För att lyssna på avsnittet klicka här!
Avsnittets gäst är återigen Doktor David Eberhard. Denna gång för att argumentera varför de åtgärder som nu tas till är en yrvaken överreaktion. I slutändan tror jag att det handlar om din inställning till risk och därför blir en försäkringsfråga. Det är dumt att inte förstå risk men den som aldrig tar en risk får inte njuta av smaken från dåligt grillat fladdermuskött. (För att lyssna på avsnittet klicka här!)
Jag hoppas att du som lyssnar har hälsan och att allt går bra med karantänen. Om du har förlorat någon beklagar jag sorgen. Inget kan ersätta förlusten av ett liv.
De goda nyheterna är att vi gör så gott vi kan under de omständigheter som råder. De dåliga nyheterna är allt annat. Mest för att vi återigen inte förutsåg det uppenbara. Människor dör och det finns en överhängande risk för att fler kommer att dö. Utöver det vinglar världsekonomin omkring som en bäbis på rullskridskor. Vilket kanske inte är någon vidare liknelse men den är i alla fall gullig. EU faller i samma takt som Boris Johnsons temperatur stiger. Tysklands exportrestriktion på skyddsutrustning har satt den fria marknaden ur spel. Rörelsefriheten, mötesfriheten och den västerländska livsstilen är över. Så hur i helvete hamnade vi här?
Jag var själv i Toronto i under SARS-utbrottet i mars 2003. Vilket står för den mycket obehagliga ordkombinationen Severe Acute Respiratory Syndrome. En sjukdom som också anses ha sitt ursprung i Kina och har en dödlighet på 9.6 %.
Då var jag ung och dum, samt frisk och stark, med den där känslan av odödlighet som hör ungdomen till. Och jag strövade själv längs öde gator i China town. Just då var det antagligen säkrare ute på gatorna än i det kollektiv jag faktiskt bodde i. Men jag hade inte en tanke på det. Jag ville bara se hur det såg ut när en stad tömdes på människor. Långt innan Fear The Walking Dead fick jag uppleva en apokalyptisk framtid i verkligheten. Precis som nu var upplevelsen overklig. I efterhand anses karantänen ha varit onödig. Det viktiga visade sig vara smittspårning och testning. Men det gick inte att veta medan utbrottet pågick.
Ytterst handlar livet – tror jag – om att överleva. Så länge som möjligt. Det är det främsta målet för både individer, organisationer och system. Det är därför helt naturligt om du för tillfället har svårt att fokusera på annat än Corona – eller att fly från Corona, eller för den delen bara att fokusera. Covid är en plötslig ny fara som dykt upp likt ett inbillat monster i mörkret och dina ögon dras ofrånkomligt tillbaka dit oavsett hur mycket du försöker titta bort. Det är en naturlig och nyttig reaktion som bevarat oss som art och dina anfäder som individer. När en plötslig fara hotar ska hjorden börja skena. På kort sikt är det bra, men på lång sikt riskerar de att rusa utför ett stup eller in i en vägg om ingen säger stopp. Och vi kan inte vara ett samhälle som alltid skenar. Där är vi nu. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig. Både för sjukdomens direkta konsekvenser i form av förlorade människoliv men också på längre sikt. För sjukdomar är verkligen inget nytt. Det som är nytt är reaktionen.
Det du som vanlig individ kan göra för att inte bli smittad och inte smitta andra är att tvätta händerna ofta, alltid hålla reda på var dina händer har varit och inte peta dig i ansiktet. Om du är sjuk ska du isolera Dig. Det är alltså inte särskilt mycket du kan göra även om det räcker långt. Att som Stefan Löfvén likna det vid ett krig är att ta i lite för mycket och en smula förnedrande gentemot människor som varit i riktiga krig. I riktiga krig riskerar alla sina liv. I det här kriget riskerar de flesta inte mer än fnasig hy på händerna.
Men innan vi fortsätter vill jag att du håller några saker i huvudet.
