5.2 ”Gissa vem som kommer på middag?” (DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER!)

Hur kommer det sig att just Olof Palme blev den person som överbryggade motsättningen mellan Arabvärlden och väst? En del av svaret handlar om vem Yassir Arafat var. Packa lätt! Det är varmt i helvetet.
(Klicka här för att lyssna på avsnittet!)

Intermezzo

Det var bråk mellan den amerikanska örnen och den ryska björnen. Den svenska tigern tänkte att det var bäst att tiga. Den var inte särskilt förtjust i vare sig Örnen eller Björnen om sanningen ska fram.

Den amerikanska örnen var väldigt skrikig. Och väldigt kapitalistisk. Samt en mer än en smula individualistisk. Vilket var emot Tigerns väsen. Till skillnad från riktiga tigrar är den svenska tigern ett utpräglat flockdjur.

Och den ryska björnen ska man vara misstänksam mot. Det visste tigern av bitter erfarenhet. Inte för att Den SVENSKA TIGERN var bitter för Poltava. Absolut inte! Nej då det är bara att björnen är helt opålitlig. Vilket den kanske är. Men det är alltid bra att ha bevis för sin misstänksamhet.

Men så åkte Tigern söderut. Inte för att den gillar sand men sluta fråga nu! Det är en sådan där sak vi gärna tiger om.

Kapitel 28 ”Gissa vem som kommer på middag”

”Även i den mest sakrosankta sfären, utrikespolitik, lägger han ”indirekt ansvar” på Sovjetunionen för den Arabisk-israeliska konflikten.”

–       Alexander Solzjenitsyn

Så vad var det som hände egentligen? Hur kommer det sig att just Olof Palme blev den person som överbryggade motsättningen mellan Arabvärlden och väst?

Ännu större blir det nämligen om du tänker på att detta utspelade sig 1974. Kalla kriget var, om inte som kallast, i alla fall väldigt kallt. 

Vid tillfället så stod Arabstaterna på Sovjetunionens sida, och Israel på Västs.

Det var inte en given ordning att det skulle bli så i de nybildade, eller befriade (beroende på tycke och smak), staterna i Mellanöstern. När Israel bildades stod Sovjet på Israels sida och USA på arabernas.

Men när det visade sig att den nybildade judiska staten, sina kibbutzer och socialistiska grund till trots, inte tänkte bli socialistisk bytte man sida.

Arabvärlden, med den muslimska världens stöd, verkade inte heller ha någon önskan att utvecklas till liberala demokratier av västerländskt snitt så vi får anta att alla inblandade parter var nöjda med bytet.

När Palme träffar Arafat i Algier tisdagen den tolfte november 1974 är det alltså inte bara relationen mellan Sverige och den relativt nybildade staten Israel som står på spel. Hela den bipolära maktordning som dominerar världen efter andra världskriget riskerar att rämna. På grund av en middag. Eller, för att vara exakt, på grund av middagssällskapet.

Första gången jag stöter på Arafat och Olof Palme i samma artikel är i Aftonbladet från fredagen den 28:e november 1969. Men det är inte för att de har träffats. Det har de inte ännu. De råkar båda vara nominerade till årets man i Spanien, av regeringstrogna tidningen Mundo. Inte särskilt smickrande eftersom Fidel Castro kom på första plats.

Rubrikerna när Arafat och Olof Palme träffas i verkliga livet är inte nådiga.

De är intressanta av två anledningar.  

·      För det första i fördömanden för det inträffade, och

·      för det andra för att de köper Olof Palme och utrikesdepartementets förklaring utan omsvep. Informationsmonopolet framträder i all sin ruttna matthet.

Och ja, du hörde mig rätt. Fördömanden. För att Olof Palme träffade Arafat. Arafat var inte en respektabel person.

TTs telegram lyder ”PALME MÖTTE ARAFAT”. Telegrammet förklarar kort att Palme och Arafat möttes ”helt överraskande”. På frågan om han väntade sig protester i Sveriges riksdag svarar Olof Palme till TT att ”I så fall kommer jag att påpeka att Boumedienne är i sin fulla rätt att inbjuda vem han vill!”

Rubriken lyder ”Hur kunde PALME BLI LURAD?”. Ingressen avslöjar att ”Statsminister Olof Palme utsattes för en politisk kupp på toppnivå i Alger igår. På sin väg till FN för att delta i Mellanösterndebatten i FN damp Palestinaarabernas ledare Yasser Arafat ned i Algier för att träffa Olof Palme. Palme var helt ovetande om mötet i förväg. Vem var det som lurade honom?”

Expressen onsdagen 13 november 1974

Expressen onsdagen 13 november 1974

Expressens förstasida onsdagen den trettonde november pryds av en bild på en leende Arafat, i profil med kefiyehn löst hängande över huvudet, solglasögon, lutandes åt höger. Bredvid en bild på Palme med huvudet på sned. Handen är knuten framför hans mun med pekfingret löpandes över läpparna och tummen djupt insjunken i kinden. Posen skriker djupt tänkande och stora bekymmer.

Viktiga överväganden som maler i en viktig mans huvud. En världs öde på spel.

 Det är två separata bilder. Tryckta bredvid varandra. De kan ser ut att vara, och är troligtvis, tagna vid olika tillfällen.

Men placeringen ger intrycket av att det är vid samma tillfälle. Och att Arafat, denne smilande arab, lyckats lura Palme. En bekymrad Palme måste nu finna en pragmatisk, diplomatisk och helt igenom rättrådig plan för att ta sig ur situationen.

Artikeln fortsätter på sidan sex där jag läser att ”PALME KUNDE INTE SÄGA NEJ” i versaler. Som tur är fortsätter rubriken ”till middagen med Arafat” med mindre bokstäver strax under. Annars hade ju läsaren kunnat få fel intryck. #MeToo.

Aftonbladet nöjer sig med det mer neutrala ”Palme åt middag med PLO-ledaren”. Vilket på den tiden inte alls var särskilt neutralt. Ingressen avslöjar upprördheten ”Palme kommer att mötas av proteststormar i Israel och den Israelvänliga opinionen i väst.”

Aftonbladet ger i alla fall en målande beskrivning av Arafats uppenbarelse.

”I skitiga läderstövlar, färggrann burnus, vindtygsjacka och dygnsgammal skäggstubb stod han plötsligt i mosaikhallen omgiven av bredaxlade gorillor. Det var gerillaledaren som klev ned från bergen rakt in i lyxen.”

Ska du tro Aftonbladet gick Olof Palme och Yassir Arafats möte knappast obemärkt förbi de samlade dignitärerna.

”Det gick ett sus genom matsalen när de klev in tillsammans. Där satt hundratals diplomater från alla länder. Vid honnörsbordet satt Palme och Boumedienne på varsin sida om honnörsbordet. De samtalade i två timmar.”

