KAP 46 ”NÄR HUMOR STACK UT!”

”Judendomen vågade, i rikets huvudstad, öppet protestera mot en anti-semitisk film. Sanningens ögonblick har kommit när vi säger ”Hit men inte längre!” Det är inte den utländska pressen som styr Tyskland, det gör vi! Vi är ansvariga bara för vårt eget folk. Führern befaller, vi följer!”  

– Joseph Goebbels, Propagandaminister, Tredje Riket, fjärde augusti 1935

(Avsnittet som ljud här!)

Budskapet i ”Pettersson & Bendel” är antisemitiskt. Men det är också socialdemokratiskt. Och väldigt jungianskt.

Vad symboliserar tvillingparet Pettersson och Bendel egentligen? Bendel är inte mer än ett uttryck för Petterssons inre drömmar om överflöd. Hans giriga och utsvävande natur.

Tacitus påstod redan för tvåtusen år sedan att svenskarna var besatta av rikedom. Kristendomens antimaterialistiska budskap, parat med socialismens förakt för allt vad affärer heter, på en stadig grund av Jante, gjorde sitt till för att få såväl ambition som uppfinningsrikedom till något förkastligt.  

Det är de inte. Men det är effektiva trossatser att propagera för om du vill hålla din befolkning i fattigdom. Det är bara att förklara hur ädelt det är att svälta och frysa och att det utan tvivel ger förtur till himlen i livet efter detta.

Till socialdemokratins försvar vill de inte vare sig svälta eller utarma sin befolkning. De vill bara äga din själ.

Med det menar jag att de inte är intresserade av handlingskraftiga, initiativrika, kreativa individer. De vill ha kuggar till maskinen. För att få till det måste du övertygas om att rätta dig i ledet.

Budskapet i ”Pettersson & Bendel” passade den svenska Socialdemokratin som en solbränna.

Girighet är fel. Därom råder ingen tvekan. Men det är inte girighet att kunna försörja sig själv. Det tycker däremot socialdemokratin där förvärvsarbetet istället framhålls som det högsta goda. Anställningen är bättre en egenföretagande. I alla fall om du ska tro Pettersson & Bendel

Det är därför Bendel uppenbarar sig för Pettersson just när han ligger och drömmer sina förbjudna drömmar om att leva i sus och dus utan att behöva jobba åt staten. Han är Pettersson id, hans jungianska skugga, trickstern i Karl-Johans undermedvetna.

Filmen var så fantastiskt bra, och rolig, att när ett flertal svenska filmer skulle väljas ut för att representera svensk filmindustri på den internationella filmfestivalen i Berlin var ”Pettersson & Bendel” ett självklart val.

Aftonbladet kan den 13 juli 1935 förmedla den glädjande nyheten att ”Pettersson & Bendel gör jättesuccé i Tyskland.”

I artikeln skriver de att ”Premiären blev tydligen en succé, för det var fullt hus, och det utförliga officiella referatet uttalar sig synnerligen berömmande om både filmen och skådespelarprestationerna.”

Filmen är inte bara en publiksuccé utan har också av ”Riksfilmkammaren fått betyget ”statspolitiskt värdefull”, och den har beståtts en för utländska produkter sällsynt reklam, för vilken partipressen gått i spetsen.”

I referatet, en publicerad direktöversättning av en av de tyska artiklarna som svenska läsare kunde tillgodogöra sig, kan du bland annat läsa att ”Denna film förtjänar att som läro- och åskådningsfilm visas i alla tyska skolor. Den avslöjar i en konstnärligt fulländad form men även på ett psykologiskt övertygande sätt hela den väldiga skillnaden mellan den nordiska människan och den semitiska rasen. Den visar utan överdrift och utan sentimentalitet juden som han verkligen är.” 

Tyska biobesökare, som bevittnat och kanske deltagit i trakasserier av judar, ser kanske filmen lite annorlunda än de svenskar som bara läst om det? Humor är som sagt kontextuell och tyskarna kanske uppfattade översättningen på ett annat sätt än svenskarna gjorde?

De hyllar slutet på filmen som det cinematiska universats kulmen. ”Den kännetecknar på ett överlägset sätt den nordiska människans djupa förakt för det jämmerliga kryp, den ras, med vilken den ej finner några beröringspunkter, och från vilken världar skilja oss.”

Sen står det i en mening i slutet av artikeln att ”Vid slutet av den ena föreställningen förekommo även visslingar, vilka dock nedtystades.”

Det var början på kravallerna.

Svenska Dagbladet proklamerar ”Klappjakt på judar” och lägger skulden för kravallerna på judarna själva. Precis som Nazisterna gjorde.

Det var ”Protester och visslingar från, enligt tidningar, judiskt håll mot den svenska filmen ”Pettersson & Bendel” gåvo på måndagskvällen anledning till allvarliga anti-judiska kravaller i västra Berlin.”

Men Valdemar Hammenhög ville inte ha hyllningar av Nazityskland. I Aftonbladet citeras han i rubriken den 16 juli 1935 på förstasidan, citat: “Statspolitiskt värdefull”, jag betackar mig för det betyget”, slut citat.

Sen kan du läsa att ”Filmen har använts till något som den aldrig varit avsedd för.” säger Waldemar Hammenhög till Aftonbladet.

”Meddelandena om judeförföljelserna i Berlin med anledning av den svenska filmen ”Pettersson & Bendel” ha väckt uppseende landet runt. Man tycks allmänt hysa den uppfattningen att filmen i sin tyska version använts till något som den aldrig varit avsedd för.” och författaren själv, Waldemar Hammenhög, skriver ”kraftfullt” under på den beskrivningen.

”Dessutom förelåg romanen färdigskriven redan 1928, då Hitler ingalunda var i ropet som nu och hans tankegångar voro åtminstone mig ganska främmande”

Säger alltså Valdemar Hammenhög till Aftonbladet och tillägger att ”Jag är ledsen och uppbragt över denna tråkiga historia. Det har aldrig varit min mening att göra någon propaganda.”

Jag vill uppfatta Hammenhög som uppriktig. Om inte annat för att jag anser att en kollega får skriva en antisemitisk roman om den så önskar. Men jag vet bättre.

För boken är propaganda på fler sätt än bara för Hitlertysklands politik. Det uppenbara är att den stödjer den flyktingpolitik gentemot judar som regeringen redan hade och som hade stöd av större delen av befolkningen.

Men den propagerar för socialismen och folkhemmet också. Det är inte särskilt väl dolt. Boken är, utöver antisemitisk, minst sagt arbetarrörelseromantisk.

Den romantiska dröm som Pettersson föreställer sig med sitt romantiska intresse Mia är inte ett palats. Det är inte ens ett hus vid en sjö. 

”Inom Hyresgästföreningens murar skulle de bygga sitt hem, ett litet tryggt hem i skydd för ockrarnas och husskojarnas snuskiga utpressningssystem.”

Vilka ockrarna och husskojarna var får du gissa dig till. Men det kyffe som Pettersson och Bendel delar på i början får de genom Bendels kontakter. I romanen misstänker Pettersson den mindre nogräknade hyresvärden för att också vara jude.

Utopin är så stark att det första Pettersson gör efter att fått veta att Mia saknats i tre dagar, havandes med deras barn, och troligtvis har begått självmord av brustet hjärta för att Bendel, utan att Pettersson vetat om det, avslöjat hans affärer med andra kvinnor för Mia; är att utbrista: ”…vi skulle hyra i HSB.”

Att någon som har så mycket att leva för tar livet av sig är obegripligt. De står ju i bostadskön och har redan ett sparkonto.

Genom hela romanen löper också en feministisk diskurs. Inte olik den som pågår i Sverige idag löper som en röd tråd genom boken. De kvinnliga karaktärerna driver själva handlingen framåt. De är viljestarka, sluga och förslagna.

Även om Pettersson är en sol-och-vårare vet kvinnorna att försätta honom i situationer han inte lyckas slingra sig ur. Den äldre ogifta Fröken Alvin som äger och driver en handskaffär vill mest ha Pettersson för att han ska tjäna som VD för firman och för hennes egna lustars skull.

