”Det Här Är En Svensk Tiger!” del 4.2

”Det som skiljer den svenska tigern från andra tigrar är att dess ränder löper rakt. Andra tigrars ränder är unika för varje tiger. Alla svenska tigrar har samma täckning. Ingen sticker ut från mängden.” – Aron Flam, Aug 2018, enligt den gregorianska kalendern

avsnittet avnjutes här. (Ljud)

Kapitel 11 Att mäta kultur

Sträng blick men klara blåa ögon tittar fram ur stålbågade, mjukt rundade, glasögon. Huden är sträckt över hans helt kala hjässa, men hänger lösare ner mot ansiktet där rynkorna försöker klättra upp mot toppen av huvudet.

Han ger ett lätt fågelliknande intryck. Som en snäll, gammal, men trött Angry Bird. Men ska man diskutera Individualism och Kollektivism går det inte att komma runt Geert Hofstede. 

Professor emeritus i organisationspsykologi och internationellt ledarskap vid Maastrichts universitet för att ha kommit på en egen teori för att jämföra kulturer. Den kallas Kulturdimensionsteorin. Och det är passande att jag talar om kultur och våra kroppar i termer av mjukvara och hårdvara eftersom Hofstede lade grunden till teorin som anställd på IBM. Han var chef för det internationella företagets personalforskningsavdelning.

Kulturdimensionsteorin har sina svagheter. Den fokuserar framför allt på affärsrelationer vilket får den att alltid uttrycka sina slutsatser i positivast möjliga ordalag. Även när det den försöker förmedla är mindre smickrande.

Utöver det har den nu också några år på nacken. Den första studien genomfördes i slutet av sextiotalet till början av sjuttiotalet. 1967-73, men har senare kompletterats med nya studier under nittiotalet, och senast i början av tvåtusentalet med World Values Survey som underlag.

Som tur är för Hofstede är en av hans teser att kulturer är trögrörliga och att det tar generationer att förändra dem eftersom värderingar överförs från föräldrar till barn.

Hofstede anser att kulturer bara kan mätas i relation till varandra. Medan jag tror att det går att diskutera och jämföra kultur även med den själv. Jag råkar till och med anse att det till stor del är vad kultur är.

Till sist har Kulturdimensionsteorin också anklagats för att vara så generell att den blir meningslös.

Och när det gäller att mäta just individualism verkar den påverkas för mycket av ett lands välstånd. Enligt Hofstedes modell blir också ett land mer individualistiskt ju rikare det är.

Kulturdimensionsteorin delar upp kulturer i sex dimensioner.

1.     Avstånd till makt,

2.     individualism kontra kollektivism,

3.     maskulinitet kontra femininitet,

4.     riskaversion (förändringsbenägenhet),

5.     långsiktighet

6.     och lättja kontra återhållsamhet

Dimensionerna är egentligen avvägningar mellan mänskliga värden som alla grupper ställs inför.  Hofstedes modell försöker mäta hur grupper hanterar de motsättningar som då uppstår.

Den första dimensionen – Maktavstånd – är egentligen också ett mått på individualism och kollektivism. Även om det inte uttrycks så. Eftersom alla människor föds unika så föds vi också med olika förmågor. Maktavstånd mäter alltså hur benägna samhällets medlemmar i stort accepterar att olika människor har olika mycket makt. Vilket också är ett mått på hur mycket vi accepterar att människor föds med unika förmågor som gör oss olika lämpade att utöva, till exempel, makt. Eller för den delen inte göra det.

Dimensionen som spänner från kollektivism vid noll till Individualism vid 100, säger hur samhällets medlemmar, du och jag, förhåller oss till varandra.

Geert Hofstede definierar individualism som ”ett samhälle där banden mellan individer är lösa. Var och en förväntas ta hand om sig själv och sin närmsta familj. Far, mor och barn.”

Definitionen av kollektivism är ”ett samhälle där individer, från födseln och framåt, tillhör starka in-grupper. Vanligtvis familjen, men ibland klanen, byn eller staten”.

I ett kollektivistiskt samhälle föds du alltså in i en ”in-grupp” som beskyddar dig i utbyte mot din lojalitet.

Det gör kollektivister till ”exklusionister”. Det betyder att kollektivister gör skillnad på gruppmedlemmarna och de som inte är med i gruppen. Hofstede uttrycker det som att ”De klassificerar andra som inne i gruppen eller utanför gruppen.” In-grupp och ut-grupp.

Graden av kollektivism märks också i språket.

I ”kollektivistiska samhällen” har du inte ett starkt jag. Som man har i individualistiska samhällen. Kollektivister har istället en gruppidentitet.

De talar om ”vi”, ”man” eller ”en”.

Ju mer individualistiskt ett samhälle är desto mer använder dess medlemmar ordet jag. Jag vill. Jag ska. Jag tycker. Jag tänker. I vissa samhällen är ordet ”Jag” tabu.

Hofstede säger också att ”Individualistiska samhällen är universalistiska. Andra människor klassificeras som individer. Med sina egna unika egenskaper.”

Därför sker ”konkurrensen i individualistiska samhällen mellan individer”. Medan ”Konkurrens i kollektivistiska samhällen är inte mellan individer utan mellan grupper.”

Så att kollektivister när det kommer till att utföra en uppgift tillsammans fokuserar mer på att alla ska trivas på jobbet än att jobbet faktiskt blir gjort. ”I kollektivistiska samhällen kommer relationen mellan gruppmedlemmarna först, uppgiften kommer i andra hand!” som Hofstede uttrycker saken.