Enligt Aftonbladet är det alltså en världssensation. Varpå de lägger hela skulden på Arafat som ”är en mycket skicklig politiker. Det är naturligtvis ingen slump att han mellanlandade i Alger på sin väg till New York och FN.”

Och ursäktar Palme med orden ”Hade han informerats om Arafats närvaro några timmar tidigare hade han försatts i en besvärlig situation. Förmodligen hade han snabbt fått bestämma sig för att drabbas av diplomatisk snuva.

Varpå jag inte hade haft mer att skriva än ”Gezundheit!”

Dagens Nyheter försöker uppenbart slå Aftonbladet i att tona ner händelsen. I alla fall i jämförelse med Aftonbladet och Expressen. Men så är det ingen billig kvällstidning. Det är en dagstidning! 

Lite värdigare, lite mindre skrikigt annonserar de världshändelsen med rubriken:

”Blixtmöte i Alger Palme – Arafat”

Och fortsätter ”Yasser Arafat sammanfördes på tisdagen i Alger helt överraskande med statsminister Olof Palme”

Även Dagens Nyheter instämmer i att det är en diplomatisk katastrof:

 ”Sammanträffandet med en statsminister på officiellt besök i ett tredje land har över sig något av en politisk kupp för att vinna diplomatiskt erkännande.”

Dagens Nyheter ser inte heller någon anledning att ifrågasätta vare sig UD eller Olof Palme.

”Det förefaller dock som om Arafats besök kom som en blixt från klar himmel.”

Till skillnad från Aftonbladets beskrivning av parets entré i balsalen skriver DN:

”Evenemanget gick nästan spårlöst förbi flertalet gäster”

Om det fanns ett Sverigemästerskap i att kyssa regeringens rumpa hade Dagens Nyheter tagit hem titeln.             

Svenska Dagbladet kallade det för ”Kuppen i Alger”. (Torsdagen den 14 november 1974) 

”Den algeriske presidenten Boumedienne kunde inte ha gjort sin svenske gäst Olof Palme en större otjänst än att under kuppartade former sammanföra honom med den palestinske gerillaledaren Yassir Arafat. 

Palme hade:

”genom sina förmaningar till supermakterna och förord för en småstatssamverkan mot dem skapat osäkerhet om var Sverige egentligen står. Denna osäkerhet har med resan till Algeriet förstärkts. Besöket där har ju utmålats som symbolen för något av en ny utrikespolitisk giv” 

Trots små variationer är tidningarna oerhört samstämmiga. Svenskan instämmer i klagokören och påpekar, liksom de andra, men på sitt eget sätt, att: ”Tilltron till vår traditionella neutralitetspolitik har allvarligt skadats.”

Arafats rykte ”Som ledare för PLO – paraplyorganisationen för en rad palestinska gerillagrupper – förenas Arafat med några av de mest skrämmande terroristdåden.”

För ”Även om Arafat – mer eller mindre pliktskyldigt – tagit avstånd från de värsta övergreppen kan det dock inte döljas att han är högste talesmannen för några av de organisationer som utfört dem.” Arafat hade tusentals liv på sitt samvete. 

Det är motsvarigheten till att Stefan Löfvén skulle äta middag med Abu Bakr al-Baghdadi.

”För Palme måste sammanträffandet ha varit så mycket mer pinsamt som regeringen legat lågt i Israelfrågan.” Skälet till att Sverige legat så lågt i den här frågan ska enligt SvD vara Sveriges ”deltagande i FN:s fredsbevarande styrkor i Mellersta Östern. Vad man nu på många håll kommer fråga sig är om Sveriges statsminister helt ställt sig på den arabiska sidan.”

Som tur är kan SvD, precis som Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter konstatera att ”Vi har ingen anledning att betvivla Palmes uppgifter att han i förväg inte underrättats om att Arafat skulle dyka upp.” Konsensus är nådd. Samstämmigheten ge pris.

De skriver att Palme inte borde ”vara så godtrogen att han inte upptäcker hur han utnyttjas för syften som inte alltid är förenliga med vår neutralitetspolitik”.

Den nyutnämnde ambassadören i Algeriet, Harald Edelstam, uttalar sig positivt om mötet i media. Edelstam hade bara varit på posten som ambassadör i en vecka. Men hans uttalande gav mötet ett godkännande.  

Harald Edelstam var även känd som Svarta nejlikan. Under sin tid som officer i armén under andra världskriget hade han trotsat sina överordnades order för att hjälpa norska judar och motståndsmän att fly det Naziockuperade Norge.

Han hade fått betala priset för sitt hjältemod. Straffet blev stabstjänst.

Dessutom hade Harald Edelstam räddat kommunister i Chile. Tusentals människor flydde med hans hjälp undan Pinochet till Sverige. I tidningen säger han att mötet borde vara ”en bra början till ökade svenska kontakter med PLO.”  

Om en tvättäkta hjälte säger det så måste det ju vara sant.

Artikeln fortsätter:

”Hur kan inte detta tolkas som att Edelstam därmed också gett uttryck för regeringens innersta mening.”

Vilket verkligen borde avslutas med ett frågetecken. Om det nu är så att det är en fråga? Eller för att låta läsaren fundera över detta?  

Istället skrivs det som ett konstaterande. Som att skribenten vet att det är den kritik som omedelbart kommer att infinna sig hos läsaren och därför måste stävjas för meningen efter lyder ”Så torde dock inte vara fallet. Herr Edelstam talar säkert bara för sig själv.”

Ursäkta? Vafalls? Skulle en svensk ambassadör uttala sin personliga uppfattning? Det är att dra den här mörkläggningen en smula långt är det inte?

Läsaren skulle ju kunna bli misstänksam.

Ett lands ambassadör uttalar inte sin personliga uppfattning i media. Han framför regeringens eller ingen alls. En ambassadör är nämligen representant för det land han representerar. Det är bokstavligt talat vad ordet ambassadör betyder. Men av någon anledning vill alltså SvD få läsaren att tro annorlunda.

Expressen fortsätter.

Tre punkter sammanfattar deras rapportering liksom alla andras.

1. ”Olof Palme blev på tisdagskvällen offer för Algeriets politiska gerillakrig. Utan förvarning tvingades han möta en av den internationella politikens män just nu.”

2. ”Algeriets president Boumedienne hade utan att fråga Palme eller någon i den svenska delegationen inbjudit Arafat till kvällens officiella middag här i Alger.”

3. ”Palme hade ingen chans att säga nej, vare sig han ville eller inte.”

Stående i en korridor uppges de ha presenterats för varandra. Kort ska Palme ha redogjort för ”Sveriges syn på Palestina-problemet”.

