PRAETERMEZZO

”Demokratin i Sverige är stark. Men vi kan aldrig ta den för given. Den måste ständigt försvaras. Generation för generation. Mandatperiod för mandatperiod.”

– Stefan Löfvén, Regeringsförklaringen.

I januari 2019 enligt den gregorianska kalendern får Sverige äntligen, 131 dagar efter valresultatet blev oklart och otydligt för alla inblandade, en statsminister. Det var samma statsminister som just hade röstats bort efter fyra katastrofala år. Samma statsministerkandidat som därefter röstats bort två gånger under försöken att få till en regering. Samma statsminister som varit statsminister i expeditionsministären under de fyra månader som landet saknade statsminister. (AVSNITTET KAN HÖRAS HÄR!)

Han var nu i alla fall den statsminister som skulle vara statsminister under de kommande fyra åren. Det var samma regering som röstades bort som nu var tillbaka, och egentligen aldrig försvann.

Motiveringen att Sverigedemokraterna måste hållas från inflytande för annars avskaffar de demokratin tycktes som ett svagt argument för att avskaffa demokratin. SD har trots allt aldrig haft makten, så vi vet inte med säkerhet att de skulle avskaffa demokratin. Men varför ta risken? Så för att vara pro-aktiva avskaffade socialdemokraterna i samarbete med oppositionen demokratin. 

Själva förnekar Sverigedemokraterna att de vill avskaffa demokratin. Kanske för att de vet att de inte kan avskaffa något som aldrig egentligen funnits?

En svensk medborgare kan nu rösta på vilket parti som helst, få vilken regering som helst, med vilken politik som helst. Det är omöjligt att veta vilket.

Regeringsbildningen var utdragen. Det var många turer fram och tillbaka. Annie Lööf från Centerpartiet som under valrörelsen hade lovat att äta sin sko hellre än att låta Stefan Löfvén regera, framför allt för att Vänsterpartiet inte skulle få något inflytande, dessvärre också lovat att aldrig ingå i en regering som stöddes av det högerpopulistiska, nationalkonservativa före detta nynazistiska Sverigedemokraterna. Liberalernas Jan Björklund hade också lovat att fälla den Socialdemokratiska regeringen till varje pris och att göra det utan något som helst stöd från Sverigedemokraterna.

Som mandatfördelningen i Riksdagen såg ut efter valet kunde det borgerliga blocket, kallat Alliansen, inte regera utan SDs stöd. Vänsterblocket som består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kunde inte regera utan Vänsterpartiet.

Stefan Löfvén ville inte lägga sig för Alliansen. Och två av partierna i Alliansen ville inte lägga sig för Socialdemokraterna.

Till slut fick Sverige en Socialdemokratisk regering med Miljöpartiet. Fast politiken är Centerpartiets och Liberalernas.

Som dessutom lyckats få in en punkt om att regeringen inte fick samarbeta med Vänsterpartiet eller ge dem inflytande. En punkt som snabbt förhandlades bort i ett hemligt avtal mellan Stefan Löfvén och Vänsterns Jonas Sjöstedt. 

Men vid det laget var Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund redan investerade i projektet.

Så nu har vi samma regering, med en annan politik, utan den politiken, men lyckligtvis utan Vänsterpartiets inflytande. Som fortfarande finns men nu är hemligt. En offentlig hemlighet alla känner till.

Ingen vet exakt vad Vänsterpartiets och socialdemokraternas överenskommelse om att inte komma överens baserad på Socialdemokraternas, Centerpartiets och Liberalernas överenskommelse om att inte ha några överenskommelser med Vänsterpartiet innehåller och det är det som är hemligheten.

Klart som korvspad. Inter regeringsbildningen, budgeten, överenskommelsen eller överenskommelsen om överenskommelsen men klart var att vad det än var som hade hänt så var det så pinsamt för vågmästarpartierna att de inte längre kunde riskera ett nyval.

Centern hade krympt om inte åkt ut. Liberalerna och Mp hade åkt ut.  Vinnarna är socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. De har splittrat alliansen. Moderaterna och Kristdemokraterna anses nu tillhöra “de orörbara”. De är Sverigedemokrater. 

Hade Axel Hägerström, Östen Undén, Karl Schlyter, Torsten Nothin, Karl Levinson och riksdagsledamoten Vilhelm Lundstedt levt idag skulle de varit mäkta stolta över Stefan Löfvén. Stoltast av dem alla hade Per-Albin Hansson varit.

De tidiga socialdemokraterna tillhörde den så kallade Uppsalaskolan. De var värdenihilster. De trodde inte på rätt och fel eller gott och ont. De trodde på ett enda rätt, det högsta goda, makt.

Aldrig har väl det illustrerats tydligare än Socialdemokraternas nuvarande situation. Allt handlar om makten. De bryr sig inte om vad de kan göra med den så länge de har den.

Deras egen politik spelar ingen roll. De löften de gav sina väljare spelar ingen roll. Jag skulle vilja säga att principer inte spelar någon roll men det vore fel.

Makten är allt är den enda principen. Den principen avviker de aldrig ifrån. Makten avgör vad som är rätt. Det är därför den svenska tigern kan säga att den är en moralisk supermakt.

Om du därför är socialist och lite besviken just nu var inte det. Och var inte förvånad heller. Värdenihilister ljuger. Ord spelar ingen roll för dem eftersom de inte tror på sanning. De tror på makt. 

Nu när regeringen finns låtsas alla, från vänster till höger, att de egentligen visste hela tiden att en sådan här regering var en möjlighet. De som inte förstod det har ingen rätt att gnälla. De är såååå dumma. 

I så fall var det en möjlighet ingen nämnde. Den presenterades aldrig för väljarna som ett alternativ. Inga alternativ presenterades utom de som nu inte finns. De som finns fanns inte då.

I inledningen till överenskommelsen står det att det kommit till för ”försvaret av den liberala demokratins grunder”

Problemet är att vi inte bor i en liberal demokrati. Vi bor i en socialdemokrati.

 

INTERMEZZO

”Är inte detta enklare? Är det inte ert naturliga tillstånd? Det är mänsklighetens outtalade sanning att den vädjar om att bli kuvad. Frihetens blanka drag förminskar ert livs glädje i galen kamp för makt. För identitet. Ni är skapade för att härskas. Till slut kommer ni alltid att knäböja.”

– Loke, halvgud/jätte, inkarnationen av Kaos i nordisk mytologi, lögnernas fader, ”The Avengers”.

1982 blir Palme en av tre västerländska regeringschefer som anklagat Israel för att bete sig mot palestinierna som Nazisterna gjorde mot judarna. ”Israel borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett helt folk.” De som gjort det tidigare var Österrikes kansler Bruno Kreisky och Västtysklands Willy Brandt. Båda hade spenderat kriget i Sverige som socialdemokratins ärade gäster.

Olof Palmes liknelse om att det Israel gjorde mot PLO i Libanon är som det nazisterna gjorde mot judarna under Andra Världskriget är effektiv även om den är falsk. Förintelseinvertering kallas det för. Judarna hade inte förklarat krig mot nazisterna som araberna hade gjort mot Israelerna.

