Kapitel 16 Polyteistiska kollektivister & Monoteistiska individualister

Min egen syn på kulturer är inte lika naturvetenskaplig som Hofstedes modell eller Dauns undersökningar. Kvantifiering kan vara användbart men kultur är inte naturvetenskap.

Och det finns fler, och nyare, modeller än Hofstedes. Geert Hofstede bygger själv sin teori på psykologisk forskning. Det är därifrån han får sina definitioner. Hans innovation är snarare tillämpningen.

Det finns många psykologiska uppdelningar mellan de specifika skillnader som uppstår i huvudet på kollektivister respektive individualister. Men det är ingen större skillnad mellan dem.

Mer eller mindre samma egenskaper i båda grupperna. I ungefär samma ordning.

Bruce Lerro har skrivit en bok som heter ”From Earth Spirits to Sky Gods: The Socioecological Origins of Monotheism, Individualism, and Hyper-Abstract Reasoning, From the Stone Age to the Axial Iron Age”. https://www.bookdepository.com/From-Earth-Spirits-Sky-Gods-Bruce-Lerro/9780739100981

Jag vet inte om det gör saken bättre men på svenska blir det alltså ”Från jordandar till himmelsgudar: det socioekologiska ursprunget till monoteism, individualism och hyperabstrakt tänkande från stenåldern till den axiala järnåldern”.

Jag förstår om du inte har läst den. Inte bara för att titeln är lång nog att vara en egen bok. Framför allt för att den kostar 1000 spänn. Bra information kostar pengar. Det är därför jag behöver ditt stöd. Och Bruce Lerro tackar dig för det.

Lerro anser i linje med övrig forskning att individualism kräver en transcendental monoteistisk religion. Det är nämligen genom den särställning i naturen som monoteismen ger människan som individen uppstår.

Gud skapade människan till sin ”avbild” som det står i bibeln. Det kan verka lite narcissistiskt av människan att ställa sig i centrum av skapelsen men det är först då som individen framträder som unik och oersättlig. Det är först då individen kan ha en personlig relation med Gud.

Jag vet inte vad jag tyckte om boken? Särskilt inte för 1000 spänn, men hans uppdelning av kollektivisters och individualisters psykologiska egenheter är pedagogisk.

Och nu har jag betalt för den. Så.

Enligt Bruce Lerro är individualism ett tros- och levnadssystem som förutsätter att:

1)   Individen är separerad från samhället och naturen

2)   Individualistens inre värld, alltså dina egenskaper, tankar, känslor och minnen, är det som avgör din identitet. Mer än den yttre världen – det vill säga andras tankar och åsikter om dig

3)   Individen kommer före gruppen

Kollektivism förutsätter att:

1)   individen är beroende av samhället och naturen – vilket också gör staten och/eller naturen väldigt viktig

2)   den yttre världens mätbara handlingar spelar större roll än ens inre upplevelse, andras omdöme om dig är alltså viktigare för dig än din egen åsikt om dig själv eftersom

3)   gruppen kommer före individen

Utöver att dela upp mänskliga grupper i kollektivistiska och individualistiska gör Lerro dessutom skillnad på två sorters kollektivister.

(Till skillnad från individualister, som i alla fall i teorin, borde finnas i lika många varianter som det finns individualister.)

Lerro skiljer på vertikala och horisontella kollektivister.

·      Horisontella kollektivister tillhör egalitära stamsamhällen där skillnaderna i status och egendom är små

·      Vertikala organiserar sig i jordbrukssamhällen där skillnaderna i klass och status är maximala. De grundläggande principer som styr kollektivister är dock i stort sett desamma

Lerro tycks sig också kunna se att individualismen fram gradvis, och senare än kollektivismen. En gång i tiden var vi alla kollektivister. Och en stor del av jordens befolkning är det fortfarande.

Som du märker är det trots den enkla uppdelningen inte fullt så enkelt som att individualism och kollektivism kan delas in i ett rätt och ett fel. Eftersom vi har ett inre liv som bara manifesteras i oss och inte i den yttre världen är det klart att det finns något unikt som gör dig till dig. En upplevelse som bara du kommer att få uppleva.

Samtidigt är det ju dumt att tro att det inte spelar någon roll var du föds och vad du föds som. Eller för den delen vilken tid du föds i.

Biologi, geografi, tiden vi föds i, maten vi äter och luften vi andas påverkar oss. Vad som händer är avgörande. Eftersom det är det enda vi kan veta och mäta.

Men samtidigt finns det ingen som skulle förneka att avsikter spelar roll. Det är därför polisen alltid frågar efter motiv när de undersöker ett brott. För det säger inte bara vad som har hänt utan kanske också varför det har hänt.

Det spelar alltså roll om det där barnet dog för att den misstänkte medvetet mördade det. Eller om det dog för att han försökte rädda det från ett brinnande klassrum. Tillsammans med 23 andra barn. Särskilt om de andra barnen överlevde.

Det är mycket möjligt, eftersom vi människor är så begränsade varelser, och vet så lite, att båda sätten att se på saken är fel.

Men oavsett vad får de två perspektiven olika utfall. Beroende på om du lever i ett kollektivistiskt kollektiv eller individualistiskt kollektiv kommer de samhällena alltså att se helt olika ut.

Det påverkar relationen till dina landsmän, grannar, familjemedlemmar, arbetskamrater och vänner. Det avgör du ser på naturen. Som något främmande eller som något du är en del av. Det påverkar graden av kontroll du känner över ditt liv. Och hur du hanterar konflikter. Både yttre och inre.

Bruce Lerro spaltar upp även dessa. Och det är här som det blir intressant.

1.     Kollektivister tror att de är beroende och en del av naturen eller samhället.

Vidare

a)    Kollektivister tror inte att det som händer dem är deras eget fel utan tur, ödet, gudarnas vilja, eller som det heter numera socioekonomiska variabler avgör ditt liv

b)   Kollektivisten har inget djupare jag under masken. De roller kollektivisten tvingas spela i gruppen är allt den har utvecklat. Som en konsekvens av det försöker kollektivisten imitera samhället. Snarare än att försöka forma det efter sin egen vilja. Kollektivister tror inte på fri vilja. Så istället formas kollektivisten av samhället. Socialister har på så sätt rätt i att de formas av sin socioekonomiska klass mer än sig själva. Den profetian blir nämligen självuppfyllande

c)    Fördelen är att kollektivister är mer samarbetsvilliga i rutinsituationer. Nackdelen att de har svårt att anpassa sig till nya situationer

2.     Kollektivister är vanligtvis mer kunniga om sin grupps historia än sin egen. Detsamma gäller framtiden. Det Hofstede kallar för ”gruppidentitet”. Det vi svenskar kallar för ”statsindividualism”

3.     Konformism blir en del av kollektivistens identitet. Eftersom andras uppfattning om kollektivisten är viktigare än dennes egen, ser den alltid till, medvetet eller undermedvetet, att anpassa sig efter andra

4.     Kollektivister har vad Lerro kallar en ”utåtriktad självuppfattning”. Hur du påverkar andra är din personlighets själva centrum

Jag vet att det instinktivt verkar som om det borde bli tvärtom. Att kollektivister, eftersom de tror på något högre än sig själva, och överlämnar sig till det, borde vara mindre intresserade av social status och därför också av andras uppfattning.

Men resultatet blir alltid det omvända. Eftersom gruppen är viktigare än vad du är blir det alltid viktigare vad andra tycker om dig än vad du tycker om dig själv. Vilket gör att du hela tiden måste positionera dig i gruppen.

5.     Kollektivister lever ut sina biologiska behov

Något som svenskar tack och lov inte gör! Den enda stora yviga gest vi gör är den om kompensatorisk performativ godhet. Men nånstans måste det väl komma ut antar jag? Vilket Lerros uppdelning visar i punkt…

6.     Inre konflikter är sådant som kollektivister projicerar på andevärlden

Den epok som Lerro utgår ifrån beskriver demoner, häxkraft eller missnöjda gudar, men alla ger samma resultat i den verkliga världen. Syndabockar.

Man skyller på en häxa eller tar ut sin vrede genom mobben och hittar en syndabock. Judar. Muslimer. Bögar. Svarta. Eller som i MeToo Vita heterosexuella män.

Kollektivism kommer i alla färger och former och kollektivister likaså. Individualism och kollektivism är inte ideologier. Det är mekanismerna bakom ideologier.

7.     Och eftersom kollektivister aldrig ska sätta sina egna behov före gruppens måste alla dina egna mål och drömmar strävas efter i hemlighet

8.     Till sist konstaterar Bruce Lerro att kollektivister har en mindre utvecklad förmåga för abstrakt tänkande. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att de inte tror sig ha en fri vilja. Eller för den delen ett eget jag. Så vad ska då egentligen tänka?

Skyll inte på mig! Skyll på Bruce Lerro. Det är hans system. Och jag håller inte med honom om allt. Utom kanske just det där sista. Som jag tycker mig finna stöd för i genusvetenskapen. Den är ett uppenbart bevis på att kollektivister inte är särskilt bra på just abstrakt tänkande.

Individualister utvecklar andra psykologiska egenheter än kollektivister.

1.     Det individualistiska jaget är oberoende av samhället och naturen

Och eftersom det är så måste människan styra över samhället och betvinga naturen. Individualister har också

a)    En inre känsla av kontroll. Individualisten tror att det är du som avgör ditt öde. Idén om fri vilja föds samtidigt som individualismen gör det.

b)   Individualisten har ett djupare jag under sina sociala förpliktelser och bortom sin natur

c)    Jaget vill dominera naturen och samhället. Det gör individualisten mer tävlingsinriktad i normala situationer och bättre på att anta nya uppgifter och själv lösa problem.

