INTERMEZZO

”Araberna ville ha allt, och rättvisan är odelbar.”

– J. Bowyer Bell, Terror out of Zion, 1977, the Academy Press

”En svensk tiger!” sedan 1941. Om du läste det finstilta under slagordet, eller ordvitsen om du så vill, hade Statens Informationsstyrelse lagt till ”varje meddelande om att motståndet ska uppges är falskt!”. Den svenska tystnaden sträcker ut sig som en gäspande tiger ända in i vår egen tid.

Om ett brott begåtts bör det lösas som ett brott. Det är den metod som ”DET HÄR ÄR EN svensk TIGER!” använt sig av. Andra världskriget lämnade en hel del lik efter sig. När en brottsundersökning etablerat hur bör den ställa sig frågan varför. Pengar och en konspirationsteori var svaret. Den tyska örnen erkände sitt nederlag. Den tog på sig skulden. I skuggan av fasan som följde på erkännandet kunde den tyska örnens medhjälpare slinka undan.

Våren 1947 var situationen i det brittiska mandatet Palestina spänt. Spänningen släppte endast med endera sidans attacker mot den andre. Britterna hade bett det nybildade FN att komma på en lösning. Den lösningen blev UNSCOP. Den 22:a kommittén i mandatets korta historia. Det sägs att det är galenskap att upprepa samma sak igen och igen och förvänta sig ett annat utfall, men kanske hoppades FN att det vid 22:a tillfället måste verka så vansinnigt att det inte kan annat än fungera? Dessvärre visste den nybildade organisationen inte så mycket mer om Palestina-mandatet än att det skulle se väldigt bra ut för dem att världssamfundets bildande sammanföll med fred i konflikten mellan araberna, judarna och Engelsmännen. Man kan därför ha en viss förståelse för att ingen som faktiskt befann sig i Palestina satte något hopp till UNSCOP. Judarna ville ha ett land. Araberna ville ha ett land. Dessvärre samma land. Den 16:e juni 1947, samma dag som UNSCOP anlände till mandatet bestämde sig dessutom Engelsmännen för att avrätta tre judiska motståndsmän för en attack mot ett fängelse där de befriat fångna kamrater. Att domen föll samma datum var ingen slump.  

”Rättegången var en passande introduktion till Palestina för UNSCOP: fritagningar från fängelser, beväpnade attacker, militärtribunaler och dödsstraff.”

(sid 223, Terror out of Zion, 1977, the Academy Press)

UNSCOP var upprörda över britternas beteende. Guatemalas representant var så tagen att ”Dessa män kämpar för sina ideal precis som de gjorde i Europa mot Hitler. De slåss för sitt folk och sina övertygelser. Jag kan inte med rent sätta mig till doms över dem.” Britterna tyckte att männen var skurkar och terrorister men UNSCOP såg unga pojkar. Snart var flera i UNSCOP för en intervention. 1947 var sympatin efter Förintelsen stark och hoppet om fred likaså. Efter omröstning fick Emil Sandström kontakta Generalsekreteraren för FN. Då var det norrmannen Tryggve Lie som var Generalsekreterare för den nybildade organisationen. Han framförde UNSCOPs begäran om att männen skulle benådas till Engelsmännen. Men britterna blev bara irriterade av att UNSCOP lade sig i den dagliga skötseln. UNSCOP var ju där på deras begäran för att lösa problemet mellan judarna och araberna och inte den mellan dem och judarna.

Irgun försökte vädja igen och arrangerade ett möte med Sandström. Den 24:e juni fick de träffa honom, hans sekreterare Victor Hoo från Kina, och den amerikanske statsvetaren och diplomaten Ralph Bunche som 1950 skulle få Nobels fredspris för sin medling mellan israelerna och araberna. En smula prematurt så här i efterhand kan tyckas. I största hemlighet gick de tre på middag för att under promenaden därifrån hoppa in i en bil som körde dem till ledarskapet för Irgun, den hårdföra judiska guerilla-gruppen. I ”poeten Yaacov Cahans lägenhet på Bialikgatan” diskuterade de ”i tre timmar med Begin, Haim Landau och Katz. Irgun tyckte att trots Sandströms tidigare tjänst som domare under britterna i Egypten, hade han ett öppet sinne.” Men samtidigt måste Irgun vetat att de tre UNSCOP-medlemmarna de träffade inte var de mest vänligt sinnade av delegationen. Samuel Katz skrev efteråt om mötet att ”Vi låter oss inte luras av den artiga stämningen under samtalet eller förblindade av ”intrycket” våra ord gjorde. Atmosfären var verkligen vänlig… Men det är en stor skillnad på att få ett gott intryck och att bilda sig en korrekt uppfattning. Vi vet det och därför har vi inga föreställningar om det faktiska politiska värdet av mötet.”

Egalitära kollektivister undviker gärna öppen konflikt. Harmoni i gruppen är överordnat ärlighet i förhandlingar. Aldrig mer så än om man kommer från en konsensuskultur som Sverige. Victor Hoo, som kom från Kina, kan inte heller varit helt omedveten om vikten av att hålla masken. Endast Ralph Bunch, den amerikanske delegaten, verkade försöka nå motståndsmännen. ”Jag är själv från en förtryckt minoritet” menade han. Ralph Bunch var afro-amerikan. Han levde i ett USA där Jim Crow-lagarna fortfarande hade full effekt i den amerikanska södern.  

Den politik som ledde upp till Förintelsen kallades för ariseringspolitik. Ariseringen genomfördes delvis i Sverige. Censurlagar för att förhindra negativa skriverier om Tyskland infördes redan 1933. Från att Hitler kom till makten. Inget militärt hot förelåg. Tyskland var Sveriges försvar. Tjugo procent av omsättningen av svensk utrikeshandel var med Tyskland.  Brottsutredningar brukar nämligen också vilja undersöka vilket motiv som kan ligga bakom brottet. Bakom högen med lik finner vi judehat men också pengar. Kanske till och med hat mot pengar, eller hat mot att andra har pengar? I det kollektiva undermedvetna är juden inte mycket mer än en påse pengar med ben.

Kapitel 34: Mr. (mis)Deeds goes to Washington

”Har du nånsin dansat med Djävulen i månens bleka sken?”

– Jokern, ”Batman” av Tim Burton,

Precis som Sverige och Schweiz lät den amerikanska regeringen i slutet av 1990-talet utföra en genomgång av vad som hade hänt i slutet av kriget. Det var ju delvis på amerikanskt initiativ som utredningarna kom till från början. Utredningen utfördes av amerikanska utrikesdepartementet och är tillgänglig för allmänheten.

I USA.  