Vilket leder till att – jag citerar – ”Ett nyckelord i kollektivistiska kulturer är harmoni. Det måste råda harmoni inom in-gruppen. Även om människor inte håller med varandra så måste de upprätthålla en ytlig harmoni. För annars blir in-gruppen försvagad. Då faller den sönder.”

Det är alltså inte bara våra två vänner från Yoruba-folket som tycker det är viktigt med harmoni. Japan är ett utmärkt exempel på hur viktigt det är med harmoni i kollektivistiska samhällen. I Japan fokuserade de så mycket på harmoni att det ledde till 500 år av ständiga inbördeskrig. Men vad gör man inte för lite lugn och ro?

I kollektivistiska samhällen undviker man därför öppen konflikt så länge som möjligt. Eftersom det aldrig blir en konflikt bara mellan två individer. Om de två bråkstakarna kommer från olika grupper blir då bråket mellan grupper och inte individer.

Det står alltså i bjärt kontrast till individualistiska samhällen som tror att ”konfrontationer inte kan skada dig och att de ibland till och med kan vara hälsosamma.”

Det är ju först när olika ståndpunkter bryts mot varandra som du som har dem kan se deras styrkor och svagheter. Det är i motståndet, och hur vi löser det, som människor, och kulturer, utvecklas.

De andra dimensionerna är också värda att nämna. De påverkar nämligen varandra. Och det som skulle kunna döljas av kulturella egenheter. Som till exempel definitionen av ett begrepp. Eller ett statligt program som modellen inte räknar in, och därför gå förlorat i en dimension, dyker upp i en annan. Och avslöjar bedrägeriet.

En av de dimensionerna är Maskulinitet kontra femininitet. Som Hofstede själv säger har detta inte att göra med det biologiska man och kvinna. Precis som att du kan vara en kollektivistisk individ eller en individualistisk individ kan du vara en kvinnlig man eller en manlig kvinna. Det är alltså snarare egenskaper som har med samhällets syn på uppdelningen mellan manligt och kvinnligt som den här dimensionen försöker fånga.

Vad du får eller ska ”känna” om du föds till pojke eller flicka. Skillnaderna är många och markanta.

• En kultur med hög grad av maskulinitet värdesätter konkurrens, prestation och framgång. Vad som är framgång? Det avgörs av den som är bäst genom tävling.
• Ett feminint samhälle prioriterar livskvalitet och att ta hand om andra framför prestation. Relationer framför resultat alltså.
• I ett maskulint samhälle får pojkar slåss men inte flickor. I ett feminint samhälle får ingen slåss.
• I ett maskulint samhälle står pappa för fakta och mamma för känslor. I ett feminint står båda för båda.
• I ett maskulint samhälle använder medborgarna internet för att samla fakta. I ett feminint samhälle använder de internet för att bygga relationer.
• Att sticka ut från mängden anses inte vara eftersträvansvärt i feminina kulturer. Vare sig geni eller talang är uppskattat. I maskulina hyllas det.

Som du märker fångar alltså även denna dimension upp en del av kollektivismen i en kultur.

Sen kommer dimensionerna för Riskaversion – att undvika osäkerhet och hur man hanterar att man aldrig vet vad framtiden bär i sitt sköte.

Vilken följs av Långsiktighet som syftar på vad man har för sin koppling till sitt samhälles gemensamma historia och eventuella framtid.

Sista dimensionen kallas ”indulgence”. Det engelska ordet kan betyda allt mellan njutning, slapphet, överseende och bortskämdhet. Den här dimensionen mäter hur mycket vår kultur försöker kontrollera våra begär och impulser. Eller hur mycket vi ska hålla igen. På svenska kan man alltså översätta den dimensionen till återhållsamhet kontra lättja.

 

Kapitel 12 Hofstede goes full Sweden

På hemsidan Hofstede-insights kan man skriva in upp till fyra länder och jämföra dem med varandra.

Sverige får 71 poäng på den glidande skalan mellan kollektivism och individualism. Danmark har 74 poäng. Lite mer än vad vi har. Men vi slår tydligen Norge med sina 67 poäng.

Enligt modellen är Sverige individualistiskt, men inte mest individualistiskt i världen. Inte ens mest individualistiska i Skandinavien. Bland de andra germanska länderna är vi bland de sämre men inte sämst.

De anglo-saxiska länderna, USA, Storbritannien eller Australien, är bäst i klassen. De ligger runt 90-strecket. USA har 91, Storbritannien 89 och Australien 90.

I alla fall om man helt ska gå efter Geert Hofstedes kulturdimensionsteori. Vilket du alltså inte borde. I alla fall inte som enda utgångspunkt för din världsbild.

För i Hofstedes modell kanske ter sig Sverige ändå någorlunda individualistiskt med sina 71 poäng. Men lyssnar du på hans egna ord när han beskriver skillnaden mellan individualistiska och kollektivistiska samhällen låter det onekligen som att Sverige hör till den senare sorten.

Det väcker vissa frågor.

Finns det en in-grupp i Sverige eller är vi fria från födseln?

Är vi exkluderande? Differentierar vi, alltså gör vi stor skillnad på de som inte är med i vår grupp? (PK föreskriver ju att man inte ska göra någon skillnad på in eller utgrupp)

Universalism – Är den svenska kulturen sådan att den fokuserar mest på dina egenskaper eller döms du efter grupptillhörighet?

Består konkurrensen i samhället mellan individer eller grupper? Är vi en tävlingsinriktad kultur? Får barn slåss?

Sätter vi relationer framför resultat? Eller resultat framför relationer?

Föredrar vi harmoni eller kaos? Är vi svenskar konfrontativa eller konflikträdda?

