Den sjunde oktober 2023 var Israels ”Straussian moment”. Det ögonblick då de allra flesta israeler insåg att de hade haft fel om sina fiender. De hade lurat sig själva. (FÖR ATT LYSSNA PÅ AVSNITTET KLICKA HÄR!)

Hamas gick inte att blidka med pengar. Ingen materiell bekvämlighet och inga rationella argument kunde avleda dem från de mål de redan satt. Precis som kaparna av planen som flög in i World Trade Center 2001 har det inget med förtryck eller ekonomi att göra. Al-Qaidas självmordskandidater var övre medelklass. Osama Bin Laden föddes rik som ett troll. De barbarer som mördade med sådan lusta den sjunde var inte ute efter en belöning i den här världen. De förkastar hela vår civilisation. Moderniteten som sådan är en tillvaro där själsliga frågor är relegerade till den privata sfären. Vi kan omöjligt förstå de som lever i mythos. Vi har inget att erbjuda dem annat än vår egen död. Varpå vi ställs inför det omöjliga valet att överleva genom att bli som våra fiender och därmed förlora oss själva, och bli något annat, eller gå under.

På Instagram ser jag tisdagen 13 februari en post från @vgoteborg. En svart ruta med vit text. ”Porta Israel från Eurovision” kan jag läsa i inlägget som också är signerat Vänsterpartiet Göteborg med partilogotyp och allt. Det är svårt att motstå frestelsen att gå in i kommentarerna som Instagram räknar till totalt 66 stycken.

Där får jag ta del av de grövsta sorters förtal riktade mot Israel. Kommentatörerna påstår att Israel med vilje dödar så många civila som möjligt. Allrahelst barn såklart. Jag är van vid diskursen från mina egna inläggs kommentarsfält där jag återkommande anklagas för att vara barnamördare eller nazist. Inte sällan både och.

Kommentatörerna på Vänsterpartiets instagram verkar alla rörande överens om att enda sättet att hindra Israel från att försvara sig mot Hamas är att porta dem från musiktävlingen.

Blott en kommentar är konträr.

Den lyder ”Porta Vänsterpartiet från allt!”.

Något Vänsterpartiets administratör besvarar med ordet ”moget”.

Skämten skriver sig själva tycks det. Administratören är dock helt omedveten om den humor som uppstår av hens brist på självinsikt.

En annan kommentatör instämmer med Vänsterpartiets uppmaning till bojkott av Israel med att fråga sig varför Israel över huvud taget får vara med eftersom det ändå inte ligger i Europa? En fråga som aldrig verkar ställas om Azerbajdzjan.

Jag orkar inte svara att det är för att Israel är utfruset från arabvärlden och därför på nåder får vara med Europa istället. Jag bryr mig egentligen inte om Melodifestivalen.

Det som intresserar mig är krav på kulturell bojkott.

På elituniversitet i USA som nu senast Columbia university uppmanas judiska studenter att inte besöka campus. Just där har studenter slagit upp ett tältläger utanför huvudbyggnaderna för att blockera verksamheten i solidaritet med Hamas. Och jo, det är i solidaritet med Hamas. De säger det själva. Mobben angriper judar, skanderar att judar ska flytta hem till Polen, att intifadan ska göras global. Deras krav är bland annat att universitet ska upphöra med alla former av samarbeten med Israel. En akademisk bojkott.

Historiker jag har läst delar in arifieringen av Tyskland och länder som Tyskland ockuperade i fyra delar. Det börjar med bojkott, krav på avgång eller avsked, uteblivna affärskontrakt. Det var 1933. Sen blir Du fråntagen dina medborgerliga rättigheter. Det skedde 1935. Efter det blir du inflyttad i ett ghetto. 1938. Först efter det kommer den slutgiltiga lösningen. Tyskarna kallade det själva för arifiering eller arisering. En bättre beskrivning hade varit avjudefiering.

Man bör också känna till att Förintelsen föregicks av sextio års judeförföljelser. Den inleddes med pogromer mot judar i Ryssland på 1880-talet. De spreds först i Ryssland med järnvägen och sedermera till Öst- och Västeuropa.

Hela världen ville bli av med sina judar. Men de hade ingenstans att ta vägen. Israel fanns inte. Av de ryska judarna flydde merparten till USA. Två och en halv miljoner. Resten flydde till andra länder som inte ville ta emot dem eller massakrerades. De här pogromerna som utspelar sig i land efter land bidrar till den politiska sionismens födelse. Och till den värld där Tyskland kunde mörda sina judar utan att världen lade sig i just den aspekten av det nazistiska projektet alltför mycket.

Så vad är det egentligen som får mig att tro att världen förbereder sig för en ny Förintelse?

