För att lyssna på avsnittet KLICKA HÄR!
Jag beklagar om jag stör Dig mitt i semestern men som tröst kan jag i alla fall glädja Dig med att det här kan vara det kortaste DK någonsin. Jag har egentligen också tagit semester, men avbryter den nu för att släppa detta avsnitt eftersom några idioter på twitter inte har lärt sig känna igen antiintellektualism, intellektuell ohederlighet och antivetenskaplighet. (För att lyssna på avsnittet KLICKA HÄR!)
Det här är inget som jag varken har tid eller lust med, men det verkar krävas att jag ska ta det en gång till för er vuxna twitterbarn som skränar längst bak i klassrummet. Jag ska nu bemöta denna smutskastning, trots att det för alla borde vara uppenbart att den så kallade kritik som riktats mot mig inte är något annat än just smutskastning.
Tack för alla gratulationer till segern. Jag är rörd av Ditt stöd. Min lycka blev dock kortvarig eftersom vänstern efter en hederlig medborgares seger inte kan låta någon glädjas så mycket som en sekund. Det är vare sig överraskande eller förvånande att hela den samlade twittervänstern beter sig som de gör. Socialismen gör nämligen något som borde vara en dödssynd, avund, till en dygd och därtill till grunden i hela deras ideologi. Att de är lite ogina efter alla mina fantastiska framgångar med både böcker och rättegångar borde alltså inte förvåna någon. De är alltid ogina.
Smutskastningen kom i kommunistblaskan Arbetet som ett brev på posten strax efter att domstolen meddelade mitt frikännande. Johannes Klenell, en känd vänsteraktivist, har intervjuat en herr Nilsson, som påstår sig vara historiker och kallar mig lögnare, charlatan och plagiatör. Samma herr Nilsson som jag för några månader sen blockade på twitter. Sedan dess har det drevats mot mig på Twitter. Jag kan skönja tre grupperingar – socialister i vänsterpartiet och socialdemokraterna, etnonationalisterna i AFS (Alternativ för Sverige) och nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen. Alla tillsammans hand i hand.
Tittar man bara på hans twitter verkar herr Nilsson ha endast tre intresseområden i livet: Aron Flam, Adolf Hitler och jiujitsu.
Jag uppskattar givetvis att någon är intresserad av mig, men taget tillsammans med Adolf Hitler och jiujitsu så måste till och med jag erkänna att varningsklockor börjar ringa. Det är inte hälsosamma intressen. Hade jag varit herr Nilsson hade jag lagt till flugfiske eller något annat trevligt för att lätta upp stämningen lite.
Redan efter vårt första utbyte blockade jag honom bland annat av den anledningen. Men framförallt för att han på twitter skriver på förhand att han ska ’’ta ner’’ min bok och ”avslöja lögnerna” i den. Detta innan han ens har läst den.
Jag är inte psykiater. Men hans intresse av mig liknar en sjuklig besatthet. Jag hoppas att han har ett mer hälsosamt förhållande till Adolf Hitler och jiujitsu. Om mig har han i alla fall twittrat om dygnet runt i flera månader vilket slår mig som lite rubbat. Det hade varit en sak om en historiker bemötte innehållet i min bok och argumenterade emot mig. Det han gör är istället som sagt att bestämma sig för sin slutsats på förhand vilket ingen seriös forskare, inte ens en historiker, skulle ägna sig åt.
När jag googlar på herr Nilsson någon gång i mars, strax efter att jag blockat honom – när det hela börjar, är två av de första resultaten en grej han gjort tillsammans med Henrik Arnstad (Ytterligare en politisk aktivist som på något sätt fått en titel i historia) och en artikel som herr Nilsson skrivit i Haaretz, under opinion – alltså åsiktsdelen – om ett projekt riktat mot det något breda fältet kränkhetsstudier som fått namnet Sokal Squared.
Om du inte känner till Henrik Arnstad är han en ”historiker” som gjort sig så känd för att sätta socialistisk aktivism framför seriös forskning att han givit upphov till uttrycket ”never go full Arnstad”.
Innan jag fortsätter berätta vad herr Nilsson har gjort, och fortsätter göra mot mig, tänkte jag berätta vad han gjorde mot James Lindsay, Helen Pluckrose och Peter Bogossian vid ungefär samma tidpunkt som han inleder sin häxjakt mot mig.
