År 2018 enligt den gregorianska kalendern rämnar “feminismen” i Sverige. Fredrik Skavlan, Skandinaviens största programledare för den talk-show som bär hans namn. ”Skavlan”, en talk-show som dessutom sänds i både Sverige och Norge – på våra respektive statliga tevekanaler, bjuder in Jordan B Peterson.

Peterson är professor i psykologi men mest känd för att han på ett mycket effektivt sätt förmedlar sådant alla borde veta men som tydligen inte uttrycks i den moderna västerländska kulturen.

Självklarheter egentligen. Som att det är bra att ta eget ansvar. Att du växer med utmaningar. Att livet är svårt och att det verkligen inte blir lättare av att förneka det. Samt givetvis att det finns två kön och att det är bättre att sikta på lika möjligheter än lika utfall om du vill skapa ett rättvist samhälle.

Mitt emot honom i studion sitter Partiledaren för Sveriges centerparti. Ett parti som påstår sig vara liberalt men som är genomsyrat av socialism framför allt i form av intersektionell feminism men också några stänk islamism.

I valrörelsen har hon anslagit 6.4 miljarder till att höja kvinnors löner. Jordan B Peterson förklarar att det inte existerar några löneskillnader mellan män och kvinnor i Sverige och att är bättre att satsa på lika möjligheter än lika utfall om man vill ha ett samhälle som är jämställt. Annars blir det ju bara en överföring av tillgångar från gruppen män till gruppen kvinnor baserad på en känsla av att kvinnor tjänar mindre. Vilket de alltså inte gör.

Det Jordan säger är inte konstigt. Det är liberalt. Det Annie föreslog i valrörelsen är socialism. Dessutom sexistisk sådan eftersom det i princip är en straffskatt på gruppen män.

Annie Lööf stirrar på Jordan Peterson som ett fån. Hon förstår ingenting. Hon har aldrig hört det han säger förut. Rena självklarheter. Som att det är bra att städa rummet. Och dåligt att tvinga människor att förneka sin natur.

Annie Lööf förkastar mer än trettio års ackumulerad forskning med orden ”vi tycker olika”.

Vilket är sant. Jordan Peterson tycker att det är viktigt med empiriska fakta och Annie Lööf tycker att hennes känslor ska få råda. Särskilt då om de går stick i stäv med vetenskapen.

Jag går ut på facebook och skriver ”Fucking hail the Messiah!”, inte för att jag tror på Messias men det är Tricksters uppgift att agera härold åt Messias om han mot all förmodan behagar dyka upp.

Jag hoppas du gillar din hjälte. Att jag inte kan vara den vet jag. Jag är en trickster i dubbel bemärkelse. Som jude, och än viktigare för mig, som komiker.

Och även om hjältemyten nu tar sin början fortsätter Tricksterns egen myt parallellt med den. Vi är inte klara med varandra på långa vägar. Vilket är ett passande uttryck. För det är en lång väg kvar att gå.

Jordan Peterson sa i teveintervjun hos Skavlan, som svar på frågan om det är något tillmäle som han tagit illa vid sig för sedan han exploderade över internet?

“Att bli kallad nazist” var hans svar. Eftersom han inte är en nazist. Och det är en av de värsta saker man kan kalla en annan människa – av historiska skäl. Men som kristen, och hjälte, är jag säker på att han kan förlåta de som kallat honom det.

Men kära vänster. Du kallade även mig nazist. Och jag tog väldigt illa vid mig för det. Jag förstår att det kittlar din antisemitism att kalla en jude för just det – det mest förbjudna – en självhatare.

Med den logiken hade jag kunnat kalla den homosexuelle ungdomsordföranden för SSU, Philip Botström, för homofob eller självhatare.

Men jag gör inte det. För jag tycker inte att Philip Botströms åsikter behöver baseras på vem han gillar att knulla med. Det är ovidkommande och inget han behöver ta ansvar för mer än gentemot de han faktiskt ligger med.

Jag kan tänka mig ord som opportun, cynisk, korrupt, maktfullkomlig. Men han är en individ och är ansvarig för sina egna åsikter – åsikter som inte behöver baseras på vad han har fötts till. Det vore helt enkelt homofobt – eftersom det förutsätter att Philip Botström måste gilla alla bögar – eller ta ansvar för alla bögar – bara för att han är bög. Och det tycker inte jag.

Så när du kallar mig nazist blir jag illa berörd. Mest för vad det säger om dig. Att du inte är förmögen att se mig som något annat än en representant för min grupp. Men också för att jag inte är nazist.

Och jag tänker inte förlåta dig. För jag är inte kristen. Jag vänder inte andra kinden till. Här gäller “öga för öga, tand för tand”!

Jag tänker hacka din kultur. Inte som hämnd. Jag tänker hacka din kultur för att det är mitt jobb som komiker att göra det. Det är tricksters funktion. Avbuggning av kultur.

Det är nyttigt. Det låter oss lära av våra misstag. Så att vi kan skratta åt hur dumt det är. Och istället begå nya.

Så det är inte för att hämnas. Men jag tänker göra mitt jobb bättre än det någonsin har gjorts älskade vänster. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av varje ögonblick.