REALPOLITIKEN

Jag är rädd för att ens skriva ut ordet. Som om nedtecknandet vore en besvärjelse som kunde manifestera min rädsla i verkligheten.

Det ska kanske nämnas att den vanligaste dödsorsaken i min familj, på båda sidor, de senaste hundra åren är nazism. Så jag kanske är lite extra känslig för dess uttryck. Eller så är det de där 2000-åren av förföljelse och förtryck som genom en evolutionär flaskhals matat ut en individ med viss talang för att känna igen vissa av tecknen? Oavsett vad så skriker alla mina gener just nu ”spring!”.

Jag misstänker att denna process mot en ny Förintelse till stor del är undermedveten.

När det gäller länder som Iran, och deras proxyarméer Hamas, Hizbollah och Houthierna, har de länge proklamerat att den judiska staten ska utplånas. Ayathollan har kallat judarna för en cancer på mänskligheten. Iran förnekar Förintelsen. Samtidigt som de säger sig verkligen vilja ha en till. Det är oerhört märkligt. Men har hänt på riktigt. Och fortsätter att hända i detta nu.

Deras proxyarméer i Libanon, Jemen, Irak, Syrien och Gaza säger sig också vilja förinta Israel. Houthierna har tydligen börjat göra Hitlerhälsning med utsträckt arm på sin militärs uppställningar. Deras valspråk har de haft längre än så. Det är långt men det har fördelen med att vara väldigt tydligt. ”God Is the Greatest, Death to America, Death to Israel, A Curse Upon the Jews, Victory to Islam”.

De påstår sig sedan november attackera sjöfart till Israel som en sorts blockad av landet. Bojkott alltså. En våldsam sådan.

Realpolitiskt finns det med andra ord aktörer som har folkmord på judar som uttalat mål och sett till vad de gör verkar de omsätta sina övertygelser i handling.

Muslimsk antisemitism har en lång historia som föregår Förintelsen med över ett årtusende men den sort som manifesteras idag har tydliga kopplingar till Förintelsen och Israels grundande 1948.

Idag leds den palestinska myndigheten av förintelseförnekaren Mahmoud Abbas, vars företrädare på posten Yassir Arafat var en sovjetiskt tränad och finansierad terrorist från Egypten; vars egen företrädare var Stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, Hitlers egen mufti som var inblandad i Förintelsen och tränade upp muslimska SS-bataljoner på Balkan innan han flydde från Tyskland via Frankrike till Egypten där han omfamnades av det Muslimska brödraskapet och bildade det som idag är Fatah. En rörelse han själv ledde i 40 år.

Hamas som till skillnad från Fatah är uttalat islamistiskt är också en gren av det Muslimska Brödraskapet. De delar således ursprung med Fatah. Mahmoud Abbas har fortfarande inte fördömt sin ärkerival Hamas pogrom mot Israel den sjunde oktober.

Den palestinska rörelsen är alltså en nazistisk konstruktion som överbyggts med en sovjetkommunistisk organisation och sedan slutligen taklagts med en islamistisk dito. Det är dessa människor som omvärlden kräver att israelerna sluter fred med. Oavsett om den andra sidan någonsin uppvisar fredsvilja eller inte.

Det finns inget på marken som tyder på att en framtida palestinsk stat skulle bli en demokratisk och fredligt inställd sådan. Inga andra arabländer är demokratiska eller för den delen, särskilt fredligt inställda. Hoppet är att få till en normalisering med Saudi vilket hade varit utmärkt. Ledarskapet vill. Huruvida deras befolkningar är med på noterna är en annan fråga. Judehatet sitter i benmärgen på undersåtar som utsatts för statsantisemitism dygnet runt alla dagar i veckan i decennium.

När det gäller palestinierna har Abbas regerat i enväld på Västbanken sedan han efterträdde Yassir Arafat. Hamas har styrt över Gaza sedan de vann valet 2006 varpå de massakrerade sin opposition Fatah och deklarerade för ett framtida kalifat. Över hela världen, men först i Israel.

Redan i inledningen citerar de Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna som sager att “Israel will exist and will continue to exist until Islam will obliterate it, just as it obliterated others before it” och avslutar artikel 7 med att citera ”The Day of Judgement will not come about until Moslems fight the Jews (killing the Jews), when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Moslems, O Abdulla, there is a Jew behind me, come and kill him. Only the Gharkad tree, (evidently a certain kind of tree) would not do that because it is one of the trees of the Jews.” (related by al-Bukhari and Moslem). Alltså strax före artikel 8 som lyder “Allah is its target, the Prophet is its model, the Koran its constitution: Jihad is its path and death for the sake of Allah is the loftiest of its wishes”.