Jag kommer ihåg att jag reagerade redan när jag läste herr Nilssons artikel i Haaretz och var förvånad över att den publicerats. Under åsikt givetvis men ändå.
Du som lyssnar på DK känner säkerligen redan till det från andra håll men till de där stökiga ungarna längst bak i klassen vill jag bara säga…
Sokal Squared kallas också för ”The Grievance Studies Affair”, kränkhetsstudieaffären, och var ett experiment av James Lindsay, Helen Pluckrose och Peter Bogossian. De ville visa på dålig vetenskap inom fält som intersektionell feminism, genusvetenskap, fat studies – som alltså studerar diskrimineringen av överviktiga och vill störta smaliarkatet, queer, ras-studier och så vidare. De gjorde det genom att författa massor med uppsatser inom dessa så kallade vetenskaper för att se om de blev intagna. De hade idéer till ett tjugotal uppsatser och fyra blev antagna, tre till var på väg att publiceras, och ytterligare fyra hade skickats tillbaka med förslag på ändringar för att skickas in igen, innan experimentet blev avslöjat.
Ironiskt nog blev inte deras experiment avslöjat av någon av de påstått vetenskapliga tidskrifterna som var målet för deras granskning utan av en oberoende granskare som granskar dåliga publiceringar inom alla discipliner. Även om det statistiskt sett blir mest genus och sånt skräp. Jag följer kontot på Twitter själv och delar därifrån ibland.
De fyra som kom in var: under det påhittade namnet Helen Wilsons: ”Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Oregon” i tidskriften Gender, Place & Culture. Den handlar om att det finns en våldtäktskultur bland hundar i rastgården som inte adresseras tillräckligt av samhället.
Richard Baldwin, en verklig person som lånade ut sitt namn till experimentet, fick in avhandlingen ”Who Are They to Judge? Overcoming Anthropometry and a Framework for Fat Bodybuilding” i tidskriften Fat Studies. I den hävdar artikelförfattaren att bodybuilding, med sitt fokus på stora muskler och lite underhudsfett, är en fettfobisk sport som borde ersättas med en tävlingsform där feta människor kan gå upp på en scen och visa upp sina imperfekta kroppar utan att bli dömda för det och där ingen utses till vinnare. Möjligtvis för att alla redan är vinnare för att de vågar vara sig själva.
Under det påhittade namnet M. Smith fick trion in artikeln ”Going in Through the Back Door: Challenging Straight Male Homohysteria and Transphobia through Receptive Penetrative Sex Toy Use” i Sexuality & Culture. I den hävdar trion att heterosexuella män kan botas från sin homo- och transfobi genom att köra upp saker i rumpan och att män som inte vill göra detta är transfobiska böghatare.
Med den lånade identiteten Richard Baldwin publicerade det fantastiska alstret ”An Ethnography of Breastaurant Masculinity: Themes of Objectification, Sexual Conquest, Male Control, and Masculine Toughness in a Sexually Objectifying Restaurant” i Sex Roles. Som undersöker mansnormer på restaurangkedjan Hooters i USA.
Bland de tre som var på väg att publiceras när experimentet avslöjades fanns ”Our Struggle Is My Struggle: Solidarity Feminism as an Intersectional Reply to Neoliberal and Choice Feminism” av de påhittade namnen Maria Gonzalez och Lisa A. Jones, som höll på att sättas för tryck i Affilia. Det är en av de uppsatser som också fick mest uppmärksamhet i media när experimentet avslöjades och fick avbrytas. Det är nämligen en omskrivning av Kapitel tolv i Mein Kampf av Adolf Hitler. Ja, du hörde rätt och ja, det är otroligt roligt. De bytte ut orden för jude mot ”vita” och orden för NSDAP – Nazzzzzisterna! – med Intersektionell feminism. Det är dock inte en direkt kopia utan en omskrivning. För att inte åka fast i någon sökmotor som avslöjar plagiat skrev de om språket i kapitlet. Ytterligare en anledning är att Hitler var modernist och de ville skriva en uppsats som lät genusvetenskaplig. Så de skrev den med ett postmodernistiskt språk. Men själva idén bakom är densamma som Adolf Hitlers. Samma logik, samma raseri, samma hat. De åstadkom det genom att använda synonymer. Kapitel 12 är det kapitel i Mein Kampf där Hitler presenterar fackföreningsrörelsen och NSDAP som lösningen på alla de problem han har med världen i kapitel 1-11. Det är många problem men i kapitlet före kapitel 12 – alltså 11 – sammanfattar Hitler det med ”Judarna”. Och sen för att inte läsarna ska ta livet av sig av allt som är fel och för att de är chanslösa mot den mäktiga judiska världskonspirationen presenteras alltså hoppet i form av Hitlers lösning. Fackföreningarna och den nationalsocialistiska rörelsen skulle tillsammans regera landet.
