”Det Här Är En Svensk Tiger!” del 4.1

Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Det är alla svenskar rörande överens om. Från vänster till höger. Ingen utnyttjar lustigt nog sin individuella frihet för att avvika från den uppfattningen. Varför är det så?

”Det som skiljer den svenska tigern från andra tigrar är att dess ränder löper rakt. Andra tigrars ränder är unika för varje tiger. Den svenska tigern har samma täckning. Ingen sticker ut från flocken.”

– Aron Flam, Aug 2018, enligt den gregorianska kalendern

 

 ”Det Här Är En Svensk Tiger” Del 4.1

(Intro Django Rheinhardt ”Minor Swing”)

Åter till Intermezzo: Individualism Vs Kollektivism

”There’s no Team in I!” ”There’s no We in

I!” and ”There’s no we in me! Even though it rhymes…”

Innan vi ger oss i kast med den sista frågan rörande ”En svensk Tiger” – hur det kommer sig att den internationella vänstern vände sig från Israel vill jag att du förstår en sak. Jag vill att du förstår hur jag ser på individualism och kollektivism.

Det är viktigt för att du ska förstå vad jag menar och i förlängningen för att du ska få så stor förståelse för historien jag tänker berätta som möjligt.

Sverige är världens mest kollektivistiska land. Ett absurt påstående? Ja. Definitivt. Men ungefär lika befängt som att beskriva Sverige som ”Världens Mest Individualistiska Land”. Och det görs ju hela tiden.

Den centrala frågan du bör ställa dig är alltså denna. Tror du att du formas av samhället? Eller tror du att samhället formas av dig?

Frågor som är enkla att ställa men svåra att besvara. Båda är givetvis sanna. Men beroende på ditt svar kommer både ditt eget liv och andras att formas av vad du tror. För vad du tror kommer att påverka dina handlingar.

Jag tänker vara så tydlig som det går att vara när man talar om kulturella begrepp.

Kultur är inte naturvetenskap. Definitionerna, liksom begreppen i sig, är inte huggna i sten.

När jag talar om kulturer och ideologier så kommer jag att generalisera. Det går nämligen inte att tala om dem utan att göra det.

När jag talar om Sverige eller svensk kultur talar jag alltså inte om dig personligen. Du kan inte klandras för den kultur du föds in i. Du kan däremot klandras för hur du förhåller dig till den kulturen. Det är därför jag vill presentera den här informationen för dig. I förhoppningen att du finner den användbar.

Individualism och kollektivism kanske är artonhundratalsord.

Man kan alltså vara höger och kollektivist, och man kan vara vänster och kollektivist. Samma sak med individualism.

De har inte nödvändigtvis med höger-vänster skalan att göra.

Men tendenserna, de här olika sätten att se på människans relation till flocken, eller plats i flocken, har funnits så länge som det funnits människor.

I sin renaste form är de två olika sätt att se på världen.

Jag vill att du ska veta att jag har sett den där memen på nätet från filmen 300. När Leonidas och hans spartaner ska stå emot Babylonierna. Sköldväggen är kompakt. Spjuten sticker ut på exakt samma avstånd.

Från varandra. Från marken. Från kropparna som håller dem. Alla är perfekt positionerade. Det som möter babylonerna i passet vid Thermopylae är inte 300 soldater och deras kung. De möter en enhet. En vägg av pansar bruten endas av spetsigt stål.

Men på just den här bilden är en av soldaternas huvud utbytt. Till Jordan B Petersons. Han säger till Leonidas: ”Det här är en väldigt dålig idé Leonidas. Vet du inte att den västerländska civilisationen är individualistisk?

Vi borde dela upp oss och slåss var och en för sig!”

Det roliga ska då vara att om de delade upp sig så skulle de inte ha en chans mot den miljon eller så babylonier som snart ska kasta sig över dem.

I slutändan hade det inte spelat någon större roll. Leonidas och alla hans män skulle dö ändå.

Det är också att gravt missförstå vad individualism är.

Av vad jag misstänker är en kollektivist. För det är vad en kollektivist tror att individualism är. Att var och en är ensam.

Men det är inte vad individualism är.

Människan är ett flockdjur. Hon är kollektiv, och kollektivistisk, till sin natur. Människan kommer alltid att vara ett flockdjur.

Hårdvaran är vad den är.

Frågan är vilken mjukvara som styr.

Det är det idéer, tro, religioner, ideologier och kultur är.

Mjukvara.

Och mjukvaran kan vara mer eller mindre kollektivistisk. Eller mer eller mindre individualistisk.

Det är två olika sätt att se på världen. Och de får olika konsekvenser, alltså vilken typ av samhällen vi vill ha, beroende på vilket synsätt man tillämpar. Det är heller inte så att samhällen är antingen helt det ena eller helt det andra. Liksom identiteter är det mer flytande begrepp som existerar överlappande med varandra på en glidande skala mellan två extremer.

Kollektivism är det operativsystem som kommer med hårdvaran. Det fungerar utmärkt om du lever i en liten nomadfamilj som färdas över savannen. Femton till trettio personer i familjen. Under sådana omständigheter är egalitär kollektivism, alltså socialism, inte bara naturligt. Det fungerar väldigt väl. Skillnaden mellan individerna i stammen är små. Det är klart de delar på allt. De äger nästan ingenting! Och i en familj delar man med sig av vad man har. Så givetvis får barnen mat även om de inte bidrar i lika stor utsträckning till hushållet. Men de är ju blod. Dina barn.

Att förvänta sig att det här ska fungera lika bra allt eftersom våra mänskliga samhällen blir allt större och alltmer komplicerade är inte rimligt. Det förutsätter nämligen en människa så osjälvisk att den aldrig skulle sätta vare sig själv, sina egna barn, eller sina vänner framför samhällets bästa. En okorrumperbar person.

En Homo Sovjeticus. Här hamnar socialismen alltid i sitt eget moment 22. För att kunna skapa den perfekta socialistiska utopin måste de först skapa den perfekta människan. Som de dessvärre inte kan skapa utan den perfekta socialistiska utopin.

Ett kollektiv kan alltså vara mer eller mindre kollektivistiskt eller individualistiskt. Precis som att du som individ kan vara kollektivist eller individualist.

Ett samhälle är aldrig hundra procent kollektivistiskt eller hundra procent individualistiskt. Det är inte möjligt. Men du och jag kommer att avhandla dem i deras extremer.