Själv är hon lite äldre men fortfarande ogift. Hon driver butiken, som hon också äger, själv. För fröken Alvin verkar Pettersson mest vara ett yngre stycke stiligt kött.

Kvinnorna står för den moderna synen på kvinnlig självständighet och sexualitet. Den kanske inte klarar Bechdeltestet men i ett passionerat tal för en frigjord syn på den kvinnliga sexualiteten undrar en kvinnlig bi-karaktär varför inte kvinnor ”kan fröjda som” killarna kan?

Utan att bli kallad för hora det vill säga.

Bortsett från att slangordet ”fröjda” som synonym för att ”knulla runt” är förlegat förändras vissa saker inte mycket på hundra år. Hon får medhåll av sin unga pojkvän. Som är smal, bor hos sin mamma och drömmer om att bli konstnär.

Den enda riktiga skillnaden mellan Stockholm i slutet av tjugotalet och Stockholm i början av tvåtusentjugotalet är att sexhandeln är öppen, utbredd och inte ett problem. De prostituerade kallas genomgående för ”demimonder” och är ett inslag i beskrivningar av gatubilden.

Så när Valdemar säger till Aftonbladet att ”I detta sammanhang vill jag framhålla en omständighet som ytterligare understryker hur litet jag haft propaganda i tankarna. Det var nämligen från början min mening att skriva en roman enbart om Pettersson. Bendel kom med mera av en tillfällighet och som en skugga till Pettersson.” är det inte sant. Men det betyder inte att det nödvändigtvis var medvetet.

Valdemar Hammenhög var en humorist och komiker färgas av den tid de lever i. De jobbar med kulturen. Specifikt kulturella tabun, fördomar och andra saker vi helst inte vill kännas vid i civiliserade sällskap.

I den jungianska psykologin är ”skuggan” Trickster. Det är det hedniska medvetandets Det. Jag betvivlar inte att den sprang ur Waldemar Hammenhögs undermedvetna.

”Att jag lät honom bli sextondelsjude berodde endast på att jag på ett eller annat sätt ville understryka hans merkantila anlag.”

Som jag sa i Del 1 av “DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER!” var det bra att lägga ordet ”merkantil” på minnet. Trickster är korsvägarnas och gränslandets Gud, handelns och uppfinningarnas Gud. Han är lika svårgreppbar och flytande som kvicksilver – vilket i den romerska mytologin till och med gett honom hans namn – Mercurius. Det är också från just namnet Mercurius som trickster fått sin merkantila aspekt.

Merkantil är det gamla ordet för affärsmässig eller kommersiell. Oavsett vad du tycker om kapitalism och tillväxt, på gott och ont, ses det som judarnas nationella egenart.

Kanske var han själv en ung dagdrivare som drömde om pengar och framgång? Kanske insåg han att pengar och framgång för pengar och framgångs egen skull är meningslös. Det är som att laga en festmåltid till sig själv.

Du har ingen att dela dina framgångar med. Men hur skulle det förmedlas på ett sätt som publiken förstår? Det måste vara en referens människor känner till. Humor fungerar inte om mottagaren inte förstår vad det handlar om.

Enligt Waldemar Hammenhög är romanen inte antisemitisk. ”Den är endast vad den vill vara: En skälmroman.” Och så är det ju. Waldemar Hammenhög har inte haft några avsikter att starta kravaller mot judar.

Han vill bara skratta åt eländet. Inget fel i det. Om du vet att en folkgrupp förföljs i ett annat land men inte kan göra något åt det vad ska du annars göra? Vissa ber, andra gråter och några måste skratta åt världens elände.

”Döm alltså om min förvåning när jag nu får höra hur man utnyttjar ”Pettersson & Bendel” i Berlin. Filmen har fått betyget ”statspolitiskt värdefull” varmed naturligtvis menas att den är lämplig ur propagandasynpunkt. Ett betyg som jag sannerligen betackar mig för.”

”Pettersson & Bendel” producerades med statliga pengar. Som de flesta svenska filmer fortfarande gör. Då var det ännu mer sant.

Den svenska filmindustrin hade ställt sig i den tyska propagandans tjänst. I Sverige fanns vid tiden cirka 6 000 judar och alltså knappt några att starta kravaller mot.

Eftersom judar inte var önskvärda i Sverige hade Sverige inte heller något ”Judeproblem”. Visst rasade debatten om judarna även i Sverige. Men det var framför allt av oro för Tysklands problem med judarna än för sin egen skull.

Waldemar vill inte tro att det är samma film de har sett som han har skrivit och regisserat. Han ifrågasätter att det ens är en korrekt översättning. ”vad vet jag om de tyska texterna? Äro dess trogna det svenska originalets eller har de förvanskats i propagandasyfte? Har så skett, så är måttet rågat.” säger han till Aftonbladet.

Wivefilms chef direktör SAG Svensson säger dock i samma tidning att ”Några ändringar som skulle kunna understryka den påstådda antisemitiska tendensen i Pettersson & Bendel har inte företagits”

Aftonbladets reporter vill inte heller riktigt tro det och ställer frågan igen.

”Den har således visats i Berlin i för övrigt samma skick som här hos oss?”

”Filmen är ju inte judefientlig” i sig resonerar direktör Svensson och förklarar att ”Protesterna ha tillkommit därför att filmen kallats för ”statspolitiskt värdefull” vilket judarna ha tagit illa upp.”

Han tonar också ner betydelsen av kravallerna. Vid Kurfurstendamm var det ”mest yngre nazister som gingo omkring med sina plakat och höllo tal och hela trakten häromkring var full av folk. På Kurfurstendamm var det en förfärlig trängsel och i denna kom det till ett par sammanstötningar.”

Direktör Svensson vill fokusera på det positiva. Han verkar inte ha varit medveten om uttrycket att ”all publicitet är bra publicitet”. Även om han verkade klart medveten om resultatet.

”Filmen går naturligtvis för fulla hus härnere. Trots sommarvärmen måste man köpa biljetter långt i förväg för att få en plats.”

Chefen för svensk Filmindustri 1935 hette Olof Andersson. Han hade nyss flugit till Berlin efter en filmkongress i München där också representanter för den tyska regeringens filmindustri befunnit sig. 

Han säger till tidningen att ”Tyska regeringen hade sina särskilda representanter närvarande, och deras synpunkter i saken liksom för övrigt alla de övrigas var att i film allt borde undvikas, som kunde vara nedsättande för en ras eller ett land.” Han håller med om att ”Berlinuppträdande i samband med visandet av filmen Pettersson & Bendel stå i dålig samklang med vad de tyska regeringsrepresentanterna sade i München.” 

Länderna som deltagit i filmkongressen hade enats om att alla länder borde göra film som ”utmärkte sig för nationell egenart”. Att ”Pettersson & Bendel” uttryckte Sveriges nationella egenart bekräftas av att Sverige valde att låta den representera landet på Filmfestivalen.   

Under rubriken ”Dumdristigt judiskt uppträdande.” skriver Völkisher Beobachter skriver: ”Judarna i Berlin som åter uppträda fräckt och utmanande, ha efter provokationerna mot den svenska filmen sig själva att skylla för gårdagens demonstrationer från befolkningens sida. Det föreligger här ett så krasst fall av dumdristigt judiskt uppträdande att man måste beundra berlinarnas självdisciplin.”

Polisen gick också ut med en kommuniké till allmänheten. Den kunde svenskar läsa översatt i svenska tidningar. I sin helhet eller utvalda delar.

”De begripliga demonstrationerna mot judarnas förmätna uppträdande ha även i går lockat fram allehanda obskyra element, som tro att de vid sådana tillfällen ostraffat kunna arbeta på sina statsfientliga mål och genom tumult bringa stat och rörelse i misskredit. Den nationalsocialistiska rörelsens organisationer ställde sig omedelbart till polisens förfogande för att genom omedelbart återställande av ordningen undanröja förutsättningarna för dessa dunkla krafters undermineringsarbete. Tack vare samarbetet mellan polisen och partiorganisationerna kunde man även faktiskt på mycket kort tid förhindra ytterligare störningar av den allmänna ordningen. Det behöver icke särskilt påpekas att stat och rörelse även i framtiden skola intimt samarbeta för att på det eftertryckligaste förhindra varje störning av det offentliga lugnet.”