Nilsson låtsas som att det är språket som är det viktiga och påstår sig ha gjort en analys mellan orden i Sokal Squared-gängets uppsats och orden i Mein Kampf. Det är det inte. Det viktiga är andemeningen. Och andemeningen kan man inte få fram med den typ av analys han gör. Då ska han nämligen inte titta efter ord utan mening. Något han verkar inkapabel att göra både i Kränkhetstudien och i min bok. Han missar alltså fullständigt poängen.
Det här är vad som får mig att tro att han gör det med flit.
För det första är språket inte särskilt akademiskt. Det är stridslystet. Förutom förolämpningar mot de han påstår sig ”granska” förolämpar han ett antal internationella tänkare som har hyllat experimentet.
Bland de som kritiserat experimentet är de flesta vänster och tillhör samma ideologi som kritiserats. Socialism, identitetspolitik, woke:izm. I princip är de Nazister i andra kläder. Men precis som Hitler byter de ut marxismens idé om klass mot ras, kön eller sexuell läggning och låser fast dessa medfödda egenskaper i en episk kamp mot varandra. Resultatet leder till raskrig, könskrig eller sexuella konflikter. Deras ideologi drivs av samma underliggande logik. Något du inte kan se om du bara jämför synonymer med varandra.
Mikael Nilsson påstår sig vara militärhistoriker. Ändå rycker han ut till försvar av genusvetenskap och ”social justice”.
Han avslutar smutskastningen med ett stridsrop till försvar för genusvetenskapen, kritisk rasteori, och intersektionell feminism.
”No, the campaigns against gender studies, the study of racism and ”intersectional feminism,” and the gleeful efforts to humiliate other academics has nothing to do with a wish to preserve the integrity of science; it is an ideological and political crusade against an entire field of science simply because of its connection to feminism, social justice, and the fight for equality. Don’t be fooled by it.”
Låter det som en balanserad forskare eller som en politisk aktivist?
Det som gör hans kritik intellektuellt ohederlig, anti-intellektuell och anti-vetenskaplig är:
För det första så dömer han ut hela experimentet på en del av ett stort experiment med flera delar.
Ett antal artiklar hade kommit in och ett antal till var på väg att antas. Det visar på ett stort problem inom de fält som granskats. Att döma ut allt efter att bara ha tittat på en artikel är intellektuellt ohederligt, anti-intellektuellt och anti-vetenskapligt. Dessutom gör han det på falska premisser. Hans andra trick är nämligen att få det att framstå som att Sokal Squared-experimentet gick ut på att vara en så exakt kopia av Mein Kampf som möjligt. Det var det givetvis inte. Jag tror att herr Nilsson vet det men försöker blanda bort korten. Antingen det eller så är han dum eller galen. Kanske lite av varje, vem vet?
Fem dagar senare svarar James Lindsay Nilsson i sin podcast New Discourses. Han förklarar det grundligt och fullkomligt smular sönder herr Nilsson i en timme och tjugo minuter. Om du har tid dessa loja sommardagar är det rekommenderad lyssning. Avsnittet heter ”Det finns inga bra delar i Mein Kampf”.
Annars kan jag sammanfatta det så här. Herr Nilssons argument är att de använde sig av det minst dåliga kapitlet i Mein Kampf – men som James Lindsay döpt avsnittet till så finns det inte några bättre eller sämre kapitel i Mein Kampf. De är alla dåliga – särskilt som kapitel tolv, det kapitel som kränkhetsstudie-trion bestämde sig för att använda som underlag ska ses som att det följer på kapitel elva i Mein Kampf – ett kapitel som utmålar judar som problemet – i kapitlet efter – kapitel 12 – presenterar Adolf Hitler sin lösning på problemet.
