Kapitel 60 Mordvapnet

”…ett tusen guldbitar om dagen. Först då kan en armé på hundra tusen mobiliseras.”

–       Sun-tzu, The Art of War, Kapitel 2, paragraf 1

I början av kriget förklarade sig de flesta länder i Europa neutrala. När röken hade lagt sig sex år senare var det sex länder som inte hade blivit ockuperade eller indragna av endera sidan. Irland, Portugal, Spanien, Turkiet, Schweiz och Sverige. Samtliga lyckades undgå ockupation genom att vara av ”avgörande betydelse för den tyska krigsmakten”.

(Avsnittet kan avnjutas som vibrationer här!)

Vad var det som Tyskland fick för allt guld? Vi söker en unik vara som gav Sverige en handelsfördel. Vi letar också efter en affärsmodell baserad på den varan. En, eller flera, varor som gjorde Sverige till en oumbärlig partner.

Om Eric Bernard Golson – expert på ekonomisk krigsföring – har rätt var Sverige 58% neutralt på tyskarnas sida och 15-31% neutrala på engelsmännens. Vill man veta vad Sverige fick allt det där guldet för, istället för att bli förslavade och rånade, måste man titta på handeln länderna emellan och identifiera vilka strategiska varor som gjorde oss till en bättre handelspartner än undersåte. De senaste siffrorna jag har hittat som kan ge ett svar på frågan vad som gav svenskarna så mycket stulet guld är från en avhandling till London School of Economics av Eric Bernard Golson från 2011. Den undersöker hur handeln mellan neutrala länder och krigförande länder ser ut från ett rent ekonomiskt perspektiv. Han vill inte veta av vare sig moraliska eller politiska argument.

Fördelen är att Golson tar fram så rena siffror som det är möjligt att få. Golson skriver att ”förstörelsen av SKF:s arkiv efter kriget förhindrar det sanna motivet från att framträda”. Han använder sig av siffror som tidigare är godkända av alla inblandade parter. Bland annat Martin Fritz som skrev om Järnmalmshandeln i Forum för Levande Historias ”En (O)moralisk handel?”. (avhandlades i avsnitt 6.4 länk här)

Arbetet ”utvidgar Fritz studie” och ”framlägger siffror för svenska kullager exporterade till de allierade” genom att undersöka de ”anglo-amerikanska förhandlingarna” med ”kullagertillverkaren SKF”. Förhandlingarna syftade till köpa upp hela SKFs lager för att i ”förväg lägga beslag på kullager och göra slut på exporten till Tyskland 1944”. Studien ”visar att det här var Sveriges viktigaste export” och att ”ett embargo hade sannolikt påverkat utfallet av kriget.” Embargot han syftar på är Sveriges export av kullager till Tyskland. Han konstaterar redan i inledningen att:

”Läsare borde känna till att situation är nyanserad och kan kompliceras av kulturella faktorer och politiska signaler utväxlade mellan parterna som inte inkluderas i denna studie. Studien motstår lusten att överförenkla situationen till gott och ont.”

Hans analys är därför fri från moraliska överväganden. Konsekvensen av det är att han hela tiden måste använda moraliska argument för att försvara Sveriges handlingar. Annars faller hans modell.

Det är kanske inte rimligt att helt bortse från politik och kultur, historia och religion? Väger man inte in det på något sätt blir det omöjligt att få rätt svar. Nästan lika omöjligt som med en falsk premiss. Golson söker svar på varför människor handlat som de gjort i ekonomin. Han hoppas därmed få enbart rationella svar eller så rationella som tänkas kan. Men dessvärre fungerar inte människor så.

Golson citerar historikern Paul Levine i inledningen som förklaring till varför det ändå är intressant att genomföra den här studien. Levine säger att: ”två generationer efter kriget är svenskarnas förståelse för neutralitetens moraliska konsekvenser väldigt annorlunda från akademikernas, etablissemangspolitikers och andra försvararen av vad som skulle kunna kallas det traditionella eller standarduppfattningen om neutralitet.”

