Public service Vs Public service

Public service debatterar mot sig själv i Public service. Jag förklarar varför Public service bör läggas ned! (LYSSNA HÄR!)

”Det universella förtrycket av tanken leder inte till dess utplåning, utan till förvrängning, okunnighet och den ömsesidiga oförståelsen mellan landsmän och samtida. I årtionden nu har inte en enda fråga, inte en enda större händelse i våra liv, kunnat diskuteras fritt och övergripande, så att en sann uppskattning av den kan härledas och lösningar finnas. Allt förtegs, allt lämnades att förmultna i ett obegripligt kaos, utan tanke på det förflutna och följaktligen på framtiden också. Under tiden ackumulerades fler och fler händelser som samlades i sådana förkrossande högar att vare sig lust eller styrka räckte till för att sortera ut dem.”

Så skrev Alexander Solzjenitsyn i förordet till antologin ”Från under spillrorna” om åsiktsförtrycket i gamla Sovjetunionen och vad det åsiktsmonopol som tillämpades där i slutändan ledde till. I Sverige har vi så vitt vi vet inte lyckats uppnå flockimmunitet mot Covid-19 ännu. Men vi har sedan länge uppnått den flockmentalitet på minst trettio procent av befolkningen som krävs för att upprätthålla bilden av att allt är lugnt i riket.

Den flockmentaliteten kan du också se prov på i Ekdal & Ekdal i SVT från tisdagen den 19 maj 2020. Där framförs åsikten att Public service och mediestödet, som det gamla presstödet nu döpts om till, är viktigt för demokratin. Det är ett okontroversiellt uttalande som blivit något av en allmän sanning i vårt land fast det egentligen är tvärtom. Presstöd och Public service förstör demokratin.

Tillsammans ingår de i vad jag nu tänker kalla Åsiktsmonopolet (trademarked) och det går inte att föra något samtal, diskussion eller debatt i Sverige så länge som det kvarstår. Med Åsiktsmonopolet menar jag inte att det finns en medveten konspiration för att styra samtalet. Jag syftar på den effekt i samhället som i Ekdal & Ekdal med den här veckans nyspråksord beskrivs som ”politisk följsamhet” för att beskriva Åsiktsmonopolet, i just Åsiktsmonopolet. Den effekten skapas av ett system som i grunden är anti-meritokratiskt. Presstödet var redan från början tänkt att fungera som ett belöningssystem för de som var dåliga på sitt jobb och en bestraffning för de som är bra. De medier som var bra på sitt jobb skulle alltså straffbeskattas och skatten skulle gå till de som var sämst. Resultatet av det experimentet sitter nu i statens tevestudio och försvarar det. 

Tillåt mig förklara. Åsiktsmonopolet består av flera delar. Du känner dem som Public service, partistöd, presstöd (eller mediestöd som det heter numera) och kulturpolitik. ”Press- och mediestödet består av fyra delar, driftsstöd, distributionsstöd, stöd för lokal journalistik och innovations- och utvecklingsstöd. Under 2019 beviljade mediestödsnämnden 650,6 miljoner kronor. Av dessa avser 520,6 miljoner driftsstöd, 54,1 miljoner distributionsstöd, 30,2 miljoner stöd för lokal journalistik och 45,7 miljoner innovations- och utvecklingsstöd.” Detta utöver runt tio miljarder per år för Public service och de miljarder vi lägger på kulturpolitiken. Så länge de finns kvar kommer svart att vara vitt, vått vara torrt, krig kommer att vara fred och slaveri kommer att vara frihet.

Givetvis bör ett demokratiskt samhälle kunna debattera Public service vara eller icke vara, presstöd, partistöd och kultur. Nu lever vi i inte i ett sådant samhälle utan i ett åsiktsmonopol som regelbundet byter betydelse på ord så att inget går att diskutera eftersom allas förståelse av grundläggande ord är fel. ”Allt förtegs, allt lämnades att förmultna i ett obegripligt kaos, utan tanke på det förflutna och följaktligen på framtiden också. Under tiden ackumulerades fler och fler händelser som samlades i sådana förkrossande högar att vare sig lust eller styrka räckte till för att sortera ut dem.” Som Solzjenitsyn skrev.

Vanligtvis döps ord bara rakt av om till sin motsats men ibland kan det vara svårare att förstå vad som åsyftas. Public service och den statsunderstödda pressen har för vana att ignorera ämnen de anser ”farliga” för oss medborgare, och om de mot all förmodan tvingas till att ta upp dem gör de det med fel ord för att förvirra och förmedla en falsk bild av verkligheten. Vad sägs om ord som ”IS-återvändare” eller ”socialt utsatt” för att beskriva hemvändande terrorister och folkmördare? Även om jag givetvis också hade godtagit orden serievåldtäktsmän eller sexslavhandlare. Eller sprängningar för att beskriva bombdåd? Vilket plötsligt blev sprängdåd i vad som kanske är en kompromiss? Och nu senast tisdagen den 19 maj 2020 i Ekdal & Ekdal ”politisk följsamhet” för att försvara Åsiktsmonopolet i svensk media. 

Om Åsiktsmonopolet är viktigt för demokratin misslyckas deltagarna i Ekdal & Ekdal med att förklara varför det är viktigt för demokratin, och framför allt hur det bidrar till ökad mångfald och ett levande samtal? Särskilt som det observerade resultatet av politiken är det rakt motsatta. Det är vad kritiken mot Public service går ut på. Den ”politiska följsamheten” som den ständigt pågående manipulationen av samtalet för stulna skattepengar numera kallas för i regimmedia. Om du inte förstått det ännu så är ”politisk följsamhet” alltså kod för indoktrinering och propaganda. Men ”politisk följsamhet” låter trevligare än indoktrinering och utgör därför framgångsrik propaganda.

Oavsett hur välmenande deltagarna i den här charaden är – och jag betvivlar inte att några av dem tror på vad de säger – är argumenten de använder för att försvara sina egna jobb väldigt svaga. För om någon försvarar det här systemet kan du slå dig i backen på att samma person är försörjd av systemet på något sätt. Tomma slagord som ”Viktigt för demokratin!” backas aldrig upp med fakta eller förklaringar och ska kanske mer tolkas som ett hot om vad de här individerna skulle ägna sig åt för omstörtande verksamhet om det inte mutades av skattebetalarna att istället göra detta. Om så är fallet vågar jag knappt föreställa mig vad det skulle vara eftersom nuvaranda situation kan liknas vid Talibanernas förstörelse 2001 av då ovärderliga tusentals år gamla Buddha-statyer i Afghanistan. Bara det att vår statsbildning gör det varje dag, alla dagar i veckan sedan mer än ett halvt århundrade.

Ekdal & Ekdal, för Dig som inte vet det, är SVT-programmet där kusinerna Niklas Ekdal och Lennart Ekdal vanligtvis brukar visa varför nepotism i statsmedia är en dålig idé. Jag skriver/säger ”vanligtvis” eftersom Niklas Ekdal är sjuk denna vecka. Kristofer Lundström vikarierar för Niklas. Du känner igen Kristofer Lundström som den där killen från kulturnyheterna och/eller babel som ser ut exakt som Ernst Kirsteiger men inte är Ernst Kirsteiger. Han har en väldigt sympatisk utstrålning och det är svårt att tro att vare sig han eller Lennart Ekdal illvilligt skulle delta i åsiktsförtryck.

 Ekdal & Ekdal beskrivs av SVT på deras hemsida som:

” Journalisterna och kusinerna Lennart och Niklas Ekdal pejlar vår tids största frågor tillsammans med experter i studion. Vart är världen och Sverige på väg 2020? Ekdal och Ekdal sätter in problemen i globalt och historiskt sammanhang, vidöppet för perspektiv, kompromisslöst när det gäller fakta.”

Jag vill inte spoila det för dig men jag kan redan nu avslöja att Ekdal & Ekdal inte lyckas sätta ”problemen i globalt och historiskt sammanhang”, det är inte heller ”vidöppet för perspektiv” eller ”kompromisslöst när det gäller fakta”. I alla fall inte denna vecka. Heller.

”Ikväll har vi ett ämne som ligger oss nära!”, inleder Lennart Ekdal.

”Ja mycket nära, vårt levebröd, journalistiken, medierna, i kris dessutom!” säger Kristofer Lundström

”Vi talar här om en halvering av annonsintäkterna, och internetjättar som kommer in och snor åt sig det mesta”, tillägger Lennart i full konsensus med Kristofer Lundström.

Som om det skulle vara stöld att erbjuda kunderna ett snabbare och mer effektivt sätt att tillgodogöra sig information på och därmed bli belönad för besväret? Det är inte att ”sno åt sig” att erbjuda en bättre tjänst och ha en mer effektiv affärsmodell. Det är fri konkurrens. Men så bildades Public service en gång i tiden med det uttalade syftet att stävja marknadskrafterna. Anklagelsen bör kanske inte heller framföras på och av en organisation som faktiskt stulit andras pengar? Men det är oerhört vanligt att företrädare för Public service projicerar sitt eget dåliga beteende på andra.

Att annonstappet i printmedia är en följd av Corona, som också påstås i programmet, är till stor del bullshit. Förra året, under brinnande högkonjunktur, tappade Corren – som intervjuas i Ekdal & Ekdal om ”annonsdöden”, hela 16 till 17 procent i annonsintäkter. Det erkänner redaktören själv i trettonde minuten av programmet.  