Hade det blott varit detta, att Israel har fiender som säger sig vara villiga att utplåna dem, och visat i handling att så är fallet som fick mig att frukta en ny Förintelse hade det var illa nog. Men vad värre är så har islamisterna slutit en allians med den internationella vänstern.

Vänstern, i alla fall den västerländska vänstern, har i sin senaste iteration konstruerat en ras-, köns-, sexualitet- och funktionshindershierarki som står få fascister efter. Att vara en förtryckt minoritet är bra såtillvida du inte råkar vara en framgångsrik sådan. Då förstör du deras grundantaganden genom din blotta existens. I deras värld kan du bara nå framgång genom att vara en vit man.

Når du då framgång utan att vara en vit man måste vara vitare än vit. Annars kan de inte förklara hur du lyckas. Varför judarna plötsligt återigen befinner sig ”överst” i en inbillad världsordning där de styr allt. Vänstern har alltså konstruerat en ideologi som består i att de tagit nazisteras raspyramid och vänt upp och ned på den. Och ändå lyckats med konststycket att låta judarna förbli lägst. Precis som nazisterna hävdar nu alltså den internationella vänstern att allt är judarnas fel. För vad är egentligen tanken om att allt i Mellanöstern skulle lösa sig om bara Israel slöt fred med sina arabiska grannar annat än idén om att allt hänger på judarna? Som om det inte skulle råda krig, nöd och förtryck i Mellanöstern oavsett om Israel fanns eller inte.

Som exemplifieras av till exempel Vänsterpartiet i Göteborgs Instagraminlägg. För i deras kommentarer kan jag själv läsa mig till att deras tillskyndare inte anser att Israel har rätt att existera. Att landet i sin helhet tillhör palestinierna.

Det låg alltid i farans riktning att socialismen skulle nå denna naturliga slutpunkt. För det första för att den myt som något förenklat ligger till grund för den ena har samma struktur som den andra. I det feodala Europa kunde fattiga monarker vars nationer gick dåligt bjuda in judarna som en sorts borgarklass. Genom handel byggdes ekonomin upp och skulle det gå dåligt i krig, bli missväxt eller pest kunde kungen alltid skylla på judarna och låta befolkningen ta ut sin aggression på dem. Det är bara att byta ut ordet jude mot borgare så ser du likheterna med den förenklade världsbild du begagnar dig genom en cliff notes förståelse av Karl Marx.

Men mest för att socialismen alltid varit identitetspolitisk. Den knöt bara identiteten till det materiella förhållandet klass vilket hade fördelen att det gick att bemöta problemet genom att konstruera ett så pass dynamiskt system att det tillät klassresor. Uppåt och nedåt. Ett system som siktade på att jämställa möjligheter och inte utfall. Efter murens fall och det fullständiga misslyckande det innebar för socialistisk ekonomisk teori skiftade därför socialismen, som är identitetspolitisk, till biologiska företräden som kön, hudfärg eller sexualitet vars oföränderlighet låser fast de nya klasserna i en evig kamp.

Den ”långa marschen genom institutionerna” är vad som har lett till den punkt där antisemitiska protester på amerikanska elituniversitet långsökt försöker likställas med 68-rörelsens protester mot Vietnamkriget av anrika publikationer som New York Times och eller Financial Times. När de har mer gemensamt med de antisemitiska protester som svepte genom amerikanska institutioner på 30-talet. Då judisk närvaro på universiteten begränsades. De elever som nu ockuperar universitet i USA gör bara exakt det som de har fostras till att göra av preofessorerna, administratörerna, media och sitt politiska parti.

Oavsett om du anser att ”woke” består mest av genus, intersektionalitet, kritisk rasteori eller klimat och miljö så har de nu runnit samman genom våra institutioner så pass länge att de svämmat över och utgör den enskilt största orsaken till splittringen du kan se i västland efter västland.

De demonstrationer och protester på universiteten Du ser organiseras av vänstern. Det har sagts att antisemitismen är dårarnas socialism. Vilket innebär att det motsatta också måste vara sant. Socialismen är de lärdas antisemitism. Något som nu bevisas av de amerikanska universitetsstudenterna.

Rörelserna som organiserar dem finansieras antingen av rika oligarker i USA som Rockefellers eller George Soros, vänstern själva med medlemsavgifter och donationer; eller som i Sverige med skattemedel.

Donald Trump förbjöd DEI, (Diversity, Equity & Inclusion), vilket är ytterligare ett utrryck för woke-ismen, inom amerikansk förvaltning. Men Biden återkallade beslutet.

De amerikanska lärarfacken pushar också sedan länge hårt för att dessa radikala socialistiska idéer ska ingå i undervisningen. Vilket de gör. Biden förlitar sig på dessa fackföreningars röster, och valarbete, i det kommande valet. Något som innebär att det vi ser nu bara är början på västvärldens problem. De barn över hela Väst som stöpts i de här idéerna kommer att växa upp utan att ha fått dem ifrågasatta. Tvärtom, i stora delar av offentligheten hyllas de för sitt mod. De känner att de har omvärldens stöd.

