Intermezzo

”Vi har varit naiva!”

–Stefan Löfvén, Sveriges statsminister, 19 november 2015 

Den svenska tigerns rättvisa är rättvisare än de andra djurens rättvisa. ”Hur kan det vara möjligt?” undrar du säkert, överdrivet skeptisk som du är. Jo, det är för att den svenska tigern har mer rättvisa. Den har två rättvisor. En rätt för sig och en för de andra djuren. ”Men det är ju inte rättvist!” kanske du protesterar?

”Varför skulle det inte vara det?” undrar den svenska tigern oskyldigt och utbrister med glädje ”Det är ju dubbelt så mycket rättvisa!” (För avsnittet på Soundcloud klicka här!)

Enligt Freud är det som händer individen när denne går med i ett kollektiv att är att du överlämnar ditt överjag till gruppen. Överjaget är den delen av dig som tar ansvar för dina handlingar. I utbyte mot att du ger upp ditt eget medvetna jag får du av gruppen en känsla av obegränsad makt som låter dig leva ut impulser som du annars kanske inte gjort. Gruppmedlemmen känner också tryggheten som finns i gruppens stora antal. Ensam kanske är stark men fler kan vara ännu starkare. (Safety in numbers – hittar ingen bra översättning) Allt du behöver göra är att överlämna dig till gruppen.

Om något folk frivilligt lämnat över sitt överjag till en stat så är det svenskarna. Staten är svenskarnas kyrka. Den låter dig veta vad som är rätt och fel. Staten är din familj. Den uppfostrar dina barn, ger dig utbildning och jobb och tar hand om dina gamla och sjuka föräldrar så att du slipper. Till skillnad från vad svenskarna tror är god inget man säger att man är – det är något man gör. Dina handlingar avgör om du är ond eller god. Du kan vara en iskall psykopat som ständigt dagdrömmer om att mörda och tortera.

Freud fick i sin samtid tillfälle att observera hur gruppsykologin tog sig uttryck i verkligheten. Han drog slutsatsen att gruppens medlemmar förenas i sin dragning till en stark ledare. I Sverige är den ledaren staten. Och staten är socialdemokratin.

Det går en rak linje från de IS-terrorister som Sverige inte vill ta hem i början av 2019 för att de inte kommer att kunna dömas för sina brott. Via den princip som 1987 åberopas i svaret Palmes efterträdare Ingvar Carlsson skriver till Simon Wiesenthal-center mer än fyrtio år efter andra världskriget. Och de svenskar som slogs för Hitlers SS under Andra världskriget.

Samma juridiska princip förhindrar rättvisan nu som då. Nulla Poene sine lege. Inget straff utan lag. Den är på svenska känd som “legalitetsprincipen” och är en grundläggande västerländsk rättsprincip, en som verkligen är värd att försvara. Men den svenska tigern försvarar sällan andra principer. Bara just den  och det med en frenesi som om det gällde hennes barn.

Vilket det gör Men framför allt på grund av att vi håller fast vid den principen. . Det är ju de barn som lever i Sverige idag som riskerar att drabbas av att det går omkring krigshärdade jihadister på gatorna i Sverige. Det är underligt för alla andra principer verkar vi svenskar kunna rucka på. De finns inte ens. Vi har bara värdegrunder. En för varje tillfälle. Inte eviga och oföränderliga utan evigt föränderliga. Om den svenska tigern har en princip är det alltså bara den.

Ännu underligare blir det för att enda undantaget som brukar göras från den rättsprincipen är just för brott mot mänskligheten. ”Brott mot mänskligheten” som brott kom dessutom till just på grund av andra världskriget. Det var undantaget som lät de Allierade döma nazistiska krigsförbrytare i Nürnberg.

Då ville vi verkligen inte ha en internationell tribunal. När den svenska tigern vägrade lämna ut misstänkta krigsförbrytare till rättvisan.

Nu ryter den svenska tigern om en internationell tribunal hellre än att göra undantag från ”inget straff utan lag”.

”Sverige har varit naiva!” sa Stefan. Men nu skulle det bli ändring på det!

”Budskapet till de som reser är att om de återvänder hit så möts de av polis och ska ställas inför rätta och straffas. Vårt samhälle erbjuder ingen frizon för de som inte ställer upp för människors lika värde. Sverige ska aldrig bli en fristad för terrorister.” sa Stefan Löfvén på en presskonferens den 19:e november 2015 efter det som kallas för ”Flyktingkrisen”.

”Sverige kräver en tribunal” skriver Aftonbladet den 6:e mars 2019 i sann kvällstidningsanda. Orden Stefan Löfvén använder i ljudupptagningen är ”Det måste till ett ansvarsutkrävande och lagföring för brott mot folkrätten. Då menar vi att tribunal… (pausar) …eller liknande”. Men visst – han kräver att de döms. Bara inte av oss.

För det går inte. De lagar han lovade 2015 har inte kommit på plats. De som har kan inte tillämpas retroaktivt. Du kan ju inte döma någon för ett brott om det inte var ett brott när de gjorde det. ”Nulla poena sine lege”.

Eller som Ingvar Carlsson skrev 1987: ”Tanken att lagstiftning i efterhand skulle ändra den juridiska situationen för krigsförbrytarna från Andra Världskriget fördömdes i kraftigaste ordalag av Sverige… …lagen måste upprätthållas!”

Eller kanske bristen därpå?

Kapitel 51

“Arisering” – doing it Aryan style!

Andra världskriget i sig var ett brott mot mänskligheten. På det har Förintelsen kallats världshistoriens värsta brott. Mordet på sex miljoner judar, romer, homosexuella, kristna, sjuka, oppositionella, totalt 17 miljoner människor är det värsta brottet. Men morden är bara en del av brottet. Den sista och grymmaste delen. Innan de bestals på sina liv bestals de på allt annat.

I skuggan av massmordet är det lätt att glömma vad som ledde upp till det. Våra dokumentärer och böcker förlorar sig i detaljer om dödsmaskinens enorma organisation, logistiken med alla tågvagnar, gaskammare och massgravar. Varför det skedde har ersätts med hur det gick till.

Även om det slutade med massmord var det inte där det började. Idag är de flesta forskare överens om att massmordet inte var planerat från början. Först i efterhand ser man att det är den logiska slutpunkten på en process. Hatet är utgångspunkten men inte nödvändigtvis kallblodigt mord.  

Förintelsen delas grovt in i fyra steg enligt experterna. Den politiska processen som ledde till folkmordet kallas för ”arisering” och var en av de yttersta konsekvenserna av antisemitismen. Det handlade om konkret diskriminering.” (”En (O)moralisk handel?” sid 40)

1.     1933 inleddes allmän bojkott. Judar avskedas från ”ariska företag” samt får avsked från statliga jobb.

2.     1935 införs Nürnberglagarna som fråntar judar deras medborgerliga rättigheter. De har inte rätt att säga till om något i samhället eller skydd från samhället.

3.     1938 i och med det som kallades för Novemberpogromerna, numera Kristallnatten, infördes lagar som gav rätt till ”konfiskering av alla judiska företag, finansiella tillgångar, fastigheter, lägenheter och totalt yrkesförbud för judar.” ”En (O)moralisk handel?” sid 41

4.     1942 tas beslut om ”Den slutgiltiga lösningen”. Rånar man ett helt folk, och därefter flera folk och andra människor, kan man inte lämna vittnen efter sig.

Eftersom den statligt sanktionerade diskrimineringen av judar började redan när Hitler kom till makten 1933 hade det givetvis skrivits om saken innan kriget. Ingen kanske trodde att det skulle bli gaskammare och dödspatruller. Men att det handlade om folkmord förstod man redan på 30-talet.

Tar du ifrån någon dess rätt att försörja sig så dömer du den personen till döden. ”Den Gula Fläcken – Utrotandet av 500.000 tyska judar!” kom ut på svenska redan 1936. Man behöver inte ens läsa boken. Titeln är självförklarande.

Den översattes till svenska. Statsvetaren, publicisten och anti-nazisten Herbert Tingsten, en av den svenska socialdemokratins främsta intellektuella, skrev förordet till ”Den gula fläcken” av Lilly Becher. Där han tonar ner antisemitismens betydelse för nationalsocialismen. Trots att dess centrala betydelse framgår av boken. Om man inte är blind för antisemitismen själv det vill säga. Det här var innan han insåg att socialism är fel och att klassisk liberalism är rätt väg att gå. Han lämnade socialdemokratin för att bli klassisk liberal 1945. 

Inte ens när tidningen Tiden börjar ta ställning mot rastänkandet så förändrar det ”debatten om antisemitismen och judarna.” (Henrik Bachner, “Judefrågan”, sid 277)

I SSUs tidning Frihet, där Torsten Nilsson är chefredaktör, beskrivs judeförföljelserna som ”sadism” men att ”det finns också en mycket fin avsikt med det hela: för varje jude som drivs bort från arbetsmarknaden, blir det en ledig plats för en arbetslös arier, varje gång ett judiskt företag trillar på näsan, får den ariske konkurrenten i grannbutiken ett lass kunder till”. (sid 287 Bachner ”Judefrågan”)

(Och ja, det är samma Torsten Nilsson som i avsnitt 5.4 “Dagen efter” av en svensk tiger räddar Österrikes Obama Bruno Kreisky ur gestapos fängelse och ger honom en fristad i Sverige.)