I den här berättelsen är det du som är hjälten. Jag förkunnar bara din ankomst. Och även om du nu har anlänt är min funktion i hjältemyten bara ett gästspel.

I alla Trickstermyter måste Trickster genom dödsriket. Det är nästa anhalt på vår färd. Karon står redan vid stranden och väntar. Och jag skulle inte göra mitt jobb ordentligt om jag inte påminde dig om att ”inte avvika från stigen”. Gör du det är du förlorad.

(Jag är iofs en sån Trickster som tror att vi alla är förlorade oavsett men det är ju dubbelt trist att vara både förlorad och vilse så…)

För samma vecka som Annie Lööf avslöjar sig som sexist i Skavlan ”avslöjar” Expressen att Socialdemokraternas ungdomsförbund i Skåne, Sveriges sydligaste provins, att förbundet ”kapats” av islamister.

Jag sätter citationstecken runt ”avslöjar” för att det inte borde vara någon nyhet. Alla som läst Johan Westerholms ledarsidorna.se eller lyssnat på den här podden de senaste två åren vet redan allt det här.

Expressens ”avslöjande” kommer lämpligt nog också först efter valet.

Jag sätter citationstecken runt ”kapats” för att det är ren lögn. Inget fördömande har kommit från partiledaren Stefan Löfvén. Inga avståndstaganden.

Vår före detta statsminister säger ingenting för att han vetat detta hela tiden och inte haft något problem med det.

Personerna har uppmanats att lämna sina uppdrag, men ingen har uteslutits ur partiet.

Philip Botström har gett förbundet ett ultimatum att inom tre veckar upprätta en handlingsplan för hur man ska återupprätta förtroendet och lyckas man inte med det kommer man att få sin finansiering indragen.

Personen som ska göra det är en av de som anklagats för homofobi och antisemitism. Såklart.

I andra partier sparkas sådana här personer ut med huvudet före – men sossarna tror att man ska lära av sina egna misstag. Det hela tycks mig ytterst pedagogiskt.

Ungefär som vänsterns politik i allmänhet. Belöna den som missköter sig – straffa den som inte gör det.

En lärorik upplevelse även för Dig och Mig. Jag har alltid trott att socialister inte förstår logik. Men nu skådar jag ljuset. Det är inte avsaknad av logik. Det är sin helt egna logik. En ologisk och felaktig logik förvisso men den följer i alla fall regler.

Bögar har ”smutsigt blod” och Israel ”ska utplånas”. Ett ungdomsförbund som vill slänga bögar från torn och bäddar för en ny Förintelse är givetvis inte bra. Så nu får de i grupparbete att utreda hur det kunde bli så tokigt.

Vilket det alltså blev just på grund av den här felaktiga logiken som ger dem i uppdrag att utreda sig själva. Hatten av Socialdemokraterna – ni har överträffat er egen dumhet. Igen.

Jag kan komma på minst ett annat parti där sådana här saker hade lett till omedelbar uteslutning. Uteslutning av en del av ungdomsförbundet har redan skett. Men inte hos socialdemokratiska arbetarpartiet. Philip Botström kan ljuga framför tevekamerorna om att han inget har vetat hur mycket han vill.

Philip Botström, och Joakim Sandell från Socialdemokraterna i Skåne, hävdar att det som uttryckts är oförenligt med socialdemokratiska värderingar och att DET VAR NYA UPPGIFTER FÖR DEM!

Något Ledarsidorna.se har bevis för är osant. De publicerar meddelanden mellan Botström och medlemmar i SSU Skåne från augusti. Vissa av meddelandena går tillbaka till januari.

Även om det var så att Philip Botström inte kände till detta så är han ledare för ungdomsförbundet. Det är hans jobb att veta. Vad han säger är alltså att han inte kan göra sitt jobb. Skäl nog att avgå kan man tycka.

Alternativet är att han har vetat men låtit det fortgå. Vilket alltså borde vara värre.

Om det nu inte är så att hans jobb sedan flera år att känna till det och dölja det?

I så fall hamnar hans ljugande framför tevekamerorna i ett helt annat ljus. Bra jobbat Philip! Du ljuger som ett proffs!

Seriöst sossarna här har ni en ”keeper”. Det är inte lätt att hitta den här typen av iskall sociopati annat än i Saudiarabiens ledarskap.

”Ja, det är ju så att hade det framkommit tidigare att man torgfört den här typen av åsikter hade vi vidtagit åtgärder.” säger Joakim Sandell i SVT Aktuellt.

Torgfört? Som på Stora torg i Malmö nästan varje helg?

Joakim Sandell från Socialdemokraterna i Malmö ljuger också. (Vilket han senare erkänner!) Judar har flyttat från Malmö i flera år. Att det först nu skulle komma till deras kännedom är osannolikt.

Men jag antar att kombinationen inkompetens och illvilja kan gälla även här. Oavsett vad är det inte människor du vill ska leda ditt land, din stad eller din lokala vägförening.

För även om det har kapats av islamister är det alltså organisationer som har låtit sig kapas av islamister. De är fullkomligt genomruttna.

SVT Aktuellts Lennart Persson säger i nyhetssändningen torsdagen den första november att:

“någon som uttrycker homofobi eller antisemtism inom SSU det låter ju fullkomligt obegripligt!?!?!”