Nazisterna förklarade krig mot judar. Judarna i Tyskland och Östblocket var inte heller en beväpnad guerilla som genom terroraktioner krävde att hela Tyskland skulle utropas till en egen muslimsk stat. Som PLO krävde.

Jag kallar absolut inte Olof Palme för antisemit. Absolut inte! Det skulle jag aldrig göra! Jag säger bara att han inte deltog i kriget. Han hade vuxit upp i det ”neutrala” Sverige. Ett land som aldrig såg krigets fasor. Så hur Olof Palme kunde veta det? 

Jag ber om ursäkt på förhand om du gillar logik. Antisemitism är inte logiskt. Det är djupt irrationellt.

Det går dock att förstå logiskt. Det följer nämligen en sorts logik. En felaktig sådan men sammanhängande.

Tystnaden förklarar de mesta. Resten är kaos.

I slutet av ”DET HÄR ÄR EN svensk TIGER!” del 5 sa jag angående mötet med Arafat att jag inte ”nödvändigtvis begär en psykologisk analys med förklaringsmodeller ur Palmes barndom”. Vill du ha svar på varför han anklagade Israelerna för att bete sig precis likadant mot Palestinierna som nazisterna gjorde mot judarna måste vi gräva djupare.

Den svenska tigern föddes ur Bertil Almquists huvud. Han finns inte på riktigt. Eller snarare, han fanns inte på riktigt förrän Bertil lät Tigern spränga ur neuronerna i hans hjärna längs med nervbanorna i hans arm hela vägen ner till fingerspetsarna och ut ur den penna de fattade på papper.

Resten är inte historia. Istället råder tystnad. Den svenska tigern är inkarnationen av tystnad. En fantasi med verkliga konsekvenser.

Formen den har tagit, tigerns, är för att den precis som en tiger är dödlig. Men i Bertil Almquists gestaltning har den aldrig varit så gullig eller så rolig.

Det är märkligt hur något som är fantasi och sammanfattas i en bild blir symbolen för något som människor sedan lever efter och tror på. Idén kan vara helt harmlös eller fullkomligt livsfarlig, utan människor som tror på den är den ingenting annat än potential.

Men det är väl så med tigerungar? De är gulliga och roliga i början, som små lurviga skämt, och allt är ju på lek. Men förr eller senare växer de upp. Då är den inte rolig längre. Vare sig den vrålar eller smyger sig på bakifrån så tyst att du aldrig hinner ana dess närvaro.

I det tillståndet vill du bara vara i deras närhet om de sitter bakom galler. I en bur på ett zoo. Svenskarnas lösning på att ha adopterat en tiger är lite annorlunda. De beslutade sig istället för att själva gå in i buren och låta tigern vandra fritt på zoot. 

När den svenska tigern föddes hade den ryska björnen, den tyska örnen och en massa andra små och större djur just drabbat samman för andra gången.

Första världskriget var fortfarande färskt i världens minne. De allierade västmakterna som vunnit kriget tvingade förlorarna att införa parlamentarisk demokrati. I Tyskland existerade det som kallades Weimarrepubliken bara från första världskrigets slut 1918 till Hitlers maktövertagande 1933.

För tyskarna lade förlusten i Första världskriget grunden för, inte bara demokrati, utan också den förnedring som banade vägen för Hitler. De hade utöver demokrati och förnedringen det innebar att behöva rösta i öppna och fria val dömts att betala skadestånd till vinnarna.

Skadeståndet var så stort att de inte bedömdes kunna betala tillbaka. Det efterskänktes därför delvis, men aldrig helt. Förlusten var psykologiskt nedbrytande men statsskuldens effekter var verkliga. 

Börskraschen 1929 och den följande depressionen brukar anges som den främsta orsaken till nazisternas maktövertagande. Men läget för den tyska medelklassen var dåligt redan innan.

Under första världskriget var Sverige tekniskt sett neutralt, men inte av moraliska skäl. Utan för att det var praktiskt. Sverige föredrog den Tyska örnen framför den Ryska björnens sällskap alla dagar i veckan.

Tysklands skyddande vingar var Sveriges skyddande vingar i första världskriget. Även om den svenska Tigern inte stred så stred den tyska örnen för bådas räkning.

Ungefär som den amerikanska Örnen gjort sedan 1945. Något den svenska tigern inte visat särskilt mycket tacksamhet för. 

Vad som hände innan och under kriget vet idag ingen. Forskning förbjöds under kalla kriget med hänvisning till Sveriges säkerhet. Någon riktig möjlighet att göra upp med vad som hade hänt gavs inte den svenska tigern.

Föregångslandet Sverige, som fram tills alldeles nyss hade varit längst fram inom rasbiologi och kunnat uppvisa den renaste, vackraste, ädlaste och starkaste rasen, såg sig tvunget att omedelbart rusa vidare.

Framåt, framåt, alltid framåt. En föregångare kan inte vila på sina lagrar eller älta sin skam. En riktig föregångares blick är fäst i en så avlägsen framtid att den inte ens märker när den trampar i bajs.

Precis som att den svenska tigern inte var allierad under första världskriget, eller på västs sida i andra världskriget, var den inte heller på Västs sida under kalla kriget. Inte i FN i alla fall.

Efter kriget och avkoloniseringen av världen uppstod nya länder. FN fick nya medlemmar och nya konfliktlinjer uppstod. I valet mellan de två stora – den som såg världen som en kamp mellan demokrati och diktatur och den som såg världen som en strid mellan fattiga och rika – valde den svenska tigern den senare. 

Där anslöt sig den svenska tigern under Olof Palmes ledning till det block som kallades för Non Aligned Movement.

Syftet sades vara solidaritet med tredje världen. I praktiken var det ett block som konsekvent röstade med den Ryska Björnen.

Att kalla sig själv för en moralisk supermakt samtidigt som man konsekvent tar ställning mot demokrati är motsägelsefullt.

Likaså att hävda sig vara ett föregångsland och samtidigt vara emot utveckling.

Särskilt om man gör det för olja.

Den svenska tigern anser sig vara mer än moralisk. Den är en moralisk supermakt.

Utan att nånsin förklara vad som är moraliskt med dess makt. Ingen har heller ställt tigern frågan vad som gör makten moralisk? Kanske för att när en tiger med raka ränder påstår sig vara en moralisk supermakt backar människor långsamt ut ur rummet?

Tiden mellan Per Albin Hanssons död 1946 och Olof Palmes tillträde 1969 är de år som den svenska tigern befann sig i Västs fålla. Kopplet var kort mätt i längden tid det satt på.

Det var den enda tid som Sverige utåt sade sig vara pro-Israel. Samtidigt som dess representanter bakom lyckta dörrar i socialistinternationalen var de enda som höll med Kreisky om att Israel var ett problem innan sexdagarskriget 1967.

Sveriges statsminister Tage Erlander var den enda som höll med Kreisky om Israel redan före sexdagarskriget 1967. I svensk historieskrivning är Olof Palmes företrädare den mest Israelvänliga statsminister som Sverige har haft.

Det är möjligt att det är sant, men det säger mer om de andra svenska statsministrarna än det gör om Tage Erlanders kärlek till landet Israel.

I slutändan behöver man som Milton Friedman sagt inte argumentera om ekonomiska system på moraliska grunder. Man måste inte säga att det ena är gott och det andra är ont. Det räcker med att titta på utfallet.

