INTERMEZZO

Stockholm 18:e november 2018 enligt den gregorianska kalendern är det debatt på kulturhuset. Jag var inbjuden att delta i en panel på Battle of Ideas Stockholm. Och jag tappade det. Jag började skälla ut publiken.

(AVSNITTET KAN AVNJUTAS I LJUDFORM HÄR)

Jag hade en dålig dag. Och jag får inte ha dåliga dagar.

Jag är oerhört frustrerad. Jag ville verkligen inte misslyckas. Det var första gången jag var inbjuden till Battle of Ideas. Jag har sett klipp från de som de har i London och de är väldigt bra. 

Men det är verkligen inte första gången jag bjuds in för att tala om någon variant på det mycket uttjatade temat ”kan man skämta om allt?”. I det här fallet var det någon lös formulering om satirens tillstånd i en alltmer absurd värld.

Mina medpanelister var mycket duktiga. Särskilt Andrew Doyle som satt bredvid mig. Inget att klaga på där således. Till och med Kajsa Ekis Ekman verkar vettig om man bara lyssnar på hennes engelska uttal istället för orden som kommer ur hennes mun.

Min poäng var att vi inte har satir i Sverige. Jag lyckades inte få fram det på ett bra sätt. För bristen på reaktion från publiken och misstron från panelen fick mig att misströsta. Då blir jag arg.

Jag ber om ursäkt för det. Det är det sämsta sättet att förmedla information till någon som är passivt-aggressiv, och oförmögen att bära skuld. Men när jag inte når fram blir jag förtvivlad.

Jag borde gråta men jag gråter inte. Jag blir arg. Det är inte pedagogiskt som sagt, men om jag ska försöka vara pedagogisk kanske det hjälper om du föreställer dig att jag gråter varje gång jag blir arg?

Eller att jag bara är ett offer för destruktiva maskulinitetsnormer? Det är ett sådant där skämt som är roligt för att du tror att det är sant.

Skälen till att jag anser att vi inte har satir i Sverige är flera men de främsta är att för att humor över huvud taget ska kunna göras måste två komponenter till – att känna sig själv – och att ha en viss distans till sig själv. Du kan inte få den andra utan den första och den första utan distans är inte tillräcklig.

Och sen sa jag att det är omöjligt att göra humor i Sverige för att humor – precis som demokrati – kräver en välinformerad publik.  

För det måste man kunna fatta rationella beslut vilket en individ bara kan göra om den  

1.     Förstår skillnaden mellan korrelation och kausalitet och

2.     Förstår skillnaden på en normalfördelning och sin egen upplevelse

Så skadar det ju inte om man tror på saker som sanning, fakta och den vetenskapliga metoden. Åtminstone att det är de bästa verktyg vi har kommit på hittills för att kunna säga någonting om hur verkligheten är beskaffad.  

Dessvärre har den svenska kulturen blivit övertygad om att inget av de där krångliga grejerna är nödvändiga och att det bara är att känna sig fram i tillvaron.  

För att lindra de dåliga nyheterna med några som är ännu värre har vår statstelevision gjort ett dåligt jobb med att skildra verkligheten.

Samtidigt som de gjort ett väldigt bra jobb att dölja verkligheten. Efter nyår tar de också äntligen av sig masken och erkänner att det är en skatt så det vore ju sjysst om alla kunde erkänna att statstelevisionen knappast är att räkna som oberoende eller frivillig. Hyckleriet är också en smula frustrerande.

Argumentet att det inte skulle vara en inskränkning av yttrandefriheten eftersom jag kan sitta och säga det jag säger är inte sant!

Om du har den största megafonen och den megafonen är så stor att den dränker ut nästan alla andra megafoner – så att de inte kan överleva utan bidrag – för det är vad som händer – skapas en utträngningseffekt.

Ljudet från din megafon är så högt att det dränker ut alla andra ljud.

Vill man skapa ett informationsmonopol i praktiken är det faktiskt en dubbelseger. Inte nog med att du har den största megafonen. Den är så stor att andra megafoner blir beroende av ditt stöd för att fortsätta.

Att kunna tysta andra, genom utfrysning eller genom att blåsa i vuvuzuelor, är inte yttrandefrihet. Det är en inskränkning i andras yttrandefrihet.

Precis som att organiserade anmälningskampanjer inte är den fria marknaden. I alla fall inte om dessa kollektiv får finansiering eller annat stöd av en politisk organisation. Det är inte fri marknad. Det är politisk entrism i den fria marknaden.

För att vara ännu mer exakt – det är en politisk attack på den fria marknaden och det fria ordet.  

Som grädde på moset är alla journalistutbildningar sedan länge stöpta i samma form för att skapa samma typ av yrkesperson. Jag skulle kanske använda ordet yrkesman men jag vill inte ljuga för dig.  

Utbildningarna är inte oberoende – annat än på papper – och knappt ens där med statlig ”jämställdhetsintegrering” i full effekt.

Vilket gör det väldigt svårt att kommunicera. För jag har talat om de här sakerna i mer än femton år nu och det går inte. De mest grundläggande delarna är inte på plats.

Jag vet att det jag skriver får mig att låta galen. Jag tror inte att det här är en konspiration. De här sammanfallande symptomen är inte konsekvensen av en konspiration. Men det är inte heller ren slump. 

Individerna som lagt fram och fått igenom de här förslagen har inte konspirerat att göra det. Snarare är det en blandning av inkompetens, okunnighet, en stor portion arrogans och att de alla tillhör mer eller mindre samma ideologi. En ideologi som leder människor till felaktiga slutsatser. Slutsatser som i slutändan – taget tillsammans – avskaffar demokratin.  

Så jag ska försöka vara så pedagogisk jag kan. Inte för att vara nedlåtande. Felet är som sagt mitt. Jag kan bättre. Eller jag tänker i alla fall försöka. Med en liknelse.

Om kulturen är som en multisjuk döende patient på ett operationsbord är det komikerns jobb att hålla honom vid liv.

Inte ensam givetvis. Bara som en liten del av ett stort team av specialister. Och komikern är knappt en av specialisterna. Det är inte som att jag får hålla i skalpellen. Jag vet inte hur det står till med hjärtat. Jag hoppas verkligen att det inte är en rak linje på en monitor.

Men det är inte mitt jobb att hålla reda på som tur är. 

Komikerns jobb är, som mest, att hålla koll på monitorn som läser av hjärnaktiviteten. Och den flat-linear.  Patienten är hjärndöd. Får inte hjärnan syre inom några minuter spelar det ingen roll om hjärtat pumpar.

Då är kulturen bara en grönsak vi håller igång med konstgjorda medel.

Orsakerna kan debatteras. Antagligen i det oändliga men symptomen är tydliga och de drabbade en som redan var svårt sjuk.

Grundförutsättningar var alltså ytterst dåliga. Han hade knappt lärt sig tala eftersom han fick yttrandefrihet väldigt sent.  

Först 1994 fick han det i välkomstpresent av sin farbror EU. Men den kom utan batterier. Och sedan länge är den också trasig. För yttrandefriheten är rätten att förolämpa någon.

Får du inte det har du inte yttrandefrihet. Och det står numera i grundlagen att du inte får kränka någon.

Hela poängen med yttrandefrihet är att någon beter sig som en idiot så har andra individer rätten att påtala det. På så sätt kan personen granska sitt eget beteende och upptäcka sin idioti varefter självinsikt inträder.

Det är i alla fall förhoppningen. Eller så upptäcker den som skrek idiot att det var den som hade fel – och därmed är idioten. Varefter den lär sig något. Det är helt enkelt en kontrollmekanism så att vi inte får alltför tokiga idéer.

Utöver det har patienten knappt kunnat formulera egna felaktiga tankar för att den har en högljudd röst i huvudet den kallar Public Service som gör det nästan omöjligt att formulera en egen tanke.

 Senaste året har den också drabbats av flera sammanbrott av det juridiska systemet som sträcker sig som ett nätverk av fina trådar genom kroppen. För att stävja sammanbrottet sattes helt fel åtgärder in.   

Samtyckeslagen, vars välmenande syfte är att säkerställa att ingen blir sexuellt utnyttjad, omyndigförklarar halva befolkningen och gör andra hälften rättslösa. Lagrådet avstyrkte regeringens förslag av just den anledningen. Men den genomfördes ändå – okunnighet, inkompetens och arrogant att tro att du kan ändra på tusentals år av utvecklade parningsritualer.  

