är det 613 budord, som symboliseras av de tio första på stentavlorna.

De är:

1.     Jag är Herren din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur träldomens hus

2.     Du skall inga andra gudar hava jämte mig

3.     Du ska inte missbruka herren din Guds namn

4.     Kom ihåg sabbaten så att du helgar den – för vem gillar inte att vila?

5.     Hedra din fader och din moder – har fallerat själv på denna några gånger ska erkännas. Förlåt mamma, förlåt pappa! Och lite lustigt att den är med också med tanke på att Abraham startade hela religionen just genom att inte respektera sin fader. Eller kanske just därför?

6.     Du skall icke döda – det var inte jag!

7.     Du ska inte vara otrogen – Det var inte jag sa jag!

8.     Du ska inte stjäla – snattade plockgodis från golvet i kiosken på torget när jag var fem år gammal. Och igår.

9.     Du ska inte vittna falskt – det är sant.

Och sist men inte minst 10. Du skall icke hava begär till din nästas egendom – den är särskilt viktig att komma ihåg för dig som är socialist. Sluta tråna efter din nästas oxe.

För även om de hade funnits tidigare var det verkligen på tiden att någon skrev ner dem. Symboliskt försöker det beskriva ögonblicket då lag föddes.

Lag som skulle vara lika för alla.

Men givetvis inte var det. Dels för att det gör skillnad på kvinnor och män och dels för att de tre första buden är det bara judar som måste hålla.

Enligt judendomen behöver du nämligen inte vara jude själv för att räknas som rättfärdig i Guds ögon.

Det räcker med att du lever efter De Noachidiska lagarna. – som Gud gav till Noahs söner – vilket enligt bibeln då alltså var hela mänskligheten efter störtfloden. Eftersom Noahs söner var de enda människor som överlevde den katastrof Gud hade framkallat för att utplåna allt liv som inte var rättfärdigt. Där räcker det med att du inte förnekar Gud och att du inte förbannar hans namn. I övrigt är du också påbjuden att inte mörda och inte stjäla samt att omedelbart upphöra med att vara gay.

Jag är ledsen. Det är inte mina ord. Det står så. Ska man vara rättvis står det också att man inte ska ägna sig åt incest eller otrohet. Men jag är inte säker på att det gör saken bättre att likställa de handlingarna med hälsosamt samtyckesavtalsreglerat homosex. Så jag låter bli.

I övrigt ska du inte plåga djur och instifta domstolar och göra lagar.

Vilket gör att en hel del icke-judar kvalar in som rättfärdiga enligt de Noachidiska lagarna.

Det speciella avtal judarna anses ha med Gud syftar alltså till lagarna som judarna då ska hålla för att tjäna som föredöme åt resten av mänskligheten. Judarna är alltså lite av ett socialt ingenjörsprogram som Gud tillämpar genom judarna på resten av mänskligheten. I alla fall enligt judarna själva.

En i sig messiansk idé om ett helt folk som är messias. Så att det dyker upp en och annan med messiaskomplex, undertecknad inte undantagen, med jämna mellanrum får man räkna med.

Och det kan kanske förklara varför judarna ställde sig skeptiska till Jesus Kristus. Den tidens judar, i alla fall de lite mer luttrade, måste resonerat som så att han knappast är den första och inte heller är den sista, som tror att han är Jesus. Namnet Joshua, som Jesus kommer ifrån, betyder ”Gud är din frälsning”.

Men, om man är troende, finns det bara en Messias och han har inte kommit ännu för att vi lever inte i den messianska eran så som den beskrivs i litteraturen.

Och det är dessutom förbjudet att försöka påskynda messias ankomst. Så det finns inbyggda mekanismer som ska förhindra att gruppen grips av fullständigt messianskt vansinne. Inte för att det inte händer. Inget system är perfekt. 

De tio budorden symboliserar bara lagen – alltså 613 bud – som är det judiska folkets avtal med Gud – och de tillskrivs Moses som anses ha fått dem uppenbarade för sig.