Så 1933 inleddes en allmän bojkott av judiska affärer. Sedan följde uteslutning ur näringslivet. Judar fick inte driva företag eller jobba i andras; och yrkesförbud inom statsförvaltning, rättsväsendet, undervisning och inom akademien.

I början känns det givetvis rätt bra. Beslagtagandet av egendom och fastigheter berikar Tyskland och bidrar till återuppbyggnaden. Efter förlusten i världskriget och depressionen behöver tyskarna se framsteg. Eftersom det ändå var judarnas fel att de förlorade var det inte mer än rätt att pengarna skulle komma från dem.

Men eftersom den där fördomen om att judar skulle vara gjorda av pengar inte riktigt stämmer – efter ett tag tar de ju slut – och; Återuppbyggnaden kostar mer än du kan stjäla från dina judar. Då måste du låna också för att kunna fortsätta uppbyggnaden. Vilket du får. Inga problem. Inga frågor ställda så att säga.

Återuppbyggnaden berikar ju inte bara Tyskland utan även de länder som exporterade varor och tjänster till upprustningen. Däribland, kanske främst av alla, Sverige. En del av det folkhemsbygge som gjorde ett så starkt intryck på den unge Bruno Kreisky, och senare Willy Brandt, finansierades med export till uppbyggnaden av Tredje Riket.

Start-ups växer alltid snabbast i början. Tysklands uppgång var en framgångssaga. Ända tills det inte var det längre.

Till slut lånar Tyskland mer än de har råd att låna. Då måste de kriga för att stjäla mer. Det är först när kriget börjar gå sämre som du kommer på tanken att du måste utplåna dem. Är du logisk är det lika gott att göra sig av med alla vittnen.

För du har gjort allt rätt! Du har tagit ifrån judarna deras pengar. Själva roten till deras makt. Du har kastat ut dem från alla viktiga positioner i samhället.

Bara det öppnade upp en hel del jobb för den som drömt om ett yrke som jurist, bankman, läkare eller professor inom akademin.

Och nej, det är inte antisemitism att påpeka att det fanns en viss överrepresentation av judar i den tyska statsförvaltningen vid den här tiden. Som de flesta länder som tillåter judar att leva i dem får.

Antisemiten tror att förklaringen är judarnas ”slughet” och ”förmåga att hålla ihop i deras eviga kamp för att styra världen”.  Han blandar ihop orsak och verkan. Judarnas sammanhållning är en reaktion på förtryck. Israels tillblivelse på grund av ständiga försök till folkmord. Inte tvärtom. 

Samt antagligen en smula projektion. Kollektivister som utgår från att alla egentligen är lika inskränkta som de själva är. Jag säger inte att det inte finns judar som också är inskränkta . Klart det gör. Tribalism föder tribalism och på det föds en hel del tribalister. Vi är ju trots allt ett flockdjur.

Nollhypotesen, för dig som gillar logik, är att den ashkenazisiska gruppen judar har tio punkter högre IQ – i genomsnitt för gruppen – och att gruppen bosätter sig i urbana miljöer. Det vill säga städer där det uppstår nya rörelser av olika slag och just högre IQ premieras. 

Att den här gruppen judar i genomsnitt har högre IQ och bor i städer är alltså den enklaste förklaringen till att du ofta hittar en överrepresentation av judar i vissa yrken.

Sen kan vi debattera hur mycket som är sexuell selektion och hur mycket som beror på kulturens fokus på kunskap i all evighet… Om man nu råkar finna sådana saker intressanta.

För att göra det riktigt enkelt.

Fördom vs Konspirationsteori

Fördom: Han är bra på affärer för han är jude och de är jävligt bra på att göra affärer!

Konspirationsteori: Han är bra på affärer för han är jude och judarna styr världen!

För våra syften räcker det att konstatera att ingen konspiration är nödvändig för att förklara en enskild judes framgång. Den juden är antagligen bara som du. Gör så gott den kan för att ta sig fram här i livet med allt vad det innebär. Bara sannolikt lite smartare.

Vilket innebar att tyskarnas raspolitik hade en positiv effekt. Förutsatt att du var tysk och ville ha ett jobb med högre status. Samt inte brydde dig alltför mycket om att den förre professorn i kemi numera själv hade förvandlats till kemikalier.

Det som hände judarna var ett problem för demokratiskt sinnade humanister i väst på samma sätt som yazidier är det idag. Det är beklämmande men det görs egentligen inget åt saken. Det kan låta kallt och hjärtlöst men de flesta människor, då liksom nu, har fullt upp med att klara vardagen. De har ingen möjlighet att lösa världsproblemen. Återstår att försöka tänka på annat. Och för väldigt många om inte de flesta européer var judar andra klassens medborgare.

För tyskarna och de som hjälpte dem att råna sina egna judar återstod till slut bara att ta ifrån judarna deras liv. I förhoppningen att deras problem skulle försvinna med judarna. För att åstadkomma det måste först det brottsliga bli lagligt. Tyskarna kunde inte bara råna judarna eftersom det var olagligt.

Rent praktiskt kunde perverteringen av det tyska rättssystemet inte gått utan en stor andel jurister som inte gjorde motstånd. Var tysta, knöt näven i fickan och försökte göra sitt jobb. En nästan lika stor andel jurister som underlättade och hjälpte till att förvandla rättsystemet till en symbol för orättvisa, och några få som drev på.

Nästan inga avvikande röster hördes. Det är så totalitära idéer tar över. Inte för att de skriker högst. Det behövs inte. De kan viska i din tystnad. De hörs ändå.

Diskussionen inom rättsvetenskapen efter kriget handlade till stor del om huruvida det berodde på rättspositivismen. Helt utan förskyllan är den troligtvis inte men det var antagligen en kombination av rättspositivism och mobbmentalitet.

Rättspositivismens åtskillnad på lag och moral hade gjort tyska jurister oförmögna att resonera och argumentera på etisk eller moralisk grund. Vilket du måste kunna om din motståndare anför moraliska argument.

Det försvagade dem ideologiskt vilket enligt vissa teorier skulle gjort dem försvarslösa när de mötte Nationalsocialisternas etnoutilitaristiska argument. Eller ännu enklare riskerar positivistiskt skolade jurister att bli en aning relativistiska i sina perspektiv varför omoraliska, oetiska eller bara vidriga lagar övervägs på samma sätt som alla andra lagar. Det innebär också att man inte ifrågasätter vad lagen är eftersom det inte spelar någon roll vad man tycker att den borde vara.

De få jurister och domare som åtalades vid Nürnbergrättegångarna försvarade sig främst med att de bara lydde order. De åberopade att lagen i riket i när som helst kunde ändras eller förbigås av Führern eftersom han förkroppsligade den tyska folkviljan. Hans vilja var ju per definition alla tyskars vilja. Adolf Hitler förkroppsligade den tyska nationen i nationalsocialistisk ideologi. Vad kunde vara mer demokratiskt än det?

Kjellénskt om något. Efterhand urartade det här i rena folkdomstolar som institutionaliserades i Nazityskland. Twittermobben fick alltså sin egen myndighet som konkurrerade med det vid det här laget inte så riktiga rättsystemet.

Det ska dock understrykas att det försvaret inte höll i rättegången. Det försvaret – att sådan var lagen och jag lydde bara den – fungerar bara i ett positivistiskt rättssystem.

”Jag lydde bara order” underkändes av domstolen. Det är samma sak som att hävda ”god tro” när du står över en död kropp på golvet med stöldgods i ena handen, en rykande pistol i andra handen och så mycket koks runt näsan att du ser ut som att du rymt från ett bageri.

Kombinationen av positivism och en princip att böja sig för den populära viljan, definierad dels som personifierad i Adolf Hitler som person och dels i nationalsocialistisk ideologi, gjorde det tyska rättsystemet försvarslöst mot nazismen.  

Lyckligtvis är det inte många länder som fortfarande i Twitterstormarnas tidevarv vars rättssystem vilar på rättspositivistisk grund.

Det enda land jag kan komma på är Sverige.

Kapitel 52 “Lagom pervers”

”Den lag, om hvilken här är fråga, är först och främst 
en praktisk lag, emedan den är lag för en vilja såsom för- 
måga att handla efter föreställningen om lagar”

–Axel Hägerström, Om den Moraliska Känslan…, 1895 

Under några månader 2018 ger det svenska rättsväsendet en asylsökande palestinier chansen att få stanna i Sverige. Förutsättningen är att den då har trakasserat judar, det räcker med en, men det måste vara en jude. Mannen det handlar om har tillsammans med andra unga män kastat brandbomber mot Synagogan i Göteborg.

Vid tillfället pågick en ungdomsfest i lokalerna. Ingen kom till skada. Byggnaden antändes inte.

Tre av de unga männen dömdes för brottet däribland en ung statslös Palestinier. Han dömdes till fängelse och utvisning. Vid överklagandet ansåg hovrätten att mannen – eftersom han hade attackerat judar – riskerade att råka illa ut i Israel som kontrollerar gränsövergången till Gaza och upphävde beslutet. Vilket gjorde att antisemitiska hatbrott plötsligt blev en anledning att slippa utvisning ur riket.