Precis som #metoo avskaffar den också Oskuldspresumtionen.

Alltså att du ska antas vara oskyldig till dess att åklagaren bevisar motsatsen. Hela rättsstaten måste bygga på den principen. Annars finns ingen rättsstat.

Nu behöver inget bevisas vilket ersätter behovet av åklagare med en instagrammobb.

Intersektionell feminism är fascism. Jag vet att det låter vansinnigt men jag kan definiera det för dig om du vill?

Fascism tror på

• styrka genom enhet,

• sätter kollektivet framför individen,

• hyllar våld som politisk metod och ska man tro Yuval Harari – författaren till Sapiens –

• är fascism frestande just för att det får oss att se oss själva som vackra. Som att vi gör någonting gott och rätt. Som att vi är de goda. Låter det inte litet bekant? 

Intersektionell feminism säger till dig att systerskapet måste komma före allt. Att du ska tro på en kvinna bara för att hon är kvinna och om du inte gör det är du en kättare, avfälling, eller fascist. Ironiskt nog. De är beredda att instifta lagar som offrar individer på kollektivens altare. Det har de redan gjort.

Vilket är att hylla våld som politisk metod. Om inte det räcker så är det också att uppmana till våld att anklaga någon annan för våldtäkt utan bevis. Det är en uppmaning till våld mot den personen.

Cissi Wallin har skrivit att hon tycker att sina följare ska uppföra sig lite mer som ”manliga fotbollshuliganer”.

Och vad gäller att de tror sig själva vara både goda och vackra…

Det är bara att titta på Alice Bah Kuhnkes, eller Linnea Claessons instagramflöde om du vill se ett exempel från verkligheten där posen är viktigare än handlingen.

”Patriarkatet det faller inom min livstid. Patriarkatet det faller inom min livstid. Patriarkatet det faller inom min livstid, systrar feminister aktivister vi gjorde det vi gjorde det!” som vänsterpartiets Linda Snecker uttryckte det i Sveriges riksdag när samtyckeslagen klubbades. Med den bombast reserverad för totalitära revolutionärer genom historien oavsett politisk färg.

Den typen av retorik som politiker och media alltid anklagar Donald Trump för att ha. Men det är inte sant. Visst skryter han, ljuger och ändrar sig från ena sekunden till nästa, men det är inte BOMBASM. Jämfört med Linda Snecker saknar han också det som kanske är viktigast av allt – att vara distinkt!

Hon tror att hon gör någonting bra när hon krossar rättsystemet. Hon tror att hon är god. Hon är övertygad om att det här är lösningen på problemet med sexuella trakasserier och våldtäkter. Den lösning som människan har skrikit efter ända sedan den första våldtäkten. Den har Linda Snecker och hennes kamrater nu äntligen löst.

Okunnighet, inkompetens, en arrogans så stor att jag rodnar och så tillhör hon också Vänsterpartiet. Ett parti som numera är intersektionellt.

Lägg därtill en utredning som föreslår att äganderätten avskaffas. Okej förlåt, det är för hårt formulerat. En utredning som föreslår att kommuner ska få beslagta mark utan att ge ersättning till den som äger marken. Stöld alltså.

Det är inte illvilja per se. Mer okunnighet, inkompetens och givetvis ideologi. I det här fallet socialism som föreskriver att det är rätt av staten att stjäla medborgares privata egendom.

Utredningen är beställd av Miljöpartiets Peter Eriksson och författad av Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. SOU 2018:67 blev sen så dålig att Peter Eriksson vägrade att befatta sig med den. De flesta artiklar jag hittar om det går på Nooshis linje att Peter Eriksson inte vill stöta sig med byggherrar. Endast en jag hittar tycker att det är principiellt fel att stjäla från privatpersoner. Och det är en åsiktstext.

Visst, den kanske inte går igenom men äganderätten har urholkats gradvis under decennier. Sverige är redan ett samhälle som genom höga skatter och lagar som ger staten rätt att beslagta mark skickar signalen att din egendom inte först och främst är din. Den tillhör alla – vilket staten vanligtvis tolkar som sig själv.  

Utredningen utlystes i augusti. Endast en person tillsattes, en vänsterpartist född 85 med nästan ingen erfarenhet. Utredningen är skriven i ”vi-form” för att ge intrycket av att tunga experter har vägt in. Den var klar i oktober.

Det här hade blivit dödsstöten. Har du inte rätt att äga du har du ingen rätt. Då finns det ingen demokrati. Vilket varenda journalist hade huggit på om de nu var riktiga journalister.

Även om den inte går igenom hur fan kom den till? Om arbetarrörelsen ska kunna kräva av högern att de ska mota sina egna galningar i grind kan de inte låta vem som helst sköta en statlig utredning om att upphäva äganderätten. Vilket är precis vad de har gjort.  

Att det är skottpengar på judar enligt svensk lag är inte heller betryggande. Skottpengar är en för hård formulering. Judiska församlingen i Stockholm kallar den för ”märklig” på sin hemsida. Belöningen gäller bara under speciella omständigheter. Om du är från Västbanken eller Gaza, och har sökt asyl i Sverige men fått avslag. Då kan det löna sig att försöka elda ner en synagoga eller ett judiskt hem för då får du din utvisning upphävd. 

Av de tre som åtalades för brandbombningen av synagogan i Göteborg var en migrant från den av Margot Wallström och socialdemokraterna erkända staten Palestina. Han dömdes till fängelse och utvisning i tingsrätten. När han överklagar till hovrätten ändrar de inte fängelsestraffet men upphäver utvisningen. För att Israel kan ha intresse av att hämnas på mannen. Detta trots att han skulle utvisas till Palestina – ett land Sverige erkänner som ett självständigt land. Det skulle i så fall vara Palestinska myndigheten eller Hamas som har ansvar för mannens säkerhet.  

En överläkare på KS har betett sig hatiskt mot judiska kollegor. Han har inte bara använt sig av glåpord utan också lönediskriminerat och vägrat kollegorna fortbildning. För att de är judar. Nu påstår KS ledning att advokaten som företräder den judiska läkare som gjort anmälan att advokaten är partisk i målet för att han är jude.  

Enligt Svenska Dagbladet skriver sjukhusets jurist i ett mejl till den judiske advokaten:

”Du är ombud för en person som anser sig vara utsatt för antisemitism. Därutöver anser du även själv, personligen, att personen är utsatt för antisemitism. Du är således part i frågan och har en egen tydlig ståndpunkt. Vi anser inte att det gynnar objektiviteten i utredningen om du ska ha en privat kontakt med utredaren.”

Inte nog med att det är antisemitiskt. Det är också så jävla dumt!

För även om advokaten inte hade varit jude hade han fortfarande varit partisk. Det är nämligen en advokats jobb att ta parti för sin klient. Ta parti är samma sak som att vara partisk.

Det är vad advokater får betalt för att göra.

Antisemitism får dig att tänka som en idiot. Det är en gammal antisemitisk trop – det vill säga en fördom om judar – att de har dubbla lojaliteter. Alltså att oavsett hur mycket hjälp eller stöd du får från din judiske vän så kommer han alltid att sätta det judiska folkets intressen först.

Och om KS ledning ändå tror på de här fördomarna om judar vill jag bara fråga dem om de har någon aning om hur svårt det är att hitta en bra advokat som inte är jude?

Nä just det! 

Utöver det har Muslimska brödraskapet infiltrerat högsta ledningen i de flesta partier till vänster men det har skett med framför allt socialdemokraternas aktiva hjälp. En hjälp så aktiv att den borde kallas pro-aktiv.

Det är tillräckligt väldokumenterat vid det här laget så skjut inte budbäraren är du snäll. Det har skrivits om av Johan Westerholm på Ledarsidorna

Jag har själv intervjuat Johan om det i den här podden/ på den här sidan. Liksom Magnus Norell, Aje Carlbom, Johan Lundberg,

Gad Saad om antisemitism, och så vidare.

Och nu har även Sameh Egyptson gett ut en bok om det.  Den heter Holy White Lies och jag har försökt få en intervju med författaren själv men efter att han tagit reda på vem jag är tystnade vår kommunikation.

