AVSNITTET AVNJUTES I LJUDFORM HÄR!
Intermezzo: Angreppet
En rättelse från förra avsnittet som har påpekats av flera oberoende lyssnare och kontrollerats av mig. Vad gäller ordet självsvåld i de två svenska översättningarna av Tacitus hade jag fel. Inte i själva översättningen. Vad som har hänt är att betydelsen av ordet självsvåld, på svenska, har bytt innebörd. Det brukade alltså betyda ungefär det jag översatte lasciviunt till. Tygellöshet, bristande självdisciplin, respektlöshet. Tack till dig som påpekade det.
Jag har också fått in en hel del mail med försvar för statsindividualismen. Jag är väl bekant med försvaret. Det är vår egen definition av individualismen. Statsindividualism. Och du är givetvis fri att klamra dig fast vid de lögnerna om du vill det men tycker du inte att det är lite konstigt att du kan försvaret – trots att du aldrig hört angreppet?
För så tycks det mig i Sverige. Som att jag lär mig vad jag tycker, men jag vet inte varför jag ska tycka det? Det är för att du och jag har fått lära oss försvaret utan att få höra angreppet.
Många svenska forskare som skrivit om kollektivism och individualism ägnar stor del av sin tid och möda åt att försvara Sverige från angreppet om att svensk kultur är kollektivistisk. Även om man i deras texter får veta varifrån angreppet kommer så citeras det givetvis bara knapphändigt. Inte i sin helhet.
Som det sig givetvis bör när du skriver ett försvarstal. Du citerar svagheterna i din motståndares argument för att lättare kunna visa på dennes fel och dina meriter.
Vill du få det måste du gå till urkunden. En av de tyngsta angreppen mot Sverige i modern tid är Roland Huntford. Lars Trädgårdh ägnar en del av sin bok ”Är Svensken Människa?” till att försvara Sverige mot just Huntford.
Jag vill inte spoila Lars bok ”Är svensken människa?”, men han kommer till slut fram till att svensken är en människa. Vilket inte är så konstigt eftersom Lars själv är svensk och därför jävig.
KAPITEL 23 En individualistisk historieskrivning över Sveriges individualistiska historia
Vill du ha en riktigt individualistisk historieskrivning över svensk historia så ska du läsa en individualist. Roland Huntford är en sådan och har skrivit den historien. Den utgör bara ett kapitel i hans bok om Sverige. Även om det är ett väldigt långt kapitel är Sveriges individualistiska historia väldigt kort.
Hans beskrivning av vårt politiska landskap i början av sjuttiotalet lät så här: ”den verkliga skiljelinjen i svensk politik går inte mellan socialistiska och icke-socialistiska partier, men mellan ett korporativt och en individualistisk syn på samhället.”
Med den avgörande skillnaden att det idag inte verkar finnas något klart individualistiskt alternativ representerat i politiken.
Den korporativa staten har blivit för oss svenskar det vatten är för fiskar. Som luften vi rör oss i. Inget vi tänker på. Lika osynligt som vattnet är för fisken. Tills någon släpper ner en droppe bläck i vattnet. Först då ser vi att vi faktiskt rör oss genom ett medium.
Roland Huntford var korrespondent för The Observer i Skandinavien. Utöver vanlig journalistik och bevakning av vintersport, består hans livsverk framför allt av böcker om polarupptäckarna. Alla mer eller mindre kontroversiella.
Det är ingen idé att sticka under stol med att Roland Huntford är en kontroversiell person. Lika kritisk som han är mot Sverige har han varit mot det mesta han skrivit om. Huntford är en sann kontrarian.
Han har gett ut flera böcker och nästan alla finns på svenska. Den här likaså även om det kan vara krångligt att hitta en svensk upplaga. I början av sjuttiotalet skrev han en bok som heter ”The New Totalitarians”.
En bok om socialdemokraternas Sverige, och svenskarna. Senare i livet, när han fått frågan, har han beskrivit den som ”en ungdomens försyndelse”. Med glimten i ögat. Han vill inte ta avstånd på riktigt.
Det är huvudangreppet som våra egna försvarar dig mot. Många skulle säga att den är överdriven, illvillig och rent ut sagt fel. Jag tycker att den är spot-on. Och med det menar jag profetisk.
Huntford är en naturlig kontrarian. Han kan inte hjälpa att hans perspektiv på Sverige blir så renodlat individualistiskt som det kan bli. Eftersom vi lever i ett kollektivistiskt samhälle och en kontrarians naturliga position blir den motsatta av vad denne än stöter på.
Om Sveriges historia inleder Huntford med orden. ”Det som verkligen utmärker svenskarna är inte att de framgångsrikt gift människan med teknologi, utan att de gjort det till synes utan svårigheter.”
Huntford menar att överallt annars där teknologiska revolutioner ägt rum har det också fört med sig starka slitningar i samhället. Revolutioner, inbördeskrig är vanligtvis de riktigt stora framstegens entourage. Men inte i Sverige.
Varpå han förklarar, liksom många före honom, att ”Sverige inte riktigt tillhör Väst”. Eftersom Skandinavien ”inte ska ses som en del av Europa utan mer som en utväxt från Sibirien”.
”De erbjuder det första exempel som uppfyller Huxley’s profetia” enligt Huntford. Detta trots att han borde veta att svenskarna uppfyllde den profetian långt innan Huxley skrev ”Du Sköna Nya Värld”.
”En riktigt effektiv totalitär stat är den där den allsmäktige Generaldirektören av politiska bossar och dess armé av förvaltningschefer kontrollerar en population av slavar som inte behöver tvingas, för de älskar sitt slaveri. Av alla folk är det svenskarna som kommit närmast detta sakernas tillstånd.”
Han förklarar att även om Sverige är ”isolerat, inavlat”, och inte helt och hållet ”västerländskt”, så kan man inte avfärda henne som så annorlunda, så ”excentriskt”, att det inte skulle ha bäring på resten av Väst. Huntfords bok är en varning till resten av världen. Framför allt till västvärlden. Som ingen dessvärre hörsammade. Och nu är det för sent.
Huntford skriver att ”Allt som skiljer oss från Sverige är ett visst skyddande skal tack vare det västeuropeiska arvet. Men det är ömtåligt, och det äts upp inifrån och utifrån. Att studera svenskarna kan vara att studera våra framtida jag.”
Vilket också är något av en stretch då det är uppenbart att den svenska modellens futuristiska kollektivism inte tillåter några jag att existera. Att faran därmed är verklig. Det är jag däremot med på.
Det räcker med att titta på hur intoleransen läckt ut från Sverige, genom det socialdemokratiska partiets eviga performativa kompensatoriska godhetsposerande, in i andra socialdemokratiska partier i västvärlden.