Att någon skulle vara så galen att den faktiskt går igenom nästan allt som skrivits på området och lyckas ta fram de bevis som finns och sätta ihop dem i rätt ordning är ändå extremt osannolikt. Och även om så vore – varför tror de att jag skulle stoppas av ett vanligt geofilter? V.s.b…. Även om någon skulle hitta dokumentet är det inte särskilt fördömande. Det är dessutom skrivet innan ”En (0)moralisk handel” 2006 och långt innan Eric Golsons avhandling 2011.

Man får därför förlåta att de skriver att Sverige lyckades undvika att bli en ”tysk ekonomisk provins” eftersom de inte vet säkert att 20 procent av Sveriges omsättning redan innan kriget var med Tyskland. Eller att Sverige bröt sitt löfte till engelsmännen om att hålla exporten till Tyskland på eller under 1938 års nivåer. Eller att ariseringspolitiken genomfördes i Sverige. Om Sverige lyckades undvika att bli en ”tysk ekonomisk provins” så var det bara för att det redan var en. Det de har att utgå ifrån är bland annat rapporten ”Handelspolitiken gentemot Sverige: En summering av Essentiella Fakta om Sveriges Relation med Fienden och med områden utanför blockaden” av Byrån för Ekonomisk Krigföring från 3 November 1942. Där står bland annat att svensk järnmalm 1941 stod för ”18 procent av totalen som var tillgängligt för Tyskland” men att ”svensk malm var viktigare än vad ratiot indikerar” eftersom den svenska malmen var av så mycket högre kvalitet än annan malm som tyskarna hade. Vad de ändå visste är förvånansvärt mycket. Tillräckligt för att kunna konstatera att Sveriges strategi för att förhindra tysk invasion var att ”offra en del av sin självständighet och gjorde betydande eftergifter till Tyskland.”. 

Det är märkligt att ge upp innan man bli ockuperad för att slippa bli ockuperad. Ännu underligare är att Sverige alltså gjorde det innan något militärt hot förelåg. Men så vet inte heller amerikanerna att Per-Albin Hansson tillämpade censurlagar som förbjöd svenska tidningar att skriva kritiskt om Nazityskland redan från och med Hitlers maktövertagande 1933. Det snällaste de amerikanska utredarna kan säga är att även om de allierade ”hade förståelse för Sveriges strategiska belägenhet” och ”sympatier med en vänligt inställd demokrati” så ”kvarstod oron över Sveriges bidrag till den tyska krigsinsatsen”. De allierade tyckte inte att ”Sverige gjorde tillräckligt för att stå emot tyska krav på eftergifter”.

De skriver bland annat om permittenttrafiken att Sverige tillät fullt utrustade tyska trupper och materiel att korsa Sverige mellan Finland och Norge. Sammanlagt uppskattar de att “250 000 resor av tyska soldater och 250 000 ton utrustning” transporterades genom Sverige. De konstaterar också att Sverige lät tyskarna segla genom svenska vatten ”och till och med upplät marineskort åt dem” samt att ”kurirflyg kunde använda sig av svenskt luftrum”.

Idag vet vi att svenskt järn var viktigare under Tyskland uppbyggnad än under kriget och att ett svenskt handelsstopp inte hade stoppat tyskarna från att kriga vidare men de allierade uppskattar att ”Sverige stod för 40 procent av tysk malm” -39 och -40 men att det föll till 25 procent från 1941 och framåt. Till skillnad från Sverige har amerikanerna ingenting att dölja i sin utredning. De behöver inte brottas med en mörkläggning av historiska proportioner. I just den här frågan är deras egna arkiv alltså intakta. Genomgången är därför både lättfattlig och sammanhängande. Tillsammans med allt annat som du har gått igenom på den här resan kommer det alltså bli en enkel sak att förstå vad den amerikanska versionen av sakernas tillstånd innebär.

USA gick inte med i kriget förrän efter Pearl Harbor och då var ”Amerikanska handlingar av ekonomisk krigföring mot Sverige under 1942” helt ”fokuserade på att stoppa båtar med tillstånd om fri passage som bar last med förnödenheter till Sverige från Tyskland”. Småsaker för USA men besvärande för Sverige varför Erik Boheman, generalsekreterare på utrikesdepartementet, fick åka till Washington för Sveriges räkning. I förhandlingar med USA lyckades Sverige övertala de allierade om att lätta sanktionerna. ”I november 1942 lät President Roosevelt, på uppmaning från Churchill, omedelbart släppa 30 000 ton olja till Sverige och en fixerad export till Sverige av den storleken varje kvartal” i utbyte mot att ”Sverige släppte två norska skepp” fullpackade med kullager till England.

”Eftersom Sverige kände att det inte kunde släppa de två norska skeppen utan att dra på sig vrede från Tyskland” skulle det dröja mer än ett år innan svenskarna levde upp till sin del av avtalet. I januari 1943 hade amerikanarna tröttnat på svenskarnas känslor och deras legation i Sverige fick i uppdrag att informera svenskarna om att ”den avgörande faktorn i våra relationer med Sverige under kriget måste bero på till vilken grad och på vilket sätt som Sverige är berett att och faktiskt motstår Axelmakternas krav på som går stick i stäv med Sveriges rättigheter som neutral och självständig nation”. USA var inte längre villigt att acceptera ”vädjanden om egennytta och force majeure som ursäkter för att ge efter för Tyskland”. Sverige skulle inte få någon mer olja om de inte ”konkret bevisade hennes övertygelse att stå upp för sina rättigheter gentemot Tyskland och använda de vapen de har till hands för detta ändamål”. De allierades nya tuffare attityd ledde till en ny runda förhandlingar i London. I avtalet som slöts i september 1943 lovade britterna och amerikanarna att öka exporten av bland annat olja och gummi till Sverige i utbyte mot att svenskarna sa upp avtalen om trupptransporter på svenskt territorium med tyskarna, minskade järnmalmsexporten, slutade eskortera tyska skepp på Östersjön och en minskning av kullagerexporten.

Amerikanerna själva var inte överens inbördes. Krigsminister Henry Stinson och chefen för flottan Frank Knox ansåg att avtalet inte gav de allierade några fördelar och att oljan till Sverige bara skulle hjälpa Tyskland i slutändan. Men utrikesminister Hull tyckte att det uppvägdes av ”allierade skepp skulle leda till en substantiell minskning av Sveriges ekonomiska bistånd till Tyskland”. Men svenskarna drog fötterna efter sig när det gällde att leva upp till sin del av avtalet.

I ett dekrypterat meddelande den 16:e augusti 1943 till det japanska utrikesdepartementet från Japans ambassadör i Berlin rapporterar han att det tyska utrikesministeriet informerat honom om ”hur Sverige och Tyskland kringgick det utlysta upphörandet av avtalet från 1940 som gav tyska soldater på permission och krigsmateriel att åka genom Sverige på sin väg till Norge”. Ambassadören rapporterar att ”Faktum är, emellertid, att soldater på permission fortfarande kan färdas genom svenskt territorium. Jag ger dig nu väldigt hemlig information, för faktum är att, så länge som gods kan avgöras med ett enkelt ögonkast. Så blinkar bara Sverige åt skeppslaster med armékläder, födoämnen och viss krigsmateriel som hittills skeppats med vanlig kommersiell frakt. Med andra ord har en formel utarbetats som är tillfredställande för båda regeringarna.”