Vad han menar är att neutralitet inte är en moralisk position. Det är en praktisk position. Och lönsam. Något dåtidens svenskar visste. Men efter kriget inte tordes berätta för sina barn. Antagligen för att de skämdes. Så de spann en saga. Den sagan lever svenskarna fortfarande. Systemet bygger på samma principer som då fast nu har alla glömt det och allt blir bara värre när de försöker fixa något. Systemet byggde på homogenitet. Lika stora lika kuggar. Inte grus från Afghanistan eller Afrika. Maskinen stannar av när det kommer grus i maskineriet.

De politiker och akademiker som vet har svikit. De sviker fortfarande. Av egoistiska skäl. För att de vill ha makt och ära hellre än skuld och skam. Golson använder sig av en modell som bygger på en teori om rationellt ekonomiskt beslutsfattande för att analysera de siffror som ligger till underlag för studien. Enligt de parametrar han ställer upp kommer han fram till att den officiella berättelsen håller:

”Studien visar att Sverige favoriserade en krigförande part framför en annan, beroende på händelser: Sverige gav Tyskland extra varor av värdefull sort och rabatter när Tyskland stod på toppen av sin makt. Allteftersom tysk makt minskade tillfredsställde den svenska regeringen i allt högre grad amerikanska och brittiska krav.”

Men då bortser han helt från kultur och politik. Vilket han också erkänner. Helt hederligt.

För våra syften behövs inte modellen. Det enda som behövs är siffrorna i modellen. Och det har hänt en hel del med dem sedan 1997–1998 och ”Naziguldet och Riksbanken” till 2011 när Golsons avhandling kommer ut. Siffrorna i sig räcker för att motbevisa flera av de moraliska argument som anförs för att försvara Sveriges ”passivitet” gentemot tyskarna. Det absolut första argument som ryker är det om att vi inte hade kunnat kämpa mot tyskarna för att vi nästan inte hade någon armé. Förlorat hade vi antagligen ändå. Även med den armé som fanns var den inget mot Tysklands. Men Tabell 1.1 visar att Sverige, som alltid skyller på hur illa rustat det var hade en större armé än Danmark, Norge, Holland, Ungern, Grekland och Finland.

Bland annat hade vi ett modernt flygvapen. Där andra länder inte hade något alls hade vi 257 splitternya stridsflygplan som köptes 1936. Dessutom hade Sverige 403 000 stridande man och en flotta med 47 fartyg. Det kanske inte är något mot Tysklands armé på 3.74 miljoner man, men det var aldrig fråga om hela den tyska armén. När tyskarna gick in i Danmark och Norge i april 1940 var tyska armén redan utspridd över en stor del av Europa och Nordafrika. 

Mindre länder, med mindre resurser bjöd motstånd. De bjöd motstånd även när de visste att de inte hade en chans. Ju fler som bjudit motstånd desto svårare hade det blivit för Tyskland och desto snabbare hade kriget varit över. Det är nämligen att försvara demokratin. Bokstavligen. Socialdemokraterna berömmer alltid sig själva för sin solidaritet, och manar alltid andra att vara solidariska, men när det verkligen gällde var de inte solidariska. 

”Värdet av såväl den svenska importen från Tyskland som den svenska exporten dit ökade således under dessa år. Samtidigt var den svenska importen hela tiden avsevärt större än exporten. Skillnaden ökade med tiden” (under krigsåren reds anm.) står det i den stora utredningen från 1998.

Men svenskarna löste ju mellanskillnaden i guld? De siffror för Sveriges handel med Tyskland som utredarna av SOU 1999:20 hade fått gav dem intrycket att: ”Den svenska importen från Tyskland var hela tiden mer omfattande än den svenska exporten dit.” Men Golson visar att Sverige ”erhöll överskott under hela kriget” i handeln med Tyskland.