I grunden tror jag som individualist att samhället organiseras bäst när du som individ är fri att fatta egna beslut. Jag säger inte att du kommer vara särskilt bra på att ta hand om dig själv. Men jag tror att du vet mer om dig själv än någon byråkrat på ett kansli någonsin kan göra. Om du är kollektivist tror du inte att individen bäst kan ta vara på sig själv. Du tror på kollektiva lösningar, som bestämmer åt individen vad den ska göra.

Även om individualismen är relativt ny, som uttalad ideologi, har olika beståndsdelar funnits på olika platser i olika tider. Eftersom människan har spår av båda sätten att se på världen i sig.

Som du kanske kommer ihåg från kapitlet om monoteismens uppkomst spårar jag individualismen som idé ända tillbaka till Abrahams uppror mot Terah.

I symbolisk mening. Det är en saga som skriver in individualistiska tendenser

Sverige anses vara, och svenskar anser sig vara, väldigt individualistiska. Det är en sådan där sak vi brukar säga.

Själv hörde jag det senast i Almedalen. Under en debatt jag själv deltog i. Chefredaktören för Aftonbladets ledarsida, Anders Lindberg, sa i sitt inledningsanförande att ”vi är bland de mest individualistiska, eller, vi är mest individualistiska i världen” (Tidskod cirka 08:31 ovan)

Exakt var Anders Lindberg får det ifrån vet jag faktiskt inte? Kanske från Lena Mellin? Eller Fredrik Lindström? Eller FoF osv etc – över hela skalan. 

För även om vi rankas relativt högt i internationella mätningar så är vi långt ifrån mest individualistiska. Särskilt bland västländerna.

Sverige är kollektivistiskt. Kanske inte mest kollektivistiskt i världen. Men mer kollektivistiskt än individualistiskt. Och på den, redan kollektivistiska kulturen, har vi ett kollektivistiskt politiskt system, ett kollektivistiskt rättssystem och en egen definition av individualism för att dölja att så är fallet.

Jag vet att det är så eftersom den svenska definitionen av individualism är individualismens fienders definition av den.

Den svenska definitionen av individualism är alltså kollektivisternas.

Det vi har är inte individualism. Vi har statsindividualism. Problemet är att det inte är individualism över huvud taget.

 

Kapitel 7. Den danska tigern ryter

Det är den varmaste sommaren sedan de började mäta sånt detta nådens år 2018 enligt den gregorianska kalendern. Luften ovanför asfalten utanför mitt fönster i Stockholm dallrar i hettan. Det är först på natten det är svalt nog för att sätta sig ner och skriva.

Jag är nyss hemkommen från Almedalen. Det märks att det inte är ett vanligt valår. Det är Valåret med stort V i bestämd form.

Nordiska motståndsrörelsen var där med sina rakade skallar, tatueringar och likadana tröjor. KRIS var där med sina rakade skallar, tatueringar och likadana tröjor. Feministiskt Initiativ var där med sina rakade skallar, tatueringar och likadana tröjor.

Därtill verkar Moderaterna inte vilja regera. Socialdemokraterna verkar vilja men visar att de inte kan. Och SD är segervissa.

Samtidigt inför Danmark särlagstiftning. New York Times skriver en stor artikel om det. Den är inte positiv.

I Almedalen verkar det flyga under radarn. Trots att Dansk Folkeparti stöder SD. Att det kommer att copy pastea:s in i SD:s program för att, några år senare, bli politisk konsensus i Sverige är därför mycket troligt.

När jag hör det vet jag. Någonting djupt i mig gör mig orolig och överkänslig. Särskilt av alla andras märkliga tystnad. Kanske vet de inte? Kanske bryr de sig inte? Kanske förstår de inte vad det innebär? De skandinaviska germanerna har vaknat nu. Ve deras offer.

De kallar det givetvis inte för särlagstiftning. Men det är vad det är. Paketet är ett socialt ingenjörsprogram i 22 punkter med namnet Ghettoplanen och rör 25 utsatta områden. Som danskarna kallar Ghetton. Danskarna är som vanligt en smula ärligare än vi svenskar.

Tanken är givetvis god i grunden. Det är inte så att danskarna gör det här av ondska. De gör det av kärlek. ”Den man älskar agar man!”.

De vill utrota parallellsamhällen till 2030. Även om Google translate inte kan hjälpa att översätta det till ”Paralympics” så att det första jag läser är att det inte ska finnas något Paralympics i Danmark till 2030.

Vilket får det att låta ännu värre än det faktiskt är.

”Regeringen vill ha sammanhållning i Danmark. En dansk baserad på demokratiska värderingar som frihet och rättssäkerhet, jämlikhet och frihet.” 

Det kan verka lite ironiskt att sätta friheten och rättssäkerheten ur spel för att säkra just rättssäkerheten och friheten.

Men så länge det är för jämlikhet och frihet är det ju svårt att invända. Man vill ju inte vara emot dem. Danskarna vill ju bara ha, jag citerar:

”Tolerans och jämlikhet. En Danmark där alla aktivt deltar. Danmarks etniska sammansättning har under de senaste årtiondena förändrats avsevärt.”

Och: ”Den stora majoriteten av de nya danskarna har icke-västerländsk bakgrund. Detta motsvarar en ökning från ca. 1 pct. av befolkningen till omkring 8,5 procent.”

Och många av dem sköter sig givetvis, konstaterar hemsidan glatt, men ”det finns för många som inte deltar aktivt. Det har varit ett parallellt samhälle bland personer med icke-västerländsk bakgrund. Alltför många invandrare och efterkommande har slutit sig i förhållande till det omgivande samhället. Utan utbildning. Utan ett jobb. Och utan att vara tillräckligt dansk”.

(Skribentens egen kursivering)

Krav på assimilation höjer inte bara kraven på assimilation utan även för assimilation. När du väl bestämt dig för att någon ska assimileras så måste du också veta vad den ska assimileras till.

Vilket höjer kraven även på de som redan är med i in-gruppen. Samtidigt kommer den förbittring som finns av att inte komma in i samhället också att förstärkas.

I Sverige är arbetslösheten redan högst bland invandrare. Även i andra generationen. Unga män som inte kommer in i systemet. Eller inte vill komma in. 

