Antisemitismen är en uråldrig kraft. Det är det mänskliga behovet av syndabockar som gör sig påmint. En instinkt som verkar nästan omöjlig att träna bort. Där juden har tjänat som syndabock i väst i 2000 år. I Mellanöstern längre än så. Nu är kören som kräver en ny Förintelse högre än på länge. Även om de inte lyckas denna gång lägger de grunden för den ändå. Lögnerna de sprider, förtalet de begår mot judar, lever kvar och bildar en ny högre platå inför nästa ansats. I värsta fall lyckas de nu.
(För att lyssna på AVSNITTET KLICKA HÄR!)
Israel och Hamas är inte moraliskt likvärdiga parter. Hamas siktar in sig på civila. Deras metoder är tortyr, förnedring, sexuellt våld mot både män och kvinnor, avrättning av barn, gisslantagan. Israel siktar på Hamas. Hamas börjar alltid kriget. Hade Israel kunnat byta land mot fred hade de gjort det. Vi vet det eftersom Israel har försökt. De drog sig ur Gazaremsan redan 2005. För det beslutet har de fått lida. Israeliska soldater släpade till och med sina egna medborgare från sina hem i norra Gaza i hopp om att det skulle ge dem fred. Hamas har aldrig velat ha fred. De vill Israels och alla judars utplåning. Medelst tortyr, våldtäkter, bränna människor levande.
Israeliska gisslan är inte moraliskt likställda med Hamas terrorister i israeliskt förvar. Även om det skulle vara så att Hamas terroristerna skulle vara kvinnor och minderåriga. Du kan inte jämföra israeliska spädbarn, tio månader gammal, med en femtonåring som försökt begå knivmord på civila israeler. Det är vad palestinierna ljuger om skulle vara barn. Något man inte är om man är femton år gammal i Gaza. Och västerländsk media jamsar villigt med.
När folkmassor över hela världen, som på svenska gator och torg, skanderar ”from the river to the sea” och ”there is only one solution – intifada revolution” är det en uppmaning till en ny Förintelse. Jag ska inte behöva förtydliga för Dig som lyssnar att det område mellan floden och havet som ska ersättas med en palestinsk stat är dagens Israel. Det har du den palestinska ambassadören i Stockholms, al-Fatahs representants, ord på. Socialdemokraternas systerparti al-Fatah, som grundades av Stormuftin av Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini. Även känd som Hitlers mufti.
En man som redan före Förintelsen ledde pogromer mot judar i det brittiska Palestinamandatet, och sedan ställde till med de största massakrerna mot judar i Bagdads historia, innan han flydde till Berlin för att sända nazipropaganda på arabiska i Mellanöstern, bygga upp en bosnisk muslimsk SS-bataljon och delta i planerna på den Slutgiltiga lösningen. Han är grundare till socialdemokraternas systerparti. Fatah. Samma socialdemokrater som samarbetade med Nazityskland fram till november 1944. Vare sig socialdemokraterna i Sverige eller det påstått sekulärt nationalsocialistiska Fatah har gjort upp med sin historia. Tvärtom, de har gjort allt för att dölja den. Våga inte yppa sanningen, du kan bli åtalad. Tro mig. Jag vet.
Västerlänningar har hjärntvättats av sin media att det är Israel som är förövaren och araberna som är offer i decennier. De har förgiftats av tanken att det lilla judiska folket, under tio miljoner människor är det stora hotet i Mellanöstern. Mot arabernas 420 miljoner. Irans över åttio miljoner. Världens 1.2 miljarder muslimer. Låter det osannolikt? Det är för att det är det.
Det absurda i att anklaga judarna för att styra en världsmedia som i årtionden skrivit om hur dålig, rentav ondskefull, den judiska staten är borde vara uppenbart för alla. Så är dessvärre inte fallet. Så väl har den ideologiska hjärntvätten fungerat. De som druckit sin koolaid, tittat för djupt i den socialistiska bägaren, är inkapabla att fatta moraliskt riktiga beslut. Oavsett om det var en chateau de intersektionell teori anno 2010 eller raskritisk druva anno 2020 de drack av.
Israel anklagas nu, som så många gånger tidigare, för folkmord. Den part i kriget som faktiskt kvalificerar sig för den juridiska termen folkmord är Hamas.
FN:s folkmordskonvention kom till som svar på Förintelsen och antogs av FN den 9 december 1948. Den definierar folkmord som ”acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group.”
Nyckelordet här är “intent”. Alltså avsikt. Handlingar som syftar till att förstöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk eller religiös grupp. Det var vad Hamas försökte och lyckades med den sjunde oktober. Hamas har trots allt folkmord på judar inskrivet i sina stadgar.
Syftet med deras terrorattacker mot Israel var att förstöra, helst helt men nu blev det tack och lov bara delvis, Israelerna. Israel har inte haft som avsikt att folkmörda palestinier. Tvärtom, de har gett palestinierna arbete, el och vatten. Israel kan inte garanteras fred och säkerhet förrän Hamas och Fatah är oskadliggjorda.
Jag vet att det kan låta hårt om Fatah/PLO accepterat tvåstatslösningen. De har dock aldrig levt upp till den påstådda acceptansen. De har tackat nej till alla fredsförslag. Före Oslo-processen såväl som efter. Oslo var bara spel för gallerierna. Och Hamas har som uttalad avsikt att mörda alla judar. Inte bara i Israel utan över hela världen. Om du är en sådan som säger att Israel begår folkmord i Gaza för att de vill utplåna Hamas då likställer du Hamas med det palestinska folket.
Men världen har gripits av Vansinnet med stort V.
FN:s generalsekreterare, den portugisiske socialdemokraten Antonio Guterres, aktiverade för första gången i sin karriär som generalsekreterare artikel 99.
Artikel 99 är obskyr och har tydligen inte använts sedan 1971. Den aktiverades senast av dåvarande generalsekreterare U Thant angående situationen i Öst-Pakistan (nuvarande Bangladesh). Han väckte Säkerhetsrådets uppmärksamhet på den allvarliga humanitära krisen och våldet som uppstod under Bangladeshs självständighetskamp från Pakistan.