Högsta domstolen upphävde givetvis beslutet. Men inte för att det var moraliskt förkastligt, antisemitism eller bara bristande kunskaper. De baserade upphävandet av upphävandet av utvisningen baserat på Migrationsverkets utlåtande.

Mellan tysk nazism, och naturrätten, valde Sverige som alltid sin egen väg. Utilitarismen förespråkar konsekvensetik. Värdenihilismen leder till relativism. Kombinationen är det svenska rättssystemet.

Socialdemokraterna gillade utilitarismen. Den rimmar väl med socialismens önskan om att alla ska ha det så bra som möjligt. Utillitarismen anser att du ska maximera nyttan för så många som möjligt. Och minimera lidandet för så många som möjligt. För att göra det kan du inte bry dig om principer. Du måste titta på utfallet. Vad blir konsekvenserna av dina handlingar. Detta kallas för konsekvensetik.

Inget fel i det. Jag fattar också att ledare måste fatta svåra beslut för flertalets bästa. Men om du gör det helt utan några principer om vad som är rätt och fel, eller med fel princip som till exempel att ”makt är rätt” kan det inte sluta i något annat än katastrof.

Värdenihilismen i kombination med Kjellén gav socialdemokraterna all rätt de behövde för att sterilisera tusentals kvinnor som var lite för glada i spriten och kuken, tvångsförflytta samer eller beslagta bönders mark. Det var ju för allas bästa – och då även för deras bästa!

Som jag sagt tidigare blir det så om du drar filosofin om att maximera flertalets bästa till dess yttersta spets . Då blir det till slut för ingens bästa. Du kan i teorin döda hela mänskligheten ”för allas bästa”. Problemet med det är bara att det inte kommer finnas någon kvar som kan uppskatta det logiskt korrekta skälet. 

Värdenihilistiska Uppsalaskolan byggde på Axel Hägerströms idéer om att moral bara var något subjektivt. Han hade varit lärare åt flera av de ledande socialdemokraterna på Uppsala universitet och påverkade dem som Per-Albin fick sin ideologiska skolning ifrån.  En annan som studerade under Axel Hägerström var Dag Hammarskjöld.  

Det var från början tänkt att Axel Hägerström skulle bli präst men trots påbörjade studier blev han istället professor i filosofi och socialist. Det låter vetenskapligt men han var fortfarande teolog. Han skulle bara bli överstepräst i socialdemokratins kyrka.

Redan i sitt installationstal 1911 förkastade han moral och etik som vidskepelse. I princip kan man sammanfatta hans filosofi med att han anser att det går att likställa objektiva värden med subjektiva värderingar.

Det du känner. Finns. Är.

I korthet trodde han inte att det gick att bekräfta etik i praktiken.

Rätt och fel avgörs av den som har makten inte av något objektivt rätt och fel. Varför den filosofi han la grunden till kom att kallas ”värdenihilistisk”. Han anses vara den första att ha ett icke empiriskt förhållningssätt till etik. Han var verksam fram till 1939. Så han visste att bästa tillfället att lämna livet är när man står på topp.

Men genom sina tankar påverkade han även det nazityska rättssystemet. Som du kan lyssna på mer om i avsnittet med Henrik Sundström. Karl Olivecrona, professor i processrätt i Lund, tog öppet ställning för det nazistiska Tyskland med utgångspunkt i Hägerströms idéer. Det som är rätt avgjordes av lagen och lagen bestämdes av makten.

”Law as Fact” kom ut 1939 och översattes till tyska, italienska, spanska och japanska. Av en anledning. Nyutgåvan från 1971 skiljer sig  från originalet. Där argumenterade han för våldsmonopol som lagens själva fundament. Med den tesen som grund kom han under kriget också fram till att Tyskland var det enda land som kunde axla det ansvaret i Europa. I en pamflett med titeln ”England eller Tyskland” avgjorde han den svåra moraliska frågan och landade i slutsatsen att det enda rätta är att underkasta sig Nazityskland. De hade ju trots allt våldsmonopolet.

Tyskland var Sveriges ”starka, modiga frändefolk”.  Det var den skola som dåvarande statsminister Per-Albin tillhörde. De kanske inte var nazister. Men de tyckte nazisterna hade rätt eftersom de var starkast. Man kan fråga sig hur ett gäng som inte ens tror på moral lade grunden för världens moraliska supermakt?

Att ariseringen var känd i Sverige, trots att censuren och konsensus hindrade svenska tidningar att skriva negativt om det, kan jag själv läsa mig till i Aftonbladet lördagen den 2.a maj 1936.  På sidan 10  ”I BLINKEN”, vilket var Aftonbladets lite mer humoristiska skvallersida, under sektionen ”Dagboken.” kan jag i en rad av små finurliga skämt läsa ”I kampen om Tysklands fortgående ”arifiering” har det nu kommit därhän, att ägghandeln nu helt ligger i ariska händer. Kunde nu Goebbels också få hönorna att lägga ägg med bara ”vita” så vore det hela fullkomligt.” 

Huruvida du läser skämtet som ett ursäktande för ariseringen eller en drift med den är irrelevant för tillfället. Båda läsningarna är möjliga beroende på din position i frågan.

Antingen är det att skratta bort brottet eller en torr ironisk kommentar som avslöjar vansinnet i att försöka göra det ekonomiska livet ”ariskt”. Eller så är det ett sätt att bearbeta sorg, vanmakt och ilska inför det man vet om men inte kan göra så mycket åt. Platsen och omständigheterna är avgörande.

Just nu ville jag bara att du skulle veta. För mig är detta alla bevis jag behöver. Som komiker vet jag nämligen att du kan inte förvänta dig att ett skämt ska fungera om din publik inte förstår referenserna. Men jag förstår om det inte räcker för dig.

Fredagen den elfte november 1938, dagen efter Kristallnatten, kan jag läsa en stort uppslagen artikel om händelserna i Aftonbladet. ”En skräckdag utan motstycke var torsdagen för Tyskland. Inte endast för judarna utan även för en stor del av den tyska befolkningen, som ej utan att skakas i sitt innersta sett stora delar av Tyskland uppleva Judepogromer av en sådan förfärande art som aldrig förr i en kulturstat.”

De anstränger sig för att inte beskriva händelserna ingående. Att judar mördas är i sig inte fel. Men att det görs på det här sättet är uppenbarligen bedrövligt. Det upprörde medborgarnas de riktiga medborgarnas känslor.

I en orelaterad artikel längre ner på samma sida kan jag läsa om att ariseringen av banken Aufhäuser & Co inte skett ännu men att den ”i likhet med den redan företagna av bankirfirman Mendelsohn – är att vänta inom närmaste tiden.”

Mendelsohn hade varit judisk men Aufhäuser ägdes av ”bröderna Siegfried och Martin Aufhäuser”. Siegfried var svensk generalkonsul i München. 

Det står också att det för en gångs skull inte var morbror Ottokars bank Dresdner som genomfört ariseringen utan Deutsche Bank. Annars är artikeln bara konstaterande. Den är inte kritisk. Trots att en svensk konsul drabbas.

Det är tydligt Aftonbladet inte förväntar sig inte att Sveriges regering kommer att invända mot ariseringen av sin generalkonsuls bank. Det här är ingen skandal. Det är självklart. Allt fortlöper enligt plan.

Kapitel 53

“Lagom Ariskt”

”Vårt parti har alltid, alltid, stått upp mot förtryck. Och det spelar ingen roll vilket förtryck…”

• Stefan Löfvén, SVT Agenda, 24:e Mars 2019

Den 20:mars 2019 enligt den gregorianska kalendern publiceras en essä av Anna Wallerman på Kvartal.se med rubriken ”När svenska HD tillät konfiskering av judisk egendom”. Formuleringar som att ”det var närmast otänkbart att svenska domstolar skulle utöva kontroll över riksdag och regering, och kanske underkänna dess agerande” säger mer om rättstillståndet än skribenten verkar vilja skriva ut. Som hon också påpekar pågår till ända EU-medlemskapet.

Eller att domar som avkunnades till judars nackdel och fälldes ”av några av Sveriges främsta jurister, som såvitt vi vet inte hyste några sympatier för nazismen”. Hon varnar nutida läsare för att avsaknaden av vad hon kallar ”de moraliska aspekterna” kan verka märklig men försäkrar om att domarna var juridiskt korrekta. ”Det finns inga spår av resonemang om avgörandets effekter i ett större resonemang”, inget ”talar för att det var svårt” trots att det inte är inom ”det anständigas gräns”. Det var bara ”en vanlig dag på jobbet”.

Just det utelämnandet, som jag inte tror är illvilligt bara för stort för att ta in och förstå, är kanske det märkligaste? Det är som en outtalad undran. Ingen behövde skriva att de hade svårt för judar. Eller att judar var ett problem. Det var lika självklart som luften vi andas.  ”Till HD:s försvar” skriver hon, fanns det inte några internationella lagar eller mänskliga rättigheter att luta sig på. Vilket är sant men som du som lyssnat på DET HÄR ÄR EN svensk TIGER! Vet så finns det olika rättssystem. Olika sätt att se på rätt och fel. Som hon också skriver gick också all utrikes handel via Riksbanken. Men vi återkommer till det framöver.