Vilket kommer öka kraven på assimilering – vilket kommer att öka förbittringen. Och så vidare och så vidare. I en nedåtgående ond spiral.

Danskarna kanske är lika öppna, välkomnande och gemytliga mot främlingar som ryktet gör gällande? Och i så fall finns det ju ett civilsamhälle att assimileras in i.

Men vad skulle hända i Sverige? ”Det finns ju ingen ”svensk kultur”. Tydligen? Utom möjligtvis att skaka hand med varandra. Det var Stefan Löfvén tydlig med. ”I Sverige tar vi varandra i hand!”.

När det gäller andra värderingar är svaren mer svävande. De flesta av oss undviker ju umgänge med varandra. Vi är inte mycket för nya bekantskaper. Är det de vi ska assimilera in folk i? Att inte lära känna nya människor?

Det egentliga syftet är att få de som inte anpassar sig att ta sina familjer och dra. Med hot om hårdare straff, beslagtagande av barn, indragna bidrag, rivna bostadsområden, selektiva hyror och krav på anpassning. Passivt aggressivt, men en stor portion aggressivare passiv aggression än de brukar uppvisa från vår annars beryktat så gemytlige granne i Söder

Även om de också undvek att tala om problemen väldigt länge så vaknade de tidigare. Och pendeln har svängt.

Genom den andre ser man sig själv. Och danskarna gillar det de ser. Mer än de gillar den andre.

Det är så här det börjar. Med krav på anpassning. Jag vet att danskarna inte begär mer av sina nya invånare än de redan utsätter sig själva, varandra och sina egna barn för.

Det är sant. Så är det.

Men då får man inte glömma att det de utsätter sig själva, varandra, och sina egna barn för, är fruktansvärt.

Det som sticker mest i ögonen är: Att barn måste undervisas i danska värderingar som jul och påsk minst trettio timmar i veckan, tvångsförflyttningar, beslagtagande av barn, dubbelt så hårda straff för våldsbrott. Och det ständiga hotet om indragna bidrag utifall föreskrifterna inte följs.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker att det är bra med språkundervisning. Liksom undervisning i rättigheter och skyldigheter. Så länge det sker frivilligt.

Ska man tro New York Times är det illa. Men det ska man ju inte.

Några månader tidigare har jag intervjuat Jonatan Spang. Särskilt om skillnaderna mellan Sverige och Danmark.

Jonatan Spang är en dansk komiker som i sin Wikipedia-artikel beskrivs som Danmarks motsvarighet till den amerikanske satirikern Jon Stewart. Utseendemässigt är de inte särskilt lika. Hans blonda hår drar åt det rödlätta hållet. Djupt liggande ögon med sängkammarblick och ett ständigt leende på läpparna.

Så jag skickar länken till artikeln i New York Times till honom och frågar vad som står på?

Jonatan svarar ”Jag förstår att det ser dåligt ut i amerikanska ögon!”

Jag tänker att det ser rätt dåligt ut i mina ögon också! Och frågar ”Är det ”hygge” under tvång? Du ser väl ironin i det? Men jag antar att det är vad välfärdsstaten är på något sätt, ”tvångsmys”?

Han svarar bara ”haha, oh yeah!”

Så jag går in på den danska regeringens hemsida. Det är värre än jag trodde.

Det danska programmet är 22 punkter uppdelat på fem temaområden.

1.     Rivning och omstöpning av utsatta bostadsområden

2.     Mer handfast styrning av vem som bor i utsatta områden

3.     Mer poliser och högre straff för de som bor i området

4.     Familjerelationer

5.     Uppföljning genom utnämnning av tre särskilda representanter för programmet

Hela nio av de 22 punkterna fokuserar på barn.

Att göra skillnad på medborgare i lagstiftningen, vare sig det är på grundval av socioekonomisk status, geografi eller kultur, är inte bra. Särskilt inte i korporativa system.

Det var sådana system som Mussolini hade och Hitler ville ha. Och vi har. Jag säger inte det för att aktivera Godwins lag. Jag säger det för att det står så i Encyclopedia Britannica.

Det är alltså system som är väldigt känsliga för att bli totalitära.

När de konstruerades visste de som gjorde det att de här systemen måste vara egalitära. Alltså jämlika. Det skulle inte, som det heter på ren svenska, skiljas på ”folk och folk”.

I Sverige, Norge och Danmark kunde de vara egalitära. Eftersom befolkningarna ändå var så otroligt homogena. Men med tiden har det glömts bort och diskriminering har införts.

Alltid i allra största välmening givetvis. För att skydda de gamla. LAS. För att främja kvinnor. Varannan damernas, kvotering.

Och, om du är bekant med Public Service, på bas av kultur, hudfärg, sexuell läggning, utseende, och så vidare, etcetera, med mera, in absurdum, ad infinitum och ad nauseam.

Dansk, svensk och norsk kultur är kollektivistisk. Det betyder att de redan definierar sig som i en ingrupp – i det här fallet det danska välfärdssamhället – och en utgrupp – i det här fallet parallella samhällen.

Och in-gruppen tycker nu att ut-gruppen är för dyr. Utöver att den inte gillar dess värderingar.

Att introducera sådana här program i systemen riskerar att sluta i fullständig katastrof. Inte för att jag tror att de har sjösatt ett sådant här projekt av illvilja.

I New York Times reportage konstaterar en av de intervjuade danskarna, från ett av de berörda områdena i slutet av artikeln, att den ”danska regeringens plan kommer att skapa just den typen av parallella samhällen den säger sig vilja bekämpa”.

Vilket är en sanning med modifikation. Som sagt, de sjösätter den här planen för att sådana samhällen redan finns.

Däremot riskerar det att spä på och förvärra de motsättningar som redan finns. Om danska förorter är som svenska förorter, vilket mina vänner som kommer därifrån skulle referera till som ”orten”, är föraktet mot majoritetssamhället redan stort.

Worst case scenariot är att det här sätter igång en spiral med allt mer repressiva åtgärder. I princip kom ju trots allt den här planen till som en konsekvens av fler och fler repressiva åtgärder.

Och den har antagits med bred politisk konsensus. Till skillnad från Sverige, som länge och ofta har majoritetsregering, har danskarna  ofta haft minoritetsregeringar som måste försäkra sig om politisk konsensus för att genomföra sin politik.

Och det finns alltså två primära anledningar till att en sådan här plan anses nödvändig.

