INTERMEZZO

”Utanför taggtrådssrullarna bevakade domare Sandström, ordförande för UNSCOP. Ingen visste vilka slutsatser han hade dragit.”

– Terror out of Zion, J. Bowyer Bell, 1976

2014 blev den svenska tigern det första av djuren från Väst att erkänna den Palestinska Påfågeln. Att tigern föredrar den Palestinska Påfågeln framför den Israeliska juden är sedan gammalt. Men Tigern säger själv att det inte alltid varit så. Att den under kriget “bara ville hjälpa juden”. Och att den efter kriget “inte gjorde annat än att hjälpa juden!” Men att den lärt sig att “juden inte vill ha någon hjälp, aldrig visar tacksamhet för den hjälp den får och bara ställer till problem”, den hårda vägen. Av bitter erfarenhet. (FÖR ATT LYSSNA KLICKA HÄR!)

Efter kriget drev Förintelsens överlevare runt planlöst i Europa som mänskliga skelett. De kunde inte återvända till sina hemländer eftersom de hade försökt mörda dem. De ville inte återvända till sina hemländer eftersom de hade försökt mörda dem. Vissa hamnade i uppsamlingsläger. Andra läger än de tyskarna upprättat men illa nog ändå. Många ville ta sig till brittiska Palestina. Men araberna ville under inga som helst omständigheter se en judisk invandring till landet och britterna ville inte öka de spänningar och den oro som redan präglade mandatet. Den judiska motståndsrörelsen bröt regelbundet blockaden till sjöss. Judiska flyktingar tog sig i små båtar från Europa till Palestina. De som stoppades skickades till interneringsläger på annan ort, vanligtvis Cypern. I det läget beslöt sig den israeliska motståndsrörelsen för att ta till ett desperat PR-stunt. De köpte ett stort skepp och fyllde det med 1600 män, 1282 kvinnor, 1017 unga. 655 barn. Totalt 4554 illegala flyktingar utropade att de skulle bryta den brittiska blockaden. Att fartyget, som döpts till Exodus 1947, skulle stoppas var givet. Förhoppningen var att det skulle väcka sympati för deras sak. Vilket det gjorde. Det inspirerade till en mycket populär roman av Leon Uris ”den största bestsellern sedan Borta med Vinden” läst av femton eller femtio miljoner enligt trailern till storfilmen från 1960 med Mr. ”Blue-Eyes”, Paul Newman själv, i en av huvudrollerna.

Konvojen bordades av brittisk militär innan det nådde kusten. ”Det här är flyktingskeppet Exodus 1947. Före gryningen idag attackerades vi av fem brittiska krigsfartyg och ett kryssningsfartyg på ett avstånd av 17 miles från Palestinas kust, i internationellt vatten. Angriparna öppnade omedelbart eld, slängde gasbomber och rammade vårt fartyg från tre håll. På vårt däck är en död, fem döende och 120 sårade.” Efter tre timmar var striden över innan besättningen insåg att de var tvungna att segla i hamn för att inte fartyget skulle sjunka. I slutändan skulle resultatet vara tre döda och ett tjugotal sårade. När skeppet stävjade in i hamnen i Haifa kunde folkmassorna bakom taggtrådsstängslen se ”ett stort hål i sidan, en röra av trasiga rör läckandes vatten och ånga, utströdda ägodelar, flisor av trä, dinglande räcken” där trängdes de tusentals flyktingarna ”klädda i trasor”. I hamnen väntade tre fångfartyg för att föra tillbaka flyktingarna till Europa. Efter att de förts från Exodus seglade de direkt iväg igen. ”Allt som var kvar var skrovet på båten och några uttråkade brittiska vakter.” Cypern blev dock inte slutdestinationen. Exodus 1947 försvann på Medelhavet.

Eftermiddagar på sommaren i Haifa är det varmt och dammigt. Med vilka känslor Emil Sandström betraktade den mänskliga tragedi som utspelade sig framför honom får vi inte veta. Men det är samma Emil Sandström som i Intermezzot till avsnitt 6.4 av DEKONSTRUKTIV KRITIKs ”DET HÄR ÄR EN svensk TIGER!” ges äran för att ha tagit fram delningsplanen som låg till grunden för staten Israels bildande.

”Efter att själv ha bevittnat hur den brittiska militären förvägrade bräckliga Förintelse-överlevare tillträde till Haifa blev han övertygad om nödvändigheten för en fristad åt det Judiska folket. Resten är historia” skrev svenske Tomas Sandell i Jerusalem Post 2017. Hade det inte varit för Emil Sandström hade ”FN gått med på arabiska krav och inte erkänt Israel” enligt Sandell. Det är en minst sagt romantisk bild av Sveriges relation till Israel.

Det var engelsmännens överlämnande av territoriet till FN som ledde till att Emil Sandström utsågs som chef för den kommission som ledde till utropandet av den judiska staten. Varpå fem arabländer, samtliga FN-medlemmar, anföll det nybildade landet och fredsfacklan fördes över till Folke Bernadotte som helt sonika förkastade Sandströms plan och tog fram sin egen.” För den planens skull mördades Bernadotte.

Den 31 maj 2010, 63 år efter Exodus 1947 bordats av brittiska soldater, bordar israeliska militärer det turkiska skeppet Mavi Marmara och de andra skeppen som deltar i Ship to Gaza. De andra skeppen gör passivt motstånd men använder inte våld. På Mavi Marmara gör cirka fyrtio hårdföra aktivister från den turkiska muslimska välgörenhetsorganisationen IHH väpnat motstånd. Israelerna börjar inte skjuta förrän en av aktivisterna försöker ta ifrån en soldat dennes vapen. Resultatet är nio döda. Åtta turkiska medborgare en amerikansk medborgare av turkiskt ursprung.

Sverige, EU och världssamfundet är omedelbart fördömande av den israeliska aktionen. Elva svenskar är med på någon av båtarna i flottan som kallar sig Freedom Flotilla och utgör Ship to Gaza. SVT Aktuellt intervjuar dåvarande utrikesminister och före detta svenske statsministern Carl Bildt om den israeliska räden mot konvojen. ”Det handlar om att övertyga Israel självt att det man har begått är ett folkrättsbrott och att det här inte kan fortsätta. Det är negativt för Israels anseende. Det är negativt för fredsmöjligheterna. Det visar att man i grunden bedriver en alldeles omöjlig politik i Gazafrågan.” Carl Bildt får frågan om Israel har ”brutit mot Folkrätten?” och svarar ”Alldeles entydigt.” utan att darra på manschetten. Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet, får tillfälle att säga att: ”Detta är ett agerande av mördare. Och de gör detta i strid med internationell lag, i strid med det internationella samfundet, och de sätter sig över alla lagar och regler. Det är orimligt.” Maria Wetterstrand, partiledare (språkrör) för Miljöpartiet, förvirrar tittaren med en liknelse som inte är begriplig över huvud taget: ”Tänk tanken att ett annat land till exempel något land i Afrika, hade först utsatt ett område för så hårt tryck att man skapar social misär och sen när man skickar förnödenheter dit, skulle anfalla dessa, och skjuta ihjäl människor, hur skulle världen ha reagerat då?” Och Mona Sahlin som vid tillfället är partiledare för socialdemokraterna ”tycker att det är ett fullständigt rimligt krav att kräva en suspendering av EUs handelsavtal med Israel”.

Konvojen som kallar sig själv för ”Freedom Flotilla” kan vid en första anblick verka som en modern iscensättning av Exodus 1947. De turkiska arrangörerna har säkerligen sett det så.

Men det är en hel del som skiljer de båda tillfällena åt. Ship to Gaza är nämligen inte fartyg lastade med flyktingar från Förintelsen. Gaza är inte det brittiskt kontrollerade området Palestina 1947. Israel drog sig ur Gaza redan 2005 varpå Hamas vann det första demokratiska val som hållits i området. Hamas gick bland annat till val på att avskaffa demokratin vilket de prompt gjorde så fort de hade vunnit. Säg vad du vill om Hamas men kom inte och säg att de aldrig har uppfyllt ett vallöfte. De gick också till val på att förgöra Israel, vilket kanske ännu inte är uppfyllt men de jobbar på det och har gjort sedan de vann valet. De började därför attackera vägövergångarna till grannlandet med missiler och bomber så fort de vunnit.

Israel reagerade med blockaden. Blockaden är alltså konsekvensen av att Hamas inte nöjde sig med tillbakadragandet utan fortsatte kriga. Blockaden tillåter dessutom införsel av förnödenheter. Dock inte förnödenheter som Hamas kan använda för att bygga smuggeltunnlar för vapen och terrorister. Ingen förnekar att palestinierna på Gaza lider svår nöd för det gör de. Att det till största del skulle vara Israels ansvar att så är fallet går med lätthet att avfärda. För vad skulle Israel annars göra? En demokratiskt vald totalitär regering attackerar dem. Israel hade kunnat radera Gaza från kartan på en kvart med bombflyg utan andra problem än nattsömn och tungt samvete. Den möjligheten hade de då, och den möjligheten har Israel nu, men väljer istället att stänga gränsen.

(Enligt de senaste gallupundersökningarna skulle Hamas vinna på Västbanken med om det var val idag. Hamas Ismail Haniye skulle få 49 procent mot Abbas 42 om man nu tror på sådant hokus pokus: )

Redan året efter, 2011, kan du i boken ”Turkey, the Global Muslim Brotherhood, and the Gaza Flotilla” av säkerhets- och terrorexperten Steven G. Merley läsa att ”Det finns starka bevis som pekar mot turkiska statens inblandning i Gaza-flottiljs-incidenten, med turkiska regeringens stöd slussat genom turkiska muslimska brödraskapets nätverk. Sedan 2006 har Turkiet blivit det nya centrumet för det globala muslimska brödraskapet. IHH, som köpte ledarskeppet Mavi Marmara, var medlem i Unionen för God Välgörenhet som leds av Shejk Youssef Qaradawi, Muslimska brödraskapets andlige ledare.” I Ljusets fiender citerar Johan Lundberg ett tal av Qaradawi: ”Jag vill skjuta Allahs fiender, judarna (publiken jublar) och de kommer att skjuta mig. Och så kommer jag att sluta mitt liv i martyrskap” varpå publiken jublar igen. (sid 189, Ljusets fiender”, Johan Lundberg)

Några år efter bordningen och det dödliga våldet på Mavi Marmara kommer det ut att fem av de som dog hade uttalat en önskan om att bli ”Shaheed”, alltså martyrer, varför man egentligen måste se deras död som något positivt. Både för att de själva anser det positivt att dö martyrdöden med alla belöningar i himlen det innebär, blink, blink; nudge, nudge, och för att de nu är döda och antagligen inte fått någon belöning utan dog som oskulder.

Hamas i Gaza tillhör det globala Muslimska brödraskapet. Den turkiska och israeliska regeringen försöker släta över dödsfallen 2013, Israel ber inte direkt om ursäkt men typ. De ber om ursäkt för “operativa misstag” samt lovar ersättning till martyrernas familjer, så tar det inte mer än några år innan låtsaskompisarna Erdogan och Bibi Netanyahu gjort slut igen.