Kravallerna var förstasidesmaterial även i dagstidningen Dagens Nyheter. Tisdagen den 16 juli 1935 går tidningen igenom händelserna steg för steg på sidan 4. Som fortsättning från förstasidan.

”De antijudiska demonstrationerna började med att några judar utvisades från den biograf där den svenska filmen ”Pettersson & Bendel” visas. I flera kaféer trängde sig ”massan” in och förde omilt ut personer som kunde misstänkas vara judar. I ett gathörn blev en judisk glassförsäljare utsatt för svår misshandel. Polisens överfallskommando ingrep så småningom, och senare måste ytterligare polisstyrkor tillkallas. Flera av Berlins elegantaste kaféer, däribland det nyöppnade Café Bristol, ha totalt demolerats. 

Dagens Nyheters beskrivning av händelserna är utförlig och saklig. Den beskriver hur kravallerna ledde till att man eftersökte judar och att polisen bara ingrep när misshandel gick för långt. Samt hur ”agenter från tidningen” instruerar massorna i hur de kan skilja en jude från en arier och så refererar artikeln till den officiella text som myndigheterna ger ut.

I artikeln kan jag läsa att ”Vid midnatt utgavs följande officiella framställning av kravallerna.” och ett referat av hur tyska myndigheter såg på saken.

”De från judisk sida framkallade störningsförsöken vid visandet av den svenska filmen ”Pettersson & Bendel” i en biograf vid Kurfurstendamm ledde på måndagsaftonen till demonstrationer framför biografen. En större människomassa gav därvid uttryck åt sin ovilja över de judiska biobesökarnas provocerande beteende. I de närbelägna, mest av judar besökta restaurangerna och kaféerna protesterade publiken mot judarnas allt fräckare uppträdande.”

Under rubriken ”Filmen ”statspolitiskt värdefull” förklaras att judarnas protester mot filmen efter att den förklarats vara så viktig inte kan ses som något annat än den grövsta skymf. Dagens nyheter citerar den tyska tidningen 12 Uhr Abendblatt vars åsikt var att:

”det är på tiden att stoppa den judiska fräckheten. Vårt tålamods mått är överfullt.”

Tidningen Der Angriff citeras i sin helhet men kontentan är att ”om judarna vågar vissla ut en film som vår stat betecknat som värdefull, blir följden vid första tillfälle en visselkonsert mot dem själva, som kommer ta dem ur en judisk konstkritiks alla drömmerier. Vår inställning till judendomen har icke ändrats. Vi veta att vi ha att göra med en rutinerad ras, som alltid måste känna en hård hand över sig – annars bli de oförskämda. Den hårda handen betyder: Judarna skola icke ännu en gång demonstrera i Berlin”

Jag försvarar verkligen inte judarna som störde under filmen. Jag tycker inte att man ska störa under filmvisningar. Man får vänta tills det är över innan man kommer med kritik. Annars förstör man upplevelsen för alla andra.

Jag är inte heller typen som tycker att humor bör förbjudas. Det enda jag tycker mer illa om än människor som vill förbjuda skämt, är människor som vill förbjuda människor att bli upprörda av skämt. Sånt gör mig upprörd.

Dit hörde nazisterna. De var inte för yttrandefrihet. Annat än för sig själva. Vilket inte är yttrandefrihet. Det är nazism.

Upprördhet är något fint. Det är frihet. Det är också kärnan i yttrandefriheten. Yttrandefriheten är nämligen rätten att förolämpa andra. Den är viktig.

När människor på medeltiden fick höra att jorden snurrade runt solen och inte vice versa blev de förolämpade. ”Tar du mig för en idiot?” måste de ha tänkt. ”Jag ser ju att den snurrar runt oss!” Det är smärtsamt att få sin världsbild sönderslagen av ny information. Lika förolämpade blev kungen, adeln och kyrkan när människor krävde rättigheter. De blev förolämpade när bögar och lesbiska ville leva sin kärlek öppet utan att behöva dömas till fängelse eller sinnessjukhus. De blev förolämpade när svarta, judar och kvinnor ville ha rösträtt.

Förolämpningar driver mänskligheten framåt. Inte de flesta av dem. Bara några. Men alla måste vara tillåtna. För vi vet inte på förhand vilka som kommer vara katalysatorer för mänsklig utveckling.

Yttrandefriheten är alltså rätten att förolämpa, men det är också rätten att bli förolämpad.

Det får du inte heller bli i en diktatur. Den rättmätiga upprördhet du bör känna och kunna ge uttryck för när du ser förtryck eller orättvisa är frihet. Då är du inte heller fri.

Det är en stor tragedi att den tid vi lever i inte hyllar upprördhet. Jag till exempel ser gult tegel som en förolämpning mot estetiken. Det betyder inte att jag vill förbjuda dig eller andra att använda gult tegel för ditt hus. 

Du gör som du vill. Men det är min rätt att bli förolämpad och upprörd över ditt beslut. Du är fri att välja, jag att bli upprörd. Det är något vackert.

Kravallerna fick konsekvenser i hela Tyskland. I Breslau hade Gestapo tagit sex judar och sju så kallade tyska kvinnor i förvar under åtalet ”vanärande av rasen” utöver störande av den ”allmänna säkerheten och ordningen”.

Tyska staten ville ”Med dessa åtgärder har staten på ett tydligt sätt inskridit mot de skändliga förbindelserna mellan kvinnor som glömt sitt ursprung och judar.”

I Breslau hade nazisterna återinfört skamprocessioner. Kvinnorna skulle en och en kläs i plakat där hennes specifika brott mot gemenskapen skrevs ut. Varefter hon fick vandra genom staden med skylten runt halsen.

En nazistisk ”walk of shame” i stil med scenen från Game of thrones när Cersei går naken genom Kings Landing. En nunna går framför henne ringandes i en klocka och skriker ”Skam” med jämna intervall. 

En av kvinnorna hade i efterhand stämt sina plågoandar i domstol. Hennes stämning avvisades för att ”SA-ledaren helt naturligt har rättighet att i vilken form som helst kämpa för det tyska folkets rasrenhet”.

Slutet för kvinnorna var inte lika roligt som det brukar vara i komedier. Det räckte inte med att genomföra skamvandringen. ”Kvinnorna skola därefter överföras till koncentrationsläger”.

Så var filmen bara antisemitisk i Tyskland? Var kontexten i Sverige en helt annan?

Under *DITT OCH DATT* i Norrskensflamman kan jag lördagen den 20e juli 1935 läsa ”Apropå judehetsen i Pettersson och Bendel” att tidningen Ny dag var den enda tidning som redan vid den svenska premiären ”fastslog filmens antisemitiska tendens” att socialdemokraten erkänt först senare ”men nu har författaren Hammenhög samt kåsören Bes i Socialdemokraten panna att förneka den saken”

”Semmy Friedman som säkerligen känner det lite kusligt att denna produkt nu användes som förevändning för överfall på hans egna rasfränder.”

Jag har inte hittat något uttalande av Semmy Friedman om saken. Så det går inte att bekräfta att så skulle vara fallet. Men han spelade inte i uppföljaren.

”Pettersson & Bendels nya affärer” hade premiär 1945. Den var baserad på Waldemar Hammenhögs andra roman med samma namn som kommit ut 1944. Josef Bendel spelades då istället av skådespelaren Arne Lindblad.

Hasse Alfredsson gjorde en ny version av ”Pettersson & Bendel” med namnet ”P&B” 1983. Då spelade Allan Edwall Bendel. Men Bendel var inte längre jude. Det var inte PK. Nu var han istället grek.

  

KAP 47 ”Det finns ingen skog!” 