Sedan 1986 har arabstater i persiska gulfen också betalat bara amerikanska universitet 8.6 miljarder dollar. Vad dessa länder har fått i utbyte mot dessa pengar kan vi bara ana. Men gissningsvis har det påverkat tillsättningar av lektorer och professorer. Kanske till och med hela institutioner inom universiteten vem vet? Avtalen dem emellan är hemliga och går inte att komma över. Över hälften av dessa cirka 86 miljarder kronor, cirka 4.3 miljarder dollar, kommer från Qatar som finansierar Hamas, håller hov för både Hamas ledning och Muslimska brödraskapet, samt samarbetar med Iran.

Den moderna människans kompletta oförståelse inför problemet, som är människans egen natur, bidrar till min misstanke att detta delvis är en undermedveten process. De tycks tro att de kan blidka jihadisterna för att på så sätt mildra deras anspråk när det motsatta är sant. Varje eftergift tolkas som ett tecken på svaghet från vår sida och en seger för deras sak.

Alla dessa faktorer, som är realpolitiska sakförhållanden, bidrar såklart till min fruktan om att världen förbereder sig för en ny Förintelse. Men på ett djupare plan, för att återvända till det undermedvetna, lurar ett behov av syndabocken.

MIMETISKT VÅLD OCH DESS KONSEKVENSER

Antisemitismen är, som jag skrivit tidigare i DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER, en konspirationsteori. På så sätt skiljer den sig från rasism. Men det finns fler aspekter att väga in. René Girard, fransk tänkare, litteraturkritiker och antropolog, utvecklade en omfattande teori om mänsklig kultur och sociala relationer som till stor del bygger på konceptet om syndabocksmekanismen. Girards idéer grundades i observationer av litteratur, mytologi och antropologi och strävar efter att förstå de underliggande orsakerna och effekterna av till mänskligt våld och konflikter. Vilket är passande med tanke på omständigheterna.

Syndabocksmekanismen avser processen där en grupp människor kollektivt projicerar sin aggression, skuld och konflikter på en utvald individ eller undergrupp, som sedan utses till syndabock. Denna syndabock blir objekt för skuld och aggression, vilket leder till att den utesluts eller offras. Genom denna process återställs tillfälligt samhällsfreden och enheten, då den gemensamma aggressionen får ett utlopp.

För att förstå syndabocksmekanismen är det viktigt att först introducera Girards koncept om mimetisk begär (mimetic desire). Girard föreslår att människors begär är mimetiska, det vill säga, våra önskningar formas av att efterlikna andras önskningar. Vi är med andra ord härmapor. Pan Imitandums.

Eftersom vi konkurrerar med varandra om drömmar om status, materiella tillgångar eller vad det nu kan vara uppstår rivalitet och konflikter eftersom resurserna vi begär är ändliga sådana. När det gäller israelerna och palestinierna är det relativt lätt att tillämpa det perspektivet. Två folk som krigar mot varandra om samma bit land.

För det är inte som att Israel var internt harmoniskt före den sjunde oktober. Attacken enade landet mot Hamas, och palestinska Islamiska Jihad, PFLP, DFLP, PA, Hizbollah i Libanon. U name it. I det här fallet är dock Hamas inte en syndabock eftersom det faktiskt är de som står för synden. De bröt sig de facto in i Israel med målet att mörda så många israeler som möjligt. Det finns också en annan aspekt som får mig att misstänka att Palestinierna inte är syndabock. Vare sig för israelerna eller världen. För varje nytt dödstal som kommer från Gaza ökar trycket på Israel. Hade palestinierna varit den tänkta syndabocken hade dessa makabra siffror, ihopljugna av Hamas, haft en förlösande effekt. Men utfallet är det motsatta. Frustrationen byggs upp.

Ska man tro Girard är det alltså något som inte stämmer med narrativet.

I en större kontext blir Girards perspektiv mer begripligt. Dels så är det en arabisk-israelisk konflikt men sedan 1979 är det även en iransk-israelisk konflikt. Lägg till att inom den muslimska världen är drömmen om ett återupprättat muslimskt imperium, ett kalifat, en levande dröm och en ambition i städer som Riyadh, Istanbul och Teheran.

Inom den muslimska gruppen råder inte heller enighet. De kanske är överens om målet men de har sitt eget lilla religionskrig med politiska inslag och tävlar om att vara ledare för den muslimska världen. De strävar alla efter en status som är förlorad sedan Ottomanska imperiets fall.