• Det första är de ekonomiska argumenten.

Att invånarna i de här områdena är en belastning för välfärden. För en gammal förslappad libertarian som mig är det givetvis en no brainer. Det man bråkar om är gemensamma resurser. Minska de gemensamma resurserna så minskar du också konfliktytan. Ju mindre vi äger tillsammans desto mindre har vi att bråka om på ren svenska.

Nu vet jag ju att det här är en ren fantasi från min sida. De skandinaviska germanerna älskar sin välfärd och skulle aldrig komma på tanken att slita sig från mamma statens tutte.

Troligare är givetvis att de gör som de gör nu – drar in alla bidrag, hårdare straff. Rädda välfärdsbygget med alla medel.

När jag pratar med Jens Ganman om saken konstaterar han torrt att ”det här är vad som händer när man försöker släcka granen som brinner i vardagsrummet först när hela vardagsrummet står i brand.”

Problemet är just socialismen. Som föreskriver vad jag kallar en egalitär kollektivism. Jämställd kollektivism skulle man kunna översätta det till. Det låter fint. Men det är det inte.

Som den där nomadfamiljen på savannen som delar på allt för att de är blod ska sträckas ut till hela mänskligheten. Och det ju det som Folkhemmet skulle vara.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Det blir en smula svårare när den här tanken ska sträckas ut till ett helt folk på flera miljoner individer. Hur homogena de än är. Det kräver att man bryter ner alla existerande hierarkier. Bort med allt det gamla. Bort med ägandet. Bort med kyrkan och tro. Bort med familjen. I den socialistiska ideologin ska staten ersätta alltihop.

Och eftersom Danmark, och Sverige, är korporativa stater. Kollektivistiska stater av egalitärt snitt. Bygger de på extrem homogenitet i befolkningen. 

Det betyder att systemen egentligen är byggda för en enda medborgare – genomsnittsmedborgaren. Enligt de krav kollektivismen, enligt sitt eget sätt att se på saken, har rätt att ställa på medborgaren. Ju närmre den vi alla är i utseende, hälsa och beteende, desto bättre fungerar systemen.

Systemet kräver alltså, som Aldous Huxley kanske skulle uttryckt saken, att runda klossar hamnar i runda hål och fyrkantiga klossar i fyrkantiga hål. 

• Kultur/värderingar

Det är det andra som riskerar att spinna iväg. Tribalismen. För när du väl börjar ställa krav på andra att den ska vara som du måste du bli mer som du påstår att du är. Du måste ju vara ett gott föredöme. Leda genom att göra.

Bara det att i det här fallet är det vad det innebär att vara svensk eller dansk. De värderingar, förlåt, jag menar de värdegrunder och den kultur som du tillhör måste förtydligas. Du måste bli mer så. Jag hoppas att du blir lika bra på logdans som du är på flossing.

Tribalism föder nämligen tribalism. De som bor i ”orten” måste bli mer ”blattiga”; du måste bli mer ”svennig”.

Tills vi alla blir oförmögna att skilja oss från våra gruppidentiteter.

Kultur och ekonomi alltså. Förr eller senare kommer socialistiska system alltid fram till en punkt där de börjar få ont om pengar. Eller ”andras pengar” som Margaret Thatcher syrligt påpekade.

Och då finns det två vägar att gå.

1. Antingen släpper an allt fritt och säger att ”nu får det vara varje man, kvinna och barn för sig själv. Alla får ta hand om sig själva tills vi har råd att ta hand om varandra igen.”
2. Eller så går man åt andra hållet och blir mer diktatorisk

Danmark har bara 25 sådana här områden. Kanske lyckas danskarna i sitt uppsåt. Kanske drar alla som inte vill anpassa sig. Och de som stannar anpassar sig.

Sverige har potentiellt 55 områden. Antalet människor som vistas här illegalt uppgår enligt officiella siffror till mellan 10’ och 35 tusen.

Tillräckligt för ett parallellt samhälle i storleksordningen mindre svensk stad. Och dessutom högst osäkert eftersom det egentligen saknas säkra siffror.

Danskarna, liksom svenskarna, gjorde det här mot sig själva. Frivilligt.

Dessutom får de som bor i de här områdena inte välja. Det finns ingen opt-out.

De flesta av dem kommer antagligen från länder där staten har försökt utsätta dem för samma sak. Men utan den välvilliga masken.

Och de kom hit för att de lovades att de skulle få utöva sin tro ifred. Sen visade de sig att deras tro var skit. För så är det. Och i mångt och mycket går emot vad du eller jag tror från våra uppväxter här. Riktigt medeltida värderingar som inte alls går ihop med idén om allas lika värde. Homosexuellas rättigheter. Kvinnans ställning i samhället.

Men om vår egen kultur är så vida överlägsen bör vi kunna argumentera för den. Så övertygande att vi inte behöver ta till tvångsmedel för att övertyga folk.

Ska jag vara smärtsamt ärlig, och det ska jag givetvis, så är den svenska religionen, oavsett påklistrad ideologisk titel, andlig, eller materialistisk och ”sekulär” – ”Anpassa Dig!”

”Bli som alla andra!”. Kollektivism. Svenskarna, som Danskarna, när det kommer till assimilation, begär såklart inte mer av andra än de redan utsätter varandra, sig själva och sina egna barn för.

Men då glömmer de kanske att det som de redan utsätter varandra, sig själva och sina egna barn för, är fruktansvärt.

 

Kapitel 8

Tricksterns vackra kostym

För att ge dig lite sammanhang vill jag börja med att berätta en saga för dig. Om Trickster. Den finns i lite olika varianter i olika kulturer i olika tider, men den jag tänker berätta kommer från Yorubafolket i Nigeria och handlar om deras trickstergud Eshu.

Den börjar med två vänner som också råkar vara grannar. Jordbrukare som delar land med varandra. Men de hade delat upp allt perfekt.

Alla markgränser var ordentligt dragna så att båda var nöjda, båda hade lika stor tillgång till den lilla brunn de använde för att bevattna fälten och de hade till och med grävt en gemensam bevattningskanal som ledde som ett rakt streck mellan deras fält. Allt var frid och fröjd och det rådde perfekt ordning.

För att det rådde perfekt ordning.