Det är inte ”obegripligt”. Det enda som är obegripligt här är att ni inte begriper det?

Trots åratal av ren propaganda från ert håll angående Israel i synnerhet och judar i allmänhet.  

Jag har talat länge. Andra har talat länge. Fakta har framlagts.

Alla arbetarrörelsens argument har motbevisats men de framhärdar med lögner och förnekelse, ursäkter och bortförklaringar.

Gränsen för när till och med en liberal anses vara berättigad till att ta till våld har redan överskridits. Men jag framhärdar med ord och argument i förhoppningen att det ska kunna undvikas.  

Naivitet är inte en ursäkt. Jag kan minnas trettio års naivitet. Vid varje katastrof är det det enda som sägs. ”Vi har varit naiva”. I ett land där ord inte längre betyder något betyder dessa minst av alla.

Mina krav är enkla. Jag nöjer mig med uteslutning ur partiet. Det gäller Philip Botström, SSU Skåne, Joakim Sandell, Stefan Löfvén, Margot Wallström, Ulf Bjereld, Carin Jämtin, Ylva Johansson, Veronica Palm, Anders Ygeman och Morgan Johansson. Listan kan göras längre. Detta är absolut minimum. Och verkligen det minsta man kan begära.

Problemen i SSU har varit kända sedan minst 2014. Jag skriver minst för Håkan Boström länkar till en blogg av Daniel Swedin på Aftonbladets ledarredaktion där han karaktärsmördar en medlem som varnar för antisemitismen redan 2012.

Och ju längre bak i historien man letar desto värre blir det.

2014 erkänner Sverige Palestina. Det blir det första västland som gör så. I skrivande stund är det fortfarande det enda.

Det började 1974. För nästan exakt 44 år sedan. Det är därför vi måste genom dödsriket.

Och oroa dig inte för mig. Som Trickster kan jag gå obehindrad mellan världarna. Om du ska oroa dig för någon – oroa dig för Dig.

DÖDSRIKET

 Kapitel 26 – Sveriges Siddharta Gautama

 Det korta svaret på frågan varför vänstern vände sig från Israel stavas Olof Palme. Det långa svaret är lite mer komplicerat.

Olof Palme är så nära ett nationalhelgon som världens mest sekulära land någonsin kommer komma. Av den svenska socialdemokratins Mount Rushmore är han den fjärde och siste av våra landsfäder. 

Men även om han kronologiskt sett var sist, och kanske inte påverkade fullt lika mycket som de andra, är han mest känd. Den förste var Hjalmar Branting. Den mustaschprydde ledaren som ledde rörelsen till makten. Sen kom Per-Albin Hansson, den samlande folkhemsvisionären. Och så Tage Erlander som fick förverkliga drömmen.

Trots det minns ingen längre Hjalmar Brantings namn. Per-Albin är en hägring i ett fjärran förflutet. Tage Erlanders lika grått som det folkhem han byggde. Medan Palmes namn ärat flyger över jorden.

Till stor del beror det på att hans personliga historia är så tilltalande.

En av många biografier som hyllar hans storhet sammanfattar berättelsen perfekt. Henrik Berggrens ”Olof Palme: Aristokraten som blev socialist”. Det är myten om Gudasonen som nedstiger från Olympen för att vara bland fölket.

Det är också en historia som är skräddarsydd för vänstern

Egalitära kollektivister – alltså människor som eftersträvar likhet i så stor utsträckning som möjligt och vill att massan ska vara som en enda stor ogenomtränglig hög av exakt likadana gråa klumpar – älskar tanken på en prins som inser det materiellas förgänglighet som orsaken till all världens lidande.  

Olof Palme föddes och växte upp på Östermalm i Stockholm. För att sudda ut eventuella kvardröjande tvivel om att familjen Palme bodde i Stockholms rikaste stadsdel hade man även valt att bosätta sig på Östermalmsgatan.  Så att det inte skulle råda någon som helst tveksamhet.

En stadsdel som i kvälls- och skvallerpress brukar benämnas som ”den exklusiva stadsdelen”.

Östermalm är vackert. Trädkantade boulevarder och prydliga hus från slutet av artonhundratalet, står i perfekta rader, exakt lika långt från trottoaren.

Höjden på husen varierar knappt alls. svensk stadsplanering liknar kulturen i stort, inget sticker ut.

Det ser exklusivt ut. Det ska erkännas. Fasaderna smälter nästan in i varandras ljusa pastellfärger. Vitt, rosa och gult dominerar. Och även om inspirationen hämtades primärt från Paris och Berlin påminner Stockholm mycket mer om St Petersburg eller Prag.

För det anglosaxiska, frankiska eller latinska ögat är Stockholm omisskännligt öst. Men inte det grå, moddiga och deprimerande öst. I alla fall inte de tre veckor per år som solen skiner.

En dagsljus försommarnatt på rätt höjd med utsikt är Stockholms öar – som sticker upp ur det spegelblanka vattnet – en sagostad som kan väcka romantikern till liv i den tröttaste av cyniker.