Individualister kan givetvis också förtjusas av naturen. Det är inte bara kollektivister som kan det. Men de ser sig inte som en del av den. Den är det stora främmande. Den fyller dem med beundran men också med bävan.

En kollektivist ser ett berg och vill dyrka det. En individualist ser ett berg och vill klättra upp för det.

Du kanske tycker att båda alternativen låter som ett meningslöst slöseri med tid. Men de får i alla fall radikalt olika utfall för dig som människa.

I det ena fallet bygger du och dina kollektivistiska vänner ett helt samhälle vid foten av berget och startar en kult för att dyrka den. Berget är gott mot er. Det rinner vatten från dess sluttningar som gör jorden nedanför berget bördig.

Men Berget kräver givetvis offer. Vanligtvis bara rökelse och getter men då och då. Vid svåra stunder. En oskuld eller två.

När torkan kommer måste man offra många till Berget. Och plötsligt ligger du där fastspänd med hjärtat utskuret som en statist i en dålig Indiana Jones-rulle.

En individualist klättrar upp för berget och lär sig antingen att det är en dålig idé genom att frysa ihjäl. Eller så har du lärt dig klättra i berg!

Du kanske kommer på en massa smarta verktyg som är bra för att klättra i berg? Och senare kanske du kommer på att verktygen är bra till en massa andra saker som inte ens är relaterade till bergsklättring. Kort sagt, du utvecklas som människa.

Medan den stackars polyteistiske kollektivisten är fast i ödets hjul. För polyteisten finns det hur många gudar som helst. Den gud som är mäktigast, har rätt, eller är sann, kommer att visa det genom att göra sitt folk mäktiga. I Strid, i handel, i konst och erövringar.

För kollektivisten finns det antingen ingen sanning, eller ett oändligt antal sanningar, men bara gruppens sanning är rätt för dig. Du ska inte lyssna på andras sanningar. Det är tabu.

Du har ingen egen historia eller framtid. Du har inte upptäckt något nytt eller hört någon berätta för dig om något annat. Vilket binder dig vid ödets hjul.

Medan du som individualist,

2. Har ett eget förflutet och en egen framtid som inte är beroende av gruppens vilja.

Till skillnad från kollektivisten kan du alltså inte ta åt dig ära för ditt köns, ditt folks, eller din kulturs bedrifter. Du kan beundra dem. Studera dem och efterapa dem i förhoppningen att kunna bidra med ett eget. I alla fall om du är extremindividualist.

3.     är inte konflikträdd

4.     Har en inre självupplevelse. Med det menas att dina tankar, avsikter och känslor är det som är du – inte andras upplevelse av dig

5.     Individualister förtrycker sina biologiska behov.

6.     Och de inre konflikterna består antingen i att du har svårt att få ihop dina principer med vad du ser i världen. Eller så ses de som normala spänningar mellan individen och gruppen

7.     Individualister uttrycker sin vilja mer öppet inom gruppen

Eftersom det anses vara något bra när andra människor försöker förverkliga sina drömmar så uppmuntras individualisten att veta vad den vill. Den uppmuntras ta reda på det om den inte vet.

Det finns en tillit till att när människor är fria att göra sina egna val i livet så ordnas samhället automatiskt på bästa sätt. En övertro måhända. Men det kan inte vi veta. Vi lever inte i ett samhälle med mod nog att pröva.

Lerro avslutar med att konstatera att det gör dig som individualist:

8.     Bra på hyperabstrakt tänkande.

Eftersom individualisten ser medvetandet som skiljt från kroppen, naturen eller samhället skapas en spricka mellan dig och vad som händer dig. Vilket i sin tur tillåter ett betraktande. Som i vissa fall kan leda till ett begrundande. Och med logiken, den yttersta sanningens ängel, kanske till och med en lärdom?

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det är jobbigt att vara individualist för att dina inre principer kan göra det svårt för dig att anpassa dig till världen. Ett problem kollektivister inte har. De har däremot problemet att de lever i en värld utan principer.

I slutändan är inget samhälle, eller individ, helt kollektivistisk eller individualistisk. Det är en glidande, och överlappande, skala.

Men monoteismen är verkligen ett gudomligt socialt ingenjörsprogram. Polyteismen också givetvis, men det är lite som det operativsystem du får med datorn när du köper den.

Svenskarna behandlade dock monoteismen som de gör med alla nya internationella trender. De hoppade på den tillsammans först av alla. Men tömde den på allt innehåll och fyllde den med sitt eget.

 

Kapitel 17 Socialdemokratins Skugga

Sveriges riksdag är en halvcirkelformad byggnad belägen på en liten ö mitt i Stockholms ström. Två smala broar löper rakt över ön och är det enda som binder den samman med fastare landmassa.

På en sidan tornar Slottet upp sig, och på den andra sidan kurar utrikesdepartementet framför det lilla torget mitt emot Kungliga Operan, en rätt klumpig miniatyr av mer imponerande kungliga operor på kontinenten.

Strömmen runt riksdagen är alltid strid. Till skillnad från hur det har varit inuti själva riksdagen, i alla fall utåt sett, i 60 år eller mer. Men de senaste åtta åren matchar klimatet i riksdagen strömmen utanför.

Trump var en osannolik presidentkandidat och har visat sig vara än ännu mer osannolik president. På gott och ont. Han var dock inte en osannolik trickster. Och i förhållande till USA, en tydlig representation av dess mörka skugga.

Jimmie Åkesson är en mycket osannolik trickster. Han vore mycket mer sannolik som kamrer. Och han är inte helt osannolik som statsminister.

I alla fall inte i Sverige som jag tror hade gillat hans lätt autistiska, men snälla slätstrukenhet, om det inte vore för det parti han företräder. Han är kvintessentiellt svensk.

I Anglo-saxiska kulturer, där individualismen är stark, och excentrikern och geniet hyllas, är trickstern också sådan. Engelska komiker tenderar därför att sticka ut. Det förväntas till och med.

I kollektivistiska kulturer, det man skyr det avvikande, är trickstern ofta en man av folket. I så fall kanske Jimmie inte är en så osannolik trickster?

Jag säger inte detta för att förminska honom. Det gör jag inte. Jag tar honom på största allvar.

Och jag är säker på att han i sina egna ögon, och i många många andras, är en hjälte mer än en trickster. Men det återstår att se.

Jimmie Åkesson, och sverigedemokraterna, är i alla fall tricksters i den jungianska bemärkelsen. De är det svenska kollektiva undermedvetandets skugga. Det mörka vi hoppas ingen ska se.

Nu har det inte bara tagit fysisk form. Det har representation i riksdagen. Men ingen vill röra vid det. Det är tabu.

I mandatperiodens sista ordinarie Partiledardebatt i Sveriges riksdag stegar ledaren för liberalerna, Jan Björklund, upp till talarstolen. Passande nog gammal major i försvaret.

Jimmie Åkesson har varit överlägsen i debatten hittills. Som han är i alla debatter. Och det säger jag inte för att jag håller med honom. Det gör jag oftast inte. Han är bäst. Kanske för att de andra partiledarna är så fruktansvärt dåliga. Pinsamma.

Efter att de andra partierna har utsatt honom för heta stolen i tio sitter svaret på de vanliga attackerna i ryggmärgen. Hade alla partiledare fått utstå samma behandling som Jimmie hade de alla varit lika bra.

Efter det vanliga tacket till Riksdagens talman inleder Björklund sitt anförande: ”jag skulle vilja borra lite i Sverigedemokraternas djupare ideologi. I sin bok skriver Jimmie Åkesson att hans huvuduppgift är att bekämpa det själlösa socialliberala samhället. Å han säger att han istället är nationalist. Nu är ju det socialliberala samhället inte vilket som helst utan det är dem idéerna som har byggt de mest framgångsrika länderna i världen..”

BOOOM! Mic drop! Om det inte hade varit för att mikrofonerna i riksdagens talarstolar är fasta. Och därför inte går att släppa i marken på ett effektfullt sätt.

Något inredningsdesignern hade ställt till svars för i ett land där individuellt ansvar utkrävdes. Nu lever vi ju dessvärre inte i ett sådant land varför tillståndet fortgår.

”…Nationalismen har vi också många exempel på i historien, och jag skulle vilja be Jimmie Åkesson ge ett enda exempel på en enda epok i Europas historia då nationalismen har varit mer framgångsrik i att bygga fred, frihet och välstånd åt sina medborgare än vad socialliberalismen har varit.” Jan Björklund, 01.55-01.56.23

Jan Björklund har ju rätt. Nästan. Den liberala västerländska demokratin är det mest framgångsrika samhälle som mänskligheten har frambringat. Rättelsen består i att det är ”det liberala” – inte ”socialliberala”.

Det finns inget social där vanligtvis – utom så klart – just här i Sverige. Dessvärre för Jan Björklund lever han också i just det enda undantaget som finns. 

”Herr Talman, det enkla svaret är ju… Det svenska folkhemmet… Det bygger i högsta grad på nationalism. Det bygger på socialkonservatism. Det är också den mest framgångsrika perioden i svensk historia. En period där vi kunde genomföra gigantiska sociala reformer. Där klyftorna blev mindre.” Jimmie Åkesson 01.56.25-01.57.18 

BOOOM! Mic drop! För Jimmie har ju rätt i att Sverige är det enda exemplet. Folkhemmet bygger på nationalism. Och homogenitet. Du vet. Kollektivism.