Lösningen är en solidarisk rörelse och ett politiskt parti som kan ta itu med problemet. I Mein Kampf är det judarna som är problemet och NSDAP – nationalsocialistiska arbetarpartiet – eller som det heter numera ”Na-zzzzisssterrrrna!” – som är lösningen. I avhandlingen som Sokal Square-trion skickar in är det intersektionell feminism som är lösningen.
Återigen missar alltså Nilsson på det här med helheten. Att även i Mein Kampf är kapitlen beroende av varandra och utgör en helhet. Nilsson skriver att det är ”ett av de minst rasistiska delarna i Hitlers bok”. Eh? Ok? Så lösningen på problemet med judarna är alltså inte ett problem för denne “Hitlerexpert”?
Han stirrar sig blind på orden utan att förstå sammanhanget de yttras i. Det kanske kan förklaras med autism men jag tror att det är illvilligt. Han vet mycket väl att det är ovetenskap han sysslar med men gör det ändå. För han är inte forskare. Han är en vänsteraktivist med titel. Inte ett ovanligt fenomen på vare svenska eller andra västerländska universitet. Det är vad Sokal Squared-experimentet visar. Att om du bara har rätt jargong spelar det ingen roll hur fruktansvärda dina idéer är. De kommer att publiceras ändå.
I det arbete som Bogossian et al skickar in är judarna ersatta med vita och NSDAP med Intersektionell feminism. Detta trots att den använde samma ton som Hitler, samma raseri, samma underliggande logik och samma lösning. Men sådant kan man bara förstå om man läser hela böcker. Och inte som herr Nilsson – läser en del – fel – och sedan dömer ut ett helt verk på en enda del. Det är anti-intellektuellt, djupt ohederligt och anti-vetenskapligt.
För att sammanfatta ignorerar Nilsson vad experimentet går ut på, hittar på en helt egen slutsats om vad det borde handla om istället, och dömer ut hela experimentet på att Peter Bogossian, James Lindsay och Helen Pluckrose inte lever upp till hans egen påhittade krav på vad deras eget experiment går ut på. Det är så tokigt att till och med vänstermänniskor borde kunna se det. Men det kan de inte eftersom de tror på en massa låtsasvetenskap som alla beter sig exakt så här. Bestämmer sig för sin slutsats på förhand och arbetar sig sedan bakåt till den. Det är motsatsen till vetenskap – det är sofism. Nilsson kan kalla sig forskare hur mycket han vill. Han beter sig inte som en forskare. Han beter sig som en bedragare.
James Lindsay fullkomligt smular sönder herr Nilsson i sitt svar och konstaterar att den här så kallade Hitlerforskaren ”inte skulle kunna känna igen Adolf Hitler om han bara satte på sig en klänning”.
Detta är alltså den person som vänstern nu lyfter upp som ett gott exempel på vetenskaplig stringens. Bra jobbat hörni!
Efter att i tre månaders tid ha smutskastat mig, ljugit om mig och boken, och fått en intervju i Arbetet skriver herr Nilsson på twitter den 27 juni ”Jag har passerat 4 000 följare här på Twitter! Det är värt att fira med HURRA och en liten fanfar! *dududududududuuuu* Det känns fantastiskt roligt att ni uppskattar det jag gör och ert stöd, både moraliskt och finansiellt, gör det möjligt för mig att försöka…..” varpå han fortsätter skriva utan paus i tweet efter tweet efter tweet. Att han tycker det känns ”fantastiskt roligt” – ”både moraliskt och finansiellt” är talande. Han tjänar godhetspoäng inom vänsterkretsar för det han gör. Dygdsignalering där dygden är att bete sig som en idiot. Vänstern tror sig vara god och att alla som inte är vänster är onda. Det är den tankefiguren som rättfärdigar att de beter sig som svin mot andra. Deras besatthet av att vara goda gör att de, ironiskt nog, beter sig som mobbare. Herr Nilsson gläds också åt att han tjänar pengar på sitt förtal. Han gör det för att casha in som alla goda kommunister gör. Att han vill ha pengar för att göra det här gör honom bara till en nyttig idiot. Den vänster som hyllar honom utnyttjar honom bara som en nyttig idiot för deras egna syfte.