Det är också därför som religiösa judar ofta tonar ner betydelsen av de tio budorden – eftersom lagen omfattar så mycket mer än bara de första tio.

Jag vill också påpeka att judar inte tror på De Fem Moseböckerna – det som tillsammans med Höga Visan, Esters Bok och ytterligare några texter – brukar kallas för Gamla Testamentet.

Vad en jude tror på är en väldigt svår fråga. Och jag ber om ursäkt om det är många frågor som är svåra men jag har än så länge inte stött på så många enkla frågor inom judendomen.

Judendomen är, i enlighet med öga för öga och tand för tand, samt regler för hur du ska leva, en handlingsbaserad religion.

Det var också under väldigt lång tid en återkommande kristen kritik av judendomen. Att den var för fokuserad på det här livet och inte livet efter detta.

Kristendomen, som jag förstår det, är extremt individualistisk i att ditt inre liv räknas så mycket mer än ditt yttre. Dina avsikter och dina känslor avgör huruvida du kommer att träda in i himlen eller inte. Om något är Kristendomen mer fokuserad på livet efter detta och förkastar den här världen. ”Ge åt Ceasar det som tillhör Ceasar”, eller den där gamla dängan om att det är svårare för en rik man att träda in i himlen än det skulle vara för en kamel att ”träda genom ett nålsöga” ger uttryck för Kristendomens fokus på din eviga och odödliga själ.

Å andra sidan är Kristendomen extremt kollektivistisk i och med att den missionerar. Mission är verkligen ett kollektivistiskt drag – ”kom och var som oss. Släpp dig själv och uppgå i massan!”.

Vilket till och med är vad man kallar kristna Gudstjänster för. Ordet mässa, på engelska ”Mass”, är gammal franska för klump eller mängd.

Är du ortodox jude ska du tro att det finns en Gud. Att Gud är allomfattande och allvetande. Att Gud saknar kropp och alltså inte rörs av fysiska ting. Att Gud är evig. Att Toran – de fem moseböckerna och den muntliga lagen/Toran (som nu finns nedskriven i Talmud) är den enda som kommer att ges.

Jag kanske bör förklara att Talmud är tolkningar av lagen. Som i sig är nedskrivna diskussioner, som refererar till andra diskussioner, kommentarer och stadgar. Tusentals sidor. Vissa kallar den världens första hypertext. För att den funkar lite som ett Wikipedia där en artikel länkar till en annan artikel och vidare eller tillbaka.

Den centrala texten, som kallas Mishna, är tryckt i centrum av sidan och ur den ringlar sig tolkningarna och kommentarer runt runt tills de fyllt hela sidan med vad som ser ut som en fyrkantig spiral. Med kodnycklar mellan varje block som refererar till andra sidor – i andra band. Och så vidare. 

Vidare ska man tro: Att lagen gavs till Moses. Att Profeternas ord är sanna. Att Moses var den främsta av profeterna. Att bön ska riktas till Gud och bara Gud – ingen annan än Gud. Du ska tro på messias och en messiansk era som ska komma – oklart när – men det kommer att annonseras med tordön och havsmonster så var inte orolig – om, jag menar när det händer så kommer du inte kunna missa det för du ska också tro att Gud känner dina handlingar, straffar orättfärdiga och belönar rättfärdiga samt kommer att återuppväcka de döda på den yttersta dagen.

I alla fall enligt Rambams tretton principer för judisk tro som är det närmsta någon har kommit att sammanfatta vad en jude ska tro. 

Men det är alltså tro, inte lag och handling. För så fort han hade sammanställt listan invände ett gäng rabbiner och invändningarna har pågått sedan dess.

Judendomen fokuserar inte på tro. Den fokuserar på handlingar. Att handla rätt. Och att diskutera väldigt mycket mer än att faktiskt handla. Så mycket faktiskt att när det väl kommer till handling, är tiden för handling förbi. Då blir det istället diskussion igen om vad som gick fel.

Judendomen är vag om livet efter detta också. Visst finns det judisk mysticism, och det är spännande, men själva religionen är fokuserad på det här livet. Något som länge användes av människor som inte gillar judar för att förklara judens fokus på pengar, det materialistiska, girigheten. Men det är som sagt nästa del.

