KAP 42

“Rudolf med bruna mulen”

 ”då ser han utan färgade glas; och då ska det snart falla honom i ögonen, att rättsidan inte är statens enda och egentliga. Ty om någonsin gäller det i det internationella lifvet, att nöden icke har någon lag. När kampen om tillvaron och växten hårdnar, då se vi staterna liksom med natursidan utåt, så att rättsidan i sin ordning understundom synes rent försvunnen.”

–       Rudolf Kjellén, ”Staten som Lifsform”, 1916

Den politiska tänkare som hade störst inflytande på Sverige när Olof Palme föddes var Rudolf Kjellén. Han var inte bara störst i sin tid, han var kanske Sveriges mest inflytelserika statsvetare någonsin. Citatet i inledningen till kapitlet kommer från hans ”Staten som Lifsform” och han är antagligen den mest omstridde svensk du aldrig hört talas om!

(FÖR ATT LYSSNA PÅ AVSNITTET KLICKA HÄR!)

Han var inte socialist. Han var konservativ.  

Skälet är att om din lag är att ”nöden icke har någon lag”, ja, då blir lagen ofta just den. Vilket var precis vad som hände. Det är kanske inte tydligt för dig ännu. Men det kommer i sinom tid att klarna.

Klart är att såväl socialdemokratin som Hitler och Nationalsocialismen påverkades av hans tankar. Inte för att Rudolf kan skyllas för det! Han dog 1922. Rudolf hann aldrig se Adolfs uppstigande till makten.

”Staten som Lifsform” stavar Lifs- med f. För det här var på den tiden man inte använde bokstaven v så frikostigt som vi gör idag.

På sin tid var det cutting edge inom statsvetenskap. Ett helt nytt sätt att närma sig ämnet.

I mina ögon ter det sig mer som esoterika än statsvetenskap. Med esoterika menar jag magi. Inte sån magi som magiker gör med kaniner ur hattar, scarfs i ärmen eller itusågade damer. Det kallas för trolleri.

Jag menar riktig magi.

”Staten som Lifsform” kom ut i Sverige 1916. Jag har inte kunnat hitta den på engelska.  Men den heter ”Der Staat als Lebensform” och gavs ut i Leipzig, Tyskland, året efter att den kom ut i Sverige.

Att den kom ut i Tyskland på tyska är inte konstigt. Det intellektuella utbytet mellan Sverige och Tyskland var betydligt större på den tiden än vad det är idag.

När jag sa att Sveriges neutralitet bör förstås mer som icke-stridande syftar jag på att neutraliteten inte var något Sverige begärde av de andra länderna. Den var mer en konsekvens av att de slutade kriga.

Enligt Huntford skiftade svenskarnas lojalitet under första hälften av 1800-talet mellan Frankrike och Ryssland men ”Med Tysklands uppståndelse följde svenskarnas sympatier efter, och efter den franska förlusten mot Preussen 1870 blev Sverige i själ och hjärta en tysk koloni i norr.”

Huntford har rätt i att svenskarnas syn på neutralitet inte är särskilt neutral. Det är svårt att vara neutral inför något man älskar över allt på jorden. Sverige älskar sagan neutraliteten.

Schweiz är neutrala i den mening att de aldrig skulle låta en armé passera över dess territorium frivilligt. De värnar sin neutralitet så högt att de är beredda att om inte dö så åtminstone döda för den.

Men Huntford har fel i att Sveriges band till Tyskland skulle vara ett nytt fenomen. Visst var Tyskland på den här tiden den stora förebilden inom kultur, vetenskap, filosofi. Det man ville imitera. Kort sagt supermakten.

Men Sverige och Tyskland är grannar och har alltid varit det. Det finns gemensamma rötter i språk och kultur. Sverige har till och med haft kolonier i Nordtyskland. Det brukade vara Sverige.

Den tyska Hansan har i långa perioder före det dominerat Sverige både ekonomiskt och politiskt. Skälet är att skandinaver i allmänhet, och kanske svenskar i synnerhet, i alla fall om man ska tro Tacitus, Huntford, och en hel del nu döda svenskar, är germaner.

Men framför allt för att Tyskland på den här tiden var the shiznit! Allt coolt var tyskt. Litteratur, teater, poesi, vetenskap, filosofi, religion, mode, konst. Allt. Sverige var lika trendkänsligt som det är idag och samtidigt lika villigt som alltid att framställa det senaste i världen i sin egen tappning

Om svenskar talade ett andra språk var det tyska. Under första världskriget försåg Sverige Tyskland med allt det behövde till kriget utom just stridande trupp. Riksdagen kallade politiken för ”aktiv neutralitet”. Den gällde från det att kriget bröt ut 1914.

Svenskarna hade en annan syn på neutraliteten innan kriget än den de haft sedan 1946.

Rudolf Kjellén hade influerats av bland annat den tyske etnografen Friedrich Ratzel som myntade begreppet Lebensraum. Ett begrepp som senare kom att bli centralt i Hitlers nationalsocialistiska tankevärld.  

Samma år som ”Staten som Lifsform” kom ut i Sverige hade Rudolf Kjellén tillträtt den Skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet. Den skytteanska preofessuren är en av de äldsta i världen. Den har funnits sedan 1622.  

Rudolf hade varit en ansedd föreläsare vid Göteborgs universitet tidigare. I bland annat statsvetenskap. Men han motbevisar i alla fall tesen att ”de som inte kan undervisar”!

Han satt nämligen i Riksdagen för de konservativa. Det var på den tiden riksdagen fortfarande hade två kammare, och Rudolf satt i båda. Dock inte samtidigt.

Han räknas till en av grundarna av den germanska geopolitiska skolan. Geopolitik är för övrigt ett ord han uppfann. Liksom begreppet folkhemmet.

Det tänkande han företrädde kallas för “organisk statsteori”. I början av sin karriär hade han sysslat med det juridiska statsbegreppet. Alltså tanken på att staten är baserad på ett kontrakt mellan medborgarna. Men med tiden kom han att ifrågasätta den definitionen till förmån för tanken att stater är något som växer fram ur långsamma historiska processer.

Han såg 1809 års liberala författning som ett främmande inslag i den svenska folksjälen. En smitta. Istället föreslog Rudolf att vi skulle införa det korporativa systemet. Det system vi har idag.

Det är lätt att glömma efter snart hundra år av amerikanskt och engelskt ideologiskt inflytande men det är en avgrundsdjup skillnad på anglo-amerikansk konservatism och germansk konservatism.

Båda är konservativa men det är radikalt olika värden de vill bevara.

Den Anglo-amerikanska konservatismen har en inneboende misstänksamhet mot staten, betonar individens frihet framför allt och individen generellt. Medan germansk konservatism i grunden är för en stark stat, allmän välfärd, men med mer betoning på rättsväsende och försvar än den europeiska vänstern som också förespråkar en stark stat.

Om socialism är egalitär kollektivism – så är den Germanska konservatismen hierarkisk kollektivism. Det vi idag kallar nationalism eller nationalkonservatism. Den är också tribalistisk. Precis som för socialismen är individualism och frihet inte de ideal den vilar på.

Tanken att staten ska rå om sina medborgare är urgammal och inget som kom med socialdemokratin oavsett vad svenskar tror 2018.

Rudolf Kjellén var själv en stark anhängare och förespråkare för stora sociala välfärdsprogram. Han ville att staten skulle vara en progressiv men samlande kraft byggd på varje folks organiskt framväxta institutioner. Vad han efterfrågade var helt enkelt en sorts nationell socialism.

Den svenska debatten om arvet efter Rudolf Kjellén är infekterad.

Kjelléns statsorganism var en liknelse enligt hans försvarare. Den beskrev bara världen som den är och inte nödvändigtvis som Rudolf Kjellén ville att den skulle vara. Genom den trodde vetenskapsmannen Rudolf Kjellén att man kunde se vilka krafter som drev varje nation och bättre förklara deras tillblivelse, uppgång, och fall.

”Liknelsen” är Kjelléns uppfattning om vad en nation är. Enligt Rudolf Kjellén skulle nationen, framför allt staten som aktör på den internationella arenan, uppfattas som ett levande väsen, en person eller ett djur. För alltid inbegripet i en skoningslös kamp för tillvaron med andra nationer. 