Även när exporten minskade ökade den inhemska tyska produktionen. Tyskland använde 100 miljoner kullager per år under kriget. Det mesta gick in i flygplanstillverkningen och 90 procent av alla de där kullagren tillverkades i Tyskland. 60 procent av dem, lika stor andel som Sveriges andel av de exporterade kullager som Tyskland använde, tillverkades ”i Schweinfurt av ett dotterbolag till Svenska kullagerfabriken (SKF) som ägdes av Skandinaviska Enskilda Bank” som i sin tur ägdes av familjen Wallenberg. Tillverkningen styrdes dock under kriget av regeringen.  

De allierade försökte bomba fabrikerna men operationen blev ett misslyckande. De allierade förlorade över 50 bombplan i vad som beskrivs som ”de mest katastrofala amerikanska dagtidsbombningarna under kriget”. Bombningarna saktade ner den tyska inhemska tillverkningen men lyckades inte stoppa den. Sverige hade ju dessutom lyckats utelämna detaljen om att exportera stål, kulor, maskiner och kunnig personal till Tyskland i avtalet med de allierade så efter en omstrukturering av tillverkningen kunde tyskarna – med hjälp av Sverige – fortsätta som vanligt. Svenskarna hade under hela kriget sagt till de allierade att de var livrädda för en tysk attack.

”Den här övertygelsen är så stark att svenskarna, som tvivlar på att deras nuvarande kullagerexport till Tyskland är så viktig som vi säger att den är, misstänker starkt att vårt riktiga syfte med att pressa dem i den här frågan inte är att få ner kullagerexporten men att få dra in dem i kriget mot Tyskland.”

När amerikanerna säger att de dödar oss med era vapen svarar den svenska tigern “Använder tyskarna våra kullager till att bråka med er? Det tror jag inte på! Så skulle de aaaaldriiiig göra!” Sverige brukar ofta säga att ”vi har varit naiva”. Amerikanarna är det på riktigt. De allierade använde diplomatiska påtryckningar mot svenskarna och ärendet ansågs så viktigt att det hade både Churchill och President Roosevelts uppmärksamhet.

Men ju längre kriget pågick, ju mer svenskarna släpade fötterna efter sig, ju närmare Berlin de allierades trupper kom desto mindre var amerikanerna och engelsmännen villiga att lyssna på svenskarnas rädsla för en tysk invasion. Hull gick så långt att han övervägde med att hota med att helt beslagta svenska tillgångar i USA och att neka Sverige viktiga förnödenheter efter kriget. I ett telegram 1944 till USAs representant i Stockholm skriver han att

”Vi ser inte med uppskattning på trovärdigheten med vilka argument den svenske utrikesministern försvarar Sveriges så kallade ”neutralitetspolitik”.”

Citationstecknen runt ordet neutralitetspolitik är inte mina utan Hulls egna. Han fortsätter med att skriva ”Enligt vår uppfattning har Sveriges politik byggt på att hålla sig utanför kriget till varje pris snarare än en av strikt neutralitet. Sålunda har hon gjort eftergifter till en krigförande grupp för att senare stödja en annan allteftersom kriget har böljat fram och tillbaka. Nu när Sveriges folk, liksom de i Förenta Nationerna, inser att Tysklands nederlag är en given slutsats, kan vi inte förstå varför Sveriges regering fortfarande tvekar om att avsluta all handel med Tyskland.”

Redan i oktober 1943, på ett möte mellan de allierade ländernas utrikesministrar i Moskva, ville Sovjetunionens utrikesminister Molotov pressa svenskarna att upplåta flygbaser till de allierade i Sverige. Då avstod både britterna och amerikanerna.

Amerikanerna för att det skulle ta resurser från landstigningen i Normandie och britterna för att de redan hade flygbaser. I Storbritannien.  Kanske ville de bara undvika att ge ryssarna ett tillfälle att invadera Sverige? Churchill närde i alla fall den misstanken. Ryssarna hade all anledning. Svenskarnas aktiva hjälp till tyskarna försvårade deras situation i Finland. Att de allierade ville ha Sveriges hjälp mot tyskarna står i alla fall klart. ”Premiärminister Churchill höll med Eden (reds anm utrikesminister England) och President Roosevelt om att både turkiet och Sverige borde gå med i kriget. Han trodde inte att endera skulle invaderas, och varje ny fiende påskyndade Tysklands nederlag.” Churchill säger själv att:

”Det vore en stor fördel att få med Sverige i kriget… …Vi tror inte att tyskarna har styrka nog att företa sig en tung invasion av Sverige. Vi skulle vinna ett nytt land och en liten men bra armé. Våra vinster i Norge skulle bli betydande.”

Inför mötet mellan statscheferna i Teheran i december 1943 presenterade de allierades generalstaber en uppmaning till att planera militära operationer i Skandinavien. Under själva konferensen ”tog Churchill tillfället i akt att uttrycka vikten av att ”Finland drar sig ur kriget och Sverige går med lagom till landstigningen i Frankrike 1944.” något Stalin samtyckte till.” Men så blev det inte. Nu vet vi också att handeln med kullager pågick till slutet av 1944. Inte heller gick det särskilt bra att värva svenskarna till ”det krigstida Safehaven-programmet för att identifiera tyska utländska tillgångar och förhindra att de användes för att hjälpa den tyska krigsinsatsen eller för att återuppliva nazismen efter Tysklands nederlag”.

Det påbörjades först på allvar 1944 men ekonomiska rapporter från Sverige hade varit standard att samla in sedan början av kriget. Safehavenspionaget mot Sverige var väl utbyggt av CIAs föregångare OSS. Det hade gett de allierade en god uppfattning om ”omfattningen av svensk handel med Tyskland, speciellt med avseende på järnmalm och kullager” men även ”guld- och valutatransaktioner”. När kriget gick mot sitt slut såg engelsmännen annorlunda på saken än amerikanerna. Engelsmännen ville ha ett begränsat program som fokuserade på stulet guld. Amerikanerna ville ha ”alla fiendetillgångar som beslutats i Bretton Woods VI”. Bretton Woods är det ekonomiska avtal som reglerat världsekonomin sedan slutet av andra världskriget och innebar skapandet av IMF och Världsbanken. Det är tydligt att svenskarna hela tiden ger intrycket av att de är de allierade till lags. Men bara i ord. Aldrig i handling. Amerikanerna skriver att ”i september 1944 röstade Sveriges riksdag för Safehavenprogrammet. Jag hittar bara tre rader om det på svenska. Samma tre rader i tre olika dokument. Alla om Dag Hammarskjöld, Riksbanken och Sveriges väg in i Bretton-Woods systemet.