Vad verkar skapa bäst förutsättningar för dig och dina medmänniskor att själva utforma era liv efter eget huvud och bästa förmåga?

Gör du det är det självklart vad som är bäst.

I västvärlden blev alla rikare ju friare de blev och friare ju rikare de blev. Det visade sig vara en självförstärkande process. Det som hände efter kriget i västvärlden saknar motstycke i mänsklighetens historia. Välståndet är idag fortfarande enormt. 

Socialismen i sovjetsystemet gjorde alla fattigare och förtryckta. Människor flydde från Öst till Väst. Inte tvärtom.

Människor röstar med fötterna. Om människor flyr från ett ställe är det vanligtvis inte ett bra ställe. Och de flyr vanligtvis också till ett så bra ställe som möjligt.  

Milton Friedman har därför helt rätt i att man inte behöver debattera ekonomiska system i moraliska termer.

Men ibland måste du. Om din motståndare rättfärdigar sig själv med moraliska argument till exempel. Då har denne nämligen förkastat det sekulära samtalet. Du måste först förstå och bemöta dennes moraliska argument innan du kan ha ett sekulärt samtal.

Sovjetregimen var ett system som gjorde de rika fattiga samtidigt som det höll kvar de fattiga i fattigdom för att socialism är en form av ekonomiskt förtryck.  

Ditt arbetes avkastning går inte till dig utan till kollektivet och det är inte du som bestämmer hur det ska fördelas. Det är när du tänker på en definition av förtryck. Om du är så pass frisk och stark att du inte anses sakna något; för att du också är smart, charmig och snygg; skulle all din lön gå till staten.

Om systemet dessutom förbjuder dig;

·      att välja fritt vad du vill göra eller försöka göra i livet,

·      att uttrycka dig och tänka vad du vill,

·      att resa eller förflytta dig vart du vill,

så kan du väl i alla fall inte påstå att det är moraliskt?  

På det tillkommer den sociala kostnaden för alla människor som tvingas leva så och därför går miste om den trygghet och frihet det innebär att få tjäna sina pengar hur de vill och spendera dem hur de vill.  Förnedringen i att inte själv få bestämma vad du ska tycka och tänka.  

Det är förminskande. Det är att bli omyndigförklarad.  

Visst finns det anledning att argumentera mot det på moralisk grund. För vad skulle du kalla ett system som förtrycker människor om inte ondskefullt? Och om det är ondskefullt, förtjänar andra då inte att veta det? Är det inte bra att varna andra för det systemet så att de inte blir lurade att delta i det?

Den svenska tigern ville inte bråka om ekonomiska system vare sig på vetenskaplig eller moralisk grund. Den valde ingetdera – och både och – på samma gång. Mest för att slippa välja alls. 

Den svenska modellen bygger till skillnad från Sovjetunionen på frivilligt förtryck. Underkastelse under kollektivet.  

Men eftersom den kallar sig själv för en moralisk supermakt måste dess moraliska argument bemötas.

Var Sverige neutralt? Kanske. Det beror på din definition av neutralitet. Ingen vet egentligen exakt vad neutralitet innebär. Det är olika från situation till situation, tid till annan, samt humör.

Var neutraliteten det moraliska valet? Nej. Det är en lögn. En lögn med åttio år på nacken.

Om du som läser eller lyssnar på dessa rader är från ett annat land i en annan tid blir du kanske inte förvånad över det som kommer att sägas. För dig är det kanske redan självklarheter? Om du blir förvånad över något är det antagligen för att svenskar idag inte vet det här.

Om det är så ska du veta att all historia i Sverige efter 1946 är falsk. Den bygger nämligen på en falsk premiss. En lögn som skapat ett stort hål i kulturen. Allt kretsar runt det här hålet. Alla låtsas som att det inte finns där för att de flesta inte vet att det finns där. 

Sagan om striden mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan dag och natt är äldre än både hjältemyten och trickstermyten. Det är den äldsta sagan av alla.

Den är inte sann. Verkligheten är inte svartvit. Den är inte grå heller. Den är färgsprakande. Men stokastisk. Verkligheten är alltid mer komplicerad än sagan.

Sagan finns för att förklara den. Det är en liknelse som ska lära oss om oss själva, världen och vår plats i den. En myt kan sägas äga sanning när den lyckas få dig att förstå dig själv och din plats i världen. Insikten du får av sagan måste gå att tillämpa praktiskt. Annars är den inte sann.

Sagan om gott och ont fungerar utmärkt när du ska lära barn om vad som är bra och vad som är dåligt. Den fungerar sämre när vuxna människor blandar ihop den med verkligheten. Särskilt om den inte återspeglas där. 

Vänster-höger är en sådan myt. Att Sverige skulle vara en moralisk supermakt likaså. Den går inte att leva efter även om du tro på den.

Myter ska precis som dina sinnen avgränsa den tillgängliga informationen som ständigt flödar omkring dig till den information du behöver just nu. Dessutom ska den ge dig insikten du behöver för att tillämpa det vill säga leva efter den insikten.

Insikten brukar finnas i sagans sensmoral. Idealet behöver inte vara lätt att uppnå men det måste vara möjligt.

Du kan inte bli en katt! Människor som lever i sin helt egna saga bara de förstår kallar vi andra för galna.

Myten är i sin urform en tolkning av tillgänglig information med fokus på ett grundläggande mänskligt problem.

I begynnelsen var allt Mythos. Logos kom senare. Mythos besegras med Logos. Även om striden däremellan ramlar in i samma urgamla form som den försöker besegra. Det blir så med cirkelresonemang.

I verkligheten finns bara individer som handlar eller väljer att inte göra det. Det handlandet eller bristen därpå är vad som avgör om du är god eller inte.

KAP 40

”TYSTNADEN OM HUGO ODEBERG” 

”Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. År 2020 står Sverige värd för en konferens om hågkomsten av Förintelsen och svenska ungdomar ska beredas möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Ett nytt museum inrättas för att upprätthålla och föra vidare minnet av Förintelsen. Vi ska aldrig glömma har vi lovat varann. Sverige glömmer aldrig.”

–       Stefan Löfvén, regeringsförklaring i plenum 2019-01-18 enligt den gregorianska kalendern

 En inte helt ovanlig inställning i Sverige till andra världskriget är att de som levde under kriget inte visste något om vad som pågick. I september 2014 blev det rabalder på kultursidorna, i cirka en minut, efter att Jan Guillou i SVTs morgonprogram hävdat att svenskarna inte visste vad som hände i ockuperade länder.

 ”Ett väldigt vanligt påstående är att jodå, särskilt borgerligheten visste exakt vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Nu vill jag nog påstå att det inte är sant. Man visste inte.”

Inte förrän ”I maj 1945, när kriget är slut” när ”amerikanska soldater” går in i ”det första Förintelselägret och då kommer bilderna, då kommer sanningen, då vet man”.

Han fick inte stå oemotsagd. Inte bara för att det var Röda armén som först befriade Auschwitz, i januari 1945. Artiklar om Tysklands behandling av judarna, de lagar och regler som i slutändan skulle leda till Förintelsen, som började med yrkesförbud, konfiskering av tillgångar och tvångsförflyttning hade förekommit i svensk press sedan Hitler kom till makten 1933.

