INTERMEZZO

”I hope the leftists like Chomsky?

They do? Good!

Now watch me go full Chomsky on these motherfuckers!”

–       Aron Flam, Stockholm, 30 november 2018

(Avsnittet kan avnjutas som vibrationer här! (Lyssningsbar form mp3))

Samtidigt som det svenska rättssystemet dömt att trakasserier mot judar belönas med uppehållstillstånd har judiska hem brunnit. I SSU Skåne har ordföranden Mansour Ahmed avgått. Likaså vice ordförande Khloe Abdel Wahab några dagar senare.

Förbundet får nästan omedelbart sin krisplan godkänd. Som handlar om hur de ska återupprätta förtroendet. Vilket inte är samma sak som att bekämpa antisemitism och homofobi men nog så viktigt när andra tror att du är bög- eller judehatare.

Att SSU har så stort förtroende för förbundet i Skåne är dessutom märkligt. Var inte ett av problemen sist att de bara hade godtagit de förklaringar de fick?

Vad gäller just klagomålen om antisemitism och homofobi har de inte hört. Hur har Philip Botström och resten av styrelsen plötsligt utvecklat den kunskap som krävs för att känna igen vad som är rätt?

Region Skåne utreder om SSU kan tvingas att betala tillbaka den kvarts miljon i bidrag de fått av regionen i år. Men kravet på utredning har inte kommit från socialdemokraterna. Det var på Sverigedemokraternas initiativ.

Samtidigt som detta pågår anser Antisemitbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg att det är dags för en liten historielektion för att reda ut vad allt det här beror på. Du kanske tror att det beror på homofobi och antisemitism?

Men det är tydligen fel för Rubriken lyder:

”Bråket i SSU handlar om makt, inte islam”

Vi återkommer till Anders historielektion innan intermezzot är över. För jag ser fler oroande tecken i tiden. Utan anknytning till varandra men ändå relaterade till vår berättelse.

För på sistone har nålsticken från vissa företrädare för falanger till vänster blivit lite väl många och kommit lite oftare. Med nålstick menar jag inte vanliga förolämpningar.

Är de konstnärligt utformade och träffar rätt uppskattar jag det. Att någon annan tar sig den tid som krävs för att se mina djupaste fel och är ärlig nog att våga säga det till mig är en komplimang.

Då är det roligt för att det är sant. Men också för att det är roligt formulerat. Annars uppskattar jag det inte så mycket.

Med nålstick menar jag insinuationer, passivt-aggressiva anspelningar på att jag på ett eller annat sätt jobbar åt eller är en nyttig idiot åt nazister. Jag pratar inte heller om de som kallar mig nazist rätt ut. De är för klumpiga för att tas på allvar.

Det är med “shame-by-association” – skam genom samröre eller samröresskam – som de försöker smeta ner mig med anklagelser om nazism.

Som när uppdrag granskning omotiverat klippte in mig och Alexander Bard, okommenterat, i ett reportage om nordisk Alternativhöger. Eller när EXPO drog in mig i deras smutskastningskampanj mot ledarsidorna. Eller häromdagen då Henrik Johansson från Interasistmen på twitter påstår att jag är finansierad av Nordiska motståndsrörelsen.

Dels för att det är lite mer än en smula antisemitiskt att föreslå att jag skulle vara betald av nazister. Vad han menar med det är att jag går nazisters ärenden. Det gör jag inte.

Jag går mina egna ärenden. Jag är tydlig med min affärsmodell. Jag gör det jag tror att du behöver oavsett om du gillar det eller inte. Du betalar om du gillar det, om du vill.

Eller för att du gillar att ogilla det? Oavsett vad hoppas jag att du betalar. Varför du betalar är upp till dig.

Det är också en märklig liknelse. I alla fall för att komma från Henrik som är från arbetarrörelsen.

För jag har bara anklagat Interasistmen för att vara finansierad av just arbetarrörelsen.

Och Henriks svar är att jag är betald av Nordiska motståndsrörelsen. Han likställer arbetarrörelsen med Nordiska motståndsrörelsen. Jag håller givetvis med om att de båda är väldigt farliga.

Arbetarrörelsen farligare eftersom de sitter på både informations- och våldsmonopolet. Men det förvånar mig att Henrik alltså tänker på samma sätt? Han vet att han jobbar för en våldsbejakande organisation och gillar det.

Det är givetvis befängda anklagelser. Jag är tydligt liberal och jude. Jag har också varit tydlig med att jag inte gillar nationalsocialism. Eller andra sorters socialism. Det är just därför man inte kan säga det högt. Det måste viskas, maskeras i annat eller bara antydas.

Jag tror givetvis inte att de här olika aktörerna vare sig samarbetar eller gör det här organiserat och medvetet. Jag tror bara det är något som sprider sig inom vissa grupper som delar en och samma ideologi.

 Sådana här antydningar och ryktesspridning är obehagliga för de har en tendens att fastna. Det får alla som möter dig att undra om det kanske inte är lite sant ändå?

Skit har en förmåga att sätta sig. Men jag är en komiker. Jag arbetar med avföring. Jag är täckt av så mycket skit att lite till knappast gör någon skillnad.

Ytterligare ett exempel skedde för några veckor sedan då jag hamnade i en dispyt med Charlotte Wiberg som jobbar åt SKMA. SKMA står för Svenska Kommittén Mot Antisemitism. Charlotte Wiberg har just belönats med deras ELSA-stipendium för sitt arbete mot antisemitism.

Dispyten börjar med att Charlotte retweetar, det betyder delar på twittersvenska, en tweet jag skrivit med en syrlig kommentar om mitt olämpliga språk. Det hade alltså inte med antisemitism att göra.

Snarare att Charlotte kanske störde sig en smula på att jag gav mig på klassiska vänsterfrågor som Public Service, kommunal skola och genusvetenskap. Alla tre i samma tweet faktiskt. Jag är lite stolt.

Det är Charlottes fulla rätt att triggas av det. Jag vill ha reaktioner på det jag skriver. En riktigt smutsig twitterdebatt utbryter.

Jag har inte börjat den här fajten. Men jag tänker inte ge mig. Det är dessutom andra gången som Charlotte ger sig på mig på senaste tiden och jag är lite nyfiken på varför hon stör sig så oändligt mycket på mig.

Att hon börjar med att retweeta, med en kommentar, säger mig att hon inte är intresserad av en riktig debatt med mig om sakfrågan. Då är det nämligen bara att svara i tråden nedanför mitt inlägg. Det hon gör är spel för gallerierna.

Hon talar till sina följare – inte med mig. Vilket är hennes fulla rätt. Debatten fortsätter med att jag svarar under hennes retweet.

Så fort jag säger något, eller frågar något, hon inte vill eller kan svara på retweetar hon något annat jag skrivit, ur sitt sammanhang, med en illvilligt tolkad kommentar för att förvilla eventuella läsare och fortsätta spela god för sina följare. Hon tolkar illvilligt, svarar inte på frågor, förolämpar och byter spår för att förvilla de som vill läsa.

Hon är inte ens intresserad av en hederlig debatt i de trådar hon skapar själv.

Till slut pressar jag in henne i ett hörn där hon tvingas skriva att ”Jag kan leva med att betraktas som en lögnare i din värld. Och nej, jag tänker inte tillbringa hela dagen åt att göra en studie av dina sammanlagda tweets. som du skulle acceptera (eller snarare förkasta) som ”bevis”. Jag är redan jävligt trött på dig… som de andra gångerna.”

Vilket är lite märkligt för det är ju Charlotte som startat bråket. Även de tidigare gångerna. Så jag svarar ”Och jag på dig. Jag ser dig sedan flera år som en medlöpare åt antisemiterna inom arbetarrörelsen för din undfallenhet och din ovilja att gräva hela vägen.”

Charlotte svarar: ”Ja, det var förstås därför jag tilldelades Elsa-priset i år.”

Elsa-priset är ett stipendium på 20 000 kronor till unga som bekämpat antisemitism på nätet. Tidigare pristagare är bland annat EXPOs Jonathan Leman, Bilan Osman och Interasistmen…

Jag svarar att det är ”Ungefär lika trovärdigt numera som att få ett pris mot antisemitism av @margotwallstrom Dvs inte alls. Så här ser en nöjd capo ut C! Och hur är det med SKMA? Nedlusat av vänsterantisemiter vid det här laget.”

Jag bifogar en bild på EXPOs Jonathan Leman när han får ett pris för sin kamp mot antisemitism av självaste Margot Wallström. Det är roligt för att det är sant.

Jonathan Leman från EXPO tar emot pris av Margot Wallström. Som av Simon Wiesenthal-center 2016 förärades plats nummer åtta på listan över världens värsta antisemiter. Tillsammans med Richard Spencer.

 Huruvida hon förtjänade en så hög placering på listan vet jag inte? Men det fick hon.

 Charlotte: ”Som sagt: vidrig jargong. @JonathanLeman på bilden har mer trovärdighet i sitt lillfinger än vad du har som person vad gäller att motverka antisemitism.”

Det verkar som att det är där den riktiga skon klämmer. Jag har inte påstått att jag motverkar antisemitism. Men Charlotte tänker tydligen det.

Jag är inte arg på Charlotte för att jag inte gör hennes jobb. Om jag är arg på Charlotte är det för att Charlotte inte gör sitt jobb. Jobbet att skydda judar. Av vilka jag råkar vara en.

Hade EXPO och SKMA lagt lika mycket energi på att bekämpa antisemitism inom sin egen rörelse och bland svenska muslimer som de gör på nazisterna hade inget av det jag tagit upp i DEKONSTRUKTIV KRITIK senaste åren behövt sägas.

Så jag svarar ””Trovärdighet”? ”Vidrig jargong”? Menar du han som jobbar på vänsterblaskan EXPO och i våras därmed tillhör det gäng som försökte smeta titeln capo på mig? Och sen dess vägrar svara i telefon för att han vet att han har fel och skäms för det? Jag svarar ju bara med samma mynt.”

Jag ringde faktiskt Jonathan Leman på EXPO innan jag gick i svaromål på nätet efter att de publicerat sin hit-piece om ledarsidorna. För att han skulle få en chans att förklara sig. Eller om de satt på mer information än de publicerade – informera mig!

Men han svarade inte. Inte heller på sms. Vilket är märkligt för Jonathan och jag har känt varandra sedan uppväxten.

Charlotte svarar: ”Jag hade inte heller svarat i telefon om du hade ringt.”

Det känns inte betryggande att en person som jobbar mot antisemitism vägrar att svara när vissa judar ringer. Vem ska jag då vända mig till om jag råkar ut för något antisemitiskt?

”Que? Varför inte det?” frågar jag.

Charlotte svarar: ”Ja det kan du ju fundera över.”

Jag framhärdar: ” Jag frågar dig för att spara tid. Varför?”

Jag får inget svar på den frågan. Trots att jag ställer den flera gånger. Även fast jag anar. Jag är tabu.

De är som religiösa människor och ser mig som oberörbar. Det jag har kan smitta.

Innan de gav sig på mig har jag aldrig kritiserat EXPO och SKMA. För flera år sedan uppträdde jag till och med för EXPOs räkning.

Dels för att jag ibland tycker att de gjort ett bra arbete, men också för att jag tänkt att de nog vet vad de sysslar med även när jag ansett dem för mjäkiga eller undfallande. Beroende givetvis på vilken folkgrupp eller rörelse det handlar om.

 SKMA är oftast en väldigt bra resurs. Även om deras uppdrag ska vara att stötta lärare att undervisa om Förintelsen, vilket med tanke på den ökande antisemitismen kanske inte kan räknas som en succé?

För när det gäller de egna leden eller andra minoriteters hat är de för undfallande. Då är de ändå, Interasistmen inkluderat, de enda på vänsterkanten som har sagt något om det över huvud taget.

Det har de faktiskt. Om någon inom vänstern tagit sig ton har det varit dem. Tyvärr har de inte varit tillräckligt. För de vägrar erkänna problemets orsaker.

Kanske kan de inte inse roten till problemet?

 Villigt eller omedvetet ser jag dem numera oftast som alibin.

Varför skulle IRM, SKMA, Uppdrag granskning eller EXPO annars insinuera att jag är nazist? Är det för att jag gör det jobb de borde göra? Till och med får betalt för att göra?

Då existerar de bara för att tysta legitim kritik och urskulda sina egna.

Tribalismen försöker tvinga oss att välja mellan olika gruppidentiteter. Men den tvingar oss också att välja mellan gruppen och våra principer. I det valet verkar både Leman och Wiberg har gjort sitt val.

I slutändan är det omständigheter som avgör vem som blir stämplad som Capo.

Vad gäller det som händer i SSU. Det som Anders Lindberg påstår att det inte handlar om islam utan bara makt? Han skriver att ”SSU:s falanger är ett intressant sociologiskt fenomen.” vilket jag betvivlar.

Tesen han driver är att ”De har sina rötter i SSU-kongressen 1955 då sittande ordförande Bertil Löfberg utmanades av förbundssekreteraren Oskar Lindkvist. Högerns ”Bertilianer” vann över vänsterns ”Oskarianer” med röstsiffrorna 227-222. I SSU Skåne har länge funnits en miniatyrvariant av den nationella konflikten mellan Helsingborg och Malmö.”

Problemet, enligt Anders Lindberg, är alltså inte principer och värderingar? Allt handlar om makt? Om det är någons fel är det tydligen Bertilianerna. Som dyrkade(?) eller var lärjungar(?) till någon som hette Bertil Löfberg?

”Dagens konflikt i Skåne hämtar näring ur den historien, men utlöstes av att man på senare år värvat medlemmar från nya grupper, till stor del i invandrartäta Rosengård, vilket förändrat maktbalansen i Malmö.”

Enligt Anders Lindberg började SSU värva invandrare från förorterna på grund av någon som hette Bertil Löfberg.

Det enda jag förstår av det Anders skriver är att för Anders är makt något man har för maktens egen skull. Inte för vad man kan göra med den. Den är inte ett ansvar, annat än ansvaret för makten. Ansvaret är att inte förlora den.

Principer och värderingar verkar inte spela någon som helst roll. Den enda principen är makt och den grundläggande värderingen är att den som har makten har rätt. Inte för att den har rätt. Utan för att den har makten. 

”De nya medlemmarna kommer, lite förenklat, ur den nya arbetarklass som har vuxit fram på senare år i storstädernas förorter.”

För det är så ny arbetarklass kommer till om du inte visste det. Den växer ur marken i förorterna. Jordmånen har precis rätt PH-värde för att odla ny arbetarklass.

Anders tror kanske att han förtydligar när han skriver: 

”Dessa ”förortskids” hade andra erfarenheter och referensramar och ville driva andra frågor än SSU Skåne gjort historiskt.”?

 Men det blir bara luddigare eftersom han inte förklarar vilka erfarenheter och frågor det skulle vara. Eller vilka referensramarna är. Är det erfarenhet av att hata bögar? Var har de lärt sig det? Är Judehat en av ”de frågor” som dessa ”förortskids” vill driva?

 ”För några år sedan förlorade den traditionella SSU-vänstern i Malmö makten.” 

Där har du det. Makten är det som förlorats. Anders tror att det här beror på att de är dåliga förlorare. Han avslutar med orden.

”Båda sidor anklagar nu varandra för fula metoder och angriper varandra via media. 

Tack Anders. Inte för att du klargjorde vad som pågår inom SSU Skåne. Det gjorde du inte.

Men du tog upp Bertil Löfberg. Det har inte någon direkt koppling till vad som pågår inom SSU idag, men vi kommer snart att passera honom på vår resa genom dödsriket.

Han är nämligen den förste svenske socialdemokrat som träffar Yassir Arafat.

I Kairo 1974. Bara några månader innan Arafat träffar Palme i Algier.

Kapitel 34 ”Arafat al-Mahdi”

Palme måste i alla fall ha vetat vem al-Husseini var. Muftin hade varit den palestinska sakens ansikte utåt. Arafat var hans efterträdare.  

”I am a rebel and freedom is my cause.” – Yassir Arafat, FN:s Generalförsamling, 13:e november 1974

Torsdagen den fjortonde november 1974 skriver Svenska Dagbladet på förstasidan. ”Palme måste förklara mötet inför riksdagen”.

Socialdemokraternas Olle Svensson, moderaternas Anders Wijkman och Folkpartiets Per Ahlmark kräver att Olof Palme förklarar sig. De vill att Palme markerar mot Algeriet.

Intill kan du läsa rubriken ”Jubel i FN för Arafat” och det berömda citatet från hans tal inskrivet i ingressen. ”Jag kommer med en olivkvist i ena handen och frihetskämpens gevär i den andra”.

Talet är känt som Olivkvisttalet. I Arabvärlden kallas det för “Pistol- och olivkvisttalet”. Han hade pistolfodralet på höften när han sa det.

Expressen skriver den 14:e november 1974 under bilden på Arafat i FN när han gör segergesten med händerna slutna över huvudet att han gjorde den ”med pistolen i fickan”.

Hölstret var tomt. Vapnet hade han varit tvungen att lämna ifrån sig vid ingången till generalförsamlingen.

Och olivkvisten? PLO erkände inte ens Israels existens. Än mindre dess rätt till en sådan. Arafat förordade en enstatslösning.

Han förklarade att han givits rätten av PLO, och hela Arabvärlden på mötet i Rabat, att grunda “en självständig nationalstat på allt befriat palestinskt territorium”.

Allt territorium som kunde befrias var i Arafats och Arabvärldens ögon allt territorium. Där fanns inget utrymme för en judisk stat. Det är inte mycket till olivkvist.

Att han fick stående ovationer säger inte heller särskilt mycket. Vid det här laget hade Israel inte många vänner kvar i FN. Arabländerna och de muslimska länderna, tillsammans med länderna i Sovjetblocket och Non Aligned Movement, utgjorde majoriteten av alla länder.

Han började med att tacka FN för dess stöd till Algeriet i deras kamp för självständighet från fransmännen. Sen gratulerade han de tre nyaste nationerna innan han övergick till att tala om alla de andra frihetskamper som pågick runt om i världen för att kunna knyta palestiniernas sak till den övriga anti-koloniala kampen.

För att sedan knyta ihop det till att det största problemet – det problem som orsakar mest spänning – är den konflikt som pågår i ”vår del av världen”.

Han lyckades med konststycket att likställa zionism med rasism genom att kräva ett slut på ”rasism i alla dess former, inklusive sionism.”

Jag vet att det verkar som att jag framställer Arafat som en skurk. Men jag beskriver bara sakförhållandena. Jag tror inte att Arafat själv såg sig som en skurk. Jag är övertygad om att han såg sig som en hjälte. Kanske till och med en frälsare. Jag tror i alla fall att han ville framstå som en sådan.

Som han sa själv i talet: ”Jag är en rebell och frihet är den sak jag kämpar för.”

Liksom de monoteistiska religionerna judendom och kristendom är Islam genomsyrat av hjältemyten.

Den skiljer sig inte bara en smula från den kristna och den judiska. Den ser också olika ut inom olika inriktningar av Islam, och vissa förnekar den helt, men de som tror på den är överens om att han ska komma innan den yttersta dagen för att besegra anti-krist och instifta ett rättvist kalifat som ska vara i ett antal år innan den yttersta dagen.

I övrigt finns olika teorier om hur han ska se ut, vilka förmågor han ska ha eller inte ha och hur många år hans styre ska vara.

Min egen favoritversion av den muslimska messiasmyten är Frank Herberts science fiction-tolkning av Lawrence of Arabia, Dune, från 1965.

Utöver att det är en av de bästa science fiction romaner som någonsin skrivits är det också en otrolig dekonstruktion av messiasmyten. Frank Herbert vrider och vänder på Messiasmyten och utforskar frågor som: filosofi, religion, politik, vad det innebär att vara en övermänniska, fanatism och blind tro på auktoriteter.

David Lynchs filmatisering från 1984 är urusel. Den gör den inte rättvisa. Det gör inte heller tevefilmerna av Sci-Fi channel.

Boken är också en bra liknelse över situationen i Mellanöstern vid den tid som vår egen saga utspelar sig.

Dune utspelar sig tiotusentals år in i framtiden. I ett interstellärt rymdimperium vars livsblod är Spice. En märklig substans som bara finns på ökenplaneten som heter Arrakis, men kallas för Dune. Som i sanddyner. För i framtiden är människor väldigt bokstavliga.

Spice låter människan färdas genom rymden. Genom att sondmata speciellt utvalda människor i stora akvarier med Spice utvecklas deras hjärnor till biologiska superdatorer kapabla att räkna ut hur man färdas tryggt genom hyperrymdens vindlingar.

Det kortar ner restiden mellan de beboeliga solsystemen. Utan den är avstånden för stora och människan isolerad till de planeter de bor på.

Ungefär som olja är i den värld vår berättelse utspelar sig, vår egen.

Rymdimperiet, ett framtida intra-galaktiskt FN, härskas av Kejsare med den persiskt klingande titeln Padishah Emperor. Han är dock inte en envåldshärskare med oinskränkt makt utan måste balansera adelsfamiljernas intressen mot varandra för att behålla tronen. Varje adelsfamilj har sitt eget solsystem och slåss sinsemellan om att kontrollera produktionen av Spice på Dune.

I berättelsens början får familjen Atreides överta kontrollen över ökenplaneten från familjen Harkonnen som har misskött både spiceproduktionen och befolkningen.

Det är tydligt i beskrivningen av de respektive adelsfamiljerna att familjen Atreides är den mer västliga demokratiska feodalismen medan Harkonnens påminner betydligt mer om Sovjetunionen. I alla fall för att vara feodalherrar från rymden i framtiden.

Harkonnens har förtryckt befolkningen på Dune och familjen Atreides övertagande erbjuder ursprungsbefolkningen, om inte hopp, så åtminstone lättnad från Harkonnens totalitära styre.

Huvudpersonen är son och enda barn till hertig Leto Atreides och hans konkubin Lady Jessica. Paul Atreides mamma tillhör en grupp kvinnor som kallas för Bene Gesserits. Ett systerskap som utgör en religiös och politisk maktfaktor i imperiet.

Deras syfte är att bevara och utveckla adelsfamiljernas gener genom att bestämma avelsprocessen. Det vill säga vilka hus som ska få gifta sig med vilka.

Pauls far blir dock inte långvarig som ståthållare. Harkonnens återtar planeten och dödar hans far.

Själv tros Paul ha omkommit efter att ha flytt in i öknen med sin mor. Men han överlever efter att ha träffat den inhemska ökenbefolkningen Fremen som inte så lite påminner om beduiner.

I Paul ser Fremen sin egen Messiasmyt gå i uppfyllelse. Profetian om en Madi som ska leda dem i revolt mot sina herrar och vars heliga Jihad ska svepa över galaxen som en flodvåg av rättfärdigt ursinne.

En Messiasmyt Paul sedan utnyttjar för att ta makten över Fremenfolket och hämnas sin fars död.

 I processen leder han Fremen till frihet och planetariskt självbestämmande. Vilket i praktiken innebär att de också får kontroll över hela imperiet. Eftersom den som styr Spice styr Imperiet.

Pauls berättelse är den om hjälten som trots att han inte har någonting i livet, förutom fin börd och fanatisk övertygelse, lyckas bygga ett imperium. Och att bygga ett Imperium blodigt arbete.

Det är i denna saga som Olof Palme plötsligt befinner sig. Minus rymdraketer, jättelika ökenmaskar och rituella knivslagsmål. I övrigt är det på pricken likt.

Romanen lånar från flera mytologier. Inte minst den grekiska varifrån familjen Atreides tar sitt namn, men när det gäller just den hjältemyt som Fremenfolket tror på är den byggd nästan helt på den muslimska. Kanske framför allt den shiamuslimska.

Messiasmyten i Islam, idén om Mahdi, nämns inte i koranen. Däremot förekommer den i haditherna. Böckerna om Muhammeds liv och lära som sammanställdes efter hans död.

Mahdi betyder ”Gudomlig vägledning”.

Muhammed omnämns själv som Mahdi. I början är det bara en hederstitel.

Men det kan förklara vad den utvecklades till. För tar du profetens eget liv som modell för din kulturs hjältemyt kommer den att skilja sig en del från andra kulturers hjältemyter.

Judendomen är så gammal att det går att ifrågasätta huruvida dess hjältar ens var historiska personer. Detsamma gäller Jesus men oavsett hans historiska existens är han som förebild en helt annan sorts hjälte än Muhammed.

Muhammed är dessutom tveklöst en historisk person. Vars liv ligger relativt nära i historien. Med ett imponerande CV.

Att bli uppspikad på ett kors kräver betydligt mindre av dig än att ena de arabiska stammarna under en och samma religion och dessutom på det grunda ett imperium. Även om kalifatet han byggde inte längre står, har det uppstått flera sedan dess, och religionen han grundade har över en och en halv miljard anhängare. Med tanke på att han som blev uppspikad på ett kors hade 600 års försprång är det väl inte så illa pinkat?

Men det är två radikalt olika ideal.

Muhammed är inte Messias inom Islam. Även om han givetvis är en förebild. Vilken liten pojke vill inte grunda en världsreligion och ett kalifat? 

Idén om Mahdi antar större betydelse först efter Muhammeds död. Flera historiska personer har påstått sig vara Mahdi. Eller påståtts vara det av någon annan. Vissa tillskriver honom gudalika förmågor. Andra beskriver honom som en vanlig, men rättrogen, man.

Den smälter samman med medeltida kristna myter om messias. Men strukturen på den muslimska messiasmyten är inte riktigt densamma som i de andra monoteistiska kulturerna. Framför allt för att Profetens liv var så väldokumenterat.

Inte bara gentemot de andra religionerna utan också inom Islam. Det går en skarp skiljelinje mellan Sunni och Shia. Det enda de tycks vara överens om är att han ska komma från profetens hus – han ska vara en ättling till Muhammeds dotter Fatima – och han ska återupprätta kalifatet.

Därefter skiljer de sig radikalt. Den största sekten inom Shia, Imamiterna, baserar hela sin religion på idén om Mahdis återkomst. Tolvorna, som de också kallas, tror att Imam al-Mahdi föddes år 869 enligt den gregorianska kalendern, eller år 255 enligt den muslimska kalendern Hijri. 

Enligt deras tro blev han Imam vid fem års ålder efter att hans far hade mördats. Han gick in i det som kallas lilla ockultationen direkt vid sitt tillträde.

Ockultation betyder fördold eller gömd. Först var han i den lilla ockultationen i 69 år varpå den stora ockultationen inleddes.

 Under den lilla ockultationen hade Mahdi bara kontakt med omvärlden genom sina adjutanter men när den sista dog lät han meddela att han skulle vandra runt i grottor eller upplösas till en annan form? Det råder lite delade meningar om hur det faktiskt ligger till. Han ska i alla fall vara i den stora ockultationen tills det är dags att återvända och återinföra ett rättrådigt rike. Den stora ockultationen har pågått sedan dess och pågår fortfarande.

En skeptiker skulle säkert invända att pojken dödades samtidigt som fadern och att adjutanterna sedan dess bara låtsades rådfråga honom för att behålla makten själva. Att den ”Stora ockultationen” bara är en dålig ursäkt för att den siste av adjutanterna orkade träna upp en ersättare. Men skeptiker är ju som de är. Skeptiska.

Dessutom är det är svårt att hitta någon med talang som vill ta över en religion. Har man den sortens talang startar man hellre sin egen.

De superkrafter som tillskrivs Mahdi i den Imamitiska läran påminner en smula om de krafter som Paul Atreides utvecklar i Dune efter att ha tagit en dödlig dos Spice. Han ges förmågan att se både bakåt och framåt i tiden, utöver att han sedan tidigare har en röst som kan få svagare sinnen att lyda hans kommandon.

Den sunnitiska messiasmyten är inte lika framträdande. De flesta förkastar idén om ockultationen som ”för Shia!”. Men de är överens med Shiiterna om att han kommer att uppstå innan den yttersta dagen för att förklara Jihad mot sin tids store Satan.  

Vilket i vår tid är USA och Israel. Världsimperialismen och världsjudendomen. Inom Sunni är messiasmyten en del av den folktro och de sagor som finns i kulturen runt Koranen.

”Profeten sade: Mahdin kommer att komma från min familj, av Fatimahs ättlingar.” 

Tillskillnad från Shiiternas Mahdi har den sunnitiske frälsaren inga superkrafter utan är bara den mest rättrogna muslimen i sin era. Vilket inte är så bara.

De flesta verkar vara överens om att när han erkänns som Mahdi så kommer det att ske över en natt.

Det arabiska stormötet i Rabat som krönte Arafat till ledare för den ”palestinska” saken. Något som i förlängningen innebar också den arabiska och hela den muslimska världens gemensamma mål, det enda som de alla var överens om vore bra, tog det inte längre än så.

Jag säger inte att vare sig Arafat eller Arabländernas ledare trodde att Arafat var Messias. Jag säger bara att symboler är viktiga. Nu skulle han få en chans att mäta sina krafter mot den store satan.

Något han för övrigt gjorde med bravur.

”Arafat hälsades med stående applåd när han på uppmaning av generalförsamlingens ordförande Abdelaziz Bouteflika från Algeriet fördes in i plenisalen.” skriver Dagens Nyheters Harald Hamrin. 

Ordföranden för generalförsamlingen representerade alltså samma land som från första början hade arbetat fram PLOs nya image. Samma land som kvällen innan hade bjudit Arafat på middag. Samma land som just hade försatt Palme i politisk knipa.

Mer än ett årtiondes hårt arbete på att omformulera den palestinska frågan bar frukt. I sitt tal i FN framställde Arafat tillkomsten av Israel ”som en del av den europeiska kolonialismens historia” skriver Dagens Nyheters Harald Hamrin i sin rapport från talet. Han framställde sig själv som en frihetskämpe och det palestinska folket, som just då var i vardande, som vilket annat folk som helst som var förtryckt av kolonisatörer. Arafat förnekade helt det judiska folkets rötter till landet samtidigt som han gav palestinierna tusenåriga anor.

Det var ett väldigt bra tal. Även om det han sa inte var sant. 

Arafat al-Mahdi trädde fram ur fördoldheten för att ta sig an den store satan och återställa världen till rättvisa och ordning.

Hemma i Sverige rådde panik eller som Dagens Nyheter uttryckte saken ”Den svenska reaktionen på det överraskande mötet mellan statsminister Olof Palme och PLO-ledaren Yassir Arafat i Algeriet präglas av förvirring och osäkerhet om vilken politisk betydelse mötet skall tillmätas.”

SVD skriver att det ”blev snabba reaktioner i riksdagen på statsminister Olof Palmes överraskande möte med Yassir Arafat. I tre olika formulerade frågor begär ledamöter från m, fp och s, att Palme skall förklara sig efter hemkomsten. Om Palme inte kände till att han utnyttjades av algerierna bör en markering ske, säger Anders Wijkman (m). Olle Svensson (s) vill att Palme skall redovisa sin syn på Israels rätt att leva.” 

UD har fått förklaringen från Palme som ska undvika att en förtroendefråga ställs: ”Olof Palme fick först några minuter innan Arafat med hustru anlände frågan från Boumedienne om han hade något emot att denne kom till den aktuella middagen. Palme hade svårt att säga nej. Han konstaterade att ”det är värden som bestämmer”.” UD hävdar att det inte kan ha varit något annat än artighetsfraser som hunnit utbytas.

Till saken hör att ”Svenska UD hade besök av en PLO-man redan den 19 september. Det var PLO:s representant i Geneve som ville informera den svenska regeringen om hur viktigt man ansåg det vara att Palestinafrågan kom upp i FN.” (SvD)

PLO:s man hette Daoud Barakat.

Dagens Nyheter skriver att ”I Kanslihuset vill man tona ner betydelsen av Palmes och Arafats möte. Man hänvisar bland annat till att Palme inte var den förste västerländska regeringschef som mötte PLO-ledaren. Österrikes Bruno Kreisky var först. Redan i våras träffade han Arafat i Kairo i samband med ett besök av västeuropeiska socialdemokratiska partier. Från svensk sida deltog då statsrådet Bertil Löfberg.”

När jag skrev att Olof Palme var den första västerländska statschef som träffade Arafat offentligt så avsåg jag just Bruno Kreisky, Österrikes Förbundskansler.

Kreisky hade träffat Arafat redan i mars 1974, men då inte som statschef utan som representant för den socialistiska internationalen. Det var alltså inte ett statsbesök som förärade Arafat samma status som en statsman. Bruno Kreisky representerade inte ens Österrike. Han var där för socialistinternationalens räkning.

Och Bertil Löfberg? Vad gjorde han där? Vi kommer till det.

SvD skriver också att: ”Vid middagen satt Arafat till vänster och Palme till höger om Boumedienne. Arafats placering beror på att han etikettsmässigt (protokollsmässigt) enligt algeriska regler jämställs med statschef.” vilket innebär att i alla fall två av de tre middagsgästerna var tydliga med hur de såg på den arabisk-israeliska konflikten.

Sverige hade tydligen också varit representerat. Av SSU Skånes gamle antagonist Bertil Löfberg. Till Dagens Nyheter bekräftar Bertil att

”Vi hade ett tre timmar långt samtal med Arafat om Palestinafrågan.”

Vilket i och för sig per automatik inte behöver betyda att Bertil hade informerat sin partiledare, statsminister och chef om saken. Han kanske inte hade hunnit? Mötet hade varit i våras.

För tillfället kan vi nöja oss med att konstatera att efter mötet med Arafat hade Kreisky rapporterat det tillbaka till socialistinternationalen.

”Vad Arafat och den övriga PLO-styrelsen som också deltog då hade att säga redogjorde Kreisky senare för vid ett möte med alla socialdemokratiska partiledare.”

Mötet ägde rum i London den 29-30 mars skriver SvD.

Olof Palme hade alltså om inte annat vid det tillfället fått en presentation av Yassir Arafat.
 

Källor:

(Vivekanandan, Global visions of Olof Palme, Bruno Kreisky and Willy Brandt, 2016 och Lennart Lindblom i SvD)

Kap 35 Österrikes Obama 

”In Austria — the country where Hitler was born — 12% of young people said they had never heard of the Holocaust. Austria also had the highest number of people in the survey saying they knew “just a little” about the Holocaust. Four out of 10 Austrian adults said that.”

CNN, November 2018 enligt den gregorianska kalendern

Innan Palmes möte med Yassir Arafat hade Israel i alla fall haft två mäktiga vänner i världen. De två vännerna var USA och Socialistinternationalen.

Idag kallar de sig den progressiva alliansen och har hundratals medlemmar. Socialistinternationalen kom till för att förverkliga drömmen om demokratisk socialism. Men allt eftersom tiden gått har de lättat mer och mer på kravet för demokrati.  

Drömmen om en enad värld där alla lever i fred, frihet och broderskap har krävt kompromisser på vägen. De främsta av dem fred, frihet och broderskap. Men socialister slutar aldrig tro att nästa socialistiska experiment ska lyckas. För det är vad det handlar om. Tro.

Socialistinternationalen grundades 1951 i Frankfurt och i början bestod dess arbete framför allt i att stärka socialdemokratiska partier i nyblivna europeiska demokratier.

Fram till 1976 hade deras medlemmar framför allt bestått av socialdemokratiska partier från västerländska demokratier. Det var partier med mycket makt och inflytande. I vissa fall, som med Sverige, styrde det socialdemokratiska partiet landet.

Precis som FN var de i sin ungdom väldigt hårda på demokratiska principer.  När de också bestod av demokratier.

De var mäktiga, hade stort politiskt inflytande och stödde Israel av hela sina röda hjärtan.

Det var framför allt av ideologiska skäl som Socialistinternationalen alltid hade haft Israels rygg. Israel var det land som mest hade formats av socialdemokratiska ideal.

De första tre decennierna styrdes Israel av arbetarpartiet. Dessutom fanns kibbutzsystemet att hålla upp som det mest demokratiskt socialistiska som någonsin skapats.

Kibbutzerna var kollektiva samhällen, i början jordbruk och fabriker, där allt ägdes kollektivt. Allt skulle vara så egalitärt som möjligt. Alla måltider åts tillsammans i en stor matsal. Du fick dina kläder av kibbutzen. Barnuppfostran var inte föräldrarnas ansvar utan även det skedde kollektivt.

Innan Israel hade bildats var det logiskt. De, ofta östeuropeiska, flyktingarna hade nästan ingenting och resurserna var knappa. Det var ont om vatten och marken var svår att bruka. Dessutom var grannarna fientligt inställda.

Det hjälper att ha en yttre fiende om du vill hålla ihop en grupp. Och eftersom judarna har så många fiender har de kunnat hålla ihop väldigt länge. Det värsta judarnas fiender skulle kunna göra mot judarna är att sluta bry sig.

Så smarta tycks judarnas fiender inte vara. Att då sluta samman i små kollektiv och dela på allt arbete var logiskt. Sen Israels tillkomst blev det en symbol för landets socialistiska visioner. Idag är de som finns kvar inte längre socialistiska.

I den mån kibbutzerna fungerade var det för att de byggde på frivillighet.

Det ska sägas att relativt få Israeler var så idealistiska att de valde att bo på kibbutz. Kibbutzerna utgjorde aldrig mer än några procent av befolkningen.

Och de drabbades snabbt av samma problem som alla socialistiska system.  

Första generationen som skapar systemet är idealister och gör det frivilligt. Dessutom görs allt från grunden så ingen går sysslolös och du ser tydligt resultatet av era gemensamma ansträngningar vilekt vi får anta känns fantastiskt.

Men som det gamla ordspråket lyder behövs det en generation för att förvärva, en för att förvalta och bara en för att förslösa.

Frivilligheten utsträcker sig nämligen inte till nästa generation. Vi väljer inte våra föräldrar. Särskilt inte på en kibbutz där du bor med de andra barnen och träffar dina föräldrar då och då.

Det är säkert mysigt om du är egalitär kollektivist. Men är du individualist är det snarare helvetet på jorden.

Det blev en stor och känslosam debatt när några av de barn som vuxit upp på kibbutzerna hade blivit gamla nog att skriva böcker om sina upplevelser.

Det är ju inte säkert att ditt barn när samma drömmar om att jobba i fabrik eller odla apelsiner som du själv gör? De kanske vill utbilda sig till yrken som inte ens behövs på kibbutzen? Ska du då förvägra dina egna barn deras drömmar?

Ett problem som dessutom blev större av att det inte var dina barn. Det var kibbutzens barn.

Sen är det inte säkert att dina barn blir lika idealistiska som du är. Oavsett hur mycket de hjärntvättas i kibbutzens skola. Risken är också så stor att de tar allt de får för givet utan att förstå vilken uppoffring som krävs för att få det.

Det gemensamma ägandet stötte också på andra problem. Det låter bra men hur gör du om någon vill lämna paradiset?

Ingen individ ägde ju någonting vilket innebär att om du ville lämna kibbutzen var du tvungen att gå därifrån naken.

Vilket i och för sig försäkrade dig om att behålla talang, även den som helst hade gjort något annat. Ett annat sätt att behålla den är med hot om utfrysning. Vilket givetvis förekom.

Man upptäckte också att det gemensamma ägandet bara kunde rättfärdigas upp till några hundra personer. Det måste fortfarande kännas som en familj. Annars funkar det inte. Folk börjar lata sig för att de inte känner tillräckligt stort ansvar för det gemensamma. Eller för att de misstänker att andra latar sig.

Det innebar att kibbutzerna aldrig kunde bli för stora.

Det omvända problemet är därför att stoppa människor som vill in. Om du skapar ett väl fungerande socialistiskt system kommer du att få påhälsning av människor som vill utnyttja det systemet.

Kibbutzerna var därför tvungna att utveckla rigorösa krav på ansökande så att de inte fick in snyltare. Med långa prövotider på det. Socialistiska system kräver sina murar.

Ungefär som välfärdsstaten Sverige.

Till slut övergav de flesta kibbutzer tanken på helt gemensamt ägande.

De få som fungerar och fortfarande har gemensamt ägande fungerar för att de är rika.

För att den mark som en gång användes till odling eller tillverkning nu består av hotell eller kontorsfastigheter. Eller för att någon i första generationen uppfann något patent som tillföll hela kibbutzen under det gemensamma ägandets tid så att alla dess invånare nu är ekonomiskt oberoende.  

Som vanligt är allt lättare om du bara har pengar – till och med socialism. På det sättet skiljer sig en rik kibbutz inte heller särskilt mycket från Sverige.

Om det gemensamma ägandet består i att bo på något som mest liknar en resort med gemensam swimmingpool och delade tennisbanor – varför skulle du ha problem med gemensamt ägande?

Idag är Israel inte längre lika socialistiskt som det var då. Och Socialistinternationalen hade mycket färre medlemmar än det har idag. Men fram till 1973 hade stått orubbligt på Israels sida.

Frågar du Joshua Muravchik, som skrivit ”Making David Into Goliath: How the world turned against Israel” från 2014 bör skulden till varför Socialistinternationalen vände sig mot Israel läggas på framför allt en person. Österrikes Förbundskansler Bruno Kreisky.

Jag säger inte att det är helt fel. Men det finns ett spår Muravchik inte har utforskat. Han har inte kunnat eftersom han inte talar svenska. Det är inte så konstigt. Tystnad är ett svårt språk att förstå sig på.

Bruno Kreisky var Österrikes Förbundskansler mellan 1970 och 1983. Han var en av de viktigaste politikerna i sin era. Han hjälpte bland annat till att förhandla fram Österrikes självständighet som efter kriget kontrollerades av en övergångsregering med stöd av segrarmakterna.

Vill du förstå Bruno Kreisky hjälper det om du ser honom som Österrikes Obama. Vad jag menar med det är att om det i Obama fanns en förhoppning om att hans ämbetsperiod äntligen skulle läka de slitningar i den amerikanska kulturen som slaveriet gav upphov till så fanns det i Österrikarnas val av Bruno Kreisky en liknande förhoppning.

Som jag skrev i andra Delen av DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER har tyskarna tagit på sig sin skuld för Förintelsen och Andra världskriget.

De bär den. De mer än bär den. De vältrar sig i den så till den milda grad att man kan säga att Förintelsen gjorde tyskarna till judar.

Österrikarna skyller allt som hände på Anschluss. Det blev deras nationalmyt. Att de blev invaderade av tyskarna och att ingen Österrikare frivilligt deltog i tyskarnas mordmaskin.

Inget kunde vara längre från sanningen. Trots att Österrikarna bara utgjorde 8 procent av Stortysklands befolkning bestod SS till 14 procent av Österrikare och av de som var inblandade i mordprogrammen, alltifrån massavrättningar till gaskammare var det fyrtio procent.

Bruno Kreisky var nämligen själv jude. De flesta i hans familj mördades i Förintelsen. Kreisky själv lyckades fly och överlevde kriget i exil.

Första gången han kandiderade besegrades han av en motståndare vars budskap var klart antisemitiskt och riktat mot Kreisky. När han valdes förkroppsligade det på något sätt den folkliga viljan att glömma kriget. En vilja Kreisky delade.

Det är vad jag menade när jag sa att det går att se honom som Österrikes Obama.

Enligt Muravchik är han ensam ansvarig för att först Socialistinternationalen och sedan hela världen vände sig mot Israel. Han får hjälp av Kreisky som tillstått att han tog på sig att vända Socialistinternationalen mot Israel för att i förlängningen få med sig resten av västvärlden.

Jag säger inte emot Muravchik om att Kreisky var drivande i att vända vänstern mot Israel. Kreisky gjorde själv ingen hemlighet av det. Och visst vore det enklast för alla inblandade om det ändå gick att skylla allt på Kreisky? Eftersom Kreisky var jude skulle det ju innebära att när det kom till kritan var ”allt judarnas fel!” ändå.

Och visst är det ironiskt att judarnas största fiender alltid verkar vara judar själva?

Som jag påpekat förut kan dock antisemitism drabba även judar. Juden är symbolen för pengar. Din inställning till judar kommer att färgas, i varierande grad, av huruvida du är en människa som tycker att pengar är roten till all världens ondska eller inte.

Kanske är du mer paranoid än så och tror att någon måste kontrollera alla katastrofer som händer hela tiden? I så fall kommer du älska alla dolda budskap jag bakat in i den här texten.

Varför Kreisky var antisemit är därför inte helt lätt att säga. Det kan ju också vara att han växte upp med judar? Då kan man kan bli en smula besviken. I alla fall om man tror på de positiva fördomar om judar som judar berättar om sig själva för sig själva.

Annars tycker jag att det är mer motiverat att ogilla judar om du faktiskt känner några. Då har du ju empirisk erfarenhet. Det är de som hatar judar utan att ha träffat en endaste jude i hela sina liv jag oroar mig mest för.

För de är många. Och bara 0.2 procent av världens befolkning är judar. Vi kommer aldrig hinna träffa alla om vi så försöker från det att vi föds till dess att vi dör. Vilket dessutom kommer vara väldigt snart om vi ska spendera hela livet med att träffa judehatare.

Riktigt så enkelt som att allt är Kreiskys fel är det alltså inte.

Kreisky tyckte att västvärldens sympati för judar efter Förintelsen utnyttjades av Israels ledarskap. Det ledde till ett förbehållslöst stöd för Israel som Kreisky såg som både kortsiktigt och farligt.

Något han fick rätt i. Delvis på grund av sin egen insats.

Kreiskys vänner skulle säga att han var en av de mest framträdande och inflytelserika politiker som Österrike haft under efterkrigstiden. Vilket äger en hel del sanning. Kreisky var instrumental i uppbyggnaden av den moderna Österrikiska välfärdsstaten.

Han var Förbundskansler under under den Österrikiska välfärdsstaten zenit. En välfärdsstat modellerad på det svenska folkhemmet och dopat med amerikansk Marshall-hjälp. Det stödpaket som USA lanserade i det krigshärjade Europa efter kriget.

Bruno Kreisky beskriver sig själv i baksidestexten på sin självbiografi som att han ”i trettio år hjälpt att forma sitt lands politik och höja dess status i världen. Först som statssekreterare, sen som ledare för oppositionspartiet och utrikesminister och slutligen som Kansler från 1970 till 1983. Under hans långa ämbetstid nådde Österrike oanade höjder av välstånd; han stred för väljar- och utbildningsreform och red ut några enstaka skandaler.”

Bruno Kreisky verkar verkligen vara en riktig toppenkille. I alla fall om du frågar Bruno Kreisky. Att skandalerna skulle varit enstaka är en av århundradets underdrifter. De var snarare ständigt pågående.

Den senaste hyllningen till Bruno Kreisky, skriven av en uppenbarligen socialistisk statsvetare vid namn Professor B. Vivekanandan (GLOBAL VISIONS OF OLOF PALME, BRUNO KREISKY AND WILLY BRANDT”, 2016), undviker också noggrant att nämna skandalerna det handlar om. Den värsta, som vi snart kommer till, ljuger han om.

Man kan fråga sig varför eftersom Kreisky själv skriver om dem i sin egen biografi? Men jag ska nog inte ha alltför höga förväntningar på en bok där två av tre av hyllningscitaten till boken på omslaget är skrivet av samma person. Att den kostade mig 1583 kronor när jag köpte den bidrar till besvikelsen. Som ett referensverk till de många biograferna om, och Kreiskys egna självbiografier, fungerar den fint. (Förutom att den bekräftar tesen i DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER del 6)

Kreisky var jude bara när det passade hans syften. Jag gillar inte ordet självhatare men det spelar ingen roll för jag hade ändå inte använt det om Kreisky. Jag tror inte att Kreisky hatade sig själv. Jag tror att Kreisky hatade judar.

Kreisky kom från en familj icke-troende Österrikiska judar. Redan i tonåren gick han med i socialistpartiet och vid tjugo gjorde han sig besväret att få sitt namn struket ur judiska församlingens rullor.

Det innebar att han gjorde sig besväret att inte längre räknas som jude i den offentliga Österrikiska folkräkningen heller. Kreisky var sedermera en sådan jude som bara är jude när det är dags att angripa judar. En jude som använder sin judendom som en sköld mot anklagelser om antisemitism.

Bruno Kreisky trodde inte på idén om ett judiskt folk. Han hävdade hela sitt liv att det bara var en religion. Samtidigt som han med en dåres envishet hävdade att det fanns ett palestinskt folk.

Det är inte logiskt men antisemitism är inte logisk. Bruno Kreisky sökte sig till det socialdemokratiska partiet för att han kände en djup samhörighet med Otto Bauer som var lärjunge till Karl Marx. Två socialister som liksom han själv hade ett minst sagt problematiskt förhållande till sin judiska identitet.

Bruno Kreisky trodde som sina läromästare att juden var symbolen för pengar i fysisk form. Men att befriade från judendomen skulle judarna reduceras till samma status som sina ariska bröder.

Utöver att det på den här tiden var på modet bland Wiens judar att skriva ut sig från rullorna och bli vad de kallade ”konfezionslös”, utan tro, hade alltså den unge Bruno något annat att brinna för. I proletariatets seger över kapitalet fann den unge Bruno sitt kall i livet.

Ska man tro Professor B. Vivekanandan formades Kreiskys världsbild av barndomens upplevelser under första världskriget och det lidande den unge Kreisky såg bland de soldater som skeppades tillbaka till Wien för att få vård. Men också Depressionen 1928-31 som ledde till massarbetslösheten, svälten och fascismens och nazismens uppgång.

De svenska socialdemokraterna hade mött Depressionen med ett gigantiskt folkhemsbygge som gav full sysselsättning och lyckades på så sätt undvika de kravaller och upprorsförsök som präglade kontinenten.

Det fick Kreisky att bli en stark förespråkare för socialdemokrati i Österrike redan innan andra världskriget. Något som på den tiden och på den platsen ansågs vara revolutionär verksamhet.

1932 blev Österrike en totalitär kristdemokratisk stat. Den så kallade Austro-fascismen var ett desperat försök att hålla såväl nazister som socialister borta från makten och så långt som möjligt bevara Österrikes självständighet.

Nazisterna ville överlämna Österrike till Hitlers Stortyskland och man fruktade att Socialisterna skulle ge bort landet till Sovjetunionen. Lösningen fick bli en egen diktatur enligt logiken ”det är bättre att vi tar livet av oss själva innan nån annan hinner före”.

1934 förklarades det socialistiska partiet olagligt och 1935 arresterades Kreisky för högförräderi och skickades till fängelse med hot om dödsstraff hängande över sig.

 

Kap 36 ”Udda cellkamrater”

“Det fanns en välgrundad kamratskap mellan socialister och nazister…”

– H. Pierre Secher

Kreiskys cellkamrat i fängelset var en nazist vid namn Sepp Wenninger. De utvecklade en vänskap som varade så länge de levde. Vilket i Wenningers fall inte var så länge. Han avrättades för krigsbrott och brott mot mänskligheten strax efter kriget.

En avrättning som Kreisky in i det sista försökte stoppa.

Kreiskys biograf H. Pierre Secher skriver att:

”Det fanns en välgrundad kamratskap mellan socialister och nazister riktad mot den ”clerico-fascistiska staten”… …Ideologiskt var skillnaden mellan Sozis (socialister) och kommunister å ena sidan och nazister å andra sidan, antagligen bara Marxisternas internationalism och nazisternas nationalism. På alla andra sätt höll de med varandra om kapitalismens ondska. Inte ens huvudkopplingen Nazisterna gjorde mellan kapitalism och judar mötte egentligen något starkare motstånd från socialisterna.”

Världen var inte lika politiskt korrekt innan Förintelsen som efter Förintelsen. Det gjorde att många av nazisternas politiska motståndare inte riktigt trodde att deras handlingar skulle matcha deras ord. Först efteråt visste man bättre.

Vid ett tillfälle åkte Kreisky fast när han försökte smuggla ut ett brev åt Wenninger. Istället för att ange sin kamrat svalde Kreisky lappen. Golare har inga polare och i och med det fick han en livslång vän i sin nazistiske medfånge.

Tacksamhetsskulden behövde lösas in bara några år senare. När Kreisky återigen satt i fängelse men nu var det kontrollerat av Gestapo. Första gången han satt inne hade det varit för att han var socialist. Nu var det för att han var jude.

Kreisky skrev ett brev till Gestapo där han bad om att släppas. Han skrev att han ”vid vilket tillfälle som helst kan bistå Gestapo med namn på i nuläget prominenta, välkända medlemmar i NSDAP som kan vittna om att under min tid som fånge visade jag mig alltid solidarisk med mina nationalsocialistiska fängelsekamrater.”

Muravchik skriver att ”Wenninger använde sitt inflytande för att låta Kreisky fly till Sverige istället för att skickas till ett koncentrationsläger.”

Att det var Sverige som stod värd för Kreisky under kriget är något Muravchik bara skyndar förbi. Och vad ska han annars göra? Han vare sig talar eller läser tystnad.

Vivekanandan skriver bara att Kreisky fängslades av Gestapo men befriades på villkor att han omedelbart lämnade Österrike. Kreisky landade i Sverige i september 1938. En vistelse som skulle vara ända till 1951.

Kreisky var 27 när han kom till Sverige. Han åkte inte därifrån förrän han fyllt 40. Under sin tid i Sverige hann han träffa sin fru – en svensk judisk kvinna som hette Fürth vars far själv hade kommit som Österrikisk jude till Sverige. Men tidigare och för att handla med textilier, inte på flykt undan Gestapo. Han hann få barn och jobb.

Det är ingen liten lucka. Och formativa år. Kreisky skriver själv att det förändrade hans världsbild. När han anlände till Sverige fick han hundra kronor om dagen att leva på tills hans vänner i socialdemokratin lyckades fixa ett jobb åt honom på Konsum.

Nej, inte i kassan. Som konsult åt bolaget såklart.

”Att leva där var en fascinerande upplevelse för mig på alla sätt. Jag slutar aldrig känna tacksamhet mot det landet för allt som det lärde mig – inte minst i termer av politisk slughet.”