Det svenska folkhemmet bygger på Nationalsocialism. Inte samma som i Tyskland. Svenskarna hade sin egen variant. Och därtill inget ”judeproblem”. Tack vare socialdemokraternas försorg.

Däremot var socialdemokraterna inte socialkonservativa. De såg sig som extremt progressiva. Och visst genomförde de gigantiska reformer. Och visst minskade klyftorna.

Vad den svenska tigern tiger om är det ingen som säger förrän i början av augusti 2018. Då släpper Sverigedemokraterna en egenproducerad ”dokumentär” om socialdemokraternas mörka historia.

Genast ställer sig alla frågan om det är sant eller inte. Men då missar de poängen. För en sak som är sant, och alltid har varit sant, är att ”En svensk Tiger”.

Oavsett hur mycket den inte håller med sina landsmän om Nazismen så är det gemensamt ansikte utåt som gäller. Som det så ofta är i kollektivistiska kulturer.

Särskilt viktigt är det för in-gruppen att hålla masken. Faller den så spricker in-gruppen. Det är vad Sverigedemokraternas dokumentär är.

Det slutgiltiga beviset på sprickan i in-gruppen.

Men nationalismen byggde folkhemmet. Och nationalism, precis som individualism och kollektivism, är ett artonhundratalsord. Det är sant att de flesta nationer som finns idag inte är särskilt mycket äldre än så.

Under mänsklighetens historia har oräkneliga stammar, nationer, riken kommit och gått. Vissa av dem stora civilisationer. Om inte annat så säkerligen i sina egna ögon. De allra flesta som någonsin funnits är bortglömda nu. Ingen kommer ihåg dem.

Men innan jag blir för dramatisk. För jag märker att det är på väg åt det hållet. Låt mig förtydliga.

För några månader senare är jag just hemkommen från Almedalen. Det är Torsdagen den femte juli 2018.

Det är ”sossarnas dag”, som det heter, i Almedalen. Valåret 2018, med stort V. Och SVT Opinion streamar live.

Almedalen är en mytisk företeelse i det svenska kollektiva medvetandet. Skapad av landsfadern och den socialdemokratiske profeten Olof Palme. Som i behov av ständig bekräftelse vid ett tillfälle råkade ställa sig upp och hålla ett impromptu politiskt anförande i en liten park. För det är vad Almedalen är. En liten park.

En vacker park, men ändå inte mer än en park.

Almedalen har sina riter och ritualer.

SVTs Opinion live tillhör således socialdemokraterna just denna svenska sommarkväll. Alla riksdagspartier har en ”egen kväll” i SVTs Opinion live. Alla lika tillrättalagda.

Även om vissa får någon symbolisk bann mer än andra.

Programmen börjar med en utfrågning av partiledaren. Delvis med ”slumpmässigt” utvalda lappar ur en korg med frågor om partiledaren som person. Ingen politik. Bara personliga frågor. Partiledaren svarar pliktskyldigt på frågor om vilken favoritserie den har på teve eller vad den helst vill ha för verktyg i sin verktygslåda.

Almedalen påstås vara en vecka då alla intresserar sig för politik. Men politiken är märkligt frånvarande från Opinion live. De stora frågorna, och de riktiga frågorna, utelämnas noggrant. Inga principer diskuteras.

Alla kvällar i statstelevisionen följer samma mönster. Efter att vi fått veta saker vi inte behöver veta. Och på så sätt berövats en viktig möjlighet att få veta saker vi faktiskt behöver veta. Tar SVT de sista minuterna de har med partiledaren till att utmana denne på Füssball.

Ja, det där spelet som Joey och Chandler har i teveserien ”Friends”. Det tycker vår allmänt finansierade television är väl spenderad tevetid detta ödesår. Det medborgarna, Du och jag, behöver veta om våra regeringskandidater är om de kan besegra en motståndare i i ett spel som går ut på att dra, snurra, och runka, metallstänger med små plastbitar som ska föreställa fotbollsspelare. Allt för att få in en liten plastkula i motståndarens mål.

Men motståndaren är i alla fall inte vem som helst. Det är, programledaren, Belinda Ohlsson, dittills obesegrad när statsministern kommer. Väldigt spännande. Förutsatt att man tycker att det är spännande att ens påstått egna mediakanal undersöker hur mycket de kan förminska dig som röstberättigad medborgare detta ödesval 2018.

Det är när programmet skiftar till ”Paneldebatten” som det jag vill göra dig uppmärksam på händer.

Jag kallar det paneldebatt i brist på bättre ord. Noga utvalda experter och vanliga människor, som passar statistiskt säkerställda målgrupper av väljare, sitter på bänkar konstruerade som en primitiv amfiteater.

Med primitiv menar jag att den inte ens är rundad, utan vinkelrät. För att deltagarna i programmet ska kunna skrika på varandra i bästa realitystil. Programledaren Olle Palmlöf presenterar segmentet.

”För nu ska vi prata om det är så att socialdemokraterna har tappat kontrollen, eller tappat kontakten, med verkligheten.”

För att vara en freudiansk felsägning är den nästan profetisk. För det är precis det som har hänt. Socialdemokraterna har tappat kontrollen över verkligheten.

Eller i alla fall makten att beskriva den. Det sossarna själva så ofta kallar för tolkningsföreträde. Och vad är det då som SVT anser att det här beror på? Programledaren hjälper som tur är oss tittare på traven.

”Var fjärde LO-medlem sympatiserar idag med Sverigedemokraterna. Vad gör socialdemokraterna för fel?”

Daniel Suhonen, socialdemokraternas chefsideolog, är inkallad för att förklara för vilsna LO-medlemmar varför de inte ska rösta på sverigedemokraterna. Om du inte känner till honom så är han numera ledarskribent på LO-kontrollerade Aftonbladet.

Där skriver Daniel Suhonen krönikor om hur han stöter ihop med fackanslutna arbetare på ”Konsum”. Problem han alltid löser i nästa krönika. Trots att ”Konsum” numera, sedan ett rätt bra tag faktiskt, heter Coop.

Daniel Suhonen anklagar Dick Erixon, chefredaktör för sverigedemokratiska tidningen Samtiden, för att lura arbetarväljare att rösta mot sina egna intressen. För direktörernas intressen.

Dick Erixon svarar med att anklaga Daniel Suhonen för att socialdemokraterna bara företräder invandrares och HBTQ-individers intressen istället för den svenska arbetarklassens intressen.

Anklagelsen kanske ges av olika anledningar. Men det är samma anklagelse. Den att man splittrar. Drar isär. Orsakar oro.

Perfekt summerat av socialdemokraten Widar Andersson som på frågan varför det är så här svarar:

”Jag skulle tro att en av de större farorna nu för Socialdemokratin är just Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna skapar ångest. För de har ungefär samma väljarbaser. Man tar LO, man tar äldre människor som ser många problem i samhället av olika slag.”

När Jimmie är där för sin Füssballmatch några dagar senare får han också placera alla partier på en planka som skiftar från rött i ena änden till blått i andra. Jimmie placerar sitt eget parti, Sverigedemokraterna, i mitten av plankan. Det är så Jimmie ser det.

Jag vet inte om det är instinktivt eller medvetet. Men Jimmie vet att vill du genomföra nya idéer i Sverige måste du, eller snarare den uppfattning du företräder, bli ny konsensus. Enda sättet att bli det är att ersätta gammal konsensus.

Det är därför han placerar sig där i mitten. För att svenskarna är kollektivister, egalitära kollektivister, socialister, och de måste tycka samma sak eller inget alls.

Tydligare än så kan det inte bli. Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna är samma sak. Det är de två största falangerna inom det socialdemokratiska partiet och de falanger Per Albin ville ena i sitt folkhemstal.

Den mellan de konservativa, nationalistiska, arbetarna, och de progressiva, de framåtblickande socialisterna. För på ett sätt är sverigedemokraterna, med dess ledare i spetsen, ändå tricksters. De är verkligen Jungs idé om vår egen mörka skugga.

Jimmie Åkesson, och sverigedemokraterna, är det socialdemokratiska partiets skugga. Skuggan av vad partiet brukade vara. Och ju mer de ignorerar den, desto större växer den sig.

 

Kapitel 18 PropagandaDokumentären

Ytterligare en månad senare, i början av aug 2018, upptäcker plötsligt hela den svenska offentligheten att Sverige stödde nazisterna under kriget. Åttio år senare.

Med samma förundran som Jim Carreys karaktär Lloyd i filmen Dum & Dummare från 1994. När han i en bar upptäcker en inramad förstasida från den 20 juli 1969. Dagen då människan först landade på månen, och misstar det för en dagsnyhet: ”No way? That’s great! – we landed on the moon!”

För då släpper nämligen Sverigedemokraterna en propagandafilm med namnet ”Ett folk, Ett parti”, om Socialdemokraternas bruna rötter. Efter några dagar på youtube plockas den ner. Och ytterligare några dagar senare är den uppe igen.

Att den fokuserar enbart på socialdemokraterna är uppenbart. Efter åratal av press om att göra upp med sin egen historia, något Sverigedemokraterna konsekvent vägrat göra på ett tillfredställande sätt, vill de ge igen mot sina plågoandar.

Hämnden är ljuv. Att Aftonbladet inte ägdes av Socialdemokraterna under kriget, utan familjen Kreuger, verkar spela mindre roll. De ägs av sossarna idag. Och hade de velat göra upp med Aftonbladets historia, eller för den delen nutid, har de haft åttio år på sig att göra det. Inget har hänt.