1. Att bryta olika åsikter mot varandra är inte något som ska sättas på undantag i en kris. Det är snarare så att det blir viktigare än någonsin. De regler och uppmaningar som kommer från stat och myndigheter gäller även om man kan diskutera deras rättfärdighet och eller effektivitet. Men diskuteras borde dem. Även under tiden krisen pågår. Det gäller särskilt om man inte förberett sig – annars hägrar det där stupet och snart ligger vi alla på botten av en ravin.
2. Anledningen till att vi idag är nästan 7.6 miljarder människor beror på två uppfinningar från de senaste 225 åren – vaccin och penicillin. Edward Jenner utvecklade vaccinet, mot smittkoppor, så tidigt som 1797. Flera forskare utvecklade penicillinet runt samma tid men mest berömd för dess upptäckt är Alexander Fleming som isolerade effekten i penicillum 1928.
När vaccinet uppfanns runt år 1800 levde det bara runt en miljard människor på planeten. Lite mer än hundra år senare, året innan penicillinet uppfanns var mänskligheten uppe i två miljarder individer. Det är efter penicillinet som det tar fart på riktigt och mindre än hundra år senare är vi nu nästan åtta miljarder.
Det sägs att nya sjukdomar ökar i antal. Före dessa två uppfinningar, som kom till och spreds på grund av ökande globalisering och informationsutbyte, höll sjukdomar den mänskliga populationen nere. Människor slutade inte leva för det. Inte för att de var hjärtlösa eller cyniska eller inkapabla till sorg och lidande utan för att de inte hade något val. Om de slutade att försörja sig dog de ändå. Så är det även idag – oavsett om du kan se det eller inte.
På mindre än hundra år har vi vant oss vid att det är onaturligt att dö av sjukdom. Det är ingen överdrift att säga att som vi reagerar nu har mänskligheten aldrig reagerat på sjukdom förut.
Man behöver verkligen inte gå så långt tillbaka i tiden som medeltiden. Hong Kong-sjukan 1968 dödade en miljon människor medans livet fortsatte mer eller mindre som vanligt.
Och visst är det både vanligt och naturligt att vara rädd för döden, döendet eller ha lite dödsångest men reaktionen nu liknar mer thanatofobi – att helt enkelt vara livrädd för döden. Det är ju skillnad på att ha lite ångest och på att vara paniskt rädd med tvångssyndrom som panikattacker.
Eller för den delen thanatofili – alltså dödslängtan – som de miljöaktivister som nu försöker sälja in upphörandet av mänskligt liv som något positivt för miljön. Det här är inte positivt för miljön. När ekonomin startar upp igen kommer den behöva rivstarta och då är det enda den kan trösta sig med att bensinpriset i alla fall är det lägsta på länge.
I våra sekulära samhällen där allt färre tror på Gud och allt fler att alla sjukdomar går att bota vänder sig människor istället återigen till staten. Som om hanteringen av hela epidemin inte är bevis nog på att det inte är staten som kommer att rädda dig. I slutändan kommer det inte vara staten som kommer på ett vaccin. Det kommer vara ett företag på den privata marknaden.
Ars moriendi eller konsten att dö är två böcker från mitten av fjortonhundratalet som noggrant går igenom de protokoll som ska följas för att få en så bra död som möjligt. Skrivna under efterverkningarna av digerdöden startade de en helt egen genre av böcker om hur man dör väl som fortsatt ända in i vår egen tid även om temat blivit allt mindre populärt från penicillinets tillkomst. Vi har glömt att det ansågs vara en konst att kunna dö med värdighet. Paniken som råder just nu får mig att misstänka att om vi alla skulle dö tillsammans så skulle det hela bli en väldigt pinsam tillställning. Jag tänker inte minst på hur jag själv skulle bete mig.
Att det uppstår fler nya sjukdomar nu än tidigare är inte heller så konstigt. Ju fler människor vi blir desto större blir sannolikheten för att ett nytt virus ska kunna utvecklas till att hoppa över från någon annan art till oss. Allt som krävs är stora antal och mycket tid. Vi har dessutom blivit stora antal på väldigt kort tid.