”NÄR världen var enklare, delad mellan en bitter fred mellan godhetens krafter på den här sidan av Järnridån och ”Ondskans imperium” där bortom, så verkade ”neutraliteten” i Europa vara ett koncept lika klart och tydligt definierat och betryggande som den Schweiziska flaggan. Den neutrala staten stod i mitten, mellan världens motstridiga krafter. Det stod för en viss anständighet, en smula kall och formell måhända, men inkompatibelt med mörkläggning av nazistiskt stöldgods eller andra illdåd.”

– ROGER COHEN, New York Times, 26:e Januari, 1997

”Pettersson & Bendel” hade varit antisemitisk i nästan vilken tid och på vilken plats som helst. Hur den hanterar stereotypen av juden och vilken sensmoral den vill förmedla är avgörande. Humor kan användas för att förstärka fördomar men det kan också användas för att dekonstruera dem.

Pettersson och Bendel förstärker dem. Svensken är bra och juden är dålig. Svårare än så är det inte. Ibland är en cigarr bara en cigarr.

Men eftersom humor är kontextuellt måste vi undersöka tiden och landet den speglar för att kunna säga med säkerhet om det är en film som skrattar åt offren eller om det är en film som skrattar åt en orättvisa svensken inte kunde göra så mycket åt. 

Humor säger mycket om människa. Vilken typ av humor du gillar, vilken typ av humor du inte gillar, eller om du inte gillar humor alls berättar vem du är. ”Pettersson & Bendel” är den populäraste komedin i Sverige i Palmes barndom.

Tiger den svenska tigern för att hon glömt? Eller är den fortsatta tystnaden ett tydligt tecken på att ”varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt!”?

Är tystnaden intakt för att motståndet fortfarande lever? Det är ett av många problem med tystnaden. Det är omöjligt att veta.

Jag hoppas och tror att första generationen inte sa något för att de skämdes. Skulle du vilja berätta för dina barn att all den lyx och det välstånd du gett dem finansierades med guld från ockuperade länders riksbanker och mördade judar? Nå?

Givetvis inte. I alla fall inte om det blivit lite omodernt med att skryta om sådana saker på sistone. Vilket det just hade blivit.

Så deras barn får inget veta. De som vet håller tyst. Ibland av rädsla. Rädsla för att bli kallad galen. Rädsla för att förlora finansiering och chans till karriär av andra som vet. Eller förekommer illvilja? 

Kanske är den paniska skräck som de andra partierna känner för Sverigedemokraterna befogad?

Sverige var en icke-krigförande axelmakt ända fram till 1945. Då får du ändå komma ihåg att D-Day – invasionen av Normandie – var den 6:e juni 1944.  

Sedan 1945 har det varit locket på.

Är allt som krävs att någon lyfter på det locket? Det är skräcken.

Eller har svenskarna efter snart ett århundrade av odubbad amerikansk och brittisk kulturimperialism fått så pass mycket smak för yttrandefrihet och privat ägande att de är för evigt förtappade?

Sant är; enligt den officiella versionen; att Sverige var neutralt under kriget, att Sverige inte begick något fel, att neutralitet i sig är moraliskt rätt, och om vi begick några fel så beror det på; rädsla för Tyskland, att vi var inringade av tyskarna, att vi var beroende av tyskt kol och olja, att vi inte hade någon armé, att näringslivet tvingade socialdemokraterna till det; att vi kort och gott inte hade något val.

Förmildrande omständigheter, ursäkter och förklaringar får inte viftas bort.

Men först måste du veta vad du letar efter.  

Du kommer aldrig hitta sanningen om du utgår från en falsk premiss. Det är det som kallas framing. Sätter du rätt information i fel sammanhang får du fel svar. Sverigedemokraterna gjorde ett tappert försök att visa vad socialdemokraterna gjorde innan, under och efter kriget i sin propagandadokumentär.

De utgår också från en falsk premiss. Den att Sverige vände krigslyckan 1943. Så är det inte. 

Så vad var ”det” vi gjorde?

När det sägs att Sverige inte hade något val vad exakt är det som åsyftas?

En grundläggande fråga – som du kanske ställt dig vid ett eller annat tillfälle – är varför invaderade inte Hitler Sverige?

Är det för att Sverige lyckades lura den tyska krigsmakten att vår armé var starkare än den var?

Är det för att Sverige ändå var inringat av Tyskland så att Hitler kände att han inte behövde?

Är det för att Sverige är för stort? Eller för glesbefolkat?

Är det för att Hitler visste att svenskarna skulle ge honom vad han än ville ha ändå utav rädsla?

Vad antyds annars i det norska skämtets punchline om att tyskarna tog Sverige ”med ett telefonsamtal”?

Var Sverige ”aktivt neutralt” på tyskarnas sida precis som det hade varit under första världskriget?

Hur är det i så fall moraliskt?

Ingen i Sverige vet idag vad som hände under kriget. Att den svenska tigern föredrog den tyska örnen framför den ryska björnen, i alla fall i början av kriget, är allmän kännedom. Men föredrog den Örnens sällskap framför den engelska bulldoggens också?

Det vore i så fall skandal!

Hundar som är så trevliga! De är ju människans bästa vän. Nu är ju Sverige i och för sig en Tiger. Föredrar svenska tigrar rovfåglars sällskap? Det verkar ju så eftersom den i alla fall utåt sett bytt den tyska örnen mot den amerikanska dito sedan dess.

De misstag den svenska tigern erkänt, vilket inte är detsamma som begått, går under namnet ”Eftergiftspolitiken”. Ordet åsyftar de eftergifter Den svenska tigern var tvungen att gå med på för att inte bli anfallen av den tyska örnen. 

Ordet i sig har alltid väckt frågan i mig varför det finns så många ursäkter när det inte finns någon skuld? För det är lite konstigt ändå är det inte? Varför be om ursäkt för något man inte gjort?

Någonstans går dock gränsen mellan att undvika anfall och att ge upp utan motstånd. Liksom gränsen mellan att ge upp utan motstånd och aktivt medlöperi.

Staplas eftergifterna på varandra ger de ett överväldigande intryck.

Mycket har redan skrivits i ämnet. Nästan alltid var för sig. Träd för träd. Det knyts inte ihop. Det kan inte knytas ihop. 

Inte bara det att det verkar som att de som skrivit i ämnet inte kan se skogen för alla träd. De förnekar att där över huvud taget finns en skog.

Där är bara separata träd.

Ett oändligt antal.

Som står väldigt tätt.

Ibland huggs träd ner, planteras om eller inhägnas.

Men ingen skog.

Ska du ha en chans att ha ett ärligt förhållande med den svenska kulturen måste du erkänna möjligheten att en massa träd kanske, bara kanske, bildar en skog?

Det är som vilket förhållande som helst. Det bygger på ärlighet. Om din partner ljuger för dig, lever ett dubbelliv, då är din relation bara en fantasi i ditt eget huvud hon hjälper dig upprätthålla. 

Jag är inte arg för vad som hände mina mor- och farföräldrar. Fast jag kanske borde vara det jag vet inte? När jag var liten skämdes jag för att de inte slogs. Vem bryr sig om det ändå är hopplöst? Varför inte dö lämpandes med sitt människovärde i behåll? Jag vet bättre nu.

Människor gör vad som helst för minsta hopp om överlevnad.

Alla som deltog i Förintelsen är idag döda. Jag semestrar mer än gärna i Tyskland. De har erkänt sin skuld.

Det som gör mig arg, och förtvivlad, är förnekelsen. I landet jag bor och är medborgare. 

Jag tror att den är skadlig. Det är en kulturell neuros. Den upprepar sig gång på gång i samma form med halvnytt innehåll därifrån och framåt. Som en religiös ritual av kompensatorisk performativ godhet.

I slutändan spelar det ingen större roll vem som sa vad. Det är ord.

Det som spelar roll är vem som gjorde vad. För det är sådant som har hänt.  

Det spelar ingen roll för att de som eventuellt har gjort något ska få sitt straff. Det går inte. De är döda oavsett.

Det är för vår egen skull. Vi som lever. Så att vi vet vad som hände.