Ska vi tolka Jan Guillou välvilligt och bemöta hans bästa argument så är de:

1.     att bara för att det skrevs om det betyder inte det att människor då lade märke till det, brydde sig eller la ihop alla rapporter och insåg vidden av grymheten.

2.     Samt att de som läste tidningen inte alltid trodde på det som stod där. De kanske såg det som propaganda eller “fejk nuuus”?

Sverige hade sedan långt tidigare en helt egen debatt om och mot judar.

Sverige införde förbud mot kosherslakt redan 1937 efter debatt i riksdagen. En debatt även vissa på den tiden ansåg antisemitisk. Det här var inte en tid präglad av politisk korrekthet. Eller rättare sagt, antisemitism var politiskt korrekt. Så den måste varit hyfsat antisemitisk.

Det här var efter att Tyskland infört Nürnberglagarna i september 1935. De lagar som påbörjade separationen av judar från den övriga befolkningen. Judarna blev fråntagna sina medborgerliga rättigheter.

Allt gick lagligt till. Lagen anpassades för att se till att det fanns dokument på allt som gjordes.

Sverige var inte det enda land som antog ett sådant förbud såklart. Men det är det enda land som fortfarande har kvar det.

Svenska kyrkan tillämpade också de tyska reglerna och tvingade tyskar av ariskt ursprung som ville gifta sig med svenskar att skriva på ett intyg om att de inte hade judiskt blod. Något som började redan 1937 och fortsatte till 1945.

Henrik Bachner har skrivit en hel bok om ”judefrågan” som det hette på den tiden, med den passande titeln ”judefrågan”. Inte för att Sverige hade så mycket judar. Men man var bekymrad å Tysklands vägnar. Sen gillade man att i god svensk konsensus överträffa varandra i hur bekymrad man var.  

Alla var överens om var att judarna var ett problem. Alla var också överens om att det var ett problem man inte ville ha här. Skälen varierade beroende på vilken ideologi du tillhörde.

Jag kan skämta om att högern hatade judarna för kommunismen, kommunisterna hatade judarna för kapitalismen, och de kristna för att de inte erkänt Jesus som Guds son. I verkligheten diskuterades frågan in infinitum, in absurdum och ad nauseam . I kristen, såväl som konservativ och socialdemokratisk press.

Det är inte fel att beskriva det som en besatthet för det är vad det var. Och är. Det har bara döpts om till ”Palestinafrågan”. Tanken med Israel var att flytta judarna dit. I efterhand ser det ut som att det gjordes för att bli av med dem.

Att araberna skulle anfalla för att utplåna judarna i samma stund som staten Israel utropades måste föresvävat en och annan insatt beslutsfattande person. Mer än 70 år senare är judarna fortfarande kvar. Frågan alla verkar ställa sig är egentligen ”varför?”.

 Bachners ”Judefrågan” visar att du inte måste vara nazist för att vara antisemit. Det går alldeles utmärkt att hata både nazismen och judarna! Så om du är vänster, kanske med i SSU eller ung vänster, FI eller skogsmullar (som jag bara antar att MPs ungdomsförbund kallas för komisk effekt), och gått runt och haft ångest för att du kanske är smygnazist bara för att du oroar Dig för Israels negativa påverkan på HELA VÄRLDEN!!! Oroa dig inte! Det är helt normalt. Så var det förr så ock idag…. 

Alla var överens. Inte bara om att judar var ett problem, utan också om att det var ett problem som måste lösas. Det var mer eller mindre vedertagen sanning att föraktet mot judarna var judarnas eget fel.

Allt var ju judarnas fel! Idag är allt Israels fel! Världen blir inte mer korrekt för antisemiten men den är enklare. Bob Dylan hade inte helt rätt om ”tiderna”. De förändras bara delvis. Processen verkar som sagt vara stokastisk.

Frågan innan Israel var alltså bara hur det här problemet skulle lösas? I grunden fanns det bara två positioner. Antingen tyckte du att judar var ett främmande inslag och måste köras ut ur landet eller åtminstone samhället.

Eller så tyckte du att judarna behövde befrias från sin judiskhet genom upplysning, frälsning eller proletariatets revolution mot kapitalet. För att sedan uppgå i ”alla andra”.

Tanken att låta judar vara judar, eller inte om de själva hellre vill det, verkar inte ha varit representerad.

Till skillnad från Danmark och Norge, som var ockuperade under kriget, behövde Sverige aldrig göra upp med antisemitismen. De som hade hatat judar, eller stött nazismen, fortsatte sina liv som om inget hade hänt.

Ingen sade något eftersom En Svensk Tiger. Att tystnaden inte bryts i våra dagar är svårare att förklara. En del skam säkerligen, men också ovetskap. Sen har vi lögnarna, apologeterna och förnekarna. 

Under andra världskriget rådde borgfred. Det betyder att oavsett vad svenskarna bråkade om inbördes så fick det vänta tills kriget var över och Sverige säkert. Av någon anledning har de borgerliga sedan dess betett sig som att den fortfarande gäller.

Varför Sverige befinner sig i den situation den gör i januari 2019.

Om tigandet brutits är det bara av socialisterna. De har använt N-ordet mot högern. Alltså nazist – inte afrosvensk. Det är vad Jan Guillou menar när han säger det där om ”särskilt borgerligheten visste exakt”. I vanliga fall skylls allt på borgarna och näringslivet. 

Det har inte med andra världskriget att göra. Det är så kulturen är. Det gäller i avtalsrörelsen, medlöpare till nazism eller det svenska hantverket sorgliga tillstånd.

Kristna ville frälsa judarna, konservativa ville köra ut dem, socialister ville göra judarna till socialister. Alla var antisemitiska. Men inte alltid på samma sätt och inte alltid av samma anledningar.  

Om de kristna och högern faktiskt var värre eller om deras skäl till och lösningar på ”judefrågan” var värre går inte att säga. Materialet som finns att tillgå är mer omfattande än socialisternas. Men kanske är de inte lika bra på att dölja sina misslyckanden och rensa i arkiv som socialisterna?

De satt trots allt inte vid makten. I Sverige har den som sitter vid makten rätt att bestämma vad som är sant. Ett exempel är Hugo Odeberg.

”Vem?” undrar du säkert och det är exakt det som är min poäng. Du har aldrig hört talas om honom. Ändå var han populär i Sverige redan innan kriget. Hugo Odeberg var präst och bibelvetare i en tid där kristendomen hade ett betydligt större inflytande över människors liv än det har idag.

Kyrkorna var fortfarande välbesökta. Bibelkunskap och bön ingick i skolan. Hugo Odeberg var en kändis.

Den svartvita bilden på honom i Riksarkivet är outsägligt vacker. Den visar ett fårigt avsmalnat ansikte där fårorna strömmar från munnen näsan och ögonen bak över en hårlös hjässa. Ljusets riktning och hans uttryck av sorgsen förvåning ger ett lätt apliknande uttryck.

Som en distingerad schimpans i direktörsklädsel. Runt hans hals hänger Nordstjärneordeneorden. Fram till 1975 var det en stor heder som delades ut av kungen till svenskar som utmärkt sig genom ”medborgerliga förtjänster, ämbets- eller tjänstemannagärning, vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten samt för nya och gagneliga inrättningar.”