Socialdemokratin, denna hundra år gamla pissideologi, är så ini helvete arrogant att den tror sig, med sina blott hundra år på nacken, kunna omvända en fjortonhundra år gammal världsreligion med en och en halv miljarder anhängare.

Kristna socialdemokrater, och icke-troende, medvetna om den homofobi och antisemitism som fanns inom den muslimska miljön trodde sig ändå kunna ändra dessa åsikter med lite mys och en värdegrundskurs?

Bara det att ingen av de här forskarna kan läsa eller förstå arabiska, och var tydligen inte kompetenta nog att förstå att den grupp muslimer de valde att stötta inte representerade flertalet muslimer utan var Muslimska Brödraskapet.

Arrogansen, okunnigheten och inkompetensen är så monumental att man blir imponerad.

SSU-Skåne är bara toppen av isberget. Varför är det annars så att Stefan Löfvén inte uttalat sig? Eller Margot Wallström? Och varför åkte Margot Wallström till FN:s stormöte i New York med en delegation på 22 personer? Veckan efter att de blivit bortröstade? Då var de ju bara en expeditionsministär och fick inte fatta viktiga beslut.

Istället tog de tillfället i akt att samla in så mycket pengar till UNRWA, det unikt palestinska flyktingorganet, som möjligt. Till skillnad från alla andra flyktingar i världen som hamnar under FN:s flyktingkommissariat har palestinierna ett eget flyktingorgan för palestinska flyktingar.  

Vilket är märkligt, men inte märkligare än att palestinsk flyktingsstatus är den enda flyktingsstatus i världen som går i arv. Från flykting till barn, barn och barnbarnsbarn. Till synes utan ände.

Nästan överallt annars anses man vara medborgare i det land man föds i. Föräldrar överför inte sin flyktingsstatus till sina barn som vore det arvsynd.

Men så är det för palestinierna.

Varför?

Varför ställer sig ingen tidning frågan hur det kunde bli så här till att börja med?

Hur vi kan ha ett rättsystem som över huvud taget kommer fram till domen att det ska vara straffrabatt på att attackera synagogor?

Det kan ha litet med att göra att rättspositivismen är unikt svensk. Utvecklad här i Sverige och bara exporterad till länder som Tyskland, Italien, Österrike och Japan. Och det bara under den tiden som vi svenskar gärna tiger om.

De andra länderna har sedan länge övergett vårt rättssystem men inte vi. Varför?

Vill du veta mer om det här föreslår jag att du lyssnar på DEKONSTRUKTIV KRITIK 9.1 med Henrik Sundström. Där går vi igenom den historien i större detalj.

Visst är det så att jag är jävig när det kommer till antisemitism eftersom jag är jude. Ett visst egenintresse finns alltså och det tänker jag inte dölja. Det gav mig en fördel att upptäcka deras speciella plats i det kollektiva undermedvetna jämfört med dig som saknar den specifika erfarenheten. Inte för att jag tror att du inte kan förstå något så enkelt som antisemitism, eller sexism, eller rasism. Det är klart du kan.  

Men mitt intresse för just romer och judar har mer professionella skäl än så numera. Som kanariefåglar i gruvan. För när ett folk eller en kultur får för sig att judar eller romer är problemet brukar det inte bara sluta med att det folket dödar alla judar och romer de kommer åt. De brukar också förgöra sig själva i processen.

Detsamma gäller för övrigt homosexuella. De rättigheter vi tar för självklara för våra egna söner och döttrar, vänner och bekanta tycker vi tydligen att homosexuella i den muslimska världen ska avstå tills deras landsmän nått en större andlig mognad? Bara att se det så – som en mognadsfråga – är så oerhört arrogant, nedlåtande och ja, rasistiskt att jag storknar.

Det har hänt förr. Det kommer att hända igen. För var är annars alla demonstrationer? Vi svenskar som är så goda och så rättvisa, och så ofta vi kan pekar på andras brister och tillkortakommanden, och gärna demonstrerar för behjärtansvärda saker som för Palestina, eller mot Israel och USA. Men det händer i vårt eget land och adresseras knappt.

Det första Margot Wallström gjorde när hon tillträdde 2014 var att erkänna Palestina. Det var den socialdemokratiska regeringens första beslut. Hela regeringen stod bakom.

Bara det att enligt folkrätten måste en stat ha ett väl avgränsat territorium och fastslagna gränser för att kunna erkännas.

Det har inte palestinierna. De gränserna brukar flyttas beroende på hur mycket territorium Israel ockuperar. Det är bara att titta på deras stadgar. För varje ny skepnad anpassas kraven till att omfatta just det territorium Israel har. Hade Israel flyttat till Antarktis hade Palestinska myndigheten krävt att det blev Palestina och påstått sig ha tusenårig historia på platsen.

Det första vår regering gjorde var alltså att bryta mot folkrätten. För varje brott mot den urholkas den. Socialdemokraterna och miljöpartiet är alltså folkförbrytare. Inte värsta sortens men border det inte nämnts i rapporteringen?

Från Public Service var det tyst om det. Kanske vet de inte detta? I så fall är det tillbaka till okunskap och inkompetens. Samt då arrogansen att uttala sig i en fråga man tydligen inte är särskilt insatt i. 

Men ingen verkar bry sig.

Var är de ledande feministernas protester mot den senaste gängvåldtäkten? Är de för upptagna med Svenska akademien? Eller är det menscertifiering numera?

Var är marschen mot Public service för att protestera mot att det ska bli skattefinansierat?

I SVTs Opinion live “debatteras” Public service skattefinansiering den 22:a november. Hela programmet utlovar Belinda ska debattera denna fråga.

Bara det att Opinion live inte är ett debattprogram. Det är ett teveformat särskilt framtaget för att debatt inte ska kunna äga rum.

För det första för att debatt är något man har innan ett beslut ska fattas. För att komma fram till rätt beslut. Men beslutet om att skattefinansiera Public service är ju redan fattat? Du kan ju inte ha en debatt om något som redan är beslutat. Då är det mer som ett “ventilera dina känslor för du blev traumatiserad när farbror staten begick ett politiskt övergrepp på dina rättigheter”-program.

För det andra så måste en debatt ha en väl avgränsad frågeställning. Helst en frågeställning bara. Opinion live har aldrig en klart avgränsad frågeställning. Oftast är det bara ett löst konstaterande som för någrta veckor sedan när det var “Slaget om Mansrollen”.

Det går alltså inte att komma fram till några slutsatser i Opinion lives “debatter”. Och det är inte heller meningen. För de sysslar inte med debatt. De sysslar med hjärntvätt. Som du tvingas betala för med egna medel. Med hot om våld.

“Kan du peka på var i din demokrati den elaka Jan Helin rörde vid dig på ett mycket obehagligt sätt?”

Inget av det här hade varit svårt att åtgärda. Det är ju inte som att vi inte har internet. Man kan googla fram debattregler, mycket utförliga sådana, från både Cambridge och Oxford. Finns på nätet alltså från de äldsta institutionerna som sysslar med debatt i världen.

Jag har påpekat det för debattredaktionen vid ett tillfälle. De har inte gjort något åt saken.

Skälet till att jag inte vill diskutera om man kan skämta om allt är att allt just nu är ett skämt och då finns det ingen anledning för en komiker att jobba.

Vi har ingen riktig yttrandefrihet, knappt någon äganderätt, ingen oskuldspresumption, skottpengar på judar och muslimska brödraskapet har infiltrerat halva vänstern. Andra halvan är antagligen infiltrerad av andra sorters islamister. Lägger du ihop det ser det inte bra ut.

Dessutom kommer inget att förändras. För mer än trettio procent av befolkningen är beroende av den offentliga sektorn för att kunna överleva. I form av lön eller bidrag. Säkert fler om du räknar in hushåll där bara ena parten får sin försörjning därifrån.

De kommer inte rösta emot sina egna intressen. Jag kan inte heller begära det av dem. Att någon skulle rösta emot sina egna intressen är irrationellt.

Den delen av kroppen kommer aldrig rösta för frivillig amputation vilket innebär att rötan har utvecklats till kallbrand och spritt sig till hjärtat.

Vi var knappt en demokrati till att börja med men nu är vi det inte ens på pappret. Och ingen verkar bry sig. Så jag tappade humöret och började skrika.