Dessvärre för de goda vännerna är det så i denna värld att inget är perfekt ordning. Och att den som inte tar hänsyn till kaos – som i dessa två vänners fall personifieras av Eshu – förolämpar honom. Så pass mycket att de genom sin strävan efter ordning och harmoni bjuder in Eshu att visa sin makt.

Eshu tar på sig en av sina finaste kostymer. Den som är vit på ena sidan och svart på andra sidan. Så promenerar han längs med det raka sträck som utgjorde gränsen mellan de två vännernas ägor just som de stod på varsin sida och gladde sig åt den goda grannsämjan och den perfekta ordning som rådde i deras lilla universum.

Eshu hälsar med endast en blick och en nickning när han passerar mellan de två vännerna.

De är båda böjda över sina fält, men hälsar glatt tillbaka.

”Märkligt!” säger den ena mannen när Eshu har gått utom syn- och hörhåll ”att ha på sig en svart kostym i den här hettan!”

Hans vän tittar upp från sitt påtande med ett skratt ”vilken tur att han var klädd i finaste vitt! Men det är märkligt att han är så finklädd en vanlig dag eller hur?”

”Driver du med mig?” utbrister den förste mannen. Så börjar de träta om vilken färg Eshus kostym hade. Först grälade de. Sen började de knuffa varandra. Och till sist började nävarna hagla och de rullade runt på marken.

Eshu, som hade haft mycket roligt åt det hela, började tycka att läxan var lärd när en av vännerna spräckte den andres läppar.

Så uppenbarar han sig för vännerna igen med ett skratt.

”Varför slåss ni? Jag trodde ni var goda vänner?”

De två vännerna hör upp med att slåss och stirrar på Eshu i hans fina kostym som är svart på ena sidan och vit på andra sidan och så plötsligt känner de sig bra jävla dumma asså.

Och alla deras vänner och familj hånskrattar åt deras dumhet. Liksom du och jag gör.

Dumma bönder som tror att de kan ordna världen som de vill efter eget tycke och smak.

Sensmoralen av historien är att det alltid finns flera sätt att på saken. Och att det är bättre att tillåta lite oordning än att slå ihjäl varandra för småsaker.

Men då måste man vara överens om att där fanns en sak att vara oense om över huvud taget. För tillfället är västvärlden inbegripen i en kamp där ena sidan anser att det inte finns något där. 

”Det finns ingen svensk kultur!”

”Islam är inte fienden!”

”Det finns inget hedersförtryck!”

”Sverige var neutralt under kriget!”

Som att ena mannen i Yoruba-folkets trickstersaga anser att det är mycket märkligt att Eshu har en svart hatt – varpå den andre mannen svarar:

”Va? Jag har inte sett nån kostym? Jag har inte ens sett någon man! Vad dillar du om?”

Och så börjar de slåss om saken. Men den här gången spelar det ingen roll om Eshu dyker upp för att visa sig. För en av kombattanterna erkänner inte Eshus existens.

Det kan bara sluta med ond bråd död. Då finns det nämligen inte en chans att reda ut missförståndet. Den ena mannen kan ropa ”Jaha, den var SVART PÅ ENA SIDAN MEN VIT PÅ ANDRA!!!!” hur mycket han vill.

Hans kamrat kommer inte ha förstått någonting. För han kan inte se den svartvita kostymen. Han ser inte ens Eshu.

Och det verkar på mig som att det snarare är den här senare – något annorlunda sagan – vi har hamnat i sen ett tag tillbaka. Att det inte verkar spela någon som helst roll vilka fakta man lägger fram eftersom det inte finns någon objektiv verklighet.

Det är ett problem. För även om det skulle vara sant. Och jag tror verkligen inte att det är sant. Men om. Så är det inte ett särskilt pragmatiskt sätt att förhålla sig till existensen.

För om du inte tro att det finns något som är sant varför skulle jag vilja diskutera med dig? Du har ju redan konstaterat att du inte tror på ett ord jag säger eller för den delen på de ord du själv säger. Du tror ju inte att det finns någon sanning så varför skulle jag lita på dina ord då?

För till sist är det så att om du tror att det ”inte finns någon sanning”. Så kan ju inte ens uttalandet att det ”inte finns någon sanning” vara sant – eftersom det ”inte finns någon sanning”.

Jag berättar detta för dig för att det finns ytterligare en koppling till vår nuvarande situation.

I Yoruba-folkets berättelse straffas de två vännerna för att de lägger en sådan stor vikt vid ordning att de ignorerar kaos. När man fokuserar så mycket på harmoni som de två bönderna gör – riskerar man att helt glömma bort verkligheten.

Ska du och jag diskutera individualism och kollektivism måste vi alltså erkänna att klädedräkten både existerar. Och att den spelar roll.

Den svartvita kostymen som Kaos tar på sig för att ge sken av ordning är i det här fallet den svenska kulturen.

All kollektivism är inte dålig. Individualism och kollektivism har båda sina för- respektive nackdelar.

Personligen är jag individualist och är inte särskilt förtjust i kollektiva rörelser. Men eftersom jag är individualist som är född i ett kollektivistiskt land har jag fått anledning att intressera mig för det. Om inte annat så för min egen överlevnads skull. Och jag är inte en sådan individualist som tror att det inte existerar något som är större än summan av delarna.

Det tror jag att det gör. Det var det som fick mig att intressera mig för Jung och hans tankar om det kollektiva undermedvetna. Jag tror att i den striden mellan Freud och Jung är det Jung som har rätt.

Det finns något där. Något utanför oss. Kalla det vårt kollektiva ackumulerade minne. Vår kultur. Men som individualist tror jag att den uppstår från oss och inte vice versa.

En extrem kollektivist skulle tro att vi formas helt av kulturen. Socialism är en kollektivistisk ideologi.

Det råkar också vara en extraordinärt dålig sådan. Både i teori och praktik.

Det som sammanfattar dem socialistiska ideologierna, både nutida – alltså de som uppstått från och efter Karl Marx – och de som inspirerade honom. De försök som gjorts historiskt. Men som inte kallats socialism.

