AVSNITTET KAN LYSSNAS PÅ HÄR!
Malcom är frilansskribent och har på något sätt både stigit upp och spottats ut ur den den vänstervridna gyttjepölen. Till deras stora förlust. Han är en sylvass tänkare och skribent. Samt verkar det helt skoningslöst obrydd till konsekvenserna av hans slutsatser. Något jag uppskattar i en tänkare.
Malcom Kyeyune har gästat DEKONSTRUKTIV KRITIK en gång tidigare. Då försökte vi spå framtiden. Något jag kommer fortsätta hävda inte slagit in ännu för att om inte rädda mig, åtminstone Malcom, från att tappa ansiktet.
I dagens avsnitt frågar jag Malcom om våld. Malcom skriver, delar och kommenterar väldigt mycket med det som tema. Att läsa det han skrivit har bland annat fått mig att inse att jag tänkt ruskigt litet på våld. Som exempel kan nämnas våldets känslomässiga dimension. Hans texter ger mig ständigt nya infallsvinklar.
Själv har jag alltid varit ointresserad av krim, eller nyheter om våldsbrott. Jag har alltid tyckt att det är lite sjukt att människor frossar i personliga tragedier. Våld är ett nödvändigt ont. Som ska brukas i minsta möjliga mån och med så stor precision som det är möjligt. Men jag misstänker också att Malcom inte riktigt valt sitt tema.
Det har bara blivit så. I takt med att det spektakulära våldet har blivit än mer spektakulärt. Vilket kan vara ett tecken på tilltagande anarki. Alltså att staten har blivit svagare. Steven Pinker anger centralstatens framväxt i Europa som en av de bidragande faktorerna till att våldet i västvärlden har sjunkit drastiskt de senaste sex årtiondena. Min egen utgångspunkt är Hobbesiansk när det gäller våld. Jag tror att människan är som mest våldsam i sitt naturliga tillstånd då lojaliteten är till klanen och allt annat är lovligt byte. Inte för att människan är mer blodtörstig än andra djur utan för att en värld utan gemensamma regler leder till att det är bättre att vara den som dödar än den som blir mat. Det gäller oavsett hur väl din mördare tillagar dig.
Ett tecken i tiden såg jag dessutom på Cissi Wallins instagram. Hon har börjat uppmana till fysiskt våld. Mot en misstänkt serievåldtäktsman ska tilläggas. Den man som anklagats för flera överfall mot kvinnor i Uppsala. En man som polisen gick ut och varnade för. Att uppmana till lynchmobb är ändå inte bra. Under hashtagsen #snutenkaninteskyddaoss #häx och #nomorefuckstogive skriver Cissi Wallin att
”Jag vill uppmana folk att ta reda på vem det här avskummet är och göra ett lite hembesök. Och ta med häxverktyg och Lisbeth Salander-inspo.”
Varför någon skulle ta med sig en kvast till ett upplopp mot en våldtäktsman är något oklart? Inom parentes tillägger hon att
”kan ju även räcka med med en något mer hårdhänt pungmassage samtidigt som manb tvingar honom upprepa att han aldrig mer ska närma sig en kvinna).
I någon mån måste vi alla ta ställning till var gränsen till våldsanvändning går när du anser att staten eller rättssystemet inte räcker till. Att straffen för våldtäkt i Sverige är märkligt låga verkar många vara överens om utan att något händer. Liksom att polisen inte klarar av att utreda allt som anmäls. Cissi Wallin har uppenbarligen gjort sitt val.
Problemet är att Cissi företräder och utgår ifrån en ideologi som staten redan har anammat. Det kan vara den sexual-, rätts- och låt oss inse kanske kanske invandringspolitik vi har haft som bidragit till sakernas tillstånd. Hon tillhör dessutom en rörelse som i åratal uppmanat unga kvinnor att inte anmäla händelser just för att ”ingen hjälp finns att få” samt att hastaggen snuten kan inte skydda oss nog inte heller är den bästa strategin. För nu är det som att hon dessutom skriker det till potentiella våldtäktsmän. Men det är i alla fall ett exempel på det jag tänkte fråga Malcom om nämligen tribalistiskt våld i en stat som i alla fall upplevs fela. Eftersom vilken statistik som verkar produceras bestäms av samma stat är det inte helt lätt att verifiera. Vilket också är en anledning till att fråga någon som är mer intresserad.
Mina övriga utgångspunkter är begränsade till våld som del av politisk strategi och militär strategi i det som jag misstänker att alla som är intresserade av sådana saker ser som grundkurs alltså Sun Tzus ”Art of War”, von Clausewitz ”on war” och Canettis ”Crowds and Power”.
Malcom skickar mig Carl Schmitt som sin egen främsta utgångspunkt. Carl Scmitt var en ärkenazist. Bokstavligen. Dessutom inte ångerfull efter kriget. Så jag föreslår att du läser grundkursen innan du ger dig på den här.
Till nästa gång – ha en god tidsenhet.