Vilket jag inte borde gjort. Jag ber återigen om ursäkt för det. Jag förstår att det både är ny information och en smula mycket att ta in på en och samma gång. Det hade som sagt varit lättare om vi hade yttrandefrihet. Och att människor förstod varför det är så bra. Och om vi inte hade Public Service, och människor förstod varför det är så dåligt.

Dessvärre är det tvärtom. Varför patienten inte längre reagerar på tilltal. Den är hjärndöd.

 

Kap 31 ”Att Skala En Lök”

Upproret 1936 till 1939 kallas för ”den arabiska generalstrejken”. Men utöver en faktisk strejk som stängde affärer, fabriker och vägar arrangerade araberna också attacker mot judar och den engelska administrationen.

Peelkommissionen var en kunglig kommission ledd av Lord William Robert Wellesley Peel. Om du föreställer dig en man i smala randiga byxor, hög hatt och vaxad mustasch är du mitt i prick.

Efteråt konstaterar kommissionen att den judiska invandringen till landet är det som har skapat det nya välståndet och tillströmningen av muslimer men istället för att leda till ett gladare mer harmoniskt område har det motsatta hänt.

Den politiska situationen hade blivit alltmer instabil och det såg inte ut som att det skulle gå att lösa.

Peelkommissionens slutsats sammanfattades i ett dokument från Nationernas förbund.

 ”En okuvlig konflikt har uppstått mellan två nationella samfund inom de smala gränserna av ett litet land. Där finns ingen gemensam grund att stå på. Deras nationella aspirationer är inkompatibla. Araberna önskar återuppliva traditionerna från den Arabiska guldåldern. Judarna önskar få visa vad de kan åstadkomma när de återbördas till det land där det judiska folket föddes. Inget av de två nationalidéerna kan kombineras i en enda stat.” 

Visst kan man se situationen i Israel-Palestina som en fastighetsaffär där båda parter har fel. Men så är det i de flesta misslyckade fastighetsaffärer. Domstolens uppgift är att bedöma vem som har minst fel. Eller mest rätt?

Haj Amin al-Husseinis vittnesmål inför Peelkommissionen är talande. Han påstår att den palestinska befolkningen vräktes från sitt land av judarna.

En av de namn han anger är Sursock. Men Sursock är en rik landägare i Beirut. En arab.

På frågan om det land som judarna hade var stulet från araber svarar al Husseini att landet hade ”införskaffats”.

”hur har det införskaffats?” frågar kommissionen. ”Smärtsamt”, genom vräkning? ”Nej”. Landet judarna bodde på hade sålts till dem.

När al Husseini och de andra klanledarna insåg vilka affärer man kunde göra på judarnas behov av land utvecklade de en affärsmodell för att tillgodose efterfrågan. De hotade de mindre landägare, palestinska araber, med anklagelser om landsförräderi om de sålde till judar. Inte nog med det. De skulle dessutom hamna i helvetet som dåliga muslimer.

Sen erbjöd de sig själva att köpa marken, buntade ihop med alla andra mindre markägares andelar, och sålde den till judarna för mycket mer. Nu när de hade fått judarnas pengar ville de också ha landet.

Det är kommissionens egna slutsatser efter att ha hört båda sidor. Vilket får till konsekvens att Muslimska rådet upplöses och förklaras olagligt. Likaså Arabiska högre utskottet.  

En arresteringsorder utfärdades för upprorsledarna.

Men Amin al-Husseini lyckades komma undan i sista stund igen. Först till Klippmoskéns helgedom som skyddade honom från utlämning.

Inifrån den sägs han ha lett upproret i ytterligare tre månader. Men en natt firar han sig ner för klippans vägg och smiter ut ur Jerusalem. Jerusalem är byggt på en kulle. I ett landskap av kullar. Kullar som dessutom är höga och branta som berg. Perspektiven lurar dig, både när du är nere på marken och när du står uppe på någon av kullarna, till att tro att det bara är små förhöjningar i landskapet. Men Jerusalems kullar är berg. Där nere i dalgångarna går det knappt att skönja människor från toppen. Al Husseini kunde obemärkt smyga över den torra jorden. Färden gick norrut till Libanon.

Där startar han upp Muslimska rådet igen och gör sig själv till ordförande. I två år fortsätter revolten från Libanon men den går allt sämre.

Husseini övervakas av fransmännen under tiden i Libanon. De har intressen där. Till en början tolererar de hans verksamhet efter devisen att min fiendes fiende kan irritera mina vänner också, men efterhand tröttnar även fransoserna.

Själv blir al-Husseini alltmer paranoid. Han avrättar nu inte längre bara allierade i andra klaner utan även medlemmar av sin egen familj.

Han utlyser prispengar på motståndare, fredsmäklare, ”förrädare” och judar. 100 palestinska pund för fredsaktivister, 25 för palestinier som jobbade med eller anställde judar och endast tio pund för judar. Deras liv kunde i muftins ögon inte berättiga ett högre pris.

Revolten är framgångsrik på ett sätt. Den leder till att britterna lovar att begränsa judisk invandring till Palestina. De vågar inte annat.  

Muftins inflytande är stort i arabvärlden. I det världskrig som nu står för dörren vill de inte ha araberna emot sig. Judarnas stöd har de ändå men arabernas är långt ifrån säkert och Muftins revolution har delvis finansierats med pengar från Mussolinis Italien.

Nio miljoner judar är kvar i Europa 1939. De är redan inlåsta i ghetton. De är inte välkomna i sina hemländer. Nu har de inte längre någonstans att ta vägen.

Al-Husseini inledde kontakten med Adolf Hitler redan vid tillträdelsen 1933. Han skickade sina varmaste gratulationer till det nya jobbet som rikskansler.  

Kontaktförsöken fortsatte. Muftin hoppades framför allt att Hitler inte skulle skicka sina judar till Palestina. al-Husseini ansåg sig ha samma problem som Hitler. Die verdammte Juden!  

Hitler undvek att svara. Han ville inte riskera att uppröra England. Antagligen tyckte han inte heller att han och muftin hade samma intressen. Hitler hade gärna skickat sina judar någon annanstans. Varför inte Palestina?  

Den Slutgiltiga Lösningen som skulle bli Förintelsen var ännu inte ett faktum. Även om Europas judar länge hade varit rättslösa och inskuffade i ghetton.

Efter att upproret i Palestina hade kvästs 1939 reste Amin al-Husseini till Irak. Andra världskriget hade just brutit ut.

Det nyligen grundade kungadömet hälsade honom som den arabiska nationalismens främste hjälte. Arvtagare till kung Faisals nybildade stat.

I Irak gjorde al-Husseini det han alltid gjort. Det han var bäst på. Han uppviglade mot England och ledde pogromer mot Iraks judar.

Churchill själv lät utfärda en order om att lönnmörda al-Husseini, men brittiska underrättelsetjänsten vågade inte agera. De ansåg att al-Husseini var för populär och att ett mord på honom kunde få araberna att välja axelmakterna. Till slut blev de amerikanska judarnas stöd viktigare för England. De behövde USA för att överleva mer än de behövde araberna.

England tog sin hand från al-Husseini och utfärdade en order om att han skulle arresteras. Som vanligt är det i sådana här ögonblick som al-Husseini verkligen skiner. Han flyr igen.

Men inte utan att han hann inleda en pogrom mot Bagdads judar som skulle pågå i dagar om inte veckor och där mer än 200 dödades. Hem, butiker och skolor plundrades och brändes ner.

Först flydde han till Italien och träffade Mussolini och sen vidare till Tyskland för att träffa Adolf själv.

I ett telegram från Heinrich Himmler till Al-Husseini kan du läsa

”Stortysklands Nationalsocialistiska rörelse har sedan ert tillkännagivande av er kamp skrivit in på er/vår fana mot världsjudenheten. Ni har därför redan alltid, med särskild sympati av de frihetsälskande arabernas kamp, framförallt i Palestina, förföljt de judiska inkräktarna .

Erkännandet av denna fiende och den gemensamma kampen mot den(fienden) bildar den fasta bas den naturliga förbundenheten /allians mellan det Nationalsocialistiska Stortyskland och de frihetsälskande muhammedanerna i hela världen. I den meningen överlämnar/överför jag åt er – på årsdagen av Balfourdeklarationen – mina hjärtligaste hälsningar och önskar för det lyckosamma genomförandet av er kamp till den säkra slutsegern.