Det står i bjärt kontrast med Kristendomens fokus människans avsikter. Hennes tankar och känslor. 

Själv uppfostrades jag att man föds när man föds, man lever och sen dör man. Och man är en god människa för att det lönar sig i det här livet. Inget mer med det.

För visst finns det inom judisk tro en möjlighet för själens odödlighet, men huruvida din själ återupptas i Gud, befinner sig i dvala till den yttersta dagen, reinkarneras, eller hamnar i någon sorts sjuk sex- och matfantasi lämnas öppet.

Likaså det här med helvetet. Som längst verkar rabbinerna sträcka sig till att det kanske finns nån sorts straffperiod innan intigheten? Eller att intigheten kanske är straffet? ”Saker som händer på det här planet kanske vi har en chans att förstå”, verkar resonemanget ha gått, ”medan tillståndet bortom detta, om nu sådana finns, kan vi ju faktiskt inte säga något om”, och så har man helt enkelt försökt låta bli.

Vilket jag gillar eftersom det dels tillåter mig att forma min egen tro och dels lämnar väldigt mycket öppet för tolkningar.

Om man tror något så tror man snarare att följa lagarna – att förstå och tillämpa dem i sin vardag – i sitt tänkande och sitt handlande – är det som för människan närmare Gud – och höjer oss över vårt vanliga naturliga djuriska tillstånd.

Kristendomens fokuserar som jag ser det mer på någons avsikter snarare än utfall från dennes handlingar. Vilket förlåtelse – som jag förstår det – är ett uttryck för. Att vända andra kinden till. Kristendomens stora innovation.

De flesta andra livsåskådningar vid tiden fokuserade helt på vad som faktiskt händer. Det är naturligt. En människas slutliga handlingar röjde henne.

Förlåtelsen flyttar fokus till varför det har hänt snarare än att det har hänt. Till det yttre måste det ha tett sig som en absurd idé. Att fokusera på någons avsikter snarare än vad den faktiskt ställt till med? För det ena kan mätas. Det andra kan inte mätas.

Om du drar det till sin yttersta spets skulle det alltså inte spela någon roll vad du hade gjort, även om du mördat någon, så länge dina avsikter inte var att mörda någon. Vilket för de flesta människor vid den tiden måste framstått som en något märklig prioritering – att värdera en människas känslor och tankar mer än en annans liv.

Samtidigt måste nog de flesta människor erkänna att avsikter spelar roll. Våra känslor, tankar och drifter styr oss.

Spädbarn lär sig tidigt att skilja på ting som har intention och saker som inte har det. En av de första saker en bäbis märker är alltså att det är skillnad på en sten och en ekorre. Ekorren har avsikter, mål, intentioner. Den vill ha nötter.

Stenen bara ligger där.

För Kristendomen spelar dina avsikter roll. Den gör Förlåtelsen central, till och med gudomlig.

Nåd är att avhålla sig från att straffa. Förlåtelse är att rena någon från dennes brott.

Tydligen var världen så full av syndare att marknaden krävde produkten. Och ska man se till rena marknadsandelar har det gått väldigt bra de senaste 2000 åren. Grattis Kristendomen!

Judar tror på lagen. Och tolkningar av lagen. Som i sig måste tolkas och tolkas om.

Det har gjort att det är en religion som fokuserar väldigt mycket på lärande och studier och det anses vara det största skälet till att judar alltid haft en hög grad av läskunnighet. 

Oavsett vad du tycker om de tio buden är de en del av grunden till det västerländska rättssystemet. Ironiskt nog tillsammans med grekisk och romersk lag. Ironiskt eftersom de krigade mot varandra om just lag.

Tribalism är svår att ignorera. Men det är inte något vi vill basera våra samhällen på. Det har prövats förut. Och prövas fortfarande av ihärdiga stammar i Afghanistan och Nordafrika. Det blir allas krig mot alla. Kaos.

Det är därför vi ska ha sekulära samhällen, som tillåter dig att tro vad du vill, och sätter dig före gruppen.