Nationer som inte styrdes av högre ideal utan blinda, djuriska och amoraliska drifter. Orden hade lika gärna kunnat användas, och har använts, för att beskriva Trickster. Tricksterns värld är en värld där du luras eller blir den som är lurad.

Vilket i naturen innebär hungrigare, kallare, förtryckt eller dödad. En värld där du måste kunna sätta dig över dina drifter för att inte bli någon annans villebråd.

Den där goda köttbiten på marken kan ju vara en fälla. Den unga vackra sameprinsessan som badar i floden har bröder och en far och, nej, du kan inte bajsa var och när som helst! Då riskerar du att bli uppäten.

Rudolf Kjelléns syn på internationella relationer är darwinistisk för att uttrycka det milt, och sett till det mesta av mänsklighetens historia i den meningen korrekt.

Den slirar över i till full social-darwinism med en glaset-är-halvfullt-inställning till krig, fokus på kollektivet och att individen ska verka för statens bästa och inte sitt egna.

Samt en dröm om att nationens ledare skulle vara ”framsprungen ur folkdjupet” för att förkroppsliga det eviga folkets ”sanna vilja”.

Vilket är mer än en smula nationalsocialistiskt.

Att följa sitt förnuft och inte sina instinkter är Trickster-mytens viktigaste lärdom. Dessvärre en lärdom som undgick Rudolf Kjellén.

Enligt Rudolf bestod statsorganismen, Nationen, av fem delar. Genom att studera de delarna kunde man enligt hans teori förstå staternas syfte och handlingar. Det gällde statens geografiska läge, gränsförhållanden och ”morfologi” det vill säga jord, dess ekonomiska resurser, dess befolkningsutveckling och rassammansättning det vill säga blod, dess sociala förhållanden och författningsstruktur.

Begreppet ”Rum” för plats skulle senare bli Lebensraum inom nationalsocialismen.

Kjellén förespråkade också autarki, alltså att nationen skulle vara självförsörjande, för att undvika att göra sig beroende av starkare nationer.

Men som sagt. Inget av det här var Rudolf Kjelléns fel. Idéer är bara idéer tills de verkar genom en människa. I slutändan är det du själv som är ansvarig för hur du väljer att tolka idéerna du tror på.

Saken med idéer är den att du aldrig vet vart de tar vägen. Filmen ”V” baserar sig från början på seriealbumet ”Vi för Vendetta” av den brittiske författaren Alan Moore. Den författades och publicerades i omgångar mellan 1982 och 1985 tills förlaget som gav ut dem plötsligt lades ner. Den publicerades i sin helhet först 1988 av DC Comics.  

I Alan Moores dystopiska framtid på 1990-talet är England ett av få länder som överlevt kärnvapenkriget. En fascistisk regim med vit makt-ideologi har tagit makten och rensat ut alla invandrare, oliktänkande och homosexuella.

Berättelsen är egentligen en krigsförklaring mot Thatchers England och hennes regerings politik mot homosexuella och invandrare. Eftersom Alan Moore är en självutnämnd Shaman bör han vetat vad han gjorde när han valde arketyp.Mot den ordning som Thatcher hade infört kastade Alan Moore tricksterarketypen.

Karaktären V, vars verkliga namn vi aldrig får veta, är en överlevare från ett av den fascistiska statens koncentrationsläger. Han är resultatet av ett medicinskt experiment och därför inte längre ens en människa. Som han själv säger i slutändan när skurken som just har tömt sin revolver i honom frågar sig varför han inte dör svarar ”för under masken döljer sig en idé. Och idéer är skottsäkra.”

Han döljer sin identitet med en mask som föreställer Guy Fawkes. En katolsk terrorist som försökte, men misslyckades, med att spränga det engelska parlamentet den femte november 1605. Fawkes arresterades medan han vaktade sprängmedlen.

Planen var att spränga Parlamentet och avsätta kungen för att ersätta honom med en katolsk regent. Kungen lät engelsmännen fira att han avslöjat konspirationen och avvärjt attacken med stora brasor.

Sedan dess finns en lag i England om att man måste komma ihåg den dagen och varje år bränner man brasor och barnen bränner dockor av Guy Fawkes och läser dikten ”remember, remember, the fifth of november, the gun powder treason and plot, I see of no reason why the Gun Powder treason should ever be forgot” 

I Alan Moores ögon är det en högtid för att minnas regimens seger över rebeller. Oavsett vem som hade rätt. Bokstaven V, som motsvarar den romerska siffran fem, är också det numeriska värdet i kaosmagi.  

Vad Moore hade för avsikt var tydligt. Vad den fick för resultat är en helt annan femma.

För väljer du den arketyp Moore valde kan du aldrig vara säker på vart den tar vägen. Alan Moore kunde inte veta att den mer än femton år senare skulle bli en film av tvillingbröderna Wachowski. En film han själv inte ville ha något med att göra.

Därifrån blev masken en internetmeme som hacktivistnätverket Anonymous använde i sin kampanj mot Scientologikyrkan, och därifrån till Occupy-rörelsen och andra protest- och antietablissemangsrörelser runtom i världen.

Det är inte Alan Moores fel. Men han valde kaos. Och kaos blev det.

V paras med karaktären Eve, i filmen spelad av Nathalie Portman, där V är anarkins förstörande kraft riktad mot en rigid och totalitär samhällsordning.

Eve är pånyttfödelsen, det som ska spira ur gruset efter att kaoset har rivit ner det gamla. Vilket i en värld som är så rigid, fast och fascistisk kräver en hel del våld.

Det är en dialektisk ordning.

Pånyttfödelsen kan inte ske utan förstörelsen av det gamla. Det som orsakar den förstörelsen är Kaos. I Alan Moores serieepos är det V som öppnar dörren för det nya.

   

KAP 43

”KJELLÉN, SOSSARNA & HITLER”

”Alla kretensare ljuger!”

–       Epimenides, filosof och kretensare

Rudolf Kjellén var höger men i hans filosofi var en stark och levande vänster viktig för nationens hälsa. Han såg vänstern som den progressiva kreativa kraften och högern som den samlande ordnande kraften. Det är väldigt hegelianskt.

Att utifrån den tes du driver konstruera en antites och sen kombinera de två i en syntes.

På samma sätt är Rudolf Kjelléns statsorganism delad i två. Mellan liberaler och konservativa. Där liberalerna stod för framåtskridande med frihet och kreativitet och konservatismen skulle stå för bevarandet och ordningen.

Samhällsorganismen pendlade i Kjelléns universum mellan dessa två krafter.

I Rudolf Kjelléns värld hade den progressiva kraften fått verka fritt för länge och det var nu dags för en återgång till ordningen. Den progressiva kraften Kjellén ville tygla var upplysningen. Det här var innan första världskriget.

Rudolf Kjellén ville med sin tes överbrygga klyftan mellan statsvetenskapens fokus på juridik å ena sidan, och landets kultur och vad staten faktiskt gjorde för samhället å andra sidan.

Ett försök att föra samman Mythos och Logos. Fantasi och förnuft.

Rudolf Kjelléns bok innehåller inte sanning i form av Logos. Den sanning han vill visa dig är ren Mythos. De sagor vi berättar för oss själva för att förklara världen. Och sedan lever i som om de vore världen.

Det är sant i människans föreställningsvärld. För att det är sant om hennes tillstånd. En berättelse hon äger själv. En sanning som existerar i verkligheten eftersom människan gör det. Men det är inte sant i objektiv förnuftsmässig mening.

Om en myt inte överensstämmer med verkligheten är det ingen myt. Det är bara en lögn. Myten måste fungera som liknelse. En myt är alltså Picassos definition av vad konst är nämligen ”att ljuga sig fram till sanningen”.

Lögnen är också en av de uppfinningar som brukar tillskrivas Trickster. Homeros påstår att lögnen uppfanns av Hermes när han var ett litet barn och hungrade. Men trickster är lögnens uppfinnare i kultur efter kultur.

Eller trickets. Och det är alltid på grund av hunger, Oavsett om det är Coyote eller Korpen för Nordamerikanska urinvånare, Zuluernas Thlokunyana eller Vikingarnas Loke. Oftast är det fisket de uppfinner i någon form.