Under 1971 försämrades situationen i Öst-Pakistan dramatiskt, med rapporter om omfattande människorättskränkningar och våld mot civilbefolkningen av den pakistanska militären. Den humanitära krisen ledde till massflykt till grannlandet Indien och skapade en stor regional kris. U Thants beslut att använda Artikel 99 var ett försök att sätta internationell fokus på konflikten och dess humanitära konsekvenser, i hopp om att uppmuntra till en lösning och minska våldet.
Artikel 99 i FN-stadgan ger alltså FN:s generalsekreterare befogenheten att väcka säkerhetsrådets uppmärksamhet på alla frågor som enligt hans eller hennes bedömning kan hota internationell fred och säkerhet. Denna artikel är en central del av FN:s förebyggande diplomati och konflikthantering. Den ger generalsekreteraren en viktig roll i att förebygga konflikter genom att möjliggöra ingripanden innan situationer eskalerar till fullskaliga konflikter.
Texten i Artikel 99 lyder: ”Generalsekreteraren kan väcka säkerhetsrådets uppmärksamhet på alla ärenden som enligt hans mening kan hota den internationella fredens och säkerhetens bevarande.”
Nu kan generalsekreteraren uppmärksamma säkerhetsrådet på saker ändå. Så har också skett. Men dramatiskt är det. Särskilt som det pågått en hel del konflikter som hotar fred och säkerhet mellan 1971 och nu.
Antonio Guetteres har inte aktiverat den för någon av de andra konflikterna under hans eget mandat. Knarkkriget i Mexiko som hittills dödat 350 000 till 400 000 människor har han inte ens nämnt. Inte heller konflikten i Myanmar som hittills i år dödat fler än fjortontusen människor och historiskt sedan 1948 – samma år som Israel bildades – runt 200 000 människor. Fyra gånger fler än konflikten mellan Israel och araberna.
Konflikten i Magreb har bara pågått sedan 2002 men har ungefär lika många döda som konflikten mellan israel och palestinaaraberna. Det borde innebära att den är dödligare eftersom fler dött där på kortare tid. Betydligt fler länder är också inblandade och i år beräknas den kosta mer än 13 000 människor livet.
Rysslands invasion av Ukraina har bara pågått sedan 2014 men antalet döda kan räknas i hundratusental. I år räknas upp till 95 000 människor dö där till följd av kriget.
Inbördeskriget i Etiopien bröt ut 2018. Ett år efter att Antonio Guterres tillträdde som generalsekreterare för FN. Den uppges hittills ha kostat mer än en halv miljon människor livet och enligt vissa källor kan det ha dödats över hundratusen personer bara förra året. Men Antonio aktiverade inte artikel 99 för det.
Nu ska sägas, med emfas, att dödssiffror från krig är högst osäkra. Även i efterhand. Men vi återkommer till det i slutet av denna essämonolog.
Samtalet är så upp och nedvänt det kan bli. Till stor del på grund av media och akademi.
Vad gäller akademien är jag säker på att du sett klippen från senatsförhören med akademins företrädare. När de påstår att uppmaningar till folkmord bara kan fördömas i viss kontext.
Det här är rättfärdigandet av en ny Förintelse. Tro inget annat. Frågan i kongressen lyder alltså ”på Penn state university, bryter uppmaningar till folkmord på judar mot reglerna eller uppförandekoden?”
Det är en allmänt hållen fråga. Den specificerar inte hur uppmaningen skulle vara formulerad. Den nämner bara uppmaning till folkmord som i ”vi borde gå ihop och utrota alla judar!”. Att det skulle utgöra trakasserier påstår Liz Magill, president för universitetet i Pennsylvania, beror på omständigheterna. Elizabeth Mary Magill, som hon egentligen heter, är inte vem som helst. Hon är en dignitet inom amerikansk juridisk forskning och en ansedd akademisk administratör. Hon blev den president och ledare för University of Pennsylvania i juli 2022. Magill är en expert inom administrativ och konstitutionell rätt och började sin akademiska karriär vid University of Virginia, där hon blev professor i juridik. Senare tjänstgjorde hon som dekan för Stanford Law School och som prorektor för University of Virginia. De fina titlarna och de långa studierna verkar inte ha utgjort något som helst skydd mot moralisk bankrutt. Tvärtom kan de ha förstärkt den.
Enligt henne kan uppmaning till folkmord bara räknas som trakasserier eller mobbing om det övergår till handling. Och vem vet om det i hennes huvud finns omständigheter även där då hon kan tänkas låta det bero.
Nu har hon fått avsked men inget kommer förändras om den ideologi hon företräder inte dras upp med rötterna. Och universitetsvärlden, i USA, som i stora delar av väst, är dessvärre en enda stor rotknöl. Magill får nämligen vara kvar som så kallad ”tenured professor” på UPenns juridiska fakultet. ”Tenured” betyder fast tjänst. Det är som att vara professor i Sverige. Dina pengar är garanterade. Du får ha hur konstiga åsikter du vill. Det är tanken och det är en bra tanke. Akademisk frihet. Nu används den dock brett inom ffa humaniora för att predika mot det system som garanterar dess egen frihet. Harvards president Claudine Gay lär få sitta kvar. Hon är en svart kvinna som försvaras med argument som lutar sig på den ras-, köns- och funktionshierarki som utgör stommen i ideologin som tillåtits förgifta västerländska universitetsstudenter i allt högre grad under minst tre decennier. Att hon försvarar uppmaningar till våld mot en specifik minoritet diskvalificerar henne inte. Tvärtom. Som svart kvinna är hon mer förtryckt och därför bättre kvalificerad att uttala sig om vad som är rasism än judar som ändå är bland de som står högst i hierarkin.
Och innan du hoppar på mig för hyckleri om yttrandefrihet. 1. Jag har alltid sagt att min gräns går vid uppmaning till våld. Och den är knivskarp. Samt 2. Det här är samma universitet som inte vill bjuda in moderat konservativa talare, inrättat safe spaces, förbjudit vissa ord och krävt användning av andra, men som nu inte kan fördöma terror mot civila israeler utan ser mord, tortyr och våldtäkter som en del i avkoloniseringsprocessen.
Du ska också veta att jag tycker det ska vara tillåtet att lufta de grövsta fördomarna om judar så länge som du inte uppmanar till våld. Men den friheten måste också tillämpas lika för alla. Annars är jag inte med på tåget.