Reichsführer-W. Gez. Heinrich Himmler”

Muftin blev Tredje rikets radioröst i den arabisktalande världen.

Hans huvudsakliga arbete bestod i att göra propaganda gentemot arabvärlden, via radio och text, för att uppmana till uppror mot britter eller franska kolonialherrar. Det finns en anledning till att Mein Kampf och Zions Vises protokoll ännu idag är bästsäljare i boklådor från Alexandria till Konstantinopel.

Utöver propaganda hjälpte han tredje riket med råd och tips om Förintelsen. Som han självklart hyllade.

Han hjälpte till att rekrytera muslimer till SS och grundade en bosnisk SS-division. Tränad för att påbörja Förintelsen i Palestina så fort Rommel vann mot Montgomery i Nordafrika. Vilket Rommel som tur är inte gjorde.

”Juden är Islams fiende. Det är han som dödade profeten Mohammed! Det är nödvändigt att Araberna som helhet och Muslimerna i synnerhet driver ut judarna från Arabländerna. Det är den bästa lösningen. Det är samma lösning som användes av profeten Mohammed för 1300 år sedan. Versailleavtalet var katastrofalt för Tyskland och araberna. Men Tyskland vet hur man blir av med Judarna. Det som förenar oss med Tyskarna… är att Tyskarna aldrig skadat muslimerna, och att de slåss mot vår gemensamma fiende – Judarna. Men framför allt, de har äntligen löst Judeproblemet för gott. Tiden arbetar mot judarna, även om de allierade hjälper dem.”

Efter kriget blev han tillfångatagen av fransmännen. Engelsmännen ville ha honom utlämnad för upplopp och Rumänien för krigsbrott. Han hade skrivit och vädjat till ockuperade länders ledare för att de skulle förhindra att deras judar flydde till Palestina. I de fall som uppmärksammades mest handlade det om tusentals barn som muftin hellre skickade till gaskamrarna än till Palestina. 

Muftin var så pådrivande och framträdande att Raul Hillberg som skrivit standardverket om förintelsen med titeln ”Förintelsen av den europeiska judenheten” noterade att när Judarna efter kriget diskuterade om någon person eller organisation borde ställas inför rätta inte föreslog ”en enda specifik individ eller typ av person”, utom en – Mufti Amin al-Husseini.

(Hilberg 1961, pp. 691)

Men han lyckades givetvis fly igen. Till Egypten där han hälsades som en hjälte av både Kungen och muslimska brödraskapets grundare Hassan al Banna. Här fortsatte han som vanligt vilket nu bestod i att mana kung Farouk (?) att skicka sina arméer till Palestina för att återta landet. Israel fanns ännu inte. Men det hindrade inte muftin.

Det var i samband med förberedelserna för det kriget som han träffade en ung och hungrig Yassir Arafat.

Kap 32 Arafats uppgång, Muftins fall

”Det palestinska folket finns inte. Skapelsen av en Palestinsk stat är bara ett medel för att fortsätta kampen mot Israel och för vår Arabiska enighet. Det är ingen skillnad på Jordanier, Palestinier, Syrier och Libaneser. Det är bara av politiska och taktiska skäl som vi idag talar om ett distinkt Palestinskt folks existens… …Oavsett, samma ögonblick som vi återtar vår rätt till hela Palestina kommer vi inte vänta en minut med att förena Palestina och Jordanien”

Zahir Muhsein, ledare för as-saiqa falangen inom PLO till holländska ”Dagblad de Verdieping Trouw”, Maart 31, 1977

Det finns inga bevis för att Yassir Arafat ska ha varit nazist. Annat än att han jobbade för en person som alltså varit nazist. En person som dessutom försökte kombinera den nazististiska ideologin med det Muslimska Brödraskapets variant av islamism. Även om Arafat fostrades i den rörelsen behöver inte det betyda att han var nazist.

Antisemitismen är dock inte exklusiv för nazister.

Även om han inte föddes i Palestina flyttade han dit i några år efter sin mors död. Arafat var tonåring och hans far kände att han inte kunde ta hand om barnen. Arafat fick bo med sin morbror. Efteråt återvände han till fadern i Kairo där han 1947 skrev in sig på universitet. 

Tanken var väl att han skulle bli ingenjör men redan under studenttiden blev politiken det han ägnade sina dagar åt. Han ställde upp i val till studentorganisationen på universitetet och senare till palestinska studentförbundet.

De träffades genom Muslimska Brödraskapet. Den organisation som hade välkomnat al-Husseini som en hjälte. Även om Arafat senare i livet förnekade medlemskap lockades han i sin ungdom av Ikhwan. Idén om att muslimska bröder förenas genom sina band till den centralarabiska sekten Wahabi.

Förnekandet av medlemskap är i sig inget konstigt eftersom Muslimska brödraskapets yttersta mål är att ersätta den stat den lever i med en islamistisk sådan vilket i sin tur brukar dra till sig infiltratörer från diverse säkerhetstjänster och andra typer av myndigheter.

Omstörtande verksamhet är aldrig populärt bland de som kan komma att störtas. Av förklarliga skäl.

Oavsett om han var medlem eller inte verkar han fått stöd av rörelsen när han valdes till studentordförande vid King Fouad university. Eftersom islamismen gick hand i hand med idén om pan-arabismen lämnade han universitetet när kriget bröt ut 1948.

Vissa källor säger att han smugglade vapen åt Muftins palestinska armé. Andra att han och de andra idealistiska studenterna skickades tillbaka av egyptisk militär för att deras brist på träning gjorde dem till en fara, framför allt för sig själva. Att Arafat jobbade för Muftin är dock klart.

Förlusten -48 skadade al-Husseini vars anseende och inflytande dittills varit oantastligt men nu var vidöppet för attacker. Efter kriget minskade hans inflytande hastigt och han gled ut i glömskan.

Saudiern Mish’al Al-Sudairy anklagar Amin al-Husseini för att genom sitt försök att kombinera Nazismen med Muslimska brödraskapets ideologi ha ådragit sig supermakternas ilska och att det var just hans försök att återuppliva nazismen i muslimsk form som gjorde att både Sovjetunionen och USA erkände Israel i FN 1947. (Al-Sharq Al-Awsat (London), May 21. 2017)

Det som till synes var slutet för Amin al-Husseinis karriär var början på Arafats. Tillbaka vid universitetet valdes Arafat till ledare för Palestinska studentförbundet 1952 och verkade i den rollen fram till 1956 då han tog examen. I och med det tar han också värvning i armén. 

Samma år som Suezkrisen.

Egyptens nye president hette Gamal Abdel Nasser och han var Pan-arabismens hopp efter förlusten -48. Dessutom var han snygg på samma sätt som den tidens manliga filmstjärnor. En kraftig käke och en vaken, skälmsk blick under sitt bakåtslickade korpsvarta hår.

1956 nationaliserar Nasser Suezkanalen. Huruvida det är stöld eller inte kan debatteras i det oändliga.

Kanalen går genom Egypten, och borde således tillhöra Egypten kan man tycka, men som gammal kolonial konstruktion ägdes den av Franska och Brittiska intressen och utgjorde Europas livlina till Asien.

Den försäkring som Balfourdeklarationen hade utgjort mot just denna händelse trädde därmed i kraft. 

Uppgörelsen bestod i att Israel skulle anfalla Egypten åt England och Frankrike som sedan kunde gå in under förevändningen att de bara ville bevara freden. I och med att Nasser också blockerar den sydligaste Israeliska hamnen Eilat ger han Israel både en anledning och en ursäkt att gå till anfall.

Trots att Israel vinner på bara fem dagar, och att både engelska och franska styrkor snart låtsas komma in för att lösa krisen under FN-flagg, ser araberna fortfarande 1956 som en arabisk seger.

Oklart varför? För de förlorade på alla fronter.

Efter kriget flyttar Arafat till Kuwait. Gulfstaterna blir en hub för den palestinska diasporan från framför allt Gaza som Israel ockuperade i Suezkrisen. Här grundar Arafat al-Fatah.

Liksom namnet Arafat är Fatah en ordlek. Det är egentligen förkortningen för arabiskans ḥarakat al-taḥrīr al-waṭanī al-Filasṭīnī – Palestinas Nationella Befrielserörelse – fast bakvänt – Fatah – som på arabiska betyder erövring.