I just Lokes fall måste han vid ett tillfälle fly de andra gudarna för att ha ställt till något spratt. Han bosätter sig i en stuga med fönster åt fyra håll för att kunna hålla koll efter en ilsken Thor med entourage.

Om dagarna förvandlar han sig till en lax och leker i bäcken vid huset. Att kunna byta skepnad på det sätt som Loke gör är en lögn i sig själv men det är när han sitter som människa och funderar på hur gudarna skulle kunna fånga honom även när han är lax som han uppfinner fiskenätet.

Just som han knutit den sista knopen och håller upp nätet framför elden hör han gudarna smyga sig på. I all hast kastar han nätet över elden för att inte ge gudarna det verktyg som de behöver för att fånga honom. Så springer han ut och kastar sig i bäcken.

Det är en glad lax som simmar därifrån.

Gudarna svär efter Loke. Men när de undersöker hans bostad hittar de askan efter nätet. Det har brunnit upp i exakt den form det hade och lämnat ett perfekt rutmönster efter sig i eldgropen. 

Gudarna snor helt sonika Lokes uppfinning och fångar honom med hans egen uppfinning. Trickster faller för sin egen list. Mest för att han inte uppfann Patent och Registreringsverket innan han uppfann nätet. 

”Staten som Lifsform” är en inte en individualistisk idé. Det är en hyperkollektivistisk idé. (Ola Tunander)

Precis som att Alan Moore inte kunde veta att hans tecknade trickster till slut skulle bli en meme med en bild på en kinesisk fabrik där masken masstillverkas. En ironisk kommentar till de rikemansbarn i västvärlden som köper den för att protestera mot den globala kapitalismen. När Moore drömde fram V fanns inte ens memer som begrepp. Inte som det gör idag i alla fall.

Lika litet kunde Rudolf Kjellén veta att hans teori skulle överbrygga klyftan mellan det urgamla hedniska arvet som fortfarande lurade bakom den kontraktsbaserade rättsstaten (det som var själva anledningen till konstruktionen och framväxten av rättsstaten!) och den ännu inte existerande nationalsocialistiska ideologin.

Eller för den delen socialdemokratin. Ernst Wigforss och Per Albin Hansson fick idén om Folkhemmet från Rudolf Kjellén. Per Albin använde det medvetet för att locka in nationalistiska arbetare i arbetarrörelsen.  

”Den starka statsmakten var ju vid denna tid ett självintresse för herremännen och statsvetaren Rudolf Kjellén tyckte sig bortom socialdemokratins enklare slagord se ett framtidsdugligt element, som högern borde fånga in: en underliggande övertygelse om den starka statens betydelse.” 

(Utdrag från: Anders Isaksson. ”Per albin 1-4”. iBooks.)

Men Per Albin och Ernst Wigforss hävdade att till skillnad från Kjellén skulle deras folkhem vila på demokratisk grund. Vilket givetvis beror helt och hållet på din definition av demokrati. För det socialdemokratiska folkhemmet är till förvillelse lik Kjelléns idé om folkhemmet.

Kjelléns idé om korporativism passade socialdemokraterna utmärkt. Gunnar Myrdal, den svenska välfärdsstatens ”främsta sociala arkitekt”, sägs också ha haft Kjellén som sitt kanske största inflytande.

Vilket inte är särskilt betryggande med tanke på att Gunnar Myrdal inte bara indirekt bidrog till de massiva tvångssteriliseringar som svenska staten genomförde. ”Kris i befolkningsfrågan” som gavs ut 1934 argumenterar för bidrag som ska hålla nativiteten uppe. Samtidigt som den argumenterar för tvångssteriliseringar av livsodugliga individer.

Det som förordas är rashygien. Men inte av rasistiska skäl. Främst för att det fanns så få människor i Sverige som inte var svenskar. Att vara svensk var dock ett ideal och avvikelser uppskattades inte. Så är det fortfarande.

Målet var att få en frisk, stark och framför allt produktiv befolkning.

Myrdal var kollektivistisk utilitarist. När du drar filosofin om att maximera flertalets bästa till dess yttersta spets blir det till slut för ingens bästa. Man kan i teorin döda hela mänskligheten ”för allas bästa”. Problemet med det är bara att det inte kommer finnas någon kvar som kan uppskatta det logiskt korrekta skälet.

Sveriges rashygien behövde inte syssla med segregation mellan vita och svarta. Det fanns inga svarta i Sverige då. Sverige var redan världens mest homogena befolkning.

 Gunnar Myrdal bidrog också till den raspolitik som de amerikanska demokraterna adopterade redan från 50-talet och framåt. Han är redaktör för studien ”An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy” Den genomfördes i omgångar mellan 38 och 42 och gavs ut i sin helhet som bok 1944.

Gunnar Myrdal var kanske tänkt att komma med en utomståendes blick på ett unikt problem. Det gjorde han. Dessvärre hade han ingen erfarenhet av det han skulle lösa. Han kom fram till att de svartas och vitas animositet födde varandra.

Låter det bekant?

Att han ligger bakom hela det svenska samhällsbygget gör att det har vissa egenheter. Att de som har ansvar för det här systemet idag inte har en aning om det här gör den situation som Sverige befinner sig i idag farlig.

Sverige är inte ett stort land. Det ledande skiktet av politiker, näringslivstoppar och ”intellektuella” är så pass litet att alla känner varandra eller känner till varandra. Ingen vågar trampa någon annan alltför hårt på tårna av rädsla för vad den personen kan hamna i framtiden. Då var det ännu mindre.

”I Sverige lärde Kreisky känna flera av de svenska ledande socialdemokraterna som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Ernst Wigforss, Gustaf Möller, Alva och Gunnar Myrdal”

De som styrde Sverige, och efter kriget stora länder i Europa, kände varandra väl och umgicks privat.

Rudolf Kjellén hade gillat det. Hela idén med folkhemmet är att staten ska vara som en organism. Du är lika mycket eller mer en del av den än den en del av dig. Staten ska vara med dig i ditt liv från vaggan till graven, i dina mest intima ögonblick.

Den mängd information staten samlar in om oss svenskar skulle förskräcka andra länders medborgare, men vi svenskar vet att det är för vårt eget bästa. För att staten tar hand om oss.

Det är en vacker tanke. En tanke som är helt beroende av att staten, eller den person som sköter den, är god. Mer än bara god. Helt okorrumperbar!

För om den inte är det, och vi frivilligt har gett bort kontrollen över våra liv till ett monster, eller för den delen bara en idiot, då ligger vi riktigt illa till. 

Rudolf Kjellén var lika mycket konservativ politiker som akademiker i sitt liv. I hans föreställningsvärld, som i verkligheten, rådde det ingen tvekan om vilken värld den svenska nationen tillhörde. Sverige var ett germanskt land. På många sätt det mest Germanska landet. De renaste arierna.

Visst fanns det långt gående planer på ett rasbiologiskt institut i Tyskland innan det fanns i Sverige. Men Svenskarna var inte långt efter.

Tyskarnas forskning avbröts dessutom av första världskriget. Medan svenska forskare i skydd av den ”aktiva neutraliteten” fortsatte som vanligt. Därför fick Sverige världens första rasbiologiska institut 1922.  

Rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet drevs av en man som hette Herman Lundborg. Men det kom till på socialdemokraternas Alfred Petréns och bondeförbundets, som i våra dagar kallas för centern, Nils Wohlins initiativ.

Visst skrevs motionen under av riksdagsmän från alla partier och visst röstades den igenom av en enig riksdag. Sverige var lika mycket ett konsensusland då som det är idag. Lika frälsta som vi är i genusvetenskap idag var vi på 20- och 30-talet i rasbiologi.

Petrén och Wohlin skulle senare komma att bli de starkast pådrivande för tvångssteriliseringarna också. Dock inte i rasbiologins namn utan i produktivitetens. De var lite av ett radarpar de där två. Anledningen som anfördes, som alltid framförs, är att det var för samhällets bästa. Vilket nog var en klen tröst för den kvinna som blev steriliserad mot sin vilja.

Det visar dock att det finns risker även med utilitaristisk pragmatism. Om den dras till sin spets. Och i den svenska tigerns land är det snarare regel än undantag. Det blir så om din värdegrund är nihilistisk och vare sig tror på sanning eller rättvisa.