Handelsöverskott uppstår när man exporterar mer än man importerar. Att det skulle förhålla sig så är inte så konstigt. Kvittningen, som kallades clearing, avgjordes ju i guld. Svenskarna fick guld av tyskarna. Inte tvärtom. Så vad svenskarna än sålde eller gav till tyskarna var det mer värt än det tyskarna gav Sverige. Dessutom har mängden guld som svenskarna påstås tagit emot från tyskarna mer än dubblerats sedan 1998. ”Den svenska Riksbanken tog emot 59.6 metriska ton monetärt guld från Tyskland under kriget för att betala dessa clearing skulder. Värdet låg på 4,725 kronor per kilogram, det totala värdet av den här guldöverföringen skulle ha varit cirka 16 miljoner brittiska pund sterling (281 610 000 SEK).” Enligt SOU1998:96 hade Riksbanken tagit emot ”30,4 ton guld betalning från som Nazityskland.” guld från Reichsbank under åren 1942- 44, sammanlagt 37,3 ton?

Ytterligare en intressant sak som nämns i Golson är att Sverige, till skillnad från Spanien och Schweiz, inte har något transferavtal med Tyskland. Det stod alltså helt fritt för svenskar att arbeta i Tyskland och vice versa. Det är ett tecken på ekonomisk integration. Taget tillsammans med att handeln med Tyskland uppgick till tjugo procent av omsättningen, censurlagen, ariseringen och det kulturella utbytet talar vi i princip om ekonomisk, politisk och kulturell integration. Ett ariskt mini-EU. Det var vad Tyskland ville skapa. Ett ariskt mini-EU. Med sig själv i mitten och några få utvalda ariska superstater vid sin sida eller strax därunder. Resten av världen var slavar och tjänare. Eller döda.

Kapitel 61 Bingo!

”Den nya uppfattningen om naturen blev den gemensamma plattformen för en ny idébildning om människans individuella och sociala liv.” – Ernst Cassirer, The Myth of The State

Tiden går. Även om svenska arkiv är borta är utländska inte det. Där svenska forskare inte får eller räds gå har andra ett intresse eller uppmuntras att söka. De exporter till Tyskland som ökar under kriget är maskiner, metaller, mineraler, papper och trä. Precis som Fritz kan Golson bekräfta att svensk järnmalm inte var avgörande för kriget. Inte direkt och ensamt i alla fall. Dels för att Tyskland och dess armé var mycket mer beroende av svensk järnmalm under uppbyggnaden inför kriget. Dels för att när armén väl var uppbyggd kunde den ockupera sig till mer Järnmalm och bryta beroendet av den svenska. Tyskarna fick en stadig rabatt på järnmalm. Även om järnmalmen håller sig inom avtalen för exporten som slöts innan kriget.  

Men en vara sticker ut. En vara som inte heller tycks kunna förklaras med Golsons modell om beslutsfattande. En vara som dessutom tycks exporteras mer och mer ju längre kriget går. Den varan var kullager. ”Svenska staten var bundet av ett avtal med britterna från 1939 att hålla exporten till Tyskland på samma eller under 1938 års nivåer. När det gäller kullager, oavsett om man mäter i nominella eller reala kronor, bröt den svenska exporten avtalet genom hela kriget.” (Golson 102)

Kullager var mycket viktigare än Järnmalm. Järn var något Tyskland behövde under uppbyggnadsfasen innan kriget. Allteftersom den tyska krigsmakten kom över andras järnmalmsgruvor i de länder de ockuperade, minskade beroendet. Kullager är något annat än malm som du bara bryter och sen skeppar iväg. Kullager är en specialiserad produkt.

