Alexander Bard Vs. Könskriget

Avsnittet gästas av den oefterhärmlige Alexander Bard. Vi talar om tjänstemannaansvar och könskriget.

För att NJUTA AV AVSNITTET KLICKA HÄR!

Alexander Bard har gästat DEKONSTRUKTIV KRITIK många gånger tidigare. Tanken var väl att vi skulle tala om tjänstemannaansvar men det blir främst ett samtal om kriget mellan könen som genusvetenskapen med staten som största finansiär påtvingar oss medborgare. Med negativa konsekvenser både för respektive kön på gruppnivå som för oss på individuell nivå oavsett kön eller läggning.

Jag och Alexander är inte överens om när tjänstemannaansvaret faktiskt avskaffades. Man kan se det som en process som inleddes 1974 med avskaffandet av Ämbetsansvaret och fortsatte genom 1976 med reform av arbetsrätten. Jag har fått tag på en mycket intressant magisteruppsats i juridik om frågan dessvärre fann jag den efter mitt samtal med Alexander så jag ber om att få återkomma i ämnet.

Under researchen för avsnittet trillade jag också över en alldeles färsk SOU. Den har nummer 2022:2 och kallas för En skärpt syn på brott mot journalister och utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2022/02/sou-20222/

Inget ont om det. Du har säkert hört talas om angrepp mot blåljuspersonal i utsatta områden? Nu senast under påskhelgen då medborgare i Linköping, Norrköping och Örebro firade att den danske provokatören Rasmus Paludan inte brände några exemplar av koranen genom att sätta polisbilar i brand. Så det är lätt att föreställa sig att det skulle behövas ett extra skydd mot just den typen av utsatt personal.

Men även om utredningen påstår sig ta avstamp i utredningen om hot mot blåljuspersonal läggs ett betydande fokus på yrkesgruppen journalister. Som inte är myndighetsutövare, alltså inte tjänstemän, och därför borde vara värda lika mycket som de flesta andra medborgare. Men lite lustigt är det med tanke på att införandet av ett moderniserat tjänstemannaansvar just röstades ner i riksdagen.

Sista veckan i februari röstade riksdagen om att utöka det straffrättsliga ansvaret för offentliga tjänstemän. Det är en fråga som pågått i flera år.  En enig riksdag beslutade 2018 att fler tjänstefel som begås av offentliga tjänstemän ska ge straffrättsliga följder. Det blev nej med en enda rösts marginal. 151 röster mot 150. C, S, V och MP röstade emot förslaget.

Statens förtroende hänger på tjänstemannaansvaret. Idag ger ytterst få tjänstefel några konsekvenser. Det innebär att tjänstemän kan begå övergrepp mot medborgarna utan att du som drabbats har särskilt bra möjligheter att överklaga samt att du kan behandlas som skräp utan att det får några negativa konsekvenser för tjänstemannen i fråga.

”Flera år försenat kom till slut en statlig utredning, tillsatt av regeringen, fram till att det straffrättsliga ansvaret för offentliga tjänstemän i Sverige inte behöver stärkas. Med andra ord en slutsats som går tvärsemot riksdagens vilja” skriver skattebetalarna.

Den statliga utredning som åsyftas är SOU 2022:2. I den stöter jag på en av de märkligaste meningar jag läst i de många dokument som med skrämmande regelbundenhet publiceras av våra inkompetenta ledare:

”Vi har vidare bedömt att det inte kategoriskt går att säga att våld alltid är allvarligare än hot”

Ord är alltså värre än fysiskt våld enligt utredarna. Låter det bekant? Det är samma ståndpunkt som företrätts av otaliga inom vänstern. Att ord är våld med det ständigt följande kravet på deplattformering för de påstådda förbrytarna.

Visst kan man tänka sig något enstaka tillfälle det skulle kunna vara sant, men enbart med riktigt god fantasi. Advokaten Henrik Sundström säger att det i så fall skulle vara om man jämför en örfil mellan två vanliga medborgare med hot om att skicka Bandidos, men annars ”Nej, knappast”. Den numera pensionerade domaren Krister Thelin skriver att han ”för egen del skulle hävda att våld – allt annat lika – är allvarligare än hot”. Rimligt kan tyckas. Men tydligen inte för utredarna.

Eftersom utredningen är ett svar på krav om tjänstemannaansvar kan det inte tolkas som annat än att regeringen vill att tjänstemän ska ha all makt men inget ansvar. De ska kunna göra vad de vill mot medborgarna och medborgarna ska inte ha några möjligheter att värja sig. Dessutom vill regeringens utredare (och, misstänker jag personligen, regeringen) nu inkludera yrkeskategorin journalister bland myndighetsutövare. Vilka är då journalister enligt utredningen?

De avgränsar detta särskilda skydd till de som arbetar för ”de traditionella massmedieföretagen”. Detta ska också omfatta ”journalistisk verksamhet som bedrivs genom eller på uppdrag av massmedieföretagen, men som inte kan hänföras till nyhetsförmedling, omfattas av straffskärpningsgrunden.”

Jag jobbar inte vid något av de större massmedieföretagen. Om jag förolämpar, kritiserar eller avslöjar en journalist med fel, kommer det då att ses som en del av mitt faktiska yrke eller som ett angrepp?

Som skrevs ovan skulle utredningen också komma fram till om begreppet tjänstefel behöver skärpas. Det kom utredningen fram till att det inte behövdes. Inget tjänstemannaansvar, ingen skärpning av tjänstefelet, ingenting. Trots att riksdag och KU har krävt det.

Du lever redan i en mjukt totalitär stat. Men kranarna vrids åt. Om du inte vågar säga ifrån kommer den snart bara vara totalitär. Och det är just så det sker. Genom krav på att tysta avvikande röster och med hjälp av Public service, press- och partistöd skapa en likriktning av åsikter. Vilka problem sådant leder till kan du se ett utmärkt exempel på i Putins Ryssland eller Kina. En envåldshärskare är inte nödvändigtvis värre än ett enväldigt parti där alla tycker exakt likadant. Det är en process som vi ser tydligt illustrerad i vårt eget land och dess företrädare. Deras stormtrupper på deplattformerar och skrämmer motståndare till tystnad genom hot mot arbetsgivare, orosanmälningar till socialen eller orättfärdiga åtal. Låter det som en rättstat? Är det verkligen en liberal västerländsk demokrati? Eller är det en totalitär stat som helt tappat greppet och nu gör allt för att klamra sig fast vid makten?

Alexander Bard, musikern, filosofen, mannen. Han är författare till ett otal böcker, han är en mycket populär föreläsare och han har alltid något spännande på gång. Numera är han också kandidat till riksdagen för MED – medborgerlig samling – och går därför att rösta på i höstens val. Jag och Alexander kommer också in en del på mina och David Eberhards reaktionsvideos och de finner du i vanlig ordning på min youtube-kanal.

Med de orden presenterar jag Alexander Bard. Njut!

About the author

Komiker, författare och podcastare