”Vid Bretton Woods-konferensen antogs en ”Safehaven”-resolution om kapital och krigsbyte som gömts undan av tyskarna i andra – särskilt neutrala – länder. Det handlar om en lång och komplicerad historia som inte kan berättas här. I varje fall utmynnade Safehaven-förhandlingarna i Washington i ett avtal i juli 1946, vilket innebar att frågan om de tyska tillgångarna avlägsnades från den svenska vägen mot Bretton Woods.”

Oavsett vad det verkligen beror på började Sverige inventera tyska tillgångar redan i februari 1945.

 

Kapitel 35: Kluvna toppar

”Per Albin Hansson ogillade i djupet av sin själ tanken att man i efterhand skulle granska hur olika myndigheter och personer hade uppträtt under kriget. ”Rota inte i det gamla”, var hans paroll. ”

– Staffan Thorsell. ”Mein lieber Reichskanzler!”

Britterna och amerikanerna tycker att de har en bra uppfattning om hur mycket stulet guld Sverige tagit emot från Tyskland inför förhandlingarna i Washington. Men de har uppenbarligen inte förhandlat med svenskar förut. Den svenska invändningen var att uppskattningarna inte var tillräckligt precisa.

Det är svårt att invända mot någon som insisterar på att den bara vill att allt ska gå rätt till. Särskilt om du också vill det. En nation som knappast är känd för att syssla med hårklyverier utan snarare sätter stolthet i att skjuta från höften hade just mött en nation som gärna klöv ett kluvet hårstrås kluvna hårstrån. Sveriges guldreserver hade visserligen vuxit under kriget men amerikanerna kunde omöjligt veta vad som var stulet guld och vad som var förvärvat på laglig väg. Den åttonde maj 1945 kapitulerade Tyskland villkorslöst. I slutet av juli till början av augusti träffas Sovjetunionens Joseph Stalin, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och USAs president Harry Truman i Potsdam utanför Berlin i vad som därför, naturligt nog, i efterhand blivit känt som Potsdamkonferensen. Den ledde i sin tur till det dokument där segrarna bestämde hur Tyskland och alla dess tillgångar skulle fördelas och hur återuppbyggnaden av Europa skulle gå till samt, icke att förglömma, att krigsförbrytare skulle dömas för brott mot mänskligheten.

Det var inget fredsavtal. Det skrevs under först 1990 i och med återföreningen av Öst- och Västtyskland. Men det gav de allierade kontroll över Tyskland under namnet Allied Control Authority. Fransmännen som inte hade varit inbjudna till konferensen ville inte acceptera fördraget. Kanske är det också därför som det finns så lite information om det på svenska?

Den elfte februari 1946 informerade USAs ambassad i Sverige den svenska regeringen om ACC lag nummer 5. En lag som gav de allierade ”kontroll över samtliga tyska tillgångar i utlandet och bjöd in en delegation för att diskutera dess tillämpning i Sverige”. Sverige accepterade de allierades inbjudan men uttryckte ”allvarliga invändningar över de allierades rätt till dessa tillgångar.” I ett telegram till staterna skriver amerikanska ambassaden att Svenskarna påstod att frågan skulle behöva röstas om i Riksdagen, att den där med största sannolikhet skulle röstas ner och att det var ”baserat på övertygelsen om att de allierades krav inte var giltigt enligt internationell lag och ett brott mot den privata äganderätten.” Samma regering som struntade i de tyska och svenska judarnas privata äganderätt under ariseringen var plötsligt den privata äganderättens största förkämpar. Den svenska tigern kanske inte ryter, men ljudet av dess enorma ballar när de skrapar i golvet varnar ändå om den nalkas. Det lilla landet Sverige, som under hela kriget påstått sig vara livrädda för Tyskland vågar plötsligt säga till de samlade tre arméernas som besegrat det de påstått sig frukta mer än allt. Krav som Tyskland skrivit under på ifrågasattes nu av Sverige. Dessutom hade svenskarna mage att begära att deras ”tillgångar i USA, som frusits under kriget, skulle avfrysas innan förhandlingarna och att de fick inspektera sina tillgångar i Tyskland.” De allierade vägrade.

I mars 1946 ansåg sig de allierade dels ha tillräckligt god information om hur mycket och vilka tyska tillgångar som fanns i Sverige och dels ha formulerat en tillräckligt bra strategi för att kalla svenskarna till förhandlingar. Allt hängde på deras försvar av ACC-lag nr 5. De hoppades alltså att tyskarnas kapitulation skulle räcka för att ge dem ”makten över Tyskland inklusive all makt som innehafts av den tyska regeringen” och alla dess tillgångar både utrikes och inrikes.

Vilket är en smula oroväckande eftersom nazistregimens makt hade varit oinskränkt. Men det var antagligen inte därför som svenskarna ”ställde sig fortsatt kallsinniga inför de allierades juridiska krav” eller återigen begärde att få utreda tillgångarna på egen hand utan allierad översyn eller kontroll. ”Inget formellt beslut fattas men de allierade verkar överväga det som ett byte. Förhandlingarna om att få till förhandlingar hotar att kantra redan första kvällen. Sverige hade redan ett system på plats för att utreda frågan om tyska egendomar. Den myndighet som kallades Flyktkapitalbyrån. Åsikterna gick isär om hur medlen från försäljningen av de här tillgångarna skulle fördelas. Enligt de allierade hävdade svenskarna ”med envishet” att tillgångarna tillhörde tyska privatpersoner och inte den tyska staten.

Hade de allierade varit lika listiga som svenskarna hade de påpekat att de tagit över efter Hitler, som inte behövde respektera tyskars privata ägande om han så önskade, eftersom han var Tyskland. Men eftersom de antagligen inte ville vara en lika dålig regering som den de nyss besegrat, utan avsåg att återställa Tyskland till demokrati, försökte de istället hävda att de hade papper på att de hade rätten på sin sida.  Svenskarna fortsatte bara hävda att ”vem som än efterträdde Hitlerregimen, till och med Allied Control Council, hade ingen rätt över tyska individers tillgångar i Sverige”.

En av anledningarna till att tillämpa ACC-lag nr 5 var ju att förhindra att ledande nazister kunde fly från Tyskland och ta stora tillgångar med sig. Tillgångar som sedan kunde användas för att återuppbygga nazismen. Svenskarnas envishet hotade att utsätta dem för de allierades misstankar. I rapporten kan jag läsa att

”Från som allra senast augusti 1944 rapporterar OSS (CIAs föregångare) att den tyska legationen i Stockholm sålde diamanter som plundrats från Hollands centralbank på order från tyska Reichsbank” och att ”information också nådde OSS under kriget som avslöjade SEBs roll, ägd av familjen Wallenberg, som uppenbarligen tagit emot mer än 4.5 miljoner USD från Reichsbank 1940 och 1941, och som misstänktes ha agerat agent genom mellanhänder åt den tyska regeringens köp av obligationer och värdepapper i New York.”

Förhandlingarna mellan de allierade och Sverige pågick i Washington mellan maj och juli 1946. Från de allierades sida fanns representanter från Frankrike, USA och England men de företrädde också andra allierade. Sverige hade fått en formell inbjudan den fjärde maj om att börja redan den trettonde men Sverige ”undvek att svara tills efter ytterligare försök att underkänna de allierades juridiska grund för kraven på Tysklands tillgångar.”

Sverige försökte alltså underkänna den allierade segern över Tyskland. ”Konferensen öppnades av kanslirådet William Clayton som inledde med ett uttalande som klargjorde att det inte fanns några som helst intentioner att i diskussionerna kritisera Sveriges neutralitetspolitik under kriget”. Förutom att han inledde med att påpeka just det ”istället manade han delegaterna att fokusera på de större frågorna” nämligen ”kraven från aggressionskrigets oskyldiga offer på kompensation från aggressornationens tillgångar och en önskan om säkerhet och fred”. eller som det också kallas – guld. 

USA, England och Frankrike hade skickat var sin representant. Experter med erfarenhet av att just ha förhandlat med Schweizarna om samma sak som de nu krävde av Sverige. För Sveriges del stod för mycket på spel för att överlåta något så här viktigt åt någon annan än Per-Albin Hanssons egen consiglieri, Emil Sandström. Ordföranden och chefen för Flyktkapitalbyrån, som i en nära förfluten framtid skulle få det viktiga uppdraget att ta fram en lösning på konflikten i Palestina, var Sveriges försvarsadvokat.

”I utgångspunkten höll Sverige med de allierade om den fara som fanns för att tyska tillgångar kunde användas för att finansiera ett återupplivande av nazismen, men fortsatte hävda att enligt internationell lag var det Sverige, inte ACC, som hade rätt att avgöra hur tillgångarna skulle likvideras i Sverige.”

Britterna ville trycka på att Sverige hade en ”moralisk plikt att hjälpa till i återuppbyggnaden av Europa” och lyckades få med sig USA på den linjen. Amerikanerna ville egentligen fortsätta att kräva sin rätt enligt internationell lag. Men britterna fattade att eftersom det inte fanns någon sådan lag ”hade det då gått till internationella skiljedomstolen, där de allierade troligtvis skulle förlora.”

Det finns nämligen en erkänd rättsprincip som lyder ”Nulla poena sine lege”.

Vilket är latin för “Inget straff utan lag”. Det är en grundläggande rättsprincip I rättstater och en bra sådan. Man ska inte kunna dömas om det inte finns någon lag som förbjuder det man gjort och eftersom det inte fanns någon lag som uttryckligen förbjöd stater att ta emot guld man visste plundrats från andra stater för att köpa vapen som man sedan kunde använda för att råna fler stater på mer guld och köpa ännu fler vapen för att… Ja, du förstår. Enda gången som undantag gjorts från principen om att inte kunna dömas för brott som det inte finns lagar mot är just brott mot mänskligheten. Undantaget gällde också just Nazistiska krigsförbrytare. Så att just de skulle kunna dömas retroaktivt. USA gjorde det och hoppades att andra skulle följa efter. Men inget hände. Som du minns från statsminster Ingvar Carlssons brev till Simon Wiesenthal. En del av förklaringen var säkert svenskars egendomar I Tyskland. ”I februari 1947 gick svenska UD till samfälld aktion i Washington, London, Moskva och Wien för att bevaka prinsessan Sibyllas intressen i stiftelserna (som var skyldiga henne mycket pengar eftersom inga utbetalningar gjorts under krigsåren).” Staffan Thorsells ”Mein lieber Reichskanzler!”. Apple Books.

Lustigt nog räknades svenskarnas inrättande av Flyktkapitalbyrån till deras fördel. Det sågs som en välvillig gest. Den hade gjort ett enastående arbete. Dessutom hade Sverige också ansökt om medlemskap I FN vilket de allierade tyckte skulle vägas till deras fördel samt klargjort att de var redo att återlämna guld som Tyskland plundrat från ockuperade länder. Men de motsatte sig att allt guld skulle återlämnas.  Enligt amerikanerna “gick förhandlingarna snabbt och avslutades innan den 3:e juli, men slutgiltig överenskommelse fördröjdes medan godkännandet fåtts från svenska UD.” Emil Sandström fick sköta skitgörat men I slutändan låg avgörandet hos Sveriges statsminister Per-Albin Hansson. Det skulle bli en av de sista avgörande avtryck han lämnade, av många, på Sverige och dess relation med världen. 

“Av de uppskattningsvis 378 miljoner kronor (mer än 90 miljoner USD) I tyska tillgångar I Sverige gick Sverige med på att överlämna två tredjedelar till de allierade”. Fördelningen av de pengarna, 275 miljoner kronor, som svenskarna insisterade skulle kallas för “frivilliga donationer”, såg ut som följer.

• 150 miljoner till tyskland för att förhindra oro, sjukdomsspridning och för att köpa in livsnödvändiga varor.

• 75 miljoner till återuppbyggnaden av de allierade och ockuperade länder.

• 50 miljoner till rehabilitering och för att hitta nya hemländer åt de av nazisternas offer som överlevde men inte kunde återvända till sina hemländer. Mest för att deras grannar just försökt mörda dem.

Däribland fanns min mormor, morfar, farmor och farfar. Jag undrar om det var på grund av avtalet de fick stanna I Sverige?

 

Kapitel 36: Särskilda åtgärder

”Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. År 2020 står Sverige värd för en konferens om hågkomsten av Förintelsen och svenska ungdomar ska beredas möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Ett nytt museum inrättas för att upprätthålla och föra vidare minnet av Förintelsen. Vi ska aldrig glömma har vi lovat varann. Sverige glömmer aldrig.”

– Stefan Löfvén, regeringsförklaring i plenum januari 2019. REGERINGSFÖRKLARINGEN LÖFVÉN II 2019-01-18 (Min 38.19-38.39)s

Jag har sett summorna förut i de motsvarande svenska undersökningarna. Där stod det bara “ett belopp av 150 miljoner kronor användas till inköp av för det tyska folkhushållet viktiga varor. Därutöver avsåg den svenska regeringen att tillgodose ett mot landet riktat krav på cirka 30 miljoner kronor motsvarande värdet av rövat belgiskt guld. Därefter skulle de svenska fordringarna i tvångsclearingen få ersättning ur likvidationsbeloppet. Som en separat åtgärd åtog sig den svenska regeringen att dels bevilja 75 miljoner kronor somben fortsättning av det svenska bidraget till uppbyggnaden av de krigshärjade länderna, närmast avsedda att utgå i form av avskrivning av lämnade krediter eller framtida krediter,11 dels bevilja 50 miljoner kronor att användas för gottgörelse till och ny bosättning av nazioffer.” 

“Särskild åtgärd” kallas alltså det krigsskadestånd som Sverige skulle betala för sin inblandning i kriget 1999, femtio år senare. Det är också först när jag ser dem uppradade rent och snyggt I omvänd ordning I det amerikanska dokumentet som jag inser vad det är svenskarna har gjort. För det första har svenskarna fått till ett avtal som “låser upp” tillgångar till ett värde av 200 miljoner dollar, för en sammanlagd kostnad på bara 66.5 miljoner dollar. Vilket är vad 378 miljoner kronor I den tidens penningvärde var värt I den tidens dollarvärde. De köpte alltså 200 miljoner för knappt 67 miljoner. Det är en bra affär. Dessutom gick de allierade med på att “omedelbart avlägsna” svenska företag från de “svarta listorna” så att svenskarna fick börja handla med de allierade igen. Men viktigast av allt var att av de pengar som Sverige åtagit sig att “frivilligt donera” går den största delen, 150 miljoner, till det folk som startade kriget. Bara hälften så mycket, 75 miljoner, till länderna som Tyskland angripit, förslavat och rånat. Och minsta summan, på 50 miljoner till nazisternas primära offer. Översatt från diplomatiska till vanligt tal är det ett “Fuck you!”

Var svenskarnas sympatier låg var alltså klart. Var deras egentliga lojalitet ligger blev tydligt härnäst.

Amerikanerna verkar inte ha lagt märke till det. Som amerikanerna ser det hade Sverige gått med på att betala tillbaka “allt rövat guld”. Djävulen bor dock I detaljerna, och det de inte riktigt var överens om nu var definitionerna av vad “allt rövat guld” innebar. Svenskarna hade dessutom fått till en deadline på när de som rånats senast kunde lämna in ett formellt krav på återbetalning. Belgarna hade redan presenterat bevis på och medföljande krav på “7,155.32664 kilogram guld” och Sverige hade gått med på att betala det men på villkor att de fick gå igenom bevisen igen. Holland hann lämna in sin ansökan i tid med krav på “8.606 kilogram plundrat guld. Sverige, emellertid, fördröjde återbetalningen av guldet till Belgien och Holland medan det bekräftade tillförlitligheten I informationen som presenterats I kraven. Allierade-svenska förhandlingardrog ut på tiden och var inte färdiga förrän 1955.”

Det “emellertid” som rapportförfattaren inte lyckas hålla sig från att sticka in är diplomatins motsvarighet till “som vanligt!”.  För sen spelade det inte någon roll längre. Allied Control Authority var upplöst och länderna hade antingen nya regeringar eller var slavar under Stalin bortom järnridån som nu delade Europa i två delar. Kalla kriget hade börjat. Direkt efter förhandlingarna 1946 hade USAs förhandlare Seymour Rubin sagt att “Generellt, verkar alla överens om att förhandlingarna har avslutats framgångsrikt”. Det står att “samtalen gick smidigt och med “en frånvaro av den bitterhet” som hade kännetecknat förhandlingarna med Schweiz.” Det var nämligen så att “I jämförelse med 50-50 fördelningen av tyska tillgångar med Schweizarna hade svenskarna gått med på att överlämna nästan 73 procent av sina tillgångar”.

“Sammanfattningsvis bör det noteras att de svenska förhandlingarna genomfördes på ett mycket mer harmoniskt sätt än de Schweiziska” varpå han asvlutar med att hylla Emil Sandström för hur trevlig och profesionell han var. “Även om viss irritation uppstod med hänsyn till utformningen av det exakta språket som skulle användas I den slutliga överenskommelsen, så sjönk den inte en enda gång till den fräna bitterhet som nåddes under de schweiziska diskussionerna”. Kort och gott trodde Rubin att allt var klart och att det nu bara var att göra. Men där Schweizarna kanske hade sagt sin riktiga mening under förhandlingarna så hade genomförandet av avtalet gått hur smidigt som helst.

Det fanns också de som var kritiska mot hur Rubin hade “lyckats”. De identifierade tre av problemen med avtalet för deras del. För det första var det så komplicerat att det var omöjligt att sammanfatta. För det andra så innehöll avtalet Sveriges vägran att erkänna ACC-lag nr 5. Den lag som den allierade segern vilade på och som en stor del av deras makt rättfärdigades av. Avtalet inkluderade nämligen brevväxling där svenskarna återigen framförde argumentet. För det tredje noterade amerikanerna att avtalet också fastslog att de 150 miljoner som de lovat att ge till de allierade skulle förvaras åt tyskarna I Sveriges Riksbank vilket innebar att när pengarna användes för att köpa varor åt tyskarna så gynnade det framför allt svenskarna själva och de 75 miljoner som skulle gå till återuppbyggnaden av Europa nu var en “frivillig donation” som svenskarna själva kunde välja hur den skulle fördelas.

Där förhandlingarna gick smidigt visade sig det praktiska genomförandet av avtalet “svårt och stridsfyllt”. De betalade till deras heder snabbt ut pengarna till förintelsens offer. Britterna fick sin del snabbt men amerikanerna fick sin del I form av varor från sverige mellan 1947 och 1951. En del av fransmännens del frös svenskarna inne för att senare överlämna till en tysk bank. Och “så sent som 1948 hävdade Sverige fortfarande att de allierade inte hade någon rätt till tyska utrikestillgångar I Sverige under ACC-lag nr 5.” Dessutom vägrade svenskarna lämna över de 75 miljonerna som skulle gå till återuppbyggnaden av Europa. De krävde istället att få använda det mesta till reparationer I Norge, Danmark och Nederländerna. Motståndet “förvirrade de allierade” eftersom de länderna redan hade fått sina fulla ersättningar från IARA – eller Inter-Allied Reparations Agency.

Förvirringen beror antagligen på att de allierade inte tänkte som nazister. Trots att de vann över dem I ett krig verkar de aldrig riktigt ha förstått dem. Holland, Danmark och Norge är alla germanska länder. De allierade slogs för principer. Germanerna slogs för blod och jord. Förvirringen fortsatte 1948 då Sveriges “försening I tillämpningen” av Washingtonavtalet fortfarande pågick. Inte förrän 1956 var förhandlingarna över. Då inte till någons tillfredställelse. Det återstod sju miljoner när den svenska regeringen bestämde att pengarna skulle gå till FNs flyktingkommission. Men inte innan de hade föreslagit att de sju miljonerna skulle betalas till Belgien och Luxembourg – men som ett lån. Det land som hade anklagats för att stjäla deras guld ville nu ge sitt krigsskadestånd I form av ett lån. Länderna tackade nej till förolämpningen. 1953 försökte dessutom Sveriges regering få tillbaka de 150 miljoner de “hade gett” till Tyskarna. Svenskarna hade dessutom fräckheten att begära att summan skulle tas ur Marshallhjälpen som amerikanerna gav till Tyskland. Återlämningen av stulet eller plundrat personguld som hade beskrivits I avtalet visade sig vara lika krångligt att få tillbaka som alla andra tillgångar. Sverige missade sin deadline I mars 1948. Svenskarna påstod att de inte ordentligt identifierat vilket guld det rörde sig om. Det skulle dröja till december 1949 innan sverige betalade Belgien. Då hade guldet redan skeppats över till New York I slutet av 1947. Totalt var det 571 guldtackor.