De allierade använde alla medel som stod dem till buds för att få svenskarna att ”upphöra med exporten till Tyskland 1944. Det visar att detta var Sveriges viktigaste exportvara; ett embargo skulle troligen ha ändrat krigets utgång.” (sid 60) Skälet är att kullager är vapen. Det är vad kullager är. Ingen modern armé rullar utan dem. Inget flygplan kan flyga, ingen bil rulla. De behövs i u-båtar, båtar, tanks, tåg, kulsprutor, kanoner. Kort sagt, vapen. ”De är nödvändiga i flygplansmotorer, stridsvagnar, bilar, pistoler, ubåtsmotorer och liknande krigsmateriel.” som Golson skriver själv.

De små rullagren med klot emellan som får dem att snurra har funnits sen antiken men de moderniserades i och med cykelns genombrott och bidrog sedan till 1900-talets snabba mekanisering.

”Genom handeln med kullager lyckades den svenska regeringen importera tillräckliga mängder bränsle och andra varor för att upprätthålla landets levnadsstandard.”

Ska man tro de siffror Golson lyckats sammanställa var det alltså en uppfinning som brukar tillskrivas Leonardo Da Vinci som räddade Sverige undan både krig och ockupation. Precis som att brottslingar inte rånar sin egen bank attackerar de inte heller sin vapenhandlare. Sverige var världsbäst på kullager redan innan kriget. Industrin dominerade sjuttio procent av världsmarknaden. Sven Wingquist uppfann det kullager som lade grunden för SKF. Svenska Kullagerfabriken, som under kriget kom att lyda omedelbart under regeringen.

”Eftersom Sverige hade de råmaterial, maskiner, patent och den välutbildade arbetskraft som krävdes producerade landet det mesta av Europas kullager eller kontrollerade dotterbolag.”

Världsledande var svenska SKF. Redan innan kriget dominerade den svenska kullagerbranschen världsmarknaden. I Fritz & Karlsson (2006), sid. 95–121 ”När andra världskriget utbröt övertog svenska staten ansvaret för utrikeshandeln, så även för SKF, och kontakterna gick huvudsakligen genom Utrikesdepartementet.”

Kullager är nämligen att räkna som en essentiell vara.

Vi vet att Utrikesdepartementet hade samma inställning som regeringen vad gällde handel med Tyskland. Det kunde vi läsa i Gunnar Hägglöfs promemoria om guldaffärerna. Utrikesdepartementet stod ju också under regeringen. I England ägde SKF ett dotterbolag som hette Skefko. ”Brist på SKF-maskiner och maskindelar skulle inte ha stoppat produktionen men skulle garanterat saktat ned gradvis allteftersom utrustningen åldrades. Ingen fullständig lista återstår av materielen som levererades, men de tros ha bland annat inneburit stansningsmaskiner, svarvar, polermaskiner, kulor och rullar. Enligt ett regeringsmemorandum från 1942 hade Skefko cirka 16 % av den brittiska marknaden, motsvarande alla intäkter mellan 1941 till maj 1945 på uppskattningsvis 193 miljoner kronor. Sålunda, svensk-beroende krigstids produktion uppgick till minst 31 % av brittiska kullager förråd.” Den tyska krigsmaskinen var dessutom betydligt större än den brittiska som bara utgjorde en del av den allierade krigsinsatsen.

I Tyskland hette SKF:s dotterbolag VKF. Sverige sålde alltså vapen till båda sidor som sig bör för en ”neutral” vapenhandlare som alltså inte bryr sig om vem dess kund är. ”Det svenska moderbolaget försåg mer kullager och maskiner till Tyskland, tillräckligt för att påverka utfallet av kriget.” och att ”Ökningen i tyska köp av svenska kullager bröt det Anglo-svenska krigshandelsavtalet från 1939.”

Sverige låg över det som avtalats i krigshandelsavtalen innan kriget. Enligt avtalet var de inte neutrala.

I tabell 2.14 illustrerar Golson att ”mer än 58 % av tysk kullagerproduktion”, minst, ”kan spåras till Sverige och SKF.”