I del 3 av ”Det Här Är En Svensk Tiger” berättade jag om den anabaptistiska kristendomen som verkar ha inspirerat Marx till en del av hans tankar. För ska man sammanfatta de socialistiska rörelserna – både i teori och praktik – kokar det som Igor Shafarevich skrev i sin essä ”Socialism i vårt förflutna och i framtiden” ner till fyra enkla punkter:

1.     Krav på fullständig jämlikhet (uttryckt som likhet och en praktik som går ut på att alla ska vara likadana vad gäller till exempel kläder, frisyr, boende) och Krossa alla hierarkier (naturliga eller konstruerade)

2.     Krossa privat ägande

3.     Krossa religionen

4.     Krossa familjen

Vad vi har för egenskaper. Vad vi har lyckats prestera. Hur vi klär oss eller bor. Vad vi tror på. Vilka våra föräldrar var och givetvis vilken sorts föräldrar vi själva är eller kommer bli.

Det är det som gör oss unika som människor. Och det är också vad socialismen vill avskaffa. I den radikala jämställdhetens namn är vi bara fria när vi inte har något kvar att förlora. Inte ens vårt jag.

I Sverige har våra radikala krav på jämlikhet, något som jag är för, alltid på något lustigt sätt lyckats översättas till krav på likhet. På ryska kallas det för Shigalyovism.

Dostojevskij sammanfattade det utmärkt i ”Onda Andar” när han skrev att Shigalyovism är jämlikhet förstådd som likhet. Alla måste vara lika. Om det så krävs att socialismen därför måste mörda alla talanger.

Utrota all genialitet. All bildning. All konst. Som, om det inte får symbolisera kampen, konflikterna och det lidande som är det mänskliga dramat, utan enbart kollektivisternas så upphöjda harmoni, lätt liknar det som hänger i lobbyn på hotell.

Bara alla blir helt lika. Så att ingen behöver känna sig annorlunda igen.

Socialism är en attack på individualism. Förstått som individens rätt att uttrycka sig själv.

Mellan dessa sätt att se på vår art – som en samling individer eller som delar av en större helhet – finns alltså något.

Detta något är vår kultur. Allt det som vårat samhälle är idag. Och oavsett om du vill det eller inte så är vår nuvarande kultur resultatet av vår historia. Så det är där vi måste börja.

 

Kapitel 9 En föreställning om godhet

Jag är ärligt talat less på att höra om kriget och det förflutna. Och jag är inte ensam. Det är en automatisk reflex som jag märker inte bara hos mina bröder och vänner som delar min bakgrund utan hos svensken i gemen.

Nästan en aversion. Den svenska kulturen sträcker ut sig i ett evigt nu. Ett nu utan förflutet eller framtid. Och varför skulle det inte vara så? Vi är ju trots allt världens bästa land. Så bra att vi inte ens behöver nämna det. En utopi behöver inte drömma om ett ärofullt förflutet eller en storslagen framtid. Varför skulle den göra det? Dess bästa tid är ju nu. Den är redan klar. I balans. Det råder ”harmoni” här i världens tryggaste mest moderna land.

Och jag är rädd för att den svenska historielösheten, initierad och implementerad av arbetarrörelsen, har gjort så att även du ska vara helt ointresserad av det jag har att berätta för dig. Då vågar jag ändå lova att det är en mycket spännande berättelse – som sträcker sig över mer än ett sekel – och involverar några av de mest framträdande människorna i modern politisk historia.

Försöker man prata om vad Sverige gjorde under kriget möts man antingen av ”Ja, men det där vet ju alla så det är väl ingen idé att prata om?” varpå en besvärande tystnad infinner sig.

Eller, och det är vanligare, så möts man av oförstående tystnad från de som fortfarande köper nationalmyten.

Perfekt sammanfattad i statstelevisionens egen dokumentär ”Tvärvändningen” om gränsstängningen 2015.

Att Sverige var ”neutralt under andra världskriget” och ”tog emot mycket flyktingar”.

Det är alltså den myt som Sverige fortfarande saluför. Både till sina egna medborgare och till medborgare i andra länder. År 2017.

Det är därför viktigt att du och jag tar itu med den. För socialdemokraterna bygger hela sin moraliska rättfärdighet på just den myten.

Det är den grund varpå Sveriges moraliska anseende vilar. Det är ur den vi hämtar den rätt som gör oss till en moralisk supermakt.

Dokumentären försöker göra upp med en politik av kompensatorisk performativ godhet som nästan ledde till att det svenska systemet kraschade. I alla fall om man skulle tro det som sades när gränserna stängdes.

När jag säger kompensatorisk performativ godhet syftar jag på en egenhet som jag märkt när det kommer till det här landet.

Över mer eller mindre hela den politiska skalan, inom akademin, media och konst – en egenskap som kan sägas genomsyra hela den svenska offentliga kulturen – intar vi gärna rollen som goda fram tills att det är dags att leva upp till de fagra orden. Då tvärvänder vi. Vilket namnet på dokumentären syftar till.

Samtidigt som den skickligt döljer varför det skulle vara så att vi tvärvänder genom att klamra sig fast vid nationalmyten.

Den att vi var goda under kriget. För det är vad ordet neutralitet har vuxit till i det allmänna medvetandet.

Det är synonymt med godhet. Att älska fred. Välståndet. Välfärden. Solidariteten. Folkhemmet. Socialdemokratin.

Kompensation är ett psykologiskt begrepp som syftar på att man undermedvetet, eller medvetet, kompenserar för en verklig, eller inbillad, otillräcklighet genom att bli bra på något annat.

Kompensatoriska beteenden brukar associeras med mindervärdeskomplex.

Performativ betyder skådespel. Performativ godhet är det vi gör för att vi inte är goda, och någonstans vet vi att vi inte är goda, så vi spelar goda. Vi överkompenserar. En föreställning om godhet.

Och jag säger inte att vi nödvändigtvis är onda, utan som människor är mest, felbara. Ack vi arma syndare och så vidare…

Det som skrämmer mig mest av allt är att det är identitetspolitik. Jag är som sagt individualist och har alltid värjt mig mot att identifieras helt med min gruppidentitet. Som jag ser det finns den där. Jag förnekar den inte. Men jag vill inte definiera mig själv helt utifrån den. Och det är svårt.

För Sverige är inte ett individualistiskt land. Och den svenska kulturen har aldrig riktigt kommit förbi det där med att du ska definiera dig utifrån din grupp. Är du överklass eller underklass? Lantis eller från fjollträsk? Arbetare eller utsugare? Man eller kvinna? Invandrare eller svensk? Gay eller straight?

Så när Anders Lindberg säger att ”vi är bland de mest individualistiska, eller, vi är mest individualistiska i världen” är det en sanning med modifikation. 

Och det finns fler uppenbara motsättningar med just vår individualism. Att Sverige å ena sidan ska vara mest jämlikt och samtidigt vara mest individualistiskt är en ekvation som inte går ihop.

Jämlikhet syftar ju till att sudda ut skillnader mellan människor och individualism inte bara tillåter avvikande åsikter och beteenden. Den uppmuntrar till att vara annorlunda.

De flesta lutar sig på World Values Survey. Den ställer frågor om våra värderingar. Och vi svarar lydigt exakt det vi alla kommit överens om.

I de tyngsta internationella undersökningarna som finns hur individualistiska vi svenskar är i jämförelse med andra länder hamnar Sverige högt upp. Inte högst upp. Bland västländerna verkar vi vara lagom individualistiska.

Skälet till att vi hamnar så högt upp i internationella jämförelser på den glidande skalan mellan individualism och kollektivism är primärt att vi har vår egen definition av individualism.

Givet den definitionen är vi tydligen så kollektivistiska att över sjuttio procent av vårt lands befolkning skriver under på den.

Bara det att den är felaktig. Ett offer för uråldrig svensk socialdemokratisk PK. Här i upp-och-ner-vända världen, Sverige, betyder alltså individualist något helt annat än begreppet betyder.

Vi har vår egen definition. Så på frågan om vi är individualister vänder sig vi svenskar om som en enda könlös, sexuellt fluid, normbrytande, hbtq-vänlig individ och svarar med neutral röst – ”Ja, det är vi!”

Människan är, som sagt, ett flockdjur.

I ett land som förstår individualismens kärna blir frihet det mål man strävar efter. Men för att kunna få frihet måste du själv ta ansvar för din välfärd.

Fullständig frihet innebär så mycket ansvar att det antagligen inte känns särskilt fritt. Däri ligger den mytens paradox.

Den svenska drömmen är inte frihet utan trygghet. Det är nästan absurt hur besatta av trygghet vi svenskar är. I vad som redan är ett av världens tryggaste länder?!?! 

Vi drabbas sällan av naturkatastrofer. Om man inte räknar vårt väder som en sådan. I vilket fall det är ständigt pågående och något du måste räkna med om du ska bo här.

Vi har inga giftiga djur. Epidemier verkar inte drabba oss i någon större omfattning. Ändå är trygghet det vi åtrår mest av allt.

Det låter bra jag vet. Men som du ska få se är det inte så bra som det låter.

Precis som att fullständig frihet leder till oändligt ansvar finns det en inbyggd paradox i vår egen längtan efter trygghet. Människan lever alltid bara ett andetag från döden.

Vi färdas på en jordklump genom rymden i enorma hastigheter. Det är ingen som styr. Att tro något annat är att lura sig själv. Det är att inte ta hänsyn till kaos. Som de två vännerna från Yorubastammen. Fast i det här fallet ett helt land.

I 1984 är förtrycket uppenbart. I ”Du Sköna Nya Värld” är det betydligt mer subtilt. Den handlar om ett framtida samhälle där alla är nöjda och glada just för att systemet ser till att alla är på sin rätta plats.

Inga fyrkantiga klossar i runda hål. Alla individer är tillverkade i fabriker för att garantera att de har precis rätt egenskaper för att passa in och därför är ingen heller missnöjd. Det är en stat som regerar med låtsad välvilja och manipulation.

Först när en vilde, en utomstående, plockas in i samhället som dess nackdelar framträder i all sin brutala ärlighet och avslöjar barbariet bakom all glittrande teknologi.

Framför allt så är det en intressant studie hur det brukar gå för en individualist när den möter kollektivister. Och vice versa – hur kollektivisterna brukar uppfatta individen, som just det huvudpersonen kallas för, en vilde.

 

Kapitel 10 En individualism för alla!

När individualismen sent omsider väl kom till Sverige gjorde den det på samma sätt som alla nya idéer tar sig in i landet. Alla antog idén på samma gång. Till synes utan diskussion. Tömd på sitt innehåll. Men med ett nytt namn. Statsindividualism.

Som allt i Sverige till synes en kompromiss. Bara ordet i sig, statsindividualism, är en omöjlig paradox.

För staten är ju vi alla. Kollektivet. gruppen. Och individualism handlar om individen. Om dig.

Statsindividualism betyder ”gruppjag”. Är det inte typiskt svenskt så säg? Klart vi ska ha individualism, men samma sort och lika mycket till alla!

Det är ett riktigt fult semantiskt knep. Som omdefinierar vad individualism är till dess raka motsats.

Statsindividualism är frihet. Från ansvar. För dig själv. För dina nära och kära.

Statsindividualismen lägger istället över det på staten. Vilket jag snarare skulle kalla att du låter staten beröva dig på att pröva dig själv som människa. Det är inte frihet. Det är slaveri. 

Jag vet att det låter hårt men så här menar jag att det är att vara fri. Du ställs inför ett åtagande – gentemot dig själv eller andra – och så kan du fritt välja om du vill ta det ansvaret eller inte. Det i sin tur avgör vem du är som person. Det skapar dig som individ. Det är individualism.

Statsindividualism är att du befrias från din möjlighet att ta ansvar – eller att välja att inte ta det också för den delen. Den tar ifrån dig din fria vilja gör dig beroende av den.

Min mening är som sagt inte att vare sig kollektivt skuldbelägga eller spä på tribalismen. Men vi kan inte undersöka tribalismen utan att nämna den.

Eller genom att låtsas som att den inte finns. Vilket varit en del av den svenska nationella identiteten sedan Olof Palmes dagar.

Innan dess var det lika illa, men tvärtom. Det är lustigt. För att vara ett folk som påstår sig älska lagom går Sverige väldigt ofta till extremer.

Om du frågar någon i det här landet, och det är en fråga jag ställt en del, av eget intresse ”Vad individualism är för Dig?”.

Så får man någon variation på egoism, narcissism och ”ensamhet” som svar. Det verkar vara det första som de flesta av mina landsmän refererar till när de hör ordet.

Och jag förstår varifrån de får idén.

Egoism för att individualismen är en ideologi som vill att du fokuserar på vad du själv vill snarare än vad andra vill.