Under middagen fick Palme sitta på höger sida av den algeriske presidenten och Arafat på den vänstra.

”Boumedienne ville på det här sättet markera hur betydelsefull han anser att Arafat är. Personligen kan jag inte göra några värderingar av det här snabba och oväntade mötet.” säger Olof Palme själv till Expressen.  

Boumedienne har presenterat Arafat som det han just hade blivit framröstad till den 22:a oktober – bara några veckor tidigare – på stormötet mellan Arabländerna i Rabat. Arafat var den som symboliserade det arabiska – och muslimska intresset. Arafat hade just fått ta över stafettpinnen och Boumedienne hade varit hans största sponsor redan sedan 1962.

Sensationen är att ”Palme är den första västerländska regeringschef som Yasser Arafat träffar.”

Som statsminister för det neutrala, progressiva, upplysta Sverige är mötet – som inte leder till några fördömanden från Palmes sida – en ren vinst för den arabiska saken. Palme invänder vare sig mot Arafat eller sin värds behandling av honom.

Med upphöjt lugn förlåter Palme de som syndat mot honom. En mindre man hade tagit illa vid sig för renommésnyltningen men inte Palme. Att dela med sig är ju trots allt socialistiskt.

”Medan världspressen samtidigt letade efter Arafat i det avspärrade lyxhotellet Waldorf Astoria och i FN-skrapan i New York åt han grillad kyckling och grönsaker med Palme i Alger. 

Expressen sammanfattar ”Palme kan nu motse kritik både i riksdagen och från Israels sida”

Statsrådet Carl Lidbom som var med i delegationen erkänner att ”Naturligtvis diskuterade Palme och Arafat flyktigt den palestinska frågan. Arafat går inte på tillställningar bara för att äta sig mätt.” 

En krönika skriven av Ulf Nilsson följer efter artikeln i Expressen. Den erbjuder läsaren Ulf Nilssons analys av vad det här egentligen betyder.

Under rubriken ”Mötet en sensation i FN” förklarar han att det inte spelar någon roll vad Palme eller UD säger. Oavsett vad ”kommer besöket att tolkas så här i internationella politiska cirklar: Palme har, som den första statsministern i västvärlden, upphöjt Yasser Arafat till rang och värdighet av likaberättigad statsman.”

Bara genom att ha ätit middag med Arafat har Palme gjort så att ”Sverige anses ha tagit ställning för PLO, mot Israel.” 

Och att det kommer att ha betydelse för att ”Sverige har, delvis på grund av Olof Palmes aktiva diplomati, blivit ett land som visar vägen i FN-sammanhang.”

Vilket leder Ulf Nilsson till slutsatsen att ”Om Arafat och PLO nu kan påstå att man har det ”neutrala” Sverige bakom ryggen, växer möjligheterna att vinna anhängare i FN högst betydligt. Att både Arafat, Boumedienne och Edelstam anser detta som en förmånlig utveckling är helt klart. Frågan är nu vad Palme innerst inne tycker.”

 På andra uppslaget lyder rubriken ”OLOF PALME EN ARABVÄN”, och ”Ilska i dag i Israel”.

En anonym källa på Israels utrikesdepartement har avslöjat för Expressen att: ”Vi är inte överraskade av att Olof Palme träffade PLO-ledaren Yasser Arafat. Till skillnad från Henry Kissinger som stöder än den ena och än den andra sidan, så håller Olof Palme konsekvent på araberna.”  

Varför Israelerna fått för sig det kan jag läsa om under den korta, men stort uppslagna, artikeln om den Israeliska upprördheten.

STRID HOS SOSSARNA om Palestina” av Lars Thörngren. Ingressen inleds med att ”Jan Guillou, aktiv inom den svenska Palestinarörelsen, anser att Palmes möte med PLO-ledaren Arafat är en följdriktig fortsättning på regeringens nyorientering i Palestinafrågan.”

Inte för att Jan Guillou gjort sig känd som en vän av sanningen men han säger till Expressen att ”Sverige är det västland som gått längst i kritiken av Israel”. Anledningen påstår Guillou är en ”generationsväxling” inom socialdemokraterna om ”synen på Mellersta Östern, arabvärlden och Palestinafrågan”.

Guillou påstår att ”Palme är den inom regeringen som är mest kritisk mot den traditionella Israel-politiken.”

De Guillou uppger som företrädare för ”generationsväxlingen” som förespråkar en ny linje var:

·      Aftonbladets dåvarande chefredaktör Gunnar Fredriksson,

·      statssekreterare Anders Thunborg som var rådgivare åt utrikesministern Sven Andersson,

·      och kanslirådet Pierre Schori som också var rådgivare åt Olof Palme.

SSU och Broderskapsrörelsen var också högljudda företrädare för den ”nya linjen”.

Enligt Henrik Bachners bok ”Antisemitism i Sverige efter 1945” har det länge funnits en stark aversion mot Israel inom Broderskapsrörelsen.

De ansåg att judarna var ansvariga för mordet på Jesus. Vilket Gud straffade dem för genom att slänga ut dem från Israel. Ett land de enligt denna tolkning av den kristna tron inte borde få återvända till förrän de konverterat till Kristendomen.

Det låter inte helt logiskt, men tror man på det är det klart man kommer fram till den slutsats den kände författaren Carl-Henrik Grenholm skrev i rörelsens tidning Broderskap (nr 10, 1971):
”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”

Är detta det enda tillfälle som Jan Guillou har sagt något sant? Kanske. Men under ett helt liv av lögner måste väl en sanning ibland komma ut på ren statistik, otur, eller som Jan Guillou skulle säga – ”allt är judarnas fel!” 

Kapitel 29 ”Olja, feghet och judehat”

Om du frågar den senaste expertisen på ämnet varför den internationella vänstern vände sig från Israel är svaret enkelt. Men inte fullt så enkelt som att allt är judarnas fel.

Faktum är att i just den här situationen talar det mesta emot att så skulle vara fallet. Joshua Muravchiks bok ”Making David into Goliath” från 2015 sammanfattar orsakerna till vändningen i tre punkter; olja, arabernas stora antal mot judarnas lilla antal, och antisemitism.

Först lite hårda fakta:

Israel har idag 8.8-8.9 miljoner medborgare. 6.5 miljoner judar och 1.8 miljoner araber. Och andra mindre minoriteter som druzer och bahai.

Arabernas antal är betydligt större. Arabförbundet har 22 medlemmar och representerar mellan 407 och 422 miljoner människor.

Det går alltså 47 araber på varje israel. Och då räknar jag alla israeler som israeler. Inte bara judarna som visserligen är i majoritet men inte den enda befolkningsgruppen i landet.

Muslimernas antal gentemot judarnas är ännu större. Organization for Islamic Cooperation, som beskriver sig själva som den muslimska världens samlade röst, har 57 stater som medlemmar

Sammanlagt påstår det sig tala för 1.6 miljarder muslimer.