Genom att konstruera tidsserier över både volymer och priser visar Golson att tyskarna dessutom fick en kraftig rabatt av Sverige. En rabatterad handel som blir svårare att motivera ekonomiskt ju längre kriget går. Sifforna visar ”att priset styrdes av icke-kommersiella faktorer” Och att: ”ökningen av kullager speglar inte” priset ”eller nödvändigtvis volymen heller.” Priset verkade alltså inte bero på utbud och efterfrågan? Där finns inte ens en korrelation mellan volym, alltså antal kullager, och priset på kullagren. ”Tyskland fick regelbunden rabatt för kulor och spår, jämfört med antingen de ockuperade territorierna eller de andra neutrala länderna, före och under kriget.” (Golson Tabell 2.15) Golson tar upp några exempel på avvikelser som ”bekräftar att någon bemödade sig om att se till att Tyskland betalade mindre för dessa mycket eftertraktade varor”. Tyskarna fick rabatt på allt. ”Om man räknar det som en enda rabatt för Tyskland blir den maximala skillnaden mellan Tyskland prisindex och de neutrala 29 %”.

De allierade fick också rabatt på sina köp. Men ”De allierade tycks inte ha varit medvetna om de här prisskillnaderna” för tyskarna skriver Golson.  

Men att ”förstörelsen av SKF:s arkiv efter kriget förhindrar det sanna motivet från att framträda” är bara sant om du är en ekonomisk historiker eller är bunden till en modell som inte tar hänsyn till mänsklig psykologi och kultur. För en detektiv eller åklagare är ”förstörelsen av SKF:s arkiv efter kriget” misstänkt likt ett försök att dölja ”det sanna motivet från att framträda”. För vad skulle det annars finnas för anledning att förstöra ett arkiv, efter att de allierade vunnit kriget, annat än skuld? Varför skulle du annars gömma förstöra arkiv?

Som tur är hade även tyskarna arkiv. ”Dokumenten för den här aspekten av svensk-tysk handel tyder på att SKF kontrollerade det mesta av de tyska kullager som användes i den tyska krigsinsatsen; ungefär 58 % av dem kan spåras till Sverige. SKF försåg Tyskland med mer kullager ända tills åtminstone 1944 än det hade gjort 1938, med rabatter. Denna handel överskred de nivåer som sattes av det Anglo-svenska krigshandelsavtalet från 1939.”

När de allierade till slut fick Sverige att gå med på att sluta var det inte med hjälp av moraliska argument. Även om sådana hade använts. Engelsmännen hade påpekat för svenskarna att de krävde att de gick med i kriget på de allierades sida innan det var över för att visa att de verkligen stod på demokratins sida. Men det bet inte på Den Svenska Tigern.

I april 1944 föreslog amerikanska styrkor i Europa att man skulle förhindra exporten till Tyskland genom att helt enkelt betala SKF 88 miljoner kronor om de rev upp kontrakten med Tyskland. I förhandlingar med de allierade gick SKF med på att mot en kontant betalning på 22 miljoner kronor avsevärt begränsa exporten till Tyskland från och med den 13 april till 12 oktober 1944. Men för det löftet var amerikanarna också tvungna att ersätta SKF för de VKF-fabriker de bombat i Tyskland och att ge SKF tillgång till sina bankkonton i USA. Amerika hade nämligen svartlistat SKF som ett företag i maskopi med fienden.

”De allierade pressade också den svenska regeringen, och senare SKF, att minska både kullager och maskinexporten till Tyskland. Som del av ett treparts Krigshandelsavtal som skulle reglera handel 1944, gick Sverige 1944 med på att minska sin kullagerexport till det tyska blocket till 29 miljoner kronor, ungefär en tredjedel över 1943 års nivåer. Emellertid gick Sverige inte med på en allierad förfrågan om i början av 1944 att upphöra med exporten till Tyskland.” 