För den  som läst Staffan Thorsells utmärkta bok ”Mein Lieber Reichskansler”, varifrån dokumentären verkar hämta mycket av sin information, är det inte mycket som är nytt. Den fokuserar framför allt på den svenska överklassens, och då kanske särskilt, kungafamiljens band till Nazityskland.

Men socialdemokraternas medlöperi anas som en skugga genom hela boken. Lägger man ihop alla bitar blir det svart. Men inte så mörkt att det inte går att se. Så långt kommer inte Staffan.

Även om det märks att han fattar.

Mot slutet av boken avslöjar språket en vädjan till läsaren. Författaren förtvivlan om ett hyckleri som måste få ett slut.

Vi kommer återkomma till Staffan Thorsells ”Mein Lieber Reichskansler” framöver för den ger också något som sverigedemokraternas film inte ger. Sammanhang.

”Mein Lieber Reichskansler” kom ut redan 2006 men inte fick särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. I Danmark och Norge fick den stor uppmärksamhet och blev hyllad. Den svenska historielösheten tycks alltid vara särskilt historielös mellan 1939 och 1946.

Har man inte läst den, och får allt serverat på en gång, blir intrycket en smula överväldigade.

Det som inte kommer därifrån är också känt sedan tidigare.

Att Sverigedemokraterna ägnar sig åt ”what-aboutism”, eller som det heter på svenska ”meh, durå?!”, är uppenbart. Det är ett mycket dåligt argument att framföra andras fel och säga att de var värre för att ursäkta sina egna.

Men det är bara möjligt för att socialdemokraterna har ägnat sig åt just ”what-aboutism” om sin inblandning i kriget ända sen, ja, ända sen kriget.

För ”En svensk Tiger”.

Eller i värsta fall skyller ifrån sig. Som i fallet med argumentet ”Det var en samlingsregering”. Ursprungs ”meh, durå?!”. I begynnelsen var det ”en samlingsregering”.

Och ja, det var det. Därom råder ingen tvekan.

Att Socialdemokraterna trädde in i den samlingsregeringen med 54 procent av rösterna spelar ingen roll i sammanhanget. Att socialdemokraterna därför tog alla de viktigaste posterna själva är också irrelevant. Inte ens att Per Albin Hansson, som statsminister, var ytterst ansvarig och därför faktiskt hade det yttersta ansvaret, är relevant.

Det enda som spelar roll här är principen.

För även om det var en samlingsregering så satt väl socialdemokraterna i den? Och som medlemmar i den borde de väl kunna ta på sig sin del av ansvaret oavsett hur mycket värre andra partier var?

Även om de bara fått några procent av rösterna, och en obetydlig ministerpost, är det inte skillnad på om han sitter tyst längst bak i rummet, om han hejar på, eller om han opponerar sig mot det som händer?

Klart att det är.

Och om den här påhittade ministern såg att övergrepp begicks, men inte sa nåt när det hände, och efteråt inte redogjorde för det, utan höll tyst eller lät sig tystas, är han då inte medskyldig till brott? 

Klart han är. För det är principen det handlar om i det här fallet.

Att han håller tyst avslöjar något annat också. För in-gruppen måste visa gemensamt ansikte utåt. På ytan i alla fall.

Även om de inte håller med varandra. Om någon röjer med en min att något är fel uppstår oro. Harmonin störs och tryggheten är som bortblåst.

För mig, som just sitter och skriver om kollektivism och individualism när SD släpper sin en timme och fyrtiofem minuter långa dokumentär om socialdemokraternas historia, ser jag det framför allt som det slutgiltiga beviset på att in-gruppen har fallit.

Det svenska stödet till nazisterna under kriget är den tiger som tigern skulle tiga om. Alla skulle tiga om det. Högern och vänstern. Adlig som statare. Nykter som full. Alla svenskar. För en svensk tiger.

Socialdemokraterna har inte hållit sig till avtalet. Utom när det gäller dem själva.

Ola Larsmos försvar av socialdemokraterna i Dagens Nyheter Fredagen den tredje augusti 2018 är ett av många exempel på artiklar i kölvattnet av sverigedemokraternas film på just det. Trots att Larsmo skriver att ”Det socialdemokratiska partiet får försvara sitt eget rykte.” är det just ett försvar av socialdemokratin det handlar om.

Jag har inte något som helst emot Ola Larsmo. Som jag läst en del av, och alltid med behållning. Jag har stor respekt för hans kunskap och jag har aldrig haft anledning att ifrågasätta något tidigare men i det här fallet anar jag vissa skygglappar. Kanske sitter det i ryggmärgen?

Ola skriver att ”Forskningen har visat vilka politiker som var inblandade i de ovan nämnda mörka kapitlen. Men vad som här står på spel är den historiska sanningen. Men för den som inte grävt ned sig i dokument och facklitteratur kan det vara svårt att urskilja skarvarna i propagandabygget. Problemet är också att när man försöker påpeka dessa riskerar man samtidigt att se ut som om man vill urskulda politiska övergrepp. Jaså, du försvarar rasbiologi och steriliseringar?”

Det centrala angreppet i Sverigedemokraternas film är nämligen ”varför ska vi göra upp med vår historia när ni inte gjort upp med er?” ”What-aboutism”. Jag vet. Men Olas svar är också ”what-aboutism”. Det är till och med dubbel sådan.

Det är nämligen vad ”men det var ju samlingsregering!” är. Inte bara för att den säger att ansvaret var kollektivt och därför aldrig behöver tas individuellt. Utan också därför att svaret antyder att man inte hade något ansvar alls.

Att det var de andra parterna i samlingsregeringen. Inte du.

Jag lastar inte Ola Larsmo för Rubriken. För skribenten brukar inte sätta rubriken. Det gör redaktören. Den lyder ”Historiens offer förvandlas till pjäser i politisk smutskastningskampanj”.

Och jag säger absolut inte att det är fel. Det är exakt det som det handlar om. Om inte annat så säger den överdrivna användningen av koncentrationslägerbilder det. Det var smaklöst, men framför allt faktamässigt irrelevant i fler sammanhang än inte.

Men sverigedemokraterna kommer undan med det bara för att sossarna själva redan kört argumentet ”meh, durå!” och kommit undan med det i åttio år.

För Larsmo kan väl inte mena att nazismen inte använts som tillhygge? Av sossarna och andra, sedan länge. Och även om jag inte gillar det lär det inte bli sista gången.

Trots avtalet om att tiga. Kanske för att vänstern inte tror på personligt ansvar? De tror ju inte på individen arma kollektivister som de är. Samtidigt som högern inbillar sig att det finns personligt ansvar och därför både bär skuld och håller avtalet?

Kanske för att Socialdemokraterna är så övertygade om sin egen godhet, och därför tror att Per Albin bara gick med på det som hände antingen av Tyskland överväldigande krigsmakt?

Eller för att han lurades till det av de giriga kapitalisterna i högern?

Att socialister skulle göra något för pengar är givetvis helt otänkbart. Alla vet ju att socialister inte bryr sig om pengar, vinster och materiella saker. Inte för sin egen skull i alla fall.

De är dina saker som bekymrar dem. Det är dina pengar som håller dem vakna om nätterna.

Det är därför de vill ta allt ifrån dig, och ge till de fattiga. För att visa dig att du är mycket lyckligare utan alla de där grejerna du har. Och också för att visa de fattiga att de blir ju inte lyckligare bara för att de nu har ett hus att bo i.

Det pedagogiska problem som socialister står inför är att vanligtvis brukar du tycka att det suger och den fattige tycka att det är toppen.

Tills socialisten bara tar allas pengar och behåller dem. Så får alla uppleva den anti-materiella lyckan tillsammans direkt så att säga.

Eller menar Ola Larsmo att socialdemokraterna har gjort upp med sin historia?

Det är klart att den svenska arbetarrörelsen sysslade med rasbiologi! Påverkad dels av den svenska kulturens pragmatiska moraliska relativism – dels av esprit du temps, zeitgeist – eller för att säga det på svenska – tidsandan!

Men framför allt för att socialister tycker att makt är rätt. Det är en grundtes i socialistisk ideologi. Socialister vill också, precis som Hitler, skapa den perfekta människan.

Dock inte samma perfekta människa som Hitler ville skapa. Det ska vi vara jävligt noga med att understryka! Även om de är till förvillelse lika.

Men den svenska socialdemokratin diskriminerade inte på hudfärg eller etnicitet. Inte primärt i alla fall. Det hade den knappt kunnat även om den hade velat. Så homogent var landet.

Den diskriminerade på produktion. Materialism. Pengar. Moolah. Schwag. Rubels!

”Är du lönsam lille vän?”

De som inte var kapabla att bidra till kollektivet skulle fråntas sina reproduktiva rättigheter. Alltså sin rätt att skaffa barn. Att föröka sig. Om du inte var en sådan som bidrog, utan istället söp och knullade, skaffade du ju dessutom fler barn. Som enligt vetenskapen vid den tiden antagligen skulle bli som du. Alltså en kostnad. Straffet ansågs alltså på något logiskt sätt stå i paritet till brottet. Som alltså var ett ekonomiskt brott. Du stjäl från kollektivet.

Och jag vet, men det är en sak att tänka ”Idioter borde fan inte få skaffa barn!”. Det har vi nog alla gjort? Av frustration, i ett plötsligt utbrott. Det kan ju hända den bäste.