I den finaste stadsdelen, i en av världens vackraste städer, föddes Olof Palme. Den äldsta brodern Claes föddes 1917 och storasyster Katarina strax därefter 1920. Olof var yngst. Idag hade vi kallat det ”sladdbarn”.

Han föddes 1927. Sju år efter Katarina.

Familjen bodde inte bara i den finaste stadsdelen utan ser man till blodet var det också en av Sveriges finaste. På faderns sida kunde han spåra sitt ursprung till några av rikets adelsfamiljer. Genom farmodern, som var finsk adel, till självaste Fredrik den Första av Danmark.

En Fredrik så bra att det blev minst fyra Fredrikar till! (Sen orkade jag i alla fall inte räkna fler Fredrikar!)

Familjen Palme var också släkt med familjen Wallenberg. En affärsdynasti som i ägt Sverige sedan Krügerkraschen. Men redan innan dess, sedan slutet av artonhundratalet, var en av de mer förmögna.

Familjen Wallenberg grundade SEB. Den affärsbank som blev investeringsmotor i Sveriges industriella revolution. De företag som Wallenbergs bank investerade i blev de stora svenska varumärken som i många fall fortfarande är världsledande. På sjuttiotalet var fyrtio procent av arbetskraften och fyrtio procent av Stockholmsbörsens värde kopplat till Wallenbergsfärens familjeföretag.

Olof Palmes mamma Elisabeth hette innan hon gifte sig von Knierim. Hennes familj var en tysk handelsätt från Baltikum. De var inte tysk adel, prefixet ”von” till trots. Däremot hade en av hennes förfäder adlats av den ryske tsaren. Familjen hade tjänat det Ryska Imperiet i generationer allt sedan dess.

Elisabeth kom som flykting till Sverige från Baltikum 1915. Undan den gryende kommunistiska revolutionen som kom att fälla tsarväldet. Hennes egen inställning till socialister färgades antagligen en smula av det. Att Olof Palmes revolution tog sig den form den gjorde ter sig för en Freudian därför naturligt.

Frågade man Olof Palme själv uppgav han tre skäl som anledning till att han övergav sin egen klass, och i solidaritet med folket, blev dess ledare och tog över landet.

• Den första var att han 1947, vid blott tjugo års ålder, besökte en debatt om skatter. Där socialdemokraten Ernst Wigforss, som då var finansminister i Tage Erlanders regering, hade argumenterat på ett sätt som övertygade den unge Palme. Vad som sades är inte viktigt. Det viktiga är att Palme redan vid tjugo års ålder inte hade något liv.

• Det andra är att han därefter åkte till USA för att studera. Under året 1947-48, vid sina studier på Kenyon college i Ohio inspirerades han av den radikala debatten på universitet. När han efteråt liftade genom USA såg han, och upprördes av, både klasskillnaderna och rassegregationen.  

• Den tredje anledningen är en Asienresa 1953 som övertygade honom om kolonialismens och imperialismens ondska. Specifikt i Indien.

Vilket kan vara en av anledningarna till att Olof Palme är så älskad just i Indien?

En annan är att Olof Palmes egen saga, den om prinsen som efter att fått se lidandet utanför palatsets portar vägrar fortsätta leva av mer än den som lever av minst, är en saga som alla människor i Indien känner till väl. Det är Siddharta Gautama, Buddhas, berättelse. 

Det är också en berättelse som passar vänstern perfekt. För om någon så priviligerad kan se det rättvisa i deras sak, då måste ju både den, och han, vara det.

En vänsterns Messias förkastar den högsta kasten, som han själv tillhör, för att han inser att den är en representation av ett ondskefullt system som skapar skillnad – och därmed lidande – i livet.

Det är svårt att undgå vissa likheter mellan socialism och det buddhism. Buddhas insikt var att livet är lidande. Och det är ditt eget fastklamrande vid livet som skapar lidandet.

Inom buddhismen är enda sättet att bli fri är att försaka alla materiella ting. Till och med ditt jag. Som ändå är en illusion. Liksom den här världen. Ett ”falskt medvetande” som lurar dig att tro att du finns. Det är vad Buddha vill att du ska inse. Så att du upplöses i intet.

Jag menar absolut inget illa om buddhismen. Som jag fått ut mycket av att läsa. Stora sanningar, och sånt jag inte riktigt håller med om. Som att allt i livet skulle vara lidande. Det är uppenbarligen inte sant eftersom det finns lycka, glädje, skratt, kärlek, mat, varmdusch. Jag skulle kunna fortsätta men varmdusch är alltid något av en showstopper.

Socialismen predikar den här världens ondska. Som den tillskriver materiella ting. Helst ska ingen äga något. Alla bör inse att det inte finns något jag. Bara ett vi. Som socialismen föreskriver att du som individ ska upplösas i. Först då framträder paradiset på jorden. När du inte längre finns.

De ytliga likheterna är många. Även om buddhismens mångtusenåriga historia ger den ett större djup så fångar den upp många av de känslor som uppvisas av egalitära kollektivister.

Framför allt är det inte heller likheterna mellan dessa ideologier som är intressant. För våra syften räcker det med att konstatera att det finns likheter mellan Buddhismens Messiasmyt och Olof Palmes egen berättelse. I alla fall så som han själv, och andra, vill få den att framstå.