Den sorgligaste text jag läst i ämnet är från 2006. ”En (O)moralisk handel?” av Forum för Levande Historia. Sorgligast för att det är den institution som kom till för att utreda Sveriges inblandning i kriget och kommunicera det till allmänheten. Något de misslyckats med.  

Sorgligast för att det är den viktigaste text de skulle ha skrivit. Även om det mot all förmodan var så att den gjorts rätt, vilket den alltså inte har, är det ingen som känner till den. Vilket är ett misslyckande i sig.  

Den undersöker handelsutbytet mellan Sverige och Nazityskland med särskild fokus på just moraliska frågor. Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att forskare ska behöva skriva ett obligatoriskt avsnitt om moral i all sin forskning. Eller genus. Jag tycker inte de ska behöva inkludera mer än just den forskning de gjort. Sen får läsaren avgöra själv om det är moraliskt eller omoraliskt, bra eller dålig vetenskap, eller inslagspapper till femåringens födelsedagspresent. Det är irrelevant.

På så sätt kan jag förstå forskare som forskar om förintelsen men inte vill skriva om moral. De vill bara få fram korrekt information på ett korrekt sätt. Eller så bra som det är möjligt i alla fall. Men när det står att verket fokuserar på moralen vill jag ha valuta för skattepengarna. Då vill jag ha MORAL och inte den vanliga värdegrundsbaserade värdenihilistiska konsekvensetik som brukar tryckas ner i halsen på mig. Inte ”Återblickarna väger också in moraliska aspekter på dåtidens agerande och beslut.”

Texterna är skrivna av ekonom-historikerna Martin Fritz och Birgit Karlsson. Samt Ingela Karlsson, Göteborgs universitet och Sven Nordlund, Umeå universitet.

Forum för Levande Historia har producerat mycket. Mycket är bra. Det beror på lite vilken forskare som skriver. Nån enstaka forskare lyser. Som genomgången av Kristallnatten i Svenska tidningar av Göran Leth.

Men inte ”En (O)moralisk handel?”. Vissa saker får inte sägas. Det är tydligt. Därför sägs de inte heller. Vissa saker kan inte sägas. För att den grundläggande förståelsen för vad som skett saknas. Då finns informationen där. Men framingen gör den osynlig. Som i just ”En (O)moralisk handel?” från Forum för Levande Historia. Där de viktigaste texterna bakas in först efter att ”rätt” anslag har satts.

Boken inleds med ”Sig själv närmast” av Ingela Karlsson.

”Största handelspartners var Tyskland, Storbritannien, USA och de nordiska grannländerna. Handeln med Tyskland utgjorde omkring 20 procent av den totala omsättningen. Importen från Tyskland dominerades av järn-, stål- och verkstadsprodukter samt textilier och kemikalier. Exporten dominerades av järnmalm, som svarade för nästan hälften av det totala exportvärdet till Tyskland, samt järn- och stålprodukter och smör. Den största och för försörjningen viktigaste delen av Sveriges handel gick västerut. Denna del motsvarade omkring 70 procent av den totala svenska utrikeshandeln.” (Sid 15)

Det du behöver veta står där. Tyskland är den största handelspartnern och står för 20 procent av all handel. Ändå avslutas stycket med ”Den största och för försörjningen viktigaste delen av Sveriges handel gick västerut. Denna del motsvarade omkring 70 procent av den totala svenska utrikeshandeln.”

Vilket antagligen också är sant. Men helt irrelevant. För det första är västerut inte ett land. Västerut är en riktning. Att säga att den största delen av svensk handel gick västerut omfattar i praktiken allt väster om dig hela jorden runt till Finland.

Det är ditskrivet för att förminska betydelsen av Tyskland och Sveriges ekonomiska beroende av varandra. Tjugo procent är mycket. Det innebar att var femte krona i en svensks ficka hade kommit till genom handel med Tyskland. Om du i ditt hem hade tjugo procent musik från din favoritartist, och resten av samlingen är enstaka album av olika artister, vad skulle du säga att du lyssnade på om någon frågade? Precis.

I texten om ariseringen av Sverige av Sven Nordlund, ekonomisk-historiker och socialist från Umeå universitet, kan jag läsa att ”sjukhusdirektören i Stockholm som var antisemit förhindrade att unga judiska läkare anställdes inom stadens sjukhus under slutet av 1930-talet och under krigsåren.” Att inte få jobba som läkare kanske inte är att betrakta som en säker död men för de här unga läkarnas judiska mödrar måste det ändå känts så.

Även ”rättsväsendet drabbades”. En svensk jurist, jude, men svensk medborgare, fick sparken från ”hovrätten i Skåne med motiveringen att »Det finns ingen plats för judar vid hovrätten«.”

Jag tycker att det låter antisemitiskt men måste vara överkänslig för varje gång det står något som verkar vara antisemitism avslutas det med ett ”Vi vet inte hur utbredda dessa attityder var bland icke-judiska svenskar.”

Eftersom vi vet att det skedde på statliga arbetsplatser i statens namn utan att staten ingrep kan vi ändå ana. Men det är en bra bit in i texten. Stycket om judars upplevelser av ariseringens effekter läggs sist innan sammanfattningen. Det kan uppfattas som en hedersplats men… 

Sven Nordlunds dom är för en gångs skull hård. Han har ursäktat allt som gjorts tidigare, både svenskar och tyskar. Dock inte judarna. Domen är hård men orättvis. ”De flesta av de svenska judar som hade egna erfarenheter av ariseringen och den antisemitism som den uttryckte och blottade är döda idag. Vill vi i någon mån komma åt de svensk-judiska medborgarnas upplevelser måste vi ta del av dagböcker, brev, litteratur och intervjuer med personer som fortfarande lever och kommer ihåg. Att använda sig av intervjuer är inte oproblematiskt. Minnen förflyktigas, förändras, anpassas till rådande inometniska diskurs och rekonstrueras.”

Deras minnen ”förflyktigas, förändras, anpassas” är illa nog men ”inometniska diskurs”? Det är ren antisemitism eftersom han säger att det inte går att lita på individuella vittnen för att de är judar. Han kunde lika gärna citera Luther ”om judarna och deras lögner!” Hade han skrivit inom-kulturell hade jag inte varit lika snar att döma. Det är klart att det finns grupper som under en eller annan oförrätt, oupplevd men känd eller verklig, utvecklar egna myter eller föreställningar om det som hänt. Det är ofrånkomligt. Men att tillskriva den berättelsen deras etnicitet är inte kosher. Den tystnad som råder i Sverige beror inte på svenskarnas etnicitet. Det gör den inte. Den beror på en tystnads- och konsensuskultur. Nordlund uttrycker sig antisemitiskt.

Han fortsätter med att skriva ”Om vi anser, att de svensk-judiska medborgarnas erfarenheter av perioden 1933–1945 är en del av den svenska historien, och att den har något viktigt att säga oss både om denna och om oss själva, kan det vara värt att utnyttja de ovannämnda typerna av källmaterial, trots deras eventuella källkritiska svagheter.”

Varför döda judars vittnesmål skulle vara problematiska vare sig det är i en intervju eller i brev och dagböcker, medan andra källor som Nordlund använder sig inte är det, får vi aldrig svar på.

Sist i texten, efter alla övergrepp och undanflykter, kan jag läsa att ariseringen ”kunde innebära bojkott av företag, förlust av förtroendeuppdrag och sysselsättning, informellt yrkesförbud och diskriminering på arbetsmarknaden” och ”kränkningar och förödmjukelser” som en ”följd av antisemitism eller moralisk feghet hos icke-judiska landsmän.”

Och ”Öppet artikulerade antisemitiskt sinnade företagare sökte på olika sätt stoppa judiska företagare, till exempel med hot om bojkott av icke-judiska företag som köpte varor från svensk-judiska företag.” 

Att ariseringen genomfördes framgår. Alla delar de behöver för att förstå det varvat mellan undanflykter, irrelevanta frågor menade att avleda snarare än klargöra och märkliga prioriteringsordning finns där. På samma sätt som rättssystemet korrumperades i Tyskland korrumperades allt annat. Näringslivet med givetvis. Även i Sverige.

Hur är inte särskilt svårt att lista ut. Precis som det tyska rättssystemet, socialdemokratins marsch genom Sveriges institutioner och nu Genusvetenskapen gjort.  

För att en stor del inte gjorde motstånd, en nästan lika stor del underlättade och hjälpte till, och några få drev på.

Att svenskarna hade affärer i Tyskland är mer känt än antalet tyska dotterbolag i Sverige. Som alla ariserades. Senare i boken har Martin Fritz skrivit om alla tyskägda gruvor, i folkmun kallade ”Tyskgruvorna”, i Mellansverige. Gruvor som efter kriget kom att hamna i svenska statens ägo. Men har den som läser ingen bakgrundskunskap är det värre. Då vet jag inte vad de tar med sig därifrån? Förhoppningsvis inget värre än en obekväm tupplur.

”För det första handlade det om tyska dotterbolag och deras svensk-judiska kontaktnät.” (sid 42) i Forum för Levande Historias historieskrivning. Offren för ariseringspolitiken i Sverige får inte uttala sig förrän nästan sist i texten. Därför börjar vi där. Jag anser att det första vi ska konstatera är att skälet till att ”staten, Kommerskollegium, och näringslivet inte uppfattade ariseringens konsekvenser för de svenska judarna som ett moraliskt och demokratiskt problem.” är för att de inte gjorde det. De var med på det. Vad det beror på kan inte Sven Nordlund säga. Trots att han skriver en del om den svenska judenhetens belägenhet under mellankrigstiden.