På baksidan av Kjell Espmarks ”Resan till Thule” står det ”En fransk vetenskapsman sänds under 1700-talet för att utforska Thule, ett land utan historia men med anspråk på att utgöra en moralisk supermakt – den största exportvaran är soltorkat samvete.”

Att leta efter historia är inte lönt. Sverige är ett land ”utan historia”. Det första den som försöker göra det märker är att förvånansvärt mycket saknas, är förstört, oaktsamt gallrats bort eller helt enkelt inte stämmer.

Att första generationen var tysta av skam kan jag ha förståelse för. Ingen vill säga till sina barn som det var. Men att det finns forskare idag i Sverige som förnekar skogen är svårare att både förstå och förlåta. 

Jag vet inte om det beror på rädslan för karriären och anslag som måste sökas från staten eller kanske hopp om att få tillgång till mer och mer information ju bättre man sköter sig?

Ibland begränsas studien av frågeställningen. De studierna utgår från att Jan Guillou har rätt och att ingen visste.

Det är inte sant och gör att svaret blir därefter. Som att du måste bevisa en självklarhet.

Problemet förvärras av att det vi undersöker nu är mycket mer som en trickstermyt än en hjältemyt. Det är alltså inte på något sätt en linjär berättelse.

Den är stokastisk. Den hoppar genom tid och rum allteftersom fler bitar upptäcks av forskare. Ibland när de söker efter något helt annat. 

Andra gånger begränsas frågeställningen av modellen som används. Ekonomiska modeller som helt bortser från moral, kultur eller etik och förutsätter att alla inblandade är helt rationella.

Inget fel i det. Då blir siffrorna bra. Men slutsatserna sämre. Eftersom människor, till och med när de gör sitt yttersta och har tränat på det, inte kan undgå att styras av personliga preferenser.

Men framför allt för att det är så många träd att det är svårt att knyta ihop dem. Kanske till och med svårare än att förneka att det är skog. ”Pettersson & Bendel” är väldigt mycket en produkt av sin tid. Det är inte bara en spegel. Det är en skrattspegel.

Sverige hjälpte inte Norge mot Tyskarna. De lät tyskarna färdas över sitt territorium i den så kallade ”permittenttrafiken”. Per Albin Hansson lät den tyska divisionen Engelbrekt åka över sitt territorium från fronten mot Atlanten till fronten mot Sovjetunionen.

Alla svenska frivilliga som valde att strida för Waffen-SS är en tydlig ledtråd. Nästan 300 bekräftade. Antalet som frivilligt åkte för att strida med de allierade kan räknas på ena händernas fingrar. (Källa: Staffan Thorsell “Mein Lieber Reichskansler”, Bosse Schön, “Svenskarna som stred för Hitler”)

”De svenska SS-männen och SS-divisionen Nordland, som in i det sista försvarade Hitlers Rikskansli, nämns aldrig i UD:s och Dagens Nyheters skildringar av de sista veckorna i Berlin.” 

(Källa: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.) 

Ytterligare hundratals tjänstgjorde i den tyska pansardivisionen Wiking.  

Fler svenskar tjänstgjorde åt tyskarna. Inte bara som soldater. Vissa sände radio i radio Königsberg.

Organisation Todt var en paramilitär beväpnad ingenjörstrupp och riksmyndighet mellan 1938-1945 som hade svurit samma trohetsed till Hitler och Tyskland som soldaterna i den reguljära armén. De byggde vägar och infrastruktur med slavarbetskraft från koncentrationsläger och krigsfångar. Svenska frivilliga tjänstgjorde där med.

Alla som åkte var kanske inte övertygade nazister. Några ville säkert försvara världen mot kommunismen i Öst. Andra var äventyrare, drömmare, krigare. Drömmen om ett Storgermania lockade fler än nazister. I alla fall om du läser svenska historieböcker.

Försvarsstaben i Sverige erbjöd utvalda officerare tillstånd att kriga för Tyskland på Östfronten. I det brev som skickades ut står det ”STRÄNGT FÖRTROLIGT Stockholm 14/7 1941 Härmed har jag äran meddela att avsikten är att söka utverka tillstånd för svenska officerare att få tjänstgöra vid tyska frontförband på östfronten. Tjänstgöringen skulle i så fall komma att innebära chefskap för tyskt förband av storlek efter vederbörande officers grad och skulle vara avsedd att börja så snart som möjligt.

Villkoret för sådan tjänstgöring skulle vara avsked ur svensk tjänst och anställning som tysk officer under den tid som kriget mot Ryssland varar, dock högst sex månader. Garanti avses att lämnas att vederbörande efter hemkomsten återtages i svensk tjänst.”

 (Källa: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Överlag tjänade den svenska tjänstesektorn en hel del pengar på Nazityskland.

Den genomsnittliga förtjänsten för tjänster räknat som procent av BNP var för England bara 1.2%. (Golson, Tabell 5:17 sid 373) 

Till skillnad från Schweiz och Spanien – två andra neutrala länder som handlade mycket med tyskarna – hade Sverige inga som helst restriktioner (transferavtal) för egna medborgare som ville åka ner till Tyskland och jobba. (Golson, sid 3)

Efter kriget har Sverige motsatt sig varje försök att få misstänkta krigsförbrytare utlämnade och prövade. Trots att flera lettiska och estniska krigsförbrytare ryktades ha sökt skydd undan rättvisan i Sverige. ”Den svenska listan” som den kallades överlämnades av Simon Wiesenthal Center till Sveriges regering 1986.

”Undersökningen av de namngivna personerna har visat att samtliga har bott, eller är boende, i Sverige och att åtta av dem är avlidna.”

Men att ”Brotten de anklagade anklagas för är preskriberade sedan länge.” skriver statsminister Ingvar Karlsson i sitt svar Simon Wiesenthal Center 12 februari 1987.

Preskriptionstiden i Sverige är 25 år. USA ändrade på de lagarna för just nazistiska krigsförbrytare efter kriget och lyckades åtala några, men andra länder följde inte efter. Inte ens föregångslandet Sverige.

Dessutom hade, skriver Ingvar Carlsson, ”Tanken att lagstiftning i efterhand skulle ändra den juridiska situationen för krigsförbrytarna från Andra Världskriget fördömdes i kraftigaste ordalag av Sverige” på den tiden det begav sig. Sen förklarar han att han beslutat för att inte vidta någon åtgärd mot de eftersökta krigsförbrytarna för att ”lagen måste upprätthållas”.

Och avslutar med att skriva ”Slutligen vill jag tillägga detta. Krigsförbrytelserna som begicks under Andra Världskriget utgör en av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. Det är viktigt att dessa krigsförbrytelser inte faller i glömska. Vetskapen om vad som hände i skuggan av Andra Världskriget måste vara en ledstjärna för nu levande och kommande generationer. Sådana handlingar måste fördömas och inte upprepas. Det faktum att Sveriges regering nu beslutat att inte vidta någon åtgärd med avseende till er begäran måste, därför, under inga som helst omständigheter ge intrycket att regeringen inte passionerat motsätter sig alla sorters krigsförbrytelser.”

Varför ”Tanken att lagstiftning i efterhand skulle ändra den juridiska situationen för krigsförbrytarna från Andra Världskriget fördömdes i kraftigaste ordalag av Sverige” återkommer vi till senare. Det är såna träd man hellre kallar rykande pistoler än träd.

Att någon i Sverige inte skulle känna till att pågick ett fruktansvärt krig i hela deras omvärld är inte ett rimligt antagande. Trots det är det alltså i den mån det nämns alls att det fanns svenskar som stödde nazisterna så landar skulden på överklassen, eliten, de borgerliga och näringslivet. Mot socialdemokratin verkar ingen ha något att säga. 

Vilket är ologiskt. De styrde ändå landet. Allt som hände gjorde det under deras pass.

Mythos går inte ihop med logos.

Ska du binda ihop träden till en skog kan du för det första inte binda ihop alla träd. Du trasslar bara in dig då. För det andra kan du inte knyta ihop vilka träd som helst i vilken ordning som helst.

Om du fokuserar på rätt träd i rätt ordning smälter alla andra träd samman till en luddig grön bakgrund och skogen framträder.

Kanske är det också dags att överge skogsliknelsen? Rykande pistoler är vad vi letar efter. Det vi undersöker är ju trots allt ett möjligt brott. 

KAP 48 ”FRAMING”

Ordet framing på engelska är intressant. Dels betyder det inramning. Dels används det i uttrycket att sätta dit en oskyldig för ett brott den inte begått. ”To frame somebody”.

Litteraturen om Sveriges förehavanden under andra världskriget är överlag apologetisk. Utgångspunkten är nästan alltid att ingen visste något och svaret på frågan om nån visste något är att det inte går att säga hur mycket alla visste eller inte. Vilket är sant. Det går ju inte att få fram en exakt siffra på.

Som vanligt i den svenska statens kommunikation med medborgarna handlar det om framing. Att rama in det som inte kan förnekas i ett annat sammanhang så att det kan förnekas.

Sverige beskrivs som passivt. Per-Albin Hansson hade aldrig något val utan är utlämnad till stormakternas godtycke. Även de enstaka exempel på motstånd som hyllas är oftast passiva.

Exempel på motstånd framhålls först. Med namn och så stor detaljrikedom som möjligt. Även om de är så få att det bara går att hitta ett enda exempel. Även om det inte finns särskilt mycket detaljer.

Exempel på undfallenhet eller aktivt samarbete beskrivs efter exemplet på motstånd. Då oftast i generella termer utan att peka ut någon individ som ansvarig. Vilket gör att ordningen blir omvänd. Som att någon gjort något heroiskt utan att det egentligen fanns särskilt mycket motstånd mot det. Och då är det ju inte heroiskt.

Konsekvenser av undfallenheten undviks i största möjliga mån.

Tystnad tas för ovetskap, ogillande eller passivt motstånd snarare än vad det antagligen är, obryddhet, medhåll eller medlöperi. 

Ord som aldrig leder till handling.

Offer och vittnen anonymiseras ofta eller skrivs ut med endast initialer vilket gör att de riktiga människorna bakom vittnesmålen inte syns. Vittnesmålen beskrivs som opålitliga och problematiseras. Medan medlöperiet relativiseras.

Det är fikonspråk. Det är inte riktiga fikon. De innehåller inget som mättar eller ger näring. Det är inte heller riktigt språk. Orden saknar mening.

Det sägs att sorgen har fem stadier. Förnekelse, ilska, förhandling, sorg och acceptans. Den svenska tigern är fast i förnekelsen.

Det är inte hälsosamt. Undantag finns. Men även där är det som att de bara måste stapla bevis på varandra. De rykande pistolerna finns där. Bland alla andra träd.

Henrik Bachners bok om ”Judefrågan” är en smärtsamt noggrann genomgång av den svenska debatten om antisemitism under 30-talet. Han delar upp debatten i tre olika delar. Den kristna debatten och den nationalistiska/konservativa upptar det mesta av boken. Delen om socialdemokratisk och socialistisk debatt är tunnare.

Den är också fylld med fler exempel på motstånd. Även om motståndet också bygger på antisemitiska stereotyper. Utgångspunkten är att socialdemokraterna var motståndare till nazismen.

Vilket det givetvis fanns socialister och kommunister som var. Men nästan aldrig på grund av antisemitismen.

Precis som inom den kristna debatten och den konservativa debatten fanns det olika uppfattningar. Men konsensus var att judarna var ett problem och hade sig själva att skylla.

Precis som det innan kriget fanns konservativa som stödde tanken på ett judiskt land i Mellanöstern fanns det socialister som gjorde det. Av ungefär samma skäl. Att bli av med judarna.

Konservativa nationalister kunde lugnt luta sig mot nationalismen när de förespråkade att det skulle grundas en judisk stat i Mellanöstern. Det var ju nationalism. Att det dessutom innebar att man med gott samvete kunde sparka ut judarna ur Europa var en bonus. Annars hade man gjort sig av med dem ändå.

Den socialistiska debatten handlade främst om huruvida nazismen var en socialistisk rörelse eller inte. I början verkade arbetarrörelsen luta åt ja för att senare alltmer se nazismen som en borgerlig rörelse vars enda syfte var att förhindra en socialistisk revolution.

Nazisterna blev för socialisterna borgarnas verktyg för att trygga kapitalet. Judehatet blev i deras värld nazisternas verktyg för att förleda arbetarna och avleda deras uppmärksamhet från det utsugande kapitalet.

Ironin i att det fanns en del i kapitalet som var judar, eller att retoriken egentligen bara är ett ord ifrån att vara antisemitism, undgår oftast de som tror på klasskampen helt.

Socialister kan inte förstå hur betydande antisemitismen är i nazistens världsbild eftersom den har sin egen religiösa världsbild. En värld där ”Juden” har ersatts av ”Kapitalet” och den sionistiska världskonspirationen med ”Kapitalismen” eller ”Klassamhället”.

Socialisten Erik Brännman skriver i SSUs tidning Frihet att antisemitismen beror på ”att judarna, som äro 600.000 à 700.000, d.v.s- c:a 1 % av befolkningen, ej endast lyckats rädda utan även förstora sin förmögenhet under (Reds anm: första världs-) kriget och efterkrigsårens inflation, då så gott som hela den tyska medelklassen ruinerades.” 

Om du någonsin undrat var myten om de ”en procenten” kommer ifrån och vilka dessa 1 % syftar på så vet du det nu.

Henrik Bachner uttrycker det mer balanserat som att ”Den marxistiskt influerade klassanalysen, som gjorde ett tydligt avtryck även i socialdemokratisk diskussion, hade förvisso till effekt att nazismen som politisk rörelse och inte minst rasistiska och antisemitiska dimension på avgörande punkter missförstods.”

I socialisternas värld blev då judehatet till ”ett trick kapitalets nazistiska verktyg” använde för att kunna krossa dem.

Socialisterna hatar inte nazisterna för deras folkmordspolitik mot judarna. Det är för sina egna liv de fruktar. Det är inte solidaritet med nazismens offer eller för ideal som frihet från förtryck, religionsfrihet – för socialister tror inte på religionsfrihet – de tror på frihet från religion!

Socialism liksom antisemitism kan drabba även judar. I allra högsta grad. Sen vill de omvända sina vänner och familjer. Som det brukar vara med nyfrälsta när de skådat ljuset. Det gäller givetvis judar som blir socialister eller kommunister. Att de vill ”väcka” sina judiska ”bröder och systrar” till det ”internationella proletariatets kamp emot kapitalet”. Som på den tiden ofta och gärna förväxlades med just judarna.

Jag har alltid hyst ett hemligt förakt för sådana människor som sliter sig loss ur en sekt bara för att gå med i en ny.

För socialister handlar allt om makt vilket gör att historiematerialister utvecklar blinda fläckar. Klassperspektivet är ett ideologiskt raster som när det förväxlas med verkligheten ger skeva resultat.

Den antisemitism som socialisterna visar prov på i Bachners ”Judefrågan” är inte särskilt annorlunda än den kristna eller konservativa när det kommer till kritan. De vill konvertera dem till socialismen eller mörda dem som proletariets fiender. 

Redaktör för tidningen var Bruno Kreiskys bästa kompis och räddande ängel Torsten Nilsson. Ordförande i SSU 1934-1940. Och statsråd i samtliga socialdemokratiska regeringar fram till 1971. 

Med få undantag tonas därför antisemitismens betydelse ner även idag inom socialismen. Det är en konkurrerande Mythos. Och dess betydelse tonades ned då med. Tingsten som var en socialdemokraternas främsta tänkare skriver att den är svår att ”ta på allvar”.

Samtidigt tar de fördomarna om judar som sanning. Det är uppenbart. Juden är i det kollektiva medvetandet förknippad med pengar. Vilken relation du har till den arketypen kommer att bero på din inställning till pengar.  

Vissa av de socialistiska och socialdemokratiska intellektuella och politiker som avfärdade antisemitismen gjorde det genom att kalla det ”dumbommarnas socialism” utan att inse att de därmed öppnat upp för anklagelsen att socialismen i så fall var de intellektuellas antisemitism.

Socialdemokratiska tidningen Tiden kunde hylla en nazist och fördöma en annan. Göring fick skit medans den, från vänsterfalangen av NSDAP mördade av högerfalangen inom NSDAP, Gregor Strasser ”framställdes som en hjälte och politisk förebild”. Att Strasser deltagit i judeförföljelser var inte ett problem. De tyckte han stod för en renlärig och positiv ”nationell socialism”.

Tiden skulle bli mer antinazistisk med tiden, om du ursäktar vitsen, allteftersom nazisterna blev mindre och mindre vänligt inställda till socialdemokrater. Men antisemitismen försvann inte för det.

Bachner visar hur Torsten Nilsson tog avstånd från antisemitism. Ändå måste Bachner tillstå att argumenten han försvarar judarna med är antisemitiska.

Judarna görs ansvariga för sin egen förföljelse. Mer än så. Judendomen skylls för att vara Nazismens upphov. Den nazistiska rasideologin är enligt Torsten Nilsson snodd från gamla testamentet som en ”paradoxens triumf”.

Torsten Nilsson anklagar nazisterna för att själva vara judar. Lika inskränkta och rasistiska. Det kanske är antinazistiskt – men det är fortfarande antisemitiskt.

Torsten Nilsson tror på ett judiskt hemland i Palestina eftersom den judiska invandringens framgångsrika samhällsbyggande berodde på att

”Företagsamheten och fliten förenades med den hos detta folkslag den icke ovanliga Merkuriusegenskapen.”

Till skillnad från dagens socialister var Torsten Nilsson fullt medveten om vad juden var för något. En Trickster. Här liknad vid en av antikens trickster gudar Merkurius. Varifrån ordet merkantil kommer.

Ett ord som relaterar till affärer. Men också till kvicksilver. En flytande metall vars egenskaper är opålitliga och giftiga.  

Judarna är farliga för att Titus körde ut dem ur Palestina tror Torsten Nilsson. Får man bara tillbaka dem dit så kommer hela världens oro att upphöra helt magiskt som genom ett trollslag.

Argumentationen känns igen från våra dagar. Där företrädare för olika ideologier fortfarande hävdar att alla problem i Mellanöstern kommer att lösa sig om bara tvistefrågan mellan Israeler och Palestinska araber gör det. Så är det inte.

Kampen inom socialismen gick mellan internationalistiska socialister och nationalistiska socialister. Nationell socialism, liksom korporatism, i olika varianter prövades i flera länder utan att för den skull anta samma form som Nationalsocialismen gjorde i Tyskland.

Men systemen var likartade och byggde på samma idéer. Som varsin sida av det hegelianska mynt de både baserade sina världsbilder på. Gott mot ont. Båda sidor trodde sig vara goda och den andre ond.

För nazisterna i Tyskland var antisemitismen central. Den saga om ont och gott som nazisterna trodde på och levde i stod mellan arierna och judarna.  

För de flesta andra socialister var den bara självklar. I de fall den inte var det underskattades den eller bortförklarades den.

Om man själv inte tror på antisemitismen är det svårt att ta den på allvar. Det ska erkännas. När det gäller just socialister är det dock så att de inte kan ta den på fullt allvar för att de tror på sina egna judar.

Att underskatta judehatet i nazismen, som några av de socialdemokrater som var antinazister gjorde, tyder inte nödvändigtvis på att man inte håller med. Snarare tvärtom. Om just det är man i stort sett överens.  

Det är andra saker man inte håller med nazismen om. Som nationalismen.

Nationalism är inte bra. Tribalism föder tribalism. Odlandet av nationalanden ledde till avgrundsdjupa motsättningar mellan kulturer. På det politiska, religiösa, filosofiska planet, vilket utlöstes som våld i världen.

Men socialism delar också upp oss i grupper. Samtidigt som det säger att vi måste riva ner alla murar mellan oss. Vissa grupper är offer – andra är förövare. Resultatet är kaos. Varje gång.

När nationalsocialismen var besegrad skylldes allt det dåliga på nationalismen. Socialismen, som hamnade på segrarnas sida bara för att dess partner i brott svek henne, undkom kritik.

Efter kriget fokuserade alla på förlorarens brott. Det som hamnade i skuggan till det som ledde upp till Förintelsen glömdes gärna bort. Det är lättare att peka finger än att granska sig själv.

Jag säger inte att nationalismen inte bär skuld för det som hände. Det gör den.

Men varför är vi så snara att friskriva socialismen?

Som ordspråket lyder krävs det ”två för att dansa tango!”. 

Socialdemokraterna stod själva i valet och kvalet. Skulle de betona det internationella klassintresset eller vurma för nationen? Per-Albin drog sina slutsatser av misslyckandena från valet 1928, parat med lockelsen nazismen utgjorde på svenska arbetare.

Det var svårt att övertyga arbetarklassen, och andra, om internationell solidaritet när det inte ens fanns någon nationell solidaritet. Ville han få in de nationalistiska arbetarna i rörelsen var det rätt väg att gå. Personligen tror jag att valet i efterhand framställts som svårare än det var.

Per-Albin valde den nationalistiska vägen. Det ledde till att han vann valet 1932. Och med ett kort undantag för sommaren 1936 var han sedan Sveriges statsminister och vår landsfader fram till sin död 1946.

På bilderna ser han robust faderlig ut. En skallig äldre man med buskiga ugglelika ögonbryn och stålblå fjärrskådande blick. Han har en bred näsa och köttiga kinder. Utseendemässigt påminner han om Benito Mussolini.

Mannen som först införde den korporativa staten. Den infördes i Italien mellan första och andra världskriget. Med den lilla ändringen att istället för att dela upp samhället i ekonomiska och politiska intressegrupper som informerade ledaren informerade i det här fallet ledaren istället intressegrupperna.

Mussolinis vilja var ju trots allt kollektivets vilja. Precis som för Hitlertysklands nationalsocialistiska system.  Svenska institutet i Rom byggdes mellan 1937 och 1940.

Det är ritat av en svensk arkitekt och speglar verkligen den tidens svensk arkitektur som tydligen av engelsmännen döptes till ”svensk nåd”.  Oklart varför? Den ser ut som många finare offentliga byggnader i Sverige från den tiden.

En röd tegelbyggnad i stram enkel stil. Vita höga fönster med vita karmar. I trädgården står en staty av Carl Milles. På Karlaplan i Stockholm står en annan av samma konstnär. En örn. Han sympatiserade med både Hitler och Mussolini.

Enligt Eva Nodin finns det gemensamma nämnare mellan den italienska fascismen och den svenska socialdemokratin.  

Per-Albin var dock inte fascist. Han var socialdemokrat och anses ha varit en av våra första yrkespolitiker. Per-Albin föddes 1885 i ett arbetarhem i arbetarstaden Malmö. Hela fyra års skolgång räckte på den tiden för att senare i livet bli Sveriges statsminister.

Innan han blev statsminister hade han varit journalist. Inom arbetarrörelsen. Bland annat på tidningen Arbetet, och förtroendeman. Även det inom arbetarrörelsen. Senare, när han blev politiker, verkar det som att en hel del av det politiska arbetet också bestod i att vara tidningsman.

Arbetarrörelsen slogs inbördes, mellan fackföreningar, olika socialistiska inriktningar, distrikt. Vem som skulle äga, driva eller på annat sätt kontrollera arbetarrörelsens tidningar och det avgjorde precis som idag hur mycket makt och inflytande du hade.  

Arthur Engberg, livslång socialdemokratisk ideolog och riksdagsman, skrev i tidningen Arbetet som huvudredaktör redan den 12:e mars 1921

”I sin erövring av världen har judendomen fullföljt en målmedveten raspolitik. Man har opererat på två linjer. Å ena sidan har en stamrenhet bevarats som står utan motstycke i historien. Det har sörjts för att en frisk, obemängd och äkta kärna av gammaljudisk ras vårdats och bevarats under segt fasthållande vid stammens fäderneärvda traditioner. Å andra sidan har man detacherat /avdelat/ vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper, som allt mer och mer börjar inpyra den nationella folkstocken”

Senare blev han också ecklesiastikminister i Per-Albins regering. Han påstås ha övergett antisemitismen innan dess. Den socialistiske, Trotskijist av fjärde internationalen enligt egen utsago, Håkan Blomqvist, friskriver Arthur Engberg helt och menade att han vände långt innan kriget i sin bok ”Socialdemokrat och antisemit?” som får anses tillhöra den apologetiska skolan. Titeln är inte ett påstående utan en fråga.

Min egen teori är att han övergav antisemitismen lika mycket som Hugo Odeberg hade ”många judiska vänner”.  Han dog 1944.

Både Engström och Per-Albin var tidningsmän. Helt utan vetskap kan de inte ha varit. Som både politiker och redaktörer borde Per-Albin och hans likar ha varit högst medvetna både om politikens smutsiga hantverk och hur man spinner en nyhet. Att påstå något annat vore att hävda att de var inkompetenta.

Per Albin brukade få höra gliringar och pikar om sin korta utbildning av mer intellektuella partikamrater. Ska man tro hans biograf bestod hans ideologiska övertygelse av ”den så kallade rättspositivistiska skolan som tillhörde partieliten”. Han lyssnade helt enkelt till mer skolade och tänkande partikamrater i sin världsbild.

Rörelsen hämtade sin ”inspiration från Uppsalafilosofen Axel Hägerströms nihilistiska värdelära” som förkastade ”allt tal om naturrättsligt grundade mänskliga rättigheter, det fanns inga andra rättigheter än de medborgerliga rättigheter som staten genom riksdagens lagstiftningsmakt gjort till gällande lag.”  

Jurister som ”statsråden Östen Undén, Karl Schlyter, Torsten Nothin, Karl Levinson och riksdagsledamoten Vilhelm Lundstedt” var företrädare för både skolan och det socialdemokratiska partiet.

Karl Olivecrona tog offentligt ställning för nazismen. På värdenihilistisk grund. Vilket alltså för honom var vetenskaplig grund. Värdenihilismen predikar ju den starkes rätt. Tyskland var starkast så för honom var det en no-brainer.

Han var professor vid Lunds Universitet i processrätt tills den 30 juni 1964. Ytterligare en nazist som fick fortsätta obehindrad i sin karriär. Redan i början av nittonhundratalet hade det socialdemokratiska partiet i Sverige en totalitär syn på rätt och fel.  

Det innebär i praktiken att de egentligen inte tror att det existerar rätt och fel. Det bestäms nämligen av makten. Den som har makten har också rätten att bestämma vad som är rätt och fel. Makt är rätt. Den kan därför inte ha fel.

”Den tonvikt på statens centrala roll, som löper genom Per Albins betraktelser över demokratin, präglar också rättspositivismen: det är staten som beskär sin egen makt genom att tilldela medborgarna olika friheter, inte medborgarna som frivilligt delegerar makt till sin politiska förtroendevalda för att handha gemensamma angelägenheter. ”

Per-Albin ansåg att ”demokratins friheter således kunna betraktas som en eftergift från maktens sida, en gåva för att använda Per Albins eget ord.”

(Källa: Anders Isaksson. ”Per albin 1-4”. iBooks.)

Då ska du hålla i åtanke att Per-Albins biograf inte menar detta som kritik. Boken, eller böckerna för det är fyra delar, är ett rent hyllningsverk. Som biografier över landsfäder och välfärdsstatsbyggare som började med två tomma händer och bara fyra års utbildning förtjänar.

Om du som läser det här i framtiden är från en riktig liberal demokrati har jag förståelse för att du ryggar tillbaka i förskräckelse. De flesta svenskar tror att de lever i en liberal västerländsk demokrati. Du vet att i en liberal västerländsk demokrati får staten sin rätt av folket och inte tvärtom som i Sverige.  

Det är en av anledningarna till att det är så svårt att tala om Sverige. Både i landet och utanför. Sverige inte bara tror utan påstår sig vara en liberal västerländsk demokrati.

Privat sägs Per-Albin ha varit en munter typ. Han föredrog att spendera sin tid med vänner utanför politiken. På schemat stod alltid kortspel och drickande. Det sägs att han då aldrig ville prata politik.

Hur sant det var är tveksamt.

Privatlivet ryktas ha varit komplicerat. Med flera kvinnor. #Metoo-igt.

Men vi släpper det. Det är under vår värdighet. Per-Albin gjorde värre saker.

Som svenska historiker också gör allt för att dölja, överskyla och bortförklara.

Under Per-Albin var Socialdemokraterna nationalistiska. Det gällde de flesta svenskar och så även arbetarrörelsen i stort.  Den intellektuella debatten mellan internationella och nationella socialister var på det politiska planet avgjord. Till nationalisternas fördel.

Det var konsensus. Sverige var vid den här tiden ett av världens kulturellt och politiskt mest homogena länder. Till skillnad från sina grannar i andra länder hade svenskarna aldrig någon revolution.

Det blev en kompromiss.

Ingendera sidan förnekade att svenskarna var ett folk. Ett folk som tillhörde en ras. Den ariska rasen för att vara specifik. Att den rasen dessutom var överlägsen alla andra raser var det få på den tiden som förnekade.

Alla gillar ju att känna sig utvalda! Det gäller inte bara judar.

Homogeniteten gjorde också att socialdemokratin kunde fokusera mer på att förädla folkstammen än att rensa ut farliga element. Även det egentligen är ungefär samma sak.

Staten vill ha produktiva medborgare. I den andan steriliserades tiotusentals kvinnor.

Socialdemokraterna kampanjade och vann på en sorts ”Sverige först!”-politik.

”Ni ha där en tradition att bevara, en plikt att fylla mot nutid och framtid. I detta som i allt annat: varen svenske!”

Avslutade Per-Albin Hansson sina tal och en serie reklamfilmer för socialdemokratin som gick på bio. Så även i talet vid krigsutbrottet 1939. Då han till ”svenskhetens alla tidigare typiska dygder, ärlighet, redbarhet, arbetsamhet, frihetsträngtan, fridsamhet, kompromissvilja, lojalitet, solidaritet” enligt Anders Isaksson ”nu också fogades styrkan att avstå från att hamstra varor och förnödenheter.” (Utdrag från: Anders Isaksson. ”Per albin 1-4”. iBooks.)

Under Per-Albin Hanssons ledarskap hade socialdemokraterna vunnit 1932 med 41,1% och 1936 med 45,9%.  

Den samlingsregering som skulle styra Sverige under kriget, bildade Per Albin Hansson med 53.8 % av rösterna i valet.  

Mer än varannan person i landet såg till Per-Albin för att hålla Sverige utanför kriget till varje pris.

Och upprätthålla levnadsstandarden.

Om inte det är ett konsensussamhälle så har ett konsensussamhälle aldrig existerat!

Svenskarna hatar fattigdom. Framför allt sin egen. Det är en del av den skuld som driver både socialdemokratin och kulturen till den kompensatoriska performativa godhetens sällsamma dans.

Socialisterna hatade de rika. Kristendomen som svenska kyrkan predikade gjorde girigheten till en synd. I den djupaste folksjälens mörker hägrar också alltid Jantes förmaningar och lagomhetens lov. 

Vilket ger ett komplicerat förhållande till pengar. Särskilt om man är ovillig att erkänna riktigt hur mycket ens välfärd får kosta. Moraliskt alltså.

Ekonomiskt var Sverige fine.

Det råder ingen tvekan om att Per-Albin Hanssons regering lyckades med att hålla sverige utanför kriget och att upprätthålla levnadsstandarden. Tack vare honom och hans närmaste män slapp svenska män dö på slagfälten. Svenska städer slapp bombas. Sveriges befolkning slapp veta hur det är att vara förtryckt, utsatt för annans godtycke, hungrig eller kall.  

Det enda som höll svensken nere var som vanligt Jantelagen, svärmor och socialdemokratin. Med andra ord han själv. Sverige hölls utanför kriget. Det är vinsten.

Frågan är vad det kostade?