Det är omöjligt att veta om de ljuger medvetet eller så att de tror sig själva. Jag är dock säker på att det inte spelar någon roll. För då är de antingen onda eller så är de så inkompetenta att de antagligen inte borde ha sina jobb till att börja med. Även denna gång visar Ekdal & Ekdal att Public service är inkapabelt att sköta sitt uppdrag. Det borde dock inte komma som en överraskning för någon eftersom deras riktiga jobb är att missköta just det som de påstår att de borde göra. Alldeles oavsett om de vet det själva eller inte.

I detta program har de alltså bestämt sig för att debattera media och Public service. Allt i ett. Det är mycket passande eftersom de är ett och samma. Även om jag är på det klara med att redaktionen antagligen inte haft för avsikt att förmedla det intrycket. Känner du inte till historien bakom presstödet ingen ville ha, utom socialdemokraterna som lade förslaget, men som genomfördes ändå missar du troligtvis nyanserna. ”Allt förtegs, allt lämnades att förmultna i ett obegripligt kaos ”. Även detta, historielösheten, hänger ihop med, och är en konsekvens av, Åsiktsmonopolet.

Idag sorterar både Public service och Myndigheten för press, radio och teve under Kulturdepartementet men så har det inte alltid varit. Det har varit en lång process som inleddes med att socialdemokraterna kom till makten.

Kulturpolitik var något nytt och socialdemokraterna byggde sitt eget kulturpolitiska program med Nazityskland som förebild (Källa: Lars Anders Johansson “Att dansa efter maktens pipa – Kultur i politikens tjänst”). Det skulle dröja lite till innan de gick från att bara vara otursamma tidningsägare till att bryta mot statens neutralitet på yttrandefriheten och den fria opinionsbildningens område. Men så ägde det aldrig rum någon de-nazifiering av Sverige efter kriget heller. De personer som nyss vurmat för nazismen kunde fortsätta att verka som att inget hade hänt. 

Från Rudolf Kjelléns vurm för en korporativ stat fylld med konservativt nationalistiskt innehåll, till Per Albin Hanssons nationalistiska socialdemokratiska folkhem och mer egalitär än hierarkisk kollektivism. En stat som färdigställdes under Tage Erlander och slutar med Olof Palme som tar över när socialdemokratin, inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa och världen, står på toppen av sin makt. Olof Palme blev både statsråd och chef för dåvarande kommunikationsdepartementet i november 1965. Som av en lustig händelse i och med införandet av den första versionen av presstödet.

Den nya grundlagen som lades fram 1974 var slutmålet för en lång marsch. Den är ett kollektivistiskt otyg. Det är inte så att jag vill plocka bort några av våra rättigheter. Men jag vill lägga till två. En riktig yttrandefrihet som förbjuder staten att lägga sig den fria åsiktsbildningen och en grundlagsskyddad äganderätt. Två individuella rättigheter för att balansera grupprättigheterna som där redan finns. Det är också dessa två rättigheter staten trampar på med stöd till medierna, de politiska partierna och ett Public service. Sedan mitten av 1970-talet har socialdemokratin tappat mark i land efter land. Men den politiska grund som lades 1974 har bara vuxit sig starkare.

Ekdal & Ekdal lyckas med sitt program förkroppsliga vad som är problemet med Åsiktsmonopolet. Det är att eftergiftspolitik inte fungerar för Sverige. Det var inte den svenska eftergiftspolitiken som fick nazismen på fall. Det var inte svensk eftergiftspolitik mot Sovjetunionen som slutligen fällde kommunismen. Eftergiftspolitiken har inte fungerat mot Islamismen eller Covid. Det fungerar inte heller, och har aldrig fungerat, för den svenska borgerligheten som skydd mot socialdemokratins totalitära korporativa socialism. För oavsett vad programmets deltagare och programledare tror så fanns det både kultur och media före Public service och presstödet. Samtalet var inte mindre levande då. På många sätt snarare tvärtom.

Någon borde vid något tillfälle sätta ned foten och säga stopp. Det är en trött klyscha i Sveriges omvärld att det är precis som med mobbare på skolgården. Du måste sätta gränserna för de kommer bara att ta och ta och ta om du inte sätter en gräns och försvarar den. Annars hamnar vi där vi är nu. Men Sverige, under socialdemokraterna i alla fall, har alltid varit de som kramar mobbare. Oavsett om det är nazister, kommunister, islamister eller mobbare på en skolgård hemma i Sverige. Offren skiter de i.

Gränsen borde således ha dragits för länge sedan. För min egen del var det när Public service-skatten infördes. Men den borde dragits redan 1965 när presstödet som aldrig infördes ändå infördes.

Presstödets historia påminner inte så lite om införandet av Public service-skatten. Båda kuppades igenom mot stark opposition. Bland annat ansågs presstödet vara grundlagsvidrigt och farligt för både demokratin och den fria marknaden, men kuppades alltså senare igenom ändå. När socialisterna väl fått den nya grundlagen på plats 1974 behövde de inte längre oroa sig för hur lagen skulle uppfatta deras lilla system. Den var systemet.

Alla som vill behålla systemet idag är antingen totalitärt lagda, eller så hjärntvättade av systemet att de tror att det är bra. Det är vad som händer efter mer än ett halvt århundrade av socialistisk politik på områdena kultur och media. All media och kultur blir propaganda och indoktrinering. Vår kultur speglar då våra inre liv varför de nu inte är mer än en öde stenöken, tom och enslig.

Jag erbjöds själv att medverka i Ekdal & Ekdal men tackade nej. Redaktionen ringde upp några dagar före sändning och frågade om jag vill vara med och debattera Public service mot Peter Wolodarski. De bad också om ursäkt för kort framförhållning och förklarade det med att det egentligen skulle vara Ann Heberlein som debatterade mot Peter Wolodarski men att hon hade hoppat av. Jag har full förståelse för Anns avhopp. Upplägget på programmet som redaktionen förklarar det för mig i telefon väcker förskräckelse redan under samtalet.

Det gör ingen kritik till vår nuvarande mediepolitik någon tjänst att castas i rollen som ”skurken” när det finns fullgoda argument för att lägga ner Public service och mediestödet alldeles oavsett om avsändaren är högerspöket Heberlein eller högerspöket Aron Flam. Det hade ändå inte spelat någon roll eftersom utgångspunkten för Ekdal & Ekdal, framingen om du så vill, är att Public service är lika nödvändigt för demokratin som statsunderstödd media, statsunderstödda politiska partier och statsunderstödd kultur. Kort sagt, de utgår från att deras existens är fullständigt nödvändig för demokratin.

Bara det är en orättvis premiss. Särskilt för oss som älskar demokrati och frihet och tror på den demokratiska idén att staten ska vara neutral på den fria opinionsbildningens område. Då är den nämligen felaktig.

SVT, och Ekdals & Ekdals medverkande, tror att fri media och kultur är lika med statlig media och kultur. De har helt fel. Det är bara ytterligare ett exempel på hur Åsiktsmonopolet gör det omöjligt att föra en vettig debatt. Inte bara om det här ämnet, men vilket som helst. Det går i alla fall inte att debattera Public service, med Public service, på Public service.

För förespråkar du något annat än att Public service, mediestöd som presstödet heter nuförtiden, och statligt finansierad kultur kan du, enligt programmets redaktion och medverkande, ledigt sägas vara sympatisör till Orbans Ungern, Polen eller anhängare av Donald Trump. Att jämföras med förespråkare för de politiska systemen i Ungern eller Polen är att bli kallad fascist. Något jag inte är så sugen på att bli kallad för mina egna skattepengar. Vare sig jag är på plats i studion eller hemma i soffan framför teven. Man skulle faktiskt kunna dra slutsatsen att ett statsfinansierat medium som reflexmässigt kallar de som uppskattar fri kultur och media för fascister är en smula fascistiskt. Mina egna argument för att vilja lägga ner Public service, avskaffa mediestödet och förändra kulturpolitiken från grunden har ingenting med en vurm för totalitära stater eller system att göra. Tvärtom.

Jag vill befria media och kultur från statligt inflytande just för att jag älskar media och kultur och jag tror att statligt inflytande är hämmande och skadligt för kulturen. Jag tror att ju friare marknaden är desto fler kulturella uttryck kommer att uppstå och desto rikare och mer meningsfulla blir våra liv. Kultur och media är liksom bildning viktigt för sin egen skull, för vad det ger individen.

Centralstyrning och monopol leder till utslätande rapportering där medielandskapet blir likriktat och ineffektivt. Fri åsiktsbildning leder till fler uttryck och högre konkurrens vilket ökar effektiviteten i bevakningen av både samhället och annan media. Sverige är redan ett konsensussamhälle. Ett presstöd som kräver anpassning till ett särskilt regelverk för utgivning minskar innovationsgraden.

”Vid beräkning av antalet spaltmeter tillämpar presstödsnämnden en spaltbredd om 45 mm.” är ett av många exempel på hur fri och obunden statsunderstödd media är. Bara det att stödet bland annat beräknas utifrån de tre senaste årens utgivning vilket verkligen stänger ute nya mediesatsningar från systemet samtidigt som deras äldre konkurrenter får stöd av staten för sin verksamhet. Det är otillbörlig konkurrens och det borde vara olagligt. Inte som det är nu – lagen. För att lösa det problemet – som uppstod av presstödet – har det uppfunnits ett “innovationsstöd”.