Det är inte en ovanlig Messiasmyt. Den är kollektivistisk. Väsensskild från den rent individualistiska som oftast placerar hjälten under enkla omständigheter i barndomen.

Även om hans ursprung är ädelt, kungligt eller gudomligt uppfostras han av främlingar. Någon som av egen kraft (eller i kraft av sitt ädla ursprung vilket innan PK inte var fullt så ovanligt) tog sig till sin rättmätiga plats. Och i sin egen befrielse dessutom ofta lyckades befria sitt folk.

Variationer finns givetvis. Moses, till exempel, uppfostras inte av sina egna föräldrar på sin rättmätiga plats. Hans rättmätiga plats var i hans fall i Faraos stall av slavar. Faraos palats kan inte anses vara ”enklare omständigheter”.

Det viktiga här är inte nödvändigtvis detaljerna. Det är strukturen på berättelsen. Var kommer vår hjälte ifrån? Vad händer när han lämnar den platsen? Hur påverkar det honom?

Buddha hade i alla fall den goda smaken att avsäga sig all jordisk makt och rikedom för att upplösas istället upplösas i intet. Olof Palmes förakt för makt och pengar verkar mer vara en läpparnas bekännelse.

Olof Palme, liksom Buddha, föds till sin rättmätiga plats. Men när han reser utanför palatsets portar och ser världens lidande inser han rikedomens och maktens ondska och bestämmer sig för att överge det. I Olof Palmes fall var palatset Östermalm och det han såg utanför dess portar var en föreläsning om skatter, USA och Indien.

Buddha övergav palatset för att söka sanningen i sig själv och ge en del av sin upplysning till världen. Olof Palme för att nedstiga till folket, bli dess ledare, och föra det, och sig själv, till den makt och rikedom han själv hade försakat.

Det gjorde Olof Palme till vänsterns darling. De älskade honom för hans principfasta bevarande av neutraliteten och hans vägran att välja mellan USA och Sovjet under Kalla kriget. De bedårade honom för hans stöd till befrielserörelser i tredje världen. De applåderade hans fördömanden av de amerikanska bombningarna av Hanoi, hans hyllningar till Castro och hans fördömanden av apartheidregimen i Sydafrika.

Olof Palme var inte bara en politiker. Han var en internationell superstjärna. Den förste västerländske ledare som besökte Castros Kuba! Och han ryktas ha haft en affär med filmstjärnan Shirley MacLaine!

I alla fall om man ska tro Shirley själv. Som beskrev hur hon föll för Olof Palme på ett möte mot Vietnamkriget i FN-skrapan i New York där hon ”förtjusades av hans modiga övertygelser”. Hur ”tydligt han talade om vikten att avskaffa krig” och hans ”passionerade tal om demokratisk socialism”.

På ett sätt är nog Shirley Maclaines beskrivning av hur hon föll för honom ord som lämpar sig även för den bredare vänsterrörelsens förälskelse.

Hur hon sen, efter mötet, och hans passionerade tal om att avskaffa krig hyllningar till demokratisk socialism, i hennes lägenhet, tog honom i sina armar. Deras kärleksaffär varade i åratal.

I sina memoarer skriver hon att Olof var helt ointresserad av religion. ”Att vara socialist är allt för honom” skriver hon.

Men att Shirley Maclaine ”i efterhand” ändå undrade ”om hans lockelse till ära och pengar inte var en sannare spegling av hans personlighet än hans självbekända dragning till socialism.”. Meningen avslutas med en punkt. Inte ett frågetecken.   

Olof Palmes talang upptäcktes dock tidigare av andra, och får vi anta, av andra orsaker än de Shirley MacLaine föll för. Han handplockades av Tage Erlander personligen 1953 och fostrades till att ta över efter honom.

Olof Palme klättrade snabbt inom ungdomsförbundet. Han blev folkvald till riksdagen. Bara tio år efter att han hade handplockats av Erlander blev han minister i hans regering, 1963.

Dessutom en minister utan ansvarsområde! Ministerrollen bestod endast i att fortsätta vara en av Tage Erlanders mest betrodda rådgivare.

1965 blev han kommunikationsminister. Han tog ett särskilt ansvar för att bygga ut Public service, statens radio- och tevekanaler, till vad de är idag. Rena propagandakanaler för att hjärntvätta medborgarna med ovetenskapligt nonsens.

Två år efter det blev han skolminister och ytterligare två år senare röstades han fram som partiledare och efterträdde Tage Erlander som statsminister. Året var 1969.

Olof Palme mördades den 28 februari 1986.

Han var partiledare fram till dess och statsminister två gånger. Först mellan 1969 och 1976. Då valförlusten bröt en 45-årig socialdemokratisk dominans. Och sen när han återvände triumfant 1982 då han tjänade landet som statsminister fram till sin död av en okänd mördares kulor en mörk vinternatt 1986.

Hans mord är ett nationellt trauma. Ett trauma som, liksom mycket annat i Sverige, förblir olöst. Mördaren har aldrig hittats. Motivet är fortfarande okänt.

Den svensk som levde den 28:e februari 1986 minns var den var och vad den gjorde när den först hörde nyheten. Det är en sådan händelse.