Han tar sig också krigarnamnet Abu Ammar. Något som avslöjar en viss koppling till den islamistiska tanken eftersom Abu Ammar var den förste martyr som enligt Arafat själv blev symbolen för fullständig hängivelse till sin tro. Ammar torterades till döds för att han vägrade ge upp sin tro. (Joshua Muravchik, “Making David Into Goliath”)

Arafat var inte ensam om att starta guerilla-armé. Antalet palestinska terrororganisationer vid den här tiden liknas bäst vid scenen ut Monty Pythons ”Life of Brian” när huvudpersonen vill bli medlem i Judeens Folkfront bara för att bli upplyst om att de han kontaktar är Folkfronten för ett fritt Judéen.

PFLP, PDFLP, ALF och så vidare. De flesta var inte heller vare sig islamistiska eller särskilt palestinska. Några var marxistiska, andra sekulära, och alla försökte de samsas inom det som kallades PLO – Palestinska Befrielse Organisationen.

Fatahs syfte var inte heller ett grundande av ett fritt Palestina utan som de skriver i sina stadgar är de ute efter att ena Arabvärlden. De trodde inte som resten av araberna att de skulle enas mot Israel utan att det tvärtom skulle vara befrielsen av Palestina som enade arabvärlden.

Arabernas förlust i sex-dagarskriget förändrade allt. PLO hade grundats av Arabförbundet på deras första toppmöte 1964. Målet var att fostra ett palestinskt nationalmedvetande och befria Palestina. Metoden som ska användas för detta ädla syfte skrevs ut i dokumentet som ”väpnad kamp”.

Efter kriget ansågs PLO skadat arabernas intressen. Löften om att ”ingen jude skulle vara vid liv” när de var klara hade inte framställt Palestiniernas sak som den mest behjärtansvärda världen kunde tänka sig.

Arafats förtroende för att arabstaterna skulle tillvarata palestiniernas intressen, eller hans, framför sina egna hade knakat redan tidigare. PLO kunde varit över redan där. Istället bestämde sig Fatah för att ta över organisationen.

Redan 1962 hade Arafat och andra palestinska ledare varit på studiebesök i Algeriet. Algeriets frihetskamp från Frankrike erbjöd en alternativ modell till Arabförbundets. Själva kärnan i Algeriets framgång var att kampen hade vunnits i den politiska arenan. Inte på slagfältet.

Segern i det långa politiska kriget skulle komma tolv långa år senare. När Arafat träffar Palme framför den samlade världspressen i samma stad. Vår berättelses epicentrum.

Rådet Arafat fick av Boumediennes kommunikationsminister var att han skulle göra fienden större än bara Israel enligt Muravchik. Den nya fienden skulle vara Israel och Världsimperialismen.

Israel skulle utmålas som en imperialistisk koloni istället för ett av flera folks rättmätiga krav på området. Det är inte utan att man anar Rysslands hand i bakgrunden när den palestinska befrielsekampen plötsligt ska liknas vid andra frihetskamper som den för Vietnam.

Det kan låta rimligt men det är helt olika krig. Vietnam var dels en frihetskamp från kolonialism. Men det var också ett inbördeskrig mellan vietnameser. Väsensskilt från konflikten mellan judarna och Araberna som är mellan olika folk och pågått i årtusenden. 

Algeriet blev avgörande för den palestinska befrielsekampen. Det var i Algier som Fatah öppnade sitt första utlandskontor och det var genom Boumedienne som Arafat fick tillgång till kommunistiska revolutionära rörelser i resten av världen. Söder om Algeriet i Afrika fanns det gott om kommunistiska guerillor och vänskapen öppnade också till kontakter med det kommunistiska Kina och Kuba.

Även om Arafat nu lierade sig med terrorrörelser i Asien, Latin-Amerika och Afrika övergav han aldrig sina kontakter med den islamistiska världen. Pengar, vapen och träning började nu komma även från Kina och Kuba utöver det stöd Fatah redan fick från Saudiska kungahuset.

När till sist även Nasser gav PLOs nya image sin välsignelse kunde Sovjetunionen erkänna PLO. I och med det förenades den arabiska världen med den revolutionära vänstern.

För Arafats Fatah var detta en enorm seger. För det var inte bara pengar, vapen och träning som Sovjetunionens beskydd innebar. Det innebar också politiskt beskydd och tillgång till Rysslands enorma propagandamaskin.

Detta föranledde PLO att öppet skriva om sina stadgar. De deklarerade nu att deras mål var en demokratisk stat där judar och palestinier levde sida vid sida. Bara det att läser man det finstilta står det att de judar som får bo kvar är de som bott där i tusentals år. Och då under en ”Arabisk stat”.

De europeiska judarna som hade invandrat från Balfourdeklarationen 1917 och framåt skulle fortfarande ”likvideras”. (Gowers and Walker Arafat p. 86) 

Så man kan ha en viss förståelse för att de flesta Israeler inte hoppade på möjligheten som ett seriöst erbjudande. Särskilt inte som inget arabland var demokratiskt.

Något de fortfarande inte är. Det ska dessutom tilläggas att i arabiska betyder inte demokrati att staten är sekulär. Alla arabländer hävdar att Islam är statsreligion. Bara det att de islamistiska diktatorer som styr länderna runt Israel just nu är lite mindre islamistiska än oppositionen.

Med tanke på att PLO dessutom hyllade kommunistdiktaturen Kina, kommunistdiktaturen Kuba, kommunistdiktaturen Ryssland som sina demokratiska förebilder kan man undra vad de har för syn på demokrati? Med tanke på att dessa länder inte var, eller är, demokratiska.

När PLO anklagades för att ha övergett Pan-arabismen för snäv nationalism blev svaret att de såg ett fritt Palestina som grunden för en arabisk federation. (Gresh The PLO s. 43)

Och fortfarande inget erkännande av Israel.

 1968 års PLO var, fanfarerna till trots, inte särskilt annorlunda från 1964 års PLO. Den avgörande skillnaden att det nu var Yassir Arafats Fatah som kontrollerade organisationen.

Trots detta lyckades Arafat, med Algeriets hjälp, liera sig med den europeiska extrema vänstern. Att Nasser hade flera gamla nazister anställda som propagandister, eller att al-Husseini fortfarande försökte representera den palestinska saken, verkade inte längre påverka den europeiska vänsterns moraliska beräkningar.

Eftersom Israel efter sexdagarskriget inte längre såg ut att vara den svagare parten i konflikten. 

Kriget hade börjat efter att palestinsk guerilla i åratal genomfört terrorräder inne i Israel från sina läger i Jordanien, Libanon och Syrien. Värdländerna hjälpte dessutom gärna till. Syrien hade under våren regelbundet bombarderat Israeliska byar från sina positioner i Golanhöjderna.  

När Israel svarade med att skjuta ner syriska stridsflygplan drogs Egypten in i konflikten.

Eftersom Nasser gjorde anspråk på att företräda idén om Pan-arabismen kunde han inte visa sig svag och beordrade FN-trupperna som bevakade freden på Sinaihalvön, det landområde som skiljer Israel från Egypten, att lämna området. Samtidigt mobiliserade han sina trupper.

Av någon anledning uppfattade Israel det som ett direkt hot? Och anföll. Araberna skulle attackera på morgonen. Deras flygfält och flygplan bombades sönder under natten.

Sex dagar senare hade judar världen över rörts av bilder på Israeliska trupper vid Klagomuren. För araberna var kriget en katastrof.

I Egypten ledde det till Gamel Abdel Nassers avgång. Det markerade också slutet på den Pan-arabism som trodde sig kunna enas mot Israel. Och födelsen för den Pan-arabism, islamism och socialism som trodde sig kunna ena hela världen när Israel inte längre fanns.

Kap 33 ”Vår bästa tid är nu!”

Efter 67 förändrades dynamiken i konflikten. Från storskaliga krig vände sig nu araberna till de två vapen de hade kvar – terror och olja.

Västbanken, som fram till dess varit ockuperat av Jordanien, och Gaza, som fram till dess varit ockuperat av Egypten var nu i Israeliska händer. Eftersom PLO nu var en befrielserörelse som vilken som helst i tredje världen som kämpade mot imperialistiskt förtryck borde den alltså nu befria dessa områden genom guerillakrigföring.