Att läsa Myndighetens författningssamling kräver självdisciplin för det är så tråkigt och stelt att man riskerar att falla in i ett komaliknande tillstånd. Enligt paragrafen om Abonnemang (paragraf nummer 9 §) kan t ex ”Tecknande av abonnemang sker genom att abonnenten eller mottagaren genom eget val och individuell beställning och betalning efterfrågar tidningen. Om en fysisk person gett en eller flera andra fysiska personer flera abonnemang som gåva räknas högst fem sådana abonnemang.” Så kan en tidning få ut presstöd för fem personer som inte betalat för tidningen. Det är ett lustigt system.

Och ett enormt slöseri med pengar som lyckas med konststycket att hindra nya mediers framväxt samtidigt som det hindrar gamla medier från att utvecklas och anpassa sig till nutiden. På en fri marknad hade de stora mediehusen snabbt blivit tvungna att säga upp sina stora fina lokaler på dyra adresser och låta personalen jobba hemifrån i större utsträckning. I slutändan skulle de av konkurrensen bli mer effektiva på sitt jobb samtidigt som de som överlevde skulle vara de som var bäst lämpade för jobbet som när det kommer till ifrågasättande av makten, eller konsensus, ofta är ett slitigt, otacksamt jobb. Det är dock ett viktigt jobb och de individer som söker sig till yrket bör vara särskilt lämpade för det. Det system vi har idag, även utan ”positiv särbehandling” (som är gammalt nyspråk för lagstadgad diskriminering), är anti-meritokratiskt i grunden eftersom systemet går ut på att ta pengar från framgångsrika tidningar som lockar både läsare och abonnenter och ge deras pengar till tidningar som är dåliga på att locka läsare och annonsörer.

Den typen av individer yrket behöver söker sig knappast till yrket i Sverige och om de gör det kommer de inte in i systemet eller sorteras bort av det. Den 14 november 2018 röstades den nya lagen som gjorde betalning till Public service obligatoriskt via skattsedeln. En vecka senare när missnöjet stegrade i styrka anordnade SVT en yrvaken ”debatt” om en lag som redan hade gått igenom. De anordnade alltså en tevesänd debatt efter att lagen redan var på plats. För oss som protesterat högljutt mot införandet sedan långt tidigare såg det litet ut som att ett övergrepp begicks mot medborgarna och sen erbjöds de ett kuddrum där de kunde få gråta ut men inget påverka. Det var kort och gott att förnedras efter övergreppet. Inte nog med att statsmedia våldtog oss, de filmade det i efterhand och la upp det på nätet.

Då visste jag med säkerhet att tiden då de låtsades vara demokratiska var över och att från och med nu skulle det bara bli värre. Statsmedia hade slängt av sig masken och avslöjat sig för vad de är. Totalitära rump-pussare.

Att de alltid har varit det har jag vetat hela mitt liv.

Men i och med införandet av Public service-skatten var det så att säga officiellt. För så länge som jag har levat har åsiktsbildningen i Sverige inte varit fri. Även om den har varit friare än det senaste decenniet. Det har sakta men säkert blivit värre. Dels på grund av systemets inneboende logik som innebär en ständigt högre grad av (vänskaps-)korruption – men också på grund av Socialdemokratin och dess stödtruppers tilltagande desperation över att förlora kontrollen. Du får inte glömma att Public service inte gav ifrån sig vare sig teve eller radiomonopolet frivilligt.

Lagen om skattefinansiering av Public service trädde i kraft den första januari 2019. Alla som därefter medverkar till charaden att Public service är något annat än just en propagandakanal för socialister bör ses som medlöpare. För min egen del råder inte längre någon tvekan om vad jag, som tror på demokrati och kultur, bör verka för. Public service måste läggas ned. Mediestödet och partistödet måste avskaffas. För de två hänger ihop med varandra som Du snart ska få se.

Jag tackade således nej till SVTs inbjudan att medverka som Ann Heberleins ersättare. Nu kan man i en debatt visserligen påpeka både illvilliga tolkningar, framing och rena felaktigheter och hade det bara varit live hade jag ändå övervägt att vara med. Medlöperi eller ej. Men, Ekdal & Ekdal är live on tape. Vilket gör att SVT kan klippa mig hur som helst före sändning. Till det säger jag nej.

Men jag välkomnar givetvis alla medverkande i Ekdal & Ekdal, programledarna, och ansvarig utgivare att komma och gästa mig i DEKONSTRUKTIV KRITIK! Ni har mitt nummer så det är bara att ringa om någon av er eller alla vill vara med här. Jag är i alla fall ärlig med min subjektivitet. 

Att Public service är inkapabla att debattera sin egen existens, presstödet, partistöd eller kulturpolitiken i stort bevisar Ekdal & Ekdal genom att inte lyckas bjuda in en enda person som är har ståndpunkten att Public service bör läggas ner, press- och partistödet avskaffas, med sikt på en reviderad grundlag som respekterar yttrandefriheten och den privata äganderätten. De av oss som tröttnat på att ställa upp för det här systemet vet att ingen rättvis debatt kommer bli av i Åsiktsmonopolet.

De två stackare som bjudits in som ”kritiker” – och det måste sättas inom citationstecken – eftersom båda två spenderar större delen av sin medverkan med att påpeka hur viktigt det är med Public service, vilket fantastiskt jobb de gör och hur viktigt det är för ”demokratin”. Även ordet demokrati måste i det här sammanhanget dessvärre sättas inom citationstecken. 

Jag blir djupt beklämd å både Jörgen Huitfeldts och Katarina Barrlings vägnar. Jörgen Huitfeldt är antagligen för skadad från sin egen tid på Public service för att någonsin komma till insikt om dess sanna väsen. Eftersom det samtidigt skulle innebära att han insåg vad han faktiskt gjort mot sina egna landsmän. Den skulle troligtvis vara för tung att bära. Men Katarina Barrling borde veta bättre och bara tacka nej istället för att som nu göra sig till Åsiktsmonopolets medlöpare. Hon är statsvetare men protesterar inte när programmet inleds med en kort historisk desinformationsfilm som genom urval utelämnar, och därmed döljer, sanningen om Public service och mediestödet. Redan från början av Public service, som började sända under namnet Radiotjänst 1956, var syftet att staten – som var synonym med socialdemokratin – skulle ha monopol på etermedia. Kanske påverkade det nyblivna statliga monopolet på TV och radio tidningarna?

Det verkar om inte annat rimligt eftersom det nya mediemonopolet till största delen var ägt av arbetarrörelsen och årtiondet som följer är det just Socialdemokraternas egna dagstidningar som börjar krisa. Men det kan också ha att göra med att socialdemokratin började falla för att arbetarna hade tröttnat på socialisternas förmanande ton redan då eller för att ingen ville annonsera i deras skittidningar som oftast också blev dåliga affärer eftersom de som bestämde på dem var partifunktionärer och inte journalister varför de också blev dåliga produkter. Det kan också ha berott på att socialister inte förstår sig på ekonomi, inget av det, eller alltihop, men oavsett hur det var med det börjar just socialdemokratins tidningar ”krisa” decenniet efter att Public service börjar sända och det var den ”krisen” som ledde fram till förslaget om presstödet. En kris som framför allt var socialdemokratins.

Efter desinformationsfilmen inleds programmet med en one-on-one intervju med Emanuel Karlsten. Det höga förtroende som SVT och sveriges radio påstås ha senare i programmet, som både Jan Helin och kulturminister Amanda Lind hänvisar till som rättfärdigande för Public service existens, och SVT själva visar upp den mest smickrande grafiken ifrån, kommer från Medieakademins Förtroendebarometer, vars ordförande är just Emanuel Karlsten. Så himla sakligt och opartiskt! Verkligen.

Särskilt som förtroendebarometern består av ”1200 webb-intervjuer med personer äldre än 16 år.”. Något konfidensintervall på den undersökningen anges inte. Varför den här lilla gallup-undersökningen tas som intäkt för någonting över huvud taget är bortom mig!? Man tycker att en organisation som berömmer sig så mycket med att vara oberoende och opartiska kanske inte borde ta in ett jävsintresse som främsta källa och utgångspunkt för diskussion?

Om du tycker det har du gått på lögnen om Public service oberoende. 

”SVT:s styrelse tillsätts av dess moderbolag Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR vars ledamöter i sin tur utses av regeringen.”

Att regeringen och Public service hävdar att de är politiskt oberoende spelar ingen roll när verkligheten talar sitt tydliga språk. Åsiktsmonopolet blir inte en regnbågsfärgad Pegasus bara för att regeringen hävdar det. För det är särdeles tydligt i Ekdal & Ekdal att det inte är någon med i programmet vars levebröd inte är beroende av något eller flera av de här statliga stöden varav Public service är ett.

Ekdal & Ekdal utgår också ifrån att den nya teknikens möjligheter är ett hot mot medierna och därmed demokratin enligt en Public service-tradition som fördömt allt från kabelteve till VHS, satellit-teve och nu alltså internet. Några år för sent kan tyckas men bättre sent än aldrig.

Idag är hela systemet uppbyggt som så att Public service dominerar marknaden med sitt oändliga kapital och utrymme och andra medier är beroende av stöden för att över huvud taget överleva. I praktiken äger staten all media i landet. Genom att samla in skatten till Public service är det nu äntligen erkänt statlig teve. Presstöden i alla dess påhittiga former gör dem till ägare av andra halvan. I och med den nya tillströmningen av cash till detta enorma propagandasystem som med flit haft fel om så avgörande och viktiga frågor som narkotikapolitik, jämställdhet, sexualitet, den så kallade Israel-Palestina-konflikten, terror, Islamism, invandring, miljö och klimat, har staten nu ökat sin ägarandel i den press som inte är Public service men genom de statliga bidragen ändå tillhör Åsiktsmonopolet.