Det börjar faktiskt med monoteismen.

Det är vad jag själv har tagit med mig från min judiska uppväxt. Det och att vara kritisk mot allt, även judendomen. Men ska man kunna kritisera religion måste man förstå den.

Men det är sånt det tycks mig att vi har glömt bort här i världens mest sekulära land.

Det gör mig rädd. För uppvaknandet riskerar då att bli brutalt.

 

 

Kapitel 5 ”Förintelsen, förintelsen, förintelsen!”

Jag har en viss förståelse för skräcken att behöva göras ansvarig för något man egentligen inte har något ansvar för. Själv håller jag inte dagens tyskar ansvariga för det som hände.

Det finns ytterligare en rädsla som gör att jag har dragit mig för att skriva om just judendomen. Jag är rädd för att det ska ses som bara ytterligare en jude som gnäller om Förintelsen. ’’Eller att Aftonbladet ska kalla mig kränkt jude igen.’’

Den största skräcken av alla är nämligen leda.

Som min vän Aviva brukar uttrycka saken: ”Well it sure wasn’t a Lol-o-cost!”

Om du tror att du är trött på att höra om Förintelsen, hur tror du att jag, som växte upp kring människor som upplevt den, känner inför den?

Växer man upp med mormors berättelser om Förintelsen vid middagsbordet varje dag efter skolan har man en tendens att bli lite blasé strax innan nioårsåldern.

I vuxen ålder önskar jag att jag hade lyssnat bättre. Ställt fler frågor. Men jag var väl för ung och ämnesvalet lite för tungt när man försökte få i sig den stekta kycklingen och den sönderkokta potatisen vid mormors fällbord i eternit.

Så om du undrar hur jag känner inför att mina mor- och farföräldrar var med om ett av världshistoriens största massmord är svaret att det känns som att det bara är så. Det är normalt för mig. Jag vet inget annat.

Förintelsen tar stort fokus. Det judiska folkets historia är fullt med död, förföljelse och folkmord. Förintelsen var bara en naturlig, men fruktansvärd, fortsättning på ett fenomen som följt judarna genom hela deras historia.

Tyskarna råkade bara vara bäst på det. Hittills.

Som de är på nästan allt de gör. Det är den där förbannade lutherska arbetsmoralen som gör att de till och med behandlar folkmord som vore det katekesen.

Men tyskarna har tagit på sig sin skuld. De bär den. De vältrar sig i den så till den milda grad att man kan säga att Förintelsen gjorde tyskarna till judar.

Till skillnad från till exempel Österrikarna som skyller allt på Anschluss. 

Och svenskarna som tiger.

Och visst har Kristendomen inneburit en hel del besvär för judarna. Det kristna hatet mot judarna har pågått nästan från början av kristendomen. Att judarna vägrade acceptera Jesus som Messias och Guds son hotade den nya romerska statsreligionen.

Men hatet fanns där innan Kristendomen också.

Ett exempel som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Bar Kochba-upproret mot den romerske Kejsaren Hadrianus. Hadrianus föddes in i en spansk-romersk ätt och till skillnad från sin företrädare Trajanus verkade han för att Rom inte skulle fortsätta med sin expansionistiska politik. Alltså att medelst krig lägga andras landområden under sig. Han föredrog istället att befästa de gränser Rom redan hade uppnått. Han är bland annat känd för att ha byggt Hadrianus mur som skulle skydda de romerska undersåtarna i England från de skotska stammarna i Norr.

Och bortsett från den olagliga avrättningen av fyra senatorer som hade motsatt sig hans tillträde till tronen i början av sitt välde verkar hans regeringstid präglas av fredlighet.

Med ett undantag. Judarna. Det skulle bli den tredje och sista judiska revolten mot romarriket. Efter den utplånades judendomen som den såg ut då. Och övergick till att mer likna det vi ser idag. En religion som inte är beroende av ett tempel i Jerusalem för att utövas.

Det första judeo-romerska kriget skedde år 66 enligt den gregorianska kalendern.