Erdogan ger allt oftare uttryck för antisemitiska idéer. Han anklagar ofta miljardären George Soros för att finansiera försök att avsätta honom med tillmälen som skulle få Ungerns Viktor Orban att generat utbrista ”Dude, tona ner judehatet lite – less is more!” och även om man inte råkar just kritik av George Soros som person behöver vara antisemitism ger Erdogan uttryck för ett irrationellt hat mot ränta som hotar att störta Turkiets ekonomi ner i en avgrund. I ”Foreign Policy” argumenterar Erdemir och Lechner den 24:e december 2018 för att Erdogan inte bara utnyttjar antisemitiska myter i ett samhälle som  redan svämmar över av konspirationsteorier såväl som konspirationer för att stärka sin makt utan även tror på dem själv. Han har vid flera tillfällen refererat till en ”förrädisk ”ränte-lobby” som arbetar bakom kulisserna” och ”hans fördomar hotar att släpa den turkiska ekonomin in i en katastrof”. Erdogan förkastade ränta så sent som 2018 som ”all ondskas moder och fader”. Han ser det som ett ”utpressningsverktyg och har jämfört det med att handla med heroin”. Han insisterar också på att hög ränta leder till hög inflation. Inom ekonomi tror de flesta av goda skäl att det är tvärtom. Författarna tror att att ”Erdogans antipati mot ränta har sitt ursprung i hans ofta motstridiga övertygelser som sträcker sig från det religiösa till det konspiratoriska”. I Islam är ränta haram, alltså förbjudet men i ”nutida turkisk islamism, såsom den tolkas av Erdogans politiske mentor de senaste trettio åren, förre premiärministern Necmettin Erbakan, är ränta ett verktyg som används av judarna för att kontrollera världshändelser” så det kan vara en kombo. När Erdogan 2013 skyllde de stora protesterna mot honom på ”räntelobbyn” förstod alla turkar det som västvärldens media missade. Medvetet eller oavsiktligt. Erdogan menade inte bankverksamhet i allmänhet. Han syftade på judar.

Ytterligare en väsentlig skillnad på Ship to Gaza och Exodus 1947 är att de som åkte med Ship to Gaza inte var Förintelseöverlevare. De var välbeställda akademiker från övre medelklassen, politiker och konstnärer. Utöver kändisar som deckarförfattaren Henning Mankell fanns där också:

1. Ulf Carmesund, teolog och internationell sekreterare i Sveriges kristna socialdemokratersförbund Broderskapsrörelsen. Numera, efter att de ändrat stadgarna för att tillåta andra religiösa uttryck än kristendom, heter de Tro & Solidaritet. Förslaget var Omar Mustafas. Samme Omar Mustafa som valdes in till socialdemokraternas verkställande utskott bara för att tvingas avgå innan tillträde efter en kampanj i media. En kampanj han beskrev som islamofob. 2019 har två oberoende källor bekräftat att Omar Mustafa är medlem i Muslimska brödraskapet. Ledarsidorna och Sameh Egyptsson. Det var på Broderskapsrörelsens uppmaning som Socialdemokraterna slöt ett avtal om att få in fler muslimer i rikspolitiken. Det var Broderskapsrörelsen som i avsnitt 5.2 av ”DET HÄR ÄR EN svensk TIGER!” tillsammans med SSU och några ledande företrädare inom arbetarrörelsen påstås ha bidragit till ”svängningen” från den så kallade Erlander-linjen till den så kallade Palme-linjen. En distinktion som först nu kan beskrivas bäst som perioden då man hatade judar men höll tyst om det och perioden när man återigen kunde tala. Men med ny terminologi. rörelsens tidning Broderskap (nr 10, 1971):
”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”

2. Mehmet Kaplan, Riksdagsledamot (mp), tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd, och ordförande för Sveriges unga muslimer och framtida bostadsminister i Stefan Löfvéns första regering med Miljöpartiet. . Precis före fem på morgonen den 31 maj 2010 twittrade Mehmet Kaplan ”de försöker nu borda oss; OBS! INTERNATIONELLT VATTEN!”. 2016 tvingas han avgå som bostadsminister i den rödgröna regeringen efter att ha fotats på en middag med det högerextrema nationalistiska Grå Vargarna. Han har sedan dess avslöjats tillhöra Muslimska brödraskapet och stå Erdogan nära. Så sent som måndagen den tionde december 2018 kan jag läsa på ledarsidorna.se

”att Kaplan numera är engagerad biståndsorganisationen Muslim Aid” som ”har mycket starkare band med Muslimska Brödraskapet än någon annan organisation i Europa” och Onsdagen den 20 februari 2019 har ledarsidorna.se rubriken ”Regeringen Löfven genomförde officiellt besök i Turkiet. Försökte sopa igen spåren efter sig” och avslöjar att ”den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan, MP, genomfört officiellt besök som företrädare för Sverige utanför det officiella programmet och det diplomatiska protokollet. Resorna har dolts genom ombokningsbara biljetter och att någon annan betalat för resorna till och från Ankara. De enda spår som lämnades var de fototillfällen som genomfördes i Turkiet där Mehmet Kaplan presenteras som svensk minister på officiellt besök och med en av president Erdogans medarbetare som presskontakt och formellt sett officiell medlem i den svenska delegationen.” mer om både Omar Mustafa och Mehmet Kaplan kan du få reda på om du lyssnar på DEKONSTRUKTIV KRITIK – med Johan Westerholm eller DEKONSTRUKTIV KRITIK med Sameh Egyptson.

3. Mattias Gardell, som utöver att vara Initiativtagare och språkrör för Ship to Gaza Sverige är författare och professor i religionshistoria vid Uppsala Universitet. Hans citat inleder Johan Lundbergs bok ”Ljusets fiender” om den oheliga alliansen mellan svensk vänster och politisk islam: ”Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.” Han anser att Muslimska brödraskapet ska betraktas som en muslimsk folkrörelse, ”en slags socialdemokrati, om än med moralkonservativa inslag.” Tisdagen den 8:e januari 2019 kan jag läsa på Ledarsidorna.se att ”Ett annat exempel på Gardells bidrag är den rapport till den turkiska regeringstrogna tankesmedjan SETA som han skrev under 2018. Där lägger han grunden för den uppfattning om strukturell islamofobi i det svenska samhället och staten… …Denna rapport är att betrakta som ett renodlat beställningsarbete från det turkiska regeringspartiet AKP och det Muslimska Brödraskapet.”

Under hyllningsdemonstrationen till ”hjältarna” från Ship to Gaza, på Sergels torg i Stockholm, syns Mattias Gardell på podiet mottagandes folkets jubel i form av den tidsbeprövade frasen ”BOJKOTTA ISRAEL! BOJKOTTA ISRAEL!”

I Dagens Arena den 1 juni 2010 kan jag under rubriken ”Dags att prata bojkott” i en krönika av socialisten och aktivisten Per Wirtén läsa att det är ”Detta är en parallell till 1960-talets Freedom Rides när aktivister från norra USA åkte bussar in i den segregerade Södern.”

Dagens Arena beskriver sig som partipolitiskt obunden men tillhör den fackföreningsanknutna tankesmedjan Arenagruppen och startades med 4.5 miljoner i bidrag från LO som del av deras nya mediastrategi. Den bedriver socialistisk opinionsbildning för socialdemokraterna.

Det är svårt att tro att Per Wirtén är så obildad och okunnig att han inte känner till Exodus 1947 utan istället jämför Ship to Gaza med när medborgarrättsrörelsen i USA bussade svarta elever till vita skolor. Han har nämligen skrivit minst en bok om konflikten i Mellanöstern. Om han missar den uppenbara referensen för att han inte känner till Exodus är det inkompetens på hög nivå. Annars är det att illvilligt dölja historien och få det att verka som att vänsterrörelsen kommit på det här med att bryta landblockader med skepp för att få sympati i media helt på egen hand och dölja den historia som varit. Då är det jävligt illa.

Islamisterna i IHH har nära band till premiärministern, presidenten Erdogan och AKP.  Både Erdogan, AKP och IHH har ofta gjort antisemitiska utfall. När Mavi Marmara som var IHHs eget skepp skulle segla i maj 2010 sjöng de 600 aktivisterna som samlats där sånger med om hur mycket de hatar judar. I en opinionsartikel på svt skriver Lisa Abramowicz: ”2005 lämnade Israel Gaza. Ockupationen avslutades. Detta sågs som en seger av Hamas som började attackera södra Israel och de gränsövergångar som används för personer och varor. Situationen förvärrades ytterligare efter Hamas kupp mot PLO 2007. Blockaden infördes för att förhindra införsel av vapen. Den har aldrig varit total. Förnödenheter har införts även under brinnande krig.”

I två veckor verkade det som att fångfartygen med de judiska överlevarna från Exodus 1947 hade försvunnit på Medelhavet. De som väntade båtarna till läger på Cypern väntade förgäves. Cypern blev inte slutdestinationen. Engelsmännen hade bestämt sig för att tillämpa den nya flyktingpolitiken som fastslog att flyktingar skulle återbördas till de länder de kom ifrån. Bara det att ingen ville ha dem. Precis som innan kriget när de ville fly från Tyskland. Eller under kriget när de flydde varthän massakrerna än började. Dessutom ville de själva inte tillbaka. Fängelseskeppen engelsmännen använde sig av var sådana med öppna burar på däck. I de burarna satt flyktingarna. Det såg inte bra ut för England. Fartygen döptes i pressen till ”flytande Auschwitz”. Engelsmännen gjorde förhållandena avsiktligt dåliga för att få flyktingarna att gå av i Séte i Frankrike. Fångarna vägrade. Till slut blev engelsmännen tvungna att skicka tillbaka fångarna till Tyskland. Den 9:e september anlände de till hamnen i Hamburg där de möttes av beväpnade brittiska trupper och tysk polis. Bilderna av de judiska flyktingarna som förs av fartygen av beväpnad militär uppbackad av tysk polis med schäferhundar bara två år efter att dödslägren hade befriats behövde inte förklaras som ett misslyckande. Det var ett. Att just det ögonblicket skulle förändrat Emil Sandström på något djupare plan är märkligt. Ville han se utmärglade flyktingar bakom taggtråd var Europa fullt av dem. Varför just den dagen skulle haft större skäl än andra att övertyga just Emil Sandström om att judarna behövde ett eget land finns skäl att tvivla på.

 

 

 Kapitel 54

Pengarna på rymmen!

”Jag bryr mig väl inte om judar hit eller dit? Det är bara att de är bråkmakare är de inte?”

. Exodus, film, 1960.

Det är lätt att gå vilse. Lätt att glömma vad det var du letade efter. Då kan det vara bra att upprepa de steg som ledde till den punkt du befinner dig på nu. Du söker den tystnad som symboliseras av en svensk tiger från 1941. Den är dock inte tigerformad. Vad du istället har hittat är att svensken tiger om det som kallas för världshistoriens största brott. Om ett brott begåtts bör det lösas som ett brott. Andra världskriget lämnade en hel del lik efter sig. Metodiken du följer är alltså denna. Om det är ett brott måste brottet först definieras. Folkmordet var ett rån som blev till massmord. Den politik som ledde upp till det kallades för ariseringspolitik. I förra avsnittet visade jag hur ariseringen genomfördes i Sverige. Censurlagar om att skriva negativt om Tyskland infördes redan 1933 från den tyska politikens införande innan militärt hot förelåg. Tjugo procent av omsättningen av svensk utrikeshandel var med Tyskland vilket för Sverige var viktigare än inte bara judar i andra länder utan också sina egna judiska medborgares rättigheter. Jag säger inte det här för att vara elak eller anklaga dig eller ge dig skuld. Jag säger det dels för att varna dig. En stat som kan bete sig så mot sina egna medborgare för att de är judar och aldrig erkänna det är en stat som kan göra det mot vilken medborgare som helst. Även dig.

Men mest för att man måste känna till Ariseringen för att förstå vad som hände från det att Hitler tog makten i Tyskland. Brottsutredningar brukar nämligen också vilja undersöka vilket motiv som kan ligga bakom brottet. Bakom högen med lik finner vi judehat men också pengar. Kanske till och med hat mot pengar, eller hat mot att andra har pengar? I det kollektiva undermedvetna är juden inte mycket mer än en påse pengar med ben. Ariseringen förklarar hur rånet gick till men inte vart pengarna tog vägen? Där är du nu.  Motivet är hat men eftersom offret saknar alla sina tillgångar kan det vara en bra idé att göra det deckare alltid gör i romaner och filmer när de har slut på andra idéer – ”följ pengarna!”