 –       Kreisky i ”The Struggle for Democracy in Austria”

Per-Albins Sverige var, när Kreisky var där, i full färd med uppbyggnaden av Folkhemmet med allt vad det innebar av enorma infrastrukturprojekt och full sysselsättning. Enligt Kreisky hade de svenska socialdemokraterna receptet för evig tillväxt och välfärd genom att kombinera sysselsättningsprogram i välfärden med höga skatter och ett generöst omfördelningssystem.

Kurt Bäckström, före detta föreståndare för centrum för Österrikestudier vid Högskolan i Skövde, skriver i ett porträtt av Bruno Kreisky för tidningen Kulturen 2017 att

”de tolv år från 1938 som den av judisk härkomst födde Kreisky levde i Sverige kom att få en avgörande betydelse för relationerna mellan Sverige och Österrike och för honom själv i både politiskt och personligt hänseende.”

England hade varit ”ett alternativt mottagarland”. Inresetillståndet var ordnat.

Ändå blev det Sverige eftersom: ”före resan till Skandinavien hade Kreisky fått en god vän i Torsten Nilsson, som han lärt känna genom Socialistiska ungdomsinternationalen, som på olika sätt efter Hitlers inmarsch verkade för att få Kreisky ut ur Österrike.”

Torsten Nilsson var en framträdande socialdemokratisk politiker under sitt liv. Redan 1927 blev han vald till sekreterare i SSU Skåne. Han valdes snart till ordförande för SSU där han tjänstgjorde mellan 1934 och 1940. Det var som ordförande för SSU han erbjöd Kreisky en tillflyktsort i Sverige. 

Torsten Nilsson var sen socialdemokraternas partisekreterare från 1940-1945.

Och därefter minister i samtliga av Tage Erlanders regeringar. Det var den vän som räddade Kreisky.

Kurt Bäckström skriver att ”I Sverige lärde Kreisky känna flera av de svenska ledande socialdemokraterna som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Ernst Wigforss, Gustaf Möller, Alva och Gunnar Myrdal. En viktig bekantskap blev även Willy Brandt, som först sökt en tillflyktsort i Norge och som talade en korrekt norska med personlig tysk touch; Kreisky skulle med tiden behärska det svenska idiomet väl. I den så kallade Lilla internationalen lärde han känna andra flera betydelsefulla politiska tankefränder Ett viktigt ämne var diskussioner om vad som skulle komma efter kriget. Vänskapen mellan Kreisky och Brandt tillhörde den hållbara sorten.”

Kreisky blev också särskilt god vän med Tage Erlander men Kurt minns att när han träffade Kreiskys personliga sekreterare Margit Schmidt ”underströk (hon) den starka vänskapen mellan Kreisky och Olof Palme.” och att ”Även familjevis var relationerna goda mellan Kreisky och Palme.”

Erlander hade skojat med Kreisky ”att Olof Palme inte kunde bli statsminister: ”Han är alldeles för intelligent för det uppdraget.””  

Och att ”Herrarnas goda sinne för humor kom ofta till användning och förstärkte vänskapen. När Kreisky skulle återvända till Österrike i början av år 1950 höll Erlander ett avskedstal: ”Bruno, du får gärna återvända till Sverige och du får vilket jobb du vill ha – utom mitt eget”.”

Kreisky var för ung för att uppleva första världskrigets verkliga fasor. Han slapp delta. Han var för rik för att drabbas av den stora Depressionen. Genom sin flykt till Sverige kom han också undan andra världskrigets fasor. Medan de flesta i Kreiskys familj mördades i koncentrationslägren levde han i fred i Sverige.

Kanske är det skuld för att ha sluppit det värsta lidandet, eller oförståelse för hur verkligheten faktiskt är beskaffad? Men hans upplevelser påstås ha format honom till en person som hatar orättvisa och lidande. Bruno Kreisky var pacifist och avskydde våld. Enda gångerna han ursäktade det var nazister och arabiska terrorister. Men ska man göra undantag från sina principer är det väl lika bra att göra det ordentligt?

För han verkade ha ett starkt behov att vara god och jag undrar ändå inte om det kanske är en oförlöst skuld som ligger och gnager?

Han försökte återvända till Österrike så fort kriget var över 1946, men atmosfären var inte särskilt välkomnande mot de som hade levt i exil så han återvände till Sverige för att bygga upp den österrikiska delegationen i Stockholm.

Där ägnade han nästan all sin tid åt att försäkra sig om att hans landsmän från Österrike som hade tjänstgjort i tyska armén eller SS skulle få bästa möjliga behandling. Helst skulle de friges så att de kunde återvända till Österrike.

Han försökte också rädda livet på sin gamla cellkamrat Sepp.

Det är sannerligen lojalitet. Wenninger hade tjänstgjort för den organisation som vid det här laget hade mördat större delen av Kreiskys egen familj. Kreisky hade förlorat ett tjugotal familjemedlemmar i dödsläger.

Samtidigt var överlevarna från förintelse- och koncentrationslägren landlösa i Europa.

Men Kreisky var en sann Österrikare, inte jude. Även om han givetvis var jude ändå. Hur mycket han än försökte fly det.

Först 1951 kunde han återvända till Österrike. 1955 fick Österrike sitt fördrag och blev självständigt. Och 1970 blev han statsminister. I en minoritetsregering. Som dessutom var tvungen att  ingå en ohelig allians med det österrikiska ”Frihetspartiet”.

Ett parti med klassiskt liberal politik men som ”skapades av före detta nazister primärt för före detta nazister.”

Det kan låta hårt men vad skulle de göra? Österrike bestod till största delen av före detta nazister. Precis som deras offer försökte de gå vidare. Och i den ”processen” hade de valt Bruno Kreisky till sin ledare.

Före detta nazister som samarbetade med en regering ledd av en socialistisk ”jude”. Var inte det försoning så säg? Bara det att ingen försoning kan fås utan ett erkännande av skuld.

Vilket inte hade skett. Varför Kreiskys kröning bara var en tom gest ämnad att översläta något man helst inte pratade om.

Vilket omedelbart ledde till nästa skandal. Den infamösa Kreisky-Peter-Wiesenthal-affären.

Nazijägaren Simon Wiesenthal avslöjade nästan genast att fyra av ministrarna i Kreiskys nya regering var före detta nazister.

Simon Wiesenthal var också jude men till skillnad från Kreisky hade han upplevt och överlevt Förintelsen. Han överlevde Janowska koncentrationsläger i tre år, Krakow-Plaszow, Gross-Rosen, en dödsmarsch till Chemnitz, Buchenwald och slutligen Mauthausen.

Han förlorade hela sin familj i Förintelsen förutom sin fru. Efter kriget dedikerade han sitt liv åt att spåra och avslöja nazistiska krigsförbrytare. För något måste man göra när man har svårt att sova på nätterna. Han bistod med den information som ledde till Eichmanns gripande och avslöjat hundratals, om inte tusentals, fler.

Sedan 1961 drev han ett centrum för att spåra upp nazister i Wien. Det låter glamoröst och spännande men i verkligheten var det bara Simon Wiesenthal som satt nedgrävd i böcker, register och arkiv.

När Wiesenthal avslöjade namnen blev Kreisky rasande på Wiesenthal. Kreisky försvarade sina ministrar med argumentet att man måste kunna förlåta. Hans egen erfarenhet som politisk fånge, först under den Austro-fascistiska regimen och senare Gestapo, sade honom att alla förtjänar en andra chans. I alla fall om de numera var goda demokrater.

Simon Wiesenthal svara att ”Nazisterna får leva. Nazisterna får dö. Men de bör inte härska över oss.”

En hel del ont blod existerade redan mellan de två. Simon Wiesenthal var öppet för det konservativa Österrikiska Folkpartiet. Han kom dessutom från Polen.

Från den östeuropeiska mer troende, fattiga och outbildade delen av judendomen. I alla fall i jämförelse med den sofistikerade sekulära västeuropeiska judenhet som Kreisky själv kom från.

Fördomarna kan vara en smula överdrivna. Min mormor var polsk judinna och min morfar tysk jude och de lyckades på något sätt vara gifta hela sina liv ändå men en viss sanning ligger nog i att klyftan mellan de två judiska världarna var stor.

Kreisky anklagade Wiesenthal för att leva på att utmåla Österrike som antisemitiskt.

Kreisky visade ett tydligt förakt för judar i allmänhet. Till en journalist sa han att ”Judarna är inget folk, och om de är det är de ett uselt folk.”

Sedan 1971 regerade Kreisky Österrike med absolut majoritet men vid omvalet 1975 såg det inte ut som att han skulle få behålla den. Han ingick åter en allians med Friedrich Peter från Frihetspartiet.

Simon Wiesenthal var klar med sin rapport innan valet men övertalades efter att ha visat den för presidenten att inte publicera den före valet. Risken fanns att Österrikarna skulle se det som ”utländsk inblandning” i deras affärer.

Wiesenthal var inte bara jude. Han var från början också polsk jude. Men det var inte hans polskhet som åsyftades när presidenten varnade honom. Wiesenthal höll med presidenten.

Han valde att vänta tills fyra dagar efter valet. Socialdemokraterna hade dessutom fått absolut majoritet igen så de behövde inte Frihetspartiets stöd. Det fanns alltså ingen anledning för Kreisky att bli upprörd.

Rapporten visade att Friedrich Peter inte bara hade varit Obersturmbahnfuhrer i SS – något han tidigare hade dolt – han var dessutom med i en brigad som ingick i Einsatzgruppen. Ansvariga för det dokumenterade mordet på över 10 000 människor.

Deras specialinriktning var att mörda civila och då framför allt judar.

Friedrich Peter erkände nu att han visst varit med i SS men inte varit närvarande under massakrerna. Kreisky attackerar istället Wiesenthal och försvarar Peter. Trots att han inte längre behöver Friedrich Peter politiskt.

Hans förmåga att förlåta är verkligen enastående. Den utsträcker sig till en person mördat tusentals men inte en av nazismens offer, en överlevare, som anklagar en före detta bödel för övergrepp? Istället anklagar Kreisky Wiesenthal för att vara en ”krypto-rasist” som själv bidrar till antisemitismen i Österrike.

Det slutar inte där. Han anklagar också Wiesenthal för att bedriva ett spioncenter, ”vara fascist”, använda sig av ”maffialiknande metoder” och för att ha ”arbetat för Gestapo”.

En Capo. Det är en allvarlig anklagelse för en jude. Det är ett rykte som har en tendens att fastna. Oavsett grad av sanning. Ett sånt rykte som därefter får varje person den möter att tänka ”är det sant?”.

Ryktet hade spritts av tjeckiska eller polska underrättelsetjänsten, alltså KGB, för att smutskasta Wiesenthal. Varför Kreisky förde det vidare är ett mysterium i sig? Det skulle ta åratal innan det definitivt motbevisades.

Han krävde också en parlamentarisk utredning av Wiesenthals center. Anklagelserna blev till sist så allvarliga att Wiesenthal stämde Kreisky för förtal. Han drogs tillbaka stämningen efter att Kreisky hade övertalats av partikamrater att lugna ner sig.

Hans uppträdande var inte statsmannalikt och det skadade inte bara hans anseende inom landet. Rubrikerna i utlandet skadade hela Österrikes anseende.

Den gången avslutades debaclet med att Kreisky utropade att ”han inte längre ville vara jude!” varpå Wiesenthal svarade att ”Den enda i Österrike som inte tror att Kreisky är jude är Kreisky!”

 

Kapitel 37 ”To be a Jew or not be a Jew? That is a question!”

 ”Under ett halvt århundrade har vi misslyckats med att kalla saker vid dess rätta namn eller att tänka igenom saker ordentligt, och femtio år från nu kommer vi fortfarande försöka hinna ikapp.”

– Alexander Solzhenitsyn

Till saken hörde att Kreisky aldrig såg sig själv som jude. Han satte sina barn i protestantisk skola. Trots att han gift sig med en judinna ville han själv inte att hans barn skulle bli troende. Inte troende judar i alla fall.  Kreisky själv var inte troende alls.

Flera historiker har anmärkt att kritiken i österrikisk media till trots var det smart politik att vara en smula antisemitisk i Österrike där säkert sjuttio procent av befolkningen fram till alldeles nyligen levt i ett nazistiskt Stortyskland. Det attraherade helt enkelt väljare.

Det är möjligt. Men giftet i Kreiskys utfall försöker inte dölja ett genuint hat. För mig ter sig Kreiskys sätt att utöva sin judendom enbart till att ge före detta nazister förlåtelse som något betydligt mer personligt.

Det finns något kristet i den messiasmyt som Kreisky försöker leva ut. Jesus var trots allt också en liten judisk pojke. En judisk pojke som försakade sin tro för att ge frälsning åt hedningarna.

Wiesenthals anklagelser avslöjade myten av Kreisky som den helt igenom gode frälsaren.

En stor artikel i veckotidningen Profil som granskade affären ställde sig på Wiesenthals sida och fördömde kanslerns agerande. Precis som vi svenskar verkar Österrikarna besatta av anseende och Kreiskys uppträdande ansågs inte värdigt eller “statsmannalikt”.

Kreisky stämde tidningen för förtal och vann. Sverige är inte det enda germanska land med socialdemokratiskt system som fick yttrandefrihet sent.

Domen ändrades först 1986 av den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Journalisten och tidningen han arbetade för fick upprättelse.

Samtidigt hade Kreisky återigen börjat anklaga Simon Wiesenthal för att ha samarbetat med Gestapo. När han nu inte längre var kansler var han inte skyddad av immunitet. Wiesenthal stämde honom och vann ett rekordstort skadestånd.

Utöver att Wiesenthals och Kreiskys bråk i första hand handlade om Österrikarnas inställning till andra världskriget och Förintelsen, i andra hand deras respektive inställning till sina egna judiska identiteter, så handlade det i tredje hand om inställningen till Israel.

Kreisky gillade inte Israel. Milt sagt. Trots att han var en övertygad socialist och trots att Israel verkligen så gott någon kunde försökte leva upp till de just de demokratiskt socialistiska ideal han själv ägnade sitt liv åt att förverkliga kunde han inte förmå sig att se annat än fel i den judiska staten. Lika fel som han tyckte den var tyckte han att idén om en palestinsk stat var rätt.

Det uppenbarade sig igen under uppbyggnaden för det som skulle komma att bli känt som Yom Kippur-kriget 1973. Bara ett år innan vår berättelses centrum. Kreisky gjorde sig där, om jag ska tolka det välvilligt med historiens visshet bakom mig, till arabländernas nyttiga idiot.

Alternativet, att jag förutsatte att han visste vad han gjorde då skulle vara mycket värre. För det skulle innebära att Kreisky hade gått från att förlåta nazisters övergrepp och mord på judar till att hjälpa araberna med nästa Förintelse.

Kriget 1967 hade förändrat bilden av israelerna som svaga människospillror till starka erövrare. Återkommande av beskrivningar från de som levde då är bilden av den Israeliske befälhavaren Moshe Dayan, i full uniform med vapen i hand eller sittandes ombord en stridsvagn, bildade han med sitt rakade huvud och sin lapp för ögat en stil för både skurkar och hjältar actionfilmer och serier för årtionden framåt. Mest skurkar skulle jag tro men jag har inte den undersökt saken verför det är bättre att låta bli att chansa.

Det som vände världen från beundran till fruktan hade motsatt effekt på judarna i Sovjetunionen. De judar som levde bakom järnridån var i någon mening dubbelt förtryckta. Alla i Sovjetunionen levde i en diktatur men även i en diktatur finns det grupper som får smaka på mer av förtrycket än andra.

Liksom alla bakom järnridån fick de inte åka. Sovjetunionen använde dem dessutom som spelbricka i förhandlingar mot araberna som såg ett ständigt hot i att fler judar skulle få komma till Israel.

Rysslands judar var den största, enda stora, judiska populationen kvar i Öst efter Förintelsen. Övriga östeuropeiska judar var nästan helt utrotade. Kranen för de ryska judarna hade varit tilltäppt och ingen hade vågat protestera högljutt men Israels seger i sexdagarskriget 1967 gav dem hopp.

Israel hade inte bara försvarat sig. De hade angripit och vunnit. Det hade skapat ett tryck på Sovjet, utifrån och inifrån, vilket till slut gjorde att några få judar, då och då, fick utresetillstånd.

En massemigration hade inte sett bra ut för Sovjets del. För de lyckliga få gick resan med tåg från Slovakien över gränsen till Österrike. För palestinierna var det väldigt viktigt att gränsen stängdes och tillflödet av judar till Israel stoppades.

Arabländerna å sin sida behövde en avledningsmanöver från sina militära förberedelser för det som skulle komma att bli känt som Yom-Kippur-kriget. I september 1973 kapade två terrorister tåget strax efter att det åkt över gränsen till Österrike. Gisslan bestod av sju judar varav en var en 73-årig man och två andra en mor och hennes treåring.

Kraven var enkla. Att Österrike stängde ner Schoenau och att terroristerna skulle få flyga därifrån med gisslan. Om landet inte hörsammade arabernas ultimatum skulle gisslan dödas och Österrike bli utsatt för en terrorkampanj.

Det är ett svårt val att ställas inför. Bruno Kreiskys främsta ansvar som Förbundskansler är Österrikes säkerhet. Inte ryska judars vilja att få fly förtrycket i Sovjetunionen. Gör han som terroristerna vill besparar han sig själv och sin befolkning risken för terrorattentat.

Men det är en kortsiktig seger. För har du väl visat hela världen att du viker dig för utpressning kommer det att bjuda in alla som önskar att göra detsamma. Genom att vika dig för mobbaren ger du mobbaren rätt.

Ett svårt beslut men ett som inte verkar tagit Bruno Kreisky särskilt lång tid att fatta. Han sammankallade parlamentet och lät meddela att Schoenau skulle stängas med omedelbar verkan. Terroristerna fick tillåtelse att flyga till Libyen men utan gisslan.

Att gisslan slapp åka med är en seger för Kreisky. Det ska erkännas. Varje människoliv räknas.

Men de riktiga segrarna var Sovjetunionen och Arabstaterna. Sovjet som slapp släppa ut sina judar. Alla som flydde Sovjet var en säkerhetsrisk. Bara att åka…

Det var också en seger för araberna. Schoenau stängt och samtidigt som världens ögon var fastklistrade vid dramat mobiliserade Egypten och Syrien för fullt.

I arabvärlden hyllades Bruno Kreisky som en hjälte

Golda Meir, som då var Israels premiärminister, skulle just hålla ett tal för Europarådet när nyheten nådde henne. Talet var egentligen tänkt som ett tacktal för att medlemsländerna i Europarådet hade satt press på Sovjetunionen för att låta judarna resa till Israel.

Hennes talskrivare hade förberett ett tal åt henne men när nyheten om Schoenau nådde henne kastade hon manus åt sidan och talade direkt från hjärnan. Till hennes talskrivares stora förtret.

”Sen arabiska terrorister har misslyckats i sina förfärliga försök att orsaka förödelse i Israel har de på sistone gått över till att begå grymheter mot Israeliska och judiska mål i Europa, med vilket de fått hjälp och bistånd av Arabländerna.”

Enligt hennes talskrivare fick denna anklagelse kammaren att vrida sig av obehag. Ett obehag som bara tilltog när Golda fortsatte med att tala om terrorattentatet mot den israeliska OS-truppen i Munchen året innan eftersom mördarna just hade sluppit ut ur fängelse i utbyte mot ett tyskt Lufthansa-plan fullt av resenärer.

Hon sa att hon förstod att europeiska regeringar nu stod inför valet att undvika terror genom att förbjuda judar eller i alla fall Israeler att vistas i landet. Men om de gör det så bryter de mot rätten för alla människor att färdas fritt.

”Europas regeringar har inget annat val än att besluta om hur de ska göra. Till alla som upprätthåller lag och rätt föreslåt jag att det bara finns ett svar – inga förhandlingar med terrorister, inga eftergifter. Varje regering som ingår avtal med de här mördarna gör det på egen risk. Det som hände i Wien är att en demokratisk stat, en europeisk regering, slöt ett avtal med terrorister. Genom det har det dragit skam över sig själv. Genom att göra det har den brutit mot en fundamental princip inom rättsäkerheten. Rätten att fritt förflytta sig. Eller gäller den inte Ryska judar? Vilken seger för terroristerna detta är!”

Efteråt beordrade hon omedelbart regeringsplanet att sätta kurs mot Wien. Som tur är för oss fick hennes försmådde talskrivare följa med och kunde rapportera från mötet.

Enligt honom reste sig Kreisky inte ens från bakom sitt skrivbord för att möta henne när hon kom in i rummet.

Om det var av rädsla för Golda Meir eller avsmak för henne får vi aldrig veta. Ett kort handslag är allt som utbyts innan Golda sätter sig ner mittemot Kreisky och inleder formellt med hans titel – ”herr Kansler!”

Efter artighetsfraser och tack för att Österrike ändå låtit judar passera över dess territorium frågar Golda Meir Bruno Kreisky ”Jag vet att du som jude aldrig visat något intresse för den judiska staten. Är det korrekt?”

”Det stämmer” svarar Kreisky och tillägger att han ”aldrig gjort någon hemlighet av min övertygelse att Zionism inte är svaret på de problem som det judiska folket kan komma att möta”.

Att Kreisky trots den övertygelsen lät Israel använda Schoenau som transit gjorde Golda Meir extra tacksam förklarade hon.

”Men Schoenau har varit ett problem för oss ett bra tag nu” svarade Kreisky.

”Hur då?” undrade Golda.

”Till att börja med har det alltid varit en potentiell måltavla för terrorister…” vilket vid det tillfället bara varit sant en gång. Och en gång är ingen gång som de säger…

Men Golda avbröt honom ”Herr Kreisky, om du stänger Schoenau kommer det aldrig att ta slut. Varhelst judar samlas i Europa för att resa vidare till Israel kommer de att hållas gisslan av terrorister.”

Kreisky lät sig inte avbrytas utan vidare utan svarade ilsket ”men varför ska Österrike ensamt bära bördan?”

Eller så spelade han dum. Hur judarna fick resa ut ur Ryssland var inte upp till vare sig honom eller Golda Meir. Ryssarnas villkor var att ingen jude fick flyga ut. Då hade de kunnat flygas direkt till Israel. Men Sovjetunionen hade brutit diplomatiska kontakter med Israelerna sedan deras seger i sexdagarskriget 1967.

Inte nog med att israelernas seger hade besegrat Sovjetunionens allierade i arabstaterna. Risken fanns att Israels seger skapade orealistiska förväntningar hos alla förtryckta nationer inom USSR.

Kreiskys förslag föll på Holland eftersom det var de som representerade Israel i Ryssland men Golda svarar så lugnt hon kan att ”det beror helt på ryssarna.” De hade krävt att resan skulle ske med tåg och genom Österrike från Tjeckoslovakien.

”Du vet och jag vet att det krävs mod för en jude att över huvud taget ansöka om utresetillstånd för att komma till oss från Ryssland. De förlorar sina jobb, de förlorar sina medborgarskap och de hålls i oviss väntan i åratal. Och när ett tillstånd beviljas, får de flesta inte mer än en vecka på sig att packa och säga adjö och åka. De kommer ut i frihet som dystra spillror, och vi vet aldrig hur många det är på någon av tågen som ankommer i Wien. Vi behöver en uppsamlingspunkt, ett uppsamlingsläger. Vi behöver Schoenau.”

Vid det här tillfället la Kreisky ”sina armbågar på bordet” och ”vilade sina fingertoppar mot varandra i ett torn” varpå han svarade att ”Fru Meir, det är Österrikes humanitära plikt att hjälpa flyktingar från vilket land de än kommer men inte när det utsätter Österrike för fara. Jag kommer aldrig att ansvara för blodsutgjutelse på Österrikisk mark.”

Ett hedervärt resonemang kan tyckas. Goldas svar får Kreisky att spåra ur. ”Är det inte också en humanitär plikt att inte vika sig för utpressning av terrorister herr Kansler?”

”Små länder har få alternativ när det kommer till utpressning av terrorister!” svarade Kreisky.

Men Golda Meir, som själv var ledare för ett litet omgivet av fiender svarade med erfarenhetens övertygelse att ”Inga uppgörelser kan göras med terrorister under några omständigheter. Vad du har gjort är att uppmuntra mer gisslantagande.”

Priset du betalar för att ge vika för terrorister är nämligen att du då visat terroristerna att terror fungerar. Den kortsiktiga vinsten att slippa ett terrordåd idag ger alltså upphov till att hotet kommer upprepas.

Kreisky började protestera men Golda fortsatte. ”Du har öppnat dörren för terroristerna. Du har dragit förnyad skam över Österrike. Jag kom just från Europarådet. De fördömer dig nästan varenda man. Bara Arabvärlden hyllar dig som en hjälte!”

I New York Times den fjärde oktober 1973, i en artikel av Juan De Onis med rubriken ”Kreisky blir hjälte i Arabvärlden” kan jag läsa att:

”Kansler Bruno Kreisky av Österrike, som är av judisk börd, har framträtt som en hjälte i Arabvärlden för sin vägran att under tryck från israelerna ändra sitt beslut om att avsluta transiträtten för judiska emigranter från Sovjetunionen. Hans vägran vann förstasidesrubriker och hyllningar från Kairo till Bagdad.”

Enligt New York Times artikel sågs Kreisky som ”ett viktigt framsteg för Araberna i deras diplomatiska ansträngningar för att isolera Israel från västländernas stöd i frågor gällande Arabisk mark som togs i kriget 67 (reds anm sexdagarskriget)”

1973 benämns Västbanken och Gaza fortfarande som ”Arabisk mark”. Inte palestinsk. Mötet i Rabat som ska kröna Arafat till Palestiniernas frälsare har ännu inte ägt rum. Det är ett år bort.

Liksom Palmes möte med Arafat. Inte heller Kreisky har ännu träffat Arafat.

Dr. Clovis Maksoud, som bara introduceras som “en palestinsk intellektuell”, förklarar att ”Det faktum att Kreisky är jude, men inte böjde sig för Fru Meir, är oerhört viktigt för det visar att sionismen inte är oövervinnerlig”.

Terrorattentatet hade ägt rum med PLOs vetskap men inte på dess order enligt källor till Juan De Onis. I en libanesisk veckotidning som hette Assayad intervjuas en av ledarna för operationen bredvid en dator och ett citat av terroristen när han skryter att ”Till och med en dator användes för planeringen av operationen för att säkra dess framgång.”

Det är inte relevant för vår berättelse. Men det är lite roligt. Hur datorn användes i planeringen framgick inte så det överlämnar jag i din egen fantasis trygga händer.

Vad gäller Golda Meirs anklagelse om att Kreisky nu var en hjälte i Arabvärlden svarade Kreisky bara med uttryckslös röst att ”Nåja, det finns inget jag kan göra åt det” och tillade att ”du och jag tillhör olika världar”.

Golda svarade sarkastiskt att ”Det gör vi verkligen herr Kreisky. Vi tillhör två väldigt, väldigt olika världar.”

Inom terrorismforskning finns det två dominerande perspektiv. Det ena fokuserar på terrorns orsaker. Fattigdom, förtryck, ideologi eller religion.

Det andra perspektivet fokuserar på terrorns konsekvenser.

Kreiskys perspektiv ser ut som det förstnämnda draget till sin yttersta gräns. För någonstans tar förklaringar slut och legitimering vid.

Att skylla osämjan på att de kommer från olika världar är litet förmätet när man betänker att Golda Meir levde i värld med terrorns konsekvenser. När det smäller bomber omkring dig är du mindre intresserad av varför de smäller. Du vill bara att de ska sluta smälla.

Den värld Golda Meir levde krävde därför ett slut på terror. För hon levde med terrorns konsekvenser. Först när det slutat smälla kunde hon intressera sig för orsakerna.

Till pressen sa hon att mötet kunde sammanfattas med att Kreisky ”inte ens bjöd mig på ett glas vatten”.

Kreiskys kommentar till media var att Österrike inte skulle låta sig skrämmas till lydnad. Att terroristerna just hade lyckats med just det verkade inte Kreisky medveten om.

Problemet verkar snarare ha varit att Golda Meir inte hotade med mer än skuldbeläggande. Hade hon tagit några ryska judar som gisslan hade hon kanske lyckats bättre?

Den internationella storm som följde skulle till slut tvinga Kreisky att ta tillbaka sitt beslut. Men det var senare. För bara några dagar senare anföll Egypten och Syrien Israel med en koalition av arabstater.

Attacken överraskade israelerna. Fokus hade legat på annat. I bästa fall legitimerade Kreiskys val terrorism. I värsta fall agerade han avledning åt arabvärldens samlade anfall.

Kriget 1973 kom senare att bli känt som Yom Kippur-kriget. Det skulle leda till Golda Meirs avgång.

 

Kapitel 38  ”Oljevapnet”

“We must totally destroy all spice production on Arrakis. The Guild and the entire Universe depends on spice. He who can destroy a thing, controls a thing.”

– Paul Atreides, Dune, 20 000 år in i framtiden

Kriget 73 fick båda parter att omvärdera konflikten. Israel lärde sig efter tunga förluster att de inte alltid skulle kunna besegra arabstaterna militärt. Yrvakenheten inför anfallet, de stora förlusterna och det psykologiska bakslag som insikten bar med sig ledde i förlängningen till att Golda Meir avgick.

Arabstaterna hade redan fått sig en rejäl psykologisk törn i de två första krigen när de trots sitt numerära överläge inte lyckades utplåna israelerna. Värst hade dock sexdagarskriget 67 varit då de förlorade på lika få dagar som kriget har i sitt namn.

Kriget 1973 gav dem ytterligare en smärtsam verklighetskorrigering.

Eftersom anfallet kom plötsligt hade arabstaterna i början av kriget stora framgångar. Men israelerna hämtade sig snabbt och snart regnade det artilleri strax utanför Damaskus portar. Den Egyptiske arméns första intrång hade stött på liknande problem och befann sig snart omringade.

Omställningen från euforiskt segerrus till bitter förtvivlan fick araberna att omvärdera sin strategi. En del i den strategin var att göra Arafats PLO till representanter för den arabiska saken. Den andra var det så kallade Oljevapnet.

OAPEC står för Organization of Arab Petroleum Exporting Countries och som namnet antyder är det en organisation som sökte kontrollera oljeproduktionen. Araberna hade försökt att använda oljan som vapen tidigare. Vid Suezkrisen 56 och i sexdagarskriget 1967. Men utan större framgång.

Den här gången riktade sig embargot mot länder som araberna uppfattade som Israels allierade. Sovjet hade redan börjat skicka militärt stöd till araberna men när Nixon skickade vapen och ammunition till Israelerna satte arabstaterna stopp.

Den nittonde oktober 1973 satte embargot igång. De andra länderna på oljeproducenternas lista var Holland, Sydafrika, Portugal och Rhodesia – som bara existerade som stat, en stat som dessutom ingen erkände, mellan 1965 och 1979. Varför de inte längre är med oss.

Vi lär få vänta ytterligare hundra år på en tyst minut för Rhodesia. Som jag sa i förra delen är det bäst att inte stanna för länge med de döda. Det finns risk att man glömmer bort tiden och blir kvar i dödsriket.

Embargot sänkte produktionen av olja månad för månad. I december 1973 hade produktionen sänkts med 25 procent. Priset hade höjts med 70 procent. Oljevapnet fungerade. Vilket utlöste en internationell lågkonjunktur.

I sina memoarer berättar Golda Meir om mötet hon krävde med Socialistinternationalen när kriget var över och Oljekrisen hade börjat. Sin vana trogen skällde hon ut dem. Solidariteten bland socialisterna hade inte visat sig. Ingen av dem hade erbjudit någon hjälp över huvud taget.

Var fanns solidariteten frågade hon sig? Nästan alla i rummet var partiledare för stora partier – vissa ledde länder. En av dem var Olof Palme.

När hon var klar var det helt tyst i rummet. Ingen sa ett knyst. Golda berättar att hon hörde en röst bakom sig som sa: ”Det är klart att de inte kan tala. Deras strupar är tilltäppta av olja.”

Enligt Kreiskys biograf Vivekanandan insåg Kreisky europeisk industris beroende av arabisk olja från mellanöstern innan någon annan och det var det som fick honom att offentligt tillkännage att den arabisk-israeliska konflikten var ”en av vår tids centrala frågor”.

Det är inte ovanligt att människor anför tesen att om den israelisk-palestinska konflikten löste skulle det vara lösningen på fred i hela mellanöstern. Ibland till och med hela världen. Det är en orimlig sak att tro på.

Följer du tanken fullt ut och förutsätter att det inte skulle uppstå några andra konflikter i Mellanöstern om det bara blev fred mellan judar och araber måste du i grunden förutsätta att alla konflikter i Mellanöstern på något sätt är judarnas fel.

Antingen det eller så är du helt okunnig om historia. Det har alltid varit konflikt i Mellanöstern. Det var konflikt innan judarna uppstod som folk och det var konflikt medan de var på andra ställen och det kommer vara konflikt efter att de är borta.

Det är bara i Kreiskys värld det är fred på jorden. Det är den socialistiska utopin. Ett fulländat paradis. Men för att komma till paradiset måste du dö. Det går inte att upprätthålla på jorden.

I den verkliga världen, den värld som Golda Meir levde i, är det ständig konflikt. Livet består till väldigt stor del av just konflikt.

I verkligheten fanns det fler sätt än Kreiskys att både besegra terrorismen och hantera arabstaternas oljeembargo. Om de sätten hade varit bättre får vi aldrig veta. I januari 1974 var krisen över.

Bruno Kreisky skrev senare att ”som ett resultat av Oljekrisen nådde jag ett genombrott med Socialistinternationalen.”

Genombrottet bestod i att Kreisky skulle få leda ett utredningsuppdrag åt Socialistinternationalen för att utreda ”fakta” om konflikten. Vilka fakta det rörde sig om är oklart.

Som Muravchik påpekar var det inte bara så att mesta redan var känt. De inblandade var dessutom samma människor som varit med och fattat besluten som lett fram till den nuvarande krisen.

Ville man ge sken av att vara objektiv eller opartisk var Bruno Kreisky inte rätt man för jobbet.

I ett uttalande till socialistinternationalen förklarade Kreisky att han ”kontaktade Arafat för flera år sedan”. Deras kontakter hade skett genom mellanhänder men Kreisky försäkrade att han hade meddelat Arafat om ”hur meningslöst och grymt jag tycker att terrorism är, och hur djupt övertygad jag är om att det kan skada även en god sak”.

Huruvida Arafat höll med Kreisky eller inte säger inte Kreisky. Men Arafat skulle inte avsvära sig våld, erkänna Israels rätt att existera eller fördöma terrorism förrän Osloavtalet 1993. Fram till dess höll han inte med Kreisky i vare sig ord eller handling. Och efter Osloavtalet fram till hans död höll han kanske med Kreisky i ord, men inte i handling.

I korrespondensen med Arafat hade de två kommit fram till att de borde träffa varandra på riktigt. ”Jag informerade Willy Brandt om det här mötet och frågade honom om han också ville träffa Arafat.”

Willy Brandt var det demokratiska Västtysklands socialdemokratiska Förbundskansler. Hans livslånga vänskap med Kreisky går tillbaka till andra världskriget. De träffades i Stockholm.

Trots att både Vivekanandan och Kreisky själv påstår att han insåg konfliktens vikt och västvärldens behov av olja långt innan någon annan var det först på sjuttiotalet som Kreisky verkligen kom in i matchen.

Innan dess, från mitten av sextiotalet, hade han på Socialistinternationalens möten haft ståndpunkten att västs pro-israeliska hållning inte fick göra att de tappade kontakten med den arabiska världen. Han skriver att ”Tage Erlander och, före honom, den förre internationelle sekreteraren för det svenska partiet, Kaj Björk, var de enda som visade en viss förståelse för min ståndpunkt.” (sid 478 i Bruno Kreiskys memoarer ”Memoirs”)

Kreisky angav tre skäl till sin inblandning i konflikten.

För det första för att han, som han skriver själv ”finner det oacceptabelt att hundratusentals människor med våld drivs på flykt från sitt hemland.”

En sympatisk ståndpunkt, men en som Kreisky aldrig verkade framföra när det gällde de mellan sju och 800 000 judar som fördrevs från Arabländerna vid Israels tillkomst 1948. Eller för den delen judiska flyktingar som fördrivits från sina hemländer i Europa till just Israel för att deras landsmän försökte mörda dem.

Kreiskys eget hemland var dessutom ett av de främsta exemplen på just det. Att Kreisky levde sitt liv i förnekelse inför det hans landsmän deltagit i medan han var trygg i Sverige Spelade ingen roll. Ingen kunde någonsin anklaga Kreisky för dubbla lojaliteter.

Det är en vanlig fördom om judar. Att de har ”dubbla lojaliteter”. Underförstått innebär det att man inte kan lita på dem. Att deras lojalitet i första hand tjänar det judiska folkets, eller sen landets tillkomst Israels, intressen. Kanske undvek Kreisky, medvetet eller undermedvetet, att anklagas för just det?

Han skriver ”För det andra blev jag väldigt tidigt övertygad om att Israel bara kunde existera som en sorts korsfararstat… … Israels enda chans att överleva är i en fredlig miljö, helst i en värld där samexistens är normen.”

”Korsfararstat” är en märklig benämning på en judisk stat. Någonstans långt bak i Brunos undermedvetna anas en världsbild där Israel bara är spjutspetsen i ett kristendomens krig mot Islam.

Socialismen formades till stor del som en reaktion på kyrkans makt. Som en annan sorts kristendom. När Marx gjorde den ”vetenskaplig” tog han bort det gudomliga. Kvar blev en ideologi som påminner om en religion. Särskilt sedan Marx slutade betraktas som ”vetenskaplig” av alla som inte är socialister.

Annars är det mest i den arabiska propagandan man hittar den typen av retorik om västländerna.

Var den här ”fredliga miljön” i ”en värld där samexistens är normen” faktiskt existerar avslöjar inte Kreisky. Den verkar, som nämnts tidigare, aldrig ha existerat i Mellanöstern i alla fall.

”För det tredje har jag varit väldigt medveten om att vi inte har råd att vara likgiltiga gentemot arabvärlden. Eftersom vi i Europa har ett vitalt behov av de energireserver som finns i de länderna och för att vi därmed i viss utsträckning är i en beroendeposition, kan vi inte ignorera de politiska konsekvenserna. Man kan inte se på Arabisk olja som ett isolerat fenomen.”

Varpå jag tror att vi nått fram till pudelns kärna. Olja. Den moderna västerländska civilisationens livsblod. På ett möte med socialistinternationalen i London i November 1973 föreslår Kreisky att han ska få utreda frågan.

Han fick sin vilja igenom. En av de närvarande vid mötet var Olof Palme. En annan var Willy Brandt. (Vivekanandan sid 130)

Kreiskys faktakommission besökte Mellanöstern tre gånger under en period av tre år. 1974, 1975 och 1976. De skulle inte presentera rapporten förrän 1977. Vid det laget var Israel redan isolerat från omvärlden.

Så att rapporten la hela skulden för konflikten på Israel spelade egentligen ingen roll. Den ende arabledare som hade visat det minsta intresse för att ens tala med israelerna enligt rapporten var Anwar Sadat. De övriga var benhårt emot någon som helst kompromiss.

Det Kreisky rapporterade som eventuell kompromissvilja hade lett till utplånandet av Israel.

Kreisky själv anser att kommissionen var en succé. Vivekanandan, hans beundrande biograf, instämmer. Kreisky hävdar att uppdraget ledde till att PLO öppnade upp sig för politiska lösningar.

I verkligheten hade Arafats Fatah bestämt sig för den strategin redan 1962. Hos Boumedienne i Algeriet. Som en strategi i ett krig som inte skulle vara över förrän hela ”Palestina” var ”befriat” från judarna.

För att bevisa det och att PLO vill ha fred citerar han en mening ur Arafats tal i FN. Det om Arafats dröm att ”återvända med mitt folk ur exilen: till Palestina för att leva med den judiske frihetskämpen och hans partners med den arabiske prästen, i en demokratisk stat där Kristna, Judar och Muslimer lever i rättvisa, broderskap och framsteg.”

Alla nyckelord finns där: Multikulturalismen, Demokratin, Rättvisan, Broderskapet och Framstegen. Men tittar du noga saknas något. Där finns ingen judisk stat. Arafat erkänner inte Israels existens.

Arafat vill se en enstatslösning. Vilket skulle bli en arabisk stat. Om den då blev demokratisk skulle det i så fall vara den första.

När Arafat väl fick möjligheten att skapa en demokratisk stat valde palestinierna Hamas. Den palestinska myndighet han lämnar efter sig har inte haft ett val på över ett decennium när detta skrivs.

Men kommissionen var en succé från Kreiskys perspektiv. Han hade lyckats med det han föresatt sig. Medlemmarna i Socialistinternationalen hade vänt från att vara för till att vara mot Israel.

Snarare av olja än Kreisky visserligen. Han hade bara utnyttjats av de andra för att undslippa anklagelser om antisemitism.

Kreisky ger också sig själv äran för att ha bidragit till att legitimera Arafat som statsman och PLO som de palestinska arabernas representant. Men den äran tillfaller inte honom. Den tillfaller Olof Palme.

1974, på Socialistinternationalens kommissions första resa, besökte de Egypten, Israel och Syrien. Sant är att det är första gången en västerländsk statschef träffar Arafat. Men Kreisky är inte där i egenskap av statschef. Han är där som socialist.

Inte ens som individ. Som del av en grupp. Med på resan som representant för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti är Bertil Löfberg.

Kapitel 39 ”Dagen Efter”

“Om du talar sanning behöver du inte komma ihåg någonting.”

– Mark Twain

Dagen efter Arafats tal i FN, två dagar efter Palmes middag med Arafat, torsdagen den 14:e november 1974 är tre av de första stora tidningarna fortfarande fokuserade på förtroendefrågan mot Palme. Men Expressen bryter av.

Rubriken på förstasidan lyder ”UD VISSTE OM MÖTET I FÖRVÄG!”

Under rubriken är det en bild från middagen. Arafat ser ut som att han sover bakom sina solglasögon, Boumedienne ser ut som att han är djupt försjunken i tankar fjärran från det som pågår runtom honom.

Mellan dem står Olof Palme upp och håller tal stirrandes ned i vad som ser ut som ett väldigt långt manus. Lyckligt ovetandes om att han verkar tråka ut sina värdar. 

Vid sidan av, i en serie notiser, kan jag under rubriken ”VAD GÖR VI AV VÅRA APPARATER?” läsa ”Den Tysta Folkrörelsens dagar är räknade. I jul puttrar hembränningsapparaterna för sista gången. För på nyåret är det väldigt brottsligt att inneha destillationsapparater, det beslöt riksdagen igår.”

Som en påminnelse om att en annan värld inte bara är möjlig utan faktiskt har existerat. Notisen avslutas med frågan: ”Men vad ska vi göra av burkarna?” och uppmaningen ”Hitta på något roligt av din gamla kokare!” men den artikeln är på sidan tolv.

Det vi letar efter finns på sid 6.. Där kan jag läsa om Palmes middag med Arafat att ”I själva verket var planerna på mötet kända av svenska UD-tjänstemän redan på måndagseftermiddagen, mer än ett dygn före det ”överraskande” mötet.”

Ambassaden är antagligen inte angiven för att skydda källan. Så på en “icke-namngiven” ambassad någonstans i Europa ”sammankallade ambassadören sina närmaste tjänstemän redan efter lunch för att informera dem om det ”överraskande” mötet.” och att ”Med de snabba kommunikationerna som finns inom utrikesförvaltningen betyder att nyheten ungefär samtidigt bör ha varit känd för den svenska regeringen.”

Lars Persson avslutar med att konstatera ”När statsministern säger att han kände till mötet bara någon minut i förväg måste det betyda antingen att UD hemlighållit saken för honom eller att han inte säger sanningen om sitt möte med Arafat.”

Christer Gerlach fortsätter i artikeln nedanför. Han avslöjar att Expressens och Svenska Dagbladets reportrar redan på måndagen ”hade fått säkra informationer om att representanter från bland andra Palestinska befrielsefronten skall delta i den officiella middagen på tisdagen.”  

Ledaren i Svenska Dagbladet lyder ”En otrolig affär” och inleder med frågan ”Har Olof Palme frivilligt ställt sig i den arabiska propagandans tjänst?”

 Den fortsätter med frågan ”Ljuger statsministern om sin roll vid sammanträffandet med PLO-ledaren Yassir Arafat?”

 För att sedan själv besvara dem. ”Expressen avslöjar idag att man inom UD redan i måndags kände till att Palme och Arafat skulle träffas på tisdagen. Mot den bakgrunden måste båda frågorna besvaras med ja. Palme var beredd att ge PLO-ledaren Arafat en stor propagandaframgång just för dennes FN-framträdande.”

Skälet till mörkläggningen tror SvD är att ”Palme vill inte att svenska folket ska veta att han frivilligt ställer upp som propagandamakare för arabsidan mot Israel. Därför berättar han osanningar om hur mötet gick till.” Vilket är svårt att argumentera mot.

Den egentliga frågan om varför Palme “frivilligt ställt sig i den arabiska propagandans tjänst” verkar svenska media aldrig ställa. I alla fall inte i relation till mötet med Arafat och dennes tal i FN.

Jag menar inte att jag nödvändigtvis begär en psykologisk analys med förklaringsmodeller ur Palmes barndom. Jag menar bara vad han kan tänkas ha fått i utbyte?

”Någon kupp utsattes inte Palme för av den algeriske presidenten. Den svenska regeringen hade i god tid före middagen informerats om planerna på att låta Arafat vara med. Palme har godtagit dessa planer. Så måste Expressens fakta tolkas.”

Ytterligare en underrubrik lyder ”Sensation”.

”Det hade med mer än ett dygns varsel varit lätt att avstyra sammanträffandet. Att Olof Palme som västerländsk statsminister sammanträffar med terroristledaren Yassir Arafat är en världssensation. PLO och dess terrorverksamhet är avskydda av en överväldigande svensk opinion. Det var därför som Olof Palme velat låta påskina att han utsattes för en kupp” och avslutas med ”Sammanträffandets enda uppgift var att ge PLO-ledaren reklam”

Men för vad? Ledaren avslutas med en tredje och sista underrubrik, ”Ljugit”, och sista orden lyder ”han har ljugit om sin roll inför svenska folket. Det är otroligt. Men det är sant.” 

I all uppståndelse är det lätt att glömma bort varför Palme var där till att börja med. Det var ju ett officiellt besök och mötet med Arafat stod inte på Agendan.

Bara en vecka tidigare kan jag i samma tidning läsa en artikel om att ”Sverige får leta efter olja i Algeriet”.

Den handlar mest om Harald Edelstams tillträde som ny ambassadör i Algeriet men också om förberedelserna för Haralds första officiella uppdrag som är att ta emot Palme. ”f.ö. hans första officiella visit i ett arabland som regeringschef. Framför allt hoppas man mycket på det samarbetsavtal som parterna de senaste månaderna utarbetat och som nu ska skrivas under.”

Avtalet skulle dra upp ”riktlinjerna för ett samarbete på det ekonomiska, tekniska, vetenskapliga och industriella området.” och frågan om ”den internationella ekonomin med tyngdpunkt på råvarorna, energin och små nationernas rätt till självbestämmande.” vilket alltså är diplomatiska för ”dumpa Israel annars blire ingen olja hajaru??”

SvD citerar informationsminister Ahmed Taleb ”Vi erbjuder Sverige i utbyte olja, gas och raffinerade produkter”. 

Redan onsdagen den 13:e november 1974 kan jag läsa i DN om avtalet. Men det är gömt på sid 18. Arafat upptar det mesta av uppmärksamheten. Enligt artikeln var ett av kraven Boumedienne förde med sig till mötet att Sverige till FNs generalförsamling 1975 skulle ”utforma en mer detaljerad syn på det palestinska folkets rätt till självbestämmande.”

DN skriver att ”Vid överläggningarna preciserade Boumedienne på ett klart och precist sätt den arabiska grundinställningen till Mellersta Östern-frågan och det palestinska folkets problem.”  

Vilket är diplomatiska för ”erkänn Palestina annars blire ingen olja hajaru?”

Och:

”Från den svenska delegationens sida ansågs det vara av stort värde att höra en sammanhållen arabisk syn på Palestinaproblemet.”

Man kan fråga sig varför den arabiska synen måste vara så samstämmig om Palestinierna är ett folk för sig? Ska de behöva foga sig efter andra arabiska nationers vilja? Varför kan de inte få föra sin egen talan?

Ytterligare en pikant detalj är att Sverige vid årsskiftet 75 tar plats i FNs säkerhetsråd.  

”En viss utveckling av den svenska inställningen har skett. Hittills har den mest tagit sig uttryck i att man röstat för att befrielseorganisationen PLO ska få delta i den nyss inledda FN-debatten i Palestinafrågan.”

Men Palme är i alla fall tydlig på en punkt.

”Diplomatiskt erkännande av PLO kan det under inga omständigheter bli tal om från svensk sida förrän PLO förfogar över ett kontrollerat territorium. Sveriges principiella uppfattning i erkännandefrågan är på den punkten helt klar.” säger Olof Palme till Dagens Nyheter.

Visserligen är det något han säger efter att just ha legitimerat Arafat som statsman i den demokratiska världen, arabvärlden och resten av världens ögon. Palme var dessutom ytterst ansvarig för att Sverige hade röstat för att låta honom tala i FN trots att han inte var ledare för en nation.

Det enda västland som gjorde det. Förutom Japan då. Så på det sättet var han, och Sverige, med i skapandet av den moderna palestinska nationaldrömmen.

Men han erkände inte Palestina. För det hade varit att bryta mot folkrätten. De kontrollerade inte sitt territorium. Enligt folkrätten är ett av minimikraven för att kunna erkännas som stat att man har fastställda gränser och kontrollerar sitt territorium.

Det kunde inte PLO. Då som nu.

Men det hindrade inte Margot Wallström när hon erkände Palestina 2014. Utan fastställda gränser. Till en myndighet som inte kontrollerar sitt territorium.

Sverige är ett föregångsland. Nu som då.

En pikant detalj i sammanhanget, helt orelaterat givetvis, men ändå pikant. Är att Sverige tog plats i FN:s säkerhetsråd igen 2017-2018 enligt den gregorianska kalendern.

EPIMEZZO

”Vi bör alltså notera att Olof Palme under sin partiledartid två gånger gjorde uttalanden, där han jämställde länder med Nazi-Tyskland. En av de staterna var byggd av det folk, som var Hitlers främsta offer. Den andra var den nation som kom att avgöra de fria ländernas seger över nazismen i andra världskriget. Och båda – Israel och USA – var och är demokratier.”

– Per Ahlmark, Det öppna såret: om massmord och medlöperi, 1997, s. 200

Palme sålde Israel för en tunna med olja. Så mycket var den socialistiska solidariteten värd. Så lite sympati fanns det för de som överlevde nazismen och deras barn. Så mycket kan anses vara klarlagt.

Men det betyder inte att Olof Palme var antisemit. Bara att han sätter Sveriges energibehov framför Israels existens.

På en TCO-kongress 1982 blir Palme en av tre västerländska regeringschefer som anklagat Israel för att bete sig mot palestinierna som Nazisterna gjorde mot judarna. ”Israel borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett helt folk.”

Jag vet att det är en väldigt effektiv bild. Men det är en falsk liknelse. Det nazisterna gjorde mot judarna är ojämförligt med de värsta övertramp Israelerna begått.  

Inklusive massakrer som begåtts av Israeler. Israel åtalar och straffar de skyldiga. Något som antyder att det inte uppmuntras.

Nazisterna satte inte bara i system att förtrycka judar. Hela syftet med systemet var att utrota alla judar. Israel har aldrig haft som syfte att utrota alla palestinier. I så fall hade de gjort det.

Men det är en effektiv bild. Jag förstår varför den lockar. ”Förintelseinvertering” kallas det för. Och är en vanligt förekommande antisemitisk stereotyp.

Så vanlig att det finns ett namn för det. En förlängning av fenomenet ”skylla på offret” i modern tappning.

Kriget 1982, när Israel gick in i Libanon för att driva ut PLO var fruktansvärt. Som krig alltid är. Men Palme ville inte bara kraftigt fördöma Israel han ville lägga all skuld på Israel för kriget.

En palestinsk terrorist hade just skjutit Israels ambassadör i London. Den palestinska guerillarörelsen tränade och finansierade attackerna från sin bas i Libanon. Nu destabiliserade Arafats PLO Libanon.  

Precis som det gjort i Jordanien innan de blev utkörda med vapenmakt därifrån. Men vid det här laget hade Olof Palme sedan länge valt arabisk olja framför gamla judiska kvinnors utskällningar. Resten av världen hade följt hans exempel.

När han jämställer Israel med Nazityskland, på den tiden fortfarande ett stort tabu i väst, lät han mer som att han bara upprepade den arabiska propagandan än statsminister för ett land som påstår sig vara neutralt. Utöver att vara ett moraliskt föredöme.

 Jag säger absolut inte att Palme var en antisemit. Men de enda andra västerländska regeringschefer som jämställt Israels agerande med Nazitysklands var Bruno Kreisky och Willy Brandt. De hade alla tre träffats i Sverige under och strax efter kriget.

Om Muravchik har rätt och allt är Kreiskys fel hur kommer det sig i så fall att Palme blev den förste att träffa Arafat offentligt och i egenskap av statsminister?

Trots att Kreisky hade etablerat kontakten i Kairo bara några månader dessförinnan?

Varför var Tage Erlander och Kaj Björk de enda som höll med Kreisky om Israel redan före sexdagarskriget 1967?