I takt med att mimetisk rivalitet intensifieras, blir samhället alltmer genomsyrat av våld och kaos. För att undvika självförstörelse vänder sig samhället mot en syndabock.

Syndabocken väljs ofta för att den är tillräckligt lik gruppen för att vara en trovärdig mottagare av dess projektioner, samtidigt som den är tillräckligt perifer eller annorlunda för att kunna uteslutas eller offras.

Den judiska staten får bära skulden för muslimernas förlorade heder. Israels existens är en skamfläck som står i vägen för deras storhet. Inte nog med att det lilla landet vunnit alla krig mot sina arabiska grannar och terror. Lite extra sticker det säkert i ögonen att Israel trots alla deras försök till utplåning inte bara är kvar utan blomstrar som demokratiskt föredöme i regionen och ett högteknologiskt mirakel. När araberna, iranierna eller den muslimska världen i stort speglar sig i israelerna känner de inte igen sig själva. Muslimerna och judarna har varit grannar i över tusen år. Arabernas historia med judarna föregår Islam. Ska man tro bibeln går den tillbaka ända till Abraham. Den mytiske stamfader de båda folken delar.

Syndabockens uteslutning eller offer leder till en tillfällig sammanhållning och återställande av fred inom gruppen tack vare att den gemensamma aggressionen har riktats utåt.

Processen, när den fungerar, skapar en illusion av enhet och ordning, utan att lösa de underliggande mimetiska begär som drivit fram våldet.

Den arabiska världen, turkarna, iranier och afrikaner har sina egna problem. Så stora att det är begripligt om de känns övermäktiga. Enklare då att skylla alla sina egna tillkortakommanden på någon annan. Särskilt om denne någon verkar vara mer framgångsrik än Dig på allt.

När ropen på att offra syndabocken blir allt starkare, eller som här, när känslan av extatisk glädje över våldtäkterna och morden den sjunde oktober förbyttes i förfäran över att syndabocken understod sig att försvara sig, är det bara blod som kan blidka den primala driften.

Och misslyckas gruppen med att offra syndabocken måste de spilla sitt eget blod av skam för sitt misslyckande. I det här fallet är det palestinierna i Gaza som får bära gruppens förlorade anseende. Deras loss of face.

Girard var kristen och funderade en hel del på Jesus Kristus roll som den ultimata lösningen på syndabockmekanismen. Genom att Gud offrar sitt eget barn ersätter han de människooffer som var kutym i hedniska polyteistiska kulturer. Det rituella mordet lever kvar som symbol och är därför tänkt att ersätta offret.

Utan att reducera Jesus uppoffring till blott ett uttryck för ett primalt mänskligt socialt behov så är det genom Girards teori lätt att se att kristendomen erbjöd de hedniska kulturer de ville omvända ett alternativ till människooffer. Särskilt det största av alla offer. Att offra sitt eget barn.

Det är det största av alla offer eftersom det är att offra något som är oskyldigt. Det är ett återkommande tema i alla religioner att offret ska vara fläckfritt. Oavsett om det är sju pojkar och sju flickor till den kretinska Minotauren eller gamla testamentets röda heifer.

I kristendomen har Gud redan offrat sitt eget barn. Ett barn som kanske är något för gammal när han avrättas för att betraktas som oskuld. Men det väsentliga, för Girard och för det argument jag för här, är att Jesus är oskyldig till det som pöbeln anklagar honom för. Det säger något om orättvisan som är grunden för vår nuvarande ordning. Det offer vi var tvungna att göra för fred. Ett offer som symboliskt återupprepas varje nattvard. Jesus, Guds barn, ersätter polyteisternas människooffer. Etablerar monoteism. Och lägger grunden för en tro på sanning i kontrast mot hedningarnas mer relativistiska världsbild.

Det går väl ihop med kristendomens nedgång i västländerna och inte minst i Sverige att mobben, den digitala såväl som den fysiska, ständigt måste hitta en ersättning för nattvarden.

Teoretiskt är det alltså möjligt att kristendomen har haft en viss mildrande effekt på ett beteende vi fötts med förutsättningar för, men det har inte hindrat kristna samhällen från att peka ut syndabockar historiskt. Oavsett om det är kättare, häxor eller judar.

(Det är en elegant lösning på ett mänskligt behov som kanske inte ens borde få tillfredsställas. Alla kan förstå längtan att få återfödas renad från sina synder och förseelser. Men det är en omöjlighet. Du har känt vad du har känt. Tänkt vad du har tänkt. Gjort vad du har gjort. I realiteten är det bättre att du lär dig att bära din skuld än att ägna din tid åt att söka bli av med den. Det är dock en helt annan diskussion.).