Bara så du vet. Det är traditionellt så att en riktig forskare inte bestämmer sig för sin slutsats på förhand. Att den granskar hela det som ska undersökas och inte bara en liten del, och även om så vore så måste man vara ärlig med att det i så fall bara är en liten del och inte hela. Det finns vanligtvis också ett slutdatum för när saken är utredd och publiceras.
Ska du recensera en bok är det bra om du läser hela boken innan du skriver recensionen. Att recensera den löpande på twitter, och bara sista tredjedelen, är inte intellektuellt hederligt. Nilsson säger själv till Johannes Klenell att det inte finns något slutdatum för hans granskning. Även om jag hade velat kommentera det han skriver kan jag inte kommentera det förrän han är klar. Och enligt honom själv kommer han aldrig bli klar. Låter det som en seriös forskare? Man kan ju tycka att i alla fall Johannes Klenell borde dragit öronen åt sig eftersom han är chefredaktör och borde veta skillnad på intellektuell hederlighet och bedrägeri.
Under tiden är det flera stora vänsterkonton från sossarna och vänsterpartiet som sprider den här dårens tweets. Även om de hatar mig kan de väl tänka efter innan de okritiskt delar material från en person som är besatt av Aron Flam, Adolf Hitler och jiujitsu.
Oroa dig inte. Det är bara smutskastning. Karaktärsmordsförsök. Under de år som jag har gjort DEKONSTRUKTIV KRITIK har jag intervjuat otaliga forskare och författare som utsatts för vuxenmobbning, trakasserier, utfrysning och smutskastning efter att de skrivit något som hotar den socialistiska konsensus som råder inom vissa fält kring vissa frågor. Förtal, stalking och smutskastning tillhör vänsterns favoritmetoder när det dyker upp en meningsmotståndare som de inte kan bemöta. Vanligtvis för att denne person har rätt. På ett sätt är jag alltså tacksam för avbrottet i semestern för att kunna visa upp ett ypperligt exempel på vänsterns smutskastningsmetoder.
Det jag har gjort är att skriva en bok om socialdemokratins förehavanden under Andra världskriget och deras samröre med Islamisterna som inleds med Olof Palmes möte med Arafat i Algier 1974. Det här som pågår nu är en konsekvens av att jag har kritiserat sossarna. Ingen skriver en bok som är kritisk mot socialismen ostraffat. Det är det som har hänt nu.
Herr Nilsson inleder sitt angrepp på mig på twitter med ad hominem. Det är alltså inte jag som inleder kontakten med honom som han påstår i intervjun av Johannes Klenell. Han angriper mig och jag svarar.
Jag tror han kallade mig pajas eller lögnare, eller bådadera, varpå jag frågade om han hade läst boken. Han svarade då, den 17 mars 2021, så här: ”Varför i hela friden skulle jag ha läst den?” och fortsätter sedan ”Tanken slår mig nu att ”någon” (tänker osökt på undertecknad) kanske borde skriva en bok som granskar de lögner om svensk politik under VK II som bl a Flam torgför. Finns det något förlag som är intresserat av att ge ut en sådan nedtagning, månne?” och avslutar med att skriva ”Alternativt skulle man ju kunna göra en nedtagning av Flams bok i poddform. Jag känner förvisso några duktiga poddare som skulle kunna hjälpa till med hårdvaran, produktion osv. Tid & lust finns. Bara finansiering som saknas.”
Tre saker om detta. Om någon inleder med ad hominem är den inte intresserad av seriös debatt. Du kan då välja på att inte svara eller att svara med ad hominem. Du som lyssnar på DK vet att jag verkligen inte står över att kivas lite men eftersom han redan hade erkänt att han inte läst boken blockade jag honom eftersom jag inte har lust att debattera min bok med någon som inte har läst den. Jag anser att DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER är för viktig för det.
Sedan dess har han hållit på och smutskasta mig sedan slutet av mars och det ser inte ut som att det finns någon ände i sikte. Vansinneslånga trådar med tweets. Dag ut och dag in. Oupphörligt. Jag är inte psykiatriker men det verkar lite sinnesrubbat.
När någon angriper en utan att ha läst den bok som han påstår är underlag för kritiken, samtidigt som hans främsta intressen är Aron Flam, Adolf Hitler och jiujitsu – då backar till och med Aron Flam långsamt ut ur rummet. För det kan inte sägas tillräckligt många gånger att taget tillsammans så är det inte en hälsosam människas idévärd.
Sedan är det så att herr Nilsson enligt egen utsago bara tittar på tredje delen av boken. Han recenserar den alltså inte som en helhet utan dömer ut hela boken på en del av den. Det är exakt samma metod som han använde mot Peter Bogossian, Helen Pluckrose och James Lindsay.
Jag kan avslöja för er som tror på herr Nilsson att jag längst ner i höger hörn på sidorna i boken har skrivit en liten siffra. Om du bläddrar vidare ser att det finns en sådan siffra i höger hörn på varje sida och att de följer varandra kronologiskt. Det är för att det är i den ordningen som du ska läsa boken. Du bör också läsa färdigt boken innan du recenserar den. Det är klart att du kan göra hundöron, understrykningar och anteckningar i marginalen längs med vägen men om du är en ärlig recensent så läser du den från första till sista sidan innan du påbörjar din recension. Böcker bör recenseras i sin helhet. När du lägger till att herr Nilsson hade bestämt sig för sin slutsats innan han ens började, vilket är ett vetenskapligt no-no, och att han själv skriver att han gör det för pengar och berömmelse måste jag fråga Dig som stöttar honom om du verkligen tror att det är så här en intellektuell debatt går till?
Det är tragiskt att det här är nivån på debatt vänstern vill ha. Det vill säga ingen debatt.
Jag har ignorerat det. Tills nu, när tidningen Arbetets Johannes Klenell gett honom utrymme. Även om det är en kommunistblaska är det en presstödsfinansierad tidning. Sålunda mitt jobb att svara.
Att svara någon på twitter som dels bara recenserar sista tredjedelen av boken och inte boken som helhet, först efter att den bestämt sig för vilken slutsats han ska komma fram till, och startat ett patreon med hjälp av haveristerna.
Att svara på de vansinnestrådar han skriver på Twitter är inte meningsfullt. När jag vid något tillfälle har tittat har jag sett honom skriva saker som att jag ska ha påstått att Axel Hägerström undervisade i juridik på Uppsala universitet när det egentligen var straffrätt. Vilket, som du säkert vet, är en form av juridik. Det är helt enkelt inte rimligt att förvänta sig att jag ska svara på sådana petitesser.
Jag har skrivit en bok där jag refererar till mina källor. Så vitt jag sett på twitter refererar inte herr Nilsson till några källor. Herr Nilsson refererar bara till att han är historiker som att det räckte. Det gör det inte. Det kallas för Argument from authority – vilket är att hävda att ett påstående är sant bara för att det sägs av en auktoritet. Det är inte ett giltigt argument. Dvs, bara för att en historiker hävdar att något är lögn är det inte automatiskt en lögn bara för att denne är en historiker.
Om man antar att argument from authority är giltigt uppstår följande problem. Det finns en historiker som hävdar att det jag säger är lögn. Men det finns också andra historiker som hävdar att det jag säger är sant. Givet att allt historiker säger stämmer får vi alltså paradoxen att det jag säger både är sant och falskt vilket såklart är orimligt för alla utom CRFN. Innan jag publicerade boken visade jag nämligen manus för några historiker och de var överens om att jag hade gjort ett gott arbete som inte kunde beläggas med några sakfel. Jag har historiker som gästat DK som anser att jag gjort en viktig folkbildningsinsats. Seriösa forskare som inte slänger ur sig värdeord på twitter. Vem har rätt, dessa historiker, eller en apa i Pippi Långstrump?
Min ståndpunkt är att om det ser ut som en vänsteraktivist, låter som en vänsteraktivist och beter sig som en vänsteraktivist så är det antagligen en vänsteraktivist.
Varför skulle herr Nilsson annars ha bestämt sig för sin slutsats innan han läst boken?
Återstår då det han påstår i intervjun i tidningen Arbetet. Där vänsteraktivisten Johannes Klenell gett honom utrymme.
Där kallar han mig bland annat plagiatör med anledning att jag refererat till en av mina källors primärkällor. Plagiat är när man snor någon annans text och låtsas som att man har kommit på det själv. Att referera till andra är således inte plagiat.