Om du vill studera tidig judisk mysticism, men inte är så bra på hebreiska och måste nöja dig med en engelsk översättning, så är fortfarande Hugo Odebergs översättning av ”3:e Enoksboken”, Cambridge University Press, 1928, den bok du vänder dig till.

3 Enoch heter egentligen Sefer Hechalot, men kallas också för ”Palatsens bok”, ”Rabbi Ishmael Den Högste Prästens bok” och ”Metatrons Uppenbarelse”.  Det är en del av den mystiska judiska och förkristna litteratur som handlar om olika rabbiner och profeters uppstigande till himlen, möten med änglar eller förvandlingar till änglar. Det sistnämnda är vad som händer Rabbi Ishmael i 3 Enoch.

”Denne Enok, vars kött förvandlades till eldsflammor, hans ådror till eld, hans ögonfransar till blixtar, hans ögon till flammande facklor, och som Gud placerade på en tron bredvid ärans tron, gavs efter sin himmelska förvandling namnet Metatron.”

–       Scholem, Gershom G (1961), Major Trends in Jewish Mysticism, p. 67

Just 3 Enok är också pseudepigrafisk. Det är ett fint ord för att författaren hade hittat på berättaren. Som också oftast var huvudpersonen i berättelsen alltså författarens berättarjag i förklädnad.

Ismael är ett bibliskt namn. Det var Abrahams förstfödde son. Med slavkvinnan Hagar. När så Gud gav Abraham ett barn med sin fru Sarah slängde han ut Hagar och barnet i öknen. Så att de skulle dö av törst.

Men Gud räddade dem. Och gjorde Ismael till arabernas stamfader. Det är därför judar fortfarande kallar araber för sina ”kusiner”. Det låter som en familjär komplimang. Och det är det. Om man inte är halvsyskon…

Namnet Ismael används oftare av muslimer av en anledning.

”Rabbi Ishmael”s ”utnämnande” till ”högste präst” och mottagare av ”Metatrons Uppenbarelse” är mystisk litteratur som kan spåras till 400-talet.

Jag har haft liknande uppenbarelser. Idag kallas de tripprapporter. Världen är inte lika magisk som den brukade vara.

Det lilla jag läst av Enok 3 tyder på att ”Rabbi Ishmael” förtjänade titeln som den ”högste prästen” i alla fall. Den tekniska termen för hans upplevelser är ”trippar ballar”.

Hugo Odeberg var sin tids absolut främsta expert på judisk mysticism. I alla fall bland människor som inte var judiska mystiker. Vilket rimligtvis borde vara de flesta? Även om popartisten Madonna gav kabbalismen ett uppsving i början av 2000-talet. 

På svenska Wikipedia står det den 18e december 2018 fortfarande bara ”Hugo Odeberg, född 7 maj 1898 i Åmål, död 22 december 1973 i Lund, var en inflytelserik svensk teolog och exeget, professor vid Lunds universitet. Under sin tid en av de främsta kännarna av judisk litteratur under antiken.”

Hugo var präst innan han blev professor i Exegetik, metodisk tolkning av bibliska texter – eller bibelvetenskap, 1933. 

Han var oerhört produktiv. Utöver översättningar och egna texter blev han 1941 ordförande i Riksföreningen Sverige-Tyskland.

En nyligen bildad pro-nazistisk organisation vars enda syfte var att propagera för Hitlertyskland i Sverige.  Han grundade en förening som hette Odal och samarbetade genom den med det tyska ”Institutet för Studiet och Utplånandet av judiska influenser i tyskt kyrkoliv”. Ett institut som sysslade med exakt vad det heter.

Namnet är självförklarande. Tyskarna är inte särskilt kreativa men de är ruskigt effektiva. 

Myndigheten skulle spåra upp och utplåna Judiska influenser från Kristendomen. En monumental utmaning med tanke på hur mycket judiska influenser det finns bara i gamla testamentet. Nästan alla karaktärer är judar.  

Vilket i stort gäller även nya testamentet. Däribland Jesus själv.  

Som du förstår behövde alla ”goda” krafter kallas in för att arisera kristendomen. Det här var inget enmansjobb. ”Arisering” var det ord som tyskarna använde för att beskriva den politiska process som gick ut på att avlägsna judar från alla områden av mänskligt liv i Tyskland.

Det här gjordes inte som ett angrepp mot kristendomen. Även om det blir effekten. Det råkar bara vara så att när du tar bort judendomen ur kristendomen får det ungefär samma effekt som när Marx tvättade bort kärleksbudskapet och förlåtelsen ur den kristna kommunismen. Det roliga försvinner.

Det blir nästan inget kvar och det som är kvar är inte bra. I den nationalsocialistiska kristendomen var det knappt något kvar att skyla från det hedniska mörker som lurade där under till att börja med.

Lutheranismen är ursprungligen de Germanska hedningarnas sätt att göra monoteismen till sin egen. Och egnare skulle den bli. I alla fall om Hugo Odeberg fick bestämma.

Hugo Odeberg var ledare för, och initiativtagare till, det skandinaviska initiativet. Han bjöd in forskare, författare och studenter till konferens i Tyskland. Odeberg skickade dit inte mindre än sju studenter för att doktorera.

Institutet hette i nazitysk tradition ”Institutet för studerandet av judefrågan”.

Det bör inte blandas ihop med Goebbels propagandaministerium som först hette likadant. Det här ”Institutet för studerandet av judefrågan” var tänkt att bli nazisternas elituniversitet. Vilket av namnet att döma hade åtminstone en fråga de var säkra på att de ville studera.

Odeberg bjöd också in nazistiska teologer för att föreläsa i Sverige och deltog själv i en serie konferenser anordnade av Institutet. I och med allt detta och grundandet av Odal förstår man att Hugo Odeberg uppfyllde villkoren för de ”nya och gagneliga inrättningar” som förlänar en man Nordstjärneorden av Sveriges konung.

Institutet leddes av nationalsocialistiska arbetarpartiets chefsideolog i rasfrågor – Alfred Rosenberg. En balt-tysk nazist som skrev ett av nationalsocialismens centrala verk ”Det tjugonde århundradets myt” (1930).  

Alfred Rosenberg var så nationalsocialistisk att han gick med i partiet före Adolf Hitler gjorde det redan 1919.

Det ryktas också om att han var med i Thulesällskapet. Ett ockult sällskap som genom ”studier” i forngermansk kultur verkade för ett nytt Tyskland. Själva ordet Thule var den antika världens ord för den nordligaste delen av världen. I deras föreställningsvärld var det en ö vid världens nordligaste spets.

Till sitt emblem valde Thulesällskapet Swastikan. Det är därifrån den nazistiska rörelsen adopterat den. Sällskapet upplöstes efter att det hade uppgått i NSDAP.

Alfred Rosenberg och Hugo Odeberg hade antagligen mycket att tala om. Trots sitt intensiva sociala liv lyckas Hugo Odeberg 1943 publicera sitt mästerverk ”Fariséism och kristendom”.

I den förklarar Hugo hur öppen, tolerant och kärleksfull kristendomen är genom att kontrastera den mot den inskränkta fariseismen som utövas av fariséen. ”Fariseismen” är alltså kod för judendomen och ”Farisén” för ”ze jeeeews!”.