Det är en helt annan sak att gå från tanke, till ord, och därifrån till handling. Särskilt som det antagligen var en hel del debatter, utredningar, invändningar, forskningsprojekt och kommittéer däremellan. För att inte tala om vad det innebar i praktiken.

Den lilla minoritet som alla svenskar, socialdemokrater som andra, av rasistiska skäl ville diskriminera, var så kallade tattare. Men efter att ha misslyckats med att visa med vetenskap att tattare var genetiskt underlägsna kom man istället fram till att de skulle steriliseras – alltså knipsas så de inte kunde få barn – av kulturella skäl.

Man gick alltså från biologiskt rasistiska moraliskt förkastliga argument, till kulturrasistiska moraliskt förkastliga argument. Och det gjorde man för att man framför allt är pragmatisk.

Alla är överens om målet. Färden är det enda som diskuteras. Och ingen har ställt sig frågan: ”Men bör vi?” För principer är inte vår grej.

Vilket märks när Larsmo tar Engberg i försvar med argumentet ”som i filmen citeras med några avskyvärda (och korrekta) antisemitiska citat från sin tid på tidningen Arbetet på 20-talet. Att Engberg gick från att ha varit antisemit till att under 30-talet bli stark antinazist nämns inte.”

Larsmo kan väl inte mena att man måste älska judar för att hata nazister? Bara för att man var antinazist behöver inte betyda att man inte är antisemit. Du skulle ju kunna vara emot nazisterna på andra områden som miljöpolitik, genus eller utrikespolitiken? Eller överens om judarna men oense om den slutgiltiga lösningen?

Det är samma argument som Åsa Linderborg använder om vänstern. Att de inte kan vara judehatare för att de var emot nazisterna. Jag antar att Åsa syftar på att efter Stalin och Hitler slutade vara polare och blev fiender.

Men den delen av historien kanske inte existerar för henne? Socialister har, som de flesta, en tendens att vilja skriva om sin historia.

Antisemit och nazist är inte samma sak. Men socialisterna har använt det som ursäkt för sin egen antisemitism i åttio år. Att se skarvarna i socialisternas eget propagandabygge är därför väldigt lätt.

Svenska intellektuella brukar alltid höras säga, eller ses skriva, att ”vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt”.

Det sägs så ofta att jag tror att den enda tanke vi är kapabla att tänka är att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och ska jag vara helt ärlig så är jag en person som tycker att två tankar i huvudet samtidigt är minimum i en ständigt föränderlig värld.

För är det inte möjligt att SD använder den här propagandafilmen för att slippa ta itu med sin egen historia? Samtidigt som det är sant att sossarna inte gjort upp med sin historia?

Jag märkte nämligen något själv som förtjänar att rättas till. Dock inte något som jag tror att socialdemokraterna skulle bli glada om jag rättade. Det skulle inte tala till deras fördel. Så i just det här kapitlet låter jag bli. Men det kommer framöver.

Ola Larsmo erkänner själv att ”problemet är också att när man försöker påpeka dessa riskerar man samtidigt se ut som att man vill urskulda politiska övergrepp. Jaså, du försvarar rasbiologi och steriliseringar?”

Vilket Ola har rätt i. Men. Jag skulle kunna replikera att det omvända i så fall är lika sant. Att jag nu inte kan påpeka socialdemokraters ansvar i politiska övergrepp utan att anklagas för att vara SD.

Det innebär att jag inte ska undersöka saken. Jag ska överlåta det åt statligt godkända historiker. Trots att jag har ett personligt intresse för det?

Varför skulle jag inte kunna se SDs film, läsa historiker och göra mina egna undersökningar? För i slutändan vet jag inte ens om filmen ”Ett parti, Ett folk!” ens var smutskastning.

För Per Albin Hansson, landsfadern, som SDs film nu utmålar som en villig och medveten nazikollaboratör, är samme Per Albin som Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare och mannen som är ansiktet utåt för dess framgångar, utnämnde till sin politiska förebild.

Han skrev ju till och med ett fiktivt förord av Per Albin i sin egen självbiografi Satis Polito.

Vet man det. Och såg Opinion Live från Socialdemokraternas dag i Almedalen. Då ser det plötsligt inte längre ens ut som ”shame-by-association” – skam genom anknytning. Eller som jag gillar att kalla det skämskompisar.

Då ser det plötsligt bara ut som en konservativ falang av socialdemokraterna försöker påminna en falang av progressiva socialdemokrater var de kommer ifrån.

Så är filmen Sverigedemokraterna en historisk dokumentär eller en politisk propagandafilm? Det är den slutgiltiga sprickan i in-gruppen. Den har redan fallit.

 

Kapitel 19 Tims Trubbel med Tabun

Genom sig själv känner man andra lyder ordspråket. Om det vore sant skulle också det omvända vara sant. Genom andra lär du känna dig själv.

När vi inte får beskriva oss själva blir det som när Tim Pool råkar klampa rakt in i ett svenskt tabu. Först blir han omfamnad. Efter att hans reportage i Rosengård visar att det visst är lugnt och trevligt och att man kan filma utan att bli angripen blir han inbjuden till SVT och hyllas som en statlig hjälte vars insatser räddat Sverige från illasinnade rykten utifrån. När han sedan blir angripen i Rinkeby utanför Stockholm. Och visar att det visst finns ”no-go zoner”. Blir han inte bara utfryst.

Personer som jobbar på Public Service skriver krönikor om vilken bluff han är och försöker svartmåla honom som högerspöke, potentiell extremist och nazist.

Med sitt släta ungdomliga ansikte, sina bylsiga skate-kläder och den virkade svarta mössan ständigt på sned, så att ena örat sticker ut, påminner Tim Pool mer om de mangafigurer som milleniegenerationen läser om på sina telefoner. Att han blivit den nya tidens journalist, en youtuber, som åker dit användarna styr honom, är inte alls konstigt.

Född 1986 blev han som väldigt ung producent för Vice men hans journalistik har synts i The Guardian, på Al-Jazeera och han har vunnit flera priser. Han är inte nazist. Han är inte höger-extremist. Han åker till platser och rapporterar vad han ser. Det är allt.

På frågan om var han står politiskt brukar han svara centern. Vilket i USA är någonstans mellan Republikaner och Demokrater. Men framför allt, och det är han alltid noga med att betona, så ser han sig som journalist.

Tim Pools slutsats om Sverige efter första besöket blir att det stora problemet i Sverige vare sig är ghetton eller no-go zoner. Det är tystnaden.

Att man inte får tala om problemen gör nämligen att de växer. Problem försvinner inte bara för att du låtsas som att de inte finns. Det är det bara barn som tror.

I förtroende berättar Tim Pool för Mustafa Panshiri, som varit gäst i den här podden, att han tycker Sverige är ”creepy”. Obehagligt. På det där sättet som får det att krypa i skinnet.

En psykolog han ville intervjua om kognitiv dissonans vågar inte ställa upp med namn. Av rädsla för att bli av med jobbet eller skada en eventuell framtida karriär.

”När jag var där för att göra reportaget var människor rädda för att tala med pressen. De var rädda för att uttrycka sin åsikt. Vi fick höra att bara ställa frågor kan få dig stämplad som rasist.”

Till sist hamnar han också på Svenska Institutets blocklista. Som de antog när den självutnämnda ”nätsäkerhetsexperten” Vian Tahir rattade kontot.

Jag ber om ursäkt för citattecknen runt Vians titel. Men det är för att man kan luras att tro att det handlar om virusskydd och brandväggar. Den typen av säkerhet hon är expert på verkar snarare ha med politisk aktivism om så kallat ”näthat” att göra än vare sig hård- eller mjukvara.

Först då gör Tim Pool en video om vad han tycker om Sverige.

”Jag tycker att Sverige är creepy. Jag är ledsen svenskar men jag finner ert land creepy. Jag menar USA har också en del saker som är creepy, och jag har varit i en del creepy länder, men Sverige, med marginal, måste få Creepy-trofén.”

Och när svenska institutet, som Tim Pool också påpekar är en ”statlig myndighet med ansvar för Sveriges image”, släpper listan med de som kommer att blockas gör de väldigt tydligt vad de tycker om honom.

De skriver nämligen att alla som blockas ”uppmanar till hat och uppviglar mot migranter, kvinnor och hbtq-personer. Men också mot organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta en högerextrem och/eller nynazistisk tendens och de uppmuntrar också till våld”.

Bara det att långt ifrån alla på den där listan, de allra flesta antagligen, är inte högerextrema eller nynazister. De uppmuntrar inte till våld. De råkar bara inte ha samma världsbild som Vian Tahir.

För Vian Tahir är Tim Pool nazist. Och eftersom hon definierar Tim Pool som nazist är det inte så konstigt att hon lyckats få ihop en lista med 12 000 aktiva våldsbejakande nazister på. Därav citationstecknen runt ordet ”nätsäkerhetsexpert”.

Den trygghet Vian erbjuder är tryggheten man finner i att slippa höra åsikter som skiljer sig från hennes egna. Vian tror säkert att jag menar åsikter som skiljer sig från ”ens egna” – för hon är en totalitär kollektivist. Men jag menar verkligen hennes åsikter.

Vian Tahir är inte en nätsäkerhetsexpert. Som bäst är hon en tolvårig tjej som gör listor på skolgården över vilka i klassen som är coola och snygga, och vilka som är dumma och fula. Omoget och dumt men inte medvetet illvilligt.

I värsta fall är hon en lightvariant av STASI-agent som gör listor i syfte att anmäla dem till staten för åsiktsförräderi. Uppbärare av ett angiverisamhälle.