Det går 178 muslimer på varje Israel.

Det finns alltså redan 22 arabiska länder och 57 muslimska. Det finns ett Israel och ett enda judiskt land på jorden. Varför just Israel ska vara arabiskt och muslimskt när det redan finns väldigt många länder som är det är en fråga som aldrig verkar ställas i Sverige. Liksom varför det inte ska finnas något judiskt land över huvud taget. För det är vad det innebär. Vad är det som gör tanken på ett judiskt land så motbjudande i så många människors ögon? 

Bara antalet araber gör att det finns större anledning att ställa sig på arabernas sida om man tänker praktiskt. Dumt att ha så många människor som fiender. Mycket smartare att ha dem som tillväxtmarknad för din ideologi, din produkt eller din religion.

Särskilt om du desperat behöver deras olja för att ditt samhälle över huvud taget ska fungera. 

Under kalifatets uppgång, på 1500-talet, drevs hela det muslimska imperiet, och alla andra samhällen, med en annan typ av energi. Energi är avgörande. Det är det som driver samhällen.

På den tiden använde man slavkraft. För att ro, för att odla, för att kriga. Vilket innebär att om du vill titta på orsaken till konflikter är det en av de variabler som är bra att kolla på.

”Dessa två former av övertalning – å ena sidan den råa styrkan i antalet muslimer och den arabiska oljeförmögenheten, och, å andra sidan var palestiniernas moraliska krav och den nutida vänsterideologin i någon mån varandras motsatser men i praktiken förstärkte de varandra och skapade ett bestående hot mot Israel som till slut kan komma att övervinna dess formidabla krigsmaskin.” Joshua Muravchik

Det som hade hänt var alltså att den arabisk-israeliska konflikten hade ersatts av den Israelisk-palestinska. Det som från början var ett samlat anfall från arabvärlden, med hot om utrotning, presenterades nu som en kamp för palestinskt nationellt självbestämmande. Arabernas sak hade varit att öppet deklarera för målet att utplåna Israel och döda alla judar. Nu kunde Israels fiender istället anklaga judarna för att förneka ett annat folk samma rätt de själva krävde. Och för det andra verkade Israel efter sexdagarskriget plötsligt oövervinnerligt.

Egenintresse förklarar det alltså till två tredjedelar. Det är logiskt.

Den sista, antisemitism, är det inte. Allt i människan är inte det. Snarare tvärtom. De saker som driver oss framåt, själva syftet med våra liv, biologiskt och för oss själva, är inte det.

Kärlek, hopp och tro. Ingen av dem sakerna är rationella. Men de är själva grunden i vår existens. Kärlek så att det blir barn, hopp så att du inte ska ge upp innan de kan ta hand om sig själva, och tro så att du kan dö i trygg förvissning att allt det du var med om spelade någon sorts roll. Det är underbart. Fantastiskt. Och djupt irrationellt. Förstår du inte det, kommer du inte förstå allt som följer av det.

Israel var ett litet tag väldigt populärt inom vänstern. Ett litet tag från slutet av femtiotalet till slutet av sextiotalet. Det var trots allt byggt på socialistiska principer. Socialdemokratiska faktiskt. Inspirerade av bland annat föregångslandet Sverige.

I början var intresset svalt. Oavsett om du ser den arabisk-israeliska konflikten som en arvstvist mellan Isaks och Ismails söner eller som en fastighetstvist så är frågan snårig. Att den är svårlöst är ändå inte konstigt. Israel är oavsett vad strandtomt. Och vem ger ifrån sig ”beach property” utan en fajt? 

Israels tillblivelse, 1948, var väl snarare tänkt som ett slut på den judiska frågan?

Ingen trodde att den nya staten skulle överleva de andra FN-medlemmarnas samlade styrkor. Men för varje krig Israel vann växte intresset.

Människor som hade överlevt Förintelsen, ovälkomna och oönskade i sina Europeiska hemländer, trotsade det engelska förbudet mot judisk invandring till Palestina för att bilda en stat.

Du kan se det som illegal invandring om du vill men om du var de, skulle du se det som ett alternativ att stanna? I ett land där alla dina grannar inte bara ville mörda dig och din familj, de hade försökt och antagligen till stor del lyckats. Det är inte mycket till val. Att landet blev till tycktes alltså mirakulöst nog. Att dessa människor sedan överlevde krig efter krig, som en samlad skara arabiska nationer stod för, gjorde att intresset värmdes upp betydligt.

Ända fram till sexdagarskriget 1967. När Israel kom till verkade det i världens ögon som ett mirakel. Eller om du, som jag, är mindre troende, så mot alla odds.

Men vändningen går ändå inte helt att förklara utan antisemitism. Israel rankas av Freedom House som ett av världens friaste länder. Inte absolut friast. Men på en skala från ett till sju, där sju är sämst och ett är bäst får Israel 1.5. Inte ett enda av de omkringliggande länderna rankas som fritt. Tvärtom återfinns några av de minst fria länderna på jorden bland Israels omedelbara grannar.  

Att anse palestiniernas sak vara rättfärdig är upp till var och en. Men liksom många andra noterar Muravchik att inget annat folk som aspirerar på självbestämmande har ett lika starkt stöd som Palestinierna.  

Ett stöd som aldrig tycks svikta utan bara växa och växa. Inte Rohingyas, inte Tibet, inte Hong Kong, Taiwan, Polisario och så vidare och så vidare. Inte ens kurderna. Ett enormt stort folk. Med ett eget språk, till skillnad från palestinierna som talar arabiska. Och egen historia som kan spåras tillbaka i tiden minst tusen år.

Den israelisk-arabiska konflikten har pågått länge. Men det totala antalet döda i förhållande till den längden är relativt litet. Det är också ett litet antal i jämförelse med andra under tiden pågående konflikter. Enligt Heidelbergs Institut för konfliktforskning är Israel inte ens med på listan över de dödligaste konflikterna i världen.  

Den dödligaste konflikten i världen är fortfarande Demokratiska republiken Kongo. När läste du senast något om den? Inte? Okej, när såg du den svenska vänstern gå i ett demonstrationståg för den senast?

De dödligaste konflikterna i världen är (siffror från 2016):

DRC – Demokratiska Republiken Kongo

Mali

Nigeria

Sudan

Afghanistan

Mexico

Syrien

Filippinerna

Somalia

Och Sydsudan

 Som alltså bröt sig loss från Sudan som ligger fyra på listan. Israel är inte med.

 Israel är inte ens med på listan över de dödligaste konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika. 

Algeria, Mali et al. (AQIM et al.)