Och snälla, bespara mig kommentaren om att ”det är klart att juden är ute efter pengarna!” Jag ser själv ironin i det hela. Juden på jakt efter det försvunna judeguldet. Det är superroligt – jag hajar det. Som att Bendel smyger sig in på filmduken efter att Pettersson somnat i Mias armar och publiken gått hem för att sno tillbaka sina pengar. Hittar du pengarna så hittar du den skyldige. Där borde i alla fall största delen av ansvaret ligga. De som styrde Sverige, politiskt och kulturellt, under Olof Palmes barndom var socialdemokraterna.

Jag vill också att du slutar oroa dig för även om det skulle vara så att du är hopplöst vilse här i dödsriket med mig som enda sällskap. Vilket nu när jag skriver det ”högt” kan tyckas vara skäl nog att oroa sig bara det utan att för den sakens skull också vara vilse i dödsriket men som jag sa till dig när vi påbörjade den här färden så har jag varit här förut. För mig är tidslinjen spikrak och klar. Det kommer det att vara även för dig när resan är över och du kan titta på den sträcka du tillrättalagt. Men till vidare får du nöja dig med vetskapen om att du i det här avsnittets jakt på pengarna kommer att få lära dig att Riksbanken inte var fristående under kriget utan ”ställd under riksdagens garanti.” Att ”förvaltningen sköttes av 7 fullmäktiga att ”Sex av dessa utsågs av riksdagen och en av regeringen.” och att ”Den som utsågs av regeringen var även ordförande.” Ordförande för Riksbanken 1941-1948 – alltså under större delen av kriget ända fram tills året då Israel grundades – var Dag Hammarskjöld.  ”Chefen för Riksbanken utsågs av riksbanksfullmäktige.” Det blev en man som hette Ivar Rooth. ”Guldaffärerna med Nazityskland efter Kreugeruppgörelsen hade direkt samband med det svensk-tyska handelsavtalet från senhösten 1941, som i sin tur var ett centralt instrument för den svenska neutralitetspolitiken.”

I de två statliga utredningar som vi ska gå igenom i det här avsnittet avgränsas utredarna av ”just neutralitetspolitiken eftersom Denna allt övergripande politik innebar svåra avvägningsfrågor som kommissionen varken har haft anledning eller möjlighet att gå in på i denna rapport.” sid 14 eftersom Sverige fortfarande är neutralt och bedriver neutrallitetspolitik år 1999 när rapporten publiceras.

Men där kan jag också läsa att ”Riksbanken återlämnade 7,1 ton guld till Banque Nationale de Belgique år 1949 och cirka 6 ton guld till De Nederlandsche Bank år 1955.”

Och att ”En annan viktig fråga som de allierade hade drivit under förhandlingarna var återsändandet av ”icke önskvärda” (obnoxious) tyskar och man överlämnade en förteckning över de tyskar som borde repatrieras. Frågan om eventuellt återsändande behandlades dock till slut som en intern angelägenhet som svenska myndigheter hade att pröva från fall till fall.” sid 321

Kanske tycker du inte att de här lösryckta godbitarna säger dig något? Jag minns från när jag var liten att en av min fars kollegor berättade att på hans skola i Umeå var det bara han och en annan kamrat som hade varit öppet på Englands sida under kriget. Resterande av det åttiotalet eleverna hade varit pro-Tyska. Inte på riktigt med vapen i hand givetvis, utan på samma sätt som generationen efter skulle dela upp sig i de som gillade Elvis och de som gillade Tommy Steele. Vilket för dig som är yngre var två popstjärnor. De enda två popstjärnor som fanns i en tid då distributionskanalerna begränsades mer än idag när internet gör distribution omedelbar och billig.

När jag läser om att svenskar under kriget satte en heder i att aldrig välja sida oavsett vilken kombattant som vunnit ett eller annat slag i kriget eftersom som Sverige var neutralt tänker jag på det. Barn är ärligare än vuxna, har svårt att hålla hemligheter och speglar vuxenvärlden i sina lekar.

Tysklands upprustning under trettiotalet, efter att Hitler tog makten, borde också varit en anledning till att de svenska industrierna i norr gick så bra, gav arbete och bidrog till att bygga upp den socialdemokratiska folkhemsdrömmen – välfärdssamhället.

Handeln var alltså strategiskt viktig för båda ländernas överlevnad. Sverige behövde framför allt bränsle, kemikalier och olja (ffa olja som smörjmedel till maskinerna i industrin) och Tyskland behövde järnmalm, trä och kullager.

Skälen för Tysklands upprustning, i Sverige innan kriget måste varit påtagliga och verkat rationella. De betalade din pappas lön och gav staten inkomster till välfärdsstatens uppbyggnad. Min fars kollega måste tett sig som en idiot i de andra barnens ögon. Han bet ju den hand som födde dem och deras familjer.

Efter kriget hade Sverige varit neutralt, men hade ”i hemlighet” varit på ”de allierades sida”. Alla svenskar gick från att tala tyska som andraspråk till engelska på en natt som om det var en omläggning från vänster- till högertrafik. Omställningen i maj 45 torde fått den senare högertrafikomläggningen att verka enkel i jämförelse.

Efter kriget blir Sverige också, trots sitt påstått hemliga stöd till vinnarna tvunget att återlämna 7133 kg, 7.1 ton, guld till Belgiens riksbank och sex ton guld till Hollands dito. Överlämningen till Belgien sker under största möjliga inhemska tystnad. Holland nekas först. Enligt svenskarna saknade Holland bevis. Tydligen är det inte tillräckligt för svenskarna att Tyskland invaderat Holland och ockuperat det i flera år? Holländarna gav sig inte och några år senare, 1954, lyckas de få fram bevis för att i alla fall 1.3 miljoner guldmynt, floriner, som tidigare varit deras nu befann sig i den svenska riksbankens kassavalv. Det går inte att lämna tillbaka en påse med 1.3 miljoner guldmynt på ett löst och ledigt sätt. Det väger för mycket. Högst motvilligt kom Sverige dragandes med pengasäcken.

Hur det kommer sig att Sverige satt på belgiskt och holländskt guld är en viktig pusselbit för att förstå den tystnad som omgärdar Sveriges agerande under andra världskriget. Efter kriget åtog sig Sverige ”att likvidera all tysk egendom.” Uppskattar till 378 miljoner kronor. Av det skulle 150 miljoner gå till tyskarna som led av stor nöd.” Kan jag läsa i utredningen som gjordes i slutet av 90-talet. Återstoden skulle i stort sett gå till att återbetala rövat guld. Med tyskarnas egna pengar! Eller stulna av tyskarna vem vet? Inte var det Sveriges pengar i alla fall! Om det blev något över skulle svenska företagare som inte fått betalt av tyskarna få det.  

Sverige åtog sig också att betala 75 miljoner till återuppbyggnad av ”de krigshärjade länderna”. Som lån eller som lån svenskarna redan hade men kunde tänka sig att efterskänka.  Samt ”50 miljoner kronor för gottgörelse och hjälp till ny bosättning nazioffer.”

Det låter väldigt storsint men: ”I gengäld skulle de allierade upphäva de s.k. svarta listorna och friställa de svenska tillgodohavandena i USA.” Varför var svenska företag och tillgångar svartlistade i USA? Kanske har det något att göra med alla tyska tillgångar i Sverige? Och alla svenskars tillgångar i Tyskland som efter kapitulationen plötsligt tillhör de allierade.

Den svenska tigern hade ingen lust att lämna över den tyska örnens skatter, eller sina egna, till den ryska björnen, den amerikanska örnen och den brittiska bulldoggen. ”Björnen skulle ändå bara supa bort pengarna” förklarade Tigern. ”Och den amerikanska örnen och den brittiska bulldoggen vill bara ge dem till krigsoffer. Vad ska krigsoffer med pengar till?”

I den svenska rapport vi ska gå igenom härnäst konstateras att ”Från svensk sida påpekades att även om man erkände att de ockuperande makterna hade övertagit makten i Tyskland och att de allierade följaktligen i vissa avseenden hade ställningen av en regering i Tyskland, så var i alla händelser förhållandet sådant att, enligt i de flesta länder och även i Sverige tillämpad rätt, inte ens en nationell tysk regering kunde erkännas ha laglig befogenhet att överta eller disponera över tyskägd privat egendom i andra länder. Samtidigt framhölls dock att den tyska egendomen, såväl privat som offentlig, ställts under officiell svensk kontroll genom Flyktkapitalbyrån.” (sid 318 1999:20)

Flyktkapitalbyrån bildades redan sommaren 1945. Samma sommar som Folke Bernadottes boks ”Slutet” kom ut. Det var den svenska tigerns sätt att förekomma kraven som den visste skulle komma från Björnen, Bulldoggen och den amerikanska Örnen.

Den visste det för att den amerikanska örnen och Bulldoggen hade sagt det året innan. I ett avtal som kallas för Bretton-Woods, från 1944, hade de allierade redan bestämt att den tyska örnen skulle hindras från att någonsin kriga igen. Det var givetvis inte huvudpoängen med avtalet som fick sitt namn efter den stad där mötet hölls. 44 länder deltog och skrev under. Alla allierade länder och de som stödde dem inklusive Sovjetunionen. Sverige var inte ett av länderna som skrev på. Pappret formade den ekonomiska världsordning som skulle dominera världen efter andra världskriget. Den bestämde att dollarn skulle knytas till guldet och växelkursen till räntan och två institutioner skapades samtidigt för att upprätthålla systemet. Idag kallas de Internationella valutafonden och Världsbanken. Tanken var att minska instabiliteten i det finansiella systemet som ansåg hade bidragit till att det blev krig. Samtidigt ville man försäkra sig om frihandel. Idén att knyta växelkurser till guld genom ränta höll bara i tre decennier. I början av sjuttiotalet och den lågkonjunktur som utlöstes av Oljekrisen övergavs den så kallade guldmyntfoten som knöt valutor till guld och lät valutorna sväva fritt. Världsbanken och IMF finns fortfarande kvar och Sverige är numera medlem i Bretton-Woods. Men i samband med avtalet 1944 fanns också en idé om att de tillgångar som de allierade tog eller återtog från axelmakterna skulle deponeras i en särskild fond för återuppbyggnad av framför allt infrastruktur. På det sättet förhindrades också Tyskland från att använda sina pengar till att bygga upp Nazismen igen.

Det ska vi nog bli två om tänkte den svenska tigern och svarade med ”Flyktkapitalbyrån”. Den tyska örnen hade skjutit sig själv i huvudet och var tillfälligt hjärndöd. Båda vingarna var brutna på flera ställen och kroppen var illa åtgången. Den kunde knappast representera sig själv. ”Flyktkapitalbyrån var organiserad med en styrelse på sex ledamöter. Ordföranden, justitierådet Emil Sandström, var även chef för byrån.” (sid 329)

Emil Sandström hade en intressant karriär. Hans CV är omfattande. Om man ville få något viktigt gjort mellan 1918 och 1955 då var Sandström killen man ringde. Hans CV är så ljust att det skulle kunna lysa upp den mörkaste gruvan i Mordor. Det står inte mycket om studietiden vid Uppsala universitet. Men han utbildade sig samtidigt och till samma saker som de ledande företrädarna för den värdenihilistiska skolan som också var socialdemokratins ledarskap. Han tjänstgjorde till och med samtidigt som Torsten Nothin vid Göta hovrätt. Han fick utlandstjänstgöringar och utredningar. Bland annat kan du läsa att han hade varit ”utredningsman angående tysk egendom i Sverige mellan 1945-46”. Det var alltså Emil Sandström som var ensamutredare när det gällde tyska, eller judiska, tillgångar i Sverige. Det var hans utredning som lade fram förslaget att en myndighet skulle bildas för att förvalta pengarna och se till att de inte hamnade i fel händer. Vilket enligt uppdraget alltså var andra än svenska händer.