Då hade Judéen, som det kallades på den tiden, redan varit en under romersk överhöghet i några generationer.

Vid det tredje judiska upproret fanns inget Jerusalem kvar. Inget tempel. Hadrianus kom dit 130 för att uppföra en ny stad och ett tempel till Jupiter där det judiska templet hade stått.

Två år senare, när omskärelse förbjöds, bröt upproret ut. Omskärelse hade verkat stötande för den romerska överhögheten sedan länge. Men enligt de historiska källorna är det ens oklart om förbudet riktade sig specifikt mot judarna. Det kan lika gärna varit ett allmänt förbud mot könsstympning. Att judarna inte tillbad de romerska gudarna och inte ville tillbe Kejsaren som en Gud skavde tydligen också. Men att anlägga en ny stad med ett tempel till andra gudar än Gud, falska gudar om man är troende jude, gjorde att spänningarna till slut blev så stora att de utbröt i öppet uppror mot Rom.

Judarna störde den romerska universalismen som ville tvinga in alla roms folk under samma tro, seder och lagar.

Simon Bar Kochba ledde upproret varför judarna kallar det för Bar Kochba-upproret. Hans riktiga namn var tydligen Ben Kosiba. Det nom de guerre han bar är givet för att indikera en messiansk status. Vad jag försöker säga är att killen trodde han var messias. En religiös fanatiker.

För romarnas del gick kriget så illa att Hadrianus var tvungen att skicka sin befälhavare över England, Julius Severus, för att kväsa upproret.

Judarna hade redan motstått sin egen ståthållare Rufus och besegrat den romerska tionde och elfte legionen. Så illa gick det för romarna att både det romerska Syrien och det Romerska arabiens ståthållare var tvungna att gå in med legioner. Romerska kolonin i Egypten skickade också förstärkningar. Troligtvis utplånades den 22:a legionen i ett bakhåll på väg till Jerusalem/Aelia Capitolina. Den nämns inte igen efter kriget.

Julius Severus vände det. Han utplånade den judiska staten. De som inte dödades såldes som slavar. Den antike historikern Cassios Dio uppskattar antalet dödade till 580 000.

Det är en högst tveksam siffra men om den stämmer skulle det procentuellt sett i förhållande till dåtidens judiska befolkning vara ett folkmord på samma nivå som Förintelsen.

Hadrianus döpte om Jerusalem till Aelia Capitolina.

För att utplåna minnet av den judiska staten lät han rita om alla kartor och ersatte Judéen med Syrien-Palestina.

Med Palestina syftade han inte på de vi idag kallar Palestinier. De fanns inte ännu. Ordet Palestina syftade på judarnas ärkefiender filistéerna.

Ett folk som troligtvis spårar sitt ursprung till den grekiska övärlden men som efter århundraden av krig mot judarna och alla andra stammar i området, samt regelbunden invasion från främmande stormakter, assimilerades in i dem. Vid det femte århundradet har de upphört att existera som distinkt folk.  

I och med det andra templets förstörelse förändrades judendomen till vad vi idag kallar den rabbinska judendomen.  

Den judiska diasporan, som redan då var stor runt Medelhavet, blev viktigare när både landet och templet var borta.

Det födde också drömmen om att en dag återvända till Israel och återupprätta staten. Även om det skulle dröja nästan 2000 år.

I och med att den judiska staten upphörde att existera lättade också det romerska förtrycket av judarna upp.

Utan land var den judiska nationalismen inte längre ett hot.

Kristendomen fortsatte förföljas skoningslöst under samma tid. En del Kristen bitterhet har kommit ur just att judarna efter att det bibliska Israel försvann inte utstod lika mycket förföljelse som de kristna.

Kristna var fortfarande ett hot eftersom kristendomen är missionerande. En del av det där kollektivistiska som man kan hitta i kristendomen. Den utmanade helt enkelt romersk lag och den romerska tron på flera Gudar.

Judendomen gjorde inte det efter templets förstörelse. Judisk lag angår främst judarna och går med vissa undantag, som manlig omskärelse eller i Sverige idag kosherslakt, bra att anpassa till de flesta lokala lagsystem.