Sverige var ett sånt föregångsland inom rasbiologi att när Himmler ville försäkra sig om att alla inom hans SS var rasrena tyskar var Lundborg den främsta auktoritet han använde sig av för att avgöra om männen, och deras fruar, hade rätt blod men kanske framför allt rätt skallform. Inget var så motbjudande som en knölig skalle på den här tiden.

Då liksom nu var Sverige ett föregångsland. Ett begrepp som kanske också inspirerats av Rudolf Kjellén? I inskriptionen till staten som livsform dedicerar han boken till sin vän Pontus Fahlbeck som han kallar ”föregångsmannen”.

Rudolf Kjelléns sympatier var på Tysklands sida i första världskriget. Så pass att han förutspådde deras seger. Inte bara baserat på kärlek till Tyskland och Germansk nationalism utan baserat på sin egen teori. Inte bara den värld han levde i utan även hans ”biopolitik” stod på spel.

Tyskland förlorade dessvärre. Vilket för tyskarna ledde till ruin, förkrossande skuld och psykologisk förnedring. För Rudolf bestod tragedin i att han blev tvungen att skriva om sin teori lite granna. 

Ser man folksjälen som evig och den egna kulturens självständighet som överordnat allt annat spelar det ingen roll vem som för tillfället har rätt eller fel i ett krig med andra Nationer. Överlevnad är det viktigaste.

Så såg den värld Rudolf Kjellén levde i ut. Det var den världen Olof Palme skulle födas in i. 

Jag förstår varför Kjelléns idéer tilltalade Hitler. För även om Rudolf Kjellén bara använde det esoteriska perspektivet som en liknelse så finns det människor som blandar ihop liknelsen med verkligheten. För Hitler och nationalsocialismen var det mycket mer än en liknelse.

Runt sekelskiftet var det trendigt i finare kretsar, och långtifrån bara nationalsocialister, som deltog i seanser, magiska ritualer eller sällskap. Det här var innan playstation så ville du leka fick du använda din fantasi. Den är ett mäktigt verktyg och lyckas du övertyga dig själv om att det är på riktigt kan det få verkliga konsekvenser.

I princip är det inte mycket mer än magiskt tänkande. Men som analysmodell för historieberättande är det användbart. Då är det bra att känna till arketyperna och deras egenskaper.

Jag blandar inte ihop analysverktyget med verkligheten för jag är inte genusvetare, eller nazist. Min förståelse av vad magi innebär är sekulär. I princip är det enkelt.

Magi är vilja och medium. Alltså konsten att manifestera din vilja i världen med hjälp av ett medium.  

I begynnelsen var ordet som det står i bibeln. Det var genom ordet som Gud skapade världen. Genom ordet manifesterade Gud sin vilja. Enligt bibeln.

Som komiker är min vilja att du ska skratta åt mig. Mitt medium är skämt. I den magiska världen är skämt de trollformler som ger mig den reaktion jag vill ha. Ditt skratt.  

En arkitekt ritar hus. Hans medium är ritbord och penna. Den skiss han tar fram är den trollformel som andra kan följa för att manifestera hans fantasi i verkligheten.

Idag ser vi inte det mirakulösa i världen. Det är bara jag som skriver skämt eller bygglaget som bygger ett hus. Ingen av oss är längre ansvariga inför demonerna och förfädernas andar eller, senare i människans utveckling, inför Gud. Det är numera en rent teknisk fråga.

Men en gång i tiden kunde nästan ingen läsa. Ord var heliga och magiska. Kände du någons rätta namn kontrollerade du dess väsen.

Inte det vardagliga namn de använde i stammen såklart. Det heliga och förbjudna namn de bar inom sig och som bara uttalades vid religiösa riter eller vid andra mer spontana kontakter med andevärlden. Visste du andens, demonens, gudens eller din kärleksrivals heliga namn kunde du göra vad du ville mot dem.

Det är ingen slump att Hitler valde solkorset till sin symbol. Det är en Indo-europeisk symbol från brons- och järnåldern som fanns över hela Europa och Asien. Det är en symbol för lycka.

Det är den även i den fornnordiska mytologin. För vikingarna var runan för solkorset synonymt med runan för svastikan. Samt med Tors hammare Mjölner. Det vapen som skyddar Asgård från jättarna. I nordisk mytologi är jättarna symboler för kaos, förstörelse och förfall.

Att den föll både Thule-sällskapet och Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i smaken är därför inte särskilt konstigt. Vid den tiden kanske bredare lager bara såg symbolen som tecknet för ”arisk” men för de mer esoteriskt intresserade i Thulesällskapet och Nazistpartiets ledning var det just kaos, förstörelse och förfall som drabbat Tyskland.

Under den moderna tyska statens tillblivelse var det många i samhället som sökte svaren på vad den nationella identiteten skulle innebära i Tysklands hedniska förflutna.

När nazisterna valde den till sin symbol åberopade de något urgermanskt. Det är lycka även i den nordiska mytologins. Fast i bemärkelsen att du ska gynnas av ödet.

Solkorset är ödets jul. Födelse och Förintelse, uppståndelse och död. Samma hegelianska dualism som återkommer även i Kjellén.

Att tillämpa det esoteriska perspektivet på Sovjetunionen är knäppt eftersom det var en ateistisk statsbildning. Efter att bolsjevikerna hade störtat tsaren och den rysk-ortodoxa kyrkan, som Tsarens makt vilade på, skulle det andliga behovet försvinna trodde man.

Det skulle inte finnas tid för vidskepelse i den socialistiska utopin. All din tid skulle gå åt till att förverkliga paradiset och det arbetet skull ge dig mer mening än någon präst någonsin kunnat göra.

Ändå blev pentagrammet, den femuddiga stjärnan, Sovjetunionens vapensköld. Jag tror att det beror på att grafiker är ett betydligt mer symbolorienterat släkte än politiker. Om det var ett medvetet val att låta pentagrammet symbolisera den Sovjetiska staten vet jag inte.

Kanske är det så att när de mekanismer, Tsaren och kyrkan, som hade hållit det ryska mythoset stången, hade röjts ur vägen kom något primalt upp ur den ryska folksjälen?

När den ryska björnen rustade sig inför första världskriget i vår fabel valde han en sköld som pryddes av den femuddiga stjärnan. Om det är slump att pentagrammet, symbolen för att åkalla och binda de gudar och demoner som människan dyrkade, fruktade och kohandlade med innan kristnandet, ersatte korset; Den symbol som kristendomen främst kom att förknippa med Satan och satanism; så är det en märklig slump. Det blev hur som helst det ateistiska Sovjetunionens totem.

Bakom bolsjevismen hade Rudolf Kjellén anat tusen och åter tusen primitiva små stammar i den ryska urskogen som nu hade vaknat till liv och stampade i takt till krigstrummorna i eldarnas sken.  

De allierades trikolor är någonting annat. Rött, blått och vitt är upplysningens färger. Det är inte Mythos. Det är Logos.  

Det är bara en modell. För att få överblick över vilka idéer som den svenska tigern skulle finna sig inträngd mellan under den stora tystnaden.

 Dess enda skydd den germanska örnens Svastika som försvar för Gudarnas boning. Asgård hade redan härjats av kaosets jättar.

Men det är vad de hade. Mjölner skulle skydda dem mot Björnens femuddiga stjärna. Symbolen för en annan typ av hedniskt mörker.  

Samt från den engelska Bulldoggens upplysningstrikolor.

Det är ungefär som den saga nazisterna trodde på.

Själv är jag vare sig magiker, statsvetare eller historiker. Jag är komiker. Jag förstår världen genom humor.  

Två skämt tycker jag illustrerar den svenska inställningen under kriget. Det första är svenskt och det andra är norskt. Jag vet inte var jag hört det svenska skämtet någonstans?

Jag antar att det är ett sånt som bara flyter omkring? Det norska hittade jag i Staffan Thorsells ”Mein Lieber Reichskansler”. Det svenska skämtet påstår att Sverige var neutralt under kriget.  

”Fram till 1943 var vi neutrala på tyskarnas sida och efter 43 på de allierades!”.

I Sverige är det alltid 1943 som anges som det år då Sverige svängde. För att det var då kriget vände och svenskarna borde ha slutit upp bakom de allierade om de verkligen var på deras sida.