Egypt (militant groups / Sinai Peninsula)

Lebanon (Sunni militant groups)

Turkey (PKK, TAK)

Yemen (AQAP, Ansar al-Sharia)

Afghanistan (Taliban et al.)

Syria, Iraq et al. (IS)

Libya (opposition)

Så varför detta ensidiga fokus? Närhetsprincipen kan du i och för sig använda som argument men varför då inte demonstrera mot Erdogans Turkiet? Eller konflikten i Ukraina? Libanon? 

Till viss del kan det förklaras med vem Olof Palme träffade i Algier 1974.

Världen visste inte lika mycket om Yassir Arafat då som vi vet idag. Eftersom vi nu när hans liv är över kan sammanfatta det.  

För palestinierna var Arafat en frihetshjälte. Så är det fortfarande. Även om hans stjärna har dalat något efter hans bortgång.

Dels för att han inte ledde sitt folk till det egna land han lovade dem. Dels för att han fått skulden för att leda sitt folk i Intifadan mot Israel. Vilket gjorde att Oslo-avtalet gick i stå. Något jag misstänker att han gjorde med flit. För vad annars skulle han göra? Hade han skrivit på fredsavtal med Israel hade han antagligen blivit mördad.

Men i sitt liv var Arafat mer än en frihetshjälte för palestinierna.

Hans verkliga geni var troligtvis att han samlade hela arabvärlden, och hela den muslimska världen, kring Palestinafrågan som en enande kraft. Inget förenar som hatet mot utomstående. Och ingen utomstående är riktigt så tacksam som en jude.  

I övrigt kan palestinierna inbördes vara hur oense som helst. Araberna och den muslimska världen i övrigt likaså. I PLO kan du vara höger eller vänster, sekulär eller religiös, fattig eller rik. Det spelar ingen roll. Så länge du är för Palestina. Vilket enligt arabernas egen definition är att vara emot Israel.

Vilket i Arafats, och hela hans rörelses perspektiv, betydde att inget Israel kunde finnas. Om han lämnar något arv är det alltså det.

Han hyllades av arabvärlden, den muslimska världen, och strax efter sitt tal i FN och mötet med Olof Palme, den internationella vänstern.

1974 var Arafat 45 år gammal. Mitt uppe i livet, men helt okänd var han såklart inte. Vad som var sant och vad som var falskt om Yassir Arafat kan inte varit helt lätt att avgöra.

I vissa fall är det fortfarande inte lätt att avgöra vad som är sant eller falskt. Arafat, liksom många ledare, var en man som hade ett behov av att forma sin egen berättelse.

Det är svårt att veta vilka lögner som är Arafats egna, vilka hans beundrare har tillskrivit honom, och vilka som kommer från hans fiender. I minst ett fall är han i alla fall hyllad för samma sak som han är hatad. Hans användning av våld.

Trots att han själv alltid påstod sig ha fötts i Jerusalem vet vi idag att han föddes som femte barnet av sju till en textilhandlare i Kairo 1929. Det är därifrån hans födelseattest återfunnits.

Hans födelsenamn är Abd al-Rahman Abd al-Rauf Arafat al-Qudwa al-Husseini. Man kan alltså ha full förståelse för att han valde att förkorta namnet en smula. Inte för att det ligger fel i munnen, men det är lite för långt för en man i farten. Jobbar du som internationell terrorist vill du gärna att någon ska hinna skrika färdigt ditt namn innan säkerhetstjänsten hunnit upp för trapporna.  

Att han bytte till just Yasser som betyder lättsam eller sorglös är inte lika lätt att förklara. Ironi verkar inte i övrigt ha varit ett definierande drag.

Förutom Arafat själv, som givetvis hade ett internt intresse bland palestinierna att framställa sig själv som ”born and raised”, ”äkta” eller ”OG”, påstås KGB ha förfalskat en födelseattest som knöt honom till Jerusalem.

Ion Mihai Pacepa var den högst uppsatte spion som någonsin hoppade av från Öst till Väst under Kalla Kriget. Han var rumänsk underrättelseofficer och en av de inom KGB som var ansvarig för att träna och finansiera Arafat. Han hade angett födelseplatsen Palestina  av samma skäl som Arafat. Nämligen att ge sin rekryt en så stark anknytning till platsen som möjligt.

Den 22:a september 2003 skriver skriver han i ”The Wall Street Journal” att den israeliska regeringen 

kallar Arafat ett ”hinder” för fred. Men den 72-åriga palestinske ledaren är mycket mer än så: han är en karriärsterrorist, tränad, beväpnad och finansierad av Sovjetunionen och dess satellitstater i årtionden. Innan jag hoppade av från Rumänien till Amerika och lämnade min post som chef för den Rumänska underrättelsetjänsten var det mitt ansvar att ge Arafat ungefär 200 000 tvättade dollar i cash i månaden under 70-talet. Jag skickade också två fraktplan till Beirut i veckan med uniformer och förnödenheter. Andra Sovjetblock gjorde ungefär detsamma. Terrorism har varit extremt lönsamt för Arafat. Enligt Forbes är han idag en av de sex rikaste bland ”kungarna, drottningarna & despoterna” med mer än 300 miljoner undanstoppade i Schweiziska bankkonton.” Men det här kom ut långt efter mötet mellan Palme och Arafat.

Namnet al-Husseini har också ifrågasatts. Inte bara av före detta KGB. Även Palestinska källor har ifrågasatt det.

 Det knyter nämligen an till Stormuftin av Jerusalem. Hajj Amin al-Husseini, den palestinska nationalismens anfader. Som Yassir Arafat ryktas ha varit en avlägsen kusin till på moderns sida. Kanske just för att etablera blodsband. Om det är sant är svårt att avgöra. Särskilt som muftin själv hade ett intresse av att framställa det så.

 Att Arafat arbetade åt honom i början av sin karriär är i alla fall klarlagt. Av de inblandade själva och andra källor. Men idag är det en smula känsligt. Av rädsla för vad det faktiskt innebär.

 Du kanske tror att Arafat grundade PLO. Det gjorde han inte. Arabisk nationalism är äldre än så.

Kap 30 ”Muftins kansler!”

Stormuftin av Jerusalem, Hadj Amin al-Husseini, kallas ibland för Hitlers mufti. Om du undrar varför du inte hör palestinavännerna i den svenska vänstern skryta om den direkta koppling som existerar mellan Husseini och Arafat så är det inte särskilt konstigt.

Att de lyckats så väl är det som förvånar.

För kopplingen mellan de två är så direkt att de lika gärna kunde försöka mörka solen genom att sätta upp ett förstoringsglas. Vilket är vad de måste gjort eftersom effekten av att sätta upp ett förstoringsglas för att blockera solen är att du blir blind. 