Resultatet bli mer så kallad ”politisk följsamhet”. Situationen förvärras ytterligare. Och så vidare. Etcetera. Ad infinitum. In absurdum. Ad nauseam.

Att ny teknik sänkt produktionskostnaderna och distributionskostnaderna till nästan ingenting och möjliggjort för vem som helst att producera material och publicera det på nätet för alla eller ingen ser de som ett hot mot den dominansen. Som de dessutom har mage att kalla ”demokratin”.

Med viss rätt visserligen. Bara det att det knappast är “demokratin” som är hotad. Demokratiseringen av media som skett med den informationsteknologiska revolutionen är ett hot mot det gamla korrupta systemet. Liksom de amerikanska tech-bolag som äger de nya produktions- och distributionsmedlen. De nya amerikanska herrarnas system kanske inte låter särskilt fritt men i relation till det gamla systemet är friheten större. Många av oss som gillar kultur värnar friheten – och då särskilt yttrandefriheten – för att perioder av större frihet tidigare i historien ofta lett till mer konst och kultur – inte mindre. Innovationer som kan påverka oss, och nära vår ande, i generationer.

Internet erbjuder alltså ändå mer frihet och lägre trösklar för att själv både göra och ta del av kultur än det fanns före internet. Även utanför plattformarna kan du fortfarande göra egna hemsidor med text, ljud och bild så länge inte staten, EU, och nätjättarna gör gemensam sak och försöker reglera bort den friheten.

Efter intervjun med Emanuel Karlsten blir det ”debatt” mellan Wolodarski och Jörgen Huitfeldt som fått hoppa in efter att Ann Heberlein, jag själv, och Gud vet hur många andra, tackat nej till att medverka.

Det är mycket begärt av vilken person eller organisation som helst att behöva ställa sig neutral till frågan om sin egen existens. Hur objektiv skulle du själv vara som domare i en rättegång där du själv stod åtalad med risk för dödsstraff? Inte så särskilt va? SVT är verkligen inget undantag.

Vilket kanske kan förklara varför de börjar med att intervjua ordföranden för den organisation som tagit fram underlaget för Public service påstått massiva stöd i breda lager? För att sedan filma en diskussion mellan Peter Wolodarski som ”känner att Public service är viktigt” och Jörgen Huitfeldt som också tycker att Public service är viktigt. Nuvarande chef på DN inbjuden av före detta chef på DN – Niklas Ekdal – för att försvara deras gemensamma pensionssystem! Mot Jörgen Huitfeldt som inte angriper det. Det är minst sagt tveksamt om något ”diskuteras” eller om de enbart upprepar vad den andre säger med andra ord. Det hela är ”politiskt följsamt” om något.

Det är inte sant att jag hatar Public service eftersom hat är ett för svagt ord för att beskriva den känsla av vämjelse, äckel, förnedring, frustration och djup sorg som väller över mig när jag ser Public service debattera sig själva i Public service. Ja, jag skrev känner. Något du som följer den här podcasten vet är anatema till dess motto ”Dina känslor sårar mina tankar!”. Men det finns en tanke med att jag bryter mitt eget bud och skriver vad jag känner. Tre tankar faktiskt.

(1) Dels på grund av Peter Wolodarskis argument för Public service som är ”Jag måste säga det jag känner! Public service är viktigt och vi som tycker det, och vi vet att det är många människor som tycker det, om inte vi säger det så är risken att de som vill ta bort det här de tar över och så plötsligt sker och så får vi aldrig tillbaka det.” (minut 17.45). Att Peter Wolodarski ”känner” att Public service är viktigt är inget argument för att behålla det. Att förtroendebarometerns 1200 webbenkäter ger Public service högt förtroende är inte bevis för att många gillar Public service. Och de flesta som faktiskt gillar Public service har fått för sig att det är bra att titta på Public service i Public service.

Människor som vill lägga ner Public service är enligt Peter Wolodarski Trump-anhängare i sann Åsiktsmonopolet-anda. Vad anhängare av Donald Trump har att göra med inhemsk svensk mediepolitik är oklart. Även detta är alltså ett argument som appellerar till känslor och inte till tankar. Shame-by-association. Skam genom anknytning. Ett fult och billigt knep som ofta används i vårt land utan att någon ifrågasätter det av risk för att själv förknippas med den antydda anklagelsen. 

(2) För det andra skrev jag känner för det verkar vara det enda Peter Wolodarski förstår och jag vill att han och du som stöttar Public service ska veta att ditt stöd får mig att må fysiskt och psykiskt dåligt varje dag. Inte för att jag hatar media och kultur utan för att jag älskar media och kultur och jag anser inte att statlig media och kultur är media eller kultur utan snarare billig och banal politisk propaganda. Jag älskar media och kultur och jag vet att den bara blir bättre ju friare den är. Nya medier och kulturella uttryck uppstår och gamla går under eller lever kvar i mindre eller annan form och det är det som är kultur. Det mänskliga samtalet om att vara människa. Den ska skötas av oss alla hela tiden och konsekvensen av alla våra överenskommelser och motstridiga åsikter och känslor är den pågående mänskliga kulturen. En stat kan underlätta det samtalet eller lägga sig och förstöra det samtalet. Om den lägger sig i det fria samtalet leder i förlängningen till ett stelt och stagnerande samhälle med lite innovation men framför allt mindre mening. Mindre liv. Själv tror jag bara på att vi har ett liv och skulle därför vilja kunna leva det livet så mycket som möjligt.

(3) För det tredje skrev jag ”känner” för att media och kultur handlar väldigt mycket om känslor. Om att förstå våra känslor inte minst. Att analysera dem så att vi förstår oss själva genom konsten. Eller så kan man som Peter bara känna att något är viktigt utan att kunna rättfärdiga sina känslor. Kanske för att han lever i ett åsiktsmonopol som berövat honom och många andra medborgare förmågan att analysera sina känslor. För hade han analyserat sin kåthet på en trygg pension inom Public service hade han insett hur fel han har. Jag förstår givetvis hur han känner. Han är supersugen på makt utan ansvar och en hög lön på SVT när ägarna av Bonnier vaknar ur sin koma. 

Den konsensuskultur som blir resultatet av vårt korporativa system för stöd till media och kultur kallas i Ekdal och Ekdal upprepade gånger för ”politisk följsamhet”. Om media, vars uppgift i en demokrati är att granska makten är ”politiskt följsam” har den alltså misslyckats med sitt uppdrag på ett helt grundläggande sätt. Den är motsatsen till vad den ska vara. Att kalla det ”politisk följsamhet” som både Jörgen Huitfeldt och senare i programmet Katarina Barrling gör är en sorts lögn. Det är att kalla något vid allt annat än dess rätta namn. Särskilt som just fri och oberoende media inte ska vara ”politiskt följsam”.

Peter Wolodarski pekar på hur mycket nya prenumeranter DN har fått på internet, 60 000 enligt Peter, utan att berätta att det mest är korttidsprenumeranter som kan användas som underlag för att få ut stöd av staten. Tidningar kan alltså låtsas ge bort saker gratis men använder det bara för att få dina pengar bakvägen genom den skatt som staten samlar in.

Presstödet, numera mediestödet, avgörs till stor del av antalet prenumeranter och korttidsprenumeranter räknas dit varför tidningar kan köra kampanjer om att kunden får en gratismånad, halva priset i tre månader eller liknande. För att utverka mer stöd.

Läsaren tror sig slippa betala för något som ändå är statsunderstödd likriktad avföring. Men du som kund betalar ändå. Det blir bara staten som samlar in pengarna. Låter det orättvist? Vänta du bara!

”Den primära uppgiften kan också vara allmänpolitisk opinionsbildning.” enligt Myndigheten för mutor till medias definition av ”Dagstidning” enligt andra paragrafen i Myndigheten, som den egentligen heter, för press, radio och tv:s föreskrifter om presstöd; beslutade den 11 april 2016. När Åsiktsmonopolet säger ”dagstidning” kan det alltså betyda något helt annat än det du och jag menar när vi säger dagstidning.

Ekdal & Ekdal fortsätter efter det med en intervju med Katerine Marcal, Aftonbladet-medarbetare, numera bosatt i England om BBCs utmaningar. Vilket egentligen inte går att översätta till svenska förhållanden eftersom England är ett rättighetsbaserat individualistiskt samhälle och Sverige är ett korporativistiskt kollektivt samhälle, så att samma idé – Public service – oavsett vad får helt olika utfall och karaktär i respektive land. En uppenbar skillnad är att Public service i England flera gånger i sin historia faktiskt tagit till sig kritik och ansträngt sig för att göra stora förändringar. Något jag aldrig sett SVT göra.

Efter det blir det diskussion mellan programledarna Lennart Ekdal och Kristofer Lundström med en panel med tre deltagare varav en är Katarina Barrling och en annan Aftonbladets förre chefredaktör Jan Helin. Jan Helin som gjort sig känd för att med jämna mellanrum försvara publiceringen av den antisemitiska konspirationsteorin att judar mördar icke-judiska barn för att dricka deras blod är numera anställd på SVT. Något som får mig att ”känna” att något är fel med den offentliga debatten i Sverige. Det är inte att Jan Helin finns och får yttra sig. Det kan jag tolerera för yttrandefrihetens skull men att han kommer från en rörelse som lyfter fram en sådan som honom… …säger en hel del om den rörelsen. Först anställdes denna pösmunk som  programdirektör men lagom till det här programmets sändning som den sprojlans nya, och helt påhittade titeln, ”mediedirektör”. Mycket roligt kan man ha med medborgarnas pengar. Hitta på meningslösa titlar för att känna sig viktig är det lilla om man jämför det med den andliga förödelse systemet skapar. 