”De svenska judarna hade däremot inget val. Vad de än gjorde drabbades de av bojkott, diskriminerande beteenden, repressalier eller hot om sådana. Det fanns en annan viktig skillnad mellan svenska judar och övriga svenskar. I de svenska judarnas fall avsåg ariseringen inte bara att eliminera judisk närvaro inom de sektorer av svensk ekonomi som hade förbindelser med den tyska marknaden. Den syftade också till att genomföra ett yrkesförbud för judar.”

Svenska judar fruktade för sina liv i Sverige. De visste att från regeringen fanns ingen hjälp att få.

”Återkommande rapporter om arisering och rasförföljelser i Tyskland, svensk antisemitism och oviljan att ta emot och hjälpa judiska flyktingar såväl internationellt som i Sverige skapade under 1930-talet ett klimat av osäkerhet och fruktan för framtiden inom stora delar av den svenska judenheten.”

Bertil Neuman om stämningen mot judar i Sverige innan kriget kanske ger en fingervisning? ”de flesta judar, som växte upp under mellankrigstiden, var mycket känsliga för olika uttryck av antisemitism. En svensk jude fick inte dra till sig blickar. Man måste vara tyst. Det gällde i nästan alla situationer att hålla inne med sin judiska bakgrund”

Samt ”detaljister sökte under slutet av 1930-talet förhindra leveranser till konfektionsföretaget Katz.” Istället för att hota Katz hotade de Katz leverantör Junex med ekonomisk bojkott. De fick stöd av det ”mest antisemitiskt sinnade branschorganen under denna tid, Manufakturisten” som dessutom hade ”en mängd upplysningar om svensk-judiska företag och företagare och deras icke-judiska kontakter i Sverige. Upplysningar som i en rad fall kom att ligga tillgrund för de »svarta listor« som de tyska myndigheterna gjorde upp i Berlin.”

Eller denna pärla? Kvinnan som fick höra ”»Vi anställer inga judar här«” och dessutom hade oturen att vara gift med en kille som ”förlorade sitt arbete” som frisör för att ”kunderna inte ville bli rakade av judar.”

Exemplen haglar. ”En svensk-judisk man H.G. hade under slutet av 1930-talet kallats till anställningsintervju. Det såg lovande ut till en början men när affärsinnehavaren fick reda på att han var jude sade denne: »Jag är hemskt ledsen, jag är inte antisemit, jag känner så många trevliga judar men som det nu är så vågar jag inte anställa en jude i min firma då mister jag en massa kontakter i Tyskland.«”

Han fortsätter ”För affärsinnehavaren hade det ingen betydelse att H.G. var svensk medborgare. Att vara svensk jude vägde tyngre än att vara svensk medborgare.”

Men ”Vi vet inte hur utbredda dessa attityder var bland ickejudiska svenskar. Vi vet inte heller hur många svenska judar som upplevde dessa kränkningar. De här beskrivna erfarenheter som svenska judar fick som en följd av det klimat som ariseringen skapade låter oss förstå, att det under 1930-talet och andra världskriget fanns det som kan kallas det svenska medborgarskapets A- och B-lag. Det intryck man får är att de svenska judarna i många icke-judiska svenska medborgares ögon tillhörde det svenska B-laget, vars rättigheter man inte behövde respektera.”

Sven Nordlund drar av detta slutsatsen att det finns mycket att lära om ”vårt sätt att idag sköta integrationen av svenska medborgare med utländsk bakgrund”. Vilket verkligen visar att de som var satta att forska om det som hände själva är för nära situationen för att dra rätt lärdomar av den.

De lärdomar jag hade dragit av ariseringen och de flyktingströmmar den skapade då är att

1.     det är viktigt att göra åtskillnad på ekonomiska migranter och flyktingar med asylskäl

2.     det är vettigt att prioritera dem som är mest utsatta som kvinnor och barn

3.     Förtryckta och förföljda minoriteter bör ha företräde

Inget av ovanstående gjordes under trettiotalet. Det görs inte idag heller. Jag misstänker att tyska judar hade varit en smula lättare att integrera. Språket och kulturen är lika och så vidare. Det gick för min morfar i alla fall. Vilket är varför det är bra att börja med vilka offren för politiken var.

Efter det kan man konstatera att det rörde ”sig om tyska dotterbolag och deras svensk-judiska kontaktnät” och ”omfattade ariseringen icke-judiska svenska företag som hade svenska judar i sin ledning, anställda och/eller upprätthöll kommersiella och finansiella förbindelser med svensk-judiska intressen” eller att Alkibiadesföretag var kod för företag under judiskt inflytande eller påverkan. (sid 42)

I grekisk mytologi var Alkibiades en general som var svekfull, girig och maktlysten – “briljant men hänsynslös”. Namnet förknippas i historien med ”egenskaper som trolös, girig, smart, äre- och maktlysten.” Alkibiades valdes givetvis för att han ”symboliserade just de egenskaper som nazisterna tillskrev judar och judiskhet.”

Akilles var kod för arier. Juno för kvinnor av arisk ras, Andromake för judiska kvinnor och Odysseus för rasförrädare vars lojalitet man kunde ifrågasätta. Koden är alltså knappt en kod. Ariseringen innebar att ”tyska myndigheter och firmor begärde upplysningar från svenska myndigheter, företag, upplysningsbyråer och svenska privatpersoner.” som skapade ”svarta listor” Listorna skickades sedan till myndigheter och företag så att de skulle veta vilka de inte fick göra affärer med.

Sven Nordlund skriver att ”bygga upp och genomföra detta kod och informationssystem måste ha varit mycket penning- och tidsslukande.” Han tror att det går att förstå om ”man betraktar nazismen som en ideologi som ville skapa ett samhälle styrt av en herreras, tyskarna. Det handlade om att göra sig kvitt individuell frihet, demokrati, humanism och kristen-judisk moral. Detta innebar en revolution mot allt som fram till nationalsocialismens maktövertagande ansetts som mänskligt.” Men varför nazisterna ”såg judarna som det främsta hindret för att realisera denna utopi” förklaras inte. Bara att det var därför nazisterna ville mörda ”alla judar i Europa” och ”alla världens judar.” Systemet var internationellt.

Om du undrar varför nazisterna såg just judarna som det främsta hindret mot sin utopi, eller försvarare av allt som är gott och anständigt här i världen fråga inte Sven Nordlund.

Inom ariseringspolitiken kunde inte en jude söka asyl av politiska skäl. Judar sågs som ekonomiska migranter. Eftersom de var just judar. Pengar på ben. Detta ”trots att tysk ariseringspolitik och raslagar berövade judarna utkomstmöjligheter och medborgerliga rättigheter.”

I dag hävdar Sverige att ekonomiska migranter är flyktingar med asylskäl. Marx hade delvis rätt om historien. Nu är den en absurd spegling av det förflutna. Fel lärdomar har dragits av två anledningar. De är inte ärliga i förhållande till sitt förflutna och de har inte brytt sig om att ta reda på hur det förhåller sig i sin samtid.

Tyskland krävde av Sverige att arisera redan på 30-talet. Det ”var känt” men föll ”i glömska efter andra världskriget.” Anledningen var att ”svenska ekonomiska beroendeförhållandena till Tyskland blev efter Hitlers maktövertagande år 1933… ….allt påtagligare” Senare i boken finns ett kapitel om skogsindustrin och en mastig text om järnmalmen av Martin Fritz. De fakta som behövs för att konstatera att Sverige var med på ariseringen finns alltså i texten. Men den ställer bara frågor. ”En intressant fråga”; ”Frågor ariseringen ställde till 1930-talets och krigets svenskar och frågor den ställer oss idag”; Eller ”Samtidens förhållande till ariseringskraven var en fråga om individuellt och samhälleligt moraliskt ställningstagande. Ariseringen syftade ytterst till att omöjliggöra för svenska judar att bedriva kommersiell verksamhet och för övriga svenskar att upprätthålla förbindelser med dessa.” I samma mening som han konstaterar att det är en fråga om både individuellt och samhälleligt ansvarstagande undviker han att svara på frågan. Han konstaterar vad som borde ha hänt utan att säga om det hände.  

Väldigt många tyska företag ägde dotterbolag i Sverige eller var representerade på annat sätt. Alla dessa började ariseras redan 1933.

”Det fanns i Sverige under perioden 1933–1945 många tyska dotterbolag. Bland dem fanns en del dotterbolag som kontrollerades av tysk-judiska intressen. I de tysk-judiska dotterföretagens fall handlade det om etableringar som i huvudsak hade ägt rum före 1933.”

Tyska staten ställde även krav på inhemska tyska företag att deras utländska handelspartners i Sverige skulle vara ariska och inte gynna judiska intressen.