Det som gör akademins förräderi extra allvarligt är just de dubbla måttstockarna. Att samma rörelse som marknadsfört idén om mikroaggressioner inte har några problem med uppmaning till folkmord sticker i ögonen.
Historikern Niall Ferguson skriver på The Free Press att:
”In 1927 the French philosopher Julien Benda published La trahison des clercs—“The Treason of the Intellectuals”—which condemned the descent of European intellectuals into extreme nationalism and racism. By that point, although Benito Mussolini had been in power in Italy for five years, Adolf Hitler was still six years away from power in Germany and 13 years away from victory over France. But already Benda could see the pernicious role that many European academics were playing in politics.
Those who were meant to pursue the life of the mind, he wrote, had ushered in “the age of the intellectual organization of political hatreds.” And those hatreds were already moving from the realm of the ideas into the realm of violence—with results that would be catastrophic for all of Europe.
A century later, American academia has gone in the opposite political direction—leftward instead of rightward—but has ended up in much the same place. The question is whether we—unlike the Germans—can do something about it.”
Jag önskar dem all lycka. Det finns röster som bjuder motstånd. Här hemma i Sverige finns också de som försvarar judar och angriper antisemitismen. Även om det på vår egen sida av Atlanten ser mörkare ut. Jag har inte sett så många fördömanden från akademien själv om jag säger så.
För i Tyskland ledde akademin tyskarna mot Nazismen. Det råder ingen tvekan om det. Eugenik, rasbiologi, var a la mode där som på andra håll i västvärlden. Och Tysklands universitet var på den tiden ansedda som världens finaste. Ungefär som Harvard, UPenn och MIT är idag. Studenterna på Berlins universitet dök upp till de nazistiska bokbålen välkammade, med strukna skjortor och brinnande facklor.
I slutändan kan antisemitismen bara åtgärdas om man förkastar, inte bara vissa delar, utan hela den ideologi som är orsaken till problemet. Kalla det genusvetenskap, intersektionell teori, postkolonial teori, kritisk teori eller woke om du vill. Det är olika reflektioner av samma prisma: akademisk rasmarxism.
Politik maskerad till vetenskap. I många totalitära rörelser, liksom i helt olika terrorgrupper från vit makt, via jihadisterna till socialistiska revolutionära garden, är antisemitismen bärande. Det är ett gemensamt språk de alla delar. Det är en konspirationsteori som förklarar hela världens ondska. Antisemiterna ser sig som goda människor just för att de kämpar mot judarna.
Grejen med antisemitismen är att den alltid börjar med judarna men också drabbar alla andra. Antisemiterna använder den för att förtrycka och mörda även icke-judar. För att göra det måste de förtrycka alla.
Judens existens är ett olösligt problem för den som är woke. Förtryckta minoriteter får inte kunna bli framgångsrika. För i så fall funkar det västerländska systemet och är inte det allomfattande förtryck som deras universitetsprofessorer sagt åt dem att det ska vara. Juden stör och förstör den woke:a världsbilden genom att vara en utsatt minoritet som ändå lyckas bli framgångsrik. Det förklarar woke med att räkna judar enligt deras raskarta inte bara som vita utan som supervita, ja, helt enkelt de som styr världen och förtrycker alla andra. Så ny är woke-ismen ändå inte. Den lutar sig nämligen på den äldsta av alla antisemitiska troper. Och den måste besegras med argument mot dess grundantaganden. Annars går vi alla under i kollektivistiskt vansinne.
Media är ett kapitel för sig. Jag är säker på att du sett videosnuttarna på Hamas terrorister som kapitulerar i bara kalsongerna? Eller på palestinska män i vissa åldersspann i bara underkläder på ett lastbilsflak med händerna bakbundna? I det första fallet är det Hamasterrorister som överlämnar sig enligt israelerna. I andra fallet påstår Israel att de är män i stridande ålder som befunnit sig i områden de sagt åt civilbefolkningen att evakuera.
Skälet till att de är avklädda till underkläderna är för att Israeliska försvaret vill försäkra sig om att de inte har vapen eller bomber på sig. Kroppsvisitering är något samtliga västerländska polismyndigheter har rätt att utföra, något som också görs. Detsamma gäller faktiskt tullmyndigheten kan jag meddela av bitter erfarenhet. Ändå låtsas hela världen som att Israels beteende är omänskligt. Allt i ett försök att moraliskt likställa två moraliskt väldigt olika parter. De här männen tas på förhör och enligt både BBC och CNN släpps de om de inte hittar några bevis på att du är Hamas. Det är inte så att Hamas har släppt några Israeliska civila gisslan efter att ha förhört sig om de är aktiva i armén för att illustrera hur vansinnig den här jämförelsen är.
Att Israel förhör män som kan vara i stridande ålder är inte konstigt eftersom Hamas illvilligt beblandar sig med civilbefolkningen. Är kroppsvisitation ett övergrepp på individen? Givetvis är det det. Är det rimligt för att förhindra att någon bland männen spränger sig själv, alla sina landsmän och israeliska soldater i luften? Givetvis är det det.
Men om du som läser ska övertygas om att åtminstone båda parter är lika goda kålsupare så måste de låtsas som att det går att jämföra en man i stridande ålder med en tio månader gammal bäbis eller någons 90-åriga farmor.
Den nionde december kan jag på CNN:s hemsida läsa en artikel om gripandena med rubriken ”Images from Gaza show Israeli soldiers detaining dozens of men stripped to underwear” av Abeer Salman. Det kan vara värt att känna till att Abeer Salman i januari i år, alltså 2023 enligt den gregorianska kalendern, lyckades få in en artikel i CNN om den obskyra israeliska vänstersatirikern ”Mysh”, Michael Rozanov, med satirteckningar som hade minst sagt antisemitiska tendenser. Rubriken var “As Israel bans Palestinian flags, one artist protests with his brush,” där hon lyfte honom till skyarna. Man kan säga att hon identifierade ett i princip okänt judiskt alibi och bestämde sig för att lyfta honom till skyarna som en ursäkt för att få kalla israelerna för nazister.