 Dessvärre är Västbanken och Gaza inte så stort. Muravchik gör dessutom den korrekta iakttagelsen att till skillnad från koloniala arméer var den Israeliska armén extremt motiverad. Det här var inte människor som slogs för sin lön eller att stiga i graderna. De slogs för sin överlevnad. 

De araber som bodde på Västbanken var dessutom inte helt övertygade om att de föredrog PLO framför Israelerna. Helst hade de nog sett att de åter härskades av det Jordanska kungahuset som de hade varit innan kriget. Det är mycket svårt, för att inte säga helt omöjligt, att bedriva guerillakrigföring i större skala utan aktivt stöd från civilbefolkningen.

Då är du snarare att betrakta som inget mer än ett beväpnat gäng brottslingar. Metoden är också förvillande lik brottslingars eftersom det inte fanns mycket annat för PLOs förband att göra än att smyga in i Israel och döda civila.

Arabvärlden då, liksom ännu idag, hyllas fortfarande pogromerna mot judarna i Palestina på 20- och 30-talet. Att det var civila, kvinnor, gamla och barn är en del av charmen med berättelserna.

Det var slaget vid Karameh 1968 som gav Arafat det anseende som krävdes för att ta över PLO. Arafat hade bestämt att Fatahs högkvarter skulle förläggas till den jordanska staden Karameh. Vilket också gjorde staden till en måltavla för den israeliska militären som fått i uppdrag att hämnas en attack mot en skolbuss med barn som dödat två och skadat 28 den artonde mars samma år.

I vanlig ordning släppte den israeliska militären ned flygblad över staden innan anfallet för att varna civilbefolkningen men motståndet de mötte var ändå ovanligt hårt. PLO försvarades nämligen av reguljära trupper ur den Jordanska armén. Innan han flydde sågs han dela ut vapen till sina krigare.

Alla sidor har i efterhand hävdat att de var segrare i slaget. Ska vi tro israelerna förlorade de bara 28 av sina egna och 90 sårades medan de säger sig ha dödat 100 jordanska soldater och sårat 90 samt dödat 170 terrorister och tillfångatagit 200.

Jordanierna å sin sida påstår att de dödade 200 Israeler och själva bara förlorade tjugo man. Vars manlighet så här i efterhand inte kan ifrågasättas eftersom de är martyrer. PLO påstår sig ha dödat 500 israeliska soldater.

Arafat kan inte varit helt missnöjd ändå eftersom han lyckades fly. Arabiska medier förargade jordanierna när deras insats knappt nämndes medan Fatah och Arafat höjdes till skyarna. 1968 dödades 177 israeler i terrorattentat och över 700 skadades. 681 palestinier dödades i hämndaktioner.

Det gav Arafat den stjärnglans som gjorde att Arabförbundet lät Fatah ta över PLO.

När Israel anpassade sig till en punkt där sådana attacker var nästan omöjliga gick PLO över till att attackera Israeler, och judar, utanför Israel istället. PLO uppfann inte flygplanskapningar. De uppfanns av amerikaner. Men PLO gjorde dem till sina vilket för PLOs del betyder blodiga.

Allt började med att ett PFLP kommando på tre personer kapade ett el-al-plan på väg från Rom till Tel-Aviv och tvingade det att landa i just den stad som är vår berättelses centrum – Algier.

Icke-judiska passagerare släpps omedelbart men judarna släpps bara i utbyte mot gisslan i Israeliska fängelser. Till en början vägrar Israel att förhandla men efter hand tvingas de ge med sig. De Israeliska medborgarna hålls kvar i Algeriet som ”krigsfångar” vilket innebär att Algeriets regering samarbetade aktivt med palestinierna.

Det inledde en våg av flygplanskapningar. Fem månader senare attackerar PFLP ett el-al plan precis som det ska lyfta i Aten. De skjuter mot flygplanskroppen med maskingevär och kastar brandbomber mot motorerna. En död och flera skadade.

I augusti 1969 kapades ett plan och flögs till Damaskus där det sprängdes framför tevekamerorna. Leila Khaled, som i svenska tidningar därefter kom att kallas ”kaparflickan”, var en av terroristerna. Eftersom hon var en hon och gillade att posera med en Kalashnikov för medierna blev hon snabbt en mindre stjärna inom den tidens vänster. Så sent som i mars 2006 sände SVT en ”dokumentär” om Leila Khaled som inte kan betraktas som något annat än en ren hyllningsfilm.

I just det fallet har jag större förståelse för filmaren, Lina Makboul, vars Palestinska ursprung ursäktar ett visst bias än jag har för SVT som väljer att visa den.

Brigaden Leila Khaled ledde kallade sig själva för ”Che Guevara-brigaden” och när de landade i Damaskus släpptes icke-judiska passagerare direkt. Det tog månader innan Israel fick tillbaka sina medborgare och först efter att Syrien fått tillbaka 13 av sina. Vilket visar att de till fullo stödde kapningen av civila flygplan. Oavsett vilket land som ägde dem. Det här planet var inte El-al’s.

Bara tio dagar senare kastas granater mot El-al’s kontor i Bryssel och Israeliska ambassaderna i Haag och Bonn. När PFLP tar på sig dådet visar de bilder på de fyra tretton- till sextonåriga killar som gjort det och kallar dem för ”Tigerungarna”.  

Användandet av barnsoldater är ungefär lika charmigt som att skryta med sin nazism, men det verkar helt undgå den palestinska befrielserörelsen. 

De drog sig inte heller för att döda andra länders medborgare i attackerna. I en attack mot El-Als kontor i Aten – även denna med handgranater – skadades fjorton. Ingen av dem Israeler, ingen av dem judar. En av dem, en två-åring, avled några dagar senare av sina skador.

De två män som hade genomfört dådet fritogs lätt med ytterligare en kapning. Det räckte med att kapa ett grekiskt flygplan på väg till Aten för att inte bara få dem, utan även de palestinska terrorister som dömdes för den tidigare attacken mot ett El-Al-plan där en miste livet, frigivna.

Den sjätte september 1970 kapar PFLP fyra plan på samma gång. Ett av dem är ett El-Al-plan och eftersom El-Al vid det här laget har viss erfarenhet lyckas kaparna övermannas av säkerhetspersonal ombord. En av dem är Leila Khaled. 

Planet har lyckats nödlanda i London och piloterna får omedelbart order om att flyga hem. Israelerna vill förhöra Khaled omedelbart och vill under inga omständigheter släppa henne till engelsmännen. England vägrar planet tillstånd att lyfta förrän de har Khaled i tryggt förvar.

De andra tre planen är ett amerikanskt TransWorld Airlines Frankfurt, Pan-Am (också amerikanskt) från Amsterdam, och ett Swissair från Zürich. Två flygs till Jordanien. En avlägsen flygbana mitt i den jordanska öknen som kontrolleras av Arafats PLO.

Det tredje planet flyger till Kairo. Och bara några dagar senare kapas ytterligare ett plan och flygs till den flygbana i öknen dit de första två landat. Kravet för detta plan är frigivningen av Leila Khaled.

Den tolfte september sprängs alla tre plan i luften. Sedan sexdagarskriget har PLO blivit en stat i staten i Jordanien. Till skillnad från Libanon, Syrien och Egypten som har behållit sina palestinier i flyktingläger och låtit flyktingstatusen gå i arv från generation till generation – något som är unikt för just den palestinska flyktingstatusen och inte gäller något annat folks flyktingar i världen där du oftast blir medborgare i det land du föds i. Men kung Hussein har, till hans heder, låtit en del av flyktingarna från kriget bli medborgare och palestinska araber utgör nu två tredjedelar av Jordaniens befolkning.

Efter slaget vid Karameh 1968 strömmade det dessutom till nya rekryter och PLO etablerade träningsläger för vad som såg ut att bli början på en egen reguljär armé. Med självförtroende från äran som östs över dem efter Karameh började de mer och mer uppträda som att det var de som styrde Jordanien.  

Två mordförsök som kungen misstänkte PLO för bara senaste månaden bidrog inte till grannsämjan.

Kung Hussein hade fram till den tolfte september varit för rädd, både för PLOs styrka och för Arabstaternas fördömanden, för att våga sätta emot men sprängningen av de tre planen på Jordansk mark blev ståt som bröt kamelens rygg. Om du ursäktar vitsen.