Istället härskar genom socialdemokratins långa hegemoni en sorts sekulär hedendom. En relativistisk värld där det antingen finns oändligt med principer varför ingen kan sägas vara bättre än någon annan eller, än värre, en värld där det inte finns några principer alls. Då blir makten framför allt den enda principen. Ens narrativ måste vara det förshärskande. Ett förhållande som bara kan upprätthållas genom en eller annan terror om det inte finns något objektivt sätt att mäta dessa berättelsers sanningshalt.

Tydligt illustrerat i könsrevolutioner som MeToo-rörelsen, ras-revolutioner som BLM eller den Gaia-dyrkan Du ser i Extinction Rebellion och Greta Thunbergs rörelse Fridays For Future. Som egentligen borde heta Fridays for Skipping School. Det bidrar till att förklara de digitala och fysiska mobbar som de senaste åren avlöst varandra i fördömandet av syndabockar. Metoo, BLM, Extinction Rebellion, Gaza.

Samtliga är vänsterrörelser. Vänstern är en kollektivistisk rörelse. De flesta av dess tillbedjare är kollektivister. Därav det återkommande argumentet från Hamas försvarare inom vänstern att ”hela världen är på palestiniernas sida. Skulle alla i hela världen ha fel?”

Svaret på den frågan är ja. Att vädja till folkviljan är inte ett argument. Det är en fallasi. Argumentum ad populum. Det spelar ingen roll om alla tror att jorden är platt när den inte är det.

ISMAILS BARN

Ska Du tro Girard borde syndabockmekanismen finnas även inom Islam eftersom det finns i alla kulturer och tider. I Islam är djuroffret en ersättning för människooffret. Eid Al-Ahda är påminnelsen om när Gud först beordrar Abraham att offra Isak bara för att sedan sända honom en bagge att offra istället. Något som inom judendomen tolkas som att man inte ska offra människor till Gud.

Inom Islam finns också den tolkningen. Även om det på Dagens Muslim punkt se från 2019 under rubriken Eid Al-Ahda bara står att ”Muslimer och druser firar den dagen i minnet av profeten Ibrahims och Ismails villighet att följa Guds order”. Vilket är något helt annat och undergräver ritualens funktion. Istället för att illustrera att det finns offer din Gud inte kan begära av dig blir sensmoralen att man alltid ska lyda Guds påbud.

Kvar skulle i så fall återstå endast mimetiskt begär. Det vill säga den muslimska världens avund gentemot Västs välstånd och teknologi. Något som istället låser fast oss i en evig cykel av våld där ena parten bara kan konkurrera med den andras teknologi genom graden av brutalitet. För att inte tala om hur det måste se ut när arabvärlden, och i bredare termer den muslimska diton, speglar sig i israelerna.

Alla som studerar antisemitism inser förr eller senare någon variant av det Grossman formulerade som, nu parafraserar jag, ”säg mig vad du anklagar judarna för så ska jag berätta vad du är skyldig till”. Intressant i sammanhanget och talande om de som nu anklagar Israel för folkmord, barnamord, våldtäkter och svält. Det finns ett outsinligt behov, tycks det mig, för att få judarna (i det här fallet representerade av Israel som varandes den judiska staten) skyldiga till det de själva har utsatts för. Om det beror på ett behov att normalisera folkmord a la ”det vi gjorde mot judarna var inte så farligt – alla gör det – även dem!” eller om det bara är den vanliga instinkten att skylla på offret ”det var judarnas eget fel, en kombination av de två, eller något annat spelar mindre roll för den moraliska frågan. Även om jag lutar mot den senare.

Både muslimer och araber begår folkmord mot andra folk och sina egna i detta nu.

Arabiska kristna har utsatts för etnisk rensning, lever som dhimmis, för att inte tala om vad ISIS – en styrka bestående av muslimer tillresta från hela världen – gjorde mot yazhidierna.

Samtidigt utsätter Kineserna muslimska Uygurer för kulturell utplåning. Rohingyas folkmördas i Myanmar. Den muslimska världen rycker på axlarna åt sånt. Om Israel inte är inblandat bryr de sig inte.

De anklagar Israel för att vara en kolonial stat. Men judarna i Israel har alla minst en idé var om hur långt det naturliga Israel sträcker sig. Till och med religiösa zionister kräver inget mer än det som deras Gud enligt deras religiösa tradition lovade judarna. Det är ett relativt tydligt avgränsat område. Till skillnad från araberna som har en imperialistisk tradition där området som först beboddes av judarna koloniserades av dem. Och sedan av muslimerna i Ottomanska riket.

Kolonier brukar vara satelliter till en modernation dit kolonisatörerna skulle kunna återvända om de misslyckades med skörden eller blev fördrivna av urinvånarna. Det har för det första alltid funnits judar i Israel. Och de judar som emigrerat dit sedan artonhundratalet blev fördrivna från sina födsloländer. De har inget att återvända till. Vad inbillar sig de här idioterna inom vänstern?