Det är oförklarligt. I alla fall för Golson och hans teori om rationellt beslutsfattande. ”Sverige var nästan helt beroende av Förenta staterna för sin olja under krigets sista år. Som tabell 2.18 visar, trots att Tyskland 1941 försåg Sverige med halva hennes import av mineralolja var samma siffra 1944 inte mer än 7 %.”

Sverige var redan mer beroende av USA än Tyskland. Logiken, och det ”småstatsrealistiska” argument som Sverige anför går inte ihop med verkligheten. Skulle den svenska regeringen i det läget agerat helt rationellt hade de då upphört med exporten till Tyskland. Rationellt enligt Golsons modell som utgår från att Sverige verkligen var neutralt och därför borde agera därefter. Hans egna siffror motbevisar hans tes för: 

”Detta ökade beroende av bränsleimporter torde gett amerikanerna betydande diplomatisk och politisk makt över den svenska regeringen.”

Hade det funnits någon metod för att kvantifiera kultur hade det kanske gått ihop? Enligt Golson borde svenskarna nu gett med sig. Om de verkligen var demokrater, och det bara handlade om att överleva. ”Den svenska regeringens beslut att tillåta SKF att ogiltigförklara sina kontrakt med Tyskland i april 1944 och upphöra med exporten i oktober 1944 måste ses i ljuset av den press som USA kunde utöva mot Sverige genom att blockera bränsle.”

Exporten upphörde först i oktober 1944. Av färdiga kullager. Men inte för att hedra avtalet med engelsmännen, eller för att Sveriges regering plötsligt utvecklat ett samvete. ”Den svenska regeringen upphörde med export till Tyskland efter att det Allierade-SKF-avtalet gick ut i oktober 1944, på grund av transportproblem i Nordhavet.” Inte ens då hindrade det Sverige från att fortsätta förse den tyska krigsmaskinen med kullager. ”Oavsett, trots deras enorma kostnad, hindrade inte dessa förebyggande insatser tysk inhemsk produktion.”

SKF:s dotterbolag i Tyskland, VKF, kunde nämligen fortsätta producera kullager. ”Som figur 2.8 visar gör flexibiliteten i kullagrens försörjningskedja innebar att svensk produktion kunde flyttas till Tyskland, genom att flytta maskiner och stål dit. Följaktligen, 1944, ökade SKF:s export av extra maskiner och lämpligt stål, vilket tillät Tyskland att fortsätta produktionen på egen hand och sålunda upprätthålla nivån på sin vapentillverkning.” För att kompensera tyskarna för förlusten av färdiga kullager som de allierade lyckats tvinga svenskarna till ”gick SKF och den svenska regeringen med på att öka exporten av kullagerstål; SKF Hofors gruvdrifts dotterbolag försåg 20 820 ton år 1944, jämfört med ett genomsnitt på 12 600 mellan 1941 och 1943.” Dessutom ökade ”Exporten av maskiner 1944” till ”200 % av totalen för 1943.”

Vilket gjorde ”de allierades aktiviteter på kort sikt antagligen ineffektiva och troligtvis för sena för att på ett väsentligt sätt påverka den tyska krigsinsatsen.” Svenskarna hade helt enkelt lurat byxorna av engelsmännen. Tack vare den svenska exporten av materiel till kullager, de fabriker och den svenska expertis som redan fanns i Tyskland kunde ”tysk krigsmateriel-, flygvapen- och stridsvagnsproduktion fortsätta 1944 (med en ökning) på 25 % av 1943 års nivåer i genomsnitt”.

Kapitel 33: Tystnaden kryper vidare

“People talking without speaking, people hearing without listening, people writing songs that voices never share and no one dared… Disturb the sound of silence”

-Paul Simon, The Sound of Silence 

Den indiska tigerns täckning byter inte färg. Den sibiriska tigerns skiftar nån nyans mellan säsongerna men täckningen är densamma. Det är bara den svenska tigern som har förmågan att ändra täckning helt beroende på säsong, omgivning eller behov.