Ingen i programmet är kritisk till Public service. Tack Ekdal & Ekdal för detta tydliga exempel på vilken liten bubbla med välbetalda och onödiga insiders ni är. I 27:e minuten påminner Lennart Ekdahl dig som tittar att: ”Vi talar om Public service, Sveriges television, Sveriges radio, bör det förändras – det finns ju kritiska röster om detta!” så att du som tittar ska veta att det finns kritiska röster om detta. Inte just i Lennart Ekdals program kanhända men säkerligen någonstans?

Att Jan Helin som drar in miljonbelopp från en tvångsfinansierad statlig myndighet får sitta och försvara sitt eget jobb och ljuga obehindrat och oemotsagt är lite väl mycket för min känsliga ämnesomsättning att hantera. Fysiskt illamående behöver inte vara ett tecken på covid. Det kan också vara en normal reaktion på att bli rånad och utsatt för åsiktsindoktrinering.

Katarina Barrling försöker tappert förklara vad den här hypotetiska kritiken går ut på men använder man fel ord är det svårt att göra sig förstådd (34.55 minuter): ”Det där kan uppfattas som en följsamhet, där man snarare håller med….” försöker hon förklara för de som är satta att skydda och hylla makten oavsett vad den gör mot sin egen befolkning. Men hon blir avbruten av mediedirektör Jan Helin, som med den pondus en årslön på över två miljoner om året av skattebetalarnas stulna medel ger honom, bryter in så att ingen kan få för sig att något som kan liknas vid sanningen hörs i statsmedia.

”Men du är lite oförsiktig med fakta här för förtroendet har ju – mot bakgrund av debatten som varit som varit, som varit väldigt tempererad – så ligger förtroendet fortsatt väldigt högt.” (35 minuter) säger Jan Helin och refererar här till undersökningen från Förtroendebarometern. Den lilla webbenkäten med 1200 personer.

”Sen är det vissa – identifierade grupper – som har blivit väldigt hörda i den här debatten som i grunden ger uttryck, tycker jag, i retoriken oftast för en, en tro, en syn på att oberoende medier inte är viktigt för demokratin” fortsätter han som att statligt styrd media skulle vara oberoende. Tvärtomspråket är det enda språk Jan Helin talar. Men det talar han å andra sidan flytande.

I 42:a minuten är Katarina Barrling rent pinsam och jag överlycklig över att jag själv tackat nej till att medverka. Jag skäms för hur hon försöker framföra sin kritik till de här besuttna skolgårdsmobbarna som pöser över av nedlåtande förnöjsamhet över att ha infört ett system som gör att de automatiskt – utan att ens behöva höja näven – beslagtar alla de andra barnen i rikets biopengar. Hon måste först distansera sig från den kritik hon vill peka på finns och dels måste hon inleda med att förklara hur fantastiskt Public service är: ”för Public service gör jättemycket fantastiska saker! Och även under den här perioden som jag inledde med jättemycket bra gjort!”

Så försöker hon men blir avbruten. Gång på gång. ”Men man ska också vara beredd att ta in att kritikerna har kanske rätt i vissa saker” (42.15 minuter), säger Katarina Barrling.

”Och där menar du att det inte har skett?”

”Jag säger inte att det inte har skett jag säger bara att det är ett djupt mänskligt drag…”

Så fortsätter farsen. För tio miljarder om året. Vad som händer på den privata marknaden händer internationellt på grund av internet. Nya produktions- och distributionsmetoder gör att nya unga företag med snabbare ben, och framför allt obefintliga fasta kostnader i jämförelse med äldre tiders media, som förstår att utnyttja den nya teknikens fördelar springer ifrån det gamla etablissemang som inte anpassat sig i tid. Istället för att låta en ny bättre marknad spira i dess ställe.

Speciellt i Sverige där Public service blotta storlek tränger undan all annan media så till den grad att även den är beroende av staten för sin överlevnad. Systemet tvingar in döende verksamheter i en rigid mall i förhoppningen att kunna avstanna tidens gång och cementerar därmed vår kulturella utveckling i något sorts andligt Pompejii. 

Programmet avslutas med en debatt mellan Sverigedemokraternas Aron Emilsson och kulturminister Amanda Lind som bräker tomma fraser om ”armslängds avstånd” mellan politiken och media eller kultur samtidigt som hon säger att ”demokrati måste få kosta”.

Vid det här laget står jag inte ut. Inte bara med programmet. Jag kan knappt koncentrera mig på vad som sägs för min uppmärksamhet riktas bara mot tanken på att fly landet. Inte till någonting särskilt. Bara från den här vansinniga situationen.

Under deras ”debatt” framgår det ingen i studion säger rätt ut. Kanske fattar de inte ens själva? Staten har i år köpt upp all gammelmedia som inte redan var ägd av staten. Från filmindustrin till dagspress. Genom att skapa statliga medier blir då den gamla branschen – i de fall den överlever – underleverantörer till de statliga kulturprojekten. Så fungerar det både i den svenska filmbranschen och i det statliga tevebolaget. Underleverantörer vars beroende av den politiska maktens nycker gör dem ”politiskt följsamma”. Något som i sin tur leder till att de slutar göra kultur och journalistik för att istället ägna sig åt propaganda och indoktrinering. Allt för att få tillgång till pengarna som staten delar ut.

De nya medieplattformarna där framtidens kultur utspelar sig är inte svenska helt enkelt för att vi genom vår politik förhindrar innovation. Hade vi istället haft en politik som uppmuntrade nya uttryck eller som bara inte lade sig i det kulturella livet så mycket hade samtalet blivit mer levande och dynamiskt. Med fler röster och mindre likriktning. Det är det som är yttrandefrihet, fri åsiktsbildning och fri kultur. 

Idag är det staten som äger de gamla medierna. För dina skattemedel. Hade jag varit din ekonomiske rådgivare med specialinriktning på investeringar i mediebranschen hade jag rått dig att kanske köpa amazon, google, eller facebook istället för Nya Wermlands tidning. Men eftersom jag lyckligtvis inte har jobbet som din ekonomiske rådgivare i frågor om medieinvesteringar kan jag inte annat än att gratulera till förvärvet. Grattis! Jag skämtar givetvis eftersom jag själv, lika ofrivilligt som du, är en av delägarna. Fast utan egentligen rösträtt som du kanske märkte i valet 2018?

Ekdal & Ekdal, samt SVTs, ståndpunkt kan sammanfattas i Lennart Ekdals fråga till sverigedemokraternas Aron Emilsson i 56 minuten och 26 sekunden:

”Vill ni ha något mindre fria medier än Amanda, å hennes gäng vill?”,

undrar han och pekar med hela handen. Först mot Emilsson, sedan mot kulturminister Amanda Lind som han just familjärt refererat till med förnamn.

Som om svensk statsmedia var fri media. Det är den inte. Det är statlig media och det kan inte vara tydligare. För tillfället är den fylld med människor från vänsterrörelsen och miljörörelsen. Men den kan fyllas med vad som helst. Det är därför Sverigedemokraternas Aron Emilsson inte heller sätter emot. Sverigedemokraterna får också partistöd. Alla partier i Sveriges riksdag får ju det.

Idag sorterar Public service under Kulturdepartementet. Kulturpolitik – oavsett vad du eller Public service medarbetare och fast anställda kulturarbetare tror – är inte samma sak som kultur. Kulturpolitik är för kultur vad en fläck är för solen.  Ett mörkt område på solen som beror på att lokala magnetfält hindrar flödet av solens energi inifrån att nå ytan vilket gör att ljuset där försvagas. Solytan blir då mindre het och lyser svagare just där.

”Vill ni ha något mindre fria medier än Amanda, å hennes gäng vill?” undrar Lennart Ekdal myndigt. För att förstå vad som händer måste du byta ut ordet fria mot välbetald och medier mot Lennart Ekdal. Mittemot honom till vänster sitter hans nuvarande chef som säger sig vilja ge honom mer pengar och till höger sitter ondskan som kanske eventuellt skulle vilja sänka hans lön något. Man kan verkligen fråga sig om det här är journalistik eller en tevesänd löneförhandling? Jag lutar faktiskt åt det senare.

Om staten styr all kultur och media är risken stor att de kulturpolitiska projekt man lanserar leder in i en återvändsgränd eller avgrund. När staten styr kultur och media med pengar fryses de fast i gamla former av produktion och distribution istället för att utveckla nya med resultatet att de blir sämre och sämre samtidigt som systemet förstör incitamenten för de som vill pröva nya kulturella uttryck och media. Konsekvensen för kulturen – sedd som den evigt pågående dialogen mellan människor över tid och rum vars syfte det är att försöka ge svar på frågan vad det innebär att vara en människa och där den lyckas skänker mening åt människors liv – blir att den förhindrar gamla medier och institutioner från att utvecklas och anpassa sig och ibland gå under men då samtidigt lämna plats för nya medier och uttryck. Kulturpolitiken som den ser ut i Sverige idag är alltså i grunden designad för att förstöra kultur snarare än att uppmuntra den. Ville man uppmuntra kultur finns det givetvis saker en stat kan göra för det. Generösa avdrag för att finansiera kultur och bildning, skattefrihet för personer och verksamheter som bedriver kultur och media, ta bort annonsskatten så att man uppmuntrar företag att göra mer reklam. Åtgärder som syftar till att uppmuntra det här evigt pågående samtalet och underlätta för de som vill delta. Den kulturpolitik Sverige bedriver får motsatt resultat. Den är förödande för kulturen och samtalet. Det är därför som jag mår fysiskt och psykiskt dåligt varje dag som det fortgår. För jag älskar kultur och jag älskar det fria samtalet och jag vill befria det från den avgrund den hamnat i.