Notförteckningen följer inte akademiska regler. Dels på grund av läsvänlighet, dels på grund av porto. Framförallt på grund av att det inte är en akademisk avhandling.
Men precis som med Sokal Squared, kränkhetsstudieaffären, låtsas herr Nilsson att min bok är något annat än vad den faktiskt är – sedan angriper han det.
Hade jag lämnat in en doktorsavhandling i historia vid universitet hade jag givetvis följt läroämnets regler. Det är dock inte vad jag har gjort. Jag har gjort mina egna efterforskningar efter eget huvud och presenterat resultatet för allmänheten. Bland annat för att universiteten är befolkade med sådana ”akademiker” som herr Nilsson.
Just notförteckningen ledde faktiskt till bråk mellan mig och min förläggare. Jag är en sådan som gillar siffror i löpande text och fotnötter under texten. Hade jag fått bestämma hade alla mina källor varit med. Min förläggare förklarade dock för mig att det dels handlar om läsvänlighet och dels om att när man som jag ger ut en bok på den fria marknaden, som är annorlunda mot akademin, betalar pengar i porto för varje bok vi skickar ut till Dig som vill läsa den. Papper kostar pengar för att papper väger något. Av kostnadsskäl kunde vi alltså inte ha en notförteckning på 200 sidor. Som det är nu är de viktigaste källorna listade i notförteckningen och den är fortfarande mycket omfattande.
Nu till något mer allvarligt. Herr Nilsson förnekar guldhandeln mellan Sverige och Tyskland vilket är ett väldokumenterat historiskt faktum. Att Sverige handlade med Tyskland och att mellanskillnaden i handeln betalades i guld är inget som jag har hittat på. Det har utretts i två statliga utredningar. SOU 1998:96 även känd som ”Naziguldet och Riksbanken” och SOU 1999:20 som också kallas för ”Sverige och judarnas tillgångar”. Att förneka guldhandeln mellan Sverige och Tyskland är att förneka faktum. Herr Nilsson kallar mig för lögnare, och jag kan inte annat än att först av allt säga: ahmen durå! Den som sa det han var det. och sedan fråga: källa på det?
Att tidningen Arbetet sprider dessa lögner vidare är allvarligt på riktigt. Det är farligt och dumt. Handeln mellan Tyskland och Sverige betalades i guld. Att förneka det är att förneka Sveriges inblandning i Hitlers krig och därmed också Förintelsen. Jag vet inte vad man kallar en person som förnekar Förintelsen men vi borde verkligen försöka komma på något passande för att beskriva den typen av individer så vi vet vilka vi bör hålla oss undan ifrån. Att tidningen Arbetet helt okritiskt ger utrymme till en person som förnekar det är faktiskt ofattbart. Om man inte är bekant med dess chefredaktör Johannes Klenell. Då blir det plötsligt begripligt.
Det betyder att alla de här som hejar på och delar herr Nilssons material inte riktigt förstår vilken sorts person de ger en plattform åt. För om de verkligen förstod skulle de inse att de ägnar sig åt den där typen av förnekelse som vi verkligen borde komma på ett passande ord för.
Herr Nilsson hävdar också att Sverige inte betalade krigsskadestånd till de allierade. Som jag skriver i boken var en del av förhandlingen vad det skulle kallas. Sverige gick med på att komma dit om det inte kallades skadestånd. Det gick de allierade med på. Antagligen för att de bara ville ha sina pengar och inte brydde sig så mycket om vad det kallades för. Sverige lyckades få det till att skadeståndet istället skulle kallas ”frivilliga donationer”. Bara det att frivilliga donationer inte är så frivilliga om man döms att betala dem av de segrande i ett krig och därför inte kan vara donationer. Bistånd är alltid frivilligt. Annars kallas det något annat. Återigen missar herr Nilsson helheten för att han stirrar sig blind på enskilda ord.
Men som tidigare sagts, han gör det med flit. För att smutskasta mig, vinna godhetspoäng åt sig själv och för att tjäna pengar. Jag hoppas att jag efter denna drapa nu kan unna mig semester och att det framöver blir så – att när någon beter sig som herr Nilsson – bemöts denne med uttrycket ”Never go full Nilsson!”.