Samtidigt ökar resistensen mot antibiotika med varje dos vi använder för att bli ännu fler. Naturen försöker fortfarande utplåna oss. Det här handlar inte om politik mellan människor.
Vi har panik över hela västvärlden eftersom vi förväntar oss att våra stater ska ta hand om oss och skydda oss från sjukdom och död. Det ansvaret har vår stat inte tagit. Det fanns inga beredskapslager, ingen skyddsutrustning och det kommer antagligen visa sig att det inte fanns tillräckligt mycket intensivvårdsplatser. Det är legitimt för staten att ge tillbaka pengar till medborgarna eftersom den skatt vi medborgare betalar in är en försäkring för just sådant här. Stora saker vi själva inte kan skydda oss mot. Men att påstå att ingen kunde föreställa sig något sådant här i sina vildaste fantasier är helt enkelt inte sant. Vita svanar finns det gott om. Om staten ska dela ut pengar borde det alltså inte vara som lån utan en återbetalning för utebliven tjänst.
Ytterst handlar det om den äldsta kampen av alla. Människan mot naturen. Den är ständigt pågående. Vi har bara blivit lite segerrusiga av de senaste hundra årens obrutna segrar och glömt att det är ett riktigt krig. Det har antagligen inte hjälpt att vi numera ser naturen som något som måste räddas från oss.
3. Sjukdom är inte en svart svan. Det är, som jag påpekade i avsnittet med Fredrik Andersson, snarare än ”grå noshörning” eller som upphovsmannen till uttrycket ”svart svan” själv – Nicholas Taleb – uttrycker det på sin blogg – det är ”en vit svan”. Att det kommer uppstå nya sjukdomar som hotar att utplåna oss är lika självklart som att svanar är vita. Det vore mycket dumt att inte förbereda sig för sådant som är självklart.
Vilket är precis vad vi har gjort här i Sverige. Inte förberett oss alltså. Men det är inte en anledning att minska fri handel, fri rörlighet och fritt utbyte av information. Tvärtom är det just de friheterna som kommer ta oss ur den här krisen. Särskilt för Sverige som är synnerligen illa förberett.
Tillämpningen av vaccin skiljer sig dessutom något från den vanliga etiken inom läkaryrket. Det finns nämligen en tanke om att man gärna lagar något som är trasigt i människan samtidigt som det anses vara oetiskt att förbättra det som inte är trasigt. Du ger inte doping till människor bara för att de ska bli starkare och uthålligare eller försöker komma på en genterapi som gör oss smartare. Om du inte tror mig försök föreslå för din husläkare att ersätta ditt skelett med ett av adamantium. Men vaccin är faktiskt lite som att ge människor superkrafter. För du gör ju ditt immunsystem immunt mot en sjukdom du aldrig haft. Jag är alltså väldigt pro vaccin – eftersom det är att ge alla människors immunsystem superkrafter. Idag anses det allmänt vara oetiskt att inte låta vaccinera sig men vid tiden för vaccinets tillkomst var det inte på något sätt självklart att det var etiskt. Försiktighetsprincipen åberopades. Samma princip som nu åberopas för att stänga gränser och stoppa all produktion.
4. Debatten just nu kan delas upp i två läger beroende på hur man förhåller sig till extrem men sannolik risk. I den ena extremen har vi de som anser att man bör tillämpa försiktighetsprincipen när stor osäkerhet råder, vilket är alltid, och vidta varje försiktighetsåtgärd som finns. I andra extremen finns de som bara vill kasta upp händerna i luften och bara låta det som händer ske.
Båda har sina brister när man tillämpar dem i praktiken. Försiktighetsprincipen tar inte hänsyn till att man i verkligheten inte har råd att försäkra sig mot alla risker eller att det ens är önskvärt att göra det. För det mesta beror det bara på att du helt enkelt inte har råd att försäkra dig mot allt. (Särskilt inte om du har en stat som tar alla dina pengar så att du inte har någon buffert när det går snett och därför blir helt utlämnad åt staten)
I verkligheten pågår nämligen massor av stora livshotande saker samtidigt – hela tiden. Att då lägga allt man har på ett problem bara för att det är nytt lämnar dig öppen för risken att någon av de andra ständigt pågående hoten får överhanden och dödar dig. Som till exempel prioritera bort sjukdomar vi känner till och kan bota för Covid. Ibland lönar sig dumhet. Hur dumt det än kan verka.