”I årtionden nu har inte en enda fråga, inte en enda större händelse i våra liv, kunnat diskuteras fritt och övergripande, så att en sann uppskattning av den kan härledas och lösningar finnas.” skrev Solzjenitsyn.

Vilka är bäst lämpade att bedöma vad som är bra inom respektive område av kulturen. Utövarna själva kan man tycka? De som älskar formen så mycket att de konsumerar allt de kommer över och blir kännare, konnässörer, kanske till och med så insatta att de kan leva på sin kritik? Du själv som tillfällig konsument? Alla dessa är i alla fall i mina ögon bättre lämpade att bedöma om kultur är bra eller dålig, för dig eller inte än politisk tillsatta tjänstemän, byråkrater och trogna partifunktionärer.

Presstödet hör ihop med införandet av partistödet. Även det demokratiskt förödande politik. Av samma anledning. Partier som inte lockar medlemmar att betala medlemsavgifter för att kunna driva sin politik ska inte få livsuppehållande stöd av staten. De ska gå under och lämna plats för nya partier som lockar medlemmar att betala för deras politik för att det är frågor som engagerar väljarna. Att skiten infördes av sossarna är typiskt. De förstår inte principer. Deras uttalade syfte var dessutom bland annat att förhindra uppkomsten av nya partier och splittring av gamla. Det sade dåvarande justitieminister Herman Kling själv i debatten om partistödets införande 1965. Men det började inte som en debatt om partistöd. Det började som en debatt om presstöd.

Jag har valt att i den här texten försöka tolka Ekdal & Ekdal och dess deltagare så välvilligt jag kan. Du kanske tycker att jag har misslyckats fatalt med det? Det är möjligt men jag vill hellre tro att de är hjärntvättade och/eller inkompetenta snarare än onda. När jag läser dagstidningarna från 1965 i Kungliga bibliotekets databas börjar jag dock tvivla.

För de medverkande i Ekdal & Ekdal är ju de som är mest meriterade inom fältet media och Public service vi har och det är svårt att tro att ingen av dem är bekanta med debatten som den såg ut då. Men sen påminns jag om att det här är vad systemet går ut på. Premiera de som är sämst på media men bäst på att sjunga konsensusens lov och med den måttstocken är det inte konstigt att Ekdal & Ekdals försök att debattera sig själva blir så dåligt. De är där för att de är sämst på vad de gör.

I den stora pressutredningen om Dagspressens ekonomiska villkor från 1965 kan man redan i inledningen se att de som är satta att utreda inte förstår vad de sysslar med. Det som föranleder utredningen är att antalet dagstidningar minskar vilket har döpts till ”tidningsdöden”.

Men det är inte antal tidningar, radio- eller teveprogram som mäter en kulturs värde eller kvalitet. Kultur kan inte kvantifieras i antal. Det är bättre om det bara finns två ärliga dagstidningar som inte håller med varandra än om det finns 200 dagstidningar som alla säger samma sak. Bara för att måla upp ett enkelt exempel.

Provinstidningen Dalsland skriver fredagen den 6 augusti 1965, när debatten pågått i snart ett halvår, på sidan 3 under rubriken ”Maskeras Presstödet?” att statsminister Tage Erlander hade bekräftat för Vestmanlands Läns Tidning ”att regeringen tänker snickra ihop en proposition om statligt presstöd redan till höstriksdagen”. Vidare skriver Provinstidningen Dalsland att förslaget tillkommit för att ”LO, som med sina dåliga tidningsaffärer med all sannolikhet var den drivande kraften bakom utredningens tillkomst och som är den mest intresserade parten i målet”. De sammanfattar situation som så att ”LO som äger större delen av den regeringsstödjande pressen gapar stort efter skattemiljonerna” och har i sitt yttrande till förslaget ”utgått ifrån att de föreslagna 25 miljonerna snart måste bli fler”.

Det fick LO rätt om. Idag är de hundrafalt fler. Trots att ”en majoritet av remissinstanserna fullständigt smulat sönder utredningsförslaget. Detta tillsammans med den kraftiga opinion som också utanför remissväsendet väcktes mot utredningens propåer har gjort förslaget politiskt omöjligt vilket även statsministern med all säkerhet inser.” Men precis som med Public service-skatten genomfördes alltså presstödet ändå. ”Närmast till hands ligger då att man nödtorftigt söker maskera omsorgen om regeringspressen” i ett ”förslag om hopkokat press- och partistöd” men att det inte kommer kunna avstyra ”strid i frågan”.

De tidningar som avses kallas oblygt för regeringspressen. På den tiden pressen fortfarande var fri var en spade i alla fall en spade. ”Förslaget till ett presstöd inbakat i ett partidito är lika omöjligt som det renodlade presstödet, dels därför att alla de principiella invändningarna kvarstår och dels för att de praktiska konsekvenserna kommer att bli de samma, ja i vissa fall än allvarligare.”

Vilka principer och praktiska konsekvenser kan det vara han syftar på? Du befinner dig i resultatet av dem i detta nu. Ekdal & Ekdal från tisdagen de 19 maj 2020 är bara ett litet av otaliga exempel.

Artikeln i Provinstidningen Dalsland från augusti 1965 inser konsekvenserna av lagstiftningen utan att behöva uppleva resultatet av den. ”Ett exempel på detta är utredningens totala ointresse för den av partier obundna pressen”. Det var alltså inte en fråga om att rädda den fria pressen. Det handlade från början om partipressen. Specifikt sossarnas partipress. Socialdemokraterna hade vid den här tiden 47 procent av väljarstödet, de dominerade Public service ägande och hade regerat mer eller mindre oavbrutet i 33 år. En tredjedels århundrade vid makten.

Att pengarna skulle fördelas till pressen från stiftelser styrda av partierna och att storleken på stödet var knutet till partiernas väljarunderlag skulle om det kom att realiseras vara ”ett allvarligt hot mot den fria opinionsbildningen och förslaget till ett parti-presstöd skulle ge partierna än starkare påtryckningsmöjligheter mot ekonomiskt svagare tidningar”. Sossarna hade som sagt 47 procent av väljarnas stöd. Vilket partis tidningar som skulle få mest pengar om förslaget gick igenom rådde det ingen tvekan om. Att det skulle hota den fria opinionsbildningen – att den press som var partipolitiskt obunden riskerade att slås ut – med resultatet att opinionsbildningen kom att reflektera statens ståndpunkt i varje kontroversiell fråga brydde sig givetvis inte sossarna om. Det var ju det som var deras mål. De vill ju bara att vi alla kommer överens så att vi når Nirvana, förlåt konsensus. Artikeln avslutas med en förhoppning om att förslaget inte antas eftersom frågan om ett statligt partistöd är principiellt känslig. Om du är demokrat alltså. Och har principer. Är du socialdemokrat har du inga principer varför förslaget givetvis genomfördes ändå.

Mer än ett halvår tidigare, onsdagen den 27 januari 1965, alldeles i årets ruggiga början, kan jag i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning på sidan 4 under rubriken Pressopinionen, som sammanfattar andra tidningars ställning i den ena eller andra frågan, läsa att Vestmanlands Läns Tidning skriver ”Men det väsentligaste från stats- och folknyttans synpunkt har förvisso varit besked från Landsorganisationen, att sådana som boksluten ser ut att bli för 1964 i en rad av de tidningar som LO håller under armarna, så måste LO säga stopp för fortsättningen – hur många tiotal miljoner som helst har inte ens LO råd med att ösa i affärer, vars ekonomiska skötsel ytterst bestämmes av andra, noga räknat av politiska partimöten. Partiet måste alltså skaffa pengar på annat håll för att kunna driva ”sin” press. Vad ligger då närmare än att vända sig till skattebetalarna, representerad av majoritetspartiet, ”vi”, därtill denna gång med goda stödtrupper från annat håll?” Citationstecknen runt ”sin” (press) och ”vi” är skribentens egna. Ironin är således avsiktlig.

Upsala Nya Tidning (UNT) skriver att: ”I alla händelser råder det ingen tvekan om var inom pressen det är som skon klämmer. LO:s tidningskostnader uppgavs för ett par år sedan uppgå till ett årligt belopp på omkring 17 miljoner, då motsvarande ungefär hälften av organisationens totala inkomster.”

Det kostar att ligga på topp! LO lade helt enkelt ut för mycket pengar på propaganda. Inte så konstigt med tanke på hur mycket som krävs för att övertyga folk om att deras skitideologi är bra för dem. Men istället för att skära ner på propagandan lade de ner mer pengar istället. Något som är relativt enkelt om det ändå inte är dina pengar.

 UNT fortsätter: ”Det är begripligt om man börjar tröttna och gärna skulle se att kostnaderna vältrades över på skattebetalarna. Men det blir lite för tydligt om man från socialdemokratiskt håll nu går in för att forcera pressutredningens arbete och pressa fram ett förslag vars effekt skulle bli att med hjälp av skattepengar avlasta bördan från de betryckta A-pressfinansiärerna och att med statliga medel påverka konkurrensförhållandena inom en fri press till det egna partiets förmån. Man vägrar i det längsta att tro, att den regerande socialdemokratin skall ta risken att ställa sig själv i en så djupt generande dager.”

Man “vägrar i det längsta att tro”, men så blev det. Kanske just för att man inte ville se? Idag är alla lika blinda. Om du är född efter 1965 har du inte växt upp i ett samhälle med fri åsiktsbildning. Du har vuxit upp i något helt annat som mer skulle kunna beskrivas som ett åsiktsoligopol där varje läger bara reflekterar sin egen tolkning av samma budskap – staten är allt, slaveri är frihet, krig är fred. Att försöka tala dagens förespråkare till rätta är viktigt. Men det kan inte ske med de som får betalt av systemet i deras eget forum. Det visar Barrling och Huitfeldts medverkan i Ekdal & Ekdal med all önskvärd tydlighet. Det är bara kontraproduktivt att försöka spela med i deras skeva regler på en riggad spelplan. (Med “deras” avses här proponenterna för Public service och mediestödet)

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kan jag fredagen den 26 februari 1965 läsa ett utdrag ur Upsala Nya Tidning under rubriken Pressopinionen som sammanfattar flera tidningars ståndpunkter i debatten om presstödet. UNT skriver ”Det hänger på centern om en majoritet ska åstadkommas i pressutredningen för att med skattebetalarnas pengar åstadkomma ett presstöd med den öppet uttalade ambitionen att påverka konkurrensförhållandena inom pressen och därmed bryta mot principen om statens neutralitet på opinionsbildningens område. Det är den principen som saken ytterst gäller – liksom frågan om den politiska opinionsbildningen i framtiden skall baseras på av staten utdelade privilegier till de etablerade partierna.”

Torsdagen den 21 oktober 1965 – litet mindre än ett år sedan de första artiklarna börjar dyka upp – kan jag läsa i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning på sidan fyra att ”allt envisare rykten” gör gällande att ”regeringen kommer föreslå riksdagen att ta de politiska partierna i sin sold”. Sold är ett gammalt ord för sell-out. Vad han menar är alltså att staten kommer ta över ansvaret för den politiska opinionsbildningen från väljarna. Före presstödets införande fanns det utrymme i Sverige att inte vara så ”politiskt följsam”:

”Vi har länge vägrat att tro på detta. Ryggradslösa kretsar i huvudstaden tog på sin tid också för givet att pressutredningens förslag inte skulle möta några betänkligheter. De förstod inte själva sakens samhällsmoraliska sida och kunde därför inte heller bedöma arten och styrkan i det väntade motståndet. Men när även kringsynta och omdömesgilla rapportörer anser det sannolikt att regeringen kommer att ge efter för kraven på ett så kallat partistöd i stor skala, då är avgörandet uppenbarligen nära förestående, såvida det inte redan har träffats.

Regeringen växlar alltså över till ett parallellspår och får därmed inte ett men två olyckliga initiativ att försvara. Partistödet är ännu mer ogenomtänkt än presstödet. Det svenska partilivets förtroendekris har kommit förslagsställarna att tro att marken är förberedd, trots att ett sämre tillfälle inte kan tänkas för att låta partierna hals över huvud utanordna statsmedel åt sig själva. Om den denna högst fatala sida av saken finns mycket att säga. Man ska inte tro att presstödet härmed förts ur fokus. Det är en cynism och ett ockrande på tankelättja att sedan pressutredningens framställning blivit totalt sönderskjuten nu komma tillbaka med den i genomskinlig förklädnad. Alla vet ju att subsidier till pressen ligger inbakade i de subsidier till partierna varom nu är tal. Pressutredningen ville anslå 25 miljoner årligen, och pengarna skulle utgå till partierna för att av dem uteslutande användas som stöd åt behövande tidningar. Vad man nu planerar är att låta partierna fritt disponera över medlen. För pressens del blir skillnaden ringa eller ingen. De partier som skulle haft svårt att göra av med pengarna i pressen, d v s högern, folkpartiet och i viss mån centerpartiet, kommer att kunna förbruka överskottet i sin allmänna propagandaverksamhet. Socialdemokratin i sin tur har bruk för tidningsstöd och kommer att få det. Om summan på partiernas statsanslag höjs, vilket väntas ske redan nu men annars lätt kan ske ett annat år, blir partistödet i allo likvärdigt med det av pressutredningen föreslagna presstödet. Det är en logisk orimlighet att av principiella skäl avvisa det senare men svälja det förra. Båda åtgärderna representerar i lika mån en kränkning av tidningarnas rättssäkerhet och därmed av pressens frihet.

Exakt samma hot varom hovrätten i Malmö talade i sitt tillintetgörande remissutlåtande kan uppkomma även sedan tidningsanslaget konverterats till ett partianslag.” 

Sedan citerar skribenten det domslut han refererar till.

’Ett beslut av riksdagen att bevilja fortsatt stöd av statsmedel, så att en pågående kampanj från ett politiskt parti att i någon ort konkurrera ut ett bärkraftigt marknadsunderlag för egna tidningar, måste framstå som synnerligen tvivelaktigt ur grundlaggssynpunkt… …Genomförandet av utredningens förslag skapar ett instrument som kan komma att missbrukas i ett för landet ansvarsfyllt läge. Ur denna synpunkt ter sig grundlagsenligheten i förslaget än mer tvivelaktig. Det måste i varje fall anses synnerligen oklokt att genom att beträda en sådan väg uppluckra det tryckfrihetsrättsliga skyddet mot maktmissbruk. Hovrätten vill allvarligt avråda härifrån’

Presstödet skulle alltså varit olagligt om det genomfördes. Det är otillbörlig påverkan på både yttrandefriheten och äganderätten. Några år senare när den nya grundlagen kom på plats är det dock inte längre ett problem. Argumentet som idag anförs, i bland annat Ekdal & Ekdal, att det är viktigt med mediestöd för att värna den svenska tryckfriheten faller därmed på sin egen orimlighet. Press- och partistödets tillkomst var uppluckringen, det vill säga slutet, för tryckfriheten och början på dess förfall. De som försvarar press- och partistöd idag försvarar således den diktatur som smugit sig på med reform efter reform och lag efter lag i snart hundra år. När sossarna tog över 1932 anpassade de sig efter Nazityskland. Det inflytande ersattes sedan med en något för kärvänlig inställning till Sovjetunionen. Ett inflytande som ledde fram till en ny författning, en omdaning av Public service som genomfördes av Olof Palme under sin tid på kommunikationsdepartementet, och ett press- och partistöd. Därefter har förfallet gått sakta men säkert tills vi tittar på Ekdal & Ekdal där en före detta DN-chef i sin roll som SVT-profil kan bjuda in sin egen efterträdare för att tillsammans med andra mutkolvar diskutera hur deras pensionssystem ska se ut. Ekdal & Ekdal är dock bara ett exempel bland många. Jag hade lika gärna kunna säga Debatt med Belinda Ohlson, Opinion Live med Belinda Ohlson, eller Sverige möts med Belinda Ohlson.

Var det någon som sade likriktning och åsiktsmonopol? Nej just det! Eftersom det numera heter ”politisk följsamhet” och med all önskvärd tydlighet visar varför det inte går att föra en debatt om statens åsiktsmonopol i form av Public service, mediestödet, partistödet och kulturpolitiken. Du kan inte föra den på Public service, i tidningar som erhåller mediestöd eller med de som arbetar i det systemet. För antingen känner de inte till historien och då är de så hjärntvättade att de inte går att övertyga eller så vet de om att systemet är korrupt och korrumperande men lönsamt för dem själva och då kommer de inte att vara ärliga mot dig i någon debatt. Kanske till och med antyda att det är du som är ett hot mot demokratin när det egentligen är de själva som står i vägen för den. Presstödet var som idé olaglig när den genomfördes. Vad den gjorde var att den institutionaliserade korruption.

Torsdagen den 21 oktober 1965 – Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning sidan fyra fortsätter med något som i det bleka skenet från Ekdal & Ekdal framstår som en profetia:

”Så långt har vi alltså kommit att den här beskrivna faran för övergrepp och maktmissbruk inte längre kan anses vara utesluten. Statsmakterna håller sig inte längre för goda att blanda sig i konkurrensen mellan enskilda tidningar. När en stor politisk fråga skall avgöras kommer statsmedel att vara tillgängliga för att köpa bistånd i pressen för den ena eller andra ståndpunkten. Man kommer att kunna använda dessa pengar på strategiska punkter, nämligen för att motarbeta misshagliga tidningar eller övertyga klentrogna. Den begränsning och behärskning, som partiernas hittillsvarande subventionsverksamhet måste vidkännas på grund av knappheten på medel, kommer att vara borta. Staten betalar. Staten sörjer för att tidningar, som säljer sin journalistiska förstfödslorätt för en partivälling, kommer att rikligen lönas för sin svaghet. Staten lossar spärrarna mot bestickning.”

Bestickning är ett gammalt ord för mutor. Han skriver rätt ut att mutor blir en del av systemet. Det var då. Nu är mutorna systemet.

Måndagen den 8 november 1965 – Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning på sidan fyra under Pressopinion kan jag läsa att Gefle Dagblad anser att partistödet ”med ’inbyggt’ presstöd” kommer att förändra ”atmosfären i våra politiska liv” på ett ”genomgripande sätt”.

”Och de gör det mot högerns nej och Folkpartiets krav på utredning. Det är verkligen inte för mycket att tala om maktövergrepp i sammanhanget, men regeringen kan kosta på sig det i förvissning om att det inte kan medföra någon svårare påföljd”.

Vilket är debatterbart med tanke på att vi som lever just nu är de som betalar priset för de beslut som fattades då. Som tidigare påpekats har kostnaden för eftergiftspolitiken i svensk historia alltid det gemensamt, oavsett om det är Nazityskland, Sovjetunionen, Kina, Iran, Islamister eller Covid-19, att notan dyker upp långt senare. Det är priset för att inte våga konfrontera ondska. Fegheten, bristen på integritet och sann solidaritet. I det stora som i det lilla. 

Den 20 november 1965 kan jag i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning på sidan fyra under Pressopinion läsa att tidningen Barometern anser att ”partistöd av det slag regeringen kräver har i författningsutredningens delbetänkande från 1963 redan fått sin dom” och citerar sedan ur den nämnda betänkandet i utredningen att ”Det demokratiska statsskicket… …kräver hänsynen till åsiktsbildningens frihet, att statens maktmedel icke utnyttjas till att ingripa i och påverka åsiktsbildningen. Majoriteten får ej begagna sin makt för att försämra de yttre förutsättningarna för konkurrerande meningsriktningars arbete. Detta är ett centralt skiljemärke mellan demokratisk och diktatorisk maktutövning.”

Så stod det alltså i den Sandlerska utredningen. Trots det struntade socialdemokraterna i det och genomdrev förslaget ändå men inte som presstöd. Det gick inte igenom. Det var för uppenbart ett socialistiskt maktövertagande med sikte på just ett åsiktsmonopol. Presstödet bakades istället ihop med partistödet som inte heller var ett populärt förslag. I Göteborgsposten onsdagen den 15 december 1965 kan jag på sidan 11 under rubriken ”Partistödet skarpt kritiserat – Första kammaren tog förslaget” läsa att Justitieminister Kling inledde debatten med en förhoppning om att stödet inte bör ”få stimulera till partisplittring eller uppkomst av nya partier”. Det var som sagt en del av poängen med stödet att förhindra förändring. Dessvärre för socialister och andra drömmare är förändring en naturligt förekommande konstant i tillvaron och människans lagar kan inte stoppa tiden. Justitieministern Kling hoppades också ”på en lugn debatt men blev inte bönhörd”.

Yngve Holmberg från högerpartiet, som i våra dagar kallas nya moderaterna, sa att ”Socialdemokraterna vill säkra regeringsmakten med stödets hjälp då de finner sina ställningar hotade. Regeringen har visat påtagliga tendenser att fatta beslut ovanför riksdagen. Partistödet kan om det missbrukas, direkt påverka de politiska partiernas åsiktsbildande uppgift. Propositionen är torftig och illa underbyggd. Även utskottsbehandlingen har varit summarisk.”

Den svenska tigerns ränder löper lika rakt idag som det gjorde då. Till och med rakare. Tidningen rapporterar också att Yngve Holmberg tog upp den kritik som socialdemokraterna i dåvarande Västtyskland ville framföra till sina socialdemokratiska syskon i Sverige. ”Man säger där att stödet skadar demokratin och minskar medborgarnas politiska intresse. Om partiernas beroendeförhållande till sina medlemmar tas bort berövas partierna något av deras livsvärde.”

Hårda ord som med 55 års erfarenhet visar sig vara skrämmande träffsäkra.

Men det här är som sagt före införandet av partistödet, presstödet och skattefinansieringen av Public service. Det är svårt att föreställa sig något av dagens riksdagspartier rikta kritik mot systemet med partistöd, Public service eller mediestödet. De trivs bra med sakernas tillstånd. Folkpartiet hade också invändningar. ”Herr Lundström fann det uppseendeväckande att ingen utredning skett” och att ”stödet får inte låsa fast partistrukturen men mycket pekar på att så nu kan bli fallet”. Fru Segerstedt Wiberg, även hon från Folkpartiet, ifrågasatte ”om regeringsformens föreskrifter om ärendens beredning har följts”. Antagligen inte men socialdemokrater står över sådana futtigheter. Varför bereda en fråga när svaret reddan är givet?

”Det har tydligen varit bråttom att få fram pengarna som till största delen går till socialdemokratiska partiet” sade hon och frågar sig var den breda opinion för förslaget, som Justitieminister Kling, åberopat i början av debatten finns någonstans. ”Herr Kling talar om en bred opinion, men var finns denna?”.

Precis som att staten idag åberopar en webbenkät av Emanuel Karlsten som bevis på ”stort förtroende” kunde dåtidens socialister skamlöst påstå vad som helst utan att framlägga några som helst bevis för det. Fru Segerstedt Wiberg fortsätter med att påpeka att ”Statligt stöd leder inte till att andra bidrag till partierna försvinner. Det är en illusion att tro att partierna skulle få större självständighet. Istället kommer en riksdagsmajoritetens åsiktskontroll”. Hon avslutade med att säga att liksom presstödet gör partistödet att ”det fria ordet förkvävs och nybildning av partier kan hindras”. Som om hon vore synsk. Eller bara förstod hur en demokrati är tänkt att fungera och vad som skulle hända om förslagen genomdrevs? Det parti som senare skulle bli moderaterna förstod precis.

Det handlade om principer. För högerpartiets ledare spelade det ingen roll om hans eget parti ”skulle gynnas av stödet. Det låter sig inte köpas av sådana fördelar.” Men det här var som sagt innan stödet infördes mot högerpartiets uttalade vilja. Numera är det förra fria högerpartiet en del av statens åsiktsmonopol. I annat fall är de för rädda för det åsiktsmonopolet för att våga opponera sig. Om någon av dem nu mot all förmodan skulle utveckla en ryggrad.

Public service-skatten var inte första strået varpå kamelens rygg knäcktes. Public service-skatten var sista strået i ett lass som började lassas på kamelen redan 1965. Sedan dess har media och kultur i det här landet blivit mindre och mindre fritt och mer och mer statligt. Med konsekvensen att den blir innehållslös partipropaganda. Likriktad, till och med i sin maniska strävan efter mångfald. Och 2019, efter skattens införande, är Sverige inte längre ens på pappret ett demokratiskt land. Inte i västerländsk liberal mening i alla fall. Det är inte ett rättighetssamhälle där statens uppgift är att skydda dina medfödda rättigheter. Det är inte ett samhälle. Det är ett företag med inkompetent ledning och dålig företagskultur. En totalitär korporation.

1974 års grundlag markerar socialdemokratins slutpunkt eftersom det var dess höjdpunkt. Därefter skulle dess makt stadigt dala. Samtidigt som den nya grundlagens gift fick verka obehindrat decennium efter decennium. Och gör så än idag. 

De införde ett åsiktsmonopol under förevändningen att deras politik skulle rädda Sverige från att bli ett åsiktsmonopol. Well played sossar! Well played…

Genom att förbjuda kritik av sig själv har socialismen inte bara berövat alla som bor i landet möjligheten att njuta av fri konst och därigenom bilda sig själv en egen uppfattning om världen. Socialisterna har genom att stänga ute kritiken berövat sig själv möjligheten att utvecklas som rörelse genom att dess teser aldrig utsätts för kritik. Anhängarna får till sist svaga argument som mest är tomma politiska slagord eller politiskt korrekt nonsens. Därför kan de heller inte förstå kritiken mot systemet.

De är uppvuxna i det. Det är som luft för deltagarna i Ekdal & Ekdal. De är övertygade om att det är viktigt för demokratin eftersom de försörjer sig på det och har övertygats om att de är demokratin och inte dess raka motsats.

När presstödet presenterades sågades det av alla remissinstanser utom de som ville ha förslaget. Det handlade om att rädda regeringspartiets egna dagstidningar. LO var de enda som ville ha det. För det var deras tidningar som krisade. Det handlade över huvud taget inte om att rädda fri press och media eftersom de problem de hade kunnat lösas om de fick utvecklas i takt med tiden och försöka börja egen radio och tv men det fick de inte eftersom staten redan hade monopol på etermedia. Problem som uppstod på fria marknader med ursprung i politiska ingrepp i de fria marknaderna skulle nu lösas med fler politiska ingrepp, som motståndet ansåg var övergrepp, med resultatet att situation förvärrades ytterligare. Till slut såg sig regeringen tvingad att baka in förslaget om presstöd i frågan om partistöd med chans att locka över centerpartiet till sin totalitära och grundlagsvidriga agenda.

”Det universella förtrycket av tanken leder inte till dess utplåning, utan till förvrängning, okunnighet och den ömsesidiga oförståelsen mellan landsmän och samtida. I årtionden nu har inte en enda fråga, inte en enda större händelse i våra liv, kunnat diskuteras fritt och övergripande, så att en sann uppskattning av den kan härledas och lösningar finnas. Allt förtegs, allt lämnades att förmultna i ett obegripligt kaos, utan tanke på det förflutna och följaktligen på framtiden också. Under tiden ackumulerades fler och fler händelser som samlades i sådana förkrossande högar att vare sig lust eller styrka räckte till för att sortera ut dem.”. skrev Solzjenitsyn.

Det är därför jag anser att Public service ska läggas ned, press- och/eller mediestöd avskaffas, partistöden likaså och kulturpolitiken göras om från grunden. För yttrandefrihetens och den privata äganderättens skull. För individualismens skull. För allas vår skull.