Hur idéer som skapats av vänsterintellektuella i USA, blivit politik i Sverige, som det forskats på, och sedan exporterats tillbaka till amerikanska universitet. Alltid hyllade som framgångar. Liksom Sverige – föregångslandet!
Huntford konstaterar. ”Ekonomisk trygghet i sig själv är inte nödvändigtvis ett tecken på att man älskar sin träldom.”
Han menar att det inte räcker med att få trygghet för att du ska ge upp din egen vilja så fullständigt som svenskarna har gjort. Det kräver ”en aversion mot individualism, en instinkt för det kollektiva, en misstänksamhet mot parlamentariska institutioner, en dyrkan av Staten, och en förkärlek för byråkratstyre snarare än politiskt styre.”
Om du som lyssnar nu tycker ”att det där låter ju toppen!” Då är du antagligen kollektivist. Och ska du tro Huntford är det i alla fall inte sossarnas fel. Det är något som alltid har pågått.
”Genom hela sin historia har Svenskarna konsekvent uppfyllt dessa specifikationer.”
Huntford sällar sig verkligen inte till de som håller med om att Sverige skulle vara ett föregångsland.
”Det är ett misstag att tro att svenskarna är särskilt avancerade eller emanciperade.” skriver han. Huvudanledningen skulle vara att Sverige koloniserades så sent. Istiden förhindrade mänskligt liv på vår sibiriska halvö fram till för bara något tiotusental år sedan. Lång tid för dig och mig men relativt kort i jämförelse med andra.
Sveriges geografiska avlägsenhet gjorde att kulturen missade allt som var häftigt förr i tiden. Eller som Roland uttrycker saken ”svenskarna var barbarer när Rom föll och medeltiden nalkades”.
Helt riktigt konstaterar han att Sverige kristnades väldigt sent. Inte förrän på 1100-talet. Vilket inte bara är femhundra år efter England utan också märks i vad han underfundigt kallar svenskarnas ”tidiga efterblivenhet”.
”Ingen annan stans hade påven så lite makt och, som enda nation i den medeltida kristenheten, hade svenskarna något som skulle kunna liknas vid en nationalkyrka. Som en konsekvens av det har deras synfält smalnat av.”
Det är klart att man kan tycka vad man vill om den katolska kyrkan. Den har knappast beskrivits som den trevligaste överstatliga organisation som bildats. Och just i augusti 2018, när dessa ord skrivs, undrar hela världen återigen om det inte bara är en front för en pedofilring.
Samtidigt måste du förstå den Katolska kyrkan i sitt sammanhang. Katolska Kyrkan var den ”starkaste civiliserande kraften” i världen efter att Rom hade fallit. Om något var universalistiskt, globalistiskt, med FN-liknande ambitioner, så var det Romerska kyrkan.
Sverige, som inte riktigt berördes av detta, var ”brådmoget nationalistisk, och hennes olägliga isolering skickade in henne i nittonhundratalet med knappt en bondekultur att kalla sin egen. Hon har lämnats intellektuellt försvarslös och, när kulturella invasioner slutligen penetrerade hennes gränser efter det sena sjuttonhundratalet, svalde hon även de kommande vågorna utan att tveka. Även idag liknar Sverige nåt efterblivet samhälle som skyndsamt försöker assimilera en starkare civilisation.”
Och här tror jag att Huntford verkligen sammanfattar något i den svenska folksjälen. Vi kan kalla det vår USP. Unique Selling Point.
Svensk kulturs evolutionära fördel om du så vill. Som att skunken kan spruta syra ur rumpan. Även om vi är betydligt mer lika kameleonten med dess förmåga att skifta färg. Så tycker Huntford att vi vi in vår omgivning.
Bara på ytan. Som ett skal. När vi går vidare lämnar färgen vårt skinn. Inte ett spår finns kvar. Den har redan blivit något annat.
Svenskar kommer inte på internationella trender. Men när vi anammar dem anammar vi dem alla på samma gång. Vanligtvis tömd på innehåll och fylld med vårt eget.
Alltid med samma fullständiga arrogans. Att vi kan assimilera det, anpassa det över den tomhet som är centrum i den svenska kulturens världsbild, och föra ut vår egen genom den.Anledningen till att svenskarna är de mest kollektivistiska av de skandinaviska germanerna spårar Huntford till vikingarnas storhetstid på 800-talet. Och med de skandinaviska germanerna menar jag alltså svenskarna, danskarna och norrmännen. Då seglade nämligen danskarna och norrmännen västerut och kom på så sätt i kontakt med de mer individualistiska kulturerna i Västeuropa.
Medan svenskarna riktade sig Österut. Mot den kompakta kollektivismen.
Med vikingatiden tog svenskarna sitt första ”skutt ut i omvärlden”. Han skriver att ”de tidiga svenska kolonisterna etablerade den medeltida staten Kiev ur vilket det moderna Ryssland har vuxit fram.” Och förklarar att det var floderna som ledde till Konstantinopel som fått ruserna att ”söka sig in i det ryska inlandet”.
”I ungefär hundra år, till mitten av 900-talet, dominerade svenskarna handeln mellan norra Europa och Östern.”
Nya handelsvägar och imperiers uppgång och fall gjorde snart att Sverige var inlåst med utsikt endast åt öster.
Precis som Susan Sontag, och Tacitus, framhåller Huntford att vårt ”naturliga tillstånd är isolering” och att ”bortsett från en eller två danska invasioner” har vi varit ”fria från utländsk invasion”.
Det är därför som svenskarna ”förblir enastående homogena. Rötterna till deras språk är oklanderligt Germansk… …all forskning har misslyckats med att lyckas förstöra dess rykte som fullkomligt rent.”
Svensk historia är inte lika konfliktfylld som annan historia enligt Huntford. Personligen har jag alltid undrat om det verkligen är så eller om det bara alltid varit så att konflikter sopas under mattan och tigs ihjäl här?
”Svenskarna har exkluderats från de mest formativa händelserna i Västeuropa. De ockuperades aldrig av romarna. De undkom konvulsionerna efter romarrikets fall. De stod vid sidan av i medeltida maktkamper. Kontinentala krigsäventyr i moderna tider har knappast hjälpt deras fundamentala isolering; de rördes knappt av Europas intellektuella strömningar. I århundraden levde Sverige ett avskärmat liv i Västs utkanter.”
Vår geografiska belägenhet, enorma landyta, långa och svårseglade kust har gjort svenskarna nästan omöjliga att invadera. Innan modern krigföring. Men också långt innan vår självvalda neutralitet.
Ytterligare ett lätt val som inte kostat Sverige något.
Svenskarna kanske har funnits länge. Om vi ska tro Tacitus. Men de enades relativt sent. Det moderna Sverige grundas i Huntfords historieskrivning först av Gustav Vasa år 1523. Han tillägger också att ”det är som administratör han är hyllad, inte som soldat.”.
Gustav Vasa ”förvandlade Sverige till en centraliserad stat vars like inte skulle skådas förrän nästan 300 år senare i Napoleons Frankrike. Och han mötte lite av det motstånd som andra Västeuropeiska härskare var tvungna att handskas med.”
Kapitel 24 Den Djupa Staten
Huntford tror att det beror på att Sverige, till skillnad från resten av Västeuropa, aldrig riktigt blev ett feodalsamhälle. Vad det innebär är att det aldrig utvecklades en mentalitet för avtal mellan herre och undersåte som begränsade härskarens makt och gav undersåten rättigheter.
Feodalismen, i alla fall enligt Huntfords sätt att se på saken, uppmuntrar till en misstänksamhet mot centralmakt. Tyvärr är då alternativet ett feodalsamhälle.
Men i feodalsamhällen blir makt mer decentraliserad. Ju mer du decentraliserar makt desto mer måste makten koncentrera sig på fejder med andra maktcentra – och har därför inte tid att bry sig om dig.
Så var det också med framväxten av byråkrati i övriga världen. Ständiga strider gjorde att den utvecklades långsamt. I Sverige gick det fortare. Gustav Vasa gjorde adeln till byråkrater.
”Identifikationen mellan aristokrati och att jobba för staten har gett den svenska byråkraten en unik överlägsenhet och anseende. I århundraden har han förärats hänsyn och respekt. Han har aldrig behövt uthärda det hån, det ogillande och den misstänksamhet som översvämmar statsfunktionären i så många andra länder. Han anses viktigare än politikern, advokaten och industrialisten. Den högre tjänstemannen förblir, den sanna mandarinen, i toppen av det svenska samhället.”
Det här skrev han i och för sig långt innan socialdemokraterna avskaffade tjänstemannaansvaret. Och ännu längre innan Dan Eliasson. Som snubblar över myndigheter i Sverige, välter dem över ända, men rätar ändå på sig, och snubblar vidare till nästa.
Vad Huntford försöker säga, och antagligen har en poäng i, är att den starka tidiga centralmakten, parat med de stora avstånden i Sverige, gjorde att lydnad blev en viktig del av kulturen.
Gustav Vasa hade ytterligare en fördel mot sina kollegor på andra håll i världen. ”Till skillnad från England och andra Västeuropeiska stater hade Sverige ingen urban medelklass som kunde förhindra kunglig despotism”.
Landet hade istället ”alltid varit en massa bönder med ett tunt lager av köpmän och byråkrater i toppen. Alla underställda monarken.”
I skolan får du lära dig att Gustav Vasa förstatligade kyrkorna. Alltså stal dem från Påven, för det är tekniskt sett vad han gjorde, för att få deras skatter. Kyrksilver och metallen i kyrkklockorna.
Men det är inte kyrksilvret som är kyrkans verkliga skatt. Det var Gustav Vasas stora insikt.
Han insåg före alla andra härskare i Europa vad konsekvenserna av Martin Luthers uppror innebar.
”Han såg mycket klarare och mer rationellt än Henrik den Åttonde vad en statskyrka kunde användas till. Medan Henrik den Åttonde bara vill bli fri från Rom förstod Gustav från början att målet var att bättre kunna kontrollera sina undersåtar.”
Hela Gustav Vasas övertagande av kyrkan gjorde statstjänsteman av prästerna. Den sanna skatten i kyrkan ligger nämligen just i skatten.
På den tiden var det bara prästerna som kunde läsa och skriva. Det var bara de som visste vilka alla människor var. Eftersom de förde register över sina församlingar.
Vilka som föddes. Vilka som gifte sig. Vilka som dog. De hade allas namn. Har man allas namn kan man göra en folkräkning.
Men framför allt vet man hur många och vem man ska beskatta. Det är skatten i svenska kyrkan. Skattbasen.
Det var inte så att Gustav reformerade kyrkan för att han tyckte Luther hade rätt. Snarare tyckte Gustav Vasa med Roland Huntfords ord ”reformationens teologi var en styggelse för honom eftersom det förebådade individuellt ansvar”.
Vilket kanske är en smula överdrivet konspiratoriskt. Däremot kan vi anta att Gustav Vasa inte hade varit för det om han fått det förklarat för sig. Eftersom det skulle innebära slutet på hans regering.
Gustav Vasa avsåg att medvetet använda svenska kyrkan för att fostra nationalism. Han var en nybliven kung, över ett nytt rike, som just blivit fritt. Och innan dess varit splittrat.
Gustav Vasa var tvungen att foga samman svenskarna till ett folk. Svenska kyrkan blev hans sätt att göra det. På den tiden var predikstolen det överlägset största massmediet.
”När Gustav Vasa satte sig på tronen gjorde avståndet till de strömningar som skulle skapa den moderna västerländska människan att medeltida mentalitet bevarades hos svenskarna. Som indikeras ovan innebär detta fullständig underkastelse för makten. I Väst, på gott och ont, har det inte hållit i sig lika uniformt, men i Sverige har det bevarats till dessa dagar. Uppenbarligen är den svenska mentaliteten, genom att skapa medgörliga undersåtar, mer lämpad för en stark stat; det är särskilt praktiskt när snabba samhällsförändringar måste genomföras.”
När Huntford skriver detta i början av 1970-talet konstaterar han att traditionen är obruten. Men fylld med nytt innehåll sedan socialdemokraterna gjort den till sin egen fostringsanstalt.
Dåvarande socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng hade just nekat katolska kyrkan ett byggnadsbidrag. Anledningen till avslaget var att han tyckte de kunde ”bli protestanter istället ”så att de blir goda svenskar”.”
Svenska kyrkan blev ytterligare en del i det svenska nationalbygget. Fostran och lärdom. Därmed också en del av byråkratin.
Som sedan kunde utvecklas relativt ostört. Med enda syfte att tjäna statsmakten så effektivt som möjligt. Ända fram till början av nittonhundratalet när socialdemokraterna kom till makten.
Istället för att befria kyrkan från statens inflytande och ge både den och medborgarna rätten att tro vad de vill. Eller inte också för delen. Så tog de över institutionen. Och gjorde den, och dig, till sin.
Men det är långt senare. Övergången från katolicism till protestantism – eller snarare kanske svenska kyrkan som var en kyrka för svenskhet – var relativt oblodig. Om man jämför med andra länders långa och blodiga religionskrig.
Medan kontinenten och England slets sönder av århundraden av inbördeskrig verkar svenskarna klarat av utan någon större blodspillan.
Huntford skriver ”Svenskarna förstod före de flesta européer att martyrskapet bara främjar de idéer de är tänkta att förtrycka, och att opposition bäst hanteras i tysthet.”
Eller med tystnad? I så fall tog utfrysningen bara hundra år. Sen fanns det inte längre några katoliker i Sverige.
Så var det fram till utvandringen till USA i mitten av artonhundratalet. ”1848 drevs baptisterna av religiös förföljelse att emigrera”.
I Vilhelm Mobergs Utvandrarna kan man ana sådana anledningar. Men de är i vanlig svensk stil nedtonade. Statskyrkan fördrev de som inte ville tillhöra statskyrkan.
Ville du vara svensk. Då var du tvungen att vara kristen. ”Fram till 1970 föddes man in i svenska kyrkan”.
Svenska kyrkan har framför allt varit en kyrka för svenskhet. Tills socialdemokraterna gjorde den till en kyrka för ingenting.
Jag har svårt att tro att det var värre förr. Men jag är en sådan som alltid tycker att någonting är bättre än ingenting. Nästan oavsett vad det är. Så jag vet inte.
Det finns ytterligare en faktor som Huntford pekar ut som delansvarig för att Gustav Vasa kunde bli så mäktig så fort. Och genomföra så stora förändringar så snabbt. Det var inte bara hans administrativa snille.
I Sverige fanns ingen urban medelklass som kunde utgöra en motvikt till kungens makt. Och adeln var svag. Det skapade en tradition av stark centralmakt som löper obruten ännu i våra dagar.
En annan tradition som Gustav Vasa införde var att importera kunskap och kultur från Tyskland. Med några få undantag är det sant ända fram till 1946.
Gustav Vasa ville utnyttja Sveriges naturliga isolering till att fokusera på att bygga en stark nationalstat. Huntford skriver att det var också hans vision för framtiden. Gustav Vasa ville stänga gränserna. Inte för att någon var på väg till Sverige. Mest för att ingen skulle fly.
Huntfords historia över Sverige beskriver sedan hur Sverige, från Gustav Vasas söner och framåt, i 250 år kämpat mot Polen och Ryssland om herravälde över Östersjön. Gustav Vasas söner, Erik och John, ville inte isolera sig. Ryssarna hade just tagit Narva och på sätt fått en hamn i Finska gulfen. Erik valde istället att försöka vidga Sveriges makt österut.
Genom att föra krig mot Ryssland, men också mot varandra, Polen, Finland, Hansastäderna, baltikum och Danmark. Vad som hade börjat som ett krig mot Ryssland slutade för Eriks del med att han lyckades göra Sverige ännu mer avstängt från väst.
Till råga på allt blir han också av med kronan. Hans bror John får Erik förklarad sinnessjuk.
Tidigare har John, vilket var mycket osvenskt av honom, försök att göra öppen revolt men John blivit kastad i fängelse av Erik. Nu återgår allt till ordningen. Han får sin bror utfryst genom att säga till alla att han är galen.
Med utfryst menar jag kastad i fängelse och senare antagligen mördad. För det är så svenskarna sköter sina revolutioner. Diskret. Och alltid under välviljans fana. För ditt bästa. För allas bästa. Och viktigast av allt är att allas bästa är det bästa för dig.
”Långt in på artonhundratalet hörde Sverige till östeuropa.” Sverige hade ju Finland och därmed gräns mot Ryssland.
För att ha börjat med hur efterblivet Sverige är, och hur lite som hänt här, gör Huntford oss i alla fall den äran att han sedan ägnar de närmaste trettiofyra sidorna åt en rätt genomgående beskrivning av Sveriges konungar och krig, kultur och politik. I alla fall för att vara ett kapitel.
Han förklarar hur Eriks bror John sen försökte ena Polen och Sverige mot Ryssland genom sin Sigismund. Som han gjorde till polsk kung genom vad Huntford kallar ”övertalning”.
Han måste varit bra smord i lädret den där John. Det stöp dock på att Sigismund var katolik. Och svenskarna var svenskar.
Huntford ägnar Karl den Tolfte särskild uppmärksamhet. Dels för att Oxenstierna var en man som förstärkte den svenska statsapparaten. Vilket förstärkte den svenska kollektivismen genom att helt enkelt utveckla de kollektivistiska systemen.
Och dels för att när Karl den tolftes armé kapitulerade, och det utan motstånd, i Perevelotjna, vilket ledde till att svenskarna blev av med sina kolonier i Estland och Livland 1710, förändrades något fundamentalt i den svenska folksjälen.
”Från det ögonblicket, vävs en tråd in i svensk historia om kapitulation vid första tecken på svårigheter.”
Kapitel 25 Från medeltid till framtid utan hänsyn till nutid
Det är många som tror att det började vid Poltava. Inte minst ryssarna. Och det är möjligt. Men Sverige fortsatte kriga i nästan ett århundrade till innan de gav upp och utnyttjade sin naturliga isolering till att helt enkelt slippa. I så fall lärde de sig läxan väldigt långsamt.
Huntford understryker att neutralitet inte var något svenskarna valde. Det bara blev så. Det var resultatet av att sluta kriga.
I alla fall på slagfältet. Krig med handel och kultur har fortsatt med större styrka sen dess. Framför allt handel till, och med krig. Men utan att någonsin behöva betala kostnaderna i liv och förstörd egendom. Det är snarare märkligt att svenskarna inte kommit på det förrän då.
Schweiz vädjade om neutralitetsstatus medan Sverige inte deklarerade någonting förrän vid utbrottet av första världskriget 1914. ”Kanske är icke-krigförande, i meningen att nätt och jämnt undvika fientlighet, en bättre beskrivning av det svenska tillståndet än neutralitet” resonerar han och förklarar att Sverige gjorde allt för Tysklands Kaiser under första världskriget.
Utom just att kriga. Men understöd i form av materiel, råvaror, mat, medicin och vård.
Efter Frankrikes förlust mot Preussen 1870 blev Sverige i princip en nordtysk koloni.
Han går igenom vilka sidor vi stöttat i vilka krig där vi hamnat för att vi har haft allianser. Våra ständiga krig mot danskarna.
Om den svenska individualismen skriver Huntford att ”En av de största hindren för uppfyllandet av Utopia har varit utvecklingen av individualismen”. Skälet till att det är just människans individualism som ställt sig i vägen för att Folkhemmet inte redan är ett konstant tillstånd av absolut Nirvana är för att individualism ”fostrar osäkerhet och motstånd mot auktoritetens beräkningar”. Men avsluta att som tur är har ”svenskarna sluppit den bördan.”
Om den svenska kollektivismen säger han ”Svensken har aldrig trätt fram från bakom gruppens slöja; han är medveten om sig själv bara genom någon generell kategori, som medlem i ett folk, en klan eller ett parti. Han har bevarat, orört, en hängivenhet till hierarkiska ordningar och en aldrig tidigare skådad hängivenhet till den korporativa organisationen. Sverige har förblivit ett land. Inte av individuella medborgare, men av grupper och skrån.”
Huntford kopplar ihop det med att Upplysningen aldrig riktigt kom till Sverige. Det enda Sverige gjorde för Upplysningen var att döda Descartes.
Jag vet vad du tänker. Vi ju inte publicerat Michel Foucaults avhandling om Vansinnets historia också! Visst, men räknar man så har vi ju inte publicerat det mesta i hela världen. Det är inte att göra något. Det är inte göra något!
Drottning Kristina bjöd in Descartes till Sverige som sin lärare. Men kylan, och tidiga morgnar, dödade honom. Enligt historieböckerna. Jag tror att kollektivismen dödade Descartes.
Renee Descartes blev trots allt berömd just för att han formulerade idén om individen. Det är därför han anses vara den moderna filosofins fader. Han var den nutida individualismens fader.
Huntford förklarar att även om upplysningen är ”allt möjligt beroende på vem man är” – ”I dess hjärta ligger upptäckten av individen.”
Och eftersom den upptäckten inte kom till Sverige, eller snarare kom hit och dog direkt, ”fortsatte svenskarna att tänka och handla i grupper.”
Det är skillnaden mellan svenskarna och Väst menar Huntford. Individualismen kom aldrig hit. Det är givetvis en grav anklagelse.
Som stöd tar bland annat upp att Sveriges nationalpoet, Carl Michael Bellman, hur bra han än månde vara, är en medeltida bard. Till skillnad då från upplysningstidens kompositörer. Bellman kan vara hur bra som helst han är inte Hayden, Handel, Mozart, Bach eller Beethoven.
”ändå säger den moderne svensken att Bellman fortfarande uttrycker hans känslor som ingen annan kan.” Och det är inte så konstigt. Vi har ingen stor kompositör. Om du inte tror mig kan du pröva att googla ”sveriges nationalkompositör”. Resultatet är Finlands.
Huntford förklarar att innan Strindberg fanns ingen litteratur. På sextiotalet, när Huntford bodde i Sverige, tyckte han fortfarande kunna se det i svensk litteratur och film.
Han skriver att ”De reducerar mänskligheten till stereotyper, hanterar sina karaktärer, inte som individer, som formella symboler” och att ”läsa en svensk bok eller se en svensk film” är att ”känna en närhet till medeltiden”.
Huntford ser att i den svenska kulturen är inte individen ett subjekt. Den handlar inte. Som mest reagerar den. Ofta låter huvudpersonen bara saker inträffa. Utan att reagera.
”Individualistiska värderingar och spontanitet överskuggas av en mörk, förtryckande känsla av öde. Det är som att Boccaccio, Cervantes, Shakespeare och Rousseau och den europeiska personlighetens apostlar aldrig fötts.”
Hade han sett vad vi mindre än ett halvt sekel senare skulle komma att göra med Rousseaus idéer var det nog lika så gott.
Min vän Andrew, amerikanskfödd svensk, boende i Sverige, brukar säga till mig att det enda jag behöver veta om Sverige är att ordet för konstigt kommer från ordet för konst. Det är så svenskarna ser konst. Som något underligt.
Som Huntford ser födde renässansen inte bara nya idéer som ledde till ny teknologi, utan också, som alltid, ett motstånd mot den. Det ledde i sin tur till århundraden av konflikter på kontinenten.
Men konflikt är inte bara krig. Det är också utveckling. Förutsatt att man lever i ett individualistiskt samhälle, med en idé om personligt ansvar. Eftersom det gör att man lär sig av sina erfarenheter.
Huntford noterar att svenskarna på något sätt lyckats importera den ena aspekten men undvika den andra.
”Medan svenska härskare från femtonhundratalet och framåt importerade upplysningsidéer för att finslipa centralstaten de hade ärvt, gjorde avsaknaden av upplysningen som en revolution i personlig utveckling, att de inte mötte något motstånd. Individualism betyder, nästan per definition, motstånd mot makt. Det fanns inte i Sverige. En instinktiv underkastelse till hierarkiska organisationer, handlande och tänkande i grupper, alltid lika motvillig att säga emot order från toppen, har svenskarna förenklat för sina reformatorer och administratörer ända fram till idag.”
Huntford skrev detta i slutet av sextiotalet. Helt obekant är det inte. Jag har själv alltid fascinerats över att svenskarna – till skillnad från nästan alla andra folk – och särskilt alla Sveriges grannar – aldrig gjort revolution.
Jag säger inte att revolutioner är bra. Jag tror bara det vore bra om vi hade haft en. Som det är nu kanske vi bara skjuter något obehagligt men nödvändigt framför oss. Och jag hade ärligt talat helst sluppit.
”Besparad individualitetens straff, har svensken, genom att vara kvar i gruppens omfamning, också besparats den personliga vånda som orsakas av förändring. Avsaknaden av instinkt för eget uppror, har han följt sin hjord. Förövrigt har samhällsförändring gjorts smidig och smärtfri av märkligheterna i det svenska politiska systemet. Det är en specialiserad mekanism anpassad för att snabbt kunna genomföra den centrala byråkratins vilja. Lagstiftaren är svag, verkställaren är stark, och i århundraden har den riktiga statsmakten varit den administrativa maskinen.”
Och så har det fortsatt. Alla nya idéer utifrån har omdefinierats och anpassats för att förstärka centralmakten, administrationen, alltså den svenska byråkratin.
”Det var en unik anomali i 1809 års konstitution som, trots att den innehöll principer från modernt politisk tänkande, så envisades den ändå med medeltida samlingsformer.”
Anomali är ett annat ord för avvikelse, oregelbundenhet, undantag motsägelse, orimlighet, abnormitet och rubbning. https://www.synonymer.se/sv-syn/avvikelse Vad Huntford menar är att när vi svenskar väl fick en modern demokrati. Så var det som att det inte riktigt var det. Bara att vi kallade det för det.
Statarsystemet bevarade det medeltida korporativa systemet ända fram till 1865 i Sverige. Det som i svenska historieböcker brukar kallas för frihetstiden ”hade inga föregångare och lämnade inga efterträdare” vad Huntford kunde se.
Men efter statarsystemet tycker Huntford sig äntligen se att det framträder, för första gången, två fraktioner i den svenska befolkningen. Liberaler från de större städerna och markägande bönder. ”Men”, skriver Huntford, de var egentligen inte partier utan bara ”de gamla borgarna och statarna i ny parlamentarisk form.”
Flera hundra år efter att britterna hade fått sina första politiska partier.
”Det första riktiga politiska partiet i Sverige, i bemärkelsen att de bekände sig till vissa idéer och hade ett partiprogram, var Socialdemokraterna, som dök upp i sista årtiondet på artonhundratalet, som tidigt kom att dominera landet och lagförsamlingen.”
I Sverige förekom tegskifte – en medeltida form av jordbruk – ända fram till första hälften av artonhundratalet påpekar Huntford.
”Sverige var till 1950-talet, ett bondesamhälle, på grund av en speciell form av arbetsorganisation. Detta var bruket, industriella bosättningar utanför städerna, på landsbygden… …I dessa små koloniers isolering växte en stark känsla av gemenskap. Det var i bruket många av de moderna svenska institutionerna växte upp; det är den svenska välfärdsstatens vagga.”
Även om de som arbetade på bruket inte var fria, konstaterar Huntford, så fick de i alla fall mat, skolgång och pension om de skötte sig. Brukslojaliteten var alltså det som skulle komma att överföras från statarsamhället till välfärdssamhället.
”Inom bruket kunde urgamla svenska föreställningar bevaras utan avbrott” och på så sätt blev även industrialiseringen – ”som i England innebar ett uppbrott från historien, i Sverige bara en fortsättning på den”.
Ur dessa bruk uppstod både arbetarrörelsen och arbetsgivarna. För att kunna förhandla mer effektivt. Och för att undvika bråk, konflikt, strejk och sådant som svenskar verkligen är beredda att offra sina liv bara för å slippa göra.
Men helt negativ är han inte. ”Idag är Sverige en av de rikaste och teknologiskt mest avancerade länderna på jorden. En anmärkningsvärd prestation, med tanke på hennes efterblivenhet fram till för lite mindre än hundra år sedan, då hon var ett av de fattigaste europeiska länderna, jämförbart endast med Ryssland och Balkan.”
Huntford är en dissimangernas mästare. Eller är komplidiss bättre? Du förstår vad jag menar. Han inleder med hur tekniska avancerade vi är och hur rikt vårt land är. Det hade varit en anmärkningsvärd prestation för vem som helst. Han tycker det är en prestation med tanke på vårt kromosomfel.
Och det han anser att svenskarna saknar i djup, kompenserar vi mer än väl för med andra egenskaper. ”Svenskarna är obekväma med metafysik men de är äkta materialister utan jämförelse i världen. De är överdrivet regelstyrda, och deras avsevärda talanger har koncentrerats på ingenjörskonst, tillämpad vetenskap och systematiseringen av redan existerande kunskap.”
Med vilket han menar att vi alltså är bättre på insamlandet och organisationen av ny kunskap, än upptäckandet av den.
”Den ekonomiska framgång som dykt upp i Sverige under det senast århundradet beror på uppfinningsrikedom och en talang för att anpassa sig till nya framsteg från utlandet. Och en inneboende förmåga att se världen i endast ekonomiska termer gjorde svenskarnas tro på teknologi till en nästan religiös övertygelse långt tidigare än som var fallet i andra länder.”
Nyckeln till vår framgång tror Huntford beror på att vi är administrativa genier. Sen skadar det ju inte heller att vi är en av de absolut lydigaste befolkningarna i världen.
När den industriella revolutionen väl kom till Sverige kom den ”Till ett land med liten känsla för politik, men en kärlek till byråkrati, där populationen underkastade sig en hierarkisk ordning och accepterade autokratiskt styre… …väl anpassade till en central administration, och hade samma uppfattningar kontrollerade av ett monolitiskt skolsystem.”
Alla svenskar ”var stöpta i en kollektivistisk mentalitet, och individen” värderades inte högt. Det enda svenskarna verkar bry sig om, är samma sak som Tacitus hörde ryktesvägen redan för 2000 år sedan.
”Fullständigt materialistiska, oskadda av religiösa neuroser. Kulturellt underutvecklade accepterade de vad som lades framför dem, och tog in allt som var nytt. Andra människors krig lönade sig ekonomiskt för dem, men de undkom krig själva. Geografiskt och intellektuellt isolerade, besparades de motstridiga influenser utifrån, och utsattes bara för en åt gången.”
Ända fram till idag. Då först satelliten, sedan kabelteve, mobiltelefoni, och slutligen internet bar med sig den enda typ av teknologi som är ett hot mot svenskarnas sätt att leva. Det är en teknologi som för in nya tankar.
Och värst av allt. Fler än en åt gången.
Hela tiden. Utan avbrott.
Den svenska kulturen är kollektivistisk. Egalitärt kollektivistisk. Det betyder en stark stat med monopol på makt. För att försäkra sig om att den makten ska vara så stark som möjligt måste den kontrollera allt.
En av de saker som staten i Sverige alltid kontrollerat är information.
Så ser en individualistisk betraktelse av Sverige och svenskarna ut. Sverige har eventuellt, på Tacitus tid, varit egalitära kollektivister. Men i den mån utveckling har skett utvecklades svenskarna till ett land av bönder.
Jag vet att det låter som en förolämpning. Men det är det inte. Det är inget fel på att bruka jorden. Att göra mat. Det är att skapa liv.
Vad som utvecklats i Sverige var ett strikt vertikalt kollektivistiskt samhälle. Alltså kollektivism med hierarkier. Men rötterna till det egalitära var starka. Det är ett genomgående kulturellt drag.
När Socialdemokraterna väl kom till makten kom de alltså till dukat bord.
Kapitel 26 Framtiden från förr – Retrofuturism
Nu har du i alla fall hört inledningen på det angrepp som vår definition av kollektivismen – ”statsindividualismen” – ska försvara dig mot. Det är verkligen inte hela. Vare sig Huntford, du, eller jag är ens i närheten av klara med den svenska tigern.
Snart ska den svenska tigern vandra vidare genom sveriges historia.
För svensk kultur finns. Den är kollektivistisk. Och moraliskt relativistisk.
Den tror inte på någon annan sanning än att det som funkar är rätt. Och kan därför ta till sig en ny idé och slänga en gammal utan att känna skuld eller besvär. Den är ändå bara ett sätt att positionera sig mot omvärlden.
Svenskarnas inställning till idéer är densamma som till världen. Pragmatisk.
Och tror man inte på att det finns något bortom masken är det klart att kulturen blir materialistisk. I värsta fall ytlig.
Det är också logiskt att det enda som kan ge andlig ro är naturen. För det är att dyrka den här världen. Och det är att se sig själv som del av något större än en själv. Framför allt är det kollektivistiskt.
Med allt vad det innebär av konsensuskultur, konformism, konflikträdsla, tystnaden och den passiva aggressiviteten.
Förr var svenskarna kanske aggressiva. Utåt såväl som inåt. Numera är vi passivt aggressiva.
Eller som svenskarna skulle säga. ”Det är vi inte alls det!”.
Och du kan inte svara annat än ”Förlåt älskling, såklart du inte är!”. För vissa saker pratar man inte om. Här i världens mest feminina land.
Här är det märkligt jämställt mellan könen. Svenskarnas längtan efter absolut likhet dödar till och med det som är spännande i det sexuella urvalet. Olikheten. Och just genom att förneka olikheten växer den sig större än någonsin.
Bara det utåt ser ut som alla svenska tigrar har likadana, lika raka, ränder. Lika mycket blått som gult.
Jag vet inte om du har tänkt på det? Men den svenska grundlagen är inte särskilt fokuserad på den individuelle medborgaren, alltså dig, som just individ. Den är mer intresserad av dig som del av en grupp.
Visst har du åsikts, yttrande- och pressfrihet. I princip. Yttrandefrihetsgrundlagen antogs i och för sig först 1994. Då för att EU krävde det. Du har alltså inte haft yttrandefrihet som svensk medborgare särskilt länge. Och det är inget du fått tack vare socialdemokraterna.
Sveriges grundlags fokus ligger på rätten att bilda grupper. Mötesfrihet, organisationsfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet.
Äganderätten är inte särskilt väl skyddad. Staten har företräde. Det är inte en fråga om egoism, girighet eller snålhet. Det är en principiell fråga. Att staten inte bara kan ta din egendom hur som helst avgör om du lever i ett individualistiskt eller kollektivistiskt samhälle.
Avslutningsvis kan jag inte annat än ge dig en blick in i framtiden. Inte vår framtid. Det kan jag inte göra.
Utan framtiden som den såg ut då. När socialdemokraterna stod på toppen av sin makt. I folkhemmets zenit. Varifrån det ingenstans kunde ta vägen än ner mot horisonten, och sin egen skymning.
I mitten av sjuttiotalet. Bara några år efter att Huntford hade skrivit sin historia.
Den 26:e April 2018 enligt den gregorianska kalendern var jag inbjuden till ett seminarium i Göteborg om Post-Modernism. Inbjudan kom från Henrik Sundström. Advokat och medlem i moderaterna. Vi har dock kommit i kontakt med varandra via twitter.
Vilket i praktiken innebär att han oftast syntes diskutera samma ämnen som jag är intresserad av. De gemensamma intressena, vilket var bland annat post-modernism och kollektivism, gjorde att han bjöd in mig till seminariet i Göteborg.
Efter föreläsningen, under promenaden längs med kanalerna på väg till middagen, gick jag bredvid Henrik och beklagade mig om just kollektivismen i Sverige. Och hur få svenskar jag hittat som ens haft stake nog att påpeka den.
Jag påstod till och med att det inte fanns någon som såg det. Ingen hade släppt ner den där droppen bläck som behövdes för att mediet skulle bli synligt.
Varpå han föreslår att jag ska läsa ett tal som Gösta Bohman, den gamle moderatledaren, höll i Sverige riksdag 1976. Alltså bara ett halvt decennium efter att Huntford först hade skrivit sin varning till väst.
Bakgrunden till talet är just den svenska grundlagens brist på individualism.
År 1938, när Tysklands makt växte i södern och Stalininismens muller ökade i Öster, lade Högerledaren Gösta Bagge och högermannen Fritiof Domö en motion för att särskilt skydda individen i det svenska samhällsbygget.
Förslaget antogs, men skickades på utredning, som las fram 1941. Och då var det inte riktigt läge att sticka ut hakan med att man var ett land som gillade individualism och frihet. Så det fick vila.
Det dök upp igen först på femtiotalet men sköts ändå fram lite till. Tills det var dags att göra om grundlagen på 70-talet.
Men socialdemokraterna ville inte ha ett stärkt skydd för individen. De ville ha mer makt åt staten. Som av en ren slump just vid det tillfället var dom.
Så frågan gick återigen på utredning. Men, eftersom utredningen gjordes av, du gissade det, socialdemokraterna, blev slutsatserna att några stärkta skydd för individen inte behövdes.
Det ledde till en proposition som debatterades i riksdagen den fjärde juni 1976. Moderatledaren Gösta Bohman inleder med förklaringen till varför de nu är här, som jag just återgav.
”Under alla dessa många års debatter – från 1938 till 1976 – har frontlinjerna varit desamma. Socialdemokrater och kommunister har stretat emot. Vi har hävdat att demokratin bäst tryggas om de enskilda medborgarnas frihet kringgärdas med starkast möjliga skyddsgarantier. Våra motståndare har hävdat, att demokrati bäst tryggas genom att staten ges handlingsutrymme, även om detta skulle kräva att skyddet för de enskildes rättigheter måste försvagas.”
Självklart är det så eftersom:
”Det är inte av någon slump att frontlinjerna gått där de gått. De har bestämts av skiljaktiga uppfattningar om hur ett samhälle skall vara organiserat. Om vad begreppet demokrati egentligen innebär. Om statsmakternas förhållande till medborgarna och om medborgarnas anspråk på frihet och oberoende gentemot staten.
Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna. Gradvis har en politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett samhällsbygge. Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och kontrollerad av folket självt.”
För att:
”Det som skedde i Nordamerika för snart jämt två århundraden sedan, beredde vägen för den demokratiska utveckling som fick sitt genombrott i vårt land vid ingången till 1900-talet.”
Och det är inte trygghet som är demokratins syfte eller mål. Det är:
”Friheten är demokratins grundval, dess styrka och inspirationskälla.
Men den frihetliga demokratisynen är inte obestridd. Mot denna har alltid stått – och står idag lika klart som förr en kollektivistisk demokratisyn. Även om också denna utgår från de enskilda individernas bästa är det inte den enskilda individens frihet, utan kollektivets handlingskraft, som står i centrum för samhällsarbetet.
Och här går frontlinjerna mellan å ena sidan dem för vilka frihetens försvar i princip måste få andra samhällsmål att vika. Och å andra sidan dem för vilka friheten måste vika, då kollektivets handlingskraft så kräver. Häri ligger skillnaden mellan den liberala och den kollektivistiska samhällssynen.”
Att det är oförenligt med individualismen är inte heller konstigt eftersom – take it away Gösta!
”Statsgemenskapen, samhället som helhet, är för socialismen det centrala. Myten att allt kan ordnas bäst genom staten, genom stora organisationer eller i andra kollektiva former är inbyggd i den socialdemokratiska grundsynen. Och därför är deras politik inriktad på att ständigt förskjuta beslutsfattandet över till det kollektivas förmån. Denna strävan är socialismens innersta drivkraft och syfte.”
I Sverige behöver inte makten ges mer makt. Snarare behöver den begränsas. Sverige behöver kontrollmekanismer. Människor vars uppgift det är att vara Djävulens advokat.
”den demokratiska makten måste övervakas inte bara genom det demokratiska systemet i sig utan också genom däri inbyggda särskilda spärregler. Dessas syfte skall vara att förhindra eller försvåra för staten att med hjälp av en mer eller mindre tillfällig folkmajoritet begränsa de medborgerliga friheter som ger demokratin dess innehåll.
Detta innebär självfallet en inskränkning i statens handlingsfrihet. Något som socialdemokraterna med indignation avvisat.”
Med indignation. För egalitära kollektivister är det din egendom som är stöld. De kan inte förstå att du har slitit och arbetat för den. Eftersom de själva inte är så begivna på arbete och väldigt förtjusta i att stjäla från andra.
Men det är mycket mer än så. Vi svenskar har en övertro på kollektiva lösningar. Det har kostat oss mycket individuell kreativitet, initiativförmåga och talang. Att överlåta till människor att lösa sina egna problem ger upphov till variation. Vilket i sin tur skapar dynamik.
Tyvärr är det omöjligt. Eftersom våra ränder måste vara lika raka.
”Till de rättigheter jag här åsyftar hör enligt vår mening utöver andra allmänt erkända fundamentala rättigheter föräldrarnas rätt till vårdnad om sina minderåriga barn och rätten att handha deras fostran i tro- och livsåskådningsfrågor, rätten till egendom, rätten till oberoende gentemot en överhet, som kan komma att vilja reglera och styra, kontrollera eller bestämma över vederbörandes privatliv. Dessa rättigheter bör komma till klart uttryck och omgärdas med fasta garantier i rikets grundlag.”
Den centrala frågan i en statsbildning som gör anspråk på att vara en demokrati av liberalt västerländskt snitt är nämligen. Vad säger du Gösta?
”Skall statens frihet prioriteras före individens frihet? Eller skall utgångspunkten vara den enskildes frihet?”
Just så är det. Men han nöjer sig givetvis inte bara med att ställa frågan. Som den medelålders vita CIS-man han är besvarar han den också själv. Det som 1976 kunde ansetts vara god retorik är idag mansplaining:
”Samhällsutvecklingen – som vi ser den under de närmaste årtiondena – kan även under normala förhållanden komma att innebära nya hot mot de enskilda medborgarnas frihet. De koncentrationstendenser som gjort sig gällande på många samhällsområden kan få frihetsbegränsande konsekvenser. Den centrala statsmaktens växande styrka, de allt större svårigheterna att överblicka och övervaka den växande offentliga förvaltningsapparaten kan få samma konsekvenser. I olika hänseenden kan åtgärder, genomförda och sanktionerade av en riksdagsmajoritet, komma att gripa allt längre in i de enskilda medborgarnas liv. Datorutvecklingen ger enorma möjligheter för ett genomkontrollerat och genomreglerat samhälle. Att den enskildes frihet skulle över en natt genom regeringsdekret eller riksdagsbeslut avskaffas, drömmer ingen om. Men i själva utvecklingen är risker inbyggda för den enskildes friheter. Dessa friheter skulle successivt kunna naggas i kanten genom en samhällsutveckling som steg för steg, dag för dag ger överheten och övermakten ökande befogenheter på de enskilda medborgarnas bekostnad.”
Profetiskt är bara förnamnet. Han fortsätter:
”Och om man till dessa tendenser i samhällsutvecklingen lägger den renässans för det
kollektivistiska tänkandet som under senare år ägt rum inom det socialdemokratiska partiet, då framstår betonandet av friheten som ännu viktigare. Kanske som en av våra allra viktigaste politiska uppgifter. I ett, allt mer centralstyrt och byråkratiskt samhälle, i ett samhälle där allt mer makt och befogenheter förvaltas av myndigheter och starka organisationer, kan ett fast grundlagsskydd vara en viktig stödjepunkt för försvaret inom folkstyrets ram. Och vidgar vi perspektivet utöver vårt lands gränser, möter vi en värld där frihet och demokrati visserligen hyllas av allt fler men respekteras av allt färre. I den världen har antalet diktaturer ständigt blivit allt flera och demokratiernas antal allt mindre.”
Trots det fortsätter givetvis socialdemokraterna och kommunisterna, liksom numera miljöpartiet och centern, att gulla med diktaturer och terrororganisationer ända fram i våra dagar. Allt för att verka goda.
Kompensatorisk performativ godhet. Vilket Gösta Bohman givetvis påpekar. För det är inte ett helt nytt kulturellt fenomen tydligen. ”Vi överskattar ofta vår moraliska kraft att påverka omvärlden.”
Varpå han avslutar med att säga:
”Jag har, herr talman, velat ge detta inlägg en starkt principiell inriktning. Jag har gjort det därför att debatten om skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter alltför ofta blivit en debatt, i vilken olika juridiska spetsfundigheter, skilda tekniska konstruktioner och invändningar ställts mot varandra. Att så skett är ingalunda oväsentligt. Rättsstaten förutsätter sorgfälligt utarbetade och väl genomtänkta lagar. I det hänseendet har det syndats alltmer under de senaste åren. Men lagtekniska problem får inte leda till att vi döljer helhetsbilden av vad det egentligen gäller. Den juridiska debatten måste föras mot bakgrunden av de avgörande motsättningar som föreligger mellan olika principer om hur ett demokratiskt samhälle skall vara uppbyggt – motsättningen mellan å ena sidan en individuellt inriktad och å andra sidan en kollektivistiskt anlagd grundsyn.”
”Känn dig själv!” står det på Apollos tempel i Aten. Den svenska kulturen är kollektivistisk. Det kommer den troligtvis alltid vara.
Eftersom det inte finns något moraliskt centrum är dess unika egenhet att appropriera omvärldens trender. Men bara som ett kamouflage. För att kunna fortsätta vara unikt svenska.
Oavsett vad svenskarna kallar det är det alltid den ständigt föränderliga svenskheten. Värdegrunden är varierande. Men variation är dess lika eviga konstant.
Det behöver alltså inte förstärkas genom skolan, staten eller rättssystemet. Snarare tvärtom. För att motverka den absolut värsta konsekvensen av kollektivism – grupptänk – bör systemet gå åt andra hållet.
Socialdemokraterna hade kunnat befria oss från kollektivismen närhelst de så önskat under sitt långa maktinnehav. De valde att göra motsatsen.