En ny myndighet blev lösningen eftersom en ny myndighet alltid är lösningen på svenska samhällsproblem. Vilka svenskar som helst i en utredning hade kommit fram till slutsatsen att Sverige behöver en ny myndighet men bara ett geni som Sandström kan komma på det helt själv! Regeringen insåg det visa i förslaget och gav det viktiga uppdraget att leda styrelsen för myndigheten till Emil Sandström. Som med regeringens godkännande utsåg ingen mindre än Emil Sandström till chef för den nya myndigheten. Det kan verka som mycket att lägga på en enda människa men vem annars skulle Emil Sandström vända sig till? Hade han vänt sig till den största experten i riket hade det varit Emil Sandström, och han hade antagligen sagt att det är bäst att vi låter Sandström sköta det här. I socialdemokratins gryning är Emil Sandström en statens Tom Hagen från Gudfadernfilmerna. Juristen som inte är med i familjen för att kunna verka oberoende av familjen åt familjen. Tom Hagens, som spelades av Robert Duvall, titel var ”consiglieri”. Den typen av uppdrag som Emil Sandström fick får man bara om man är en mycket betrodd tjänsteman. Man får uppdragen från regeringen. Den regeringen var socialdemokratisk och leddes av Per-Albin Hansson.

Enligt Staffan Thorsell hade byrån ”organiserats av svenska staten omedelbart efter kriget när de allierade segermakterna krävde att Sverige skulle beslagta tysk egendom och använda den för att betala krigsskadestånd och ersätta nazismens offer. Den svenska Naziguldkommissionen som i slutet av 1990-talet granskade byråns verksamhet var mycket hård i sina omdömen. De svenska byråkraterna gjorde ingen åtskillnad mellan tyska krigsförbrytare som flytt till Sverige och deras judiska offer som fått en fristad här. Båda riskerade att bli av med sin egendom.” (Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”)

I rapporten 1990:20 står det att ”Vidare avvisades av principiella skäl att tyska tillgångar i Sverige kunde användas till krigsskadestånd eller överföras till fonder för nazioffer.” (sid 320)

Vilka principer det är som förhindrar dig från att hjälpa offer för krigsförbrytelser blir vi tvungna att återkomma till.

 

Kapitel 55

Pengar tjänar inte någon

”Sanningen är obestridlig. Ondskan kan attackera den, okunskapen må förlöjliga den, men i slutändan är den ändå där” – Winston Churchill

Varför en utredning som skjutits upp i över femtio år plötsligt skulle få utföras är glädjande om lite misstänkt. Att den bara får ett år och femton dagar på sig att utföra uppdraget får varningsklockor att ringa. Det här är inte Dresdner Bank! Inga sju år och tusentals sidor här inte.

Den trettonde februari 1997, 52 år efter slutet på andra världskriget, tillsattes en kommission för att ta reda på om det hade funnits några judiska tillgångar i Sverige vid den här tiden. Kommissionen skulle utreda frågan, och om de hittade några sådana, ge svar på vad som i så fall hade hänt med dem? Det kunde röra sig om vad som helst. De ekonomiska sanktionerna mot judar började redan när Hitler tog makten. I takt med att de blev värre och värre försökte judar i allt högre grad, om de hade möjligheten, föra tillgångar utomlands. Det kunde alltså finnas bankkonton eller bankfack med värdesaker som tillhörde nu döda människor. Som neutralt land blev Sverige också ett centrum för att sälja stulna eller plundrade värdesaker vidare. I slutrapporten kan jag läsa att ”De allierades underrättelsetjänster bevakade under kriget naziregimens dispositioner av rövade tillgångar. På sommaren 1942 gjordes en amerikansk kartläggning av nazisternas konfiskering och plundring i de ockuperade länderna. Det totala värdet av all privat egendom som beslagtagits av tyskarna i berörda länder uppskattades då till flera miljarder US dollar.” (sid 27)

Direktivet fastställer att utredningen skulle vara klar ”senast den 1 mars 1998.” Varför en utredning som skjutits upp i över femtio år plötsligt skulle få utföras är glädjande om lite misstänkt. Att den bara får ett år och femton dagar på sig att utföra uppdraget får varningsklockor att ringa. Det här är inte Dresdner Bank! Inga sju år och tusentals sidor här inte. Även om de två rapporter som utredningen resulterade i är omfattande. Totalt flera hundra sidor. Även om den först inte klarade målet och sköts upp två gånger på rapportförfattarnas egen begäran. Första gången 11:e december 1997. Då får de till slutet av 1998 på sig. Bokstavligen. Deadline sätts till 30:e december. Utan hänsyn till vare sig julfirande eller mellandagsrea. Dessutom får de ett tilläggsdirektiv. De ska ge förtur åt Riksbankens guldaffärer med Nazityskland. Slutsatserna skulle resultera i en egen rapport som skulle vara klar bara sex månader senare.

Efter att den lämnats innan men innan deadline, i slutet av oktober, begär de uppskov och får det beviljat igen. Till 1:a mars 1999. Den tredje mars 1999 lämnas rapporten in. Resultatet skulle presenteras i en Statens Offentliga Utredningar med det talande namnet 1999:20 ”Sverige och judarnas tillgångar”.

Utredningen är så bra som den kan tänkas bli med de förutsättningar de hade. Området de skulle undersöka är enormt. Tiden obefintlig. Att de som är döda inte finns kvar för att peka ut sina tillgångar. Att de som förvaltar dem, stulit dem eller sålt dem vidare inte vill att någon ska veta. Författarna har fått förlita sig på skriftliga källor. Även det är vanskligt eftersom sådana kan ha tillrättalagts antingen när de skrevs eller i efterhand för att dölja sånt som ingen vill ska komma ut. Med så osäkert underlag är det svårt att dra slutsatser. Premissen är lika falsk som i ”En (O)moralisk handel?” men det här är nästan tio år tidigare. De kanske inte vet på riktigt? För de är kritiska. I alla fall för att vara på formell svenska i en statlig utredning. Det är passivt väldigt aggressivt.

Redan 1949 uppvaktade internationella judiska organisationer dåvarande justitieministern för att be Sverige spåra upp herrelösa judiska tillgångar. Om Sverige hittade några hoppades organisationerna att de skulle få pengarna för att ”återbörda deras ägodelar om möjligt”. Den svenska regeringen gjorde ingenting. Inga undersökningar, inga utredningar och således inte heller något tillgängliggörande. Fyra begäran skickades. Från fyra olika organisationer. Judar kan vara om inte en smula aggressiva så åtminstone något ”pushy”. Men svenskar har upphöjt passiv-aggressivitet, till en konstform; det är som byråkratisk budo; paragrafernas pugilister; diplomatisk dae jutsu. Eller vad man nu ska kalla en kampsport som helt går ut på att undvika konflikt. Tio år senare – i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet försökte judiska församlingen förlänga preskriptionstiderna för herrelösa tillgångar. Det gick inte heller. Vad ska man göra? Regler är till för att efterlevas. Oavsett om du själv lever eller inte. Därefter ville judiska församlingen få ut förteckningar över herrelösa tillgångar. De svenska bankerna duckade den bollen med hänvisning till banksekretessen.

Vad som börjat som en tragedi utvecklar sig efterhand till en springa-i-dörrar-fars a la ”Pettersson & Bendel”.

Det verkar som att någon eller några i alla fall försökt att redogöra för vad som hänt men att det sedan skrivits om så många gånger av andra att det till slut är så rörigt att det nästan är oläsbart. Mycket svårlöst. Mening för mening som byggts på. Först fakta – sen resonemang. Det som borde vara två separata stycken verkar ha saxats ihop så att varje mening motsäger föregående och blir motsagd själv i meningen efter.  

Från mitten av 90-talet börjar arkiv som varit stängda ett halvt sekel öppnas. Inte i Sverige givetvis men i andra länder. Det leder till ett tryck på flera av de länder som var neutrala under kriget att redovisa sin handel med nazityskland. I centrum för kontroversen står Schweiz. Skälet till att Schweiz inte blev invaderat under kriget är nämligen att det är i Schweiz som brottslingar har sina pengar. Och man rånar inte sin egen bank. Det vore ologiskt. Varför skulle tjuvar stjäla från sig själva? Hur rånar man ens ett land? Om du inte ställt dig själv den frågan någon gång så är det verkligen dags. Carpe Diem fast guldet så… Carpe Aurum? Det här var på den tiden som ett lands valuta var knutet till dess guldreserv. Idag, när pengar värderas i relation till andra pengar, är det lite krångligare, men det är lika så gott att vi börjar med grunderna. I vissa fall var det så lätt som att bara ta kontroll över riksbanken som när Hitler rullade in i Österrike 1939.  

Lite guld har de flesta länder i sitt eget kassavalv. Men det är bara hushållskassan för mindre nationella kriser och de där skorna du bara måste ha. I de flesta fall hade inte länderna det mesta av sitt guld hemma i valvet. Det låg istället i internationella depåer där flera länders riksbanker har sina guldreserver. En bankernas bank.  

Tyskland använde Bank of International Settlements med huvudkontor i Basel. Det skyddade dock inte tjeckoslovakernas guld. Det första tyska trupper gjorde när de intog Prag var att marschera in på tjeckiska Riksbanken och beordra dem att telegrafera BIS och flytta sina guldreserver – 23.1 ton – från sitt BIS-konto till tyska Reichsbanks BIS-konto. I samma bank. 27 ton flyttades också från deras konto i Bank of England – till tyskarnas konto i Bank of England. Svettigt värre! Men inte av kroppsarbete i alla fall gud ske lov! Den fysiska förflyttningen bestod i att bankpersonal körde vagnar med guld från ett valv till ett annat valv. Om ens det. Kanske flyttade de bara siffror på ett papper?

Tjeckerna hade skickat telegrammet baserat på, det felaktiga, antagandet att Bank of International Settlement skulle förstå att begäran skedde under vapenhot och därför ignorera ordern. Eller i värsta fall bara låtsas lyda den tills Riksbankschefen inte hade en tysk gevärspipa riktad mot sitt ansikte. Annars hade du ju så fort ditt konto var tomt kunna gå till din bank och fråga den som står längst fram i kön till kassan om den har ett konto i banken. Om den svarar ja tar du fram en pistol och riktar mot personen. Stegar fram till kassan och när kunden före är klar med din bankkamrat/rånoffer och beordrar honom att säga till kassören att sätta över hans pengar på ditt konto. En bank som rutinmässigt gick med på sådana fasoner kunder emellan skulle snart få slut på kunder. Även om den enda kund de skulle ha kvar skulle vara väldigt nöjd! Varför vissa tyckte det var moraliskt förkastligt att Bank of International Settlement gick på Tysklands linje. Som var att Tjeckoslovakien inte längre existerade och att deras guld, liksom deras land, nu var Tysklands. Till saken hör att Bank of International Settlements låg i Schweiz och avsåg sig vara neutral för att underlätta länders handel med varandra – även i krigstid! Banken hade grundats av framför allt en tysk vid namn Hjalmar Schacht. Som dessutom råkade vara ordförande för tyska Reichsbank i Hitlers nya Tredje rike. Ryktet säger att han skämtsamt brukade kalla Bank of International Settlements för ”min bank”. Montagu Norman, Chefen för Bank of England, var dessvärre en av de andra grundarna till Bank of International Settlements. Där både tjeckerna och tyskarna hade sina respektive BIS-konton, såväl som sina vanliga riksbankkonton. När han tog emot telegrammet från tjeckerna var det bara en order från en kund. Givetvis utförde han den. Det var visserligen en rätt ovanlig order med tanke på att den sa till honom att kunden ville överföra alla sina tillgångar till en annan kund som dessutom viftade med en pistol i ansiktet på den första kunden men regler är regler. I England ledde i alla fall hans beslut att lyda ordern ”från tjeckerna” till skandal i pressen och i underhuset. Det ansågs moraliskt förkastligt! Han anklagades för att finansiera fienden. För att gå brottslingars ärenden. Montagu Norman ansåg att han följde reglerna. Tjeckoslovakien fanns ju inte längre! Hur skulle han kunna veta om de tagit sabbatsår eller om det var mer permanent? En internationell bank skulle vara neutral inför ländernas mellanhavanden.