Det är också en smula orättvist mot muftin att refereras till som Hitlers mufti eftersom muftin arbetade mot tillkomsten av en judisk stat i Israel långt innan Hitler kom på tanken att utrota alla judar. Hitler kunde lika gärna ha kallats för Muftins kansler.

Inte minst för att al Husseini fortsatte lika oförtrutet efter Hitlers egen och Nazitysklands undergång som han hade innan dess tillkomst.

1947-1948 var det han som organiserade de palestinska araberna i motståndet mot att en judisk stat skulle bildas. Det var då Arafat började arbeta för honom. Men muftins berättelse börjar inte där. 

På bilderna ser Amin al-Husseini godmodig ut. Ett ungdomligt, nästan pojkaktigt ansikte, prytt av ett ljust välansat skägg. Alltid nära ett leende och en blick som ger honom ett osannolikt oskyldigt intryck.

Huvudet pryds av en hårt rullad vit turban. En kalansuwa, kännetecknande för religiösa lärde. Den vita färgen anses vara finast eftersom det är samma färg som Muhammed, lovad vare han, hade på sin egen kalansuwa.

Hur pass religiös Amin al-Husseini var är inte helt lätt att avgöra. Han föddes runt 1897, in i en av de mest inflytelserika familjerna i Palestina under det brittiska styret. Inte nog med att pappa Tahir var mufti av Jerusalem han var också en stor motståndare till sionismen.  

Trots att Tahir al-Husseini var motståndare till sionismen och att Amin blev den palestinska nationalismens fader så föddes inte muftin till palestinier. Han föddes som arab och medborgarskapet var ottomanskt.  

Det ottomanska väldet behärskade området från femtonhundratalet och framåt, och då kallades inte området för Palestina.

Det gamla romerska namnet på landet som Hadrianus gav det för att sudda ut judarna ur världshistorien hade inte hjälpt. Sedan Ottomanerna tog makten dog användningen av ordet Palestina ut.

Trots att namnet förmedlar att judar inte är välkomna i Israel bodde några få envisa judiska församlingar kvar i landet. Framför allt i norra Israel och i Jerusalem där judarna var i majoritet.

Det fanns andra minoriteter, druzer, armenier och andra men majoriteten var muslimer. Av olika sort och ofta med olika intressen. Araberna hade mindre problem med den ottomanska kolonialismen – antagligen för att den var muslimsk.

Den andra november 1917 deklarerade England, via sin utrikesminister Arthur James Balfour, att de stödde tanken på ett judiskt nationalhem i Palestina. Balfourdeklarationen som den kommit att bli känd som sade visserligen emot avtal som engelsmännen redan hade med vissa araber rörande området, men det gav hopp till Östeuropas och Europas judar, varav de flesta levde under ständigt hot om pogromer, utöver den fattigdom och det förtryck som de flesta människor levde under på den tiden. Den sionistiska rörelsen hade fötts dels ur nationalismen som var gryende i västvärlden vid den här tidpunkten, och dels ur det oerhörda förtryck som de flesta judar levde under redan innan Hitler kom till makten.

Juden var, innan upplysningen och en bra bit in i den, en borgarklass som länder kunde importera för att stärka sin ekonomi och handel. Adel hade de flesta länder ändå men borgare växer inte på träd – det krävs ett mått av frihet i feodala system för att en klass av handelsmän ska uppstå. 

Om ett lands ekonomi var dåligt var en av de saker kungen kunde göra att bjuda in judar. När sedan ekonomin var igång kunde man slänga ut dem igen.

Fördelen med judarna var att man också kunde skylla på dem om det började gå dåligt. Då var det bara att plundra dem på allt de ägde och mörda dem eller slänga ut dem ur landet. Något som ofta gjordes. Gång på gång på gång. Eftersom landet oftast blev fattigt igen så fort det slängt ut judarna så bjöds de in igen.

Situationen för judar i Europa var aldrig den bästa. Alldeles oavsett germansk nazism.

Även om deklarationen som det moderna Israel stöder en del av sitt existensberättigande på kom till på initiativ av sionisterna – vars namn var Chaim Weizmann och Nachum Sokolow – var det inte av sitt hjärtas godhet som britterna plötsligt gick och blev varma supportrar av en judisk stat i mellanöstern.

Som vanligt är det egenintresset och realpolitiken som styr. Engelsmännen behövde judiskt stöd – framför allt från de amerikanska judarna – för de allierades kamp mot centralmakterna i första världskriget men också för att Suezkanalen var Englands viktigaste rutt till sin viktigaste koloni – Indien.  

Tanken var alltså att en pro-brittisk befolkning där skulle kunna vara en försäkring mot sturska Egyptiers ambition om nationellt självbestämmande.

Balfourdeklarationen hade också effekten att den väckte araberna till liv. Som trots att deklarationen specifikt skrev ut att det judiska nationalhemmet skulle ha samma rättigheter för de andra nationella minoriteterna ändå stipulerade att det skulle vara judiskt.

Zionismen föddes ur tron att en judisk stat skulle rädda judar från förtryck och förföljelse. Mest trängande var de ryska judarnas behov. Hade jag levt på den tiden hade jag troligtvis stått på kosmopoliternas sida.

Alltså de som ville integreras i samhället. Efter Förintelsen anser jag diskussionen vara över. Israel är konsekvensen av att judar mördades regelbundet och i större eller mindre skala – för att de var judar.

För mig är det alltså också en fråga om orsak och verkan. Jag förstår att det finns orsaker till judisk nationalism, liksom arabisk. Vad jag inte förstår är varför det finns så många som är motståndare till att det ska finnas ens en enda judisk stat. Samtidigt som de insisterar på att palestinierna måste ha en – trots att araberna redan har 22 stater, ingen av dem demokratier, alla i krig med sina grannar, sig själva eller varandra? Det är inte logiskt. 

Men, det finns också i judendomen en dröm om att återvända till det judarna tror är det heliga landet. Även om det tekniskt sett skulle ske först när messias kommer – vars ankomst man inte får påskynda. Ett rätt elegant sätt att skjuta det där med återuppståndelsen på framtiden om du frågar mig. Det är också så att när judarna blev utkastade från Israel av Hadrianus föddes den rabbinska judendomen. Och den behövde hänga upp sig på någonting. Drömmen om att end ag återvända till landet Israel blev en del av det kitt som höll ihop ett fördrivet folk i nästan tvåtusen år. 

Arabernas nationalism såg området som en sydlig provins till den pan-arabiska drömmen om ett Storsyrien. Det romerska namnet på området hade varit Syrien-Palestinae. Men det var inte tal om Palestinier. Området sågs bara som arabiskt.

Namnet Palestina återupplivades av britterna 1920 för att beteckna hela det som idag är Israel, med Västbanken och Gaza, och Jordanien. 1922 delade britterna upp det mandatet i ytterligare två. Ett Palestina och ett som då kallades för Trans-Jordanien.