Själv var jag sju år gammal och i Idre, en skidanläggning i norra Sverige, med min familj. Det var sportlovsvecka och jag och min lillebror satt tidigt framför teven lördag morgon den 29e februari. Vi väntade på den fem minuter korta tecknade film, Dundermusen, som brukade vara insprängd i den morgonshow för vuxna som brukade gå i statstelevisionen lördagsmorgnar.

Men det blev ingen tecknad serie. Istället var det bara någon tant som mot en blågrå bakgrund tjatade om att nån gubbe hon kallade Olof Palme var skjuten. Min bror och jag rusade in för att väcka pappa med den fruktansvärda nyheten.

”Pappa, pappa, det är ingen Dundermusen på teve!!!”

Vår far var inte intresserad våra bekymmer.

”Gå härifrån! Vi sover!”

Men vi gav oss inte. Detta var en stor orättvisa! Varför skulle vi gå miste om tecknat ”bara för att nån gubbe som heter Olof Palme blivit skjuten?”

”Har Olof Palme blivit skjuten???”

Varpå pappa kastade sig ur sängen som om någon kastat en hink med isvatten över honom. Spritt språngande naken sprang han ut till teven och stod som förstenad. Hans nakna håriga kropp såg ut att hänga samtidigt som den stod.

När vi åkte hem från Idre vajade alla flaggor på halv stång. Nationen hade sorg. 

På socialdemokraternas hemsida lyser skärmen med de svarta bokstäver som partiet tycker sammanfattar hans politiska liv.

”Olof Palme var en stor internationalist som kämpade för fred, mot kärnvapen och för utvecklingsbistånd. Under hans statsministertid, 1969-1976 och 1982-1986, genomfördes omfattande arbetslivsreformer som gav medbestämmande åt de anställda, 40 timmars arbetsvecka och pension vid 65 års ålder.”

I den svenska kanon har Olof Palme fått status av ett nationalhelgon. Ju längre tiden går, desto dimmigare minns vi människan, men desto starkare lyser hans gloria. 

 

Kapitel 27 – Världspolitik till middag

Olof Palme var en person som vi förknippar med rättvisa, godhet och ett aldrig sviktande ställningstagande för de svaga och förtryckta. 

Trots det var Olof Palme en av nyckelpersonerna som vände både den svenska, och den internationella, vänstern mot Israel. Samtidigt öppnade han också dörren till väst åt islamisterna.

Olof Palme blev nämligen den första västerländska statsminister som träffade Yassir Arafat. Det kanske inte låter så spektakulärt idag, men när det inträffade var det en internationell sensation.

Det palestinska nationella medvetandet var något nytt. Arafats Fatah-rörelse hade folkmord på judar inskrivet som mål i sina stadgar. Arafat själv var en man som redan hade tusentals liv på sitt samvete. Arabstaternas plan var att anfalla från alla håll och driva ut israelerna i Medelhavet. Uttryckligen.

Där Nazisternas slutgiltiga lösning bestod av gaskammare, ugnar, baracker och taggtråd hade Araberna istället tänkt sig en slutgiltig dag på stranden. Omgivningarna kanske är vackrare, men utsikten är densamma.

Så att Olof Palme mötte Arafat höjde ett och annat ögonbryn. Både hemma i Sverige, ”utomlands” (som vi svenskar kallar resten av världen), och, givetvis, i Israel. Som inte var helt nöjda med Olof Palmes val av middagspartner.

Dessutom var det dagen innan Arafat skulle hålla ett stort tal i FN. Trots att han representerade något som inte var en medlem. Den enda person som blivit beviljad en sådan ära tidigare var påven. Arafat hade blivit inbjuden att tala under en stor debatt om just det som då fortfarande kallades för den arabisk-israeliska konflikten.

Innan 1974 var det knappast någon som talade om palestinier som ett exklusivt arabiskt folk. Balfourdeklarationen, det dokument som lovade upprätta en judisk och en arabisk stat i Palestina talar om judar och icke-judar, varav araberna är en av folkgrupperna. Innan 1948 refererade ordet palestinier på de som bodde i det brittiska mandatet Palestina. Oavsett om de var judar, araber, circassier, druser eller beduiner. De var alla palestinier.

PLO bildades 1964 med uppmuntran från Arabförbundet. Målet var att erövra den nybildade staten Israel. Först 1969 blev Arafat ordförande. Och mandatet att förhandla åt alla araber under Palestinsk flagg fick han bara drygt tre veckor innan han mötte Palme i Algier.

På Arabförbundets stormöte i Rabat den 22:a oktober 1974 kom Palestina-frågan att dominera mötet.

Det bestämdes att PLO skulle få representera alla arabers krav på att hela landet skulle vara arabiskt och att Yassir Arafat var dess oomstridde ledare.

New York Times skriver den 23:e oktober att mötet hölls bakom stängda dörrar men det som sades innan journalisterna ombads att lämna salen sades av Faruk Khadumi, den palestinske kandidaten. Han läste upp ett elvapunkts program utformat av PLO som förkastade alla kompromisser i den arabiska konflikten med Israel.

 Att Arafat skulle leda de araber som nu kallade sig palestinierna och att han skulle få tala för deras sak i FN var alltså något helt nytt.