Som tur är är försäkringen för Covid relativt billig på individnivå. Om du inte blir av med jobbet av den alltså. Det räcker med att tvätta händerna och att inte pilla dig i ansiktet. Du kan också ha en ansiktsmask. För att hindra dig att pilla i munnen och näsan. Det fungerar den utmärkt till.
Den andra extremen i förhållandet till extrem risk föreslår att vi inte ska försöka alls. Antingen för att de som förespråkar det verkligen tror på himlen eller för att de inte tror på något alls.
I verkligheten agerar vi under restriktioner. Vi begränsas till informationens pålitlighet. Graden av utbyte. Tillgången till tekniker som test, skyddsutrustning och respiratorer.
Om du gör tankeexperimentet att dödligheten är så hög som 5 %, och vi inte hittar ett botemedel. Det skulle innebära att sjukdomen fortsätter att skörda 5 % varje år. Hur skulle vi i så fall förhålla oss till det? Ska vi fortsätta stänga ner hela samhället och bara svälta ihjäl? Glädja oss åt att miljöpåverkan från mänskligt liv har upphört eftersom mänskligt liv har upphört? Nej. Vi skulle bli tvungna att acceptera det och lära oss leva med risken. Livet skulle gå vidare. Precis som människor gjorde före vaccin och antibiotika trots den ständigt närvarande risken för att dö av sjukdom. På lång sikt skulle risken för att dö i Covid-19 nästla sig in bland andra vanliga dödsorsaker som hjärtsjukdomar och cancer. Men precis som du kan undvika hjärtinfarkter med träning och färre skivor bacon eller cancer genom att sluta röka kan du undvika corona genom att tvätta händerna.
Förhoppningsvis skulle vi också kunna gå vidare med insikten att vi individuellt eller gemensamt försäkrar oss mot gråa noshörningar eller vita svanar. Uppenbara saker som just pandemier.
Det är svårt att göra när pandemin redan satt igång. Då förändras siffrorna från timme till timme. Det är viktigt att inte drabbas av panik säger WHO. Men är inte det vi ser just nu en perfekt beskrivning av panik? Mycket beror på att det florerar väldigt mycket information och det är svårt att veta vad man ska prioritera och i vilken ordning.
5. WHO skriver på sin hemsida att de för närvarande uppskattar dödligheten i Covid-19 till 3.4 %. Den senaste siffran sedan dess är från i söndags 29:e mars 2020 4.7 %. Antalet friskförklarade fall är just nu 19 % dödlighet. För de som dör av den tar det bara två veckor. Riskgrupper är äldre och sjuka. Att följa siffrorna i realtid är en hälsorisk i sig. Som tur är vet vi ännu inte den verkliga siffran och kan alltid leva på hoppet att den är betydligt lägre än så. För visst finns en risk att det muterar och blir farligare, men det kan lika gärna mutera åt andra hållet och bli världens mysigaste virus.
För att få fram den verkliga siffran måste du veta hur många som har blivit smittade. Det vet ingen. För på de flesta ställen har inte tillräckligt många testats och många har haft det eller har det och testas inte. Den verkliga mortalitetsgraden kommer vi att veta först om några år. Kanske. Så det är bäst att hålla du håller dig lugn annars får du högt blodtryck vilket gör dig mer sårbar om du skulle få Corona.