I praktiken blev Bank of International Settlements Hitlers bank under kriget. Schacht avskedades som tysk Riksbankschef av Hitler redan 1937 när Schacht hade motsatt sig fortsatt upprustning av armén. Han var pacifist. Det var inte Hitler. Schacht förstod nog inte riktigt att där han såg en kostnad såg Adolf en investering. Den som därefter får bära merparten av skulden i rapport efter rapport heter Emil Puhl. Men eftersom det är Tyskland skulle allt gå lagligt till. Vilket innebar att allt plundrat gods, guldtackor med andra länders stämplar, mynt, smycken, silver, tandguld skulle smältas ner och formas till nya tackor med förfalskade gamla stämplar.

På 90-talet var det det här som stod i fokus. Trycket låg på Schweiz. Judiska världskongressen, USA och England, samt en del länder som blivit av med sitt guld ville ha svar på vart det tog vägen. Inte bara för själva värdet utan för att de ville ha moralisk upprättelse.

Kapitel 56 – Anmärkningsvärt stort hål

”Sverige tog väldigt lite av betalningen för den här handeln på kredit och utestående balanser betalades av innan kriget var över. Sålunda, även om Sverige var omringat av tyska trupper och i deras våld, utnyttjade inte Tyskland Sverige ekonomiskt.”

– Eric Bernard Golson, The Economics of Neutrality,  

Det som kom fram var inte smickrande för Schweiz. Varför Sverige utsattes för påtryckningar att genomföra en egen utredning. Det var därför det plötsligt skulle göras en utredning. Förutsättningarna att lyckas var så dåliga att man nästan misstänker att uppdragsgivaren inte vill att sanningen ska komma fram.

Ord som återkommer, i båda de utredningar som blev konsekvensen av de internationella kraven, när det gäller moraliska beslut är: ”Iögonfallande”, ”Anmärkningsvärt”, ”märkligt”, ”fyrkantig”, och gällande tillgången till information ”förvånande”, ”knapphändiga”, ”illa överlagda” och ”gallringar”.

För att ta ett exempel används ”Anmärkningsvärt” som i ”Anmärkningsvärt är att frågorna om tyska tillgångar i Sverige och om rövat guld var centrala i de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och andra länder efter kriget, utan att man beaktade att en del av tillgångarna en gång kunde ha tillhört nazismens judiska offer.” (sid 52) 

Utredarna tyckte alltså det var konstigt att man omedelbart efter kriget inte verkade bry sig om att judarna hade blivit rånade innan de mördades. Staterna som blivit rånade tvingades man ta viss hänsyn till. Eftersom de backades upp av de allierades arméer. En annan sak som är ”Anmärkningsvärt” är att de flesta svenskar troligtvis inte hört talas om något ”rövat guld” från andra länder som var tvunget att lämnas tillbaka över huvud taget.

Förnekelsen är så stark att tydligare språk inte kan brukas. Om patienten på ett rakt och ärligt sätt får reda på diagnosen kan det leda till en psykotisk episod.

Det är antingen det eller så togs det bara för självklart att judar var ett problem? En del av problemet var just pengar. Judarna antogs ha för mycket av dem. Det ansågs kanske inte som ett problem att Tyskland tog sina judiska medborgares pengar, deras familjeklenoder och hem? Det var ju deras judar. Som alla som sagt redan var överens om var ett problem. Varför inte casha in dem? De var ju typ som pengar men otursförföljda. Sammantaget konstaterar utredningen att ”med den starka tidspress som kommissionen arbetat under” har de inte kunnat följa ”alla ledtrådar på det sätt som är brukligt i vetenskapliga undersökningar”. Rapporten är inte ett slut utan borde snarare ses som början. De konstaterar själva att ”Det är viktigt att understryka att kommissionens rapport inte ger några slutgiltiga svar på de komplicerade och svårutredda historiska frågeställningar som aktualiseras. Rapporten skall i stället ses som en plattform för ett fortsatt arbete inom ett område, som tidigare varit praktiskt taget outrett.” (sid 39)

När vi svenskar påstår oss redan veta vad som hände i Sverige under kriget så ljuger vi. Eller så hittar vi på. För det finns inte mycket forskning att gå på. Visserligen kan rapporten från 1999 inte svara för forskning som Sverige producerat sedan den kom ut. Men har vi sedan dess inte uppfunnit en tidsmaskin är mängden forskning som skrevs om Sveriges roll i andra världskriget decennierna efter lika stort idag som det var när rapporten skrevs. ”Intresset hos forskare att granska och se tillbaka förblev svagt i Sverige. Inom historievetenskapen lade man traditionellt stor vikt vid distans till händelserna och full tillgång till källmaterial.” Med tanke på att förstahandskällor, det vill säga vittnen som sett händelserna med egna ögon, torde bli färre ju längre ifrån en händelse man kommer kan vi i denna korta mening finna anledningen till att svensk historia inte är ett ämne som aktivt bedrivs.  

”Ännu 1964 hade inte en enda doktorsavhandling i historia publicerats om något ämne ur svensk inrikes- eller utrikespolitik på 1900-talet.” (sid 52)

Skälet var framför allt att ”regeringens fortsatt strikta tillämpning under hela 1960-talet av sekretessreglerna för handlingar om Sveriges förhållande till främmande makter under de tre-fyra senast förflutna decennierna.” Det och att Svenskarna inte ville, som rapporten uttrycker saken, ”uppehålla sig vid och gräva i det förflutna.” Framför allt för att ”I Sverige tyckte man sig inte heller ha någon anledning att blicka bakåt.” Och varför skulle “man” ha det? Sverige blickar framåt. Det har det gjort sedan Kjelléns dagar och innan dess med. Sverige hade ju varit ”neutralt”. Även om något misstag hade begåtts ”låt den som är utan synd kasta den första stenen!”. Om svenskarna skämdes var det snarare för att de hade så lite att skämmas för. I grannskapet hade det varit nästan förmätet att säga ”men vi tog emot en smula stulet guld i utbyte mot värme och lite mat!” Skulle de verkligen behöva skämmas för det? Skulle inte ta bara ta onödigt fokus från de som verkligen borde skämmas? Alla andra!

Vilket kan förklara varför ”många, inte minst inom den svenska judenheten och särskilt bland de överlevande från Förintelsen, vittnat om den historielöshet som i detta avseende har präglat det svenska samhället.” (sid 53) Slutrapporten har alltså sina begränsningar. Vilket den erkänner på ett intellektuellt hederligt sätt. Den är bra. Vill vara det i alla fall och kämpar mot alla odds. Slutsatserna sammanfattar både det utredningen undersöker liksom sitt eget resultat väl: ”i huvudsak byråkratiskt korrekt och formad på strikt juridiska bedömningar. I många fall ter den sig samtidigt som påtagligt ”fyrkantig” och präglas inte sällan också av en något förvånande okänslighet.” Avgränsningarna den tvingas hålla sig till gör det svårt att lyckas med mer än de har gjort. ”I dag kan det konstateras att de moraliska aspekterna på det svenska förhållningssättet till konfiskerat och plundrat personguld borde ha övervägts öppet, brett och seriöst senast sommaren 1944, när en misstanke faktiskt hade uppstått. Eftersom så inte tycks ha skett finns fog för kritik mot både dåvarande regeringen och dåvarande riksbanksfullmäktige.”

Den är ändå måste läsning om du vill hitta ytterligare en rykande pistol. Nämligen att ”arkivet från Clearingnämnden, som handlade minst 1000 svensk-tyska betalningar per dag, har gallrats”. På den tiden var inte riksbanken fristående. I vanliga fall skall den svenska Riksbanken ha en hög grad av självständighet. Det gällde även då. I teorin bestod riksbanksfullmäktige av sju ledamöter. Sex utsågs av riksdagen och ordföranden utsågs av regeringen. Fullmäktige i sin tur utsåg chefen för Riksbanken. Under andra världskriget var ordförande som Per-Albin hade valt sig Dag Hammarskjöld. Fullmäktige hade valt Ivar Rooth till chef. Men i krigstid föll utrikespolitiken, med det tunga ansvar det innebar, på regeringen. Ytterst ansvarig var Per-Albin Hansson. Ansvaret var att hålla Sverige utanför kriget, och upprätthålla levnadsstandarden. För att kunna göra det var hans främsta vapen handel. De andra två med störst inflytande i regeringen var handelsministern och finansministern.  

Under största delen av kriget var båda besatta av socialdemokrater. Herman Eriksson var handelsminister under större delen av kriget och Ernst Wigforss var finansminister.

 Som kommissionen själva skriver i rapporten ”i praktiken kunde regeringen och Riksbanken inte arbeta fristående från varandra under krigstiden. Utrikespolitiken var och är regeringens ansvarsområde. Vid tiden för andra världskriget var utrikeshandeln en central del av utrikespolitiken. Det gällde att säkra både neutraliteten och behoven av import för folkförsörjningen.” sid 105

Under kriget gick all utrikeshandel genom Riksbanken. Varje transaktion skrevs upp på ett clearingpapper – ett kvitto. Varje kvitto förvarades i arkiv så man mätte antalet transaktioner – alltså affärer – i hyllmeter. Handeln länderna emellan clearades, alltså skulden betalades, med guld. Clearingpappren som registrerade handeln mellan Sverige och Tyskland under kriget uppgick till 1800 hyllmeter. Det är 1.8 kilometer papper. När arkivet skulle granskas kunde man bara hitta 54 hyllmeter.  De skriver ”1800 hyllmeter har reducerats till 54.” (sid 132 SOU 1999:20).

Det i sig är inte bevis. Det är bara ett 1746 hyllmeter bevisformat hål.

Kapitel 57 Inter-reamed! 

”Sverige ifrågasatte en del av dessa påståenden. De argumenterade för att en del av det monetära guldet hade införskaffats före Londondeklarationen i januari 1943. De Allierade hävdade däremot att avtalet från juli 1946 klart uttryckte att Sverige skulle återlämna allt rövat guld. Sveriges representant höll fast vid sitt påstående att avtalet inte gällde guld rövat före 1943.”

– rapport från amerikanska utrikesdepartementet om förhandlingarna 1997-2001

Interimrapporten, 1998:96, med den för att vara en statlig utredning mycket spännande titeln ”Naziguldet och Riksbanken” är mer intressant. Det här är nästan tio år innan ”En (O)moralisk handel?”. Arkiven har just öppnats lite på glänt. Vad som faktiskt behöver mörkläggas är ännu inte uppenbart. Inte ens för de som då fortfarande hade ett intresse av att mörklägga det.