Ytterst ansvariga när främmande makt lägger sig i svenska interna angelägenheter var Sveriges regering. Socialdemokraterna. ”I början av januari 1939 gav regeringen i hemlighet Kommerskollegium i uppgift att undersöka näringslivets och dess organisationers syn på ariseringen och dess omfattning. Formellt gällde uppdraget hur näringslivet såg på skapandet av ett tillståndssystem för upplysningsföretag. I de hemliga promemoriorna framgick att regeringen tänkte sig att det tilltänkta tillståndssystemet enbart skulle gälla svenska upplysningsfirmor. Kommerskollegiums utredning ledde aldrig till några konkreta resultat.”

Om du vill att inget ska göras åt saken – stäng in det i en utredning!

Ariseringsfrågorna bör, baserat på svaret man fick in från Göteborgs handelskammare varit omfattande. ”hösten 1938, våren och sommaren 1939” rapporterade ”ett tusental svenska företagare”. När frågan kom 1938 tog alla givetvis avstånd från den tyska politiken. I ord om inte i handling. Men då hade den redan pågått sedan 1933.

I den mån protester förekom eller klagomål från svenska företag till staten verkar det vara för att tyskarna inte ska lägga sig i svenska angelägenheter. Och att de tog frågan om sin ariskhet som en förolämpning. Såklart de var ariska! När Näringslivet väl klagar till regeringen förpassas saken till en utredning. Som aldrig blir klar. Vilket är som det ska. Det är syftet med utredningar.

”Man letar före år 1938 förgäves efter tidningsartiklar eller andra opinionsyttringar rörande tyska förfrågningar om svenska företagares »rastillhörighet« eller andra uttryck för tyska ariseringsåtgärder inom svenskt näringsliv.” skriver Sven Nordlund.

Som inte kan letat särskilt noga. För egen del räckte det med att skriva in ordet i artikeldatabasen på KB för att få fram åtminstone en träff vardera på ”arisering” och ”arifiering” så tidigt som 1935.

Rubriken i Arbetar-Tidningen lyder ”BORTGLÖMD ARIFIERING” och driver med hur allt blir arifierat nuförtiden. Till och med språket! Arbetartidningen låter dig veta att arifiering går ut på att man skriver ner motsatsen till allt man vill säga och sen låter man ”prygla” alla som inte tror på ”det arifierade meddelandet”. Visst är det roligt? Byt nu ut ordet ”arisering” mot ”jämställdhetsintegrering” så är det inte lika roligt längre.

Att Sven Nordlunds socialistiska kamrater förstår något 1935 som deras kamrat Nordlund påstår att ingen visste om eller inte går att veta om vad människor visste 2006 är ytterligare ett exempel på tystnaden i den svenska tigerns historieskrivning. Tror han att skämtet handlar om ägg?

”Vad berodde tystnaden på? Kände man inte till dessa företeelser? Hade det att göra med att det före denna tidpunkt i huvudsak var svensk-judiska företag/företagare och inte deras svenska icke-judiska kolleger och kontakter som drabbades? Och varför väckte i så fall detta inte uppmärksamhet? Höll de svenska judarna tyst om att de utsattes för tyska hot eller bojkott? Skall man tolka det som att majoriteten av svenskarna inte brydde sig om vad som hände med deras judiska landsmän? Berodde det på att det fanns öppna eller latenta antisemitiska attityder hos den breda svenska allmänheten eller för att tala med Lars M Anderssons ord att det hade att göra med existensen av en svensk antisemitisk diskurs?”

Inget svar kommer så mitt svar får bli för att vi dränks i frågor. Svaren hinns inte med. Inga slutsatser dras. När jag visar texten för en annan ekonom säger han att skribenten antagligen inte ”velat skriva läsaren på näsan”. 

Antingen det eller så är det som den där mannen som hade en hjärnskada som gjorde att han inte kunde sätta ihop delar till en helhet. När han såg sin fru kunde han beskriva hennes näsa, mun och ögon. Men han kunde inte sätta ihop detaljerna till hennes ansikte. Fallet har beskrivits i Oliver Sacks The Man Who Mistook His Wife For a Hat and other clinical tales.

För jag kan läsa att ingen ville att de judar från Tyskland som kallades för ekonomiska migranter ”perioden 1933–1937 i Sverige försökte starta egna företag.”

”Pettersson & Bendel” hamnar nu i en större kontext. Särskilt som ”Opinionerna mot de judiska nyföretagarna fick ytterligare stöd från en del protyska tidningar som till exempel Nya Dagligt Allehanda, Aftonbladet och Stockholmstidningen.” Men ”Pettersson & Bendel” nämns inte som en del av kontexten. Och varför skulle den? Ingen vettig person skulle ju komma på tanken att presentera ett skämt som bevis för någonting.

Det fanns givetvis också svenskar som tog tillfället i akt att ange eller rapportera en konkurrent eller kollega till tyska myndigheter. Att konkurrera blev lättare ju mindre ens samvete vägde. ”Inom affärslivet intog framför allt vissa grupper av småföretagare under perioden 1933–1939 tydliga antisemitiska ställningstagande mot tysk-judisk självverksamhet.” Eftersom handeln var så stor hade många svenska företag ”nära kommersiella förbindelser” med Tyskland och vissa tog tillfället i akt att genomdriva ”en frivillig ariseringsprocess av sina företag.” Som att företag och myndigheter har #metoo-listor baserat på våldspyramiden idag. Några sa upp ”sina förbindelser med svensk-judiska företag och företag/företagare som hade kontakter med judiska intressen.” Andra agerade angivare och rapporterade in ”svenska icke-ariska företag.” samt ”anmälde tyska kommersiella kontakter om dessa underhöll förbindelser med judiska företag i Sverige genom bulvaner.”

Den enda motreaktion som Nordlund hittar är socialdemokratisk. Jag hittar inte mycket om Nordlund. Enligt Umeå universitets hemsida är han ”knuten till” institutionen för Geografi och ekonomisk historia. Socialdemokraten Rikard Sandler opponerar sig mot att ariseringen införs utanför Tyskland vid ett tal på en socialdemokratisk studentförening i Göteborg. Talet publiceras inte i texten så det är svårt att avgöra hur kritiskt det är. Dessutom är det väl sent och talet verkar sammanfalla med Kristallnatten. Tidningsrubrikerna som tydligen fördömde Sandler har jag inte kunnat hitta. Nordlund konstaterar bara att ”Kort efter Sandlers tal upphörde alla svenska offentliga kommentarer, protester och kritik mot ariseringen i Sverige”. 1938 hade kriget inte börjat ännu. ”Hur skall man tolka den tystnad som följde om ariseringen” undrar Nordlund. ”Var det rädsla för ländernas ekonomiska relationer, likgiltighet, eller ska man se tystnaden som en ”bekräftelse på den antisemitiska diskursens genomslag?”

Här pausar jag. Det gör inte Nordlund. Frågan om antisemitismen göms alltså mitt i en serie av frågor som avslutas med: ”Eller såg man kanske andra möjligheter än officiella manifestationer för att komma till tals med den tyska inblandningen gällande svenska medborgares rättigheter och verksamhet? Var talet i Göteborg endast ett tillfälligt kritiskt irrbloss som inte lämnade några spår efter sig vare sig utanför eller i Sverige?”

Jag har som sagt inte kunnat hitta ett spår av talet så det är svårt att säga. Till skillnad från våra historiker idag var människor på den här tiden inte lika förvirrade om vad som var rätt och fel. Även de som var antireligiösa hade upplevt kyrkans inflytande på alla nivåer i samhället. Hugo Odeberg är bara ett exempel. Martin Luther hade inte heller hjälpt till. Skälet till att han inte hittar protester är att judarna inte omfattades av den kristna kärleken.

Det fanns givetvis kristna som hjälpte judar och gjorde motstånd också. Men deras åsikter och verksamhet var inte PK.

I slutändan är människor som människor alltid är. En stor andel gjorde inte motstånd. En nästan lika stor andel underlättade och hjälpte till, och några få drev på. När det gäller Sverige har vi dessutom nu, och hade ännu mer då, en socialdemokratisk ideologi vid makten som upphöjt konsensus, konformism och kollektivism till ideal. 

Efter 1938 är det alltså inte särskilt konstigt om Nordlund inte kan hitta några ”belägg för att den socialdemokratiska regeringen och samlingsregeringen under kriget valde att markera sitt ogillande av den tyska ariseringspolitiken på svensk mark.” Bara det att kriget ännu inte brutit ut 1938. Sen skriver han att om kritik framfördes efter det måste det varit genom handelsdelegationerna eller diplomatiska kanaler. Han vet inte om det är så och om han gör det presenterar han inga bevis men fortsätter trots det som att det var ett faktum. Texten är så märkligt ibland att jag undrar om det beror på att någon varit inne och petat i den? Hela Sverige ariserades utan tvivel från och med 1940 men med ”vissa undantag från den hårda ariseringspolitiken” Regeringen kunde söka undantag för ”»icke-ariska« företag, som ansågs viktiga för tysk export.” däribland ”de stora varuhusen i Stockholm och Göteborg, NK och Ferdinand Lundquist Co.”

Det sticker lite i ögonen att ett av undantagen gjordes för NK. Det exklusiva varuhuset vid Kungsträdgården i Stockholm där bara de med makt eller pengar hade råd att handla. Där man kan anta att de höga herrarna och deras hustrur shoppade fina kläder. Säkerligen mer på en självbekänd socialist som Sven Nordlund som utöver ett eventuellt bias dessutom kanske har intresse av att ha med information som verkar peka ut framför allt överklassen?