I det här fallet vet vi inte så mycket eftersom de flesta länder antingen inte testar alla eller ljuger om hur många som får det och/eller hur många som dör av det. När den första rapporteras som död av en ny sjukdom i en diktatur som Kina – alltså en socialistisk diktatur, kan du nästan räkna med att det inte var den första. I Kina förhindras den typen av information att komma ut till följd av rädsla. Att Kina först skulle ha mörkat utbrottet är vid det här laget någon sorts allmänt känd sanning. Dels av rädsla från de som upptäcker fenomenet eftersom de vet hur deras ledare kommer att reagera. Ledarna är i sin tur rädda för hur det skulle se ut gentemot både den inhemska befolkningen och omvärlden om de inte lyckas hantera en ny sjukdom korrekt. Det skulle nämligen i sin tur påverka ekonomin. När det väl kommer ut tar regimen till drakoniska åtgärder av samma anledning. Av hänsyn till ekonomin och inte medborgarnas liv och hälsa. När första dödsfallet dyker upp i en diktatur kan du alltså vara säker på att det vare sig är det första eller sista. Bara det första – och kanske sista – som rapporteras.
Kina rapporterade Covid-19 till WHO den 31:a December 2019. Men tidiga rapporter indikerar att utbrottet var känt från slutet av November. Frågan är om man ens kan lita på WHO? Taiwan hävdar nämligen att de varnade WHO för ett utbrott av Corona redan i December.
WHOs representant doktor Bruce Aylward som tidigare har öst beröm över Kinas Corona-bekämpning men efter att Taiwan anklagat honom för att gå Kinesernas ärenden är han nu helt plötsligt utlånad från WHO till FN. Särskilt pinsamt eftersom Bruce Aylward ledde det WHO-team som först fick komma in och undersöka situationen på plats i Kina. Men efter att en reporter frågat honom om hur han såg på Taiwans bekämpning av Corona-viruset och potentiellt medlemskap i WHO vägrade han svara genom att först låtsas att han inte hört frågan och sen genom att lägga på luren. Och nu är han alltså utlånad till FN och hans information har försvunnit från WHOs hemsida.
Om Taiwan, som trots att de inte får vara med i WHO är ett av de länder som påstås vara bäst i klassen, har några lärdomar att lära ut så är det: stäng gränsen snabbt, testa så många som möjligt, håll reda på vart utbrotten finns och varna befolkningen. Ha också otroligt mycket respiratorer på lager. Det ska tilläggas att Taiwan utöver det hade otrolig tur. Inte nog med att de hade material på lager som inte kom till användning under SARS.
De hade dessutom genomfört en övning på just en pandemi av coronatyp i December. Taiwaneserna förklarar det i alla fall med ”tur”. Det är verkligen tursamt att ha en övning mot Corona i December om utbrottet sker redan i November. Nästan så att man börjar misstänka att Taiwan haft turen att ha ett väl uppbyggt underrättelsenätverk i Kina av någon anledning?
Oavsett vad den här nästan osannolika turen beror på… När larmet gick bara några veckor senare visste alla vad de skulle göra.
Jag betvivlar att vi efter det här drar slutsatsen att det inte är en bra idé att släppa in diktaturer i viktiga samarbetsorganisationer eftersom de ljuger hela tiden. Mest för att vi redan har släppt in diktaturer i alla viktiga samarbetsorganisationer sedan länge. Det är alltså lika väntat som att det förr eller senare kommer en pandemi. Det är helt enkelt en vit svan.
När en katastrof inträffar och jag inte vet särskilt mycket om den letar jag efter ett antal hårda linjer. Den främsta av dem är mortalitetsgrad. Alltså hur stor dödligheten är på populationsnivå. Någonstans går gränsen för när den hotar hela vår arts överlevnad. Det kommer inte vi veta förrän om flera år. Om någonsin.
Den andra hårda linjen är om vi utvecklar immunitet mot den.
För makthavare är första hårda linjen beredskap. Har man inte det är nästa hårda linje antal test och kapacitet att testa. Masstesta och smittspåra samt dela den informationen till medborgarna. Om du inte gör det kommer du till nästa hårda linje vilket är skyddsutrustning åt sjukvårdspersonal. Har du inte det återstår antal intensivvårdsplatser per capita. Den sista hårda linjen är antal respiratorer. Om du inte räknar karantän och ”platta till kurvan”. När det gäller karantän är det inte säkert att det fungerar som tänkt och när du plattar till kurvan är det inte statens förtjänst. Den kan du själv ta till dig äran för.
