INTERMEZZO

”Enligt FN:s delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Det kallas corpus separatum.”

–Kerstin Dahlberg och Ingrid Frolov , Palestinagruppen i Hässleholm/Kristianstad, etc.se, 2:a mars 2019

”Jerusalem är inte Israels huvudstad” lyder rubriken på debattartikeln i tidningen etc skriven av två medlemmar i Palestinagruppen Hässleholm/Kristianstad den 2:a mars 2019. Trots alla bevis på motsatsen. Det är inte Sverige som avgör var andra länder väljer att lägga sina huvudstäder. Även om Sverige i fallet Israel har försökt minst två gånger tidigare. (För att lyssna klicka här!)

Den svenska tigern har nämligen två sidor. Det är inte bara ordvitsen som är inbyggd i meningen som är tvetydig. Även tigern är det. Vi ser bara tigerns vänstra sida i Bertil Almquists version av den.

Precis som Yorubas trickstergud Eshu, han som tog på sig en kostym som var vit på ena sidan och svart på andra sidan för att ställa till med bråk mellan goda grannar om vilken färg Eshus klädsel hade , kan den svenska tigern ha en helt annan klädnad på höger sida än på vänster. Det är trots allt tricksterns utmärkande drag – den här klyvningen i personligheten. ”En svensk tiger!” är ett skämt, och en uppmaning. Kanske ett hot? I så fall är det väldigt passivt aggressivt. Vilket vore i linje med den svenska tigerns vanliga svansföring.  

Om så verkligen är fallet kan vi aldrig veta. Det påstår i alla fall de historiker, ekonomer, jurister och statsvetare vars anslag är högst beroende av den socialdemokratiska statsapparaten.

Att säga att Sveriges ”experter” är köpta är ingen anklagelse. Det är ett faktum. Systemet fördelar anslag till de som vet att gå som den tysta tigern runt hett naziguld.

Trickstern är tudelad men delarna är inte eviga eller fixerade. De varierar med tid och rum. Enklare uttryckt är att varje samhälle får den trickster den förtjänar. Samhället bestämmer vad som är ordning. Allt som hamnar utanför den ordningen är Kaos. Det är smuts, oordning eller orent. Det är tricksterns domän.

När ett samhälle bestämmer sin ordning uppstår nämligen kaos automatiskt. Det består av allt det där som vi inte vill veta av.

Den svenska tigerns ena sida ser vi. Den vänder sig mot oss. Den visar upp sig för oss. Tigern skojar med oss. ”Jag säger ingenting!” säger den.

Den är inte bara rolig. Den har rättrådighetens charm. Den moraliska supermakten. Världens mest fredliga, jämställda, likvärdiga, rättvisa, miljövänliga samhälle. Den svenska tigern är en hjälte. Men om den är en trickster är bara ena sidan hjälte. Andra sidan är något annat. Vad är motsatsen till en hjälte?

Den svenska tigerns inställning till Israel verkar också vara tudelad. I februari det gregorianska kalenderåret 2019 är det frostigare än någonsin. Temperaturen har fallit vecka för vecka så länge nu att det är det normala. Ända sedan den gamla regeringen, som också är den nya regeringen, erkände Palestina i strid med folkrätten det första den gjorde när den tillträdde 2014 sjunker temperaturen stadigt.

Bara denna vecka har Margot Wallström, Sveriges utrikesminister och den som tillkännagav Sveriges erkännande av Palestina, hävdat att det inte finns någon religionsfrihet i Israel. Utan att ange vare sig exempel eller källa. Extra konstigt blir det eftersom Israel har en extremt långt gående religionsfrihet.

Den går så långt att en hel del civil lagstiftning är lämnad till religiösa församlingar. Vill du gifta dig får du alltså vända dig till din imam, rabbin, präst.

Du kan inte gifta dig borgerligt. Staten lägger sig inte i det religiösa. Sen kan du tycka vad du vill om att du antagligen inte får gifta dig med en person som tillhör en annan religion. Oavsett vilken religion du själv tillhör. För även om både du och din partner är villiga att dela livet med någon från en annan religion kan det bli svårt att övertyga era präster om att de ska viga er tillsammans. Eller med en person av samma kön. Vilket alltså också gäller nästan oavsett vilken religion du själv tillhör.

Det kan låta inskränkt och diskriminerande men det är ofta så religion blir när den inte tvingas av staten att ändra vad den tror på. Som utrikesminister för Sverige är dock Margot Wallströms ord Sveriges åsikt i frågan.

Enligt svenskarna själva har det inte alltid varit så. Det har funnits en tid i svenskarnas minnen då de var lika fanatiskt för den judiska staten som de idag är emot den. Det första påståendet, att det funnits en tid då Sverige var fanatiskt för Israel är en sanning med modifikation. Det senare påståendet är det inte.

Två artiklar i Jerusalem Post om ländernas relation, båda av svenskar, illustrerar sakernas tillstånd. De är skrivna med ett års mellanrum. Det är egentligen två års mellanrum eftersom den första artikeln är skriven i januari 2016 och den andra i december 2017 men jag går efter årtalen om det är okej med dig?

Den första, från 2016, är skriven av Daniel Schatz. En svensk med judiskt påbrå som vid tillfället doktorerar i internationella relationer. Rubriken lyder ”Sverige & Israel: En komplex relation”.

Den är skriven med anledning av att Margot Wallström just krävt att Israel ska utredas för sin användning av utomrättsliga avrättningar. Vilket man kan debattera för och mot. Men eftersom hon gjorde det strax efter en våg av terrorattacker mot civila föll det inte i god jord.

Ställföreträdande utrikesminister Tzipi Hotovely förklarar Margot Wallström ”persona non grata” i Israel. Hotovely anser att Wallström legitimerar terror med en kombination av ”oförstånd och diplomatisk dumhet”. Hennes status har knappast förbättrats sedan dess.

Det hjälper inte att Sverige inte erkände Israel förrän 1950. Enligt Schatz för att ”Lehis lönnmord av Folke Bernadotte i Jerusalem 1948 för att protestera mot grevens försök att ändra den Palestinska delningsplanen.”

Greve Folke Bernadotte var son till en svensk kronprins som abdikerade för kärleken. Folke stod alltså inte i kön till tronen men som medlem av kungafamiljen och med rätt att använda släktnamnet Bernadotte kunde han ägna livet åt att vara arméofficer, ledare för svenska röda korset och diplomatiska uppdrag.

FN utsåg honom att medla mellan araberna och israelerna efter att staten Israel hade utropats och omedelbart anfallits av sina grannländer. Det var som fredsmäklare Folke Bernadotte blev mördad av judiska terrorister den 17 september 1948 i sin bil på väg till ett möte med Jerusalems militära styre.

Vägen de färdades på var farlig och konvojen hade redan en gång på resan beskjutits av krypskyttar. När bilen saktade ner i ett före detta arabiskt område som nu kontrollerades av Israelerna blev de stoppade av män i israeliska arméns uniformer. Medan två av männen vill se resenärernas papper rusade en tredje fram till Chryslern som Bernadotte satt i, stack in en Schmeisser MP40-kulspruta genom bakfönstret, och sköt Folke Bernadotte i bröstet med sex skott.

En fransk officer som satt bredvid honom, sköts i bröstet med 17 eller 18 skott. Överste Andre Serot som var där i egenskap av FNs chefsobservatör hade enligt uppgift bara bytt plats med Bernadottes assistent för att ”tacka honom för att han räddat hans fru ur koncentrationsläger”. 

I den svenska tigerns officiella historieskrivning är Folke Bernadotte en hjälte. Han räddade judar ur koncentrationslägren i slutet av kriget. I sin position som chef för Röda Korset lät han skicka vita bussar med röda kors målade på taket för att undvika att bli bombade av de allierade på vägen ner och upp från Tyskland.

Enligt vissa utländska historiker spelade Folke Bernadotte ”en mindre roll i frisläppandet av tyska politiska fångar i slutet av kriget” (Cary David Stanger ”A Haunting Legacy: The Assassination of Count Bernadotte”)

Min mormor var en av de som fick åka med till Sverige. Hennes syster Regina var ytterligare en. Hon kallades under min uppväxt alltid för ”Pina”. En kärleksfull pik till hennes personlighet.

Mordet på Bernadotte sägs vara anledningen till att den nuvarande svenska Kungen och Drottningen aldrig besökt Israel. Det utfördes av en organisation som kallade sig själva Lehi. Engelsmännen kallade dem Sternligan.

I Israel är åsikterna om mordet fortfarande lika tudelade som trickster. Det finns inget minnesmärke på platsen som visar att mordet har skett. Men det finns heller inte något minnesmärke som hyllar mordet som en del i Israels självständighetskamp.

Mordet delade landet då med. Fördömandet av terrormetoderna som grupper som Lehi och Irgun använde var nästintill unisont. Men efter mordet på FNs utsedde medlare var fördömandena från israeliska tidningar och ledare omedelbart och omfattande.

Men gärningsmännen åkte aldrig fast. Enligt den israeliske historiken Benny Morris hade Ben Gurion inrikespolitiska skäl för att låta bli. En av de som godkände mordet var Israels framtida premiärminister Yitzhak Shamir. Den i vanliga fall så effektiva israeliska säkerhetsapparaten var långsamma med att komma igång och utförde utredningen ”amatörmässigt”.

Kampen om det brittiska mandatet Palestina hade redan pågått i decennier innan Israel kom till.  När det efter kriget såg ut som att britterna inte tänkte leva upp till Balfourdeklarationens löfte om en egen stat samtidigt som de judiska överlevarna från koncentrationslägren i Europa skickades tillbaka från Palestina till Tyskland. I burar för att åter sättas i läger i Tyskland. När sedan arabernas terror mot judarna i Palestina intensifierades ytterligare fick några av de mer hårdföra judiska grupperingarna nog.

Lehi organiserade en terrorkampanj som svar på engelsmännens trakasserier och överseende med trakasserier från den arabiska befolkningen. En terrorkampanj som till sist fick engelsmännen att inse att det var bäst att lämna Palestina. Hemopinionen i Storbritannien hade också vänt. Ilskan från engelsmännen var lika stor mot de judiska terroristerna som den politik som tvingade dem att vara där till att börja med.

Det var engelsmännens överlämnande av territoriet till FN som ledde till att Emil Sandström utsågs som chef för den kommission som ledde till utropandet av den judiska staten. Varpå fem arabländer, samtliga FN-medlemmar, anföll det nybildade landet och facklan fördes över till Folke Bernadotte som helt sonika förkastade Sandströms plan och tog fram sin egen.

Efter samråd med araberna och israelerna samt mycket input från amerikanerna och engelsmännen lade han fram ett förslag.

1.     Att internationella Jerusalem med en stor judisk majoritet lämnades över till araberna

2.     Att den israeliska hamnen i Hafia skulle bli en frihamn

3.     Att den israeliska flygplatsen Lydda skulle bli en fri flyghamn

4.     Att judisk invandring till Palestina bara skulle få vara obegränsad i två år varefter kontrollen skulle lämnas ut till FN – som var på arabstaternas sida.

Förslaget minskade judarnas del av Palestinamandatet ytterligare. Väst hade ännu inte ställt sig på judarnas sida. De tog arabernas parti. Efter mordet på Bernadotte misstänkte amerikanerna att operationen hade finansierats av Sovjet.

Araberna behövde i princip bara offra västra Galiléen – vilket de inte var glada för – och erkänna att Israel existerade. Något som var otänkbart. Arabstaterna förkastade förslaget med att svensken bara var en ”judisk agent”.

Israelerna skulle ge upp nästan allt. Inklusive Jerusalem.

Sternligan såg inte heller Folke Bernadotte som en fredsmäklare. De såg honom som en brittisk marionett och nazikollaboratör. Britterna hade just dragit sig ur Palestina och lämpat över den gordiska knuten på FN, men de hade inget intresse av en judisk stat.  Lehis ledning fruktade att det nybildade israeliska parlamentet skulle rösta ja.

Även den Israeliska nybildade regeringen hade redan innan mordet bestämt sig för att avvisa grevens delningsplan. Men det hade de inte gått ut med så det visste inte terroristerna.

En av de överlevande medlemmarna i Lehi var fortfarande övertygad om att det var rätt så sent som 2008. ”Det råder ingen tvekan om saken. Annars skulle vi inte ha Jerusalem längre.” säger Geula Cohen som suttit i Israeliska parlamentet för den nationalistiska ytterkantshögern. Vid tiden för mordet på Folke Bernadotte var hon bara sjutton år gammal men soldat i Lehi och minns då fortfarande ”hur hon hetsade mot” den svenske greven i motståndsrörelsens radiokanal.  

Ben Gurion påstås mest ha utnyttjat tillfället för att upplösa de mer extrema judiska miltära grupperingarna för att inlemma dem i det som nu var den reguljära israeliska armén Haganah.

Men något skaver med den förklaringen. För upplösningen av Lehi skedde redan den artonde augusti 1948 enligt den nybildade israeliska regeringens eget mötesprotokoll. Folke Bernadotte mördades inte förrän den 17:e september. Israelerna verkar inte helt ärliga med historieskrivningen runt Bernadotte. 

Mordet och den israeliska oviljan att få fram mördarna ledde till att Sverige drev kampanj i FN mot erkännandet av den judiska staten ända fram till 1950. Då det plötsligt upphörde. Kanske hade svenskarna en anledning att inte driva frågan vidare?

Svenskarnas förbehållslösa hyllande av Folke Bernadotte har på senare år också börjat gå isär. 

Journalisten Bosse Lindqvist gjorde ett radioprogram om Vita bussarna 1998. Titeln var ”Ta judarna sist” och är självförklarande. Ingrid Lomfors bok ”Blind fläck” visar hur siffror på hur många som räddades överdrevs. Och hur de som offrades ignorerades.

Folke Bernadotte var inte där främst för att hämta vare sig judar, fransmän, polacker eller engelsmän. Han hade fått tillåtelse av Himmler att hämta hem skandinaviska fångar från koncentrationslägren. Men även svenska kvinnor som varit gifta med tyskar fick hoppa på bussen hem till Sverige. Judar togs i mån av plats.

Skulle svenska staten hämta hem sina IS-terrorister och deras hustrur från Syrien finns det alltså prejudikat att luta sig mot. Signerat svenska röda korset och Folke Bernadotte. Oavsett det är varje räddat liv en seger för livet. 

Totalt uppges numera cirka 15000 fångar fått resa till Sverige med Vita bussarna. Mellan 3000 och 6500 var judar. Tidigare siffror uppgav så mycket som 31000 människor. Men det verkar ha blandats ihop med att det sommaren 1945 kom ytterligare 10000 människor som hade befriats. Men inte av Folke Bernadotte utan av de allierade. Något som Folke Bernadotte fått äran för. Eller kanske snarare tagit åt sig äran för?

För det som greve Folke Bernadotte verkar ha varit allra bäst på var att bygga sin image. Boken om hans hjältemodiga insatser för Vita bussarna, skriven av honom själv, har titeln ”Slutet” och kom ut redan på sommaren 1945. Alltså bara några månader efter att fångarna kommit hem. Med tanke på tiden det tar oss som inte är hjältar att skriva böcker hade jag själv fått börja skriva om hur jag räddade lägerfångar i april 1945 någon gång på sensommaren 1943.

”Folke Bernadotte såg möjligheterna och tog snabbt kommandot över historien med sin bok om de Vita bussarna, ”Slutet”, som kom ut redan sommaren 1945. ” och att ”Regeringen måste ha älskat honom.” för att expeditionerna ”som han organiserade med de så kallade Vita bussarna… …gjorde det möjligt att börja formulera en helt ny berättelse om Sveriges roll under kriget.” skriver Staffan Thorsell i sin bok ”Mein lieber Reichskanzler!”. Apple Books.

Svenska institutet hade just kommit till. Och det hade kommit till just för att bättra på ”Sveriges skamfilade rykte i världen”. Samma svenska institut som senare skulle censurera utländska medborgare på twitter från att interagera med Sveriges ”officiella” twitterkonto började sin verksamhet för att dölja det svensken tiger om. 70 år senare försöker den fortfarande exportera tystnaden. (från: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. Apple Books.)

Men ”Den hjälteberättelse som Folke Bernadotte formade om Sverige med sig själv i huvudrollen har stått sig dåligt i historiens ljus”.

Men åratal av krig var nu till ända och ”1945 var det en berättelse som Sverige längtade efter.” (från: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. Apple Books.)

Men du kan inte lura en komiker. Den tidens mest kände komiker och satirist Karl-Gerhard skrev en revy om Folke Bernadotte med titeln ”Såsom fallen från Himmler”. Bitande satir när den är som bäst. Dock inte så bitande att det hindrade Svenska Dagbladet att sommaren 1945 föreslå ”att Folke Bernadotte skulle få Nobels fredspris.”

För Karl Gerhard var det droppen som fick bägaren att rinna över. Men när han försökte angripa Svenska Dagbladet genom sin återkommande krönika i socialdemokratiska Afton-Tidningen censurerades han av redaktionen. Karl Gerhard ”misstänkte att regeringen låg bakom ingreppet och sa upp bekantskapen med tidningen.”

Men det var för sent. ”Regeringspartiet hade kopplat ett fast grepp om historien. Partiets tidning ville inte förstöra den berättelse om den välsignelsebringande svenska neutraliteten man var på väg att bygga upp och som svenska folket så gärna ville höra.” (från: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. Apple Books.)

Daniel Schatz artikel i Jerusalem Post går inte in på så mycket detaljer. Det har den inte utrymme till även om Schatz uppenbarligen besitter kunskaperna som krävs för att veta.

Vidare skriver Schatz att Sverige hade en kort period av normaliserade relationer med Israel i upptakten till sex-dagars-kriget. Där Sverige stod på Israelernas sida eftersom de ”uppfattades dela socialistiska, kollektivistiska och demokratiska värderingar. Politisk sympati uttrycktes för Israel som den svagare parten i den Arabisk-Israeliska konflikten medan ansvaret för fientligheterna lades på dess arabiska grannländer.”

Det här pågick givetvis bara tills Olof Palmes uppstigande till makten. Något du kan lyssna på eller läsa om i ”DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER!” del 5. Och en kortare töperiod under Göran Perssons regeringstid.

Därefter går Daniel Schatz igenom det, i princip, undantagslösa svenska ogillandet av Israel.

Något han själv spårar till en ”långvarig, mestadels misslyckad själv-utnämnd ambition som går så långt tillbaka i tiden som 1947, när den svenske domaren Emil Sandström blev ordförande för FNs särskilda kommittée om Palestina (UNSCOP), med uppdrag att presentera en lösning på den Arabisk-Israeliska konflikten.”

I relationen mellan Israel och Sverige finns det med Daniel Schartz ord inte mycket att glädjas åt. Den andra artikeln är betydligt mer optimistisk.

Den är skriven av svensken Tomas Sandell som i grunden är journalist med tunga publikationer som Wall Street Journal och International Herald Tribune bakom sig men sedan dess har han grundat en kristen organisation som heter Europeiska Koalitionen för Israel som, enligt egen uppgift, ”övervakar Europeiska unionens politik” med avseende på Israel.

Rubriken lyder ”Hedra Sandström”. Men på engelska blir det en ordvits eftersom ”Honor” också kan syfta på ”Nåd” som i ”ers nåd” Sandström. Även om den börjar med att erkänna att om du frågar vilken israelisk diplomat som helst vilket europeiskt land som ställer till med mest problem för israel så svarar de Sverige ”utan att blinka”.

Sandell spårar i sin artikel från 2017, ett till två år efter Schatz, ”sammanbrottet i relationerna” till när ”den nya svenska regeringen för tre år sedan omedelbart erkände en palestinsk stat utan att först kolla om den Palestinska myndigheten (PA) ens levde upp till de juridiska kraven på statlighet, vilket den inte gjorde.”

Men ”det fanns en tid när Sverige sannerligen var en humanitär supermakt och en vän till Israel.”

För 1947, enligt Tomas Sandell, var det ”det svenska sändebudet” Emil Sandström vid ”FNs Kommitté om Palestina” (UNSCOP) som var anledningen till att Israel kom till över huvud taget. Hade det inte varit för honom att ”FN gått med på arabiska krav och inte erkänt Israel”.

”Men Emil Sandström höll fast vid sin ståndpunkt.”

”Efter att själv ha bevittnat hur den brittiska militären förvägrade bräckliga Förintelse-överlevare tillträde till Haifa blev han övertygad om nödvändigheten för en fristad åt det Judiska folket. Resten är historia.” Enligt Tomas Sandell som i alla fall har heder nog att tillstå att den historien nu är bortglömd.  

Det var under Emil Sandströms ledning som den slutgiltiga delningsplanen mellan de palestinska araberna och de palestinska judarna togs fram.

”Det här var inte idealiskt för det judiska folket, som blev tvungna att ge upp sin rätt till Jerusalem, och fick se det ursprungliga mandatet som lovats till dem 1922 karvas upp ännu en gång.”

Sandell skriver sedan om andra svenska hjältar som räddade judar. Raoul Wallenberg som räddade många judar och verkligen riskerade sitt eget liv i processen.

Dag Hammarskjöld som var FN:s generalsekreterare. Och mig veterligen aldrig räddade några judar.

Folke Bernadotte som ryckte in som FN-sändebud efter att Emil Sandströms plan hade misslyckats. Istället för att försöka hålla fast vid planen föreslog Folke Bernadotte en egen delningsplan och det var för den planens skull han mördades.

Och så Emil Sandström som alltså fick igenom den första delningsplanen. En delningsplan som var till judarnas nackdel och ändå gjorde att de blev anfallna av arabländerna i samma sekund den nya staten utropades. Men ändå.

Tomas Sandell drar av det slutsatsen att det finns oändligt mycket att bygga en vänskap mellan länderna på och att Emil Sandström borde hedras med en staty i New York, Stockholm eller Jerusalem för att påminna länderna om de historiska band som förenar dem.

Men det här är några år senare än dit vi är på väg nu. Emil Sandström var inblandad 1947 och Folke Bernadotte först 1948.

Efter att Folke Bernadotte mördats var det dessutom Emil Sandström som fick ta över rollen som ordförande för svenska Röda korset.

Debattörerna i etc nämner inte Sandström med ett enda ord trots att de refererar till just FNs delningsplan från 1947 som grund för sina argument. Med största sannolikhet för att de inte vet om det.

För var skulle de fått reda på det? Det som finns bevarat om honom är Riksarkivet. Där står nästan ingenting om hans tidiga liv eller hans privatliv. Men Sandströms yrkesliv är så imponerande han belönades med Nordstjärneorden för sina insatser. Samma utmärkelse som gavs till Hugo Odeberg.

Det är så långt våra två artiklar spårar ländernas relationer. Ingen av dem förklarar Palmes ord månget decennium senare på en TCO-kongress 1982 där han jämför Israelerna med nazisterna och PLO med judarna. 

Det här är bara något vi ser längs med vägen. Vi kommer att återkomma till Emil Sandström, Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld när vi kommer fram till vårt slutmål.

Trickstermyten är som jag sa stokastisk. Just nu färdas vi bakåt i tiden på vad som kallas en feedbackloop. Det du just hörde mig berätta om var bara vad du hade sett om du tittade ut åt sidan medan vi for förbi.

Kap 49 Mein Lieber Reichskansler

”Sanningen, vid sidan av sådana beräkningar, vägde lätt. Politik var avgörande. Detsamma är säkerligen sant om Schweiz, Sverige och Portugal, stater som alla blev en del av den västerländska familjen efter 1945.”

– Roger Cohen, New York Times, 1997

De svenska liberalernas ledare Jan Björklund skulle bli förvånad av att höra att Sverige inte räknades till ”den västerländska familjen” förrän efter 1945. När man staplar bevis på varandra blir det snabbt obegripligt rörigt. Men ett oroväckande mönster framträder också.

Det är där men det är ändå svårt att fånga in och formulera. Den som lyckats bäst har inte många år på nacken. Boken alltså! Författaren är ingen duvunge.

”Mein Lieber Reichskansler” är skriven av Expressens förre chefredaktör Staffan Thorsell och kom ut först 2006. Det är det bästa, och enda, försöket att lägga hela pusslet som jag kunnat hitta. Jag rekommenderar den starkt. Något jag inte kan säga om någon annan svensk historiebok jag har läst. Eller för den delen tunggrodda SOU:er och andra statliga utredningar.

”Mein Lieber Reichskansler” är en mycket underhållande bok. Allt jag kunnat kolla upp stämmer. I de fall jag har hittat något som verkar konstigt beror det på att ny information framkommit sen den skrevs eller att författaren, liksom alla andra som studerar det här området i Sverige, inte har tillgång till all information. Till skillnad från svenska historiker är Staffan Thorsell en ärlig människa.

Utgångspunkten är svenska kontakter med Hitlers Rikskansli i Berlin. Thorsell har haft tillgång till arkivmaterial som tidigare inte kommit fram. Goebbels dagboksanteckningar strör sidorna i boken. Han kan också uppvisa nya dokument som bevisar att ärkebiskopen Erling Eidem fick reda på att Förintelsen påbörjats 1942.  Han sa inget till någon men regeringen visste med säkerhet samma år genom sina egna kanaler.  

Om du inte känner till Svenska kyrkans hierarki så är Ärkebiskopen högste chef för svenska kyrkan. Eller “främste företrädare” som det heter på svenska kyrkans hemsida numera. Erling Eidem var Ärkebiskop i Sverige från 1932 till 1950. Innan dess hade han professuren i bibelexegetik i Lund. Hans efterträdare var Hugo Odeberg.

Varningen kom från en SS-officer via en tysk präst som båda satte sina liv i pant för att Eidem skulle hjälpa dem att avslöja för omvärlden hur judarna gasades ihjäl i koncentrationslägren. Ärkebiskopen valde att tiga eftersom en svensk tiger. 

Mest intressant enligt Thorsell själv är den unge svenske diplomaten Sven Grafströms dagböcker. Grafström är humanist men jobbar för en regering som gör allt för tyskarna. Något som leder till moraliska dilemman.

Efter Grafströms död ”tog den svenska statsapparaten en otäck hämnd på hans hustru. Hans dagbok ger nutida läsare en märkvärdig inblick i hur UD fungerade under andra världskriget och under det kalla krigets första år. Det dröjde 34 år efter hans död innan dagboken blev tillgänglig för allmänheten och nästan lika länge innan hans egen familj fick läsa vad han skrivit.”

Jag kan också läsa att Thorsell ”talade med Sven Grafströms hustru Gerda, som fortfarande bor i Stockholm.” och att hon ”berättade om sin långa kamp för att få läsa sin egen mans dagbok.”

Det samtalet hade lärt Staffan Thorsell allt han behövde veta om ”hur långt människor i den svenska statsapparaten var beredda att gå för att skaffa sig makt över hur historien om andra världskriget och det kalla kriget” (från: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Boken visar tydligt hur stort utbytet med Tyskland var. Det omfattar allt inom akademi, juridik, politik, militär, näringsliv. Det tar aldrig slut.

Berättelsen börjar i Thorsells värld på vår nuvarande konungs, Carl XVI Gustaf, föräldrars bröllop. Året var 1932. Bröllopet stod i Koburg i Tyskland. Kungens mamma, Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha, var dotter till hertig Carl Eduard av Sachsen-Koburg och Gota.

Han var en av Hitlers första anhängare och en av de första 2000 medlemmarna i NSDAP. Koburg, hertigens domän, var en av de första städerna i Tyskland som fick nazistiskt styre.

SA-män i bruna uniformer stod i rader längs med vägen till vigseln. Hitler själv gratulerade brudens far. Hitler hade ännu inte kommit till makten men vår kronprins nya prinsessas far skulle vara en av dem som bidrog mest till Hitlers maktövertagande när det väl skedde.

Det betyder inte att den svenska kungafamiljen var nazister. Skiljelinjen kunde liksom idag gå genom familjer i viktiga politiska frågor. Vad gäller kronprinsens nye svärfar rådde det dock inga tvivel och eftersom det här var innan nazismens rykte blev så skamfilat att det inte längre var passande att skylta med det var det inget han skämdes för. Tvärtom, han var en stolt nazist!

Informationen Thorsell bygger boken på kommer till stor del även från utländska arkiv. Du kommer märka att det är ett återkommande tema i undersökningar av just svensk nittonhundratalshistoria. De svenska arkiven är nämligen inte så välorganiserade eller välfyllda som svenskarnas berömda kärlek för ordning och papper vill göra gällande. Thorsell skriver att de svenska ”Arkiven gallrades och lades tillrätta och de som hade en hemligstämpel tog ofta fram den.”

Jag kan också läsa att vissa av dessa hemligstämplar fortfarande sitter kvar när ”Mein Lieber Reichskansler” ges ut på Albert Bonniers förlag år 2015.

Att Göran Persson lovade att utreda saken men att de utredningarna aldrig publicerades. Thomas Bodström la dem i sin skrivbordslåda under tiden som justitieminister och ingen har sett dem sedan dess. Det var 2006. 

Staffan Thorsell ger temat ett eget kapitel i boken han ger titeln ”Kampen om historien”. Det är dock inte så mycket kamp som enstaka sanningssökare och –sägare som med stort mellanrum blir nedmalda till damm av en statsapparat kontrollerat av ett regeringsparti som under inga omständigheter vill höra annat än beröm och smicker. Thorsell visar metodiskt hur staten och de ytterst ansvariga har missbrukat sin makt för att kunna presentera en falsk bild av vad som hände innan och under kriget.  

Från Per-Albin Hanssons valvinst 1932 och framåt regerar socialdemokraterna oavbrutet i 44 år. Det är ”gott om tid att lägga historien till rätta”.

Till exempel står det att ”Dokumenten om regeringens hårdaste kritiker, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning chefredaktör Torgny Segerstedt”.  

Det är den man som annars brukar hållas upp som det skinande exemplet på att svenskarna visst inte var emot nazismen och att motstånd, ljudligt sådant, fanns. Torgny Segerstedt var redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och gick ut hårt redan när Hitler kom till makten ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Men Torgny Segerstedt är också det enda exempel på ljudligt motstånd som brukar hållas upp. Att han verkar varit ensam i sin högljudda kritik glöms lika lämpligt bort som att SÄPO förstörde dokumenten om honom eftersom de ”Försvann i mitten av 1950-talet.”. 

Av sin samtid ansågs Torgny som galen och en nationell säkerhetsrisk.

Amerikanska delegationen skriver om läget i Sverige 1941 att: ”de dominerande socialdemokraterna stort inflytande i regeringen med statsministern som den verklige ledaren av landets utrikespolitik. Utrikesministern [Christian] Günther, är opolitisk och har inte så mycket kontakt med den allmänna opinionen. Statsministern är en slug taktiker och politiker som kan väntas göra mindre eftergifter för att undvika en kris.” (från: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Medan den engelske ministern Richard Austen “Rab” Butler inte gjorde sig några illusioner om ”mindre eftergifter” redan ett år tidigare då svenskarnas position i april 1940, samma månad som tyskarna tog Danmark, och inledde invasionen av Norge i  Operation Weseberung.

”Svenskarna är beslutna att till varje pris undvika eld och svärd. De skulle hellre sälja sitt land och sina själar till nazisterna (om det kan ske utan blodsutgjutelse) än slåss för sin övertygelse och sitt oberoende. De skulle hellre inbjuda Tyskland att ockupera landet än riskera en väpnad invasion.”

De få ärliga historiker jag stöter på i arbetet med DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER verkar skriva med en nästan tyst desperation. Tyst för att de ändå aldrig riktigt lyckas säga det. Problemet är att utgångspunkten alltid är att Jan Guillou har rätt och att ingen visste något.

Då blir största delen bara att försöka bevisa vad människor visste. Men ännu värre så är det att förutsätta en slutsats. Vet du från början att ingen visste något då är det inte konstigt att det också är vad du kommer fram till. En väldigt märklig slutsats dessutom eftersom den förutsätter att alla som lever är helt omedvetna om tiden de lever i. 

Även ”Mein Lieber Reichskansler” lider en smula av det.

De största luckorna gäller, givetvis, socialdemokraterna.  

Staffan Thorsell är dock klar över varför luckan är som störst för det parti som hade det yttersta ansvaret. Han avslutar sin bok med en öppen vädjan att sluta med hyckleriet.

”Den förljugna historieskrivningen om Sverige under andra världskriget kom till för att de som styrde Sverige under det kalla kriget tänkte uppträda precis lika principlöst och iskallt egoistiskt om Stalin blev samma hot som Hitler.”

Även han drar slutledningen att det i grunden beror på ”neutraliteten”. ”Att inbilla människor att Sverige varit ”neutralt” under kriget och att neutraliteten var en sorts särskilt fin och moralisk utrikespolitik var en nödvändig förutsättning för att man skulle kunna göra det. Och det är därför det är som det är idag.” (från: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Det finns som sagt många “rykande pistoler”. Permittenttrafiken är en. ”250 000 resor av tyska soldater (enligt uppgift på permission i insynsskyddade vagnar) genom Sverige i båda riktningarna och 250 000 ton utrustning transiterade genom Sverige. Tyska styrkor i Finland efter det finska beslutet att gå i krig mot Sovjetunionen sommare 1941 använde svenska järnvägar för truppförflyttning och förnödenheter till och från Tyskland. Sverige lät tyska militära förrådsskepp segla i svenska territorialvatten och till och med erbjöd dem eskort av flottan. Tyska kurirplan transiterade svenskt luftrum.” och mer kan jag läsa på amerikanska utrikesdepartementets hemsida.

Att låta en armé transportera sina soldater över sitt eget territorium till sitt ockuperade broderfolk är inte särskilt neutralt. Du har säkert också hört talas om Engelbrektdivisionen när Sverige lät tyskarna transportera en hel stridsutrustad armé på 18 000 (?) man från Norge till Finland för att kriga mot Sovjet?

Men visste du att Sverige slog på fyrarna längs med västkusten på tyskarnas begäran för att låta tyska flottan löpa lättare upp till Oslo?

Marinchefen Fabian Tamm försåg också den tyska marinens chef med farleden som krävdes för att ta sig igenom svenska vatten till Norge.

“Den 19e lyste fyrarna igen så att fartygen kunde hitta.”

 I slutet av maj lägger tyska och svenska soldater “gemensamt ut minor i Östersund” för att förhindra engelska flottans ”ubåtar att ta sig in i Östersjön”. (från: Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Det låter vare sig särskilt neutralt eller hjälplöst att man bidrar till sin egen omringning. Det fäller också ett av de vanligaste argumenten mot att Sverige inte riktigt var neutralt under kriget. Nämligen det att Sverige inte hade något val eftersom landet var omringat. Läser man Thorsell får man snarare intrycket av att det var inbäddat.

”I Luleå fick den tyska krigsmakten lägga upp stora lager med proviant och ammunition för att underhålla sin armé på Nordkalotten. Transporterna sköttes med hjälp av lastbilar man hyrde in från svenska åkerier.” (Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”. iBooks.)

Jag har själv varit utanför den grå trävilla i Luleå som Gestapo hade som högkvarter under kriget. Inte så mycket som en skylt berättar att det en gång var Gestapos. Jag var där i december 2016. 

Bara sex månader tidigare, på 75-årsdagen av midsommarkrisen, hade tågstallen som användes som förråd åt tyska armén under kriget brunnit ned. Inga monument prydde platsen; inga minnesmärken som berättade om det förflutna. Sverige blickar framåt utan en aning om var det varit.

Thorsell skriver också om ”Midsommarkrisen”. I den dokumentär som SVT sände 1988, ”Fyra dagar som skakade Sverige” beskrivs Midsommarkrisen så här.

”Natten till den 22 juni 1941 gick Tyskland till anfall mot Sovjet. Anfallet, som planlagts under kodnamnet Barbarossa, var det väldigaste krigsutbrottet någonsin. Tidigt samma morgon krävde Nazityskland att få transitera en stridande tysk division om 18 000 man från Norge till Finland – på svensk järnväg. Det blev upptakten till den mest dramatiska krisen i Sverige under andra världskriget.”

Bara det att den aldrig har ägt rum. Den enorma svenska debatten om ”midsommarkrisen”, dess betydelse och innebörd, gås igenom i sin helhet av historikern Carl Gustaf Scott i Journal of Contemporary History 2002. Hans slutsats är att ”krisen skapades i efterhand för att skydda Socialdemokratiska partiets och dess ledare Per Albin Hanssons arv.”  (Journal of Contemporary History Vol. 37, No. 3 (Jul., 2002), pp. 371-394)

Journal of Contemporary History är ingen konspirationsteoretisk tidning. Det är en ansedd internationell historisk tidskrift. Som utan skam i kroppen föreslår att ”Midsommarkrisen” är påhittad. Den är fake news.  

Titeln ”Krisen som aldrig fanns!” antyder i alla fall det. 

”Krisen” bestod i att Tyskland bad om att få förflytta divisionen Engelbrecht över Sverige till Östfronten. Svenskarna läste telegrammet. Sen fick tyskarna det.  

Ytterligare ett bevis Thorsell framhåller är att Sverige fick vapen av tyskarna i utbyte mot löfte att skjuta skarpt i Narvik om engelsmännen anföll. Det är ”en rykande pistol”. Alltså ett bevis på att Sverige i hemlighet var på Nazitysklands sida. Eller i alla fall mer på Axelmakternas sida än någon annan sida.

Själv går jag ett steg längre och föreslår att du tolkar hela slaget om Narvik, till och med invasionen av Norge, som bevis på att Sverige var en icke-stridande Axelmakt.

Om du inte tror mig vill jag fråga dig varför Hitler annars skulle invadera Norge?

Det vanligaste svaret i Sverige är att Hitler ville säkra gränsen mot Atlanten i sitt ”fortung Europa”. Det ligger utan tvekan sanning i det.

Thorsell tror att det beror på att Fabian Tamms motsvarighet i Tyskland – Raeder – ville ha ubåtsbaser i Norge för att kunna använde det ”i ubåtskriget mot England”. Vilket också kan vara sant.

Men båda handlar om strategi. Och det är skillnad på strategi och taktik.

I krig är strategi dina långsiktiga mål. Vad du ofta gör för att nå de målen beror på taktik. Det är dina kortsiktiga mål. De är dessutom ofta ett svar på vad dina motståndare gör och måste anpassas i stunden.  

Den absolut viktigaste anledningen till invasionen av Norge är järnmalmstransporterna från Sverige till Narvik i norra Norge.

Transporten med tåg till Narvik och skepp därifrån var det säkraste sättet att få den livsviktiga järnmalmen till Tyskland. Under vintermånaderna var det enda sättet. Bottenviken var frusen och skepp gick inte genom isen.

Churchill lät lägga ut minor i farleden från Narvik just för att locka Hitler att anfalla Norge. Hitler som redan hade begärt en plan för att invadera Norge i december 1939 som del av sin strategi blev tvingad att beordra sina generaler att omedelbart ta fram en ny plan vars främsta syfte var att säkra Narvik. Vilket är ett exempel på taktik.

Hitler invaderade Norge för svensk järnmalms skull. Svenskarna hjälpte honom.  

Den sista ”rykande pistolen” är censurlagarna. Kan du inte säga vad du vill är du inte fri. I en tunn rättshistorisk studie från Örebro universitet kan jag läsa att:

”Efter att Adolf Hitler blivit utnämnd till Tysklands rikskansler den 30 januari 1933 började den nazistiska regimen omgående via sin beskickning i Stockholm ställa krav på den svenska regeringen att vidta åtgärder mot skriverier i pressen som inte var till tyskarnas belåtenhet.”  

Varför skulle Hitler och tyskarna få för sig att det bara var att be svenskarna om att säga åt media att inte skriva negativa eller kritiska artiklar om Tyskland för att svenskarna skulle göra det?

Regeringen gick ut offentligt och förklarade att de aldrig skulle komma på tanken att inskränka tryckfriheten. Inom ett år hade de väckt åtal mot två tidningar.

Redan i oktober 1933 stod ansvariga utgivare för syndikalistiska Arbetet och tidningen Ny Dag inför skranket för att ha baktalat Göring. De hade kallat Göring för ”sadisten” och ”den nazistiska terrorregimens ruskigaste representant”.

Båda åtalades med åberopande av tryckfrihetsförordningens 3 § 9 i gamla tryckfrihetsförordningen – vi fick en ny 1949 – till tre respektive fyra månaders fängelse.  

Trots fler tyska krav på åtal ursäktade sig den svenska regeringen med att den inte ville ”riskera ett frikännande”. Det var inte ”opportunt” just nu. Vilket givetvis kan ses som en förhalningsstrategi.

Men istället gick de ut med ”offentliga allmänna maningar” i kombination med ”hemliga vädjanden till tidningsmän om återhållsamhet i kritiken av Tyskland.” under hela perioden 1933-1939.

När en statsminister säger till folk offentligt att de inte får göra något så är det en order. När han ringer till redaktörer med “hemliga vädjanden” är det värre än så.

När Hitler kom till makten blev svenska tidningar i praktiken förbjudna att kritisera hans regim.

Tyskland var ännu inte ett militärt hot. Det fanns ingen anledning för svenskarna att frukta en invasion.

Varför skulle Sveriges regering ha ett intresse av att förhindra negativa skriverier?

Hösten -38 skickade regeringen ut ett brev till alla tidningars chefredaktörer med instruktioner om ”återhållsamhet i skriverierna.” Det var undertecknat av statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günther.

1939 tog ”regeringens tålamod med frispråkiga tidningsmän” slut. Kontroll ”över vad som kunde skrivas och tryckas om främmande makt i Sverige stärktes.”  

I slutändan kan du samla hur många rykande pistoler som helst utan att bevisa någonting. Ideologi och uttalanden är inte bevis. Du måste veta vad som faktiskt har hänt. Och vem som gjorde vad. 

Om ett brott har begåtts bör det utredas som ett brott. Och Förintelsen kallas ju för ”Världshistoriens största brott”. När deckare i film och serier stöter på ett lik är deras bästa tips ”follow the money!”. Tanken är väl att den som tjänat mest på mordet också är den som är skyldig. Det som av deckare brukar kallas motiv.  

Så om du inte har något emot det lämnar vi kulturen för ett tag och följer pengarna.

Kap 50 ”The von Knierims”

När andra världskriget bröt ut var Olof Palme tolv och ett halvt år gammal. Det parti han en dag skulle leda styrde landet. Men manteln vilade för tillfället på Per-Albin Hanssons axlar.

Redan 1937, när Olof Palme var tio, skickades han till Internatskolan Sigtuna. Det ligger bara fem mil från Stockholm. Olof Palmes familj var en förmögen finansfamilj och skolan var för överklassens barn. 

Farfar Sven hade varit Försäkringsbolaget Thules VD sedan 1888. Under Sven Palmes ledning hade Thule blivit Nordens största försäkringsbolag. Att företaget har samma namn som den ockulta sammanslutning, sällskapet Thule, som föregått grundandet av Nationalsocialistiska arbetarpartiet i Tyskland är med största sannolikhet bara en slump. En smula creepy, men ändå slump.

Det visar dock hur likartade kulturella referenser som florerade i den germanska världen vid den här tiden. Idag finns inte Thule längre. Det köptes upp av Skandia 1963.

Men det står fortfarande Thulehus i Stockholm, Göteborg, Borås, Umeå.  

Olofs pappa Gunnar uppfostrades att ta över företaget efter farfar. Han hade för företagets räkning skickats till Tyskland för att undersöka hur försäkringsbranschen hade klarat sig under kriget.

Men Gunnar hann bara vara VD för Thulebolagen i två år innan hann dog 1934. Olofs farfar Gunnar hade själv gått upp i styrelsen som ordförande 1932 när Olofs pappa tog över som VD.

Men farfar hade gått bort bara några veckor före sonen. Hade inte hans pappa och farfar gått bort medan Olof var ett barn hade han kanske varit tredje generationens försäkringsman istället för Sveriges statsminister?

Olof var sju när fadern gick bort. Modern Elisabeth var inte riktigt den omhändertagande typen. Hon var född von Knierim och van vid att vuxna kvinnor ägnade sig åt sociala tillställningar.

Tjänstefolket skulle uppfostra barnen. Olof uppfostrades sina första år av barnjungfrun Margit.  

Elisabeth är det inte så lätt att veta vad exakt hon uppehöll sig med. I ”Mein Lieber Reichskansler” kan jag läsa att ”1989 förstördes, för att ta ett annat exempel, handlingarna om Olof Palmes mamma.” av SÄPO.

Elisabeth von Knierim var från balt-tysk adel. Vilket uppfyller kriterierna för en hjältes mor även om hon inte bokstavligen är en kunglig oskuld.

Precis som hjältemyten förklarar övergavs Olof, som är vår hjälte, vid ung ålder. Så vitt vi vet gjordes inget mordförsök mot lille Olof av en nära släkting. Särskilt inte morfar som familjen verkar ha haft en god relation med, men ”han förs bort” ändå.

Till Internatskolan Sigtuna som är en skola för överklassens barn. På den tid som Olof Palme gick där var skolan känd för sin pennalism. Systemet kallas elevuppfostran eftersom det låter mycket bättre än ”institutionaliserad mobbing”.

Det är de äldre elevernas ansvar att medelst bestraffningar och förödmjukelse lära de yngre eleverna att uppföra sig. När de yngre går sista året är det deras tur att utsätta nästa generation för samma behandling de äldre utsatte vår hjälte Olof Palme för.

Olof, som enligt sin biograf var ett geni, var dessutom yngst bland eleverna. Yngre, mindre, men lite smartare är sällan beundransvärda egenskaper bland killar i den åldern. Men det berättas också också att Palme förde traditionen vidare med besked när han själv tillhörde avgångsklasserna.

Olof Palme tog studenten 1944 bara sjutton år gammal. Ung för en student men tillräckligt gammal för att ha någon sorts uppfattning om världen. Även om han inte såg sin mor eller morbror särskilt ofta måste han vetat eller funderat på vad de gjorde för något och tyckte om världen. I alla fall om han var så intellektuellt brådmogen som hans hyllningskör påstår.

Barndomen är dock avklarad på någon sida. Där står inte mycket om hans tid på Sigtuna internatskola.

Det vi får veta är att han övergavs som ung och till stor del uppfostrades av andra barn. En sorts ”Flugornas herre” i internatskolemiljö. Och att han spenderade varje sommar på familjegodset Skangal i det som då hette Livland – numera Lettland. Hos sin morfar.

Det står nästan inget om hans värnplikt. Trots att han enligt vissa källor rycker in så tidigt som 1944.

Eller för den delen hans fortsatta militära utbildning. Han utbildades till reservofficer och Olof Palmes repmånader var inom underrättelsetjänsten. Vilket iofs kan förklara bristen på information, men när det gäller en mördad statsminister kan man tycka att informationen bör komma oss som lever i Sverige till del. (Kjell Östberg, I Takt med tiden – Olof Palme 1927-1969)

Det enda vi vet är att Elisabeth Palme var med i svensk-tyska kvinnoförbundet under kriget. De anordnade bland annat insamlingar till krigets offer. Inte tyskarnas offer dummer. Tyskar som drabbades av kriget. Av kriget de hade startat.

Jag säger absolut inte att Olof Palmes mamma var antisemit. Absolut inte! Det skulle jag aldrig göra. Att du ens kommer på tanken? Skäms! Det var inte som att Elisabeth Palme var den enda överklassdam som ägnade sig åt sådant arbete. Det gjorde även prinsessan Sibylla. Kungens mamma vars bröllop Staffan Thorsell gör till utgångspunkt i ”Mein Lieber Reichskansler”.

Det betyder inte att Olof Palme var antisemit. Absolut inte! Det skulle jag aldrig påstå. Och när detta utspelar sig är han ett barn. Jag tycker inte att barnet ska lastas för föräldrarnas synder. Men det är viktigt för att förstå hjältens barndom.

Han är ju ännu inte en hjälte då. Han är en liten trickster. Det är där vi hittar hans trickstermyt och misstänker jag även den svenska tigerns.

Det talas aldrig i Sverige om varför den svenska kungafamiljen är så populär i Tyskland. I regel tillskrivs det vår drottning Silvia som föddes i Tyskland och växte upp där. Även Silvia har fått kämpa med anklagelser om nazism i familjen.

Hennes far anklagades för att ha tagit över ett judiskt företag under det som kallas för ariseringsprocessen. Men så är kungafamiljen att betrakta som överklass och därför lovligt byte. De är inte heliga. Till skillnad från socialdemokratin.

Elisabeth Palmes bror, Olofs morbror, Ottokar von Knierim, var Olofs närmaste levande manliga släkting. Han var också chef på Dresdner bank. Och jag säger absolut inte att morbror Ottokar var antisemit men…  

Den var den bank som slussade pengar till nazisterna och var tredje rikets ekonomiska arm i de ockuperade länderna.

Ottokar var bankdirektör för något som hette Libauer Bank. Efter kriget även Dresdner Banks representant i Sverige.

Enligt Ottokars Wikipediasida anklagades han efter andra världskriget av de allierade för att ha varit nazist och åtalades vid Nürnbergrättegångarna men friades av Jacob och Marcus Wallenberg vittnesmål. Sönerna som styrde den mäktiga finansfamiljen hade under kriget ingått i Sveriges officiella handelsdelegationer med de krigförande parterna.  

Det skulle dröja ända till fredagen 18:e februari 2006 innan Jacob och Marcus Wallenbergs vittnesmål får en skugga kastad över sig. Då skriver Der Spiegel Online om en presskonferens anordnad av Dresdner Bank.

Banken avslöjar att ”ett forskarlag av historiker sponsrade av Dresdner Bank genom intensiv forskning avslöjat den fulla vidden av det mörkaste kapitlet i bankens förflutna.”

Die Dresdner Bank im Dritten Reich, tyska för Dresdner bank i tredje riket, är en forskningsinsats under ledning av Klaus-Dietmar Henke och omfattar fyra volymer, över 2400 sidor, på tyska.

Den kallas för en ”aldrig tidigare skådad insyn i de finansiella institutionernas roll i Nazityskland.” och det är ingen överdrift. Serien tog teamet sju år att färdigställa och bara förordet till första boken känns som att det tar sju år att läsa. Inte var den billig heller men eftersom den har kostat cirka sexton miljoner kronor att ta fram kanske jag inte ska klaga?

Första bandet handlar om Dresdner bank i den tyska ekonomin. Andra bandet handlar om banken och de tyska judarna. Tredje bandet om bankens expansion i Europa. Fjärde bandet är lite som en sammanfattning av forskningsledaren Henke och sammanfattar hela bankens förehavanden 1933-1945. Den visar med smärtsam noggrannhet hur firman aktivt deltog i nazisternas plundringar.

”Den säger som det är.” säger styrelseledamoten Wulf Meier. En äldre herre med det gråa håret i en prydlig sidbena som matchar det välansade skägget runt munnen och de stålbågade rektangulära glasögonen.

”Vi accepterar dessa sanningar även när de är smärtsamma” på presskonferensen som Spiegel online rapporterar ifrån.

Att Dresdner kände till utrotningen av Tysklands och resten av Europas judar kan bevisas. Banken vägrade betala ut pensioner till pensionerade judiska anställda direkt till staten. Tredje riket hävdade att pensionerna var ersättning för judarnas boende i koncentrationslägren. Banken krävde ”bevis för att de levde”.

Och sparade på så sätt en förmögenhet. De visste att det inte var bevis som tyska staten kunde dela med sig av.

Banken deltog aktivt i ariseringen av judiska företag och egendom. Den lånade ut pengar till SS och var dess viktigaste privata partner i det ockuperade Östeuropa. Det var kort sagt Himmlers bank.

Efter att Hitler hade svikit sin pakt med Stalin och anfallit Sovjetunionen hävdade Dresdner bank att den skadats av Stalin-Hitler-pakten. Pakten hade kostat dem deras tillgångar i Baltikum. Bland annat hade Dresdner Bank förlorat sina andelar i Libauer Bank i Riga. Så sent som 1937 hade Dresdner Bank haft andelar i banken.

Tredje riket insåg nämligen att de behövde ett bankväsende i territorium som ockuperats. Särskilt de Sovjetiska områdena eftersom deras bankväsende var ”förstatligat”. Vilket är ”socialistiska” för förstört.

Dresdner fick ersättning på en miljon riksmark av tredje riket men inte villkorslöst. Banken skulle använda pengarna till att köpa upp de tillgångar som konfiskerats av tyskarna. Hitlertyskland gav alltså pengar till Dresdner bank som Dresdner bank betalade tillbaka till tredje riket i utbyte mot värdesaker regimen hade snott. Det låter snurrigt jag vet. Men annars hade det inte varit lagligt! Vilket givetvis bara får det att verka ännu snurrigare.

Men på den tiden fanns det ingen internationell lag mot att ta betalt i stöldgods eller få stöldgods som gåva om stöldgodset hade stulits av en stat. Även om det var omoraliskt var det i juridisk bemärkelse inte straffbart. Ungefär som att gå mot röd gubbe. Du vet att du inte borde men du vet också att du inte kommer få fängelse om du gör det.

Först ut var Ungarische Allgemeine Creditbank redan 1940.

Nazisterna hade också ”konfiskerat” Rothschilds konsortium. Där fanns aktier som stulits från judiska depåer och aktier som tillhört familjen Rothschild.

Mot slutet av augusti 1941 var ledningen för Dresdner Bank på Behrenstraße i Berlin redan fullt fokuserade på en enda fråga. Hur skulle de etablera sig i Baltikum? Här skulle det inte bli lika enkelt som att bara köpa existerande papper för en spottstyver av tyska staten.

För att lyckas blev de tvungna att bygga ett helt nytt institut! Från grunden! Det låter svårare än det är för det existerade egentligen bara på pappret. Adressen var samma som Dresdner Banks i Berlin.

Banken döptes till Ostlandbank. Ottokar von Knierim var en av de första styrelsemedlemmarna.

I Svenska Dagbladet från tisdagen den 21 oktober 1941, står det under rubriken

”Tyska banker på erövringståg.” att det handlar om en ”Snabb frammarsch i de ockuperade länderna.”

Och att ”Under innevarande år har tendensen huvudsakligen varit densamma. Såväl inlåningen som bankernas andel i krigsfinansieringen har undergått en stadig stegring.” Tonen är inte negativ. Det här handlar om bra affärer.

”Bankerna vänta likväl tillfredsställande verksamhetsresultat för året, vilket grundar sig på de i samband med Tysklands territoriella erövringar utvidgade verksamhetsområdena.”Svensk affärspress ser ”territoriella erövringar” som en legitim affärsidé. ”Liksom i Polen och annorstädes ha Reichskreditkassorna följt tätt i de kämpande tyska truppernas spår.”

Och morbror Ottokars bank är särskilt på hugget.

”Ingenstädes ha emellertid även de tyska privatbankerna uppträtt så snabbt efter inmarschen som i det s.k. rummet Ostland, d.v.s. de baltiska staterna. Knappt ett kvartal efter inmarschen ha tyska privatbanker sålunda ingripit för att ge erforderligt stöd åt återuppbyggnaden av näringslivet.”

De tidigare privatbankerna hade nationaliserats av Ryssland och uppgått i de tre Sovjetiska centralbankerna under den korta period som gått sedan revolutionen. Eller i balternas fall ockupationen? Men i och med nazisternas segrar mot Sovjet stod Baltikum utan ett banksystem.

”Dresdner Bank uppträdde först på planen genom grundandet i Riga av ett självständigt dotterinstitut vid namn Handels und Kreditbank AG. Dresdner Bank har därmed kunnat bygga på sina tidigare förbindelser med tre baltiska kreditinstitut, nämligen de förutvarande Libauer Bank, Riga, Litauische Kommerzbank, Kaunas, och Dorpater Bank, Reval.”

Nu var det inte så att Nazisterna befriade baltikum från nazisterna för att låta letter, ester och litauer leva sina egna liv i frid och frihet. Territorierna skulle bli en del av tyskarnas ”lebensraum”.

Området kallades av tyskarna för Ostland. I och med den nya ockupationen infördes också det tyska banksystemet.  

Inget av det här gör givetvis Olof Palme till vare sig nazist eller antisemit. Vi vet ju i alla fall att han gjorde uppror mot sin släkts ekonomiska politik. Men han fortsatte umgås med dem hela livet. Så frågan är om han gjorde upp med deras antisemitism? Eller om den rörelse han kom att leda hade gjort det? För det verkar inte så. Det verkar som att alla svenskar tiger.

Att det fortfarande är i stort sett okänt beror inte på att det är förbjudet att veta.

Att hålla något sådant här hemligt kräver mer än att bara dina vänner håller din hemlighet. Att det inte kommer ut måste även ligga i dina fienders intresse.

August von Knierim, “kusin” till Elisabeth och Ottokar, var direktör för IG Farben. Företaget som bl a tillverkade och sålde den giftgas, Cyklon B, som användes i koncentrationslägren för att mörda miljoner människor: August von Knierim åtalades också i Nürnberg-rättegångarna men frikändes dock 1947. Även han på bröderna Wallenbergs vittnesmål.