Texten får det att låta som något bra att den svenska regeringen ändå fick igenom undantag från ariseringen i Sverige. Att det är ett tecken på motstånd. Det är det inte. Man förhandlar nämligen bara om undantag från en regel. Vad ska du annars med undantag till? Undantagen är bevis på att ”regeln”, det vill säga ariseringen, pågick i Sverige med den svenska statens goda minne. Att de var tvungna att göra undantag är inte heller konstigt. Det var tyskarna också tvungna att göra. De var så illa tvungna. Vissa varor tillverkades bara av företag som var judar, inte behövde bry sig om Tysklands krav för att de låg utanför deras intressesfär eller under annans beskydd, und zu weiter…

Men enligt Sven Nordlund och Forum för levande historia kan vi ”inte veta”.

”Den nya ariseringspolitiken innebar en tydligare kränkning av Sveriges och svenskars inre angelägenheter än tidigare. Man lanserade nu de s k »edliga förklaringarna« som tyska varuleverantörsfirmor nu började kräva av sina svenska kunder.”

Svenska företag som ville handla med Tyskland var alltså tvungna att skriva på ett papper där de lovade dyrt och heligt att:

»I och för uppbyggandet av ett judefritt Europa pålägger jag mig härmed den edliga förpliktelsen att varken direkt eller indirekt leverera några varor från Edert företag till judiska firmor. Jag förpliktar mig vidare att infordra en liknande försäkran från mina samtliga återförsäljare. Eder firma äger rätt, att, om det skulle visa sig att jag bryter denna förpliktelse betrakta mina inneliggande varor som annullerade.«

En sorts Svanenmärkning som visar att din verksamhet inte släpper ut eller in något judiskt. ”Total tystnad rådde när det gällde kraven att svenska företagare skulle skriva under edliga förklaringar”. Man kan tycka att det är fint att staten inte lägger sig i fri företagsamhet. Men det skulle i så fall vara första gången som socialdemokratin inte lade sig i något, och för det andra gick all handel med utlandet genom Riksbanken.

Om tusentals företag fick sådana här frågor från i princip 1933 och framåt tror du inte det skulle snackas om det bland människor? Trots censuren och vädjanden till tidningar att inte skriva negativt om Tyskland och tysk politik så skämtas det i alla fall om saken. Du kan inte skämta om det som människor inte känner till.

För att publiken ska förstå skämt måste de förstå referenserna. De måste ”haja skämtet”!

”Svenska företag som handlade med både allierade och Tyskland ställdes inför svåra val med stor påverkan på deras liv” enligt texten och ”den i juni 1940 inrättade Statens Informationsstyrelses aktiviteter. Dess verksamhet lade en förlamande hand över eventuella försök till opinionsyttringar. Mot bakgrund av dessa förhållanden förefaller det som att andra världskriget betydde att regering och näringsliv »lade locket på«.”

1941 skulle Statens Informationsstyrelse också inleda ”de grå lapparnas tid” och ”En Svensk Tiger”. Redan 1933 började regeringen Hansson tillämpa censurlagar som förbjöd svenska tidningar att skriva negativt om Tyskland.

”Men var tystnaden och passiviteten också uttryck för latent antisemitism, moralisk tystnad eller dövhet?” undrar Sven Nordlund i avsnittet som ska handla om moral och etik. Äntligen! Nu kommer det! Här ska fan-i-mig till lite gammaltestamentligt rättmätigt dömande.

 Intermezzo ”Pliktetik eller konsekvensetik?”

”Pliktetik innebär att man följer ett set med regler.”

Där Sven Nordlund använder ordet regler skulle jag vilja säga principer eller värderingar men Sverige bröt sina egna regler mot sina egna medborgare. Staten förhindrade inte främmande makt från att lägga sig i Sveriges inre angelägenheter. Så där misslyckades dem. Enligt mig alltså. Över till Sven…

Hepp? Inget att säga om saken.

Istället förklarar han att enligt konsekvensetik är det konsekvenserna som avgör om en handling är rätt eller inte.

Där beror det helt enkelt på om du anser att alla människor är lika mycket värda eller om svenskarna är värda mer än andra då antar jag? Eller?

”Ställningstagandet till ariseringen handlade ytterst om moral.” skriver Sven Nordlund. Det är också allt han skriver om moral.

I texten står det att ”Det faktum att Sverige var en fungerande demokrati och rättsstat var ett problem när det gällde ariseringen”. Kan tro det? Ariseringen av Sverige visar nämligen att Sverige inte var en fungerande rättsstat eller demokrati. I alla fall inte om du var svensk jude. Närmare sanningen ligger han när han spekulerar i om ”Alltför drastiska ariseringsåtgärder kunde skapa rubriker i pressen och bidra till antityska stämningar, med negativa ekonomiska och politiska konsekvenser som följd”.

” ”I juni 1940 krävde det ariserade moderföretaget Ludwig Heuman Co Chemisch-pharmazutische Fabrik i Nürnberg att dotterbolaget AB L Heumann Co i Stockholm skulle lämna arierbevis över sin personal. Det ledde till att dotterbolagets tysk-judiske verkställande direktör, Hans Brummer, avskedades i mars 1941”… …”samma månad 1941, några veckor innan Brummer avskedades, vände sig det ariserade moderföretaget i Wien sig till kamreren i AB Heumann, svenska medborgaren O Sjögren och erbjöd honom att köpa företaget. Förutsättningen var att Sjögren avskedade sin chef, den tyske verkställande direktören, juden Brummer. Sjögren nappade på erbjudandet och gav Brummer sparken. Fallet med den sparkade verkställande direktören Brummer var långt ifrån unikt. Däremot går det inte att uttala sig om hur många svenska företagare och företag som deltog i plundringen av tyska judars arbeten och tillgångar. Det går bara att konstatera, att svenskar deltog i dessa plundringar.”

Vissa judar vann mål mot ariseringskrav från tyskarna i svenska domstolar. Något som framhålls in absurdum. Det byggde på att Schweizarna hade vågat ta tag i saken så fort den dök upp.

”Schweizarna hade längre erfarenhet av ariseringsfrågorna ur legalitetssynpunkt. Redan från och med år 1933 konfronterades landets domstolar med den inblandning och de orättvisor som den tyska ariseringspolitiken åstadkom. Vad det gällde var om nazistiska domstolars beslut i ariseringsfrågor även skulle erkännas och verkställas av Schweiz. Så skedde inte.”

Texten väljer bara fall där judar vunnit. Alla tre fall är dessutom samma fall i tre olika instanser. Den redovisar inte de fall där som förlorats. Det ger en skev bild. Först i avslutningen står det att ”Det vapen som det svenska rättsväsendet använde i dessa fall var ordre public. Men det är också viktigt att påpeka, att ordre public användes selektivt.”

Han har alltså återigen hållit fram undantagen som de vore regeln när det i själva verket är tvärtom. Undantagen är regeln.

”Från och med år 1941 blev de tyska representanterna i Sverige mer och mer medvetna om ariseringspolitikens ogynnsamma effekter. En aktör som Tyska handelskammaren i Stockholm, ansåg att ariseringen i Sverige skulle ta tid. I en skrivelse till RfA i april 1941 framhöll den att »Det är vår uppfattning att man tills vidare bör låta frågan om leveranser till icke-arier bero«. I september 1941 tog handelskammaren ytterligare ett steg och rekommenderade RfA »att låta i princip stora delar av ariseringsprocessen i Sverige ordnas först efter kriget«. I en rapport till Leipziger Messamt skrev Jean Fassbender, Leipzigermässans representant, med anledning av ariseringens förutsättningar i Sverige: Inga judiska representanter tillåtas längre. Min invändning är att detta varken här eller från tyskt håll (i Berlin) strängt genomföres (…) leverans till judiska inköpare skall fortfarande äga rum. Tillstånd eller spärrningar för enstaka firmor skall meddelas (…) Ariseringsfrågan skall för Sveriges vidkommande i princip ordnas först efter kriget.”

De delar av ariseringsprocessen som inte genomfördes var två.

·      Att beröva judarna deras egendom och flytta in dem i ghetton

·      Massmord

Vad som hade hänt om tyskarna vunnit kriget råder det ingen tvekan om.

För min egen del är det lätt att avgöra vilket etiskt system, plikt- eller konsekvensetik, som leder till mest etiska resultat. Det räcker med att titta på konsekvenserna av konsekvensetiken för att inse att de konsekvenserna inte blev särskilt etiska. 

Sedan kan du argumentera för att svenskarna – de etniska svenskarna i alla fall – vann fördelar och slapp nackdelar på grund av konsekvensetiken. Det kanske kan sägas vara bra för dem? Men det är inte rätt bara för att det är bra för en viss grupp framför en annan. En brottsling blir rikare av att råna sina offer men det förminskar inte offrens lidande och kompenserar inte för deras plötsliga fattigdom eller att allt deras slit varit förgäves. Du kan alltså säga att den svenska politiken var lönsam för svenskarna men du kan inte säga att den var rätt, etisk och kanske inte supermoralisk.