Narcissism, eller självupptagenhet, för att det är rätt självupptaget att försöka ta reda på vad man själv vill snarare än vad andra behöver.

Och ensamhet, som med ett finare ord brukar benämnas ”atomism”. Eftersom det vill ge bilden av en ensam atom som driver omkring i rymdens oändliga vakuum.

Individualism, för en individualist, betyder självständighet, oberoende, frihet. Positiva ord.

Och som jag ser det – oavsett om jag är religiös eller inte så kommer individualismen, som formulerad idé, från monoteismen.

Grovt indelat kan man säga att individualism är ett trossystem som förutsätter att individen är skild från både naturen och samhället, att människans inre värld är identitetens kärna snarare än att den skapas utifrån och att individen kommer före gruppen.

Kollektivism är ett trossystem skiljer sig från individualism i det att den ser individen som beroende av samhället och naturen, att den yttre världen, dina handlingar, väger tyngre än din inre upplevelse och att gruppen kommer före individen.

Det är två olika sätt att se på världen. Och de får olika konsekvenser, alltså vilken typ av samhällen vi vill ha, beroende på vilket man tillämpar. Det är heller inte så att samhällen är antingen helt det ena eller helt det andra. Liksom identiteter är det mer flytande begrepp som existerar överlappande med varandra på en glidande skala mellan två extremer.

Att se världen genom kollektivistiska ögon eller individualistiska påverkar hur vi relaterar till varandra och naturen, graden av kontroll vi känner över våra liv, hur mycket vi identifierar oss med gruppen, hur vi hanterar spänningen mellan biologiska behov och gruppens förväntningar, hur vi löser våra inre konflikter, hur vi möter främlingar och hur vi uppfostrar våra barn. I de fall vi har några.

I kollektivistiska samhällen tror individen att dess öde är förutbestämt, av turen, gudarnas vilja, ödet eller statens behov.

I individualistiska samhällen är du din egen lyckas smed som det så fint brukade heta. Du är den som är ansvarig för dig själv. Den fria viljan är avgörande.

Bakom sina funktioner i stammen, de roller vi tvingas spela, finns inget djupare jag för kollektivisten. Det jag man har försöker istället imitera samhället eller naturen. Ditt jag har inget eget förflutet. Din historia är gruppens historia. I det fall det finns någon historia att förhålla sig till det vill säga. Du anpassar dig.

Individualister försöker inte imitera naturen. De försöker dominera den. Likadant beter de sig i samhället. Individualister är mer tävlingsinriktade och har lättare för att anpassa sig till nya roller och identiteter. Individualister konformerar sig inte med gruppen ens i den. De opponerar sig. Det är fortfarande en grupp. Den löser bara problem på andra sätt.

I individualistiska kulturer kan en individ mer öppet redovisa sina intentioner. I ett kollektivistiskt samhälle måste du dölja dina avsikter. Allt du önskar dig måste du sträva efter i hemlighet med manipulation och lögn. Det blir så för att du inte får redovisa vad du vill öppet eftersom gruppen alltid ska komma före dina egna själviska intressen. Resultatet blir dock inte att dina egna själviska intressen försvinner. Det som händer är istället att du måste dölja dem.

Det är alltså inte så att kollektivet försvinner bara för att du lever i ett individualistiskt samhälle. Människan är alltid ett flockdjur. Grupper bildas oavsett.

Frågan är om du bygger dina grupper på individualistiska eller kollektivistiska principer. Det kommer att avgöra vilket utfall du får. Alltså på ren svenska vilket sorts samhälle du bygger. Eller ni bygger om det är en rent kollektivistisk grupp då!

Sverige kanske är ett samhälle som har befriat individen från ansvar gentemot den närmaste familjen eller klanen – men den har gjort det genom att lämpa över det ansvaret på staten. Ansvaret för sig själv också för den delen.

För det är vad välfärden är. Den in-grupp som förr var klanen eller stammen. I en liberal västerländsk demokrati ska staten se bortom snäva gruppintressen till den individuella medborgaren.

På så sätt ser det i de större mätningarna ut som att Sverige faktiskt är ett väldigt individualistiskt samhälle när sanningen är den att det inte alls är det.

Men jag kan tjata hål i huvudet på dig om mina tankar och idéer. Det spelar ingen roll. Det har skrivits väldigt mycket om individualism och kollektivism.

För de allra flesta är de här ideologierna helt osynliga. Maskinen kan inte se det operativsystem som styr dess handlingar.

Min egen tes är att kollektivism är det operativsystem som kommer med hårdvaran. Åter till den där nomadfamiljen. Där funkar kollektivismen bra. Men det fungerar på bekostnad att kan slå ihjäl någon från en annan nomadstam utan att det ska vara något större problem.

Vad du än tycker om monoteismen så lägger det grunden till tanken om ett rättssystem för alla. Inte bara för alla folk utan också för alla oavsett ställning, kön, ålder eller hudfärg.

Jag säger inte att det någonsin fungerat helt perfekt. För det gör det inte. Men det är i alla fall tanken. I monoteismen finns det, i teorin, ett rätt och ett fel.

I polyteismen är du utlämnad till ödet, gudarnas godtycke, demoner, andar, spöken och metoos översteprästinnor.

I individualistiska samhällen ska lagstiftaren vara bunden av sin egen lag. Det är rättvisa. Att kungen måste lyda under samma lag som den lägsta i samhället. Du är ansvarig för dina egna handlingar.

I polyteistiska samhällen finns ingen sådan absolut princip. Polyteister lever i ett universum med ingen sanning och många sanningar på samma gång. Moraliska relativister. Olika regler ska gälla för olika människor. Om du dödar någon i din egen stam får du dödsstraff. Men om du dödar en utomsocknes du råkade träffa vid sjön är det ingen fara för ”det var inte en av oss”. Oroa dig inte. Det är inte ett verkligt exempel. Även om det är ovanligt exakt beskrivet.

Det är alltså lite som nya direktiv, en uppgradering av programvaran, för att kunna leva i större grupper. Eller i alla fall för att slippa de mest negativa konsekvenserna av kollektivism. Och ja, visst för individualismen med sig negativa konsekvenser den med. Men det är nya negativa konsekvenser. Och jag tror att om det är vansinne att upprepa samma misstag är det bättre att begå nya.

—————————————————————————————————————-

Nästa del av ”Det Här Är En Svensk Tiger!”