Vilket vore löjligt. Om inte en statlig myndighet just hade betett sig, om inte i handling, så i samma anda som Östtyskarna. Svenskarna har alltid behandlat det som inte passar på det sätt som Vian så hjälpligt demonstrerar – nämligen genom utfrysning.

Svenska Institutet pudlade såklart. Efter att kritiken kom. Och lika enkelt som de antagit fatwan mot Tim Poohl tog de tillbaka den.

Men det visar också att de aldrig skulle komma på tanken att det här är odemokratiskt. Det slog dem aldrig över huvud taget. De ville ju bara att alla ska tycka rätt. Vilket är exakt samma sak som alla andra tycker.

Om det är rätt eller fel är dock inte viktigt i sammanhanget. För vår del räcker det med att konstatera att det är ett kollektivistiskt drag.

Vian agerar ju inte i egenskap av person. Utan som företrädare för en grupp. Allt ska göras i grupp. Mobbens styre. Det vi kallar mobbning. Så hanterar svenskarna problem.

När Tim Pool säger att vi är ”creepy”, alltså obehagliga, syftar han på den här Stepford Wives-liknande kvalitén vi svenskar har. Som när man frågar en svensk om den är individualist, och nio miljoner svenskar svarar i kör ”VI ÄR VÄRLDENS MEST INDIVIDUALISTISKA”. För intrycket det ger är det motsatta. 

 

Kapitel 20 Susan Sontags sorger i Sverige

Tim Pool är knappast den förste att notera svenskarna egenhet. Bara den senaste i raden av utländska betraktare.

Susan Sontag var ståtlig. Hon gav ett majestätiskt intryck. Och är mest känd som amerikansk intellektuell, vänster, feminist, och vänsterfeminist. Susan kom till Sverige för att uppfylla drömmen om att få regissera film.

Nu är det inte så att alla i hela världen får ett erbjudande om att göra film. Inte ens i Sverige är välfärden så utbyggd. Susan Sontag, firad internationell vänsterintellektuell, fick dock chansen efter att någon på utrikesdepartementet hade bjudit in henne till Sverige. För att bekanta sig med just den svenska ”filmeliten”. Som av en ren slump eftersom Susan hade varit offentligt tydlig med att hon ville regissera film. Nån på UD såg en chans till bra PR. Och vips får Susan Sontag göra film. 

Men Sontag ville inte bo kvar i Sverige. Trots att hon själv medger att hon inte kunde drömma om bättre arbetsvillkor. Det som stör henne är inte villkoren. De är, liksom allt annat i världens mest individualistiska land, utmärkta på pappret. Verkligheten visade sig vara något helt annat.

”Jag var inte förberedd på hur unikt Sverige skulle vara.” skriver hon i sin essä ”Ett brev från Sverige” från 1969.

Starka ord från en kvinna som skrivit smickrande om både kommunisternas Cuba och Viet Congs Vietnam.

Hon fortsätter: ”Alla vill bli älskade jag vet. Men svenskarnas behov har en trängande desperation, vilket antagligen kommer från övertygelsen om deras egen moraliska överlägsenhet”.

Man skulle i och för sig kunna se avsaknaden av moral som överlägsen. Men att se det som en överlägsen moral är inte möjligt. Det är vad Susan Sontag inser i Sverige.

Och man ska inte tala illa om de döda men Susan Sontag var själv en personifiering av kompensatorisk performativ godhet. Hon tog alltid ställning för den svagare parten, oavsett vem som hade rätt. Så länge den inte var vit, manlig, och/eller västerländsk givetivs.

Hade hon identifierat en orättvisa, oavsett om det var svältande barn i Afrika eller kommunistiska revolutionärer, var hon alltid beredd att skåla i champagne för deras sak. Gärna från tryggheten i hennes fina våning på Manhattan tillsammans med sin älskarinna, den firade fotografen Anne Leibowitz.

Liksom många av vänsterns intellektuella bygger hela Sontags analys på makt. Olika typer av makt måhända men bara makt.

Det gör det kanske enkelt att döma i konflikter? Eftersom det då med enkel matematik måste innebära att den som har flest soldater och störst kanoner måste vara den som är ond. Men i verkligheten, där vi andra tvingas leva, är det nästan aldrig så enkelt.

För när hon kommer till ett helt land som bygger på kompensatorisk performativ godhet så står hon inte ut. Hon klarar inte av det. Homogeniteten, konformiteten, konsensus, den passiva aggressiviteten.

”Sverige, med den slående likhet folket uppvisar i kropp och sinnelag, är antitesen till en smältdegel. Landet har aldrig blivit ockuperat av en främmande makt, och trots att en fjärdedel av befolkningen emigrerade, framför allt till USA, under sista fyra decennierna på 1800-talet, attraherade Sverige fram till andra världskriget få turister och ett pyttelitet antal utländska invandrare. Även idag, med stor turism, med efterkrigstidens invasion av amerikanskt bildspråk, och med nästan en halv miljon icke-svenskar boende här (utlänningar, hälften från Finland och resten mestadels från södra Europa, utgör nu fem procent av arbetsstyrkan), den grundläggande homogeniteten i svenskt liv verkar ostörd. Men möjligtvis, på grund av sin historiska och geografiska isolering, och bristen på intern kulturell diversifiering” med vilket hon menar att alla i hela Sverige var väldigt, väldigt, väldigt lika ”, har svenskarna, till skillnad från många andra Europeiska folk, nästan inget intresse av att skilja på varandra som individer, vilket inte heller kompenseras för av samhällsstrukturen.”

Vill man förstå Sverige och svenskarna måste man förstå att de är hedningar. Polyteister. Med allt vad det innebär. Framför allt kollektivism.

Sverige var ett av de länder som kristnades sist i Europa. Och monoteismen var egentligen aldrig en särskilt bra fit för svenskarna. Det enklaste sättet att beskriva det på är hedningar som omfamnat högteknologi. Inte helt olikt japaner.

Vilket även Susan Sontag noterar. Av alla länder är Japan det som mest minner henne om Sverige.

”Tystnad är Sveriges nationalsynd” skriver hon. Som vi inte visste det själva! Vi sjunger ju faktiskt om det i vår nationalsång. I kör. Vilket Åke Daun har bevis på är det enda vi älskar mer än tystnad.

”Det är inte bara hemlighetsfullhet som gör svensken tyst… …det är ett helt system av neuroser, ångest, en bild av världen som extremt farlig, förrädisk. Förräderiets källa, får man anta, är de själva lika mycket som den Andre.”

Vårt förhållande till alkohol beskriver Sontag som ”en så uptight värld måste ha en säkerhetsventil. Här är det drickat. Alkohol har status av en mytisk substans.”

Att svenskar använder alkoholen som en ursäkt, både för att gräla och älska, är en del av kulturen sedan urminnes tider. Eller i alla fall 1969.

Hon fortsätter med att lista flera av de egenskaper du kommer att få se är återkommande i utländska försök att beskriva Sverige och svenskarna. Och i de flesta fall – även svenskarna själva.

Som till exempel besattheten av naturen. Vår fjällhöga nord, vår skog, våra ängder gröna. Vilket enligt Sontag är enda gången vi visar prov på någon som helst andlighet eller djup. Vilket är märkligt för ett individualistiskt land men helt naturligt för kollektivister som ser sig som en del av naturen. Och är inte vi svenskar naturtokiga så säg?

Susan kan också bekräfta att hon har ögon att se med när hon skriver ”Svenskarna är spektakulärt snygga”. Vilket kanske inte är objektivt, men jag tror att du och jag, och resten av Sveriges befolkning, ändå kan gå med på att det är odiskutabel fakta. Om du inte tror mig kan du ju alltid kolla på faktiskt.se kolla om det stämmer. Det låter som ett jobb för dem.

Att man tittar sig själv i spegeln och gillar det man ser ska ju vara förstadiet till fascism om man ska tro Yuval Harari. Men det är jag inte säker på att du ska. Han är ingen skönhet.

Vår neurotiska inställning till kön gillar hon.

”Den troligtvis mest firade av alla egalitära projekt som genomförts av det Svenska samhället gäller kvinnors situation. Jämställdhet mellan könen, tonen i samhället, är mycket mer avancerad här än i staterna. Till exempel så har många ritualer av manlig ridderlighet som förminskar, daltar, eller är nedlåtande mot kvinnor har försvunnit från det offentliga samtalet mellan könen.”

Det är svårt att tro att det är sant med tanke på att den diskussionen fortfarande pågår idag – 49 år senare. Snarare har skandinaver i allmänhet, och svenskar i synnerhet, en väldigt djupt rotad annorlunda syn på kön. Som du i nästa kapitel ska få se verkar ha urgamla anor.

En annan egenskap som har urgamla anor är det här med att individualister framför allt kör med öppna kort, och därför tillåts utveckla en egen person, medan kollektivister måste smussla sig till vad de vill ha.

”För att understryka undvikandet av psykologisk insikt handlar mycket av konversationen om kvantifiering” enligt Sontag.

Om man bortser från att konversation faktiskt är en komplimang i sammanhanget, försöker hon säga att svenskar gillar att prata vädret. Soltimmar. Sömntimmar. Toalettimmar. Vi gillar helt enkelt att prata siffror. Skallstorlek och näsbredd brukade givetvis också gå bra men det hade hunnit bli lite känsligt när Susan Sontag kom till Sverige. Susan misstänker att sifferrabblandet beror på att det är känslomässigt neutralt. Och alltså snarare ett sätt att undvika riktig dialog än att engagera sig i den.