”Att döma av yttrandena från remissinstanserna, sågs inte kränkningen och diskrimineringen av svensk-judiska medborgare och deras rättigheter som något större problem. I den mån de svenska judarnas situation uppmärksammades var det bara de ekonomiska konsekvenserna som berördes.”

För ”Tendensen var då att bagatellisera ariseringens negativa ekonomiska effekter. Moraliska invändningar mot den tyska raspolitikens mänskliga konsekvenser för de svenska judarna saknas nästan helt.”

Han har själv noterat att Handelskammaren i Skåne ”menade att ”värnandet om svenska judars medborgerliga rättigheter och säkerhet inte fick äventyra de handelspolitiska relationerna mellan Sverige och Tyskland” så vad mer behöver du? 

Sedan kan du argumentera för att svenskarna – de etniska svenskarna i alla fall – vann fördelar och slapp nackdelar på grund av konsekvensetiken. Det gjorde dem. Det kanske kan sägas vara bra för dem. Men det är inte rätt bara för att det är bra. Särskilt inte om det bygger på rasism. Men man kanske inte borde förvänta sig mer av Forum för Levande historia. De har ändå valt att sätta O:et i ordet omoralisk inom parentes. Och titeln “En (O)moralisk Handel?” avslutas med ett frågetecken.

”Ariseringar, flyktingpolitik och antisemitism både i och utanför landet skapade under slutet av 1930-talet och början av kriget pessimistiska stämningar om framtiden hos svenska judar”. En av dem var Sven Nordlunds kollega nationalekonomen Eli F. Heckscher nyårsaftonsnatten 1938 skriver han i sin dagbok att han inte ”längre känna mig som språkrör för Sverige och svenska folket” och att han ”överväger allvarligt att utvandra om inte ett skott för pannan vore en bättre lösning än utvandring om ett val bleve nödvändigt.” Det går inte att veta hur många svenskar som ”grep chansen att skaffa sig fördelar, deltog i utplundringen av judiska tillgångar och såg till att judar förlorade sina anställningar i såväl dotterbolag som i icke-judiska svenska företag”. Eftersom det kunde vara ”antisemitiska stämningar i kombination med egoistiska motiv” vilket säkert är sant men det är en usel ursäkt.

”Hur ariseringen drabbade de svenska judarna tycktes inte bekymra myndigheter och näringsliv, varken moraliskt eller på annat sätt” trots att det inte fanns något militärt hot från Tyskland gjorde inte ”riksdagen, pressen och näringslivets ledande organisationer” något ”offentligt avståndstagande”.

Sammanfattningen tolkar tyska rapporter som i vissa fall var missnöjda med hur fort ariseringen framskred i Sverige som tecken på att vi inte var en axelmakt utan gjorde motstånd. Och vill jag tillägga – regeringen. Men det står inte. Det står bara att det i regeringens förhållande till Kina idag finns ”en klar parallell till Sverige och svenskarnas omoraliska sätt att prioritera samma princip under 1930-talet och andra världskriget i stället för att öppet protestera mot ariseringens inblandning i landets inre angelägenheter och kränkning av svenska judars medborgerliga rättigheter”.

Det här var 2006. Det säger ingenting om Kina.

Men det ger en djupare förståelse för ”Pettersson & Bendel”.

Epimezzo

”Look, I know you think he’s your best friend, but Kyle is a Jew rat! He has his Jew ethics while he hoards his greedy Jew gold, and he will Jew you out if you tell him about this!”

– Eric Cartman, South Park, Two Days Before The Day After Tomorrow,

December 2016 antar FNs säkerhetsråd resolution 2334. Margot Wallström låter meddela att ”Sverige välkomnar Säkerhetsrådets beslut att anta Resolution 2334”. Resolutionen öppnar upp för ekonomisk bojkott av Israel med stöd i internationell lag.

”Sverige välkomnar Säkerhetsrådets beslut att anta Resolution 2334” lyder rubriken på FN:s hemsida. Det är ett pressutskick från Sveriges utrikesminister Margot Wallström angående den resolution mot Israel som antogs i december 2016. ”Jag välkomnar Säkerhetsrådets beslut. Det är väldigt positivt att rådet för första gången på åtta år har kommit överens om en resolution i fredsprocessen. Resolutionen ger viktig klarhet i internationell lag om det internationella samfundets syn på bosättningarna och är en grund för Sveriges kommande arbete i Säkerhetsrådet” säger utrikesminister Margot Wallström i utskicket. Hon avslutar med att säga att ”Den kan också hjälpa att föda hopp bland unga människor i regionen om en framtida två-statslösning där Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fred och säkerhet”.

Det Margot säger om bosättningarna är signifikant oavsett vad du tycker om bosättningarna. Den öppnar nämligen upp för att stater enligt resolutionen kan luta sig mot internationell rätt om de skulle vilja bojkotta Israel. Den ger organisationer som verkar för att länder och företag och universitet ska bojkotta Israel ett juridiskt vapen att använda som påtryckningsmedel mot de som inte vill isolera Israel. Och det är möjligt att Margot har rätt i att det var åtta år sedan säkerhetsrådet senast antog en resolution mot Israel men man måste fråga sig om det verkligen har haft önskad effekt? Inget land har fått så många resolutioner emot sig som Israel.

I och med resolution 2334 hade Säkerhetsrådet sedan 1948 antagit 225 resolutioner rörande konflikten i Mellanöstern. FN:s råd för mänskliga rättigheter som bara funnits sedan 2006 hade så sent som 2013 hunnit fördöma Israel nästan lika många gånger som resten av världen tillsammans. Bara i mars 2019 när rådet sammanträder för 40:e gången planerar det att anta fem resolutioner mot Israel. Bara från mitten av november till mitten av december 2018 lyckades generalförsamlingen anta 20 fördömanden av Israel. 20 fördömanden på en månads tid är imponerande med tanke på att samma församling lyckades enas om en resolution mot Iran, en mot Syrien, en mot Nordkorea under samma tid. Eller att resten av världens värsta skurkstater går fria och aldrig hör några fördömanden.

Det blir inte nödvändigtvis demokrati bara för att man röstat om saken. Särskilt inte när majoriteten av de som röstar inte är demokratier. Israel och dess försvarare påstår att resolutionen 2334 är antisemitisk. Men när gör de inte det? En rörelse som gillade beslutet lika mycket som Margot Wallström är BDS. Det står för Bojkotta, Avyttra och Sanktionera.

De beskriver sig själva på sin hemsida med tre enkla punkter:

·      ”bojkotter innebär att sluta stötta Israel och Israeliska och internationella företag som är inblandade i förbrytelser mot Palestinska mänskliga rättigheter, såväl som medverkar i Israelisk sport, kultur och akademiska institutioner

·      Avyttra kampanjer uppmanar banker, lokala råd, kyrkor, pensionsfonder och universitet att sluta investera i alla israeliska företag och från internationella företag som är inblandade i kränkningar av palestiniers rättigheter

·      Sanktioner –kampanjerna utövar påtryckningar på regeringar att leva upp till sina juridiska åtaganden att hålla Israel ansvarigt och avsluta vapenhandel, frihandelsavtal och att fördriva Israel från internationella forum som FN och FIFA.” 

Resolution 2334 precis som alla de andra resolutionerna används som slagträ mot Israel. Dess kritiker, eller ”zionisterna” som det heter numera med en medveten blinkning till vad som avses, hävdar att det lägger grunden till listor för ett system av ekonomisk bojkott mot Israel som grundar sig i internationell lag. Till skillnad från andra EU-länders regeringar vill Margot Wallström inte kritisera eller ta avstånd från BDS-rörelsen. Enligt svenska utrikesdepartementet är ”BDS en civilsamhällesrörelse och politiker bör inte kritisera eller lägga sig i vad civila samhällsrörelser tycker och tänker”. Om Margot blott varit lika mån om yttrandefriheten när det gällde judiska organisationer som hon är mot palestinska? Eller för den delen sin egen befolkning som inte har yttrandefrihet och lider av den svenska tigerns tystnad? För BDS-rörelsen är det en yttrandefrihetsfråga och en äganderättsfråga att få driva kampanj för ekonomisk, akademisk och politisk bojkott av Israel. Privata individer och civila organisationer bör få säga vad de vill och spendera sina resurser hur de vill. Palestinierna har givetvis full rätt att uppmana till bojkott av Israel, israeliska företag och eller privatpersoner. De ligger i krig med Israel. Men det är inte vad det här handlar om.

För de har redan den rätten i Sverige och på andra ställen. Vad det handlar om är varför de ska ha internationella lagar som ställer sig på deras sida? Lagar som tvingar även de som inte håller med om att bojkott och isolation är rätt väg att gå. För när det plötsligt är alla mot den enda judiska staten på jorden ser det ut som uppdaterad ariseringspolitik. Arisering 2.0.

7 aug 2017 i Kyrkans tidning: ”Kabinettsekreteraren vid utrikesdepartementet Annika Söder (S) deltog också i panelen under BDS-seminariet i Almedalen. Ledde seminariet gjorde Pierre Schori (S). Stöttade kyrkoledningens lobbying för BDS på Facebook gjorde Ulrika Modéer (MP), statssekreterare på utrikesdepartementet för ministern för internationellt utvecklingssamarbete Isabella Lövin (MP).”

För avsnittet på Soundcloud klicka här!