Ränderna löper fortfarande rakt och visst är de lika breda, men färgerna skiftar. Ibland uppfattar du att den har blå päls med gula ränder, andra gånger gul päls med blåa ränder. Det kan vara förvirrande. Men du känner igen den på att ränderna är exakt lika raka och exakt lika breda.

Det gregorianska kalenderåret 2016, några år efter att Eric Golson skrivit avhandlingen om de neutrala staternas handel under kriget, skriver han ett kapitel i boken ”Paying for Hitlers war: The Consequences of Nazi Hegemony for Europe” där han i princip försöker ta tillbaka sina slutsatser från första avhandlingen och anpassar slutsatserna 2016 till den officiella svenska berättelsen. Jag läser med intresse för att få veta vad som framkommit som förändrar det förflutna ännu en gång. Men jag blir mer förvirrad ju mer jag läser. Inte för att han är oklar i sina nya slutsatser utan för att de fakta han påstår sig presentera som underlag inte stämmer överens med slutsatserna.

Så jag skriver till honom.

Hej,

Jag hoppas detta elektroniska brev finner dig vid god hälsa. Jag heter Aron Flam och är en svensk humorist och skribent som har följt ditt arbete ett tag nu. Din senaste artikel (med vilket jag menade inom Sverige och kullager men glömde nämna varför missförstånd uppstod), kapitlet i “Paying for Hitler’s War: The Consequences of Nazi Hegemony for Europe” gjorde mig en smula förvirrad och jag undrar om du kunde klargöra några saker för mig?

På sidan 280 står det med hänvisning till tabell 2 att Sveriges export ökade med 114 procent i nominella termer. Tabell 2 innehåller dock inga data på totala summor, den är om import och i reella termer. Så jag undrar om du kunde berätta för mig hur jag kalkylerar totalerna. 

Det är ett efterföljande uttalande som hävdar att den reella exporten ökade med 90 procent men det stöds inte heller av tabell 2. 

På sidan 281, med hänvisning till tabell 2, står det att det som står ut mest är en stor ökning i kol och koks-importen. Men den data som finns i tabell 2 är om andelar, inte kvantitet. Sedan följer ett påstående om Sveriges krigsmaterielexport till Tyskland med hänvisning till tabell 2, trots att tabell 2 visar import. Tabell 3 visar svensk export till Tyskland men saknar en kolumn för krigsmateriel.

Förhoppningsvis kan du klargöra några av mina frågor,

Med vänlig hälsning,

Aron Flam”

En förhoppning som kom på skam redan nästa dag då Golson svarade 

”Kära Aron, 

Tack för ditt meddelande och ditt intresse för mitt arbete. Det där är en rätt gammal artikel nu, skriven för cirka sex år sedan; och det tog åratal att få den publicerad. Du kan beräkna siffrorna från svenska statens handelsstatistik med hjälp av ett Laspeyres prisindex. 

Det kommer att komma en artikel med reviderade och uppdaterad statistik, inklusive totalerna i både nominella och reella termer någon gång senare detta år, eller nästa.

Bäste, 

Eric” 

Vilket i sig är märkligt eftersom det skulle innebära att han skrev den här artikeln bara något år efter att ha publicerat sin avhandling. Och han dessutom sitter på siffror som stödjer hans argument men som inte syns i den officiella statistiken – varför visa den?

Så jag svarar: ”Jag förstår inte? Säger du att de siffrorna är inkorrekta?”

Han svarar: ”Nej, de speglar den officiella statistiken. Jag säger att jag gjort mer djupgående forskning och kommer presentera mer statistik som inkluderar olovlig handel som inte presenterats genom normala kanaler.”

Med olovlig handel menar han hur mycket som svenskarna egentligen i smyg stöttade de allierade. Redan i avhandlingen visar han att den var minimal och knappast gjorde någon större skillnad för Englands överlevnad eller Tysklands annalkande undergång. Istället väntar alltså Eric Golson på att svenska UD ska ta fram ny ”statistik” som ytterligare ”bevisar” Sveriges oskuld och nu går han snällt och väntar på den. Så jag skriver ett mail till.