Liksom många andra märker hon vår förmåga att slå på oss själva och vår egen kultur. Vår självspäkelse och vår flagellantism.

Men Sontag låter sig inte luras att det beror på självinsikt. Hon förklarar att det dels beror på konflikträdsla och en ”avsmak för gräl och kontroverser”.

”De är alldeles för snara – enligt min åsikt – för att hålla med utländska besökare, som de är med att hålla med varandra.”

Men inte bara det utan också ”som ett undvikande”.

Vilket alltså är hennes passivt aggressiva sätt att säga att svenskarna är passivt aggressiva. Men vad ska hon göra? Försöker man påpeka för svenskar att de är passivt aggressiva möts man ju bara av passiv aggressivitet. Tro mig. Jag har prövat länge nu.

Som sista exempel vill jag också citera hennes kommentar om det hon kallar ”lokalpolitiken”:

”Socialdemokraterna har varit det största partiet i Riksdagen sedan 1917. Trots att många trodde att de skulle förlora sin majoritet i valet förra september så ökade dem – från 42 till 51 procent!”

Susan Sontag är kollektivist. Från en individualistisk kultur men ändå som hon själv ser det ”vänster”. Men det är kanske just på grund av hennes kulturella handikapp som hon alltså kommer fram till att Sverige är precis som Tim Pool säger att det är 48 år senare.

 

Kapitel 21 Michels Märkliga Motstånd

Mer än tio år tidigare, i mitten av femtiotalet, spenderade Michel Foucault tre år i Sverige. Till skillnad från Sontag och Tim Pool var Michel inte amerikan utan fransman. Vive La France!

Och utöver fransman var han filosof, idéhistoriker och litteraturkritiker och sedd som en av de största tänkarna under nittonhundratalet. Även om han är stor inom vänstern, tillhörde den själv, och anses vara både postmodernist och post-strukturalist, hade han troligen inte känt sig bekväm med beskrivningen.

Han såg sig som samtidskritiker. Och en av anledningarna till han drog till Sverige var att han var trött på den franska vänstern. Så flyttade han till Sverige. Med ungefär samma effekt som när David Bowie flyttade till Berlin för att sluta med heroin – omedveten om att det vid tillfället var världens heroinhuvudstad – allt blev istället värre.

Senare skulle Michel Foucault säga att

”Det är kanske svenskarnas stumhet, deras tystnad och deras vana att tala med elliptisk nykterhet, vilket fick mig att utveckla detta ändlösa tjatter som jag tror bara kan irritera en svensk… … (I Sverige), är människan bara en rörlig punkt, lydandes lagar, mönster och former i mitten av trafiken som är mäktigare och besegrar henne. I sitt lugn avslöjar Sverige en Sköna Ny Värld där vi upptäcker att människan inte längre är nödvändig.”

– Michel Foucault av I Lindung Bonniers Litteräre Magasin. Stockholm, 1968

Utöver att Michel Foucault alltid påmint mig om Alexander Bard, som verkar ha utvecklat en liknande metod för att möta den massiva vägg av tystnad som möter unika individer i den svenska kollektivismen; och att jag inte har en aning om vad han menar med ”elliptisk nykterhet”; så är det inte illa pinkat.

Han fick till och med referensen till Aldous Huxleys bok ”Du Sköna Nya Värld”. Den av de stora dystopierna som bäst beskriver resultatet av det socialdemokratiska projektet.

Att han dessutom började skriva på sitt mästerverk ”Vansinnets historia under den klassiska epoken” under sin vistelse just i Sverige kan ju vara ren slump? Kanske var han redan galen?

Även om det verkar otroligt. Eftersom han hade lämnat Paris just för att han där, som en av de ledande intellektuella inom den nya vänstern, hade tröttnat på att citera Marx. Vilket i mina ögon ter sig mer som ett friskhetstecken.

I så fall var det Sverige som drev honom att reflektera över vansinnet? Och senare också själv börja tala som en vansinnig?

Typiskt nog försökte han doktorera med avhandlingen i Sverige, men nekades. För att hans sätt att skriva inte följde reglerna. Typiskt nog, och typiskt svenskt. Av en medlem i självaste Svenska Akademien såklart.

Hade det inte varit för deras ”snille och smak” kanske Sverige kunnat stoltsera med ett större bidrag till mänsklighetens idéhistoriska utveckling än som avskräckande exempel?

Men hur kommer det sig då att tre olika individer, separerade från varandra av tid och rum alla beskriver samma fenomen? Tim Pool kan knappast kallas kollektivist. Och det är lite orättvist av mig att kalla både Susan Sontag och Michel Foucault för kollektivister.

Även om de trodde på sådana idéer och företrädde kollektivistiska rörelser. Båda var vänster. Men de var också unika individer. I ständig konflikt med det mesta omkring sig.

Enligt Hofstede är värderingar svåra att förändra. Han går till och med så långt som att påstå att de är ”förvånansvärt konstanta” över tid. Även om kulturer utvecklas menar Hofstede, så gör de det fortfarande relativt till varandra, så att avståndet mellan kulturer i någon mån alltid är detsamma.

Som tur är för oss har vi svenskar inga värderingar. Så tji fick Hofstede. Vi har bara värdegrunder. Och de, i alla sina ständigt föränderliga former, är eviga.

 

Kapitel 22 Tacitus tycke för Tyskar

Det tidigaste omnämnandet av en utomstående betraktare som jag har hittat är Gaius Cornelius Tacitus. Som min vän Erik Nordenhake tipsar mig om en sen kväll hemma hos honom. Erik är inte nazist. Även om uppväxten har delats mellan Sverige och Tyskland så var det inte på nordiska ungdomsläger han spenderade sin tid.

Med konsthandlande föräldrar bör du snarare föreställa dig en uppväxt bland flödanden champagne, glamour och trasiga, plågade människor. Givetvis konstnärerna men det kan nog gälla köpare också. Även om de är bättre bemedlade och kan trösta sig med att köpa konst.

Erik nämner alltså inte Tacitus för att han är nazist utan för att han har bildning.

Diskussionen hade halkat in på svenskarnas till synes obotliga kollektivism.

Gaius Cornelius Tacitus var politiker, historiker och etnograf. I sin levnad var han något av en stjärna i Roms politiska värld. Och fortfarande som en av de största skribenterna inom sitt språkområde – det vill säga latin – i sin livstid.

Musklerna sväller ut ur hans bylsiga toga. Hans manliga, kraftfulla drag, ramas in av en full kalufs och ett skägg som följer den markerade käklinjen. Det enda som bryter av är en trubbig liten näsa som ger hans ansikte ett oskyldigt men lite frågande intryck.

Men eftersom han levde för 2000 år sedan har jag inte sett honom själv utan endast som romersk staty. Och det skulle kunna vara så att stenhuggaren ville smickra den som betalade för verket.

Tacitus ska ha levt mellan år 56 och 120, enligt den gregorianska kalendern. Han själv reste aldrig till Sverige. Han reste inte ens till Germania för att undersöka det han skrev om. Istället förlitade han sig på andrahandskällor.

Innan jag fortsätter bör jag också varna dig. Tacitus ”Germania” har beskrivits som den farligaste boken genom alla tider.

I alla fall enligt Christopher B. Krebs som skrivit boken i ämnet. Titeln lyder ”En Mycket Farlig Bok: Tacitus Germania från Romarriket till Tredje Riket”

Som titeln antyder, på ett inte särskilt subtilt sätt, framför allt för att Hitler använde Tacitus beskrivning av germanerna för att forma det tredje rikets nya tyska nationalkänslan. Den skulle byggas på blod, jord och myten om ett ärofullt förflutet. 

Germania är utgiven år 98 enligt den gregorianska kalendern. Den ursprungliga titeln var ”Om Germanernas ursprung och situation”.

Det är i princip en hyllningsskrift till de germanska stammarnas enkelhet och hårdförhet. Egenskaper som framställs som ideal mot romarnas sedeslösa liv. Men boken är också en varning om att germanerna, om de någonsin skulle enas, skulle kunna bli ett hot mot Rom.

Tacitus beskriver Germanerna i allmänhet som blonda, eller rödhåriga, och blåögda. Bra på att svälta. Vilket var en respekterad egenskap på den tiden. Och bra på att slåss. Vilket alltid är en praktisk sak att kunna.

Allt var dock inte bra. Germanerna var dåliga i värme. Och törstiga klarar de inte av att vara.

Jämställdheten poängteras särskilt. De germanska stammarna praktiserade monogami, utom i undantagsfall. Kvinnorna hade en hög ställning i samhället.

Deras åsikter respekterades och de fick följa med som hejaklack till slagen i krig. Men givetvis påpekade han också att de söp för mycket och i grunden var barbarer. Och lite av den romantiska fantasin av den ädle vilden kan man ana på sina ställen.

Du kanske tycker att det är ironiskt att Hitler var tvungen att förlita sig på en tvåtusen år gammal italienare för att skapa den riktige tysken?

Tyskland har, till skillnad från Sverige som är naturligt skyddat av havet, varit utsatt för ständiga invasioner från främmande makt. ”De germanska stammarna”, som de kallades av Tacitus, var dessutom många och splittrade. Med allt vad det innebär av folkfördrivningar, folkförflyttningar, krig, våldtäkter och otroheter.

Så var det ända fram till artonhundratalet då Tyskland grundades som en modern nation. Att foga samman alla dessa människor, vars känsla av gemenskap kanske inte var särskilt stark, krävde en gemensam myt att samlas kring.