Det norska skämtet hävdar att ”Tyskarna tog Norge på två månader, danskarna på två dagar, och svenskarna med ett telefonsamtal.”

Det är sådana skämt som är roliga för att de är sanna. Det ena är dock en smula sannare än det andra.

Det här är den värld som Olof Palme växer upp i. En värld som gömmer sig framför våra ögon. Lika osynlig som asatron är bakom gatunamn som Torsgatan och Valhallavägen är svenskarnas relation till antisemitismen. Ledtrådarna kan inte kopplas samman eftersom utrymmet mellan dem fylls av tystnad.

Ska du förstå den världen måste du förstå den kultur som var då. Och vill du verkligen förstå den räcker det inte med ett skämt. Inte ens två. Du måste genomlida en hel komedi.

 KAP 44

”Pettersson & Bendel”

”Ja men tänk på, att hela Sveriges finanser ligger i händerna på judar och halvjudar! Tänk på det! Bara judar!”

–       Joseph Bendel

Den mest populära buddy-comedy:n i svensk filmhistoria, i alla fall fram till 1946, heter ”Petterson och Bendel”. Det är inte många som kommer ihåg den idag. Dock inte för att humor är färskvara.

Den hade premiär 1933, samma år som Hitler kom till makten, och när den kom ut sågs den av 775.000 svenskar. Sverige hade vid den tiden strax över fyra miljoner invånare. Det utgör nästan en femtedel av landets befolkning.

Det här var visserligen innan teve så alternativen var få.

Filmen bygger på en bästsäljande roman av Waldemar Hammenhög. En på sin tid hyllad författare. När Waldemar Hammenhög började skriva på ”Petterson & Bendel” var Olof Palme ett år gammal.

När romanen kom ut 1931 var han fyra. Innan den filmatiserades hade den hunnit gå som följetong, satts upp som teater, lästs i radio. Det var folkhemskomedin.

Romanen, även om det är en klassisk springa-i-dörrar-fars, har större djup, fler karaktärer och delvis annorlunda handling än filmen. Men budskapet är i stort detsamma.

Sensmoralen i Pettersson & Bendel är ”Lär dig vad du kan av judarna för de är duktiga på affärer och vet hur man tjänar pengar men när du lärt dig vad du ska då tar du deras pengar och sparkar ut dem ur landet! 

Att den inte längre är något som talas om är för att den var ett tidigt offer för tidig PK. Vilket är synd. Politisk korrekthet är inte att lära av historien. Det är att dölja den och inte lära sig av den.

Som film betraktat är det en klassisk buddy comedy. Alltså en modern trickstermyt med ett tvillingpar i huvudrollen. Trickstern är alltid en splittrad person. Han är antingen två personligheter i en som ”doktor Jekyll och Mr. Hyde” eller Jim Careys karaktär i ”The Mask”.

Carey spelar en tråkig bankanställd som när han hittar och sätter på sig den nordiska tricksterguden Lokes mask förvandlas till en livsfarlig men explosivt charmig partygalning. Om det nu inte är så att masken hittar honom?

Trickstermyter har alltid två huvudpersoner, dubbelgångare, är kluvna i sig själva eller är biologiska tvillingar som Prometheus och Epimetheus. För- och eftertanke. Ett mer passande exempel, eftersom det är nordiskt, hade varit Hödur och Balder.

I nordisk mytologi var Balder den skönaste av alla gudar. Han var dessutom osårbar. Efter att han föddes älskade hans mor, gudinnan Frigga, honom så mycket att hon besvor alla levande ting i världen att inte skada hennes son. Det enda hon inte brydde sig om att besvärja var misteln. Som hon ansåg för obetydlig för att utverka ett löfte av.

Det var hennes första misstag.

Det kan låta som att Frigga var en god mor. Men då ska du veta att Balder hade en tvillingbror som hette Hödur. Där Balder var ljus, vacker och kraftfull var Hödur vanskapt, blind och dömd till ett liv i mörker. Och Frigga verkar inte ha gjort sig besväret att be allt levande att inte skada honom.  

Det var hennes andra misstag.

Vid ett tillfälle står gudarna och roar sig med att testa vapen på Balder. Inget skadar honom så det är bara på skoj. Vapnen glider av, går sönder av sig själva eller studsar tillbaka.

Hödur står en bit bort från de andra när Loke smyger upp till honom och frågar varför han inte testar något vapen på sin bror.

Hödur svarar att han är blind och inte har något vapen för att han ändå inte skulle träffa Balder. Han vet ju inte vart han är. För han är blind!

Loke erbjuder sig då att rikta honom rätt och ger honom ett mistelskaft. När det träffar Balder faller han död till marken.  

En klassisk buddy-comedy.

Mer nutida exempel på buddy comedys med två huvudpersoner är ”The Big Lebowski” av bröderna Cohen där Walter och The Dude utgör det arketypiska paret narrar.

Liksom Lloyd och Harry i bröderna Farrellys ”Dum & Dummare”.

Eller V och Eve i filmen ”V för Vendetta” av bröderna Wachowski.

Den sista är inte i närheten av en komedi. Jag kunde dock inte motstå den eftersom alla dessa exempel dessutom regisserade av tvillingar. I ett fall av ett par tvillingbröder som båda dessutom nu genomgått könskorrigering. Vilket också är ett framträdande tricksterdrag. (Loke föder nån häst på det sättet har jag för mig?) 

Att kunna byta både skepnad och kön är typiskt för Trickster.

”Pettersson & Bendel” börjar med att Pettersson ligger och kurar under en presenning på Skeppsbron i Stockholm. Den här sommarnatten ”i början av juli månad nittonhundratjugosju” regnar det över kajen i gamla stan.

Pettersson är en ung reslig blond vacker svensk karl som söker skydd för natten under presenningarna som täcker lårarna på kajen. Pettersson spelades av Adolf Jahr. Han bedömdes av den tid han levde i som väldigt attraktiv.

I romanen förklaras att det inte är något fel på Karl-Johan Pettersson. Han ser bra ut, han har ett gott huvud även om han inte har så mycket utbildning. Men inga jobb han prövat har passat honom. Så är han också lite för glad i livets goda. Vilket för en riktig svensk karl är pilsner i goda vänners lag och kvinnors sällskap.

Den glädjen har gjort att han nu är tillfälligtvis på dekis som det hette på den tiden.  

”ytterst och sist låg nu här samme Karl Johan Pettersson och var inget annat än en simpel lösdrivare!”

I filmen ser vi vakter gå förbi utanför presenningen med lyktor. De letar efter just sådana som Pettersson så spänningen är på topp från första ögonblicket.

Pettersson ligger och trycker i mörkret. Han våndas över sin situation och undrar hur det kan komma sig att han ligger under en presenning. Karl-Johan Pettersson med sitt stiliga yttre och sin resliga hållning borde vara ämnad för bättre saker tänker han. Som affärsman. Välbeställd och respekterad.

Och just som han ligger och drömmer om att tjäna pengar på affärer så… …Sim salabim! Som anden ur flaskan kilar en slank liten skugga in under presenningen. Så träffar Pettersson Bendel.

Pettersson: ”Du är jude va?”

Bendel: ”Nej, nej, visst inte, visst inte.”

Bendel: ”Min far var polack och min mor var judinna, till hälften bara!”

Det är tydligt för biopubliken och den som läser boken att Bendel tonar ner sitt judiska ursprung för att dölja det. Han är en illegal flykting. Och av den minst populära sorten.

Han bedyrar för Pettersson att han inte vill honom något illa. ”jag är egentligen polack. Min far var polack… …jag är kristen” lovar han. Men Pettersson är skeptisk. Road men skeptisk.