Trickstermyten är som sagt stokastisk. Att det hoppar lite i tiden är bara naturligt. Se det som tillbakablickar i en film. Nyss var vi på 1999. Nu, när interrimrapporten om “Naziguldet & Riksbanken” skrivs, är det år 1998. Undersökningen av Riksbankens affärer med Nazityskland fick förtur och var tvungen att stressas igenom för att det fanns utländska intressen som krävde svar snabbt. När det står i tilläggsdirektivet att ”Det kan komma att bli nödvändigt för regeringen att ta ställning till delar av vad som kommer fram av Riksbankens utredning” så vet man i alla fall att man har en högt uppsatt läsekrets. Och att den läsekretsen kanske inte kommer tillåta att man publicerar allt man hittar. Det är byråkratiska för ”förhandscensurerad”. SOU 1998:96 fokuserar uteslutande på riksbankens guldaffärer med Tyskland. Om du tror att ”Naziguld” bara är ett annat ord för ”judeguld” har du fel. Det är större än så. Visst ingår det en del judeguld i naziguldet, men det omfattar också andra tillgångar. Tyskland plundrade ockuperade länder. Hela länder såväl som, företag och enskilda medborgare. Eftersom många av offren också mördades, eller dog i kriget, är det en omöjlig uppgift att spåra upp alla antikviteter, konst, kläder och smycken. För att inte tala om aktier och obligationer, diamanter och guld. Som alla villiga att kasta sig ner i det här kaninhålet börjar rapportförfattarna undra om ”just bristen på information kan säga något.” (1998:96 sid 108) Till skillnad från ”En (O)moralisk handel?” åtta år senare avslutas inte meningen med ett frågetecken utan en punkt.

Rapporten begränsas tyvärr också av frågeställningen. Den skulle titta specifikt på frågan om judisk egendom. Utan sammanhang kan det bli svårt att förstå vad det lilla de faktiskt kommer fram till innebär eftersom det guldet kunde vara nedsmält med annat guld och omstämplat, och en oändlig massor med andra ursäkter och hårklyverier som effektivt döljer varför man fick så mycket guld av tyskarna till att börja med. 1998:96: ”Guldaffärerna med Nazityskland efter Kreugeruppgörelsen hade direkt samband med det svensk-tyska handelsavtalet från senhösten 1941, som i sin tur var ett centralt instrument för den svenska neutralitetspolitiken. Denna allt övergripande politik innebar svåra avvägningsfrågor som kommissionen varken har haft anledning eller möjlighet att gå in på i denna rapport.” Avgränsningar som du och jag inte behöver bry oss om. Det här är en svensk tiger äter ”svåra avvägningsfrågor” till brunch.

Vinsten av neutralitetspolitiken är känd. Neutraliteten är god för vi slapp kriga och vi slapp döda. Det är den officiella historien. Vi är ute efter kostnaderna. Sveriges handel med Tyskland reglerades med handelsavtal. Det gällde alla länder sinsemellan. Det svensk-tyska avtalet byggde på ett clearingavtal från 1934. Efter första världskriget var Tyskland bankrutt. Ändå ville flera av de segrande staterna utkräva pengar från Tyskland som kompensation för kriget. Deras länder hade blivit söndertrasade. Generationer av unga män döda. Så var tillståndet även i Tyskland. Med svidande nederlag som grädde på moset. Där fanns inga pengar att få. Vilket givetvis inte hindrade de andra länderna från att försöka. Störst var skadeståndet till de krigförande eller drabbade länderna. Men Sverige, som inte hade deltagit i kriget annat än som ”aktivt neutral” på tyskarnas sida, hade innestående pengar sedan Kreugerkraschen och krävde förtur. Reichsbank, som hade fått i uppdrag att säkra svensk järnmalm för uppbyggnaden av den tyska armén till nästan vilket pris som helst, gick med på villkoren. Avtalet slöts och senare på hösten slöts ett clearingavtal som reglerade hur skulder länderna emellan skulle betalas.  Själva lånet löstes inte in förrän på hösten 1940. Det löstes in i guld. Det var Sverige som insisterade på att skulderna i handeln mellan länderna därefter också skulle clearas i guld.

Då hade Tyskland redan tagit Österrikes guld i Anschluss, rånat Tjeckoslovakien (före detta Tjeckoslovakien i dubbel bemärkelse faktiskt) på deras guld, invaderat Polen 1939. För att 1940 tagit Danmark och Norge och Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg… Vilket också är några av de länder som skrev på den varning som överlämnades genom först den brittiska legationen i Stockholm i början av januari 1943.

Och senare den amerikanska legationen i november 43. I ett uttalande om just neutrala staters guldaffärer med Tyskland. Ytterligare en varning utfärdades 1944. Direkt från amerikanska ambassaden i Stockholm till regeringen.  ”Inter-Allied Declaration against acts of dispossion” som översätts till ”interallierade deklarationen mot ifråntagande handlingar” och nej, det hjälper verkligen inte att översätta det till svenska. Innehållet är bara en smula klarare. Det är skrivet på ”diplomatiska”! Obegripligt på alla språk.

Där förklarar 18 länder:

Sydafrika

USA

Australien

Belgien

Kanada

Kina

Tjeckoslovakien (numera två olika grejer!)

United Kingdom och Nordirland (osäkert hur länge det är en grej?)

Unionen av Sovjetsocialistiska Republiker (inte längre en grej!)

Grekland (alltid en grej!)

Indien

Luxembourg

Holland (3 graders global uppvärmning från att inte längre vara en grej!)

Nya Zeeland

Norge

Polen

Jugoslavien (Inte längre en grej till!)

och Franska nationalkommittén

Att de tänker åtala inte bara Tyskarna, utan alla som har stött deras globala rånturné genom att ta emot stulna medel i betalning. I Frankrike hade funnits en internationell gulddepå och tyskarna hade stulit flera hundra ton guld. Sveriges broderfolk norrmännen ansåg sig tydligen också bestulna.

”Härmed deklareras en formell varning till alla inblandade, och i synnerhet till människor i neutrala länder, att de” med vilket undertecknarna alltså menar sig själva alltså länderna som skrivit under deklarationen och ”avser att göra sitt yttersta för att besegra de konfiskationsmetoder som utövas av de regeringar med vilka de befinner sig i krig mot de länder och folk som har så hänsynslöst girigt angripit och bestulit.”

Det gällde alla former av ”överlåtelser, transaktioner, fastigheter, rättigheter” och så vidare till att omfatta , för nu byter de språk till juridiska: ”personer, länder, företag, juridiska personer”. Som i juristers ögon dessutom är personer. Huruvida företag anser jurister vara personer är oklart. Varningen gäller ”öppen plundring eller plundring, eller transaktioner som kan se lagliga ut, även när de påstås vara frivilligt utförda”. Så mycket för god tro alltså!  

Inget av de här var hemligheter för regeringen. De hade varit med sedan 1934 då avtalen slöts. Frågeställningen gör att Londondeklarationen, neutralitetspolitiken och allt annat som hade stor inverkan på skeendet och därför borde ingå i en sådan här undersökning måste uteslutas. Då blir det nästan omöjligt att förstå. Att frågeställningen dessutom är vad de visste om rövade judiska tillgångar och sedan fokusera på om de hade bevis för om en eller annan guldtacka innehöll smycken eller tandguld är så snävt att det gränsar till maniskt exakthetssyndrom. Om det nu finns ett sådant? “Förhalningstaktik” kanske är ett bättre ord? Eller “hårklyverier”? Det är bara onödig information om det inte sätts i ett sammanhang.

Regeringen visste varifrån Tyskland fick sitt guld. Om de betalade med just det guld de rövat eller om det var guld de satt på sen tidigare (när de enligt alla uppgifter inte hade något guld) som nu hade blivit tillgängligt – på grund av ett stort influx av rövat guld – är inte vad det handlar om. Det är bara att passivt aggressivt hänvisa till en liten detalj för att undvika den egentliga frågan. När kriget bröt ut fick länderna förhandla fram särskilda krigsavtal för att visa de krigförande att de inte stödde ena eller andra sidan. I stora drag gick länderna med på att handel för viktigare och essentiella varor skulle hållas på eller ligga under 1938 års nivåer. I början av kriget i Europa ville de flesta länder hålla sig utanför. De flesta deklarerade att de var neutrala. När röken hade lagt sig var det bara fem eller sex neutrala stater (beroende på om du räknar Turkiet?) som inte blivit angripna. Bland dem fanns Sverige och Schweiz.

I slutändan är det bara en handfull personer som fattade de viktiga besluten på svensk sida. De viktigaste tre är statsminister Per-Albin Hansson, handelsminister Herman Eriksson och finansminister Ernst Wigforss, alla tre socialdemokrater. Tage Erlander som var Per-Albins statssekreterare måste ha fått veta det mesta. Det ingick i hans jobb. Harald Åkestam, även han socialdemokrat, och ordförande för bankoutskottet i riksdagen är ytterligare en som kan ha vetat men det är oklart. Däremot är det säkert att Dag Hammarskjöld, utsedd av Per-Albin, visste. Och riksbankschefen Ivar Rooth. Han var chef för Sveriges Riksbank från 1929 till 1948. Han var också direktör på Bank of International Settlements mellan 1931-1933 och 37 till 49. Efter kriget blev han näst högste chef för IMF. En av konsekvenserna av Bretton-Woods som finns kvar än idag. Från hans dödsruna i New York times från 29 februari 1972 kan jag läsa att han från början var jurist med examen från Uppsala Universitet, och studier vid Berlins universitet 1911-1912, så han uppfyller alla de rätta rekvisiten för att ha samma skolning och världsuppfattning som den tidens ledande socialdemokrater. Näringslivet, som vänstern älskar att skylla allt brottsligt på, finns också representerade i den ytterst lilla skara som hade särskild inblick i och ansvar för Sveriges handlingar. Jacob och Marcus Wallenberg som var med i varsin handelsdelegation. Utredningen förklarar att ”Kriget medförde kort sagt en förtätning av landets ledande skikt.” Det står att ”i praktiken kunde regeringen och Riksbanken inte arbeta fristående från varandra under krigstiden. Utrikespolitiken var och är regeringens ansvarsområde. Vid tiden för andra världskriget var utrikeshandeln en central del av utrikespolitiken. Det gällde att säkra både neutraliteten och behoven av import för folkförsörjningen.” (SOU 1998:96 sid. 105-sid. 106) Eftersom all utrikeshandel gick genom Riksbanken även under kriget och det var genom handel som regeringen förhandlade med de stridande parterna om förnödenheter blev det helt enkelt så ”att Riksbankens och regeringens verksamhetsområden starkt berörde varandra.”

Kapitel 58 – Naziguld

Utredningen kommer fram till att mycket av det här inte bara var regeringens kännedom. Det var allmän kännedom. Vilket genuint verkar ha varit nyheter för utredarna.

I februari 1937 skriver Dagens Nyheter under rubriken ”Ny naziaktion mot judarna i näringslivet” att judarna ska bort från näringslivet. Ariseringsprocessen intensifierades. Det var ingen hemlighet att judiska företags- och fastighetsägare blev tvungna att acceptera ofördelaktiga köperbjudanden under ariseringen av Tyskland. Hundratusentals judiska hem och fastigheter såldes under tvång för en spottstyver. ”Den ekonomiska vinningen av raspolitiken, som riktade sig mot och drabbade judar” skriver utredningen ”tillföll dels tyska privatpersoner och företag, dels den nazistiska statsapparaten.” Efter Kristallnatten i november 1938 då tyskarna drog genom gatorna och förstörde tusentals judiska hem, judiska affärer och synagogor sammankallade Herman Göring ett möte kring frågan om ”eliminering av judar från det ekonomiska livet i Tyskland”.