Ottomanerna hade medvetet låtit landet förfalla. De hade avverkat träden på sluttningarna och utarmat jorden. I början av artonhundratalet var landet i princip tomt på människor.

Den stora muslimska invandringen började först med den judiska invandringen. Den gryende judiska nationalismen, sionismen, gjorde Sultanen i höga stolen nervös och han sponsrade muslimsk invandring från Algeriet och Circassien för motverka att majoriteten i landet blev judisk.  

De europeiska sionisternas återuppbyggnad av landet, trädplantering och odling med bevattningssystem och moderna jordbruksmetoder, samt byggandet av städer och vägar, lockade dessutom en stor del muslimsk-arabisk arbetskraftsinvandring. (Arnold Blumberg)

Ironiskt nog är det alltså sionismen som återbefolkat landet. Araberna har historiskt väldigt svårt att enas inbördes men om en sak kan de enas. Att Israel inte ska finnas och att landet, oavsett vad det kallas för, ska vara muslimskt.

Familjen Husseini spårade sitt ursprung till profeten Mohammeds barnbarn Ali. Och som ättling till profetens dotterson fick han gå i koranskola men bara ett kort tag. Främst var hans utbildning den ottomanska, som var den mest sekulära utbildning en ung man från en fin familj kunde få på den tiden. Ett tag gick han i katolsk skola.  

Han påstås också ha haft en mentor som var salafist från ung ålder. Som han träffade i Egypten och blev livslångt fram till mentorns död i mitten av trettiotalet. Den vita kalunsawan, turbanen som signifierar hans religiösa ledarskap tog han på sig först när han utnämndes till mufti. 

Som rika landägare hade klanen Husseini ett stort politiskt inflytande. Tretton medlemmar av klanen Husseini hade varit borgmästare i Jerusalem före honom. En hade varit mufti. Men de var inte ohotade och låg ständigt i fejd med andra mäktiga klaner. Den mäktigaste av dem var Nashashibis.  

Det var alltså inte bara judarna som var missnöjda med utnämningen.

När första världskriget bröt ut ryckte Amin al-Husseini in som artilleriofficer på Ottomanernas sida. Efter en skada blev han sängliggande i Izmir där han varit stationerad och låg fortfarande i sjuksäng 1917 när brittiska trupper, tillsammans med de palestinska styrkorna i den brittiska armén, befriade, eller ockuperade beroende hur man ser på saken, staden. 

I de palestinsk-brittiska styrkorna såg han en möjlighet för araberna att kasta av sig den ottomanska överhögheten. Så han tog värvning igen och slogs mot Turkarna istället.

Bortsett från sjukledigheten verkar Amin al-Husseini ha varit outtröttlig. Så aktiv var han att man lätt får intrycket att skadan han ådrog sig i armén var simulerad för att slippa strida för något han inte trodde på. När han fick ägna sig åt det han brann för, en arabisk nation i hela mellanöstern, kunde ingenting sakta ner honom.

Efter Ottomanska rikets fall flyttade han till Damaskus där han kämpade för ett arabiskt, muslimskt hashemitiskt kungadöme. Han stödde kung Faisal av Syrien och i det arabiska stor-Syrien de såg framför sig var Palestina dess södra territorium.

Samtidigt hade han affärer i Israel där han grundade den påstått pro-brittiska ”Arabklubben” i Jerusalem. Jag skriver påstått för att han aldrig slutade verka mot britterna.

Storsyrien var tänkt att sträcka sig från Syrien men innefattade, i drömmen om inte annat, Libanon, Israel, samt Västbanken och Gaza. De sistnämnda var inte tänkta att vara mer än en sydlig provins till kungen i Damaskus.

Arabklubben var alltså ett kommunikationsmedel och blev klanen Husseinis egen megafon. Precis som oligarker idag äger egna tidningar och tevekanaler såg dåtidens makthavare samma behov.

Samtidigt skrev han anti-brittiska krönikor i syrisk press. Han ansåg att det brittiska mandatet skulle ingå i det nyligen grundade arabiska konungariket Syrien.

Drömmen blev kortlivad. Fransmännen avsatte kung Faisal mindre än fyra månader senare. Amin al Husseini blev återigen tvungen att fly. 

En av anledningarna till att drömmen blev så kortvarig var att araberna aldrig kan komma överens med varandra. Att ersätta den pro-arabiska arabiska kungen med en arabisk pro-fransk regering var därför lättare än för en arabisk pro-arabisk regering att införa sig själv. 

Amin al-Husseini flydde tillbaka vartifrån han nyss flytt, till Palestina. Där försökte han återigen genomföra sin pan-arabiska revolution. Men nu med palestinsk-arabiska förtecken.

Att underskatta Islam som grunden för identitet är dumt. Den har alltid löpt parallellt med den arabiska just för att den är tätt förknippad med drömmen om ett enat Arabien.

Den förste som enade de arabiska stammarna var Muhammed. Och han enade dem med Islam. Om du drömmer om att återupprepa den bragden är det svårt att inte snegla förlagan.

Muhammed var den förste att ena araberna. Den arabiska kulturen har aldrig varit så stor som under hans styre. Drömmen om ett Storarabien är drömmen om det första kalifatet.

1919 började alltså Amin al-Husseini organisera små grupper av fedayeen, självmordssoldater, i förhoppningen att genom terror driva ut judarna från området.

De allierade gav britterna mandatet över Palestina 1920. Eftersom det är vinnarna som skriver historien. Britterna fick också i uppdrag att sjösätta Balfourdeklarationen. Det dokument som bland annat lovar att judarna ska få ett nationalhem i Palestina.

De sionistiska judarna som skulle grunda Israel tackade ja till vad som helst. Trots att de inte fick Judéen och Samarien – det område som idag kallas för Västbanken – eller för den delen Jerusalem som sin huvudstad var de tacksamma för det område de fick. Givetvis med baktanken att man kanske kunde förhandla till sig mer senare men Israelisk policy har alltid varit att tacka ja till det man får. Sedan dess har Israel tackat ja till alla förslag, kompromisser och fredsförslag. 

Araberna har lika konsekvent vägrat acceptera någon annan lösning än att hela landet ska vara muslimskt under arabisk överhöghet. 

Nyheten kom i samband med Nabi Musa, en festival som firas av palestinska muslimer.

Eftersom Amin al-Husseini och andra hade hetsat länge, och attackerna var om inte regelbundna så väldigt vanliga, var judarna förberedda. Zeev Jabotinsky fick i uppdrag att leda det judiska försvaret. Samma Jabotinsky vars sionistiska rörelse min mamma påstår att mormor gick med i ”mest för dansernas skull”. Det förhindrade den största förlusten av människoliv.