Vad gäller vårt eget kära Sverige så stängde vi inte gränsen när den skulle stängts. Sedan testade vi inte för vi hade inte tillräckligt med test. Något som det fortfarande råder brist på. Sjukvårdsutrustning visade sig vara något som vi inte hade i lager. Samt näst lägst antal intensivvårdsplatser i Europa per kapita. Då återstår inget annat än att ”platta till kurvan” och vädja till människors eget ansvar. Det gör vi nu.
Sverige – trots höga skatter, ”världens bästa sjukvård”, och en Myndighet för Samhällsskydd och beredskap har dessvärre näst minst antal intensivvårdsplatser per invånare i hela Europa. Blott 5.8 stycken per 100 000 invånare strax före Portugal som bara har 4.2. Flest har Tyskland på 29.2 per 100 000 invånare.
Det är i slutändan en fråga om vilka risker vi vill ta som medborgare, individuellt eller tillsammans. Personligen anser jag att vi redan prövat att göra det tillsammans och det är därför vi är här nu.
Vad gäller den första hårda linjen tror jag inte att mortaliteten i Covid är 4.7 %. Som jag nyss påpekade/skrev förändras siffrorna under pågående kris timme för timme. De är helt opålitliga. Det troligaste är att det är många fler som har Covid än som testats för det och att mortalitetsgraden i slutändan kommer att vara betydligt lägre.
De fyra avskräckande exemplen är Kina, Iran, Italien och Spanien. När det gäller information från Kina och Iran kan du i alla fall lita på att den inte stämmer. På det sättet är de väldigt pålitliga länder. Du vet att de ljuger.
De goda exemplen är Taiwan, Sydkorea, Island, New York. Skälet till att de har högre trovärdighet än Kina är för att de är demokratier av västerländskt snitt men framför allt för att de har testat väldigt mycket. Vad gäller Covid-19 verkar det alltmer som att dödligheten för Covid-19 ligger på mellan 0.2-0.4 % av befolkningen. Covid-19 är alltså inte ett existentiellt hot mot arten. Det utesluter inte att det kan vara ett hot mot just dig – så om du tillhör en riskgrupp eller som jag är otursförföljd – håll dig inne. Men mänskligheten kommer att överleva – om den inte bara lägger sig ner och ger upp. Något den verkar göra just nu.
Lika glädjande som det är att se hög medvetenhet och stort eget ansvar från sina medmänniskor lika deprimerande är det att se politiska krafter, av alla sorter och överallt, men också här i Sverige, försöka utnyttja krisen för att flytta fram sina egna positioner.
Oavsett om du anser att staten finns till för att garantera vår frihet eller trygghet kan du konstatera att den inte gjort endera av de sakerna. Covid påverkar nämligen både vår frihet och vår hälsa. Det är inte så att jag förväntar mig att staten ska kunna stoppa nya sjukdomar som ingen har stött på förut. Jag förväntar mig särskilt inte att vår stat skulle vara det. Det är den ju inte för något annat. Men jag tycker att för de skatter vi i Sverige betalar borde vi kunna förvänta oss det. Det är statens kärnuppgift att skydda sina medborgare. Om staten inte lyckas sköta sitt enda jobb bör den betala tillbaka pengarna den tagit för det.
Dels de krafter som vill stänga hela världen och börja ”producera mer lokalt”. Vilket är kod för att leva som om du vore amish. Även om det också används som en synonym för svält.
Förslagen från regeringen är för många för att hinna granska. I alla fall av den här enmansredaktionen. Risk finns att vissa permanentas utan ordentlig granskning. För jag ser väldigt få hårda frågor från SVT:s reportrar. Vanligtvis följt av inga följdfrågor. Varpå ett reportage om att 300 som friställts från SAS ska ombildas till sjukvårdspersonal. Bra initiativ, synd att SAS friställde 10 000 personer. Det är 3 %.