Kristendomen, befriad från komplicerade kosherregler eller hot om att bli av med förhuden, som du säkert förstår verkar avskräckande även på den mest ihärdiga konvertit, spred sig däremot som en löpeld. Det var ju också det som ledde till att den slutligen blev romersk statsreligion. Judendomen – med sin rasistiska inställning till mission och konvertering blev inte Roms statsreligion.

I och med att monoteismen genom kristendomens försorg blev missionerande kunde de idéer som monoteismen bidrar med – på gott och på ont – exporteras till polyteisterna, hedningarna, naturfolk, eller vad man nu ska kalla dessa arma satar i den politiska korrekthetens tidevarv?

Men inget av detta är jag personligen ansvarig för som du säkert förstår.

Jag är uppvuxen i Stockholms judiska församling. En väldigt väldigt väl assimilerad judisk församling. Så är det inte en församling utan en förening. En judisk förening. Inlemmad i det svenska föreningslivet.

Jag är också uppvuxen i Bergshamra utanför Stockholm, som inte på något sätt är en judisk förort, utan bara en helt vanlig sovstad som uppfördes i folkhemmets gyllene gryning.

Det ligger bara ett stenkast från Ulriksdals slott – som gamle kungen – Gustav den sjätte bodde i ska ha bott i. 

Jag har alltid misstänkt att sossarna byggde Bergshamra precis bredvid slottet som ett stort ”fuck you!” till honom.

Till skillnad från Bergshamra är Judiska församlingen en mer abstrakt konstruktion. Med verkliga konsekvenser. Mina föräldrar är med i församlingen vilket innebär att man tillsammans med andra judar i Stockholm delar på en församling med allt vad det innebär av religiösa, kulturella och sociala funktioner. Det finns en synagoga, som inte är särskilt välbesökt. Det finns en teater, som är betydligt mer välbesökt. Sommarkollo, skola, begravningsplats och annan verksamhet som behövs för att bära upp en tusentals år gammal kultur.

Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin propsade på Gud. Men de tyckte att det är viktigt med traditionerna. För om vi inte höll på dem så hade ju Hitler vunnit. Jag spetsar till det en smula nu för din underhållnings skull. Men så är det.

”Du vet att du är jude när dina barnbarn är judar!” som det gamla ordspråket lyder.

Och det var en av de saker jag gjorde uppror mot. Det där tunga ansvaret som jag förväntades bära. Inte bara Förintelsen utan både Första och Andra Templets förstörelse och så vidare i all oändlighet. Jag var som sagt ett mycket frihetsälskande barn. Jag gillade inte att bli tillsagd vad jag skulle, eller inte skulle, göra.

Alla barn längtar nog till vuxenlivets frihet i någon mån. Min längtan var väldigt stark. Och starkare blev den eftersom vuxenlivets frihet också symboliserade friheten från judiska församlingen i Stockholm.

Utanför judiska skolans stängsel och säkerhetsvakter föreställde jag mig att det fanns ett sant kosmopolitiskt sekulärt och modernt samhälle som lät mig vara jag. Numera vet jag bättre. Ditt jag måste du forma själv. Det är inget någon kommer låta dig vara.

Inte för att Judiska Församlingen var särskilt troende som sagt. Mer att jag fann reglerna och traditionerna kvävande.

För de är många. Man hinner samla på sig en del helger när man varit en religion i över tre tusen år. Det är inte en exakt siffra.

De mest försiktiga beräkningarna placerar judendomen vid cirka 2700 år och de mest liberala nånstans vid 3800 år. Jag tänkte att jag skulle försöka klämma in lite fakta även om det handlar om religion. Som inte bygger på fakta.

Sverige tog emot mina far- och morföräldrar när de kom ut från koncentrationslägren. Och för det är jag evigt tacksam.  Jag borde vara det i alla fall. Det fick jag veta när jag växte upp. Av mina föräldrar.

Och det vill jag också att du ska veta. Jag ser mig inte som tredje generationens överlevare. Mina mor- och farföräldrar var överlevare.