Är Sverige ett samhälle där människor är öppna med sina intentioner eller måste du konspirera med andra för att få din vilja igenom? Kan du gå till pappa med ett känslomässigt problem och till mamma för att fråga om fakta? Eller är det tvärtom? Eller båda? Använder svenskar internet för att samla information eller för att bygga relationer? Är Sverige ett samhälle som uppmuntrar talanger och genier eller hyllar vi medelmåttan över allt på jorden?

Hur ser det alltså ut när vi tillämpar definitionerna på Sverige?

Att svenskar är en kollektivistisk in-grupp framgår om man tittar mer på Hofstedes definitioner än hans modell.

Om Sverige verkligen är världens mest individualistiska land så ska vi ju enligt Hofstede ha väldigt starka band till våra familjemedlemmar. Och det kanske du har? Jag vet inte, men i så fall – gratulerar!

Men, du behöver inte ha det. Om du inte vill. Inte för att du är så fruktansvärt självständig att du klarar dig själv under vilka omständigheter som helst. Som den där killen i filmen ”into the wild”, även om just han kanske är ett dåligt exempel? Jag vet inte. Jag har bara sett trailern.

Utan mest för att staten tar hand om dig, dina barn och dina föräldrar. Om så krävs. I teorin i alla fall. Det är den frihet som välfärden lovar svenskarna. Friheten från personligt ansvar. Vilket i ärlighetens namn låter rakt ut sagt jättekollektivistiskt.

Banden mellan individer upplevs som lösa, och det är dem, för att banden till staten är starkt.

Det gäller särskilt den närmaste familjen. Eftersom ett av socialismens mål är krossandet av familjen. I den perfekta socialistiska utopin ska ju alla uppfostras exakt likadant. Få likadan uppfostran, utbildning, lön ända ner till att alla ska klä sig likadant och ha en enda likadan leksak var. Så långt har vi givetvis inte gått i landet lagom. Tack och lov.

Men i Sverige kan förskolan, och skolan, fostra dina barn. Äldrevården tar hand om dina föräldrar, och sjukvården tar hand om dig om det behövs.

Det kan verka som en märklig ordning, att vårt system inte förutsätter att du ska ta hand om vare sig dig själv eller din närmaste familj, men samtidigt också alla! Fast via skattsedeln.

I kollektivistiska kulturer har du inget individuellt ansvar. Ansvaret, liksom resurserna som krävs för att klara av det ansvaret, är kollektivt. Och så är det alltså i Sverige.

Sen att socialdemokraterna har bundit välfärden till individen är inte av välvilja till individen utan för att söndra och härska. Försäkra sig om att varje medlem i kollektivet är lojala mot staten och inte sin familj. Familjen består naturliga hierkarier, och därför har socialdemokraterna utformat program för att försvaga den. Eftersom hierarkier är något dåligt.

Välfärdsstaten är alltså den in-grupp du föds in i. Är den stark?

Vi brukar ju skryta med att vi har världens bästa, största och mest utbyggda välfärd. Men så påstår vi ju också att vi är världens mest individualistiska land. Så det är inte helt lätt att avgöra.

Den första in-grupp du föds in i är den svenska välfärden. Byggd av det socialdemokratiska partiet. Som är den innersta in-gruppen i Sverige.

Det som skiljer oss från dem anglo-saxiska länderna är just välfärdsstaten. Eller snarare en värdering om att den stora staten är något bra. Eftersom England precis som vi har en välfärdsstat. Men de anglo-saxiska ländernas medborgare är mer skeptiska till att ge staten för mycket makt.

Det är sant att välfärdsstaten befriar oss från den tidigare kollektivismen. Med den tidigare kollektivismen menas alltså våra privata relationer. Det som idag dels kallas civilsamhället. Dina grannar och vänner. Och dels din familj.

Jag vet inte hur hemska svenskar tyckte att deras familjemedlemmar var för att konstruera ett system som helt ska befria oss från varandra. Men jag antar att det måste varit fruktansvärt.

I Sverige är det som att vi tagit oss halvvägs ut ur kollektivismen. Lösa band mellan människor men starka till staten.

Som tagit stammens plats. Det som ibland slarvigt kallas för atomism. Att människor i ett samhälle isoleras från varandra. Skälet till att vi isoleras ifrån varandra i Sverige är för att välfärdsstaten har den effekten. Inte för att vi är världens mest individualistiska land.

I den socialistiska utopin skulle alla barn tas ifrån föräldrarna vid födseln. För att göra alla så lika som möjligt. Föräldrar präglar sina barn. Mer än bara biologiskt. Det ger upphov till olikheter bland barn. Vilket egalitär kollektivism inte gillar.

Det Hofstedes stora undersökning inte tar hänsyn till – i alla fall när det gäller Sverige – är välfärdsstaten och kollektivavtalen.

Hofstede säger själv att ”ju rikare ett land blir desto mer individualistiskt” tenderar det att bli. Pengar ger dig vissa typer av oberoende. Men helt rätt är det inte.

Kapitalism är en nödvändig komponent för ett fritt samhälle. Men det betyder inte att ett samhälle är fritt bara för att det är kapitalistiskt.

Det finns många exempel på länder som är kapitalistiska utan att för den sakens skull vara demokratiska. Däremot finns det inga länder som är demokratier som inte också är kapitalistiska.

Privat äganderätt är alltså nödvändig för en demokrati av västerländskt liberalt snitt. Samtidigt skickar stora välfärdsstater signalen till medborgarna att tillgångar ska ägas gemensamt och inte individuellt. Det är alltså en kollektivistisk idé.

Om du lever i ett samhälle som accepterar att vissa människor kommer vara tvungna att betala mer än femtio procent av vad de tjänar är det ett av många tecken på att du lever i ett kollektivistiskt samhälle. Det är ju en tydlig signal om att gruppens behov kommer före dina egna.