I artikeln om tillfångatagandet av kalsongbrigaderna skriver Abeer Salman att ”The exact circumstances and dates of the detentions are unclear” för att redan i nästa stycke pliktskyldigt citera IDFs talesperson, och tidigare DEKONSTRUKTIV KRITIK-gästen, Jonathan Conricus. Som säger att det är Hamasterrorister och misstänkta terrorister och de är avklädda för att garantera att de inte har vapen eller sprängmedel på sig. Så oklara torde således omständigheterna inte vara.
Varpå hon med den journalistiska metoden som sköld låter Hamas uttala sig.
”Izzat al-Rishq, medlem i Hamas politiska kontor, anklagade Israel i ett uttalande för att ha ’kidnappat, genomfört invasiva sökningar och avklädnad’ av vad han sa var ’en grupp fördrivna palestinska civila’. Han kallade det för ett ’förkastligt brott’ och uppmanade människorättsorganisationer att ingripa.”
Det här är vad som även på journalistutbildningar kallas för en falsk liknelse. Som om de vore moraliskt likvärdiga parter. För vem är Hamas att tala om kidnappningar eller ”invasiva” avklädningar? Han är en kidnappare, en våldtäktsman och en mördare. Hamas som inte ens tillåter Röda korset att träffa de israeliska gisslan för att kontrollera deras hälsa vill alltså att människorättsorganisationer ska kolla vad Israel pysslar med? Tjena.
Men han kommer nog att få sin vilja igenom. De flesta av de här organisationerna han talar om är antingen infiltrerade av Hamas eller på Hamas sida.
Hon låter givetvis UNRWA uttala sig om hur inhumant det är. Den enda de kan peka ut som oskyldig har släppts. Efter påstådd misshandel. Men det är inget som israels armé får bemöta.
Hon kan också rapportera att: ”’Today, Thursday, the Israeli occupation army arrested the journalist and the director of ‘The New Arab’ office in Gaza, our colleague Diaa Al-Kahlot, from Market Street in Beit Lahia, along with a group of his brothers, relatives, and other civilians,” Al-Araby Al-Jadeed wrote.
’The occupation deliberately forced Gazans to take off their clothes, searched them, and humiliated them when they were arrested before taking them to an unknown destination, according to what the people there told us. Pictures and video clips spread showing soldiers arresting dozens of Gazans using criminal and humiliating method.’”
De avslöjar sig en smula genom att konstant referera till Israel som ockupationen. Än så länge har israel endast invaderat Gaza. Före den sjunde oktober hade de inte varit där på arton år. Han kallar det ockupationen som alla terrorsympatisörer gör. Det är deras lingo. Doublespeak.
Sedan får du inte glömma vad The New Arab/ Al-Araby Al-Jadeed är för tidning. Den är finansierad av Qatar som knappast är en demokrati och som också finansierar Hamas. Att västerländsk media ständigt låtsas som att tidningar som ägs och kontrolleras av diktaturer är lika trovärdiga som källor i den demokratiska världen säger något om deras egen trovärdighet och oberoende. Medier som Al-Jazeera och Al-Araby Al-Jadeed är inget annat än Hamas hejarklack.
Diaa Al-Kahlot – den journalist som gripits och ännu inte släppts, omskrivs även av BBC. Där kan jag den nionde december, alltså samma dag som CNNs artikel, under rubriken ”Palestinian recounts being stripped and driven away by Israeli army” läsa att den 22-årige mannen säger ”They released all of us, except my father and eldest cousin. My father works for UNRWA. I don’t know why they took him,”. Han säger inget om någon misshandel.
Israel får uttala sig och påpekar att UNRWA är infiltrerat av Hamas varför de inte kan vara säkra på om han är dubbelagent eller inte. I resten av artikeln får UNRWA och en kollega till Diaa Al-Kahlot på The New Arab smutskasta Israel oemotsagda. Trots att de är talespersoner för Hamas får de mycket mer utrymme än den israeliska sidan. Artikeln är skriven av Ethar Shalaby och Shereen Youssef på BBC Arabic.
Det finns inget som säger att Diaa Al-Kahlot inte kan vara Hamas. Han har fortsatt hävda att bombningen av al-Ahli sjukhuset begicks av israel. Trots att till och med BBC tvingats konstatera att det måste varit en av islamiska jihads egna raketer som föll ner på parkeringsplatsen bredvid sjukhuset.
Det är inget som nämns av vare sig BBC eller CNN såklart. Eftersom hela poängen är att likställa Hamas och Israel. Precis som ingen av dem nämner att Al-Araby Al-Jadeed/The New Arab ägs och drivs av Qatar och att de aldrig skulle gå emot Qatars officiella linje.
Poängen är att likställa. Moralisk relativism. Väl medvetna om att stora västerländska läsarskaror numera är så moraliskt förvirrade att de inte kommer kunna avgöra vem som har rätt eller fel. Om de bara hade CNN och BBC artiklarna att utgå ifrån behöver de inte ens vara moraliskt förvirrade. Det räcker med vad som utelämnas och hur medierna vinklar artiklarna. Det kan inte bli rätt.
Det har varit mycket skriverier om alla ”journalister” som dött sedan konflikten började. Sofie Löwenmark skriver under rubriken ”Berätta att reportrarna jobbade för Hamas” i Expressen den nionde december, samma dag som BBC och CNNs artiklar om gripandena publiceras att ”Sedan kriget i Gaza inleddes efter Hamas terrorattacker mot Israel, den 7 oktober, har ett mycket stort antal journalister dödats. I skrivande stund rör det sig om minst 63 dödade journalister, varav 56 palestinier, tre libaneser och fyra israeler, enligt den ansedda organisationen Committee to Protect Journalists, CPJ, som lägger varje enskilt fall till sin sorgkantade lista.”
CPJ har vissa fördelar jämfört med vanlig media.
”CPJ redovisar nämligen inte bara namnet på varje dödad journalist utan också vilken/vilka nyhetskanaler journalisten arbetade och rapporterade för.”
Något som är användbar information eftersom det säger något om källan.
”En genomgång av listan visar att ett relativt stort antal av de dödade rapporterade direkt till terrororganisationers propagandakanaler – något som få, om några, av dem som lyft de höga dödstalen har berättat.”