Inte offer. Utan just överlevare. Och jag kan till viss del acceptera att mina föräldrar ses som andra generationens överlevare. För de överlevde att växa upp med överlevare. Och överlevare blev lite knäppa. Alla på sitt eget lilla vis men ändå. Och det kanske gjorde mina föräldrar lite knäppa.

Men det enda jag överlevt är ett socialdemokratiskt Sverige, vilket kanske är själsligt förödande, men fysiskt farligt är det inte. Tvärtom, välfärdsstaten gör allt för att hålla dig vid liv så länge som möjligt. En död skattebetalare är ingen skattebetalare alls.

Oavsett vad så kan jag inte skylla min egen knäpphet på Förintelsen.

Så, innan du ställer frågan ”men var kommer du ifrån egentligen?”. Morfar kom från Tyskland, Farmor och mormor från Lodz, i Polen, och farfar kom från ett område som då kallades för The Pale of Settlement. En buffertzon mellan det gamla ryska imperiet och resten av Europa som sträckte sig från Svarta Havet till Östersjön. I det fick judarna bo. Bortom det var det förbjudet för judar att vara. Ett jättelikt ghetto.

Farfar förlorade sin första fru och sina första barn, två döttrar i tioårsåldern, i Auschwitz. Själv kom han till Sverige genom ett uppsamlingsläger. Egentligen ville han väl vidare till USA som de flesta i vår familj och de flesta judar som kom till Sverige. Men Farmor ville inte åka. Oklart varför.

Hon kom till Sverige med vita bussarna från Auschwitz via Bergen-Belsen. Och så fick de två söner. Min far och min farbror. Och kanske var det därför som farfar stannade i Sverige? Pappa vill gärna tro det i alla fall. 

Mormor kom med Vita bussarna från Ravensbrück. Innan dess hade hon suttit i Auschwitz. Och däremellan hade hon jobbat i Krupps ammunitionsfabrik.

Morfar hamnade i Dachau redan innan Förintelsen kom igång. 1938. Där var han i två månader.

Enligt familjehistorien avvek han under en obevakad permission.

Jag brukade alltid ifrågasätta det. Driva med det. Jag menar vem har hört talas om koncentrationsläger med obevakade permissioner?

För att reta henne brukade jag fråga mamma om det var morfars fel att de slutade med obevakade permissioner från koncentrationslägren?

”Typiskt Willi Meyersohn, att förstöra för alla andra!”

Enligt mamma jobbade han för ett judiskt företag i Tyskland innan kriget. De flesta chefer hade redan lyckats fly till England eller USA. Men morfar hade inte velat lämna sin mamma som var för gammal för att fly. Tre dagar efter Kristallnacht greps han.

Tyskarna som hade tagit över det judiska företag som morfar varit chef på behövde dock hjälp med något, och eftersom alla andra högt uppsatta redan hade lyckats fly, fick morfar permission för att åka ner och hjälpa till.

Han åkte istället direkt till sin mor, bytte om, och satte sig på ett tåg till Danmark.

Hur han kom över gränsen förtäljer inte historien. Kanske gick det för att morfar såg mer arisk än judisk ut? Han var ljushylt och hade blå ögon.

Andra judar var tvungna att köpa sig ut. Det var inte ovanligt. Att judar fick lämna ifrån sig alla sina tillgångar för att få lämna landet. Så när Magdalena Andersson föreslår en exit-skatt på dina tillgångar bara för att lämna landet tänker jag på det.

Oavsett vad så flydde morfar till Danmark. Därifrån, när judeutrotningen kom dit, över sundet till Sverige. 1943.

Sverige lät min morfar stanna. Sverige hade inte önskat judarna hit. Skeppare körde över dem illegalt. Men ställda inför fullbordat faktum kördes de i alla fall inte ut till en säker död. Och säker var den. Oavsett vad Jan Guillou försöker intala sig själv och andra i offentliga sammanhang visste människor vad som pågick. I alla fall 1943 när morfar kom. Det var ju därför de fick stanna.