Sverige var ett av de länder som hade röstat ja. Det enda västland som gjorde det förutom Japan. Vilket kan verka lite märkligt. Tills man drar sig till minnes att Japan var en av Axelmakterna under kriget.

Att den humanitära stormakten Sverige befann sig i det sällskapet kan däremot verka underligt?

De andra länder som röstade ja var antingen sovjetländer eller tredje världen. FN dominerades under hela sjuttiotalet av ett block som kallas för Non Aligned Movement.

Den bestod till största delen av nybildade stater från Tredje världen. Sitt namn till trots hamnade de på något sätt alltid på Sovjetunionens sida.

FN grundades av demokratierna. Som också i de flesta fall var de gamla kolonisterna.

I takt med att kolonierna avyttrades och imperialismen avvecklades tillkom det fler och fler nya länder. Som blev medlemmar i FN. De här länderna var inte nödvändigtvis demokratier. Även om de ofta kallade sig själva just det.

Vi Svenskar ser gärna på FN som något gott och demokratiskt. Men bara för att det röstas i FN är inte organisationen som sådan demokratisk.

De allra flesta länderna är inte demokratier. Du kan därför inte förvänta dig att deras representanter ska rösta på demokratiska förslag.

Det fanns plötsligt två konfliktlinjer. Den ena gick mellan demokratier och diktaturer. Den andra gick mellan fattiga länder och rika länder. Frågar du mig är de rika länderna ofta rika just för att de är fria. Varför det borde vara lätt att välja sida. Enligt mitt sätt att se på saken skapar frihet välstånd.

Det andra perspektivet är att den rika världen är problemet. Och den fattiga världen är under den rika världens ekonomiska kontroll.

Sverige kunde alltså välja att rösta med blocket för fria länder. Eller med blocket som lade ner sin röst som också bestod av fria länder. Istället röstade Sverige med Non Aligned Movement och Sovjetländerna.

När Palme sätter sig till bords med Yassir Arafat, hur oplanerat det än må ha varit, finns ändå en risk att det ser ut som att Sverige väljer sida. För de fattiga mot de rika. Istället för att välja för frihet mot förtryck. Eller om du frågar mig för fattigdom och förtryck och mot frihet och rikedom.

Sveriges inställning till Israel har aldrig varit okomplicerad men röstade ändå ja till delningsplanen i FN 1947. Den planen hade en svensk som heter Emil Sandström varit med och tagit fram.

Sandström hade övertygats om nödvändigheten för en judisk stat när han såg brittiska soldater vända bort förintelseöverlevare från att försöka ta sig in i Palestina.

Men först två år efter Israels tillkomst trädde Sveriges officiella erkännande i kraft. Om det berodde på Folke Bernadotte, som efter kriget hade valts till FNs medlare i den arabisk-israeliska konflikten, och i samband med det mördades av judiska terrorister, eller om det var något annat, får vi återkomma till.

Men de flesta svenskar, som kan något om detta eller kommer ihåg det, inbillar sig att från den stunden Sverige erkände Israel tills Tage Erlander avgick som partiledare och statsminister var Sverige lika fanatiskt förälskade i Israel som de bara några år tidigare hade varit i rasbiologi. Och efter Tage Erlander skulle bli i palestinierna.

”Vändningen”, om man nu kan kalla det för det, kom kanske inte med Palme. Men han öppnade dörren för den. Det är varför som vi nu söker svar på.

Judarnas historia var plötsligt en sådan som svenskarna kunde älska. Ett kort tag. Nyss befriade från koncentrationsläger, flyende det Europa som försökt utrota dem. Trotsade de här mänskliga spillrorna Brittiskt förbud mot judisk invandring till det brittiska protektoratet Palestina. Kort sagt en under-dog.

Engelsmännen ville inte ens ha området. Det hade trillat i deras knä efter det Ottomanska rikets fall. De fick de som ett ”mandat”. Det var alltså inte en engelsk koloni.

De förvaltade bara området åt det som då hette Nationernas Förbund. På den tiden var det så att om man inte hade sentimentala band till landet, eller religiösa skäl att tro att det var värt något, så var det också helt värdelöst.

 Det som en gång var knutpunkten mellan Europa, Afrika och Asien hade sedan länge övergivits som handelsväg. Allteftersom nya sätt att resa öppnat nya vägar.

Där fanns inga rika naturresurser. Inte ens odling var görbart. Ottomanerna hade medvetet låtit jorden förfalla och öknen breda ut sig.

Britterna, som var professionella imperialister kände igen en minuspost när de såg den och försökte avhysta problemet på det nybildade Nationernas Förbund, föregångare till FN, så fort som möjligt. Men Nationernas Förbund, i sin oändliga visdom, tyckte det var bäst att England tog hand om det tills de hade listat ut vad som skulle göras.

Sten Andersson, Olof Palmes vän och en av hans kollegor från tiden han gick med i socialdemokraterna fram till sin död, skriver själv i Aftonbladet så sent som 2001 under rubriken ”Israels politik är brottslig” att

”Erlander-linjen? Palme-linjen? Vad skiljer? De frågorna har jag under senare tid fått från många partivänner och medier. De har föranletts av att en del politiker hävdat att Sverige gjort en radikal positionsförändring i sin Mellanöstern-politik; övergått från en Israelfientlig Palme-linje till en mer Israelvänlig Erlander-linje. Den inställningen bottnar i en skrämmande okunnighet och historielöshet.”