Och myten fanns där redan. Niebelungenringenlied. Völsungasagan som den heter på svenska.

Men hur betedde sig människorna som trodde på den sagan? Vilka var de? Innan de utsattes för vad Hitler såg som kulturell förgiftning. Korrumperande inflytande utifrån, från judar, och den av judendomen anfrätta kristendomen.

Tacitus texter om Germanerna talade till någonting djupt inom den germanska kulturen. Precis som Hitler gjorde. För icke-germaner kan det vara svårt att förstå. Lite som den poesi araberna påstår ska finnas i Koranen om man bara talade originalspråket. Blud und Boden. Blod och jord. Ära och eld.

Du förstår säkert varför Hitler var så fascinerad av blodsmagi. Blodet skulle ju vara germanskt, men det som är mest intressant för oss är det andra ordet. ”Jord”.

Nazisterna dyrkade naturen. Liksom vi svenskar gör. Jag säger absolut inte att det är fel. Eller att man är nazist för att man dyrkar naturen. Det är det inte. Massor med människor har dyrkat naturen helt utan att begå folkmord. I alla fall i industriell skala. Jag säger det för att det är ett kollektivistiskt drag. Hedniskt. Polyteistiskt. Animistiskt.

Precis som Tacitus, som i egenskap av romare åtminstone var polyteist. Och uppenbarligen inte särskilt PK när det kom till att snacka folkgrupper heller. Så vad säger då en romersk polyteist om svenskarna? För det första kallar han oss inte svenskar utan sveoner.

”Härnäst kommer Sveonernas samhällen, beläget i havet självt; och utöver deras styrka i män och vapen, väldigt mäktiga till havs. Formen på deras farkoster avviker så här långt från våra egna, i att de har för i båda ändar, så att de alltid kan ro iland utan att vända. Inte heller använder de segel, inte har de bänkar med åror i rad, men roddarna sticker ut sina åror här och där varsomhelst ur alla delar av skeppet, som görs i vissa floder, och flyttar sina åror från ställe till ställe, precis som de skiftar sin kurs hitan och ditan. Rikedom betraktas också, bland dem, med stor vördnad, och sålunda styrs de av en enda härskare, utan några inskränkningar på sin makt, som kräver obegränsad lydnad. Här är det inte som hos de andra Germanska nationerna, där används vapen av alla, men i Sveonernas rike låses de in och vaktas av en särskild väktare, som om sanningen ska fram alltid är en slav: eftersom havet skyddar dem från alla plötsliga invasioner och attacker från deras fiender: dessutom brukar beväpnade horder, när de inte används, blir lätt rastlösa, bråkiga och tumultartade. Sanningen är, det passar inte någon Prins syften, att lita på omsorgen och makten i vapen med vare sig adelsman eller friman, eller sannerligen med någon man högre än en slav.”

– Gaius Cornelius Tacitus, ca 98 e.v.t

Vid det här laget känner du igen det. Uppfinningsrikedom i skeppsbyggnad. Oerhört besatta av pengar. Alltså materialistiska. Och på den här tiden, om man ska tro Tacitus och hans andrahandskällor, troligtvis vad jag kallar egalitära kollektivister och vad Bruce Lerro skulle kalla horisontella kollektivister.

Alla ska vara så lika som möjligt och det innefattar egendom. Alla ska äga så lika som möjligt. Om alla ska äga så lika som möjligt är det bästa sättet att lösa det att alla äger allt gemensamt. Men nån måste ju förvalta all gemensam egendom? Helst så få som möjligt eftersom du vill att så få som möjligt i stammen ska sticka ut.

Då är det i egalitära kollektivisters ögon, dit jag räknar dig som är socialist, bättre att allt koncentreras till en enda person. Så att så många som möjligt kan vara så lika som möjligt.

Att det sker till priset av att en person är så totalt olik alla andra som det någonsin går att bli är ett pris egalitära kollektivister alltid verkar villiga att betala. Vilket leder till en stark centralmakt.

Som i välviljans namn givetvis låser in alls vapen. Så att ingen ska kunna göra revolution.

Andra Germaner hyllar Tacitus för deras frihet och demokrati. Den är okuvlig och de väljer sina kungar.

Men inte Sveonerna. Sveonerna tjänar den som tjänar mest pengar. Han är Kung.

Det där med rikedom är också intressant. Den svenska avunden måste ha gått hand i hand med den svenska materialismen sedan länge. Och då menar jag inte nödvändigtvis bara pengar, guld och juveler.

Jag menar intresset för naturen, för att använda sig av vad den har att erbjuda på ett så ekonomiskt sätt som möjligt. Oavsett vad måste det ha lett till ett extremt klassamhälle. Där alla tillgångar tillhörde kungen och absolut lydnad krävdes av undersåtarna. De som hade egendom hade det endast på hans nåder. 

Traditionen att äga allt gemensamt håller i sig. I verkligheten är det alltid bara en person som egentligen äger något. Och det är den som kan betala med resurserna.

Sist men inte minst är Sverige isolerat, fredat från andras våld om de vill. Tack vare sin plats på andra sidan vad de på den tiden kallade för den baltiska ”oceanen”.

Bara en dåre skulle drömma om att angripa en fiende som ligger så avlägset. Vars territorium är helt okänt. Sveriges långa och ogenomträngliga kust, dess stora glesbefolkade landyta, gjorde ända fram till modern tid en invasion av Sverige till ett monumentalt projekt, med små utsikter att lyckas, och väldigt oklar avkastning.

Så ockuperade romarna aldrig Sverige heller. De germaner som koloniserade södra och sydvästra Sverige var utom räckhåll för det romerska riket. Det blev aldrig ockuperat. Men det fick aldrig heller uppleva landsvägarna och akvedukterna.

Och så har det varit länge för även om Tacitus samlade ihop detta runt år 98 så byggde det ju på andrahandskällor som alltså var äldre.

Imagen verkar inte ha förändrats särskilt mycket de senaste tvåtusen åren.

Översättningen du läste ovan är min egen i samarbete med Google translate, ett latinlexikon online, och en engelsk översättning. Jag har kommit att misstro svenska översättningar av klassiska verk. Och jag ser ingen anledning att avgränsa det till bara socialdemokraternas Sverige.

I båda de svenska översättningarna av Tacitus ”Germania” är ordet ”Lasciviunt” översatt till ”självsvåld”. Alltså att vapnen låstes in för att hindra krigarna från att råka skada sig själva. Förmodligen då medan de var fulla och kåta? Både Per Perssons översättning från 1929, och Nils Edvard Hammarstedts som kom ut 1916 och igen 1921 gör samma misstag. Om det är för att de utgår från varandra är det naturligt.

Men hur de får ”lasciviunt” till ”självsvåld” är ett mysterium. Kanske är det ett offer för urgammal svensk PK?

Eller så är det bara att det kollektivistiska är så ingrott i folksjälen att två olika svenska översättare vid två olika tidpunkter inte kunde föreställa sig annat än att staten redan på vikingarnas tid låste in medborgarnas vapen så att de inte skulle kunna skada sig själva. Långt innan sossarna tog makten hittar vi alltså ändå spår som bevisar att svenskarna inte kan föreställa sig att staten skulle kunna göra något som inte var av välvilja.

Hade det varit en korrekt översättning hade det varit lätt att driva med de överdrivet trygghetsmedvetna svenskarna. Som bar svärd i krig, men hemma i sitt eget land lämnade alla ifrån sig sina vapen till ett gemensamt förråd, för att inte skada sig själva.

Nu blir det stället ett exempel på svenskens förment välvilliga inställning till sitt eget förtryck. Svensken håller med om att det är för hennes eget bästa som staten får bestämma över henne. Hon känner sig själv väl.

Eller kanske beror det på att båda översättarna var kristna och därför trodde att ligga med horor, dricka, slåss mot varandra eller staten, var självskada? Fast på deras obotliga själ?

Oavsett vad går ordet att använda med positiv klang eller negativ. Det kan betyda bråkig, tumultartad, kaosartad. Men det kan också betyda det gladare redlös, alltså berusad, kåt, lustfylld. Och det kan betyda det mer neutrala rastlös, demoraliserad, tömd på vilja, mening och mål.

Men inte självskada. En romersk general var nog inte ens bekant med begreppet.

Jag får det till bråkiga och/eller rastlösa, även om demoraliserade och kåta var alternativ.

Hofstede underskattade tydligen hur många generationer det tar att förändra värderingar. Kärleken till naturen. Besattheten av alkohol. Jämställdheten.

Materialismen – som tar sig uttryck i en fixering vid pengar å ena sidan och vetenskap, ingenjörskonst och tekniska uppfinningar verkar vara andra sidan av myntet. Centralmakten. Att med under täckmantel av välvilja ta ifrån dig dina rättigheter.

I Tacitus fall vapen. I nutid vapen, narkotika, prostitution, fria skolor, yttrandefriheten. Alltid under förevändningen att ingen ska komma till skada.

Helt osant är det inte. Även om härskarna framför allt verkar tänka på sin egen säkerhet. 

Vilket alltså verkar ha varit fallet sedan sveonerna först koloniserade den sibiriska halvöns nyss isfria sydspets.

Tim Pool, Susan Sontag, Michel Foucault och Cornelius Tacitus. Olika människor från olika platser i olika tider. Alla drar de liknande slutsatser om Sverige och dess befolkning.

Att svenskarna finns, och har en egen kultur, är klarlagt. Vi kan också konstatera att den kulturen är kollektivistisk. Då återstår bara en fråga. Hur blev det så?