”Det är säkert bra professorn. Men jag är inte så intresserad av olovlig handel som jag är av handeln mellan Tyskland (eller av Tyskland ockuperat territorium) och Sverige. Kan jag alltså dra slutsatsen att siffrorna är korrekta?

För även med olovlig handel till de allierade påverkar det inte helhetsbilden särskilt mycket eller?

Vänligen,

Aron”

Det var den 17 mars 2018. Från att ha svarat redan samma eller nästa dag slutar Golson att svara. Jag har fortfarande inte fått något svar i skrivande stund den 1 mars 2019. Jag har inte heller sett någon ny artikel från Golson i ämnet. Tystnaden lär fortsätta.

Till viss del beror det på språkförbistring. Inte mellan svenskar och engelsmän, engelsmän och tyskar, ryssar och kineser utan mellan akademiker, politiker och diplomater å ena sidan och ”vanligt folk” å andra sidan. Språkförbistringen består alltså inte att man använder olika ord för att beskriva samma sak. Den består i att man använder samma ord för att beskriva olika saker. 

Vad neutralitet har kommit att betyda i människors huvuden är en sak. Vad neutralitet är enligt internationell lag är något helt annat. I dagens Sverige säger vår politiskt korrekta konsensus att neutralitet betyder ”god”. Den är det moraliska ställningstagandet. Till skillnad från det juridiska begreppet ”neutralitet” som definieras från fall till fall baserat på tidigare fall och internationella avtal som skrivits under av de stridande och icke-stridande parterna innan, under och efter kriget och bara är möjliga att tillämpa efter det faktiska kriget och då bara i relation till tidigare fall och nämnda avtal. Det är det som Stefan Löfvén menar när han säger att ”Sverige är alliansfritt i fred med avsikt att vara neutrala i krig”. Neutraliteten är alltså en ambition mer än ett naturtillstånd. Hur det verkligen gått att vara neutrala bestäms först efteråt. Då är det viktigt att du kan visa att du höll det du lovade innan kriget. Annars är din alliansfrihet inte att lita på och då är inte du att lita på.

Att Sverige var neutralt under andra världskriget de så kallade Washingtonförhandlingarna. De syftade till att bestämma hur mycket rövat guld som Sverige skulle betala tillbaka och till vem. Ingen sa ordet ”krigsskadestånd”. Det var en av de saker som bestämdes. Att ingen skulle säga det och hur mycket det skulle vara på. Förhandlingarna skulle leda fram till Washingtonavtalet mellan de allierade och Sverige från 1946. Skälet till att jag säger 1946 så tydligt igen är att det finns så många Washingtonavtal – eftersom så många avtal sluts just i Washington – att det är bäst att nämna både årtalet och vad de handlade om för att du inte ska blanda ihop det med alla andra Washington-avtal och förhandlingar. 

Jag vet inte om du minns avsnitt 4.3 av “DET HÄR ÄR EN svensk TIGER!”? När jag talade om Sverigedemokraternas propagandadokumentär och att jag fann i alla fall ett fel i den men ett fel som jag inte tror att någon blir glad om jag rättar?

Vi har hur som helst kommit fram till det felet. Den i Sverige allmänt vedertagna uppfattningen att landet svängde med krigslyckan 1943 från tyskarna till de allierade. Att Sverige svängde 1943 bestämdes dock 1946. Om du tycker att det låter ologiskt behöver du inte känna dig ensam.

Jag vet det för precis som Sverige och Schweiz lät den amerikanska regeringen i slutet av 1990-talet utföra en genomgång av vad som hade hänt i slutet av kriget. Det var ju delvis på amerikanskt initiativ som utredningarna kom till från början. Utredningen utfördes av amerikanska utrikesdepartementet och är tillgänglig för allmänheten.