”Jag ticker micket om Stockholm! Jag vill vara här, jag ticker om svenskarna. Man kan tjäna pengar här! Man kan bli rik i det här landet. När jag blev utvisad förra gången hade jag sparat ihop… jag hade bra micket pengar… men…”

I biografin om ”Per-Albin 4: Landsfadern” skriver Anders Isaksson att ”Det fanns i Sverige – liksom i andra europeiska länder – en närmast ingrodd vana vid en judisk schablontyp i filmer, böcker, teaterpjäser, karikatyrteckningar och vardagligt skämtande, men å andra sidan fanns liknande schabloner också för rader av andra grupper och nationaliteter, engelsmän, tyskar, danskar, präster, kapitalister, officerare, högreståndsfruar, hembiträden osv. Även arbetaren var en synnerligen schabloniserad typ i både den socialdemokratiska och kommunistiska propagandan, om än mer muskulös i den kommunistiska. Om den judiska schablonen i filmer som ”Petterson & Bendel” (efter en mycket populär roman av Waldemar Hammenhög) och Albert Engströms skämtteckningar speglade en djupgående antisemitism är svårare att veta, men den saknade i så fall resonans i alla de folkrörelser som organiserade huvuddelen av folket, däribland frikyrkor, partier, fackföreningar, nykterhetsordnar och idrottsklubbar. ”

 källa: Anders Isaksson. ”Per albin 1-4”. iBooks.

Det är enligt Anders Isaksson ”svårare att veta” om ”den judiska schablonen” i ”Pettersson & Bendel” var ett tecken på ”djupgående antisemitism”. Varefter han friskriver hela arbetarrörelsen ”i alla de folkrörelser” av ”frikyrkor, partier, fackföreningar, nykterhetsordnar och idrottsklubbar”. Utan belägg, referenser eller bevis.

Den kan inte både vara harmlösa schabloner och förbjuden att visa av en anledning. Det är antingen eller.

Det är möjligt att svenskarna skrattade åt ”Pettersson & Bendel” av olika anledningar.

Alla komedier, och komiker, använder sig av schabloner för att skildra världen. Karaktärerna du väljer för att gestalta din berättelse utgår för all drama från arketyperna. I humor använder man stereotyper, karikatyrer och liknande tilltag för att skapa de karaktärer som krävs för att locka till skratt.

Hushållerskan, butlern, greven, svensken och juden. Den typ av schabloner som vänstern gärna och ofta påpekar för högern att de använder även i slutet av 2010-talet, men aldrig ser att de själva gör. Eller deras vänner. Vanligtvis båda.

Den svenske militärattachén Curt Juhlin-Dannfelt såg filmen på premiären i Berlin. Där hade judar i publiken visat sitt missnöje mot filmen genom att bua och busvissla. De tyckte filmen var antisemitisk. Juhlin-Dannfelt skriver i sina memoarer att filmen bara ”parodierar judarnas klyftighet och fördomsfrihet i affärer”. (källa: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Komedier framställer sällan karaktärerna på ett smickrande sätt. Det är alldeles för mycket fisar, socialt obekväma situationer och dyra vaser som bara råkar falla i golvet för att vare sig huvudpersoner eller andra karaktärer ska framstå som förebilder.

De ska inte vara förebilder eftersom trickstermyten lär genom avskräckande exempel. Inte genom föredöme.

Vill du få en komisk karaktär att framstå som sympatisk sina tillkortakommanden till trots måste du göra karaktären möjlig att relatera till. Graden av värme i skildringen skapar du med de andra egenskaper du ger karaktären.  

Sympatiska sådana även om de inte alltid är fördelaktiga. En fysisk defekt kan vara bra. Lite för rund, liten och tanig eller dålig hörsel gör det lättare att skratta eftersom karaktären inte uppfattas som ett hot. Men ”don’t go full retard!” som de säger i filmen Tropic Thunder.

Karaktärsegenskaper fungerar också.

Charmigt disträ, älskvärt klumpig eller befriande ärlig är drag som kan ge publiken sympati för en karaktär även om karaktären framstår som en idiot på andra sätt.

Visst är Pettersson en Casanova och en hjärtekrossare. Han ljuger och bedrar. Men alltid för ett gott syfte. En startkassa för honom och hans stora kärlek Mia. Till och med när han charmar andra kvinnor är det för Mias skull. De andra kvinnorna är bara affärer.

Pettersson framställs som snygg, trevlig, charmig, rolig, lite för glad i pilsner och lite för glad i kvinnor. (För att inte tala om hur glada kvinnorna är i Pettersson)

Om Valdemar Hammenhög bara tagit en stapelkaraktär – alltså en schablonbild som är etablerad och välkänd – så är det inte direkt den mest negativa schablon som svenskarna har skapat åt sig själva. Om den föddes helt ur Valdemar Hammenhögs huvud så verkar den i alla fall ha fallit biopubliken i smaken.

Per Albin ansåg själv att svenskarnas ”typiska dygder” var enligt hans biograf ”ärlighet, redbarhet, arbetsamhet, frihetsträngtan, fridsamhet, kompromissvilja, lojalitet, solidaritet” samt under kriget ”fogades styrkan att avstå från att hamstra varor och förnödenheter.” (källa: Anders Isaksson. ”Per albin 1-4”. iBooks.)

”Även arbetaren var en synnerligen schabloniserad typ i både den socialdemokratiska och kommunistiska propagandan, om än mer muskulös i den kommunistiska.”

(källa: Anders Isaksson. ”Per albin 1-4”. iBooks.)

Trickstermyten delar upp huvudpersonen, i tvillingmyternas fall huvudpersonerna, i en bra och en dålig. Eller som i ”Dum & Dummare” en ”dum” och en ”dummare”.

I ”Pettersson & Bendels” fall är det inte särskilt svårt att lista ut vilken av de två bedragarna som är den drivande. Juden som arketyp är speciell. Den har inga sympatiska drag. Associationerna är konsekvent negativa.

Girighet är en av de sju dödssynderna inom kristendomen. Av goda skäl. Det är inget charmigt drag.

Det är därför Shakespeares Shylocke i ”Köpmannen i Venedig” förundrar så. Shylockes tal bryter arketypen och låter juden tala.

”Jag är jude. Har inte en jude ögon? Har inte en jude händer, kroppsdelar, människomått, sinnen, känslor, passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, drabbas han inte av samma sjukdomar och botas han inte med samma läkemedel som en kristen, känner han inte likt en kristen sommarens värme och vinterns köld? Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss? Dör inte vi om ni förgiftar oss?”

Genom att vädja till vår gemensamma rädsla för smärta, sjukdom och död gör Shylocke sig själv mänsklig. Du ser att han drivs av samma drömmar som alla andra. Han har blivit lurad av bortskämda adelsungar. De har lurat honom på pengar och de har stulit hans dotter, hans enda barn, och vänt henne emot honom.

”Skulle inte vi hämnas om ni kränker oss? Liknar vi er på alla andra sätt, måste vi likna er också på det sättet. Om en jude förorättar en kristen, vad bjuder den kristliga ödmjukheten? Hämnd! Om en kristen förorättar en jude, vad lär oss de kristnas exempel om tålamodet? Hämnd! Den ondska ni lär ut skall jag praktisera. Och jag ska göra allt för att överträffa mina läromästare.”

Shakespeare kanske var antisemit. Det vore inte så konstigt med tanke på tiden och platsen han levde på. Judar fick inte ens bosätta sig i England när han levde. Att de var Gudsmördare i kyrkans ögon var allmänt accepterad sanning.

Ändå lyckas han, genom att låta schablonen tala för sig själv, plocka isär fördomarna och låta människan träda fram.

 

KAP 45

“Jewface”

Semmy Friedman som spelade Bendel var själv jude. Han spelar rollen med charm, värme och humor. Även om Bendel inte är sympatisk är han kvick, slug och bryter roligt. I romanen, där karaktären skildras med större psykologiskt djup, är hans främsta drag att han är omväxlande lismande, insmickrande, och girig. Lurig och girig.

Det är arketypen judens två definierande drag.

Men vem kan motstå en rolig brytning? Jag undrar uppriktigt. Min moster skrattade till när jag frågade henne om hon kände till Pettersson & Bendel. Hon hade tyckt att det var en underhållande bok när hon var liten.  

Det var inte under kriget. Hon föddes efter det. Det var mycket senare. Hon läste den i sina yngre tonår så det borde varit någon gång under den första hälften av sextiotalet.

Hon tyckte inte att den var antisemitisk då. Tiderna har förändrats. På den tiden tyckte hon att Bendel påminde henne om hennes morbröder. Min mormors bröder. Riktiga överlevare. Morbror ”Gustaf”, som egentligen hette Abraham, rymde från Auschwitz Birkenau för att leva som partisan i de polska skogarna.