Sittande regeringar i kristider stärks ofta ju större ingrepp i friheten de gör enligt logiken att det är bättre att göra så mycket som möjligt så att du ser handlingskraftig ut än att inte göra något. Om någon ändå anklagar dig för att överreagera kan du alltid säga att ingen dog just på grund av dina handlingar. Vilket inte går att motbevisa.
Så vitt skilda karaktärer som vår egen regering, Donald Trump och Viktor Orban lär gå stärkta ur den här krisen.
Det enda som staten skulle göra har den inte gjort och när krisen väl är ett faktum flyttar staten bara fram sina positioner genom att nationalisera företag eller kräva att företag tecknar kollektivavtal för att få en rättvis del av pengarna snarare än att åtgärda de problem som ledde fram till krisen.
Samma sak med EU som misslyckats kapitalt med att upprätthålla den inre marknaden.
Som Rahm Emanuel lär ha sagt ”Du bör aldrig låta en allvarlig kris gå till spillo. Och vad jag menar med det är ett tillfälle att göra saker du tidigare inte trodde dig kunna komma undan med.” Det verkar just nu gälla över hela brädet. I land efter land oavsett om det är en demokrati eller diktatur eller om det är en demokrati som fångade ögonblicket i flykten och nu är diktatur. Carpe di… …ctatura?
Visst vore det bra med lite mer robusta system. Men välfärdsstater som faktiskt skötte sitt enda jobb – eller ett samhälle med tillräckligt låga skatter så att alla kunde bygga upp sin egen stridskassa för ”oförutsedda händelser” (med vilket jag menar livets realiteter) kanske skulle räcka långt nog?
Oavsett hur man ser på saken blir det i slutändan du och jag som får betala notan. För du hoppades att staten skulle ta hand om dig om något oförutsett inträffar och gissa vad. Det har just inträffat.
Eventbranschen som helhet, liksom kultur som jag själv tillhör – alltså stand-up – har länge levt på att inget slår det personliga mötet. Men det var bara en tidsfråga innan kvalitetsförlusten ett skype-samtal innebär skulle vara så liten att effektivitets- och nu även säkerhetsvinsten var högre. Jag kan inte varit ensam om att tänka när Greta Thunberg seglade över Atlanten för att vara med i klimatmötet i New York att om hon verkligen ville göra en poäng varför Skype:ade hon inte in istället? Kvalitetsförlusten i digitala möten har varit värd det ett bra tag nu och kanske kommer Covid att bidra till att fler möten hålls per telefon eller videokonferens. Som med tiden bara kommer att bli bättre och bättre.
I förlängningen kan jag se framför mig hur människor bor mer utspritt än idag i enheter som är mer eller mindre självförsörjande gällande sitt internet, sin el och sina proteiner genom peer-to-peer nätverk, men en sådan framtid med ett mer robust system byggt på större lokalitet är fortfarande beroende av just de komplexa globala värdekedjor som krävs för att skapa sådana system. Och vi skulle fortfarande behöva resa. Dessutom skulle större lokalitet bara skapa större variation vilket kommer göra det än mer intressant att resa även fysiskt. Så det vill jag verkligen inte ska vara över för gott.
Tills det sker föreslår jag att du tvättar händerna, inte pillar dig i ansiktet, och inte slickar på stänger i kollektivtrafiken. Allt det här talet om Corona och Kina har gjort mig sugen på fladdermuskött.
Men det troligaste är att detta snart är lika bortglömt som SARS. Det kommer finnas behandlingar inom något år, vaccin inom två år, och livet efter Covid-19 går vidare. Som det gjort förut utan att vi lärt oss någonting fast mycket mycket fattigare.
David Eberhard beskriver vår pågående situation globalt som ”Det nationella paniksyndrom” han beskrev i ”I trygghetsnarkomanernas land”: ”har muterat in i ett globalt självskadebeteende av sällan skådat slag”. Här för att lugna Dig med sitt dödsförakt är doktor David Eberhard. Njut!