Det är lika sjukt som att de antar att alla israeler är vita när ”vita” judar, ashkenazer, utgör cirka trettio procent av Israels befolkning. Resten är från Mellanöstern och Nordafrika. Även de fördrivna. Israel är ett land grundat av flyktingar. Tänker sig muslimerna och vänstern att judarna ska återvända till Kairo, Baghdad eller Damaskus? Hur skulle det gå till? Varför skulle de vilja det? Har befolkningarna i Damaskus eller Bagdad något att säga till om i frågan?

Fokus på hur många barn som dödats av Israel, av både demonstranter och media, ett fokus du inte ser media inta i kriget i Ukraina, eller Sudan, eller någon annan konflikt de bevakar eller ignorerar, avslöjar att anklagelsen är blodsförtal i modern tappning. Och de byggs kontinuerligt på. Oupphörligt. Nu senast sprider de lögner om att israelerna begravt palestinier i massgravar, När argumenten saknas blir strategin att upprepa lögnerna så ofta och så högljutt att de mobbade ger upp av utmattning och alla andra skräms till tystnad.

Mobben göder israelerna med anklagelser tills de personifierar stereotypen av juden som den kommit att bli i arabvärlden. En sak jag underlåtit att ta upp är det här med att göda syndabocken inför slakt. Alltså att bygga upp den till något den inte är men som liknar det mimetiska objektet. När det gäller juden är det inte svårt att ta antisemitens fantasier om judisk makt inom politik, bankväsende och media (och efter 1967 militär makt, barn- och folkmord) som en sorts gödning. Om än symbolisk och i stort undermedveten. Tills offret kan påstås förtjäna att utsättas för det mobben anklagar det för. Eller blivit en spegelbild av det man själv egentligen är men inte står ut med?

Det har påståtts att Girards idéer inte borde avslöjas för en bredare massa. Syndabocksmekanismens syfte är att undvika ett allas krig mot alla genom att ersätta det med ett allas krig mot en. Alltså syndabocken. Om det stämmer skulle bara denna essämonologs publicering utlösa ett allas krig mot alla. Skulle det vara sant utesluter det återigen palestinierna som syndabock eftersom större delen av världen faktiskt är på deras sida. Även om det finns en framtid där det är fred mellan Israel och vissa arabländer där palestinierna regeras av Saudi och UAE med israelisk militär som yttersta garanten för fred.

Girard har rätt i alla fall om detta. Sökandet efter syndabocken är ett universellt mänskligt särdrag.  

Och den muslimska världen är både splittrad och olycksdrabbad. Fattigdom, förtryck, krig mellan de muslimska nationerna, krig inom de muslimska nationerna och religionskrig mellan olika sorters islam. Det skulle inte vara konstigt om det är som Luai Ahmed sa till mig angående vårt samtal om hans resa till Israel efter sjunde oktober. Att det i den muslimska världen ”finns två religioner”. Den ”ena är Islam och den andra är Palestina”. Där Palestina alltså är kod för judehat bara så att du inte missförstår mig.

Han är därtill inte den första person från den muslimska världen som sagt så till mig. Jag har hört det förr. Jag har läst utmärkta analyser om det skrivna av människor från de kulturer det handlar om. De flesta sådana essäer försöker spåra de ideologiska strömningar som varit med och bidragit till den nuvarande extremt virulenta jihadistiska antisemitismen. Alltifrån det ryska falsariet Sions Vises Protokoll till Hitlers Mein Kampf och filosofer som Franz Fanon eller Judith Butler åberopas men i slutändan har de flesta som tågar ”för Palestina”, dvs mot Israel och för Hamas, inte läst någon av dessa verk eller författare. Eventuellt kanske de känner till existensen av sådana verk men då bara för att kunna hänvisa till att det ”står skrivet”. Även om de bidragit till ledarnas riktning är de inte annat än ett betryggande rättfärdigande av den impuls de deltagande vill leva ut.

AFTONLÄNDERNAS UNDERGÅNG

Ska vi vara helt ärliga går det dåligt för alla just nu. USA är en supermakt på dekis. Pax Americana har fallit. Även om de fortfarande stöder Israel – i handling. Trycket har dock blivit så stort att det påverkar Israels krigföring negativt. Biden kräver inte ens kapitulation av Hamas. Bara vapenvila. När amerikanerna uttalar sig kan de inte undvika att sjunga med i kören. Amerikanerna är skuldsatta upp över öronen till kineserna vars ekonomi ingen kan vara säker på och vars ökande repression, usla demografi och aggressivitet mot vissa grannländer tyder på att de förbereder sig för konflikt.

