DEKONSTRUKTIV KRITIK gästas av debattören och författaren Rebecca Weidmo Uvell. Hon har skrivit boken “Tyst!” om yttrandefrihetens tillstånd i Sverige. Det ser inte ljust ut. Men upp med hakan för det har det sällan gjort, och det innebär att det kan bli bättre. Det kan också bli sämre såklart, men det är inget som kräver en ansträngning från vare sig Dig eller Mig.
(För att lyssna på avsnittet klicka här!)
Plus, jag recenserar Hynek Pallas recension av mig på Göteborgspostens kultursida och uppfinner i processen årets nyord: “Samizdat-splaining” SAMT Åsa Linderborgs försök att ljuga för våra nordiska grannländer i Sveriges radio.
Innan jag introducerar Rebecca Weidmo Uvell vill jag bara tacka Åsa Linderborg och Hynek Pallas.
Åsa Linderborg ska ha ett stort tack för att hon i P1-programmet Norsken, Svensken och Dansken från den 3 oktober 2020 försöker förklara för sina två nordiska kollegor varför det inte är en stor sak att jag åtalas för brott mot upphovsrätten.
Ett tips bara Åsa, när du försöker förklara att min bok inte innehåller något nytt är det bra om du tar exempel från boken som faktiskt förekommer i boken. Du tar nämligen upp J i passen och att det skulle varit ett svenskt förslag. Det må så vara men jag skriver inte en rad om det i min bok. Jag uppmuntrar dig därför till att läsa boken du försöker förklara innan du försöker förklara den. Annars skulle man kunna drabbas av missuppfattningen att du inte vet vad du talar om. Särskilt som du anses vara historiker. Men du säger att det är helt sjukt att detta ens har gått till åtal och det hedrar Dig Åsa. Det är just när man inte gillar en person och/eller dennes åsikter men ändå försvarar den personens rätt att uttrycka sig som man står upp för yttrandefriheten. Det gör du. Även om du ljuger om vad min bok innehåller.
OCH jag har äntligen fått min första recension i en av de större dagstidningarna. För ett fullständigt offentliggörande vill jag påpeka att det är Björn Werner som är chef för Göteborgspostens kultursida, och att han kanske har ett horn i sidan till mig efter att jag drev med honom om hans rubrik för texten han skrev om beslaget av mina böcker. Rubriken löd ”Det är inget fel på att bränna böcker” och det skulle kunna vara så att jag i ett antal kommentarer därefter på twitter och instagram förlöjligade Björn Werner. Jag erkänner mig skyldig till det. Mest för att det är så lätt att förlöjliga Björn Werner att det knappast kan räknas som seriöst arbete. Ändå låter han Hynek Pallas recensera boken på ett helt uppslag. Det tackar jag honom för. Jag vill också tacka Hynek Pallas så jag har skrivit ett tackbrev till honom som jag nu tänker läsa upp.
Käre Hynek Pallas
Tack för din storsinta recension. Jag uppskattade den oerhört mycket. Kanske inte riktigt på det sätt du hade avsett att jag skulle göra men jag vill ändå tacka för att du inte faller in i de vanliga fällorna som kulturskribenter brukar falla in i när de på svenska kultursidor recenserar böcker som inte befinner sig i mitten av åsiktskorridoren. Då är det vanligt att recensenterna påstår att böckerna de ska recensera har grova felaktigheter utan att ge exempel på sådana för att istället ägna sig åt brunsmetning varefter recensionen vanligtvis avslutas med att författaren beslås med att vara en så kallad “SWISH-hora”. Att du istället avslutar med att skriva att jag antagligen bara gjort vad ”som krävs för att få klicken och swishen i det polariserade politiska landskapet” är oerhört elegant. ”Det skulle behövas många sidor för att lista de grövre felaktigheterna i ”Det här är en svensk tiger””, skriver du i en mening och jag vill tacka dig för att du sedan inte nämner ett enda av dessa grova fel. Har man som du inte mer än ett helt uppslag på sig är det klart att det inte finns utrymme för sådana petitesser.
Sedan Hynek är det bra om man kan titeln på den bok man recenserar. Att inte kunna titeln ger nämligen inte ett seriöst intryck. Det är som att recensera Tolstojs Krig och Fred med genom att säga att du inte tyckte den där luntan ”Stök & Lugn” var någe vidare för att författaren hela tiden skriver om krig och fred. Boken du ska recensera heter alltså DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER och inte En svensk tiger som jag misstänker att din klantige redaktör har skrivit i både rubriken och ingressen.
Jag vill tacka för att du ger mig komplimangen ”självutnämnd dissident”. Jag brukar inte referera till mig själv som dissident. Jag brukar beskriva mig som komiker och skribent. Om du pressar mig kanske kontrarian och i mörka stunder, när jag mumlar för mig själv, brukar jag nedlåtande kalla mig för ”kverulant”. Inte dissident alltså och sålunda kan jag inte heller vara en självutnämnd sådan. Den som utnämner mig till ”självutnämnd dissident” Hynek Pallas är ju du. Så mer korrekt hade varit om du istället hade skrivit Hynek Pallas-utnämnd dissident. Något jag uppfattar som en stor komplimang.
Vad gäller bokförlaget Samizdat, som du kritiserar för att ha just det namnet, valde jag och min partner namnet. Dels som en hyllning till samizdat, för att det är tufft med samizdat, men kanske framför allt för att vi tyckte att namnet var roligt i sammanhanget med tanke på vad vår första utgivningen var. Att det sedan blev än roligare när en tjänsteman på bolagsverket, som i egenskap av representant för myndigheten och därmed staten, förvägrade oss namnet med hänsyn tagen till att det kunde ”väcka anstöt hos allmänheten” kunde inte jag rå för. Lika lite som jag kunde veta att den ”allmänhet” som namnet Samizdat på ett bokförlag väcker anstöt hos är dig Hynek Pallas. När det hände skämtade jag nämligen om att de enda som kunde ta anstöt av att ett bokförlag tar sig namnet samizdat som en hyllning till samizdat vore om vi hade ex-sovjetiska diktaturvurmare i landet. Så att du tar illa upp av förlagets namn gör det inte på något sätt mindre roligt. Tvärtom faktiskt.
Ännu roligare blir det när du berättar den här anekdoten om samizdat och försöker samizdat-splaina samizdat från en tidning som uppbär cirka 42 miljoner i drifts- och presstöd. Det gör nämligen tidningen du jobbar för till en delvis statlig tidning eftersom den drivs med skattebetalarnas pengar Hynek. Så att en statligt avlönad tidningsskribent tar för sig att förklara för en fri kulturverkare vad samizdat är för något minskar inte direkt ironin. Men det kunde jag veta på förhand lika lite som jag kunde veta att polisen skulle beslagta mina böcker i lagret på ett bokförlag som, efter att det överklagat och vunnit avslaget av namnförslaget, då hette samizdat.
Om det beror på att staten ingrep mot misshaglig litteratur, om det var ett upphovsrättsbrott, om det är världens mest avancerade skämt, om det beror på ren inkompetens och slump kan vi bara spekulera om Hynek Pallas. För ska vi vara ärliga vet ingen av oss det. Kanske kommer vi aldrig veta. Det enda vi kan veta är att ett svenskt förlag som heter samizdat har fått sina böcker beslagtagna av staten, författaren till boken står åtalad misstänkt för upphovsrättsbrott för en satir av en nationalsymbol han gjort på omslaget till boken och att en statligt finansierad skribent avfärdar det hela på en stor del av ett helt uppslag som inte samizdat nog för honom. Det är stor humor Hynek.
Du skriver också att jag ”hoppar”… …”i korta sjok till kapitel” och här måste jag ge dig rätt Hynek. De kortare textavsnitt inom en bok är delar av den större berättelsen och brukar refereras till som just kapitel. Du förstår de här textavsnitten som du refererar till lite slarvigt som sjok, och jag har full förståelse för om de upplevs som sjok för dig, består av något som kallas bokstäver. Dessa kan i kombination med varandra göras till ord, som om de föses ihop i en särskild ordning med mellanrum mellan sig kallas för meningar. Flera meningar i följd bildar något som kallas för paragrafer och har man flera paragrafer på samma tema, som är en del i en större helhet, brukar det kallas för kapitel. Bra jobbat Hynek!
Tack för den fina recensionen. Jag hade givetvis kunnat skriva mer men vill inte dränka dig i en ”ordtsunami”.
———————————————————————————————-
Rebecca Weidmo Uvell har skrivit boken ”Tyst! Om hoten mot yttrandefriheten”. Jag har själv skrivit förordet och hjälpt till att samla in pengar till kickstartern som lett till utgivningen. Från början var det tänkt att den skulle skrivas av både Rebecca och Ann Heberlein men där vänsterkollektiv snart delar upp sig och börjar kivas med varandra klarar Sveriges individualistiska borgare inte ens att bilda par. Rebecca har dock på egen hand färdigställt boken som nu finns utgiven på Lava förlag. För dig som vill få en bra överblick över yttrandefriheten, både historiskt och idag, är det en händig bok. Särskilt intressant är kapitlen om yttrandefrihetens historia i Sverige och efter att ha läst den kan jag konstatera att vi har en bit kvar att vandra för att få till det. Dessutom verkar det som att hoten hopar sig och yttrandefriheten begränsas alltmer. Med de orden presenterar jag Rebecca Weidmo Uvell. Njut!
STÖTTA DEKONSTRUKTIV KRITIK på: paypal.me/ARONFLAM DKs Patreon: bit.ly/ARONFLAMDK SWISH 0046768943737 Bitcoin: 3EPQMEMVh6MtG3bTbGc71Yz8NrMAMF4kSH Edited by Marcus Blomgren Intro by: Intractable by Kevin MacLeod is licensed under a Creative Commons Attribution license (creativecommons.org/licenses/…) Source: incompetech.com/music/royalty-… Artist: incompetech.com