Kristendomen är säkert öppen, kärleksfull och vänlig. Det är min egen begränsade erfarenhet av den. Därför är det onödigt att försöka visa hur bra den är genom att jämföra den med judendomen. Den är bra nog i sig själv.

Judarna är för övrigt alltför medvetna om sina egna problem. Det är lite det som är judendomen. Att göra allt till ett problem. Det är ingen idé att påpeka för judar att det är ett problem att de gör allt till problem. För de kommer bara att ifrågasätta dig och göra det hela till ett problem!

En fälla Odeberg uppenbarligen klampade rätt i.

Odebergs fixering vid Judendomen antyder ett kristet mindervärdeskomplex gentemot förlagan.

De flesta stör sig på ”utvaldheten” det judiska folket påstår sig ha fått av Gud. Antingen för att de inte tror sig själva eller någon vara utvald och därför tycker att det är självupptaget och självförhärligande – för att inte säga narcissistiskt att gå runt och påstå att du och hela ditt folk är ”utvalda”. Eller för att du själv kommer från en kultur som anser sig vara “utvald” och stå över alla andra folk?

För nazisterna i Tyskland och Hugo Odeberg var svaret uppenbart. Kristendomen skulle renas från judiska inslag så att religionen förmedlade samma sak som nazismen. Att tyskarna, i egenskap av arier, var det utvalda folket. Och Jesus? Inte var han jude i alla fall.

Hugo Odeberg skrev i svensk Teologisk Kvartalsskrift redan 1934 att ”Antisemitismen har mer rätt än som vanligen erkännes” om att ”judendom verkar förgiftande och upplösande på den samhällskropp inom vilken den lever”.  

Enligt Hugo är det för att judendomen är ”rotlös, och därigenom själlös”. Vilket lett till att juden ”renodlar ett knivskarpt intellektualistiskt, kallt rationalistiskt tänkande” som alltid utan undantag leder till moraliskt förfall. (Bachner, “judefrågan”, sid 202)

Bachner har inte hittat några svar eller kommentarer på Odebergs artiklar. Och varför skulle någon ha det? Det var ju trots allt Odeberg som var experten.

”Fariséism och kristendom” kom i en första upplaga 1943 och i en andra reviderad upplaga 1945. Den tredje respektive fjärde upplagan kom 1963 och 1980.

Den användes på svenska prästutbildningar åtminstone till början av 70-talet och så sent som vårterminen 1994 i grundkursen i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.  

Hugo Odebergs antisemitism nämns aldrig. För den är inte känd. Jag säger absolut inte att man inte ska läsa en person för att den har vissa åsikter. Det tycker jag inte. Snarare tvärtom. Är det inte mer intressant att få hela personen Hugo Odeberg?

Det jag vill peka på är döljandet. All historia i Sverige är som bäst halv.

Det är inte hälsosamt. Utöver att det är moraliskt förkastligt, historierevisionistiskt och anti-intellektuellt så förhindrar det oss från att lära av historien.

Efter kriget fortsatte Hugo Odeberg som professor till pensionen 1964. Han dog 1973.

Svenskt Biografiskt Lexikon är en del av Riksarkivet och finansieras med statliga anslag. På deras sida om Odeberg står det fortfarande 2019 att han ”inte sällan anklagats för en pro-nazistisk inställning före och under andra världskriget. Hans djupgående och förblivande vänskap med ett stort antal judar i Sverige talar emellertid ett annat språk.” 

Vilket språk det är står inte. Men eftersom det är en lögn följd av tystnad kan vi ana.

Susannah Herschel skriver i sin bok ”Aryan Jesus” som handlar om de teologer som hjälpte Nazityskland att de förespråkade massmord på judar långt innan det ingick i Nazisternas program.

Redan 1936 finns det dokument som visar att sådana idéer fanns. ”De som under kriget hade använt sin akademiska expertis i Judendom” för att hjälpa Nazisterna genomföra Förintelsen kunde ”nu, i fredstid, använda samma expertis som kamouflage: hur skulle experter i Judendom kunna vara antisemitiska?”

Skälet till att Hugo är ett så bra exempel är inte bara den tystnad som omgärdar den kanske viktigaste delen av hans gärning i livet. Utan också för att han var en av sin tids största experter i esoterika. Mysticism, magiskt tänkande, hör ihop med antisemitism.

Det är få förunnat att få göra det de älskar. Hugo verkar ha älskat det han gjorde. I den tidiga judiska mysticismen sökte han svaret på rötterna i kristendomen. Målet, att rycka upp Kristendomens rötter ur dess judiska mylla kan låta som ett recept för att ta livet av växten, men säger något om graden av förvirring som drabbar antisemiten.

Hugo Odeberg hoppades att genom sina studier i tidig judisk mysticism befria kristendomen. Hugo Odenberg öppnar porten för den sekulära hedendomen som socialism, relativism, post-modernism kan sägas vara uttryck för i ett mytologiskt perspektiv.

I dagens Sverige har jag sällan stött på en liberal eller konservativ som förnekar det arv Sverige bär på. Om saken mot all förmodan skulle komma på tal, och då är det antagligen för att jag själv har fört den på tal.

Även om de kanske inte vet exakt vet vad det är för arv. På grund av tystnaden. Och lögnerna. 

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen är en annan historia. För att de har en annan historia. En historia som de gjort allt för att dölja. Och lyckats med att dölja som exemplet med Hugo Odenberg visar. Stefan Löfvén lovade i sin Regeringsförklaring att ”Sverige glömmer aldrig”. Jag tror inte han ljuger. Man kan inte glömma det man glömt att man glömt.

Socialdemokraterna styrde landet. Det yttersta ansvaret borde alltså varit deras om något fel begicks. Om socialister nu skulle tro på eget ansvar. Vilket de inte gör.

Dessutom har de ett stort egenintresse av att den officiella berättelsen inte ifrågasätts. Vad de gjorde innan och under kriget får inte granskas. Därav kardinalregeln ”En svensk Tiger!”.

Om socialdemokraterna och arbetarrörelsen någonsin erkänner något över huvud taget är det inte deras fel. De skyller bara ifrån sig. På samlingsregeringen, de konservativa, nationalistiska krafter, familjen Wallenberg eller rädslan för invasion.

En sak har Jan Guillou i alla fall rätt om. Att om nån påstår att någon visste är det vänstern som anklagar högern. De som säger att ”borgerligheten visste exakt”.

Det är dåligt uppförande. Det är så barn låter när de avslöjats med sylt i hela ansiktet trots att du ställt burken på högsta hyllan och uttryckligen förbjudit från att både klättra omkring i köket och äta sylt ur burken.

”Det har inte hänt nåt och om det har det var det inte jag!”

Trots att Per-Albin Hansson bildade den samlingsregering som styrde landet under andra världskriget med 53.8 procent av rösterna. Trots att han blev statsminister och besatte de viktigaste posterna med socialdemokrater. Trots att ”opolitiske” utrikesministern Günther handplockades av Per-Albin.

Det räcker med att neutraliteten inte är det mest rättfärdiga som finns så faller hela socialdemokratins mythos. Deras moraliska överlägsenhet, själva fundamentet för berättelsen om socialdemokratin och Sverige, förändras.