Jag är alltså inte den enda som noterat det. Sofie Löwenmark kan berätta att:
”Enligt CPJ arbetade 16 av de dödade journalisterna åt de Hamas-anslutna kanalerna Al-Aqsa TV, Al-Quds TV och Al-Aqsa-radio. En rapporterade åt Islamiska jihad-kopplade kanalen Mithaq Media Foundation och två arbetade för den Hizbollah-anslutna tv-kanalen Al-Mayadeen. Därutöver finns det minst två reportrar från The Quds News Network som CPJ visserligen inte kopplar till Hamas, men som av många andra bedömare anses ha koppling till både Hamas och Islamiska jihad.”
Och det är här jag har svårt att acceptera CPJ över huvud taget. För de definierar ändå i princip vem som helst som journalist även om de själva säger att de sysslar med PR.
”När en redaktör för kanalen tidigare lät sig intervjuas uppgav han själv att deras uppdrag inte handlar om journalistik utan att om att främja den palestinska kampen mot Israel likt en ”en nationalistisk cheerleader”.”
Hon konstaterar att det ”är faktiskt missvisande att inte göra någon distinktion mellan anställda vid terrororganisationers propagandakanaler och de som jobbar för seriösa nyhetsmedier. I synnerhet i en situation då propagandakriget närmast är ogenomträngligt redan som det är.”
Och att: ”När branschtidningen Journalisten i dagarna redovisade en lista över dödade journalister stödde den sig bland annat på just CPJ. Men de aktuella kanalernas direkta terrorkopplingar föll bort från Journalistens lista.”
Oooops!? Borde inte den judiska världskonspirationen strypt den här artikeln innan den ens publicerades – med korrekt info eller ej? Om det finns en judisk konspiration som kontrollerar all media menar jag? Då är väl att styra branschtidningen något av ett måste tänker jag.
Samt att Svenska PEN, Journalistförbundet och Reportrar utan gränser under en gemensam manifestation för att hedra de dödade journalisterna inte nämnde att ”Terrororganisationernas mediekanaler är inte intresserade av att rapportera korrekt och oberoende. Och inget seriöst mediehus skulle använda sig av en Hamasansluten kanals uppgifter utan att tydligt redogöra för kopplingen.”
Då har vi knappt några seriösa mediehus kvar kan jag meddela. Det är vår media. Islamisters, jihadisters, Ryssland och Kinas vänner och bundsförvanter. Men Sofie Löwenmark är en tämligen ensam röst i jämförelse med bombarderingen av, om inte direkt falsk, så i alla fall så vinklad information att sammanhanget blir omöjligt att förstå.
I vår egen svenska offentlighet är Magda Gad ett gott exempel. Om man granskar hennes flöde sedan den tolfte oktober tweet för tweet kan det se ut som rapportering i sociala medier. Men lägger du ihop hela flödet är det så pro-palestinskt det kan bli. Hon börjar först den tolfte med en icke-förpliktigande tweet om att blod flyter i Mellanöstern igen. Hon nämner vare sig Hamas attack eller Israels svar.
Sedan blir det i princip bara ett långt försvar för Hamas. Maskerat som omtanke för palestinier. Hon visar uteslutande bilder på palestinska offer. Allra helst barn. Hon propagerar för vapenvila i princip från start. Hur många journalister som dött är ett återkommande tema. Givetvis utan att ange vem de arbetar för. Magda Gad är en tillräckligt erfaren journalist för att veta exakt vad hon gör.
”Vi har alla sett bilder och videos av avklädda, förnedrade palestinska män som frihetsberövats av IDF i Gaza och visats upp på obehagliga sätt. Vi vet också från bland annat en brittisk generalmajor att det inte är något som soldater gör med krigsfångar – inte heller i Syrien, Irak, Somalia etc där det kan finnas risk för självmordsbombare. Vi vet också att förnedrande behandling av fångar strider mot Genèvekonventionerna. Tyvärr har svensk media inte varit bra på att förklara detta och i viss svensk media får IDF ensamma uttala sig om situationen och dessutom misstänkliggöra civila. En av de män som paraderats halvnakna är en journalist som under vapenhot tvingades lämna sin 7-åriga funktionsvarierade dotter. Committee to Protect Journalists kräver hans omedelbara frisläppande.”
Om det inte görs när de arresterar terrorister i de fantastiska föredömena ”Syrien, Irak, Somalia” måste det såklart vara fel! Eller? För vem vill inte ta lektioner i terrorbekämpning av just ”Syrien, Irak, Somalia”? De har ju lyckats så himla bra! Syrien är en diktatur som styrs av terrorister. De klär inte av sina fiender för de dödar alla sina fiender och civila utan att vare sig Magda Gad, världsmedia, Antonio Gutteres, eller demonstranter över hela världen protesterar ett dyft. Irak är ett land av krigsherrar och miliser och hela södern kontrolleras av Iran. Somalia? Tänker du tvinga mig att förklara varför Somalia inte är ett land du ska ta efter när det kommer till terrorbekämpning, utbildning, infrastrukturprojekt, naturvetenskap, sjukvård, jämställdhet och så vidare???
Magda Gad är dock tillräckligt erfaren för att förstå vad hon gör. Hon berättar givetvis inte vem Diaa Al-Kahlout är eller vem han jobbar för. För det är journalisten som tvingats överge sin handikappade dotter. Samme journalist som BBC och CNN skrev om.
Och det är möjligt att Genevekonventionen inte nämner det men enligt krigets lagar är terrorister ”illegala kombattanter”, eller olagliga stridande om det ska vara korrekt svenska. Civila som bär vapen får enligt krigets lagar skjutas fritt fick jag lära mig i lumpen.
Det är svårt att veta vad antalet döda stridande respektive civila är medan kriget pågår. Något Magda Gad torde vara medveten om som garvad krigsmurvel. I vanliga fall får man gott vänta tills kriget är över innan man räknar ut om antalet civila dödsfall står i paritet till det militära målet – det vill säga att besegra fienden.
Men Magda Gad och stora delar av den världsmedia judarna sägs kontrollera rapporterar dödssiffror löpande. Dödssiffror som aldrig gör skillnad på terrorister och civila. För Hamaskontrollerade hälsoministeriet i Gaza gör ingen skillnad. Att ifrågasätta Hamas dödssiffror är dock lika otänkbart som att lita på Israels siffror om hur många terrorister som ingår i dödstalet. Peter Wennblad på SvD är en sådan som uppenbarligen är för dum för att inse det. Inget driver Magda Gad till sådant vansinne som de som dristar sig att ifrågasätta det lämpliga i förfarandet att löpande dag för dag räkna döda.
”Peter Wennblad på SvD påstod att dödssiffror som kommer från Gaza är ”dragna ur röven”. Han är inte den enda som raljerat, trots att en lång rad oberoende organisationer sagt att siffrorna generellt visat sig korrekta. Nu säger självaste IDF att siffrorna stämmer. Har de råkat dra samma siffra ur röven? Det Hamas-styrda hälsodepartementet i Gaza har angett 15 900 dödade och IDF har sagt till AP att minst 15 000 har dödats. Det här är rapporterat av israeliska tidningen Times of Israel. Siffrorna från Gaza anger som vi vet inte vilka som var civila och vilka som var kombattanter. Men de specificerar kön och ålder. Omkring 6 000 barn och 4 000 kvinnor har dödats. Vilket lämnar 5 000 dödade vuxna män. IDF sa före vapenvilan att 1-2 000 Hamas har dödats. Nu plötsligt säger IDF – även vad jag förstått i ett inslag i SVT – att 5 000 terrorister har dödats utöver 10 000 civila. Jag vet inte om detta ifrågasattes i SVT, dels hur siffran ökat så snabbt och dels för att det innebär att precis alla män som dödats skulle ha varit terrorister. Antaganden om att alla män i ett visst åldersspann är terrorister har vi hört i andra krig och vet ej är korrekt. Uppgifterna har även citerats oemotsagda i Expressen. IDF har vidare sagt i intervju i internationell media att det är en bra ratio: 5 000 dödade terrorister och 10 000 dödade civila. Nu är det ju inte bara kvinnor och barn som är civila, men även om man går på IDF:s påstående så dödades till och med färre civila i relation till kombattanter i Fallujah av alla ställen. (I Fallujah, Irak utspelade sig de mest blodiga striderna efter USA:s invasion.) En annan fråga som jag inte hört ställas är om IDF i siffran 5 000 terrorister inkluderar de som dödades i södra Israel under och i säkringen av området som pågick i flera dagar efter den 7 oktober.”
Till att börja med är det en märklig liknelse. Slaget i Fallujah. Och det är oklart om hon menar första eller andra. Det finns två slag om Fallujah nämligen. Båda ägde rum under 2004. Båda har relativt sett mot många andra konflikter få civila dödsfall. Inför både första och andra slaget om Fallujah hann en stor del av civilbefolkningen fly. Det var ett mycket mindre slag än det om Gaza med färre inblandade. Men oavsett vad är det konsekvent så att Magda Gad ifrågasätter Israels siffror men accepterar Hamas utan att blinka eller ens försöka nyansera bilden.
Jag är inte utan synd. Jag propagerar aktivt för Israel. Men till skillnad från Magda Gad är det inget jag försöker dölja. Magda använder sin titel som journalist som en sköld. Den ska förläna en aura av objektivitet.
I väpnade konflikter är det man mäter, eller försöker mäta, förhållandet mellan civila dödsfall och militära dödsfall som andel av totala dödsfall.
Mätningen kan tillämpas antingen på dödsfall orsakade av en specifik stridande part, dödsfall orsakade i en arena av en konflikt eller till dödsfall i konflikten som helhet. Offer syftar vanligtvis på både döda och skadade. I vissa beräkningar inkluderas dödsfall till följd av svält och epidemier i beräkningen. Sedan spelar det såklart också roll vad för typ av vapen som är inblandade och var striderna utkämpas.
Journal of Public Health tillhandahåller en lista med andelen civila döda i olika konflikter.
Enligt Wikipedia är det så att från och med 1980-talet hävdades det ofta att 90 procent av offren i moderna krig var civila. Det här är något jag kommer ihåg att jag fick lära mig under min egen militärtjänstgöring i Sverige 1997-1998.
Dessa påståenden, trots att de är allmänt trodda, stöds inte av detaljerad granskning av bevisen, särskilt de som rör krig (som de i forna Jugoslavien och i Afghanistan) som är centrala för påståendena. Vissa av hänvisningarna kan spåras tillbaka till en monografi från 1991 från Uppsala universitet som inkluderar flyktingar och internflyktingar som offer. Andra författare citerar andra källor.
Den mest omfattande undersökningen av civila krigsdödsfall genom historien är tydligen av William Eckhardt, där Eckhardt säger:
”I genomsnitt var hälften av dödsfallen orsakade av krig civila, varav endast några dödades av svält kopplad till krig… Den civila procentandelen av krigsrelaterade dödsfall förblev omkring 50% från århundrade till århundrade.”
Men det här gäller hela världshistorien. Där en inte oansenlig del krig utspelade sig under en tid när de stridande härarna samlades på varsin sida av ett stort fält för att slå ihjäl varandra med tillhyggen. Allteftersom tiden gått har våra sätt att döda varandra blivit alltmer avancerade.
Under Mexikanska revolutionen 1910–20 – en tio år lång konflikt, uppskattas att över 1 miljon människor dog. Men då räknas de som dog av sjukdom och hunger som en följd av kriget. Vilket torde varit de flesta.
De som faktiskt dog i strid var 250 000. Ungefär en fjärdedel av dödsfallen. Där Eckhardt uppskattar att hälften av dödsfallen var civila vilket ger ett ratio på 50%. För varje dödad kombattant dog en civil. Och då är det ändå ett av de krig som verkar varit snällare under nittonhundratalet.
Under Första världskriget som utspelade sig under samma tidsperiod och med liknande vapen som i den mexikanska revolutionen uppskattas nästan 7 miljoner stridande på båda sidor ha dött. 10 miljoner icke-stridande uppges ha dött. En siffra som inte gör skillnad på civila och icke-stridande som kanske ändå behövs för krigsinsatsen. Förhållandet mellan civila och militära dödsfall i denna uppskattning skulle vara cirka 59%.
Enligt de flesta källor var andra världskriget det dödligaste kriget i världshistorien, med omkring 70 miljoner döda på sex år. Förhållandet mellan civila och militära dödsfall i andra världskriget ligger någonstans mellan 3:2 och 2:1, eller från 60% till 67%. Det innebär att det dödades mellan två och tre civila per motståndarsoldat.
Den höga andelen civila dödsfall under andra världskriget berodde delvis på ökad effektivitet och dödlighet hos strategiska vapen som användes för att rikta sig mot fiendens industriella eller befolkningscentra, samt svält orsakad av ekonomisk störning. Och här har du en av dessa frågor.
För hur ska du avgränsa undersökningen? Ska du bara räkna de som faktiskt dör i kriget till följd av våld från andra sidan, eller egna sidan, eller ska du räkna med de som sedan dör av de sjukdomar som drar fram eller den svält som följer av kriget?
När det gäller konflikten mellan Israel och Hamas verkar konsensus vara att den ska skötas löpande med siffror ”dragna ur röven”. Det är så viktigt att man inte ens kan rapportera siffrorna vecko eller månadsvis utan det ska ske dagligen. Medan strider pågår och människor dör.
Det är ett perverst beteende som mig veterligen inte tillämpas under andra pågående krig. Där brukar det komma dödssiffror när sådana släpps. Det är aldrig huvudfokus som i denna konflikt. Med tanke på hur infekterad frågan är lär sanningen inte ens komma fram efter kriget. Det kommer alltid finnas olika versioner av vad som hände.
Det uppskattade medianantalet koreanska civila dödsfall i Koreakriget är 2 730 000. Det totala uppskattade antalet nordkoreanska stridande dödsfall är 213 000 och det uppskattade antalet kinesiska stridande dödsfall är över 400 000. Utöver detta är Republiken Koreas stridande dödsfall omkring 134 000 döda och FN:s sidas stridande dödsfall omkring 49 000 döda och saknade eller 40 000 döda och 9 000 saknade. Det uppskattade totala antalet militära dödsfall i Koreakriget är omkring 793 000 dödsfall. Förhållandet mellan civila och stridande dödsfall i kriget är ungefär 2:1 eller 67%. Ungefär lika högt som under andra världskriget således. Men olika källor säger olika saker. Vissa hävdar att det dog fler och andra färre. Så är det i alla krig.
Den vietnamesiska regeringen har uppskattat antalet vietnamesiska civila som dödades i Vietnamkriget till två miljoner och antalet NVA- och Viet Cong-döda till 1,1 miljon – uppskattningar som ungefär motsvarar andra källors. Detta skulle ge ett förhållande mellan civila och stridande dödsfall på 67%.
Dessa siffror inkluderar dock inte civila som dödades i Kambodja och Laos. Så vem vet?
Under det första Tjetjenienkriget uppskattas 4 000 separatistkämpar och 40 000 civila ha dött, vilket ger ett förhållande mellan civila och stridande på 10:1. Alltså tio döda civila för varje tjetjensk kämpe. Siffrorna för andra Tjetjenienkriget är 3 000 kämpar och 13 000 civila. En civil dödlighet på 81,25% Det kombinerade förhållandet för båda krigen är 76%.
Siffror för dödsfall i konflikter är som sagt ökända för att vara opålitliga.
Uppskattningar av de civila dödsfallen under det första Tjetjenienkriget varierar från 20 000 till 100 000, med återstående siffror lika opålitliga. Taktiken som användes av ryska styrkor i båda krigen kritiserades hårt av människorättsgrupper, som anklagade dem för urskillningslös bombning och beskjutning av civila områden och andra brott.
År 1999 ingrep NATO i Kosovokriget med en bombkampanj mot jugoslaviska styrkor. Bombningen pågick i ungefär 2½ månad, tills den tvingade den jugoslaviska armén att dra sig tillbaka från Kosovo.
Uppskattningar av antalet dödsfall orsakade av bombningen varierar kraftigt beroende på källan. NATO gjorde inofficiellt anspråk på 5 000 stridande fiender dödade av bombardemanget; den jugoslaviska regeringen, å andra sidan, angav en siffra på 638 av sina säkerhetsstyrkor dödade i Kosovo. Vem har rätt? Vem har fel?
Uppskattningar av det civila dödstalet är lika skilda. Human Rights Watch räknade cirka 500 civila dödade av bombningen; den jugoslaviska regeringen uppskattade mellan 1 200 och 5 000. Så om man tror på NATOs siffror, uppnådde bombningarna ett förhållande mellan civila och stridande döda på cirka 10%, på den jugoslaviska regeringens siffror, tvärtom, skulle förhållandet vara mellan 75% och 90%. Om de mest konservativa uppskattningarna från ovan citerade källor används, var förhållandet cirka 1:1.
Enligt militärhistorikern och Israels ambassadör till USA Michael Oren, för varje serbisk soldat dödad av NATO 1999 (perioden då Operation Allied Force ägde rum), dog fyra civila. Oren citerar denna siffra som bevis på att ”även den mest moraliska armén kan göra misstag, särskilt i tät stadsstrid”.
Civila dödsfall i kriget i Afghanistan (2001–2021) Enligt Watson Institute for International and Public Affairs vid Brown University hade ungefär 92 000 människor dödats i Afghanistankriget fram till januari 2015, varav över 26 000 var civila, Det innebär att lite mindre än hälften av en civil dödades för varje Taliban. Men så förlorade också USA kriget.
Enligt en bedömning från 2010 av John Sloboda från Iraq Body Count, en organisation baserad i Storbritannien, hade amerikanska och koalitionsstyrkor dödat minst 28 736 stridande samt 13 807 civila i Irakkriget, vilket indikerar ett förhållande mellan civila och stridande dödsfall orsakade av koalitionsstyrkorna på 1:2. Medan siffror från Iraq Body Count från 20 mars 2003 till 14 mars 2013 att av 174 000 dödsfall var endast 39 900 stridande, vilket resulterade i en civil dödsfrekvens på 77%.
Uppskattningar av civila dödsfall från Israel-Palestina-konflikten skiljer sig åt. Precis som i många andra konflikter. Båda sidor har anledning att räkna till sin egen fördel.
En rapport från 2007 av Förenta nationernas kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) fann att, från början av den andra intifadan i september 2000 till slutet av juli 2007, hade minst 5 848 personer dödats i konflikten, varav mer än hälften var civila. Bland de dödade under den perioden var 69% av israelerna civila, medan rapporten uppskattade att 59% av de palestinska offren var civila. Vilket inte är så konstigt eftersom palestinsk terror har fokuserat på att döda civila medan israeliskt självförsvar fokuserar på att döda terrorister som gömmer sig bland civilbefolkningen.
Parterna är fortfarande inte överens om dödssiffrorna från förra kriget. Men en bra jämförelse, krigsmässigt, borde vara striden om Mosul mot IS 2016-2017. Det är en strid i stadsbebyggelse mot en jihadistisk fiende som använde mänskliga sköldar och beblandade sig med civilbefolkningen. Det är klart att vissa skillnader är uppenbara på förhand. IS hade bara ockuperat Mosul sedan 2014. Vilket hade gett dem mindre än två år på sig att förskansa sig. Till skillnad från Hamas som i princip haft arton år på sig att bygga tunnlar, samla vapen och radikalisera sin befolkning. Mosul var inte lika tätbefolkat som Gaza city. Redan 2014 flydde en stor del av befolkningen på 2.2 miljoner. När striden stod kvarstod en befolkning på 1.5 miljoner. Enligt uppgift var de allra flesta mänskliga sköldar eftersom antalet ISIS-terrorister uppgick till mellan 3000 och 5000.
I striden om Mosul, som pågick från den 16 oktober 2016 till 9 juli 2017 uppges den militära alliansen ha förlorat sammanlagt 1235 soldater. De uppger också att cirka 2000 IS-krigare dödades. Från början rapporterades att 40 000 civila hade dött men senare undersökningar landar någonstans mellan 9000 och 11000 civila. Vilket lågt räknat skulle ge en ratio mellan stridande och civilbefolkning på 73.6% lågt räknat och 77.2% högt räknat.
I skrivande stund uppges 15000 ha dödats och parterna är i stort sett överens om den siffran. Israel hävdar att 5000 av dessa har varit Hamas terrorister. Vilket skulle ge en ratio på 66.7 procent. En bit under vad som krävdes för att besegra IS i Mosul.
Varje civils död är en oersättlig förlust. Och personligen är jag osäker på om detta – hur det än slutar – kommer sluta med att hela världen har en enhetlig bild av vad som faktiskt hände. För Israels krigskabinett handlar det dock i första hand om att säkra tryggheten för sin egen befolkning. I proportion till det finns det ingen magisk siffra vid vilket det blir för mycket död. Jag vet att det låter kallt och hårt men sådan är verkligheten.
Så har vi då argumentet att Israel såklart har rätt att bekämpa Hamas men inte på det här sättet som de gör.
Magda Gad får återigen agera exempel när hon på twitter skriver att:
”Det finns olika sätt att föra krig på. Även om vi ser till de fruktansvärda krigen i Irak och Syrien mot IS så krigades det inte som det görs nu i Gaza. Det är inte ett kontroversiellt påstående. Det är inte en åsikt. När FN, WHO, Läkare utan gränser med flera säger att de aldrig har sett liknande och att det måste till en vapenvila för att kunna få fram humanitär hjälp innebär det att världen behöver lyssna på dem.” https://x.com/gad_media/status/1734264702098711026?s=20
Som om ISRAELRNA skulle ha magiska vapen och bättre sätt att besegra en djupt förskansad terrorenklav än andra nationer. Det är återigen de dubbla måttstockarna. Om man ska tro de högst osäkra dödssiffrorna så har dödssiffrorna som rapporteras ett bättre ratio än slaget om Mosul iaf.
Björn Wiman har tagit en paus från att hylla Greta sedan hon kom ut som Hamassympatisör. Han har inte druckit så mycket av koolaiden eftersom han föll ner i den moraliskt relativistiska grytan redan som liten och därför inte längre får dricka trolldrycken. Han skriver redan den fjärde december en krönika med rubriken ”Självklart ska Israel slå sönder Hamas – men inte på det här sättet”. Han påstår att retoriken från Israelerna är ”av det slag som kan bana väg för folkmord”. Han ägnar artikeln åt att nagelfara Israeliska politikers uttalanden på ett sätt han aldrig skulle göra, och aldrig har gjort, med Hamas. De nämns inte ens i hans artikel. Trots att han hade kunnat citera direkt ur deras stadgar om han ville ha exempel på folkmordsretorik. Eller citera Hamas själva. Så här kan det låta när de håller tal:
”Det finns judar överallt. Vi måste attackera varenda jude på planetens yta. Vi måste slakta och döda dem. Ske Guds vilja! Det får vara slut med ilskan. Vi har fått nog. Vi är redo att explodera. Och ni, folket på västbanken, hur länge tänkte ni vara tysta? Vi vill se knivar! De kostar bara fem shekel! Hur mycket är en judes hals värd? Fem shekel? Eller mindre om Guds vilja får ske! Alla våra egna är redo att spränga sig själva i luften. Vi har byggt en ny fabrik för bombbälten. Off/On-knappen är redo från ögonblicket vi tar oss igenom stängslet. Våra systrar är redo. Alla våra systrar är redo för att bära bombbältet. Vi kommer öppna upp en eller två övergångar till och fortsätta trakassera Israel tills vi når er på Västbanken. Det är bättre för dig Israel att du avslutar belägringen. Annars kommer du att dödas. Vid Allah du kommer dödas av våra bombbälten. Vi har byggt nya fabriker för bombbälten och vi kommer dela ut dem till alla och skicka iväg dem. Nej till förhandlingar. Nej till erkännande av Israel. Vi kommer aldrig att erkänna Israel.”
Och vad är då Björn Wimans svar på frågan hur Israel ska bekämpa detta? Människor som mördar sina egna lika självklart som de mördar judar. Han har inga förslag. För det finns inga alternativ till det som pågår nu. Israel förtjänar att leva i fred och säkerhet. Det gör alla människor. Även palestinierna. Något som är en omöjlighet om Hamas får vara kvar vid makten.
Antisemitismen är världens äldst bevarade hat. Den tillåts nu blomma ut. Det är inte ett tecken på att vi står vid avgrunden. Vi faller fritt. Det är dags att Västerlandet hittar sina kulor. I både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Och att vi svenskar odlar sådana. I bildlig bemärkelse för vapen tillverkar vi redan.
Jag är Aron Flam. Till Nästa Gång. Ha en God Tidsenhet.