Morfar förlorade sin fästmö och sin mor i dödslägren österut.

Hans syster lyckades fly till London innan kriget. Därifrån vidare till Israel efteråt. Ett land som då ännu inte fanns.

I verkligheten var min morfar en av de finaste människor jag har träffat. Alla överlevare påverkas olika av Förintelsen. Min morfar blev övernaturligt snäll.

Min moster Pina, som egentligen var min mormors syster och hette Regina – något jag fick reda på först i tjugoårsåldern vilket vid tillfället ställde min familjs relation till henne i ett nytt ljus – blev inte snäll. Hon hade plast på allt i sitt hem. Allt. Soffkuddarna var separat inplastade. Efter Auschwitz tolererade hon inte smuts. Till och med fjärrkontrollen till TV:n var inplastad.

När hon kom till Sverige justerade hon ner sin ålder med det antal år som hon ansåg att nazisterna stulit från henne. Det kan verka oetiskt men i det här fallet ledde det ju till att hon arbetade flera år än vad hon annars skulle gjort vilket alltså ledde till mer skatt åt oss och mindre pension åt henne.

När vi var på väg till hennes makes begravning vid skogskyrkogården i Stockholm för några år sedan var det dödstyst i bilen. Min far körde. Jag satt bredvid honom där fram. Och bak i mitten, inklämd mellan mina två småbröder, satt moster Pina. Hon var en mycket liten, mycket gammal, väldigt smal dam med korpsvart hår och en mun som bara öppnades för att säga något elakt. Jag och mina bröder var nog alltid för små för att ta henne på riktigt allvar. Så vi tyckte hon var hysteriskt rolig. Men var man närmre i ålder var det troligtvis inte så roligt.

Nu var det tyst. Ingen sa ett ord. Men nån minut innan vi skulle svänga av motorvägen för att köra in till begravningsplatsen vänder hon sig till min yngsta bror och säger:

”Du är min favorit!”

Sen vänder hon sig rakt fram igen. Tystnaden inträder åter.

Så vissa underligheter är att vänta sig. Och alla reagerar olika.

Morfar, som jag kände honom, var med min familjs ord en riktig ”mensch”. Det är jiddish och betyder bara ”människa”.

En fin beteckning eftersom det är svårt nog för oss att vara hyfsade apor – att vara en riktig människa – en som inte bara förstår skillnaden mellan gott och ont, rätt och fel, utan dessutom handlar därefter – är så ovanligt att det förtjänar att omnämnas.

Morfar verkar ha dragit slutsatsen att det är bättre att förlåta. Han gav förbehållslöst. Och inte bara till sin familj. Han kunde köpa godis åt ungarna på torget. Nånting som i Sverige snarare ses som ett varningstecken än snällhet dessvärre.

Mormor var zionist redan innan kriget. Yabotinski-zionist. Vilket var rätt hardcore socialistisk zionism.

Mamma hävdar att mormor mest var med för dansernas skull.

Som det brukar låta. Jag kallar det Claire Wikholm-ursäkten.

När jag frågat mamma varför mormor och morfar valde att stanna i Sverige svarar hon bara att mormor inte orkade bo i tältläger med en nyfödd.

Med vad jag vet idag kan det ibland te sig obegripligt att min mormor och morfar valde att stanna i Sverige. Det är bara vetskapen om vad de kom ifrån som får mig att förstå.

Oavsett vem Sverige hade stött i kriget så var det inte sönderbombat. Oavsett hur antisemitiska svenskarna var eller inte var så kom de ändå från långt mycket värre. 

 

———————————————————————————————————————–

DKs Patreon: bit.ly/ARONFLAMDK
SWISHA på 0768943737.
Bitcoin: 3EPQMEMVh6MtG3bTbGc71Yz8NrMAMF4kSH

Edited by Marcus Blomgren – contact at Instagram @marcusbrummgren
Intro by:
Intractable by Kevin MacLeod is licensed under a Creative Commons Attribution license (creativecommons.org/licenses/…)
Source: incompetech.com/music/royalty-…
Artist: incompetech.com