Den sextonde september förklarade Kung Hussein undantagstillstånd och det blev inledningen på vad som i arabisk historieskrivning kallas för Aylul al-Aswad, Svarta september.  

PLOs terrorism hade utlöst ett arabiskt inbördeskrig. Syrien skickade in sin militär till stöd för PLO. Israel ställde sin armé till kung Husseins förfogande. Till allas förvåning verkade kung Hussein inte behöva någon hjälp. De nya rekryterna som PLO tränat höll inte måttet.

Tusentals palestinier dog och minst 600 syrier. PLO slängdes ut ur Jordanien och Arafat flydde till Libanon där han snart var i full fart med att störta regeringen i det landet och dirigera terrorattacker mot Israel.

I september 1972 dödade en terrorgrupp med det rätt fantasilösa, men kommunikativt effektiva, namnet Svarta september elva israeliska idrottsmän i OS-byn i München. Av de åtta terroristerna överlevde bara tre. Ingen rättvisa hann skipas.

De satt inte inne mer än någon månad innan en kapning av ett tyskt flygplan satte press på tyskarna. Tysklands statsminister Willy Brandt gav sig direkt och de befriade terroristerna kunde flygas från Zagreb till Tripoli i Libyen där de välkomnades som folkhjältar.  

I slutändan avslöjades att Svarta september egentligen varit Fatah hela tiden. Den terror PLO utövade mot Israel och väst utövade den givetvis också mot arabiska regimer som inte ville samarbeta. Hotet behövde aldrig uttalas. (Abu Iyad – chef för svarta september och en av Arafats närmaste män)

 Varpå vi är framme där vi började, vid Arabförbundets möte i Rabat 1974, när Arafats PLO får rätten att tala för alla palestinier på Västbanken. För på det mötet blir alltså Kung Hussein av Jordanien av med sina anspråk på området.

 

INTERMEZZO

Måndagen den 8 juli 1974 i DN, bland utrikesnyheterna på sidan sju att

”När stormuftin av Jerusalem, Hadj Amin al-Husseini, begravdes på söndagen, fylkades gerillasoldater från norr och söder. De var tungt beväpnade när de skulle hedra Stormuftin, som av den gerillatrogna al Maher kallats ”alla palestiniers fader”. Såväl PLO:s ledare Yassir Arafat, som andra framstående gerillaledare var där. Stormuftin begravdes på de palestinska martyrernas begravningsplats i Beirut, där dammiga guerillamedlemmar i jeepar kommit ner från sina gömställen för att hylla honom.”  

Det är begravt i en artikel om våldet mellan Israeler och palestinier. Nedanför artikeln har DN skrivit en dödsruna över al-Husseini. Rubriken lyder ”Anstiftade uppror och terror”

Den är skriven av Richard Haas och bilden visar ett porträtt på al-Husseini. Han ser lika glad ut som vanligt. Turbanen är lika vit och lika hårt virad. Ögonbrynen är så bågformade att de ger hans ansikte ett lätt uttryck av ständig förvåning och parat med den oskyldiga blicken och det ständiga leendet ger honom ett uttryck av blid mildhet. I bjärt kontrast till rubriken 

”Hadj Amin al Husseini är död och begravd (se ovanstående artikel). Han kallade sig självsvådligt för ”stor”-mufti av Jerusalem, en muslimsk religiös titel som hans sex månaders teologiska utbildning och vanor knappast räckte till för, men som under decenniernas gång fick stor politisk och propagandistisk betydelse.

                      Om någon enskild person kan lastas för att Palestinakonflikten hittills inte kunnat lösas på fredlig väg via kompromisser, så måste en stor del av skuldbördan läggas vid amin al-Husseinis grav. Ända sedan 1920-talet var han anstiftare av uppror, kupper, terror och mord – ibland med förgreningar långt utanför Palestinamandatet i Storbritanniens händer.

                      Amin al Husseini tillhörde en av de tre inflytelserika och rika familjerna under den brittiska epoken i Palestina. De andra var Nachshashibi och Dajani. Amin al Huseeini blev snabbt extremismens förgrundsgestalt, ironiskt nog utnämnd till officiell ledare av den brittiske guvernören, sir Herbert Samuel, som var jude till börden, men inte sionist. Amin hotade britterna nästan lika mycket som judarna och bekämpade hela sitt liv den judiska invandringen till vad som skulle bli Israel.

                      Drygt 25 år innan al Fatah och de andra palestinska organisationerna såg dagens ljus samlade al Husseini kring sig väpnade palestinska styrkor och det är inte underligt om han under de senaste dagarna av gerillan hyllats som sin fader.

                      Under mandatperioden häktades Husseini av britterna. Han genomförde en rad häpnadsväckande flykter och kom mitt under brinnande världskrig till Berlin, där Hitler och Himmler tog emot honom som en vän.

                      Det är inte riktigt klarlagt vem av dessa män som underblåste de andra tvås antisemitism, men det är känt att al-Husseini ansåg att utrotningen av den europeiska judenheten var den bekvämaste lösningen av Palestinaproblemet. Och det har också senare efter andra världskriget, inte minst vid Nürnbergrättegångarna, framskymtat indicier om att ”stormuftin” personligen bistod utrotningsindustrin med råd.

                      I de delar av Jugoslavien som tyskarna ännu ockuperade organiserade ”stormuftin” bland den muslimska befolkningen trupper av SS-karaktär, han görs fortfarande ansvarig för övergrepp i Bosnien.

                      Han lär under hela kriget fått lön av Hitlers utrikesministerium. I Berlinradion hetsade han i arabiskspråkiga program mot britterna. Och han bar naziuniform under sin muftimantel.

                      Efter kriget lyckades han liksom så många gånger förut fly – till Frankrike och därifrån till Egypten där han ständigt agiterade för att kung Faruk skulle skicka sin armé mot Israel. Så följde det första arabisk-israeliska kriget 1948. Och när kung Abdullah av Jordanien (Husseinis farfar!) mördades på trappan till al-Aksa moskén något år senare tog man för givet att Amin al-Husseini låg bakom mordet. Det har aldrig kunnat bevisas.

                      Länge levde han i välmåga i Beirut, han blev först aktuell igen 1971 då ett telegram högst märkligt meddelade att han skulle ”bistå kung Hussein med politiska råd”.

                      Uppgiften väckte rabalder men al-Husseini själv gav inga förklaringar. En annan inflytelserik och åldrig palestinsk ledare gav kommentaren, Hebrons borgmästare schejk Muhammed al Jahari gjorde kommentaren:

–       Israel borde resa ett monument i guld till minne av muftins insatser. Ty det är Hadj Amin som vållat den split och de motsättningar som fortfarande finns mellan oss araber.

Men en sak är säker. Israel kommer aldrig att lyssna på det rådet.”

För det första kan vi konstatera att Richard Haas, som författat dödsrunan, inte verkat särskilt förtjust i ”stormuftin”.

Om inte annat verkar det så eftersom han konsekvent sätter citationstecken runt ordet ”stormuftin”. Att Dick Haas som författat runan inte är på Arabernas sida i konflikten är tydligt.

Man kan tycka att det verkar märkligt att störa sig så mycket, av alla de saker som Amin al-Husseini gjort, på just hans brist på religiösa meriter. Men vill man avslöja en bedragare är det alltid bäst att syna den titel han använder för att presentera sig. Att konsekvent sätta hans titel inom citationstecken visar vad han egentligen är. En lurendrejare. 

För det andra kan vi konstatera att det här hände i juli 1974. Och var tillräckligt stort för att hamna i tidningen i Sverige. Oavsett om du håller med Dick Haas om al-Husseinis livsgärning eller inte så är det också klart att det fanns människor i Sverige som visste vem muftin var. Han var inte okänd.

Olof Palme var statsminister. Han måste vetat. Han måste i alla fall ha haft folk omkring sig som visste. Det var tillräckligt känt för att stå i tidningen. Bara några månader innan han blir den förste västerländske statschef som träffar al-Husseinis efterträdare.

—————————————————————————————-

AVSNITTET KAN OCKSÅ AVNJUTAS SOM VIBRATIONER MOT TRUMHINNAN HÄR OCH NEDAN: