För att lyssna på avsnittet kllicka här!
Det är tredje gången Jonatan är med I DEKONSTRUKTIV KRITIK. Men första gången det faktiskt sänds. Jonatan Unge har på senaste tiden gått från folkskygg till folkkär och samtalet kommer handla om strategisk inkompetens, humor och allvar.
Skälet till att det här är tredje gången som Jonatan Unge är med i DEKONSTRUKTIV KRITIK men att det här är det första avsnitt som sänds är för att jag känner Jonatan och jag vet att han kan även om han inte vill. Vad jag menar med det är att Jonatan har en oerhört hög lägsta-nivå. Något som kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Välsignelsen är att han knappast behöver anstränga sig för att vara rolig. Han är naturligt rolig även helt utan förberedelser. Förbannelsen är att välsignelsen gör att han sällan förbereder sig.
Jonatan Unge och jag har känt varandra i många år. Vi blev vänner i 20-årsåldern och under det kommande decenniet var vi i princip symbiotiska. Reda och oreda. Kaos och ordning. Helan till min halva. Eller om det nu var tvärtom? Jonatan brukar ofta anklaga mig för att ha dragit in honom i komiken. Jag brukar anklaga honom för detsamma. Kanske ligger sanningen någonstans däremellan? I mitt minne var det i alla fall så att vi länge hade försökt att genomföra olika mer eller mindre kreativa projekt ihop. Vi pitchade idéer till TV-format tillsammans. Vi fick ut en presentbok om döden på Norstedts ihop. Den idén kom från mig. Jag var tvungen att dra Jonatan genom processen. I slutändan presterade han väldigt lite. Även om det han faktiskt fick ur sig var briljant. Och det var han som fick in oss på Norstedts. Processen var dock utmattande. Antagligen för oss båda. Jonatan har enorm prestationsångest. Och det är svårt att gömma sig om ens skrivpartner bor i samma kvarter och har nyckel till den etta man bor i. Där fanns ingenstans att gömma sig. För mig var det mer påfrestande att se till att Jonatan fick ihop sina delar än att faktiskt skriva boken. Det kan inte varit helt lätt för Jonatan heller. Mitt skall är värre än mitt bett men jag kompenserar för det med att skälla konstant. Jag har för mig att det var efter det som jag föreslog att nästa idé skulle vara hans och att det var då han föreslog stand-up? Men jag kan ha fel. Jonatan minns det annorlunda.
Vi anmälde oss till en hemsida som påstod sig erbjuda möjligheten att få utmana sin vän eller arbetskollega på stand-up. Det visade sig vara den svenska stand-up-scenens version av ett amatör-SM, vid namn Bungy Comedy. Det gick väldigt bra för mig. Jag vann.
Det gick bra för Jonatan också, men mindre bra. Oavsett vad så visste jag alltid att Jonatan skulle bli en stor komiker, eftersom han var den roligaste av oss två. Det sa jag också till honom när han var lite nere för att han inte tyckte att det gick så bra i början. Skillnaden berodde på att jag var mer disciplinerad. I åratal hade jag plitat ner idéer till små skämt i min anteckningsbok och skrivit om och skrivit om igen. Jag hade helt enkelt ett försprång redan från start.
Att Jonatan förr snarare än senare skulle springa ikapp och sedan om mig rådde ingen tvekan om ens från startskottet. Inte för att han skulle ha bättre kondition eller längre ben. För ingen av oss har någon vidare kondis. Jonatan är dessutom sedan länge reumatiker; och jag har numera dubbelt diskbråck och ischias; men jag talar inte om ett fysiskt maratonlopp här…
Jonatan har det som inom stand-up-kulturen, eftersom den kommer från den anglosaxiska världen och därför fortfarande i stort präglas av anglicismer (om inte direkta låneuttyck), kallas för ”funny bones”. Eller som vi skulle säga på svenska så är Jonatan rolig ”i märgen”. Jag har inte knäckt Jonatans ryggrad för att reda på hur rolig den faktiskt är. Men om jag inte har lika mycket komisk talang som Jonatan har jag i alla fall tillräckligt mycket för att känna igen den hos någon annan. Och det var därför jag så förtvivlat gärna ville jobba med honom. Mest för min egen skull såklart, men också för att jag hatar att se talang försummas. Vilket kanske också när jag tänker efter är för min egen skull?
Varför Jonatan ville jobba med mig vet jag inte? Jag vet faktiskt inte ens om han ville jobba. Inga signaler tydde på det då i alla fall. Nu är det till min stora glädje annorlunda. Och inte bara för att det betyder att jag återigen får rätt. Men det får jag för…
Han är roligast. Hans två humorspecialer Helt Fantastiskt och Höftjuck går utmärkt och kan ses på youtube, passande nog på min kanal för det är jag som har producerat dem så passa gärna på att trycka på subscribe när du ändå är där men för att återgå till Jonatan så går de podcasts han medverkar i utmärkt. Han är med i Della Sport, Della Arte och Della Papa. (Och tydligen något som kallas för Della Herstory).
Han har fått vara med i en teveserie – dessvärre på SVT men i det här landet kan komiker inte vara så noga när det kommer till just humorserier för det görs inte så många – och det allmänt älskade ”På Spåret” – han har sommarpratat – blivit årets manliga ståuppare, och ska nu återigen ut på turné med SEMST.
Super Epic Mega Sweet Titans of Comedy. Där man dessvärre måste stå ut med både Ahmed Berhan och Branislav Pavlovic för att få se Jonatan – men desto sötare smakar vinet om de första dropparna är ättika! Precis som den här inledningen. Jag ger Dig Jonatan Unge, tredje gången gillt – Njut!
Egna framträdanden
Jag och Ledarsidornas Johan Westerholm kommer också att åka ut i landet för att tala om våra respektive böcker, samt sälja några och signera både åt dig som köper på plats och åt dig som redan köpt ett exemplar eller sju. Tre datum är redan satta. Vi kommer till Borgarbracka Bar på Pitchers I Eskilstuna onsdagen den 11e mars, Folkets hus i Göteborg, Olof Palmes plats den 17e mars, och till Scandic Swania i Trollhättan onsdagen den 18 mars.