En förordning om judiskt skadestånd för förödelsen som nazisterna ställt till med. Judarna hade provocerat fram upploppen. Min egen morfar var en av dem som arresterades och skickades till koncentrationsläger. Han hamnade i Dachau. Förordningen publicerades i svenska tidningar. Skadeståndet Tysklands judar skulle skrapa ihop för att gottgöra Tyskarna för den skada de själva ställt till med sattes till en miljard riksmark. De tyska judar som hade medel och möjlighet att fly gjorde det till priset av just alla sina medel. För att fly var du tvungen att ha inresetillstånd till ett annat land. Hade du den möjligheten var du tvungen att lämna resten av dina tillhörigheter till Tyskland för att få åka. SOU 1998:96 skriver med sin sedvanliga förmåga för knastertorra underdrifter att ”Det är värt att notera” att skadeståndet Göring krävde av sina judiska medborgare för Kristallnatten ”inte väckte närmare uppseende i Sverige”. Vilket också illustrerar problemet med utredningen. Frågeställningen utgår från att ingen visste något. I en tid när det var sant. Så väl hade svenskarna tigit.

Samtidigt röjer det en pliktskyldig naivitet. En utgångspunkt i att människan är god som förvrider perspektivet och förståelsen. Rapporten skriver att det ”fick stor uppmärksamhet i svensk press.” och att ”En i sammanhanget talande rubrik är ”Judeförföljelsen i Tyskland har börjat”; en formulering som antyder att det var en händelseutveckling som var mer eller mindre väntad.” När Forum För Levande Historia åtta år senare ger ut “En (O)moralisk handel?” har den här historien redan sopats undan. Enligt den texten kan man plötsligt inte veta hur mycket eller lite som svenskar i allmänhet visste. Samma idé som Jan Guillou formulerar 2014 – att ingen visste något.

Rapporten från 1998 som upptäcker allt det här för första gången på mer än ett halvt sekel kan konstatera att Nürnberglagarna som ”syftade till att frånta judarna deras rättigheter som medborgare” och Fyraårsplanen som var Tysklands ekonomiska fyraårsplan; och jag vill inte spoila slutet eller så men finansieringen av Hitlers tredje Rike lutade sig tungt på judeguld; eller som rapporten uttrycker saken en ”alltmer brutal förföljelse av den judiska befolkningen” vilket avslutas med ”Även dessa händelser uppmärksammades i svenska tidningar.”  

Rapporten konstaterar vidare att ”När Hitler tog makten i Tyskland påbörjades en målmedveten ”arisering” av det tyska näringslivet” att ”Ariseringen skedde öppet. Detaljerad information om skeendet fanns lätt tillgänglig i Sverige.” och att ”ariserad egendom” kunde ”överföras inom ramen för sedvanligt fortlöpande handelsutbyte”.

Sven Nordlund som skrivit kapitlet om ariseringen i ”En (O)moralisk handel?” verkar alltså inte ens ha läst rapporterna som satte igång hans forskning.

”Med Hitlers maktövertagande 1933 och införandet av Führerstat 1934 centraliserades beslutsfattandet i Tyskland och utrikeshandelspolitiken tog en ny inriktning. Dåvarande riksekonomiministern och ordföranden för Reichsbank, Hjalmar Schacht, upprättade en plan enligt vilken import kunde tillåtas endast om den betalades med export.”

Det här påverkade givetvis Sverige. Tyskland var vår viktigaste handelspartner ”inte minst för att säkra behovet av bränsle.” Att ledningen för Sveriges regering och riksbank inte skulle känna till vad som pågick är helt enkelt otänkbart. Humorn i vår saga blev därmed ytterligare en nyans mörkare. ”Pettersson & Bendel” skrevs innan Hitler ens kom till makten. Först år 1941 hittar rapporten ett dokument om att det kan finnas en risk med att ta betalt för Sveriges varor och tjänster till Tyskland i guld. Det är en anteckning av Riksbankschefen Ivar Rooth. Det är inte en moralisk risk som Rooth har i åtanke. Även om skälet till att rapportens författare hittar just den anteckningen hos just Rooth är just moraliskt. à Vem var Ivar Rooth?Istället verkar det som att Ivar Rooth, när han inser både att de allierade menar allvar med sin varning och att Tyskland kommer förlora kriget bestämmer sig för att se till att det i efterhand ser ut som att i alla fall han har handlat rätt och inte behöver bära ansvaret för vad det nu är som svenskarna tiger om.

”De av riksbanken efter krigsutbrottet inköpta guldtackorna böra förvaras för sig. Vid försäljning av guld i tackor till guldsmeder etc. böra i första hand av dessa från Tyskland inköpta tackor användas. Anledningen härtill är, att det förefaller sannolikt, att Amerika icke skulle berett att inköpa guld, vara som varit i tysk ägo efter krigsutbrottet, och i varje fall torde komma att fordra en utredning att det guld, som vi komma att sälja till Amerika, verkligen icke är av tyskt ursprung.”

Tackorna ska alltså inte förvaras separat för att kunna återställas till sin rättmätiga ägare i händelse av att någon av de länder tyskarna ockuperat skulle få en chans till upprättelse. Särskiljandet syftade till att kunna sälja guldet till kunder man visste inte skulle vara så knussliga med var det kom ifrån. Det här är dessutom innan den officiella varningen i januari 43. Redan här vet alltså Ivar Rooth att det han gör är brottsligt. Men erkännande av skuld står inte på dagordningen. Hur man slipper betala den skulden gör.

Värre är det med just deklarationen från januari 43. I alla fall om man ska tro utredningen. Att de vill berätta är tydligt. Men det kan vara svårt när tystnaden har tagit orden ifrån dig. När deklarationen om de neutrala ländernas handel med ”tyskt” guld utfärdades ställdes nämligen Sveriges regering inför ett val. Inte ett moraliskt val. Det hade de redan fattat i det svensk-tyska handelsavtalet från 1941. Att avbryta handeln var inte ens på tapeten. Skulle de skriva till Tyskland och ändra betalningsvillkoren eller inte? De kunde propsa på att få betalt i något annat än guld. 

”Dokumentationen av vad som sades och gjordes under den aktuella februariveckan 1943 är påfallande noggrann och detaljrik. Den är sammanställd i efterhand och dess olika delar är väl sammanfogade, vilket ger ett i någon mening tillrättalagt intryck.”

Rooth har velat visa eftervärlden att ”han uppmärksammat risker med att framöver förvärva guld från Tyskland, dels att han i sin tur gjort riksbanksfullmäktige och regeringen uppmärksamma på frågan och efterfrågat deras synpunkter.”

Inget har skrivits ner förrän nu. Antagligen av goda skäl. Ändå bestämmer sig Ivar Rooth för att när det här kommer ut vill han att alla ska veta att besluten att fortsätta inte var hans. Rapporten citerar också ur yrkesdiplomaten vid UD – Gunnar Hägglöf. Han har skrivit en ”promemoria”, som ”tyder på liknande överväganden från hans sida.” Hägglöfs ”uppfattning” var att rätt ”att inte göra någon officiell framställan till Tyskland om att s.k. stulet guld inte var önskvärt i Sverige.” Skälet som anges är att ett avtal är ett avtal och det var Sverige som propsat på att skuld skulle lösas med guld. Hägglöf tillhörde de som ansåg att tyskarna hade ”full rätt att disponera över guld som tagits av de ockuperade länderna” och ”knappast göra avsteg från den principen.” Hägglöf uttrycker regeringens uppfattning. Den är på tyskarnas sida. Tyskarna hävdade att det var lagligt för dem att beslagta och använda allt i de territorier de ockuperade. Allt. Människor, hus, djur, guld. Vad de ville. Om de hade vunnit kriget hade deras lag varit lagen.

Sveriges regering höll med om det.

Kommissionens slutsats är att ”Rooth och Hägglöf” – ”varit måna om att framhålla att de själva handlat på ett väl övervägt och korrekt sätt.” Hägglöf försvarar sin tystnad med att han bara lydde order. Rooth sina handlingar genom att bolla över ansvaret till regeringen i form av en fråga. Ska jag säga till tyskarna att vi vill ha betalt på något annat sätt? Han vill ha ordern svart på vitt från den som är ytterst ansvarig. Per Albin Hansson.

Kapitel 59 – Hårt mot löst!

Enligt Rooths anteckningar är det handelsminister Herman Eriksson som låter ”anteckna i fullmäktiges protokoll att det var regeringens önskan, att riksbanken skulle tillmötesgå Reichsbanks begäran om ytterligare guldaffärer, men att riksbanken icke skulle som villkor, uppställa kravet på förklaring en från Reichsbank beträffande fallets art.”

Hur tätt Per-Albin höll den inre cirkel som fattade de avgörande besluten och att det också var han som egentligen styrde Riksbankens agerande framgår av just avsaknaden av anteckningar om saken i Erikssons handlingar. Men Eriksson hade enligt Rooth sagt att ”det inte fanns något som hindrade att Rooth vid ett personligt samtal med Emil Puhl gjorde denne uppmärksam på frågan.” Att framföra begäran om att guldet inte skulle vara plundrat till tyskarna muntligen, liksom att säga det muntligen till Rooth, tyder på att regeringen ville undvika att lämna pappersspår efter sig.

När Sveriges regering fick varningen gjorde de alltså inget åt saken. När deras riksbankschef tar upp frågan med dem – uppenbarligen för att svära sig fri från ansvar får han uttryckliga order om att inte ifrågasätta guldets ursprung inför tyskarna. Genom att hålla med tyskarna om principen att allt guld de stulit är rättmätigt deras ger socialdemokraterna Tyskarna rätt. Det är vid sådana här tillfällen kommissionen tar till kraftuttryck som ”anmärkningsvärt”. Genom att ta emot guldet gjordes Sverige till medskyldiga. Alldeles oavsett om guldet Sverige tog emot är i form av tandplomber eller bara siffror på ett papper i Schweiz. Beroende på hur man ser på saken givetvis. Huruvida det var neutralt kan debatteras. Det låter inte supermoraliskt i alla fall. Från regeringssammanträdena finns inga protokoll. Det var normalt vid den här tiden. Det troligaste är att det hade ”diskuterats på tre man hand mellan Per Albin Hansson, Ernst Wigforss och Eriksson” För enligt kommissionens efterforskningar skulle ”En sådan handläggning… …stämma väl överens med gängse rutiner inom regeringskretsen vid denna tid.” 

 Antingen ville inte regeringen lämna något pappersspår för att dölja att de styrde Riksbanken, som i teorin skulle vara fristående. Det bör helt enkelt inte finnas några order från regeringen till Riksbanken för att det inte var tillåtet. Eller så ville regeringen inte att det skulle finnas något pappersspår för att de visste att guldet var stulet, inte ville bli påkomna, men ändå ville förmedla till tyskarna att guldets ursprung måste maskeras bättre? Alternativen är dessutom inte ömsesidigt uteslutande. Båda kan alltså vara sanna.

Men vem skulle säga till Puhl att Sverige inte längre ville ta emot stulet guld som betalning? Ingen vill ju vara Deppiga Danny eller partypooper Per? Sverige hade åtagit sig att köpa guld för ytterligare 70 miljoner. Rooth visste dessutom enligt anteckningarna att tyskarna ville sälja dem ännu mer. Han informerade därför fullmäktige i Riksbanken i slutet av januari 1943 att han ville ta kontakt med Puhl för att förklara att Sverige inte kunde ta emot guld från ockuperade länder. Den ekonomiska risken att guldet var värdelöst, eller skulle komma att bli det, var för stor. Den moraliska risken verkar inte ha tagits upp till diskussion.

Han hade talat med både Ernst Wigforss och Herman Eriksson om saken. Man får anta att de informerade Per Albin. ”Handelsministern meddelade, att regeringen enstämmigt var av den meningen, att tillräcklig grund icke förelåg for att taga saken någon upp av de vägar, som jag föreslagit. Däremot mötte det inte något hinder om jag personligen träffade Puhl att i förbigående kasta fram saken” Samma information dyker upp igen ”I en minnesanteckning daterad den 16 maj 1943”. Där skriver Rooth om samtalet med handelsminister Eriksson ”att Eriksson förklarat för honom att han inte fick skriva brev till Puhl men att det inte mötte något hinder att han reste till Berlin och muntligen framförde sina önskemål”. Om det var av skräck för Puhl och Tysklands reaktion eller som han själv hävdar att han inte hade någon ”annan anledning att resa till Berlin vid den tiden och befarade därför… …att hans besök skulle komma att väcka oönskad uppmärksamhet” är svårt att svara på.

Gunnar Hägglöf som förhandlade åt Sverige vid de svensk-tyska handelsförhandlingarna tyckte som regeringen. Vilket en huvudförhandlare, särskilt i krigstid, ska göra. Att det var hans egen uppfattning och inte Sveriges regerings är alltså osannolikt. Med samma smidighet som en överviktig person i vatten lyckas Ivar Rooth ändå skjuta över ”frågan” på den äldre brodern Wallenberg, Jacob. Han hade enligt Rooths PM framfört Rooths begäran om att inget stulet guld eller guld från ockuperade länder skickades till den svenska Riksbanken. Även om man antar att Ivar Rooth, Per-Albin, Dag Hammarskjöld, Ernst Wigforss och Herman Eriksson var helt naiva och inte hade kommit på tanken att det var på grund av att det var stulet som tyskarna öste guld över dem så måste de ju insett hur den begäran i så fall tedde sig för Puhl?

Eftersom Sverige redan hade tagit emot guld i åratal utan att klaga, framstår en begäran, som framförs muntligt lite vid sidan av och inte via de officiella kanalerna, som en medbrottslings varning till sin kumpan om att snuten är dem på spåren. ”Å när de säger att de inte vill ha det guld som snuten är ute efter så menar de bara att de vill gärna att allt guld de får är ordentligt omsmält med falska stämplar och falska papper bara så du hajar att vi fortfarande vill ha det i guld okej? Folk börjar ställa närgångna frågor ju!!”

 Att Puhl uppfattade det som en hint om att sopa igen spåren bättre förstärks av att han genom Wallenberg låter svara Rooth, muntligen, ”hälsa Rooth att jag har ordnat saken”. 

I motsats till vad ett sådant svar borde ge för intryck vad gäller pålitlighet avslutar Rooth sitt PM med att ”man hade varit av uppfattningen att Puhl var en anständig man, som man kunde lita på”. Till Hägglöf hade Puhl senare ”förklarat att han glad över att dessa svenska synpunkter framfördes till honom personligen och inte i officiell form, eftersom det då hade kunnat bli omöjligt att lösa frågan.” Att Sveriges regering var fullt införstådda med vad som pågick och vetat det länge framgår av ett brev skickat från Paul Hechler vid Bank of International Settlements till Emil Puhl i juli 1943. Vid BIS i Schweiz arbetade vid den här tiden en internationellt erkänd svensk ekonom vid namn Per Jacobsson. I brevet berättar Hechler för Emil Puhl att Jacobsson hört ett privat samtal mellan ordföranden för den Schweiziska Nationalbanken, Ernst Weber, och Sveriges Riksbankschef Rooth och…

”Enligt Hechler hade Weber och Rooth då båda uttryckt tillfredsställelse över de växande guldreserverna i respektive banker.”

Hechler skriver till Puhl ”att varken den svenska eller den schweiziska centralbanken hade betänkligheter mot guld från Reichsbank” och att det berodde på att Ernst Weber och Ivar Rooth hade ”skaffat sig stöd för en sådan uppfattning från respektive regeringar”. Brevet antyder att Rooth skulle förklarat för Weber ”att Riksbanken inte ansåg sig bunden av den allierade varningen”.

”Anmärkningsvärt”, ”iögonfallande” och ”märkligt” för att uttrycka saken milt. I utredningen kallas det för det ”småstatsrealistiska” perspektivet. Rudolf Kjellén gör sig påmind igen.

Samt verkligheten.

 

Att Rooth faktiskt tog upp saken i Riksbanksfullmäktige framgår av en av Dag Hammarskjölds anteckningar från den 18 februari 1943.

”Morgon- och kvällssammanträden i RB. Konflikt 35 mkr. tyskt om guld under uppsegling.” Det slutade med att fullmäktige beslutade sig för att bevilja tyskarnas förfrågan om att köpa ännu mer guld. Gränsen höjdes från 70 miljoner till 105 miljoner kronor.

Utredningen lutar sig på en bilaga som hittats i Riksbankens arkiv.

”Under hänvisning härtill och till de samtal, som de svenska underhandlama nyligen haft i Berlin, får jag hemställa, att fullmäktige ville förklara sig beredda att från Reichsbank inköpa guld utöver den för närvarande bestämda summan av 70 miljoner kronor för ytterligare 35 miljoner kronor, d.v.s. till en sammanlagd summa av 105 miljoner kronor. För dagen hade levererats guld för 57 miljoner kronor. c:a Fullmäktige godkände herr Rooths förslag.”

I augusti 43 avslår riksbanken en begäran från Reichsbank att höja taket för guldköp ytterligare. Vilket tydligen försätter Schweizarna i ett tillstånd av panik. De tror att svenskarna nu är beredda att byta sida. Rooth får försäkra dem per brev att så inte är fallet.

Affärerna fortsatte som förut. Att bankoutskottet var med på affärerna framgår av ytterligare en anteckning i Riksbankens arkiv. Harald Åkerberg frågade om varningen innebar ”att vissa risker var förenade med inköp av guld i Tyskland”? Allt tyder på att risken som avsågs alltså var risken upptäckt. Det bekräftas av deras inställning till den tredje och sista varningen som gick ut i februari 1944.

 Det var USA som utfärdade vad de kallade en ”Gulddeklaration”. Det var en varning till neutrala länder att handla med rövat personguld. Det är alltså första gången som sveriges regering konfronteras med att det skulle vara fel att handla med guld från mördade judar och andra. Det är sant att Förintelsens omfattning inte avslöjades för en bredare allmänhet förrän efter kriget och att det tog årtionden innan den riktigt framträdde. Men Sveriges regering hade kännedom om den sedan 1942. Varningen utgick sent i februari 1944. Britternas kom några dagar senare med samma budskap. På Riksbanksfullmäktige den 2:a mars beslutades att guld från Tyskland inte längre var önskvärt. Enligt avtal återstod nio miljoner som svenskarna skulle handla guld för. Sverige erbjöd sig att istället ta emot summan i schweizerfranc. Tyskarna kontrade med att erbjuda ännu större mängd guld. Först den 23:e mars skriver Rooth i förtroende till chefen för Bank of International Settlements att Sverige ”i princip” inte längre köpte ”tyskt” guld.

 Det Sverige ville ha från tyskarna var en garanti för att guldet inte skulle kunna spåras till andra länders centralbanker eller privatpersoner som blivit bestulna på sina värdesaker. Efter många om och men sker betalningen i slitna tyska guldmarker. Sådana hade inte tryckts sedan innan Hitlers maktövertagande. Men att de därmed inte skulle ha tillhört någon privatperson är omöjligt att garantera. Många tyskar; judar såväl som andra; om de hade några besparingar; ägde guldmarker. Det enda villkor de uppfyller i svenskarnas begäran till tyskarna är ”omöjliga att spåra”. ”Det är möjligt att mynten sedan länge ingått i Reichsbanks förråd av guld. Men det är också möjligt att de eller en del av dem tagits i beslag från judar eller andra förföljda personer i Tyskland. Kommissionens uppfattning är att det senare är så pass troligt att man måste räkna med att så är fallet.” .

Kommissionen är så svidande i sin kritik den kan vara givit att den är den första att glänta på dörren på femtio år.

”Riksbanken valde med regeringens samtycke att trots denna misstanke ta emot tyska guldmynt efter en mycket garanti från vag Emil Puhl. Även om det kan hållas för troligt att Riksbanken inte hade tagit emot mynten om Puhl sagt att de faktiskt hade konfiskerats från judar, förefaller garantin ha krävts främst i syfte att undgå allierad kritik.”

Inte ens på sommaren 1944, när det var uppenbart för de flesta att Tyskland redan hade förlorat kriget och att det nu bara var en fråga om när Hitler själv skulle inse detsamma, slutade Sverige köpa guld av Tyskland. En muntlig försäkran från Emil Puhl är inget du kan visa upp i en internationell krigstribunal. Sverige försökte. Vad man istället gjorde var att ge Riksbanken monopol på att sälja guld i riket. Svensk Författningssamling 1944 1nr 694 ger Riksbanken exklusiv licens ”för andra än Riksbanken att utan särskilt tillstånd importera guld”. Guldet skulle säljas av Riksbanken på den svenska marknaden. Till svenskarna. För att tvätta det.

Våren 1945 ändrar Riksbanken också i sina bokföringsrutiner. Allt guld skulle inte längre bokföras i huvudböckerna. De skulle istället redovisas i vad som kallas ”underliggande serier”. Och de böckerna gallrades bort. Samtidigt som varje guldköp inte skulle redovisas för sig. Allt skulle klumpas ihop till ett konto. Enligt Riksbanken hade den rutinändringen bestämts redan i december. Så det var inga konstigheter alls. Det var bara en slump.

EPIMEZZO

Ytterligare en detalj i undersökningen som säkerligen undgick de flesta när den skrevs, och antagligen aldrig uppmärksammats förrän nu, är att domare Emil Sandström förekommer i rapporten. ”Den s.k. Washingtonöverenskommelsen, som slöts 1946 mellan Sverige och företrädare för de allierade staterna, beskriver kommissionen i kapitel 7. Här skall endast nämnas att den bland annat innebar att Sverige åtog sig att ställa vissa summor till förfogande dels för de allierade som företrädare för det tyska folkhushållet dels för den internationella flyktingkommittén.” ”Här ska endast nämnas”? Utan att redogöra för vad Washingtonavtalet innehåller och innebär blir allt obegripligt. Men det står att ”En del av överenskommelsen bekräftades formellt genom en utväxling av flera skrifter mellan förhandlingsdelegationerna. I det tolfte brevet skrev den svenske förhandlingschefen justitierådet Emil Sandström den 18 juli 1946 om danaarv enligt följande. ”Mina Herrar, I samband med den uppgörelse, som träffats, har jag äran bekräfta mitt samtycke till att föreslå min regering att vidtaga åtgärder för att ställa till de tre allierade regeringarnas förfogande, för hjälpändamål, värdet av sådan i Sverige befintlig egendom som tillhört offer för nazistförföljelser, vilka avlidit utan arvingar. Mottag, mina Herrar, försäkran om min utomordentliga högaktning.”” 

De allierade svarar genom Seymour J. Rubin, Christian Valensi och Francis W. McCombe i svaret till Sandström ”Herr Justitieråd, Härmed hava vi nöjet erkänna mottagandet av Edert brev av denna dag, angående danaarv i Sverige efter personer, vilka dött till följd av nazistförföljelser. Vi hoppas, att sådana danaarv skola ställas till förfogande i enlighet med vad Ni angivit i Edert brev. Mottag, Herr Justitieråd, försäkran om vår utomordentliga högaktning.”  När den svenska regeringen i en proposition föreslog riksdagen att godkänna överenskommelsen konstaterades från regeringens sida att ”i fråga om … danaarv … har från svensk sida endast ställts i utsikt vissa undersökningar”.  

Detta trots att krapporten kan konstatera att “Propositionen innehöll inget konkret förslag till beslut angående hanteringen av danaarv i Sverige efter Förintelsens offer.”

Kanske fanns det andra anledningar för Emil Sandström än överlevarna på Exodus att ge judarna ett hemland i Palestina? Skulden han känner kanske inte är moralisk utan monetär?