I individualistiska kulturer ska egendom tillhöra individen. I kollektivistiska kulturer ska den ägas av gruppen. Hur kan vi vara världens mest individualistiska land om vi samtidigt har en av världens största välfärdsstater? Den brittiske historikern MacFarlane har härlett privat äganderätt i England, som uppstod på trettonhundratalet, är en av de främsta anledningarna till den starka individualismen i Anglo-saxiska länder. I och med Magna Charta blev kungen bunden av sin egen lag. Han kunde alltså inte bryta mot lagen och bara ta någon annans egendom med orden ”Hela riket är mitt!”

I övriga världen ägdes på den här tiden, om något ägdes alls, av familjer. Privat egendom och individualism går alltså hand i hand. Du kan inte ha den ena utan den andra. Men att tillskriva alla individuell allmän egendom gör inte samhället till världens mest individualistiska land. Det är snarare ett exempel på socialistisk kollektivistisk politik för att försäkra sig om din lojalitet. Före alla medmänskliga band. En muta om du så vill. Som försäkrar sig om att handen som föder dig inte ådrar sig bett.

Ett samhälle som accepterat det utgår från att alla resurser är gemensamma i grunden och att individen aldrig kan ha rätt till en större del än gruppen. Institutionaliserad i det vi kallar ”den svenska modellen”.

Skälet till att vissa länder får så höga poäng för individualism beror snarare på starka välfärdssystem. System som gör människor väldigt oberoende av varandra och arbetsgivarens gunst.

Du är inte längre beroende av att din chef gillar dig, tycker att du är flitig och noggrann, och inte kan sparka dig hur som helst.

Detsamma gäller dina medmänniskor. Ju mindre beroende du är av dem desto mindre trevlig och öppen behöver du vara.

Men samtidigt gör det ju människor väldigt beroende av det här systemet. Så beroende att de till och med inte skulle kunna, eller våga, eller ens få för sig, att kritisera det.

Vilket för oss tillbaka till det här med hur in-gruppen ser på de som inte tillhör den. När det gäller att differentiera på medlemmar i in-gruppen och de som inte är med lutar Sverige klart åt det kollektivistiska hållet.

Invandrare, till exempel, har på svenska betytt just det. Invandrare. Utan att differentiera mellan olika sorters invandrare. Alla som inte är svenskar är invandrare. Jag säger inte att det är fel. Jag säger bara att det är ett kollektivistiskt drag.

Så hur är det med språket i Sverige? Är det kollektivistiskt eller individualistiskt? Säger man ”vi” om oss svenskar mer än ”jag”? Nej, vi brukar inte använda vi så ofta. Även om vi använder det mer än ”jag”. Det allra vanligaste är att man använder ordet ”man”. Men att påstå att vi ofta använder ”jag” vore en överdrift. Och påstår någon att ”Sverige är världens mest individualistiska land!” är det bara en sådan där sak som ”vi” svenskar tycker att ”man” borde kunna säga om man nu känner för det.

Svenskan är ett språk som gärna lånar sig till mer generella uttryck. Som anser att man kanske inte bör använda ordet jag om det inte omedelbart följs av ordet känner.

Eftersom känslor inte är något man kan skyllas för att ha och inte behöver stå till svars för. Annars använder vi svenskar gärna ord som ”man” eller ”en”. Man bör, man ska, man vill…

”Jag känner” är acceptabelt eftersom du inte behöver stå för dina känslor. Du kan ju inte rå för hur du känner. Eller?

 

Kapitel 13 Yttre ordning inre kaos

Ska man jämföra välfärdsstaten med din mamma, och jag menar det inte som en förolämpning. Så är det ju bra om du har en mor som tar hand om dig och uppfostrar dig ordentligt.

En mor som förbereder dig för den självständighet och förmåga att ta ansvar som krävs av en vuxen person.

Sen finns det en annan typ av moder. Den som håller dig under sina vingar på tok för länge – så till den milda grad att du aldrig lär dig att klara dig själv. En mor som lever genom sina barn och aldrig vill släppa dem ifrån sig.

Och det är ju inte en hälsosam relation om hon fortsätter bröstmata dig hela livet. Det är där jag tror vi har hamnat. Välfärdsstaten får den omtalade överbeskyddande judiska modern att verka kylig och distanserad.

I Sverige gör systemet dessutom saken värre. Hade det bara varit så att vi har en kollektivistisk kultur hade det kunnat kompenseras för med ett individualistiskt system. Men i Sverige bygger ju arbetsmarknadspolitiken på att arbetsmarknadens parter kommer överens. Allts kollektiva avtal eller som det kallas på svenska eftersom vi inte gillar särskrivningar – kollektivavtal!

Kollektivavtalen, som är en del av det som kallas för ”den svenska modellen”. Där arbetsmarknadens parter, alltså företrädare för arbetsgivarna och företrädare för arbetarna, bestämmer arbetsmarknadens villkor. Utan regeringens inblandning. (Även om alla vet att regeringen lägger sig i det där bakom kulisserna. Blink, blink, nudge, nudge…)

Vill du vara med i in-gruppen i Sverige? Lyckas få en fast anställning och gå med i facket.

Det berövar individen, Dig, rätten att ta reda på ditt eget värde. För det är så du vet vad du bidrar med som person i ett fritt samhälle. Genom att förhandla om vad din tid och kraft är värd. Med kollektivavtal blir det signalsystemet helt, med en nationalekonomisk beskrivning, fucked up.

Men inte nog med att du aldrig kan vara säker på ditt eget värde. Du kan dessutom aldrig vara säker på någon annans! Du vet inte om den som ger dig order gör det för att den är bäst på det den gör? Den kan lika gärna, vilket är mycket troligare, bara varit en sådan person som är väldigt bra på att lyda order utan att ifrågasätta.

Dessutom är det en signal från samhället att gruppens rättigheter kommer före individens rättigheter. Vilket inte bara är kollektivistiskt. Det är odemokratiskt.

Detsamma gäller när vi svenskar återkommer till kvotering som lösning. På problem som i vissa fall inte ens är problem. Det är inte bara ett exempel på en låga förväntningarnas sexism eller rasism. Det är också ett exempel på kollektivism.

För som Hofstede säger så sker ”konkurrensen i individualistiska samhällen mellan individer”. Medan ”Konkurrens i kollektivistiska samhällen är inte mellan individer utan mellan grupper.”

Medan Sverige är ett korporativistiskt samhälle. Där olika grupper förhandlar med varandra. Fackföreningarna och arbetsgivarna. Individer kan bara åstadkomma förändring som företrädare för en grupp. (Och ja, jag vet att vi numera har personval, men det är ett tecken på att vi kommer från något annat än individualism, en liten ljusning i mörkret, inte att vi tagit steget fullt ut och bara röstar på personer), eller att allting i Sverige ska organiseras i föreningar.

Och ”när det kommer till att utföra en uppgift tillsammans. I kollektivistiska samhällen kommer relationen mellan gruppmedlemmarna först, uppgiften kommer i andra hand!”

Vilket, om du någonsin har hört frasen ”det viktiga är bara att alla kommer överens”, är något vi svenskar gör av oss själva.

På det är det politiska systemet kollektivistiskt. Det bygger på grupper som vi kallar partier. Och i Sverige röstar vi mer på partier än personer. För att partier anses kunna få saker gjorda i det svenska systemet.

Medan individer bara kan åstadkomma förändring som företrädare för en grupp. Det är först på senare år som vi har fått personval men det slår inte igenom ordentligt så länge systemet är kollektivistiskt till sin natur.

Allt det här bygger i grunden på Saltsjöbadsavtalet. Där arbetsmarknadens parter kom överens om en ordning istället för en revolution. Alltså redan när socialdemokratin tog makten i Sverige föredrog svenskarna konsensus framför konflikt.

För. Jag citerar. ”Ett nyckelord i kollektivistiska kulturer är harmoni. Det måste råda harmoni inom in-gruppen. Även om människor inte håller med varandra så måste de upprätthålla en ytlig harmoni. För annars blir in-gruppen försvagad. Då faller den sönder.”

Lugn och ro är synonymer till ordet harmoni. Trygghet kanske inte är en synonym till harmoni men det är samstämmighet, jämvikt, balans, konsensus och enighet. Som vi svenskar förknippar med just trygghet. Och är det inte vad välfärdsstaten lovar? Trygghet.

Ett exempel som ligger närmare i tid och rum än eran under det japanska shogunatet är alltså den svenska åsiktskorridoren. Det har alltså snarare blivit värre sedan Saltsjöbadsavtalet än bättre.

Det är faktiskt otroligt att det i Sverige, ett fritt demokratiskt land, kan råda sådan total enighet över hela det politiska brädet, från vänster till höger, inom både media, akademi och politiken om att vissa problem inte existerar. Eller att alla bara vet vad som är rätt åsikt i en fråga. Det har varit invandringens kostnader och problem, genus och jämställdhet, narkotika, miljöpolitik, islamism och hederskultur och vi skulle kunnat haft en pågående debatt och dialog om alla dessa och säkert många många till men…

”I individualistiska samhällen tror man att konfrontationer inte är skadliga och kan ibland till och med vara hälsosamma.”

Individualister kan ibland få problem när de försöker omforma världen efter sina principer. Som kanske inte stämmer överens med världen.

Men kollektivister, i alla fall den svenska sorten, har numera det omvända problemet. För antingen tror den moderna kollektivism att det inte finns någon sanning. Eller så tror den att det finns så många sanningar att begreppet i sig blir meningslöst. Den svenska kulturen är i grunden kollektivistisk. Det vill säga moraliskt relativistisk.

Socialismen är till sin natur nihilistisk. Den tidiga socialdemokratins ideologer var så kallade ”värdenihilister”.

Vill svenskarna finna någon trygghet kan de alltså inte längre göra det i sitt inre. Allt som finns där är ett stort svart hål. Där finner ingen vägledning.

Och då jagar man den istället i den yttre världen. Kan du inte kontrollera dig själv vill du kontrollera andra.

Men den trygghet, den harmoni, som svenskarna jagar i system, lagar, regler och centralstyrning kommer aldrig att infinna sig. För det är en själens oro av att inte veta skillnaden mellan rätt och fel.

 

Kapitel 14 ”Världens mest feminina land!”

Sveriges rikedom gör alltså undersökningen något skev. Vill du mäta graden av kollektivism är det därför bättre att du jämför med dimensioner som inte påverkas lika mycket av välstånd.

Det finns två dimensioner i Hofstedes kulturdimensionsteori där Sverige faktiskt är extremt. Det är på skalorna för femininitet kontra maskulinitet och återhållsamhet kontra lättja.

Av dem påverkar graden av femininitet kontra maskulinitet hur individualistiskt eller kollektivistiskt ett lands kultur är.

För det första för att det är en dimension som är opåverkad av välstånd. Det finns rika maskulina kulturer och fattiga maskulina kulturer precis som det finns fattiga feminina kulturer och rika feminina kulturer.

Kom nu ihåg att maskulinitet och femininitet inte säger något om dig som person. Du kan vara en manlig kvinna eller en kvinnlig man. Skalan mäter snarare värderingar som kallas för, eller delas upp i, manligt och kvinnligt.

På en skala från noll till 100 för maskulinitet får Sverige bara fem poäng. Vilket är anmärkningsvärt lågt. Extremt till och med.

Vi skulle till och med kunna säga att Sverige är ”Världens Mest Feminina Land”. Det skulle vara betydligt mer sant än att skryta med individualism.

Det innebär nämligen att Sverige är ett samhälle som inte uppmuntrar tävling och konkurrens mellan individer. Vi gör det för att vi vill utjämna skillnader. Så att ingen känner sig utanför. Eller sämre.

Om det kostar den glädje ett barn kan känna över att vara bra på något, eller finna ett eget intresse, så är det givetvis värt det. Talang är trots allt en förolämpning mot de som ingen har.

Vi svenskar lägger stor vikt vid konsensus. Det håller du väl med om? Jag tror faktiskt att vi alla kan vara med på det. Konsensus betyder dock att alla ska vara överens. Och att alla ska få tala. Och att alla måste lyssna. På alla.

Det innebär att alla måste vara överens innan gruppen som helhet kan handla. I Sverige kan vi inte bara skita i surkarten, medelmåttorna och de prestationsvarierade. Alla måste med. Även om de inte vill. Och de som vill får inte gå. Inte förrän de som inte vill gå redan är framme.

Och det är väl bra att vi försöker se till att alla trivs. Att alla är nöjda och att alla känner sig hörda. Men när man försöker se till att ingen blir missnöjd blir resultatet på något lustigt sätt att ingen får bli nöjd.

Och, det är kollektivistiskt att prioritera relationer framför resultat.

Det betyder också att du inte uppskattar när människor försöker skilja ut sig från mängden.

I Sverige råder det låg tolerans för avvikande beteende. Om du tror att alla är lika. Och vill att alla ska vara lika, om det är din utgångspunkt, blir det lätt så att du inte gillar det som är annorlunda.

Norge och Danmark har också låga maskulinitetspoäng. Men med sina åtta respektive sexton poäng tornar de sig högt över Sverige.

Under beskrivningen av Sverige känner sig verktyget på Hofstedes hemsida dessutom tvunget att tillägga att

”hela kulturen kretsar runt ”lagom”, som betyder något i stil med ”inte för mycket, inte för litet, inte för märkbart, allt med måtta!”. Lagom garanterar att alla har tillräckligt och att ingen går utan. Lagom upprätthålls i samhället genom ”Jante-lagen” som avser sätta människor ”på sin plats” överallt alltid. Det är en påhittad lag och ett skandinaviskt koncept som råder människor att inte skryta eller framhäva sig framför andra.”

Något det inte nämner på vare sig Norge eller Danmarks också relativt låga maskulinitetsnormer.

Ett samhälle som uppvisar en låg grad av maskulinitet, eller hög grad av femininitet om du hellre vill se det så? Jag förstår om du tycker att det låter bättre att säga ”Världens Mest Feminina Land” än ”Världens Minst Maskulina Land” men oavsett vad så är det ett tecken på kollektivism.

Avsikten är att lyfta upp de svaga. Vilket är fint. Men om alla ska vara lika och inte sticka ut måste du också trycka ner de starka. Annars kanske någon blir kränkt för att den inte är lika bra.

Vad gäller vårt exceptionellt höga värde på skalan för moralisk lättja. Vi har 78 poäng. Ett av världens absolut högsta värden.

Det reflekteras bland annat i att vi prioriterar privatliv och familj mer än arbete. En värdering som tar sig uttryck i lagstiftning om fem veckors semester. En av världens längsta lagstadgade semestrar.

Samt flexibel arbetstid för barnlämning och hämtning. Också en signal från samhället om att arbete inte prioriteras särskilt högt.

I individualistiska länder är nämligen inte personliga problem en ursäkt för att slippa arbete. Det är det däremot i kollektivistiska kulturer.

Att jag själv är en person som tycker att arbete är väldigt viktigt spelar ingen roll. Inte heller om du tycker att mycket semester och goda arbetsvillkor är att föredra framför till exempel högre lön. Du och jag behöver inte lägga någon annan värdering i det än att det är ett tecken på en kollektivistisk kultur.

Inte nog med att vi inte alls är världens mest individualistiska land. Vi är inte ens individualistiska.

Det går alltså att i någon mån motbevisa Hofstedes resultat om att vi skulle vara individualistiska enbart med hjälp av Hofstede. Med hans egna ord och hans egen modell.

 

Kap 15 KONSENSUS, KONFORMISM och KONFLIKTRÄDSLA!

Du behöver givetvis inte bry dig om mina åsikter gällande Hofstede. Eller för den delen Hofstedes åsikter om Hofstede.

Det finns det som tur är andra som gjort bättre. Hofstede är inte lika på modet inom akademin som han är inom affärsvärlden. Eftersom det han predikar uppenbarligen fungerar. Eller så fungerar det bara bättre än alla alternativ?

En av de svenskar som gett sig i kast med Hofstede var Åke Daun. Han gick bort 2017, varför jag använder imperfekt. Men i sin livstid var han professor i etnologi vid Stockholms universitet och forskade bland annat på svensk mentalitet. Vilket han också skrev en bok om med samma titel. Åke måste, trots att han själv tillhörde 68-generationens vänster, missat det där med att det inte finns någon svensk kultur.

Hans essä ”Individualism and Collectivity among Swedes” från 1991 utgår från Hofstede. Och det kanske inte är en speciellt fantasifull titel men det finns i alla fall ingen risk att man missförstår vad den handlar om. Den ställer frågan hur ett land som uppfattas som så kollektivistiskt av alla andra länder kan få så höga poäng i just individualism?

Vilket han sedan konstarerar redan i ingressen till essän. ”Förklaringen till detta är den annorlunda mening som givits konceptet individualism.”

Kort sagt, vi har helt enkelt bytt ut ordets betydelse. Att byta ut ords betydelse, skulle jag vid det här laget vilja påstå, är ett svenskt karaktärsdrag.

Åke fortsätter med att påpeka att ”Svenskar verkar ha ett starkt behov av social autonomi och att inte vara beroende av andra individer, såsom grannar, släktingar, arbetsgivare och så vidare.”

Vilket är just den typ av frihet, en frihet från ansvar, som välfärdsstaten ställer ut som löfte till oss medborgare. Ingressen avslutas med påpekandet att:

”Samtidigt verkar svenskar behöva kollektivt stöd för sina åsikter. Kollektiva lösningar är det svenska samhällets främsta kännetecken och de dominerar svensk politik.”

Och, eftersom det här var rätt många år innan DÖ kan vi dra slutsatsen att det har pågått ett tag.

Enligt Åke Dauns forskning är svenskar, i urbana miljöer, ”försiktiga i kontakt med grannar” för att ”många svenskar fruktar att bli involverade med en granne och sedan ångra det”.

Vidare slår han fast att ”svensk kultur betonar likhet, underdriver skillnader i sociala interaktioner och strävar efter att passa in med vänner, grannar och släktingar”. Akademiska för att vi svenskar är grupptrycksoffer.

Åke Daun påstår nämligen att ”Den ömsesidiga känslan av likhet är viktig.” Shigalyovism. Och han förklarar att ”Av den anledningen avslöjar aldrig svenskar offentligt var de står i en kontroversiell fråga. Särskilt inte om de inte har en aning om vad de andra tycker om saken. Med andra ord så undviker svenskar konflikt när de står ansikte mot ansikte med varandra.”

Det har varit tyst länge i Sverige. Internet har öppnat en flodvåg av anonyma tankar och funderingar sedan dess.

Det här skrev Åke Daun baserat på undersökningar han gjorde 1986 och 1989. I en undersökning bland amerikanska och svenska universitetsstudenter svarade 53 procent av amerikanerna ”Ja” på frågan ”Roar det dig att förlöjliga eller håna dina meningsmotståndare?”. Motsvarande siffra bland de svenska studenterna var bara 11 procent.

Åkes forskning visar också att ”Svenskar föredrar att slappna av tillsammans med sina familjer och några nära få nära vänner där de inte behöver spela en roll och vara försiktiga med vad de säger”

För att vara så naiva mot andra är vi tydligen väldigt misstänksamma mot varandra. Och man kan undra hur du som har en annan bakgrund ska komma in i samhället? Det verkar ju inte finnas så mycket samhälle att komma in i.

För svenskar socialiserar inte med varandra som fransmännen på kaféer och barer. Eller som engelsmännen på puben. Utan i föreningar och på kurser.

Det avgörande med kurser är att det är människor som samlas runt ett gemensamt intresse. Vilket gör att man kan underdriva skillnader och fokusera på det man har gemensamt. Det nästan obscena intresset för körsång är ett utmärkt exempel på en social gruppaktivitet där svensken kan komma undan med att få uttrycka sig högt. Med fördelen att din röst dränks bland de andras i kören. När ni alla sjunger samma sak. Tillsammans. I kör. Jag säger inte att det är dåligt. Jag älskar också körsång. Men det är en smula kollektivistiskt.

”I flera hundra år fanns det en formell grupp i varje svensk by, som bestod av alla markägande bönder. Byalaget. Byalagets göranden och havanden följde formella lagar och regler, som ett parlament på bynivå. Under artonhundratalet etablerades andra formella grupper baserade på vissa ideologier. Först kom frikyrkorna som revolterade mot statskyrkans överhöghet, sen kom nykterhetsrörelsen, och slutligen, runt sekelskiftet, arbetarrörelsen. Faktum är att dessa rörelser har haft en enorm inverkan på det svenska samhällets strukturella utveckling där den formella gruppen är ovanligt stark och inflytelserik, i kontrast till individen, som är svag och på många sätt ignorerad. Utom då han eller hon agerar som företrädare för en formell grupp.”

Vilket alltså beror på att ”Och så blir det ju eftersom det stora fokuset på likhet gör individuella framgångar problematiska.” Vilket skulle kontrasteras mot England eftersom ”I Sverige är excentriker inte föremål för positivt intresse som har beskrivits som typiskt för Storbritannien (Weeks and Ward 1988).”

Det som värderas i Sverige är likhet. Inte olikhet. Definitivt inte unikitet. Vilket enligt Åke också förklarar varför vissa egenskaper uppskattas mer än andra på den svenska arbetsmarknaden.

”Samarbetsförmåga är mycket eftertraktat när personal till högre tjänster rekryteras i Sverige.”

Min erfarenhet från SVT och MTG kan ha färgat mina åsikter en smula men så vitt jag förstår är samarbetsvillig kod för ”lyder order utan att blinka”. Ju mer centralstyrt ett samhälle är, desto mer blir chefer och ledare inget annat än verkställare av den högsta makten.

Om svenskarna någonsin skall lyckas bryta sig ur kollektivismens grepp måste vi alltså sätta vårt hopp till den unga generationen. Som Stalin sa: ”Ge mig barnen!” Eller om det nu var Hitler? Dessvärre för oss visar Åke Daun att:

”Förmåga att samarbeta är också en av de centrala utbildningsmålen för den svenska statliga skolan. Även om man skulle kunna tycka att gruppfokus redan är så djupt inpräntat i svensk kultur att en undervisningsmässig fokus på det motsatta, alltså individualism, skulle behövas.”