Efter kriget blev han affärsman och kompanjon med sin bror och gjorde vad de kunde för att överleva på affärer. Något de gjorde väl. I alla fall med tanke på att deras gymnasieutbildning bestod av koncentrationsläger och eldstrider i de polska skogarna.

En viss igenkänningshumor fanns uppenbarligen. Även om hon mindes att hon också tyckte Bendel var läskig.

Filmen hade fasats ut på sextiotalet men boken fanns fortfarande överallt. Även om Förintelsen uppdagades först 1945 tog det lång tid innan dess omfattning började spridas i kulturen. Ännu längre innan man kom på tanken att sopa undan spåren från vad som ledde upp till den.

Vid det laget försvann romaner och filmer som inte längre var politiskt korrekta från kulturen. Anledningen som angavs var att det var den här typen av filmer och böcker som ledde till Förintelsen. Däri finns en poäng.  

Men vägen till helvetet är som bekant lagd med goda avsikter. Ord kan vara farliga. Men att förbjuda dem är ännu farligare.

Dels för att det då inte återstår annat än våld. Hellre då att vi brukar våra ord som vapen än att vi brukar vapen som vapen. Men också för att det mer ser ut som att man skyler över något man skäms för än att man lärt av det som varit. Att man skrattade åt det som hände judarna upplevs i efterhand som en smula pinsamt.

Jag förstår det. Men berövar man sig själv och sina medmänniskor möjligheten att lära av misstagen var allt ändå förgäves. Trickstermytens riktiga lärdom är just att vi lär av våra misstag.

Waldemar Hammenhög var knappast nazist när han skrev ”Pettersson & Bendel”. Det skulle han bli först långt senare under kriget. Han var humorist och arbetarförfattare. Hans hem är fortfarande med på kulturvandringar genom Stockholm med fokus på var arbetarförfattarna levde och platser där deras verk utspelar sig. 

Han var en humorist som arbetade i den tid han levde i. Den tiden var antisemitisk.  

Pettersson och Bendel slår sig ihop och bildar bolag i alla fall. Trots Petterssons inledande motvilja och misstänksamhet.  

Bendel kommer på affärsidéerna och håller i bokföringen. Pettersson hjälper till genom att vara ansiktet utåt, charmören och fixaren. Det är inte bara för att Pettersson är snygg och charmig. Eller att de människor de gör affärer med föredrar en svensk framför en utlänning med judiskt påbrå. Det är också för att ju mer Bendel syns ute bland folk dess förr riskerar han upptäckt och utvisning ur landet.

Affärsidéerna som Bendel kommer på är effektiva men inte alltid helt etiska. Framför allt är de alla väldigt osvenska. ”Skojaraffärer”, pengar ur luft. 

Bendel förvandlar ett konkurslager av hårpomada för män till en skönhetskräm för kvinnor. De säljer stulen svartsprit. Och de gör… reklam!

Kan du tänka dig något ohederligare? Reklam är inte vad en duktig socialdemokrat skulle ”hederligt arbete”.

När Bendel först berättar att de ska hyra en tom husvägg tror Pettersson att han är från vettet. Vad ska de med en tom husvägg till? 

Men Bendel tänker hyra ut väggen till reklam, som de dessutom ska tillverka själva, och ta pengar emellan!

Det är ett nytt inslag i gatubilden. Ett störande inslag. Dessutom är väl reklam en sorts lögn? Ett trick för att lura andra att köpa saker de inte vill ha eller behöver? Det är en modern version av tricksters uppfinnande av lögnen.

Men inte lika störande som de skrikblåsor de säljer till barn. Det tjuts dygnet runt över hela riket. De är billiga nog så att alla barn har råd med en. Och de går sönder snabbt. 

Snart är Pettersson och Bendel förmögna. Till priset av friden i riket! Det här är en spottloska i ansiktet på Svenskarnas kärlek till tystnaden. Innan kriget teg inte svenskarna för att de hade något att dölja. De teg för att de älskade tystnad.

Som Sverigise nationalsång lyder ”Du tysta, du glädjerika sköna”.

Skrikblåsorna gör dessutom barnen sjuka.

Skattefri sprit, att sälja luft i form av reklam, och leksaker som stör föräldrarna och gör barnen sjuka. Det är svenska tabun som bryts av en främmande makt.  

Den sista är också ett eko av gamla medeltida fördomar om att judar förgiftade brunnar, spred pesten eller förledde barn som Fagin i Charles Dickens roman Oliver Twist.

Människor hanterar svåra frågor med humor. Judarnas situation var dålig redan när Hammenhög började skriva romanen. Det har den alltid varit i varierande grad. När filmen kom ut hade judeförföljelserna redan börjat.

Den svenska folkopinionen om judiska flyktingar var tydlig. Svenskarna ville inte ta emot judiska flyktingar från Tyskland.

Det berömda studentmötet i Uppsala, Bollhusmötet, handlade om att hålla ett tiotal judiska specialistläkare utanför landet. Rädslan fanns att de skulle konkurrera ut inhemska specialister.

I motionen till den nya utlänningslagen som antogs 1937 ville motionärerna ”Sverige skulle införa en obligatorisk biologisk kontroll, utförd av läkare” för invandrare för att sålla ut judar och zigenare. Om du undrar varför vissa svenskar verkar få panik inför ålderstester idag. Skydd av den svenska rasen var det främsta skälet för en ny lag då. Att det gällde judar stärks av att de särskilt pekar ut de som flyr ”på grund av sin ras eller eljest inskränks i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad”.

(källa: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks./Nya svenska utlänningslagen 1937) 

”Redan före Kristallnatten hade svenska och schweiziska myndigheter övertalat Tyskland att stämpla in ett tre centimeter högt rött ”J” i alla pass som tillhörde tyska judar. De röda ”J”-stämplarna är ett exempel på hur historieskrivningen redan från början lades till rätta för att ingen efteråt skulle få en sann bild av vad som verkligen hänt. Svenskarna ville att det hela skulle se ut som en tysk idé medan alltihop i själva verket var ett krav från svensk (och schweizisk sida).”

(källa: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Det var alltså inte meningen att den svenska allmänheten skulle känna till regeringens begäran. Det betyder två saker. För det första att regeringen visste att det var moraliskt förkastligt och för det andra att vi inte vet om svenskarna i allmänhet, opinionen mot judiska flyktingar till trots, hade uppskattat sin regerings handlingar. Det kommer vi aldrig få.

Humor kan användas för att skratta åt sådant vi själva inte kan påverka. Det kan ge befrielse från sorg, skuld eller rädsla. Det kan också användas för att förringa, ursäkta eller urskulda.

Med tanke på tiden den gjordes i blir det också olika beroende på vilken kultur den visas i.

Personligen tycker att två människor som bildar bolag är det mest romantiska som finns. Inte för att jag är jude utan för att bolagisering är en kapitalistisk handling. Jag tror på kapitalism – i alla fall så länge som valet står mellan det och socialism.

Och nej, det är jag inte heller för att jag är jude. Det finns som sagt gott om judar som är socialister.

Pengar är en myt. Den är inte äldst men den är mest spridd av alla. Och en fantastisk uppfinning.  

Istället för att konka mjöl till slaktaren för att byta till dig kött tar du bara med dig en liten bit metall med din kungs stämpel på, eller en bit papper med lite tecken på, och köper det du behöver.

Pengen i sig är inte värd det du får för den. Den är bara ett löfte. Förr i tiden knöts pengarnas värde till statens eller härskarens skattkista. Alltså guld.

Men det du betalade med var inte guldet utan bara löftet om att det någonstans fanns guld som garanterade pengens värde.

Sedan världen övergav guldmyntfoten värderas pengar inte ens i förhållande till det. De har ett värde för att vi har kommit överens om att tro på att de har ett värde. Det är en myt men eftersom vi alla tror på den och agerar som om den vore sann blir den det.

En praktisk myt som sparat oss alla mycket tid och möda. Dessvärre också en som vi verkar tro på mer än någon annan myt. Kyrkan säger att den tror på Gud men de skulle aldrig strunta i att skicka runt kollekten och sätta all sin lit till honom.

Pengar är verkligare än Gud. Olika människor tror på olika gudar eller kanske inga gudar alls, men alla tror på pengar. Enda skälet till att det fungerar är för att vi alla har bestämt oss för att sagan är verklig.