Kina har antagligen ekonomiska problem och helt säkert ett demografiskt jätteproblem på halsen.

Deras vän Vladimir Putin i Moskva behöver krig för att behålla makten i Ryssland. Utöver att komma in i historieböckerna.

Och Irans mullor måste mörda sina egna ungdomar för att behålla makten.

Europas stater blir allt fattigare och mer instabila. Vilket gör att Europas muslimer riskerar att själva bli syndabock här. Trots att de inte bjöd in sig själva och knappast var inblandade i nedläggningen av tyska eller svenska kärnkraftverk. Det var vi själva som gjorde. Liksom vi lät dem radikaleras av sina hemländers imamer via satellit och på Internet. Vi tillät deras hemländer att finansiera moskéer på vår mark och bidrog därtill själva med skattemedel om något saknades. Västerlänningarna här länge varit sina egna värsta fiender.

Vanliga människor över hela världen lider av hög inflation.

Och hela världen står på randen till om inte världskrig så åtminstone flera större regionala konflikter som om de utbryter samtidigt till förvillelse kommer att vara väldigt likt ett sådant.

Alla har anledning att hitta en syndabock. Vilket kanske är anledningen till den enorma hets mot Israel som fyller alltifrån världsmedias till lokaltidningens rapportering?

Och Vänsterpartiet i Göteborgs Instagramkonto.

När man vet allt detta.

Att världen fördömer Israel mer än alla andra länder tillsammans. FN har fördömt Israel 153 gånger sedan 2015. Mer än dubbelt så många som resten av världen tillsammans. Att UNRWA får miljarder varje år för att utbilda palestinska barn till terrorister. 70 procent av deras budget går till utbildning. I bara en Whatsappgrupp firar över 3000. UNRWA-lärare massakrerna mot israeler den sjunde oktober 2023. Att världen betalar pengar till att utbilda Israels grannars barn till martyrer i kampen mot judarna.

När man vet att Förintelsen påbörjades ytterst hela sextio år innan Tyskarna tvingade in judar i gaskammare i industriell skala.

Den nya antisemitismen är därtill numera påeldad av sociala medier som övergett individualistiska användargränssnitt för kollektivistiska diton. De individer som finns för att stävja kollektivets naturliga flockinstinkt och leda den mot ett mer gynnsamt håll har medvetet motarbetats och tystats vilket får konsekvensen att flocken ofta skenar.

Om det som pågår nu i land efter land tillåts fortsätta kommer det att försvåra judiskt liv i diasporan så till den milda grad att en stor andel judar kommer att emigrera till Israel. Som om världen undermedvetet driver judarna att samlas på samma plats. Redo för slakt.

Sett ur det mörkaste av perspektiv ser det ut som att hela världen vanemässigt fördömer judarna och emellanåt offrar en oskuld till vulkanen. Bara det att här målar de upp palestinierna som oskyldiga offer, fastän de är uppfostrade i en dödskult som vill mörda judar, och skickar fram dem mot det judiska folket som bara genom att försvara sig tvingas leva ut den icke-judiska fantasin om att judar dödar icke-judars barn. Vilket också uppfyller judehatarnas fantasier eftersom judarna då lever upp till myten om dem som blodtörstiga mördare av icke-judars barn. Det är inte något jag skriver utan att känna äckel. Försvarar de sig inte är det de som mördas.

Det är bara det som gör att jag oroar mig för en ny Förintelse.

Tack för att du har lyssnat på #DEKONSTRUKTIVKRITIK.

Som du förstår har jag jobbat på den här essän ett tag. Så ett stort tack till Dig som bidrar till produktionen av den här podcasten. Du är en hjälte. Oavsett om du är patreon på patreon.com/ARONFLAM – där du får avsnitten två dagar före alla andra utan reklam – eller om du bidrar via paypal, med bitcoin eller på swish: 0768943737. Jag är Dig stort tack skyldig. Och tackar genom att producera bland annat den här typen av essäer.

Jag vill också meddela Dig som är Patreon att jag har blivit informerad om varför videoavsnitten från Israel inte dök upp i din RSS. Det beror tydligen på att video inte dyker upp i rss men podcasts gör. Så emellanåt kan det vara bra att dyka in på min patreon-sida och kolla om jag har lagt upp något. Jag brukar också lägga upp saker i mina sociala medier så följ mig även där om du begagnar sådana. Om inte – grattis! Själv försöker jag vara en individ på plattformarna för att stävja just den typ av skenande digitala mobbar som uppstår där till följd av algoritmerna.

Återigen ett stort tack till Dig som bidrar till mitt arbete. Jag är Aron Flam. Till nästa gång – ha en god och produktiv tidsenhet.