Men holländarna fick större problem än så med det guld de ville få tillbaka. “Sverige bestred en del av dessa krav, de pläderade för att en del av det monetära guldet hade förvärvats före Londondeklarationen 1943. De allierade hävdade, emellertid, att avtalet från juli 1946 tydligt fastställde att Sverige skulle återlämna allt rövat guld. Svenska representanter höll fast vid sin åsikt att överenskommelsen inte gällde guld som tagits emot innan 1943.” I december 47 presenterade Holland nya och noggrannare bevis. “Sverige förklarade bevisen otillräckliga”. Vid det här laget måste amerikanerna ha tröttnat för “de svarade inte ens på ett brev 1952 där Sverige åter upprepade att de inte var skyldiga att lämna över något från före 1943.” I slutändan blev det en kompromiss. Först 1955 överlämnade Sverige 6 av de 8 ton guld till Holland som det hade handlat till sig med Hitler. Djävulen bor som sagt I detaljerna men I så fall är det en detalj som fäller honom. Så är det här. Det är därför som svenskarna med en dåres envishet hävdar “Nulla poena sine lege”. För när de gör det kanske de går fria från straff. Men de erkänner samtidigt att de är skyldiga. Det är nämligen det som “inget straff utan lag” innebär. Att man visste vad man gjorde, man kanske till och med visste att det var moraliskt fel, men eftersom det inte finns någon lag som förbjuder det fanns det inget som hindrade mig från att göra det och inget straff kan utmätas nu. Att hävda Nulla poena sine lege är ett implicit erkännande.

Eftersom det inte hade varit olagligt innan 1943 ville Sverige inte betala tillbaka det som tagits emot innan 1943. Och de bestred att det som hände innan 1943 skulle ses som ett brott. Skälet till fixeringen vid 1943 är att Londondeklarationen var den första varningen om att en sådan lag kunde komma till. Vilket gör den till det tidigaste tillfället det hade kunnat tänkas, juridiskt, varit det årtal det kunde varit brottsligt från. Det är antagligen också därför som det numera heter att vi svängde från Tyskland till de allierade 1943. Men det gjorde vi inte. Det bestämdes 1946 när vi kunde konstatera vår neutralitet. Hade Sverige gått med på att lämna tillbaka allt guld. Även det som de tog emot innan Londondeklarationen hade de lämnat sig vidöppna för stämningar längre bak i tiden. De riskerade att behöva betala tillbaka Krügerlånet som Tyskland löste in i guld 1940. I värsta fall hade de till och med kunnat bli stämda av tyska judar från så långt tillbaka som 1933 när ariseringspolitiken började. Varför ta risken?

Om det är som experterna påstår och Förintelsen började med ariseringspolitiken betyder det också att Sveriges officiella hållning är att 83.3 procent av Förintelsen inte är ett brott. De erkänner visserligen att det som hände mellan 43-45 var brottsligt. Men det är bara 16.6 procent eller en sjättedel av Förintelsen. Det är som att lyssna på Rammstein men bara höra basisten. Med det i åtanke är det också lite olämpligt att Stefan Löfvén bygger ett helt museum till Förintelsens minne i Stockholm. En sjättedel räcker! Eller varför inte bara avgränsa en avdelning av ett Förintelseförnekarmuseum till förintelsen minne?

I en av fotnötterna hittar jag ett citat av Dag Hammarskjöld som amerikanerna hittat I den version av den svenska utredningen som Sveriges regering överlämnade till amerikanerna I slutet av 90-talet. Den engelska versionen alltså. För jag kan inte hitta citatet I den versionen som finns på svenska. I den svenska versionen står det istället att kommissionen gått igenom Dag Hammarskjölds anteckningar och hans korrespondens med Ernst Wigforss utan att hitta något av egentligt värde.

Den svenska förhandlingsstrategin var dubbel. Dels att hävda god tro, och dels att hävda ”Nulla poena sine lege”. God tro betyder att du inte visste att det du gjorde var fel. Nulla Poene sine lege innebär att du visste precis vad du gjorde, kanske till och med tyckte att det var fel, men gjorde det ändå. Dag Hammarskjöld, då ordförande I Riksbankens styrelse och blivande generalsekreterare för Förenta Nationerna, kommenterade Sveriges förhandlingsstrategi inför Washingtonförhandlingarna med orden:

“Det torde verka omöjligt att hävda “köp I god tro” nu om det inte har hävdats tidigare eller som allra senast innan Washingtonavtalet. Varje försök att undvika betalning enligt den gräns som uppges kommer utan tvekan uppfattas som kasuistrik.”

Kasuistrik är ett gammalt ord som inte används särskilt ofta längre. Mer nutida synonymer är hårklyveri, hyckleri, lögn och trick.

 “Varje försök att undvika betalning” kommer uppfattas som hårklyverier, hyckleri, lögn och trick säger Dag Hammarskjöld. Att hävda god tro borde inte heller vara möjligt tänker Hammarskjöld eftersom de allierade skriver I just Londondeklarationen att hot om åtal gäller även om det skett I god tro. Dessutom visste alla sedan innan kriget, sedan ariseringen inleddes I Tyskland, hur nazisterna fick sina pengar. Genom stölder och mord. Det fanns ingen “god tro”.

Sveriges strategi var dubbel. Att både hävda “god tro” och nulla poena sine lege. God tro betyder att du inte visste vad du gjorde. Och ”Nulla Poena sine lege” betyder att du visste exakt vad du gjorde. Bara det att det du gjorde inte var olagligt. I princip hävdade Emil Sandström att Sveriges regering både visste vad de gjorde och att de inte visste vad de gjorde. Om båda var sanna skulle det nämligen innebära att du visste exakt vad du gjorde men du visste inte att det var fel. Och enda sättet det skulle kunna vara sant på är om du har en helt annan etik än andra. En där det är rätt att råna och mörda så länge slutresultatet är gott. I alla fall för dig. Så kallad konsekvensetik. Samma etik som kunde motbevisas bara genom att titta på just konsekvenserna av den. Nu vet du varför Hitler aldrig invaderade Sverige. För att man inte attackerar sin vapenhandlare. Särskilt inte om de erbjuder fullservice med järnmalm, roliga filmer och pengatvätt som extratjänster. Nazisterna rånade först sina egna judar och senare andra länder och deras judar. De fick hjälp att tvätta pengarna av Schweiz och Sverige. Sverige köpte de också vapen av. Så att de kunde råna fler länder på deras guld och så vidare. Det var affärsmodellen. De var alla inblandade och de var alla medvetna. Efter kriget vände svenskarna som en könlös kollektiv individ och låtsades ha varit på den allierade sidan hela tiden. Ingen sa ett ord. För en svensk tiger.