Papperslappen i din hand kan bytas mot guld. Bokstavligen. Om du inte tror mig är det bara att gå in i en guldsmedsbutik och köpa något. Det funkar! 

Filmen var så populär att den gav upphov till ett eget uttryck ”Pettersson-och-Bendel-affärer”! Ett uttryck för ”bilhandlare” innan det uttrycket fanns.  

Vid ett tillfälle tjänar de pengar på att sälja en soffa de inte har. De sätter upp sig som mellanhänder mellan en gammal dam som vill sälja sin soffa och en herre som vill köpa en soffa.

De låtsas som att de inte känner varandra inför damen utan presenterar sig var för sig som spekulanter. Samtidigt presenterar sig Pettersson för herrn som vill köpa soffan som den gamla gummans släkting.

”Vi ska hålla ihop vi. Jag heter också Johansson.” säger Pettersson till fru Johansson. Det påminner inte så litet om skämtet från Mel Brookes ”Det våras för sheriffen” när mötet i stadshuset är fullsatt av människor som alla heter Johnson i efternamn. Skämtet är då att de är en inavlad liten stad.

I ”Pettersson & Bendel” har det en liknande betydelse.

”Det är en annan där inne nu och tittar på den. Men honom vill jag inte sälja till om jag slipper”

”Hörru fru Johansson, mer än 35 kronor kan jag inte bjuda för den här!” säger Bendel.

”Jude va?” frågar Pettersson gumman Johansson som om han inte visste.

”Jaaaa” nickar fru Johansson.

När den andre intressenten kommer presenterar sig Pettersson som Johansson. Han kollrar med lätthet bort fru Johansson genom att uppmana henne att hålla koll på Bendel. Han ger henne en menande blick som hon uppfattar. Det går inte att lita på juden. Han kan mycket väl bära med sig hela möblemanget därifrån om hon inte är uppmärksam.

”Håll koll på honom därinne!”

Sedan utnyttjar de Bendels judiskhet för att slå i mannen att det kanske är antikvärde i soffan. Varför skulle en jude annars vara intresserad av en gammal soffa om det fanns något dolt värde i den?

Här utnyttjas alltså fördomarna om judar på till både Pettersson & Bendels fördel.

”Hon har en jude där inne nu. Som antagligen anar att det är antikvärde i soffan”

Semmy Friedman som spelade Bendel var själv jude. I princip är det som att en svart person skulle sminka sig med skokräm i ansiktet. Kan det inte i princip ses som en ironisk kommentar om fördomarna? 

Sensmoralen visar varför det inte är fråga om ironi.  

I slutet av berättelsen avslöjas att Bendel inte bara lagt sig i och försökt förstöra Petterssons kärleksaffärer. Han har planerat att fly landet med Petterssons pengar och identitet. Det är nu det visar sig varför det är bra med goda vänner och sann kärlek.

De avslöjar Bendels planer för Pettersson som får rusa till kajen för att hinna fånga Bendel innan skeppet avseglat för gott. Det blir showdown i Bendels hytt.

Pettersson: ”Jaså du Bendel? Du var en snygg kompanjon du! Du trodde du skulle lura mig va? De där med skrikblåsorna du visste att de skulle bli förbjudna va? Men du, vi ligger kvar vid kajen. Tänk på det! Du kan ju liksom inte smita iväg på falskt pass. Men jag har ett förslag att göra dig! Ge mig tillbaka min andel i firman så får du behålla passet. Men gör du inte det förstår du så…”

Han reser sig upp och höjer nävarna i en pose som antyder att asiatisk kampsport ännu inte influerat den skandinaviska kulturen.

Bendel börjar hala fram sedlar och räcka över dem till sin före detta affärspartner/sitt tilltänkta bedrägerioffer.

Pettersson: ”Men det är tur för dig att jag är så hygglig som jag är. När jag får pengarna på mig så stryker jag ett tjockt streck över dina och mina mellanhavanden.”

I slutet av filmen sitter Karl Johan Pettersson med sin Mia på trappan till fontänen utanför kungliga slottet på kajen. Bendel är på väg ut ur landet. Utan pengar men med Petterssons pass.

Mia och Pettersson drömmer om sitt framtida liv tillsammans. Slutet gott allting gott.

Filmen låter Mia överleva ett övervägt självmordsförsök. Hon står vid strömmen och funderar på att ta sitt liv. I slutändan ändrar hon sig och räddar inte bara sitt eget och barnets liv utan även Petterssons.

Boken är mörkare. Där blir Mia så förtvivlad av Bendels intriger att hon tar livet av sig. Men i slutet av boken finner Pettersson ändå en ny kärlek så i både boken och filmen är det till sist kärleken som besegrar juden, girigheten och lögnaren, Josef Bendel.

Slutscenen i boken är om möjligt ännu tydligare än det är i filmen. Och mindre komiskt. Bendel är en mer skrämmande figur i romanen.  

Han har bidragit till Mias död. Pettersson unga gravida kärlek. Som han stod i bostadskö med.

Läsaren är vid det här laget lite rätt för Bendel. Pettersson också. Han samlar mod innan konfrontationen. I boken åker inte Bendel ut ur landet men budskapet är samma.

”Nu är det slut mellan dig och mig. När jag har dom här pengarna i plånboken, då stryker jag ett tjockt streck över våra mellanhavanden. Du ska inte vara orolig, Bendel. Jag ska snart glömma dig för alltid. Men jag ska tala om något annat för dig. För nu snart ett år sedan trodde jag att man skulle kunna köpa lycka med pengar. Det var åt helvete med det. Jag vill inte bli en rik man längre, jag vill bara ha mitt uppehälle. Och jag kan även säga dig, att jag ingen chans har att följa dig uppåt. Jag har nämligen kommit underfund med vem jag är. Jag är ungefär densamma som du träffade under presenningen, jag har bara fått skörda mina gärningars lön. Men jag skyller ingenting på dig eller vårt kompanjonskap. Du ska inte vara förbannad på mig, Bendel. 

Pettersson tystnade och såg på den lille, elegante penningmannen som stod vid fönstret.”

”Dina pengar och mina kvinnor – vi kan aldrig förstå varandra.”

Pettersson har lärt sig sin läxa. Han vill inte längre tjäna pengar för pengars skull. Han vill bara förtjäna sitt uppehälle och bidra till samhället med något meningsfullt. Han vill vara förvärvsarbetare.

Kvinnorna står för livets goda, pilsner, brännvin och goda vänners lag. Men han har lärt sig det svenska honnörsordet lagom. En kärlek är nog. Och inte mer pengar än han själv och den familj han hoppas bilda behöver.

Det som gör filmen antisemitisk, och boken likaså, är inte att de använder sig av schabloner. Det är hur de använder schablonerna. Sensmoralen i en komedi som driver med judar och pengar behöver inte vara antisemitisk.

Pettersson som stereotypen för en svensk är ett ideal i sig så fort han lärt sig att hålla sig till en kvinna och inte gapa efter för mycket pengar, makt eller njutning.

I romanen tittar Bendel ut genom fönstret i deras kontor med drömmande blick och säger: ”Pengar! Pengar! Bendel såg ut genom fönstret med drömmande ögon och han rörde omedvetet läpparna till det underbara ordet. Pengar! Pengar!”

Bendel som arketypen av juden är roten till det onda som måste kastas ut, både ur Petterssons liv och ur landet, innan Pettersson och hans Mia kan leva lyckliga i alla sina dagar.

Receptet till lycka är nämligen att lägga band på dig. Inse att pengar inte är allt här i livet. Lagom är bäst. För att göra det måste du konfrontera din inre girighet, din lömskhet, dina lögner och din manipulation.

Visst är det bra att tjäna pengar. Men det är bara bra om de används till något bra. Som familj eller skatter. Ska du bli en produktiv samhällsmedborgare och en familjeförsörjare så måste du göra dig av med din inre jude.

Var slug som en jude och arbetsam som en jude, men se upp så att du inte blir så uppslukad av din egen list och girighet att du blir en jude. Glöm inte att du är en människa! En pilsner med dina vänner och den kvinna du älskar är viktigare!

Det är för dina vänner och de du älskar du ska vara slug och arbetsam.