Någon du aldrig hört talas om uppger sig ha förstått något

Denna text skickades som kommentar på Björn Werner i SvD men de kunde inte ta in artikeln av utrymmesskäl. Därför publiceras den här istället.

Försök nämna Björn Werner inför någon och du möts som bäst av en glasartad blick följd av frågan: ”Vem?”. Någon med detta namn har i alla fall tydligen nämnt mig i en text i SvD. Det verkar vara ett slags försök till karaktärsmord, där det mest konkreta som anförs mot mig är att jag är ’’påtagligt beläst’’ och har gjort mig skyldig till att låta en ”välartikulerad Paolo Roberto tala ut om sin katolska tro”. Detta gör mig ”intellektuellt ohederlig” samt visar att jag saknar kritiskt tänkande och ansvarskänsla. Jag borde ha ett ”högre kvalitetskrav” på mig själv enligt denna, för de flesta, helt okända poddlyssnare.

Jag hade kunnat svara att SvD måste ha omvandlats till en arbetsmarknadsåtgärd för kognitivt funktionsvarierade vilket skulle kunna bevisas av ovanstående skribents artikel som SvD ändå släppt igenom. Men jag vill inte sjunka till SvDs och Björn Werners låga nivå eftersom det är just det som är fel med debatten i Sverige. Det är aldrig någon som bemöter själva sakfrågan. Diskussionen bedrivs inte ens med argument. Man går direkt på personangrepp. Varför är det så?

Sedan min podcast DEKONSTRUKTIV KRITIK startade för sju år sedan har den haft över tio miljoner lyssningar. Det är alltså inte ett randfenomen som SvD i dagarna bestämde sig för att (återigen) smutskasta på det där passivt aggressiva/fega sätt jag avhandlat i min och Jens Ganmans bok Älskade Public Service.

I DEKONSTRUKTIV KRITIK har jag intervjuat allt från konstnärer som Makode Linde till politiker som Lorentz Tovatt. Jag talar om det förflutna, framtiden och samtiden. Forskare, författare och fria debattörer har vittnat om utfrysning, deplattformering och vuxenmobbning. DEKONSTRUKTIV KRITIK brukar jag säga är en podd som avhandlar tabubelagda ämnen på ett avslappnat och ibland lite skämtsamt sätt. Podcastens motto är your feelings are hurting my thoughts. Jag valde det mottot av en anledning. Debatten var redan när jag startade smått hysterisk och verkade domineras av känslor snarare än rationell analys.

Efter åratal som ytterst framgångsrik universellt älskad komiker hade jag lagt märke till att samtliga av de större sociala ingenjörsprogram vi svenskar älskar att ägna oss åt höll på att kollapsa. Vi var på väg mot en punkt där inget längre kommer att fungera som vi vant oss vid i vårt omhuldade folkhem. Att just en komiker lägger märke till något sådant är inget konstigt. Vi komiker brukar just det som är tabu i kulturen som underlag för humor.

Jag lade också märke till att det inte rapporterades om det i varken Public service eller i det jag kallar presstödsmedia. Alltså media som inte skulle överleva utan allmosor från det allmänna som till exempel den här tidningen som i år erhåller 40 000 000 av våra gemensamma pengar i enbart driftstöd.

På ett perverst vis blir staten den viktigaste kunden för medierna eftersom det är därifrån som finansieringen kommer. Medier är en produkt som ska rikta sig till sina läsare, lyssnare eller tittare och tjäna deras intressen. Så borde det vara. Men när staten är den huvudsakliga garanten förvrids  medierna till att tillfredställa dess intressen istället. Det är en farlig utveckling eftersom medias funktion är just att granska makten, snarare än att granska folket.

När jag själv jobbade på Public service censurerades mina skämt om FRA-lagen, narkotikapolitiken, genusvetenskap och Public service. Om någon hade bekymrat sig om att forska på kopplingen mellan ett tiomiljarders Public service och stora stöd till media och den slätstrukna och snedvridna offentliga debatten i Sverige som brukar kallas ”åsiktskorridoren” hade de säkert hittat något intressant, men det är den typen av forskning vi inte bedriver, och även om vi gjorde det inte skulle rapportera om. Därför finns min podcast. I DEKONSTRUKTIV KRITIK diskuterar vi sådant som invandringens mindre smickrande sidor, genusvetenskapens skadliga inverkan på ungdomars utbildning och hälsa, islamistiska föreningar som får stora statsbidrag och annat stöd, antisemitismen i Malmö och var den kommer ifrån, huruvida BLACK LIVES MATTERS är en marxistisk organisation (det är de). Jag intervjuar Lena Andersson om konspirationer och konspirationsteorier. Kort och gott sådant som stats- och presstödsmedia inte rapporterar om eller rapporterar om först efter att DEKONSTRUKTIV KRITIK gjort det och då bara för att undvika att uppfattas som att de inte gör sitt jobb.

Om medierna inte tar sitt ansvar att granska makten, utan istället aktivt mörklägger ämnen som påverkar människor kommer det att uppstå andra – fria medier – som är bättre på att göra skeenden begripliga och världen förståelig. Och det är precis vad som har hänt. Det är därför program som DEKONSTRUKTIV KRITIK finns. Jag är en person som söker efter sanning, och när jag inte finner den åtminstone är ärlig med vad jag tycker istället för att följa det senaste värdegrundsdokumentet. Det är också ett längre format som kan ta sig tid att djupdyka i ett ämne i flera timmeslånga avsnitt. Hade SvD varit marknadsdrivna istället för statsunderstödda hade de sett sådana fenomen som möjligheter att förvärva och utveckla snarare än som konkurrenter. Det är också därför tidningar som SvD ägnar sig åt smutskastning av DEKONSTRUKTIV KRITIK istället för de högre formerna av diskussion och debatt där man angriper en meningsmotståndares faktiska argument snarare än hans person. För vem läser SvD kultur ärligt talat? Knappast någon. (Förlåt Ivar jag vet att du skriver där men liksom?)

Den mesta trafik som den sidan får den här veckan kommer från mig bara för att jag måste svara på ett lumpet och illa underbyggt personangrepp från någon vars försörjning är beroende av mina skattemedel. Det är något jag dessutom gör utan ersättning. Systemet med ett så överdimensionerat Public service att andra medier behöver statsanslag bara för att överleva har gjort gammelmedia till en verksamhet för de redan invigda. Det är djupt skadligt för det offentliga samtalet i Sverige. En friare debatt skulle gynna alla istället för att som nu utarma alla utom en liten klick välfärdsentreprenörer. Själv gör jag mitt bästa för att höja nivån. Om det uppfattas som ett lätt arbete har SvD bara sig själva att skylla. De har inte gjort sitt.

Riggad debatt

När jag skickade in detta till Lisa Irenius på SvD fick jag kommentaren att min kommentar på Björns kommentar var för lång och hon bad mig korta den till 3500 tecken inklusive blanksteg. Dessutom erbjöd hon mig en spottstyver för besväret som ytterligare en förolämpning. Jag avböjde artigt eftersom jag har egna kanaler att publicera reaktioner i om jag så önskar. Något som är ytterligare ett tecken på gammelmedias irrelevans. Till saken hör att Björns artikel är 4 447 tecken lång ink blanksteg. På det får han slutreplik. Han får således många tusen tecken fler än jag. Var det någon som sa riggad debatt? Inte? Mjahapp, men det kan ju bero på att den är riggad.

About the author

Komiker, författare och podcastare