Vilket förklarar varför Jan Guillou gärna säger saker som ” I allmänhet får man säga att vi inte visste, det står jag för.” 

KAP 41

”FRÅN HJÄLTEMYTEN TILL TRICKSTER”

” (8) uppfostras av fosterföräldrar i ett land långt borta,

(9) Vi får inte veta något om hans barndom, men

(10) När han blir man återvänder eller vandrar han till sitt framtida kungarike.”

– Lord Raglan, The Hero, 1932

Oavsett om du är svensk eller jude eller same så bor du i Sverige och en del av dig är därför svensk. Det är en relation du har med kulturen. Hur den ser ut, och vad du gör med kulturen bakom lyckta dörrar, lägger jag mig inte i. Ni är båda vuxna och jag litar på att ni har ett stoppord.

Men en god relation bygger på ärlighet. Om den du älskar visar sig ha ljugit för dig hela ert liv tillsammans, tills ingen av er vet vad som är sant längre, då måste man börja med ärlighet. För att sedan därifrån försöka ta reda på sanningen tillsammans.

Det är svårt att hitta information om vad som hände i Sverige under kriget. Samtidigt som det är jättelätt.

Om Sverige inte har någon skuld för det som hände under kriget, varför finns det då så mycket ursäkter? Du har hört ursäkterna hela ditt liv. Har du någonsin hört anklagelsen? 

Jag säger absolut inte att Olof Palme var antisemit. Jag säger bara att Olof Palme inte hade suttit i koncentrationsläger. Eller vaktat ett. Han var bara 12 år gammal när andra världskriget bröt ut. Han var tonåring under kriget.

Palme hade inte fått delta även om han ville. Vilken sida han hade slagits för, och mot, får vi aldrig veta. Det vore som att berätta om hjältens barndom i en hjältesaga. De ska handla om att dräpa drakar. Ingen vill se en fjönig ”coming-of-age”-story. 

Hjältemyten går inte in på Hjältens barndom. Vanligtvis räcker det med att etablera att han uppfostras av främlingar och att omständigheterna minst är tråkiga, som för Luke Skywalker på sina släktingars ranch, men helst ömkansvärda som för Harry Potter under sina fosterföräldrars trappa.

Som vi redan konstaterat är det lite annorlunda i Olof Palmes hjältemyt. Eftersom han föddes i ”Palatset” på Östermalm i Stockholm. Mycket mer än så får vi inte veta.

Olof Palmes saga börjar som alla hjältars först med hans kallelse till äventyret. Den debatt med Ernst Wigforss som gjorde honom nyfiken på socialismens löften om en bättre värld. Ernst Wigforss var finansminister i Per Albin Hanssons regering under kriget.

Det är med hans ord i huvudet som den unge Olof Palme på sina resor först ser den fattigdom och det lidande som skulle få honom att bli en övertygad socialist. Uppvuxen under de mest priviligierade omständigheter, utan att någonsin ha svultit eller upplevt krig, ser han för första gången världen som den är och tror sig kunna rädda den.

Palmes väckelse kan te sig arrogant. Trots att han aldrig levt i världen och därför saknar den erfarenhet som krävs för att förstå den blir han övertygad om att det är han som kan rädda den. Är det inte messiaskomplex så vet jag inte vad?

 Berättelsen påminner lite om Buddhas. I alla fall början.

Individualistisk och västerländsk eller kollektivistisk och österländsk så går den inte in på barndomen. Det finns inget intresse av att höra berättelsen om hur Jesus lärde sig att gå. Det är mer intressant att höra har han lärde sig gå på vatten. Samma sak med hur Luke Skywalker lärde sig gå på pottan. Det är mer spännande att se honom öva sig i att använda lasersvärdet och ”kraften” med pottan på huvudet.

Barndomen är för det mesta full av pinsamma misstag. Sådana misstag som inte klär en hjälte eller bygger upp honom i andras ögon.

Äventyret börjar därför först när den är över. När hjälten kallas till äventyret är han på gränsen till vuxenlivet. Hjältemyten är den liknelse som skall lära oss människor att ta ansvar för mer än oss själva. I liknelsen görs vi till hjältar, frälsare och gudar.

Eftersom Olof Palme är en hjälte har våra historieskrivare inte brytt sig om att skildra hans första nattliga ejakulation eller den där gången han fick diarré på sin mors födelsedagsbjudning. Överlag hastar de förbi hans barndom så fort det bara går.

Vill vi veta mer måste vi längre in i dödsriket. I den nordiska sagan ligger det norrut och nedåt. Helheim, som härskas av Lokes dotter Hel, ligger längst bort och längst ner i världsträdet Yggdrasil. Helt omgiven av floden Gjöll.

Bara döda själar kommer in. Ingen kommer ut. Vi måste inte hela vägen in. Bara till den svenska tystnadens källa. En tjärn utan botten till synes utan botten med nattsvart vatten och spegelblank yta. Som det är i nordiska sagor.

Runt tjärnen är tystnaden total.

Det är härifrån tystnaden svämmar över och flödar nedströms in i vår egen tid.

Där göms det Sverige som Olof Palme växte upp i. Nationalmyten om att vi var goda under kriget kommer inte värma dig här. Den är de dödas svepning.

Huruvida vi var neutrala i folkrättslig mening är till viss del en annan diskussion. Det handlar om vi var neutrala enligt internationell lag. Svaret på den frågan kommer vi också till.

Innan Joseph Campbell skrev ”The hero with a Thousand Faces”, den bok som manusförfattare i Hollywood använder som mall för att skriva manus åt alltifrån actionfilmer till Disneyfilmer, systematiserade Lord Fitzroy Somerset fjärde baronen av Raglan hjältemyten i 22 punkter redan 1932.

Raglan utgick från Teseus som, genom att uppfylla sin egen saga, var den perfekta hjälten. Jesus får bara nitton poäng på skalan vilket var lika många som Barack Obama.

Man brukar säga att om en levande persons berättelse får över sex poäng så har den blivit tillrättalagd för att passa in på just det här primala mönstret.

De sex första punkterna på Raglans skala för hjältemyter löd som du kanske minns från del 2 av “DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER!”.

1: Hjältens mor är en kunglig oskuld

2: Hans far är kung

3: Och ofta en nära släkting till modern men

4: Omständigheterna kring hans födsel är ovanliga

5: Han ryktas också vara son till en Gud

6: Vid födsel görs ett försök att mörda honom. Vanligtvis av fadern eller morfadern

7: Han förs bort och

8: uppfostras av fosterföräldrar i ett land långt borta,

9. Vi får inte veta något om hans barndom men

10:  När han når mandom återvänder han till sitt framtida kungadöme

11: Efter seger mot kungen, och/eller jätten, draken eller vilddjuret,

12: Gifter han sig med en prinsessa, ofta sin föregångares dotter och

13: Blir kung

14: En tid härskar han utan problem och

15: Föreskriver lagar men,

16: Förlorar senare gudarnas och/eller sina undersåtars gunst,

17: Fördrivs från tronen och staden varpå han,

18: Går en mystisk död till mötes,

19: Ofta på toppen av en kulle,

20: Hans barn, om några, efterträder honom inte,

21: Hans kropp begravs inte men icke desto mindre

22: Har han en eller flera heliga platser (uppkallad efter sig)

Som sagt behöver hjälten, oavsett om den är påhittad eller en riktig historisk person, inte ha alla delar av berättelsen i exakt den här ordningen. Men läser du en biografi av en politisk ledare, vare sig det är Suetonius kejsarbiografier om de romerska kejsarna eller Barack Obamas ”Brev till min far” kommer du bli överraskad över hur väl mönstret stämmer överens med deras liv.