Det är det som är skämtet.

Den socialdemokratiska regeringen, som fram tills för någon månad sedan hade varit på Nazitysklands sida plötsligt låtsades som den brydde sig om frihet, liberalism och västerländsk demokrati. Ingen av de ansvariga ställdes inför rätta. De hade alla strålande karriärer efter kriget. Inga större förändringar gjordes I systemet. Inga lärdomar drogs. Varför skulle det göra det? Det hade ju fungerat. De kom undan med krigets vinster utan att betala ett öre I kostnader. Enda problemet är att det ingår I det perfekta brottet att man inte kan skryta om det. Det kommer såklart ut ändå. Svenskarna kanske inte längre säger att de är bäst för att de är de renaste arierna. Numera är de bäst för att de är godast, en moralisk supermakt. I början sa jag till dig att skämt bara fungerar om man förstår referenserna. Nu har du referenserna. Tyvärr är skämtet inte längre roligt.

  

Kapitel ”Punchline”

”Varför Hitler inte invaderade Sverige? Man anfaller inte sin vapenhandlare.”

– Aron Flam

SKF var inte fristående under kriget. Dess verksamhet bestämdes av regeringen. Riksbanken var inte heller fristående. Den stod också under regeringen. Sverige sålde vapen till Tyskland. För det fick Sverige guld. De som tjänar pengar på krig utan att bära krigets kostnader kallas inte för moraliska supermakter utan krigsprofitörer. Moraliska supermakter är de som kan erkänna sina fel och undviker att upprepa dem. Men de sålde också mer kullager när de fick mindre guld för dem. De fortsatte sälja även efter att de inte längre behövde göra det. Guldet sålde regeringen till svenskarna. Det var så tyskarnas pengar tvättades. Något som började långt innan kriget. Nazitysklands uppgång går hand i hand med den svenska välfärdsstatens uppbyggnad. Folkhemmet är byggt på stulet guld från mördade judar och ockuperade länder. Men till skillnad från Tyskland kostade det inte Sverige ett öre. Tvärtom. Det lönade sig. Sverige bär ingen skuld.

Det kostade inget utom svenskarnas själ. De bär ingen skuld utom den som äter upp dem inifrån.

Efter kriget låtsades svenskarna som om det aldrig hade hänt. Ingen visste något. Socialdemokraterna begravde alla bevis. Ytterst ansvarig var Per-Albin Hansson. Statsminister och partiledare för socialdemokratiska arbetarpartiet. Vår landsfader. Finansminister var Ernst Wigforss. Samme Ernst Wigforss vars retoriska förmåga skulle bli en tredjedel av skälet till att Olof Palme själv blev socialist. Statssekreterare till Per-Albin Hansson (och liaison till RB??) var Tage Erlander. Vår landsfader. Samme Tage Erlander som skulle efterträda Per-Albin som partiledare och statsminister.  I 23 var han svensk statsminister. Av alla världens parlamentariska demokratier är Tage Erlander den som i oavbruten följd suttit längst på sin post. Han handplockade Olof Palme till sin efterträdare. I Riksbankens fullmäktige satt Dag Hammarskjöld. Som ordförande. På den post regeringen tillsatte.

De här männen var ytterst ansvariga för att tjäna pengar på det som kom att kallas för ”Världshistoriens största brott”. Alla visste! Men det var inte olagligt innan 1943. Sverige har bara gått med på att det är brottsligt att ta emot stulet guld från rånmördade människor från 1943 och framåt. Alla tyckte att det var omoraliskt. Utom socialdemokraternas ledning. Eftersom de inte trodde på moral. Om du ändå inte tror på det är det klart att du kan kalla dig en ”moralisk supermakt” eller hur? Snarare är det så att det bara är när du helt saknar moral som du kan gå omkring och kalla dig för det.

De gjorde aldrig upp med det. Vilket man kan ha viss förståelse för. Tysklands skuld var ju uppenbar. Samt att den enda nackdelen med att ha lyckats komma undan med det perfekta brottet är att du inte kan skryta om det. Guld plundrat från ockuperade folk och mördade judar byggde Folkhemmet. Pettersson är egentligen det han tror att Bendel är. En slug, manipulativ jävla jude! Kanske har Valdemar Hammenhög en poäng ändå när han försvarar sig med att säga att Bendel är en ”skugga” till Pettersson? En del av hans jungianska undermedvetna. Hans id. Den delen av Petterssons personlighet som han hatar och inte kan förlika sig med. Sin girighet, sin själviskhet, sin oärlighet. En människa så lömsk och världslig att han inte står ut med den.

Per Albin dör 1946. Tage Erlander fick städa upp och sätta pengarna i arbete. Till sin efterträdare utser han Olof Palme. Son till den familj vars bank hans parti gjorde affärer med under kriget. När Olof Palme träffar Arafat i Algier för första gången har de alltså en hel del gemensamt. Precis som Arafat förlorade han en förälder i ung ålder och uppfostrades delvis av andra. Arafat i Jerusalem hos sin morbror. Och Palme av sin morfar på Skangal om somrarna och av de andra barnen på internatskolan Sigtuna under skolåret. Båda tog över efter sådana som stött nazismen. När Olof Palme på TCOs kongress säger det där om Israel så ser det i resten av världens ögon ut som att han kompenserar för något. Olof Palme, ett barn till bödlarna, en överklasspojke vars land berikat sig på andras död och lidande, står och skriker på offren att det är dem som är bödlarna. Det ser inte bra ut. Han säger ”Israel borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett helt folk.” Är det inte Sverige han menar egentligen? För Sverige har ju inte lärt sig. Det är tydligt. En freudian hade påpekat att han säger Israel men menar Sverige. Det som ut som spelad godhet av någon som inte har anledning att spela god. Det ser ut som kompensatorisk performativ godhet.

Det är det snällaste jag kan säga. Som att han inte ser sig själv. I värsta fall, och desto troligare, ser det ut som att han vill dölja det. Då är det konspiratorisk performativ godhet. I bästa fall var Sverige ockuperat utan att ens ha lyft vapen. Gett upp utan motstånd. Eller så är tystnaden motståndet.

”Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt!”

I så fall var Sverige en axelmakt, en icke-stridande axelmakt förvisso, men ändå. En vapensmedja. Führerns vapenbutik. Och man attackerar inte sin vapenhandlare.

Det är “En svensk tiger!”