Och ”Den formella gruppen tjänar också som nödvändig resurs för de medlemmar i gruppen som söker makt. I relation till makt, är kollektivet alltid överlägset individen i skandinaviska kulturer.”

Det politiska systemet är alltså också kollektivistiskt. Vilket inte är så konstigt eftersom det vuxit fram ur en kollektivistisk kultur.

I en studie svarade 45 procent av svenskarna ”Ja” på frågan ”Har du känslan av att dina åsikter och tankar nästan alltid stämmer överens med andras?”

Bara 20 procent av finnarna svarade ja. Amerikaner låg på 31 procent. Svenskar är alltså de som mest verkar konformera sig till sina medmänniskors åsikter. Eller som Åke beskriver saken:

”Den här längtan efter likhet i svensk kultur uttrycks på två sätt. Det ena är att begränsa privata relationer till familjemedlemmar och några få intima vänner. Den andra är att organisera interaktioner med andra baserat på någon sorts gemensam nämnare.”

Med andra ord så gör vårt sätt att organisera samhället – och den ideologi – det sättet att se på världen som ligger bakom bygget att vi antingen blir rätt ensamma och inte träffar särskilt mycket nya människor – eller så måste du sjunga i kör.

Åke Daun avslutar artikeln med att konstatera att vårt kulturella fokus på likhet är en avgörande faktor. Så jag är knappast den förste att uppmärksamma det.

De enda goda nyheterna i det kollektivistiska mörker som utgör den svenska kulturen är att socialismen är så pass ny att vi åtminstone kan göra oss av med den.

”Ideologin att det i princip bara ska finnas en sorts dagis, eller ett uniformt universitetssystem, såväl som att det bara ska finnas gravstenar i en enda storlek, för att ge ett pinsamt exempel, är framför allt socialdemokratisk. Sån ideologi har implementerats av den socialdemokratiska regeringen under dess många år vid makten.”

Och med det hoppas jag att du och jag och Anders Lindberg i alla fall kan erkänna att Eshu har en kostym. Och att den kostymen inte är helt och hållet vit.

För en herrans massa år sedan gick jag på en journalistutbildning. Avslutningsprojektet var att klassen skulle göra en tidning. En hel tidning som vi skulle bestämma tema för och skriva, fota, redigera – ja, göra allt för att det skulle bli en så verklig produkt som möjligt. Något fint som vi kunde visa upp för en framtida arbetsgivare. På papper. Eftersom papper är framtiden.

Arbetsmarknaden för journalister är ju som du vet en guldgruva – man kan inte gå mer än en meter innan tidningar och teve slänger fasta anställningar på en – och då kan man visa dem den där fina tidningen man var med och gjorde på Poppius – för att få dem att verkligen tända till.

I alla fall. Det fanns ett gäng individer i klassen som verkligen, verkligen, ville att vi skulle göra en tidning om mode. Och sen fanns jag som tyckte att vi skulle göra en tidning om DNA. Med det menade jag att jag tyckte temat skulle vara saker och tings innersta kärna – det behövde inte bokstavligen vara just DNA. Hur vi tog oss an ämnet struntade jag i. Jag sa till och med i mitt anförande att om man ville kunde man ju skriva om modets DNA om man ville det.

Den här frågan delade upp klassen i två läger givetvis. De som tyckte att min idé var bra, och de som tyckte att mode var en bra idé.

Det blev oavgjort i röstningen. Vad som sedan hände var att folk försökte få mig att ändra mig. Men jag vägrade. Hårdnackat. En av mina meningsmotståndare började till och med gråta för att hen blev så förtvivlad att hen inte fick skriva om mode.

Inte ens då vek jag mig. Jag förklarade bara att jag inte ansåg att tårar var ett godtagbart argument i en debatt om tema. Det kan vara så att du tycker att det låter en smula autistiskt – och det kanske det är – men jag kan inte hjälpa det.

Jag tycker att såna känsloyttringar i professionella sammanhang är någon sorts känslomässig utpressning och jag gillar inte utpressning.

Dessutom tyckte jag att det var löjligt. Och blev arg – såklart – och vägrade ännu mer att ändra min ståndpunkt. Jag tycker nämligen inte att alla måste vara överens om allting hela tiden.

Det viktiga för mig är resultatet – att det man gör blir så bra som möjligt. Om Du får dina känslor sårade på vägen så är det som jag ser det ännu bättre – det betyder att du har lidit för ditt arbete.

Det är det som passion betyder vet du – lidande. Att vara passionerad för någon är att lida för den personen. Att vara passionerad för något man gör är att lida för det. Det är ju det som gör att det känns värt det i slutändan.

Men framför allt så tror jag att du ska sträva efter det bästa. Och enligt mig är lagom inte bäst – det är bara något vi svenskar säger till oss själva för att ursäkta vår otillräcklighet, vår lathet och vår brist på fantasi.

Nu blev det tyvärr inte så. Klassen tyckte att den här missämjan var obehaglig. Så obehaglig att alla till slut röstade för att skriva en tidning på temat Skeppsholmen.

Ett tema ingen egentligen ville skriva om för att det var så tråkigt. Det var faktiskt så tråkigt att ingen ens orkade uppbåda någon energi att vara emot det. Fast framför allt var det viktigaste att hela modelägret och alla i DNA-lägret utom jag, kunde enas om det. Så till slut blev det en tidning om Skeppsholmen – ingen blev nöjd. Utom jag. Jag skrev en artikel om Skeppsholmens DNA.