Barack Obama är kanske inte född under en ny stjärna och uppvaktad av tre visa män vid sin födsel men hans far är en mäktig man från ett land långt borta. Hans mor en vit jungfru från Kansas. Han uppfostras av sina morföräldrar på paradisön Hawaii men återvänder till sitt rättmätiga rike (fastlandet) för att se fattigdomen och misären och bli ledare för den fria världen.

Olof Palme återvänder till Sverige från sina resor för att förkasta sitt arv och leda arbetarrörelsen. Inte till seger per se eftersom de hade makten när han fick manteln av Tage Erlander men ändå.

Vilket förklarar punkt 8, 9 och 10 som intresserar oss nu. Speciellt punkt 9. De lyder som följer:

(8) uppfostras av fosterföräldrar i ett land långt borta, (- För Palmes del var det på internatskolan Sigtuna och på sin morfars gods Skangal i Livland i nuvarande Lettland.)

(9) Vi får inte veta något om hans barndom men,

(10) När han blir man återvänder eller vandrar han till sitt framtida kungarike.

Det är i hjältens barndom som trickstermyten gömmer sig. Hjältemyten är sagan om hur vi blir mer än människor. Men innan vi blir hjältar, gudar eller redovisningsekonomer på Price Waterhouse Cooper måste vi lära oss att bli människor.

 Det är vad Trickstermyten handlar om.

Hjältemyten kanske finns i alla kulturer i alla tider. Det gör Trickstermyten också. Den är äldre än hjältemyten.

Det är sagan om hur vi lär oss bli människor vilket förr innebar att använda verktyg och överlista de andra djuren. Vi människor lurade oss ut ur vår givna plats i näringskedjan. En gång i tiden ansågs det steget vara stort nog.

Vi lärde oss trick av naturen. Det är många som har ifrågasatt varför människan kallar sig för homo sapiens (sapiens). Eftersom hon är en apa och apa på latin heter pan. Som i schim-PAN-s. Rimligare vore att kalla oss det vi är. Pan imitor. Härmapan. 

Vid något (antagligen flera olika) tillfälle såg en apa på savannen ett lejon riva en zebra med sin klo och tänkte – ”En sån ska jag ha!”. Efter många misslyckade experiment med bananer, löv och avföring måste någon av aporna hittat en vass sten. 

Resten är historia. De andra Apexrovdjuren måste blivit en smula förvånade av att se sig förbisprungna av en apa. Särskilt för geparden.

Men det allra första tricket som vi lärde oss var att lura oss själva att vi inte var apor. Det gjorde vi genom att lura vår natur.   

Det lärde oss att lura naturen. Därifrån kommer de första trickstermyterna. Små scener om hur du överlistar en växts giftighet så att du kan äta den, eller överlistar en björn så du har något trevligt att sträcka ut dig på framför brasan om vinternätterna. Instruktioner för överlevnad. Underhållande såklart.

So-rummet beskriver sig själv som nätets största webb-resurs och länksamling för samhällsorienterade ämnen. Deras slogan är ”inspiration & kunskap”. Där inleds inlägget om Olof Palme med orden:

”Olof Palme (1927-1986) är en av Sveriges mest kända och internationellt ryktbara politiker genom tiderna.”

Men om hans barndom står bara att:

”Olof Palme föddes 1927 i Stockholm. Pappan tillhörde en överklassfamilj, men han dog tidigt när Olof bara var sju år gammal. Mamman kom från Tyskland och hon talade gärna tyska i hemmet. Olof Palme gick i privatskola och vid 17 års ålder tog han studenten. Därefter fortsatte han att studera i USA.”  

För att vara så känd och så ryktbar verkar det inte vara mycket som är känt om Olof Palmes barndom. Vilket inte är konstigt. Den är en hjältemyt.

Trickstermyten är myten om hur ett djur blir människa. Det är vad ett barn är. Ett djur som inte kan kontrollera sina drifter och impulser och måste lära sig det så att det kan överleva på egen hand i världen.

När barnen ser huvudpersonen i Trickstermyten; Clownen, dåren eller narren, halka på bananskal eller bajsa på sig förstår den att så här ska vuxna människor inte bete sig och skrattar åt det tokiga i att inte sätta sig över sina drifter eller se efter vart man sätter fötterna.

Visst blir vissa barn mer rädda än roade av clowner men principen är densamma. De förstår att clownen är galen och sådana personer ska man hålla sig borta ifrån. 

Trickster lär inte genom föredöme utan genom avskräckande exempel.

Att systematisera, som egentligen bara är ett fint ord för att stolpa upp, trickstermyten visade sig dock vara svårt. Hjältemyten är en linjär berättelse. Det gör den  lättare att systematisera.  

Trickstermyten är som trickster är – kaos.

Problemet med kaos är dels att det är svårt att sätta fingret på det, för så fort du gör det förflyttar det sig och förändras och dels för att när du börjar leta efter det hittar du det. Överallt.

Jag tyckte det såg ut som deterministiskt kaos med positiva feedbackloopar. Vad jag menar med positiva feedbackloopar är att Trickster lär sig tricket genom att själv falla för det.

Ett antal gånger om berättaren kan sina saker eftersom upprepning är roligt.

Det som var en neslig förlust i början visar sig, när trickster väl har lärt sig tricket och kan använda det mot andra, vara värdefull kunskap. Det är med hjälp av det som trickster slutligen besegrar sin nemesis och blir, om inte en hjälte så i alla fall folkhjälte.  

Det vanligaste upplägget i trickstermyter är att trickster blir lurad, av någon annan, för att han inte kan kontrollera sina begär. Han ställer till det, och måste sedan lura sig själv ur den knipa han själv försatt sig i.

Det som händer i framtiden kan på så sätt förändra det som hände i det förflutna. Jag vet att det låter virrigt men det är som sagt mytologi, inte naturvetenskap.

Olof Palmes barndom ger oss svaret på frågan vem han var innan han blev en hjälte. Kanske svaret på varför han blev den förste västerländske statsminister som officiellt träffade Yassir Arafat och en av de tre första som jämförde Israel med Nazisterna. En av multikulturalismens tre musketörer tillsammans med  (Vivekanandan) Bruno Kreisky och Willy Brandt var de andra två som jämförde Israelerna med nazisterna.

Tillsammans utformade dessa tre herrar multikulturalismen som politisk idé. De svenska socialdemokrater som Bruno Kreisky och Willy Brandt umgicks med i Sverige var Olof Palmes företrädare.

Redan då var Sverige ett föregångsland. Men det vet du redan. Är det något den svenska tigern inte tiger om är det hur före alla andra den ligger. Hur blev Sverige, med ett typiskt svenskt ord, föregångslandet? För ett så skinande exempel måste väl haft en mycket lärorik barndom?