Araberna attackerade judar i flera dagar. Gamla, kvinnor och barn dödades urskillningslöst. Al-Husseini hade manat till pogromerna i ett tal för vilket han också dömdes till tio års fängelse. I sin frånvaro givetvis. Sin vana trogen hade han redan hunnit fly igen.

Hur han undkom britterna efter att ha blivit arresterad är något av ett mysterium. En brittisk officer trädde fram och anklagade sin ledning för att ha uppmanat al-Husseini att starta upploppen för att visa världen att araberna inte tänkte tolerera en judisk stat i det brittiska mandatet. 

Oklart vem eller vilka konspiratörerna var och de kan inte ha varit i majoritet eftersom deras mål var att vända opinionen till sin fördel. Något man gör bara om man inte redan har opinionen på sin sida.

Men de ska ha tillhört den absolut högsta militära ledningen i mandatet. För att dölja sin inblandning ska de ha låtit al-Husseini fly. I alla fall om man ska tro en överste inom den brittiska underrättelsetjänsten. 

Allvarliga anklagelser. Riktades mot mandatets högsta ledning. Hans egna överordnade. Inga bevis hittades. Översten som varit visselblåsare fick avsked.

Det som bidrog till misstankarna var bland annat att brittiska militärstyret drog tillbaka både trupper och polis från Jerusalem dagarna innan upploppet satte igång.

Samtidigt som Kristna familjer hängde kors på sina dörrar och fönster så att de muslimska araberna inte skulle missta dem för judar.

Vilket taget var för sig kanske är en slump? 

En slump är en slump. Men sammanfallande slump? Slumpen brukar inte organisera sig så väl. 

Vad det än berodde på så byttes den militära administrationen ut mot en civil.

Efter ett år benådade Britterna båda sidors kombattanter. Något Zeev Jabotinski protesterade mot eftersom han tyckte att det aldrig kan vara ett brott att försvara sig till att börja med.

Benådad kunde al-Husseini återvända till Jerusalem för att fortsätta motverka judisk invandring.

Amin al-Husseini var arabisk nationalist. De flesta historiker är därför eniga om att han inte var religiös utan mest tog på sig turbanen för ämbetets skull. Här avviker min uppfattning från historiker och biografer som avhandlat muftin.

Spelar det någon roll om muftin spelar religiös eller inte? Om han spelar gör han det för att han vet att det tilltalar fler än att inte ha den på sig. Det kan bara vara sant om de flesta i området tycker att Islam är viktigt för dem.  

För vad skulle ett muslimskt Palestina fokusera på om inte Jerusalem? Den nye muftin insåg alldeles oavsett om hans religiositet var spelad eller inte det västerländska historiker ständigt tycks missa. Islams centrala betydelse för muslimers identitet.

Hans utnämning till mufti var som sagt inte helt okontroversiell. Herbert Samuel, högste kommissionär över det brittiska mandatet och mannen som utnämnde al-Husseini till mufti var själv jude.

Troligast var att britterna ville hålla området lugnt. Det kanske inte låter som en plan att ge den störste pyromanen ansvaret för att förhindra bränder men Engelsmännen trodde väl att de kunde blidka al-Husseini genom att utnämna honom till stormufti? Hans makt och inflytande i Arabvärlden var enormt.

Utpressning är ett fult ord. Och man kan se en viss logik i Britternas agerande. Särskilt om alternativen, i det här fallet klanen Nashashibi, hatar dig mer än klanen Husseini. Nashashibis var Al-Husseinis ärkefiender och ännu mer fientligt inställda till engelsmännen. I verkliga livet, som i poker, spelar du med den hand du får, inte den du vill ha. 

Den nye muftin låg i som vanligt inte och latade sig. Det högsta beslutande organet i brittiskkontrollerade mandatet var Supreme Muslim Council. Inom ett år hade Amin al-Husseini utsetts till dess ledare och därmed konsoliderat sin makt som företrädare för alla araber i det brittiska mandatet.  

Med hjälp av pengar från hela den muslimska världen lät han restaurera al-Aqsa moskén och Klippmoskén. Det är Amin al-Husseini som lät klä klippmoskéns kupol med guld.

I min standup brukar jag ibland säga att:

Ett litet tips till alla muslimer som tycker att judarna stulit deras land är att inte bygga era heliga hus med tak av guld. För om ni ändå tror på fördomarna om judar borde ni veta att om det är något de inte kan motstå så är det guld. Det hade varit lite smartare att bygga era tak av fläsk. Men ni gillar ju inte heller det så jag hajar att det tar emot.

Den där guldfördomen har jag aldrig fattat? Vem gillar inte guld?

Extreme home make-overn fungerade i alla fall. Antagligen för att araber muslimer också gillar guld. Det höjde inte bara muftins egen status som muslimsk ledare. Det höjde också Jerusalems status bland världens muslimer.

Bland Islams heliga städer är Jerusalem trots allt bara trea efter Mekka och Medina.  

För att folk inte skulle tro att han numera bara sysslade med heminredning som skulle fått Liberace att koka av avund satte muftin också igång fullskaliga fedayeen-operationer mot civila judar. Upplopp i Jaffa och Petah Tikvah ledde till mordet på 43 judar.

Så även om man kan se engelsmännens logik fungerade den inte i just det här fallet.

Upploppen ledde till Haycraftkommissionen som i sin rapport kom fram till att det var araberna som hade gett sig på judarna. De punkter som Haycraft ställde upp som arabernas skäl till angreppet hade varit uppenbar antisemitism idag. Araberna anklagade judarna för att vara smartare och duktigare vilket gjort att de tagit över styret av mandatet. Slutsatsen fick bli att araberna måste ha en poäng för om det inte fanns några judar i mandatet skulle araberna inte behöva döda dem. Det är nämligen Haycrafts egen slutsats. Att ingen kan vara så hatad av så många utan anledning. Att skylla på offret för dess egen utsatthet är antisemitism.

I realiteten var araberna i majoritet, och poliskåren och styret, var inte bara arabiskt, det deltog ofta aktivt i pogromerna.

Amin al-Husseini lyckades under sin tid som mufti samla alla muslimska verksamheter i Palestina under sin fana. Det gick inte att få en mäktig position någonstans utan att vara lojal mot muftin. Något som inte skulle vara över på flera decennium.

Fler massakrer mot judar följde och 1936 utlöste muftin ett uppror som kom att vara i tre år. Så mycket blodspillan och förstörelse att engelsmännen återigen tog i med hårdhandskarna och beordrade en kommission. Enligt britternas sätt att se på saken finns det ingen mängd kaos, fruktan och hat som inte kan kväsas med en riktigt tråkig kommission.  

Avsnittet kan ses på youtube också fast med stillbild.

About the author

Komiker, författare och podcastare