Vilket gör att man blir nyfiken. Sten Andersson hävdar nämligen att:

”Mitt då ensidiga pro-israeliska engagemang ledde till att jag som nyvald partisekreterare sommaren 1963 tog med mig hela ombudsmannakåren på ett studiebesök i Israel. Det blev en fantastisk upplevelse att se hur människor, av vilka många med nöd och näppe överlevt Nazitysklands förintelseläger, nu med entusiasm, hårt arbete och konstbevattning höll på att omvandla en steril öken till bördiga åkerfält och blomstrande trädgårdar.”

Men att: ”Sexdagarskriget 1967 skärpte vår verklighetsbild.”

Innan sexdagarskriget verkade Israels existens osäker. De första två arabisk israeliska krigen hotade att utplåna Israel. Som bestod av illa utrustade förintelseöverlevare. I sexdagarskriget 1967 förändrades bilden av Israel. Dock inte verkligheten.

Israel visste att arabländerna planerade ett anfall och anföll själva dagen före. På sex dagar besegrade Israelerna arabländerna. På den tiden gick det femtio araber på varje Israel. Arabländernas territorium var femhundra gånger så stort som Israel. Utöver det hade de större arméer. Bättre utrustning. Och mer naturresurser och pengar än Israelerna.

Kriget pågick mellan den femte och tionde juni. Det var framför allt mot Egypten, Jordanien och Syrien men elva andra muslimska länder bidrog med soldater.

Innan sexdagarskriget var Israel bara en liten landremsa vid havet. På smalaste stället bara några få kilometer. Efter kriget hade Israel erövrat Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten.

Hotet om utplåning kvarstod men Israel såg plötsligt ut som den starkare parten.

Sten Andersson, Olof Palmes vän och gamla utrikesminister, uttryckte saken så här:

”Sveriges Mellanöstern-politik måste bygga på folkrättslig grund, på internationell lag. Det hävdade både Erlander och Palme. Därför hade Palmes kritik mot Israels folkrättsbrott Erlanders helhjärtade stöd och därför är det rätt att sätta likhetstecken mellan Erlander-linjen och Palme-linjen.”

I världens ögon, och för den delen Sten Anderssons, var det inte längre lilla Israel mot Arabländerna. Det var stora starka Israel mot de stackars statslösa palestinierna.

”Varje folk har rätt till självförsvar. Om vi svenskar skulle bli ockuperade har vi inte bara rätt utan skyldighet att göra motstånd.”

Vilket Sten Andersson har helt rätt i. Han baserar det dock på felaktiga premisser.

”Folkrätten ger varje folk rätt till självbestämmande. Palestinierna är ett folk.”

Idag är palestinierna ett folk. Men det var de inte då. Innan 1960-talet var nationalmedvetandet i arabvärlden lågt. Med undantag av Egypten, som är ett av världens äldsta länder, är de flesta arabländer helt nya. Skapade av kolonialmakter.

I undersökningen ”Survey: Majority of Palestinians Believe Israel Not a Partner for Peace” gjord av WAFA, alltså Palestinska pressmyndigheten, från den fjärde maj 2011, kommer fram till att de flesta Palestinier, när de frågar sig vad de främst identifierar sig som identifierar sig som ”Muslimer”. Före, ”arab”, ”människa” och ”palestinier”.

Till skillnad från vissa andra religioner så är muslim inte bara ett andligt ställningstagande. Det får politiska konsekvenser. Det är nämligen inte bara en religion utan också ett politiskt och ekonomiskt system.

Samma undersökning visar att fyrtio procent av de tillfrågade skulle vilja att en framtida palestinsk stat ska vara ett kalifat. Bara tolv procent vill ha västerländsk demokrati.

Den andra stora identitetsskaparen i mellanöstern var Pan-arabismen. Den föddes ur det Ottomanska väldets fall och den förnedring många araber upplevde när de koloniserades av kristna européer. Den Ottomanska kolonialismen medförde inte lika många uppror som den brittiska och franska skulle komma att göra. Kanske för att den i alla fall var muslimsk?

Idén med Pan-arabismen var att araberna borde vara en enhet. Idag är Pan-arabismen död och begraven. Men mellan de arabisk-israeliska krigen 1948 till 1967 var det den stora rörelsen i arabvärlden. (Källa: Muravchik, ”Making David Into Goliath: How the world turned against Israel”, 2015)

Det utesluter inte att Palestinierna är ett folk. Men det är även idag en process som knappt kommit igång. Den tid Sten Andersson talar om var de ännu inte det. Ändå konstaterar han att ”Det var detta Olof Palme gav uttryck för, långt före någon annan.”

Profetiskt. Eller så deltog Olof Palme i ett bedrägeri. Visste han om det? Eller utnyttjades han av krafter han inte förstod?

——————————————————————————————————-

Avsnittet finns att lyssna på som ljud här.

Och på youtube nedan: