(För att LYSSNA PÅ AVSNITTET KLICKA HÄR!)
Morgonen den tjugonde november 2023, när nyheten om Javier Mileis seger i Argentinas presidentval nådde mig, spred sig ett leende över mitt ansikte som sträckte sig från öra till öra. Inte för att det påverkar mig i någon större utsträckning. Inte Dig heller skulle jag tro. Och då borde det ändå ha, om inte annat ett större känslomässigt, inflytande på migg än på Dig. Jag har bott i Argentina ett kort tag förstår Du. I Buenos Aires. Jag var bara där i tre månader men det är längre än jag bott på många andra platser på jorden så vissa känslomässiga band till landet har jag. Jag var där över nyår, under deras sommar, från slutet av 2007 och en bit in i 2008.
Buenos Aires är en oerhört vacker stad. Inte överallt såklart eftersom det också är en enormt stor stad men många av de centrala stadsdelarna är fantastiska. Vissa av de centrala delarna ser ut som en fransk medelhavsstad på steroider. Åttafiliga vägar mitt i stan med franska barockhus, eller låga spanska hus i stadsdelen Palermo. Prunkande parker. Både europeiska och japanska. Olika delar av staden har fått sin karaktär av de invandrargrupper som byggde dem och bodde där.
Och en av världens största nekropolis. En begravningsplats mitt i staden där familjer har bokstavliga små palats som familjegravar. Kvävande varma dagar. Där fukten i luften klibbade fast dina kläder på kroppen och skapade små rännilar av svett och kondens. Heta nätter. BA är så trollskt som jag beskriver det. I all fall om sommaren. Jag kan inte uttala mig om deras vintrar.
Skälet till att jag valde Buenos Aires var dock vare sig dess skönhet, deras goda kött, eller Argentinas historia som Sydamerikas regionala supermakt. Jag talade inte ett ord spanska innan jag landade i Buenos Aires och kan stolt säga att jag inte lärde mig ett ord under tiden jag var där. De talar ändå inte spanska. Redan då var det lokala språket dollar. Vilket hör till saken.
Jag valde Buenos Aires av två anledningar. Jag hade sparat ihop pengar för att kunna koncentrera mig på skrivande i några månader och därför var jag vad man skulle kunna kalla en priskänslig konsument. För det andra ville jag att landet skulle ha hög levnadsstandard. Och det är två krav som vanligtvis är väldigt svåra att kombinera. Men Argentina är undantaget från den regeln.
När jag var där hade det gått mer än fem år sedan deras senaste stora krasch och det var mer än ett halvt decennium kvar till nästa.
Vilket alltså var anledningen till att jag hamnade i Buenos Aires. Efter att ha snålat så mycket jag kunde på den ändå rätt dyra flygbiljetten som tog mig till Argentina på blott 36 timmar med två mellanlandningar hade jag ändå råd att hyra en trea med 40 kvadratmeter stor solaltan; med inbyggd parija, Argentinarnas tegelgrill med höj- och sänkbart galler; i det lummiga och lite avsides området Las Canitas.
För även om parkerna är prunkande, byggnaderna ståtliga, tunnelbanan går, är alla fattiga.
I början av nittonhundratalet var Argentina ett av världens rikaste länder. All pompa och ståt står kvar men det är numera mest en kuliss. Så var det redan när jag var där.
Argentinas ekonomiska bekymmer är många och har en lång historia men kan sammanfattas med för stor stat, för stor statlig inblandning i ekonomin och svag äganderätt. Något som gäller för omväxlande fascistiska och socialistiska regeringar.
Det parti som allra längst har innehaft makten i Argentina är Peronisterna. Totalt 45 år. En sorts socialdemokrater, i alla fall i det att de sätter makten framför allt, vars förgrundsgestalter ikoniserats i filmen Evita med Madonna. Kärnan i peronismens ideologi är social rättvisa, stor statlig inblandning i ekonomin, ett fokus på arbetarklassens rättigheter och personkulten runt Juan Peron och hans hustru Evita.
Det tog mig flera månader i Argentina innan jag förstod varför affärsinnehavare och restaurangpersonal hellre tog mindre betalt för varor om de fick betalt i småmynt än i sedlar. När jag köpte cigaretter i en kiosk, eller betalade för en drink på en bar, ville alltså personalen hellre ha mindre pengar tillbaka än att få dricks förutsatt att det var mynt och inte sedlar. Det var först när jag fick förklarat för mig att metallen i mynten var värd mer än pappret pengarna var tryckta på som det verkligen gick upp för mig hur illa ställt det var.
Det jag lärde mig i Buenos Aires istället för spanska var att det spelar ingen roll hur goda dina förutsättningar är om du förspiller dem. Det sa mig också något om Sverige. För många år sedan nu frågade Navid Modiri mig om vad jag trodde om Sveriges framtid. Jag svarade att det kommer bli som en kombination av Argentina, Italien och 20-talets Chicago. Gangsterkrigets Chicago är en liknelse som inte längre behöver förklaras. Italien syftade på de svaga minoritetsregeringarna som inte lyckas genomföra någonting av värde och det jag lärde mig i Argentina var att all infrastruktur skulle vara kvar men valutan är värdelös och människor rätt fattiga.
Problemen i den argentinska ekonomin är gigantiska. Inflationen är utom all kontroll. Peson är i princip värdelös. De som sparar, något de flesta inte kan, gör det i dollar. Att en kandidat som Javier Milei vinner valet är därför inte konstigt.
Den mest positiva beskrivning av Javier Mileis seger jag kan finna är inskickad till Forbes:
”Den 19 november stod Argentina inför ett av de viktigaste valen sedan demokratins återkomst 1983, för exakt 40 år sedan. Den abortfientliga libertarianska underdog-kandidaten Javier Milei och hans parti ’La Libertad Avanza’ vann presidentvalets andra omgång med en överväldigande seger, med 12 % marginal över den vänsterinriktade peronistiska tidigare ekonomiministern Sergio Massa: 56 % mot 44 %. De två kandidaterna kampanjade för varje röst i en av de mest polariserade och ideologiserade kampanjerna någonsin.”
Det är en övertygande demokratisk seger. Det är heller inte så konstigt att argentinarna ”valde att ta hoppet ut i det okända” som svenska Yle uttrycker saken. Oavsett hur det går med Mileis reformer behöver ekonomin ett reset.
I övrigt om du googlar på ”Javier Milei vann” är det i princip negativa omdömen. Höger-populist verkar vara det snällaste pressen har att säga. Beroende på hur du ställer Dig till att uttrycket ”outsider” är bättre eller sämre kanske?
I sitt första offentliga uttalande som president säger Javier Milei: “Idag börjar återuppbyggnaden av Argentina. Idag börjar slutet på Argentinas nedgång. Modellen av förfall har nått sitt slut. Argentina kommer att återvända till den plats i världen som den aldrig borde ha förlorat. Vi kommer att arbeta sida vid sida med alla nationer i den fria världen, för att hjälpa till att bygga en bättre värld. Våra ledord är begränsad regering, respekt för äganderätt och fri handel.”
Det är gott nog att han betonar den fria världen. Han har redan sagt att han kommer styra om Argentinas affärsförbindelser från Kina och Brasilien till USA och Israel. Det är viktigt att han betonar äganderätten. För mellan Argentinas fascist- och socialistjuntor har det avskräckt från investeringar att man när som helst kan få se sina tillgångar beslagtagna av staten och donerade till någon politikers familjemedlem eller vän. Och det är såklart alltid glädjande att höra orden fri och handel särskilt då i kombination. Men det som får mig att le från öra till öra och andra att hata, smutskasta eller skälva av vrede och/eller rädsla i stövelskaften är det han sagt som faktiskt fört honom till presidentposten.
Då låter det så här:
”Du kan inte ge skitvänsteridioterna en tum”
”Kan du definiera ’skitvänsteridiot’” undrar programledaren
”Alla kollektivister. Alla sorters kollektivister”
”Men varför kallar du dem ’skit’?”
”För att de är SKIT! Du kan inte ge skitvänsteridioterna en millimeter för att de kommer förgöra dig.”
Sen förklarar han att de smusslar undan alla sina egna oegentligheter, att vänstern döljer sina egna brott och tillägger att om du är på andra sidan kommer de att ”RUINERA DIG!”.
I
– som sändes på X/Twitter – frågar Tucker Carlsson, med anledning av att socialismen just fått grepp om och börjat växa sig stark i, USA och med tanke på att Argentina befinner sig i slutet av den resan vad Milei har för råd till amerikaner. ”Omfamna aldrig socialismens ideal” inleder Milei. ”Tillåt er aldrig att bli förförda av den sociala rättvisans sirensång. Snurra inte in er i det där konceptet som säger att där det finns ett behov finns det också en rättighet. Men det kan inte ske av sig självt. Vi måste vara förberedda på detta och bedriva kulturkrig varje dag, och vi måste vara försiktiga för de har inga problem med att infiltrera staten, och använda sig av Gramscis tekniker” med vilket han syftar på den långa marschen genom institutionerna.
Vänstern ”förför konstnärerna, de förför kulturen, de förför media, eller blandar sig i utbildningen innehåll. Du måste vara mycket försiktig, avfinansiera dem, och tvinga in dem i en rättvis strid. Samtidigt måste vi höja medvetenheten i näringslivet att massorna är nödvändiga…. Milton Friedman brukade säga att entreprenörens sociala funktion är att tjäna pengar men det är inte tillräckligt. En del av deras investering måste gå till de som försvarar frihetens ideal så att socialisterna inte kan flytta fram sina positioner. Och om de inte gör det, kommer socialisterna ta sig in i staten, och använda staten för att påtvinga en långsiktig agenda som kommer förstöra allt det rör vid. Så vi behöver ett åtagande, från alla som skapar värde, att kämpa mot socialismen, att kämpa mot överstatlighet, och förstå att om de misslyckas med att göra det, kommer socialisterna att ta över helt. För vad är poängen? Eftersom de är som iglar på andra, utan att arbeta, är de outröttliga i sina strävanden. Deras ledmotiv i livet är att leva av andras arbete. Så de ger sig aldrig i fråga om mekanismen som ger dem kontroll över andras förmögenhet, pengar eller inkomst. Denna strid måste alltså pågå utan uppehåll. Vi kan inte ta en dag ledigt för när vi vilar smyger sig socialismen på”.
Jag valde inte just det här klippet för att påminna Dig som lyssnar att du borde skicka mig mer pengar om du råkar vara en förmögen näringsidkare. Det borde du visserligen eftersom jag är en sådan som försvarar frihetens ideal.
Men jag valde det för att det han beskriver har så stora likheter med Sverige. Vi befinner oss också i slutet av vår socialdemokrati. Alla stora sociala ingenjörsprogram som genomsyrar myndigheter, läroanstalter och företag är på väg mot sin naturliga slutpunkt. Den offentliga sektorn kallas den offantliga sektorn av en anledning. Den har vuxit sig bortom all rim och reson. Det pengarna läggs på verkar också inte vara de verksamheter vi behöver mest. Just nu hade vi behövt en större armé som kanske inte är fullt så feministisk. Vi hade behövt ett mer välfinansierat rättssystem med fler domare, åklagare och poliser. Kortare köer i vården. En bra skola. Istället har vi lagt pengarna på jämställdhetsintegrering av myndigheter och lärosäten. Stora miljösatsningar med oklar avkastning. Stor invandring av människor som kommer hit för att få bidrag snarare än för att bidra. Ännu mer pengar till diktatorer och terrorrörelser i utlandet. Eller bara genomkorrupta biståndsprojekt. Och givetvis tio miljarder per år för ett Public service vars uppgift är att dölja att allt det här sker.
Javier Milei verkar i de korta klipp som kommer ut med översättning av spanskan i alla fall ha fattat vad inte bara Argentinas utan hela västs problem är. En fokus på lika utfall snarare än lika möjligheter. Kollektivism fostrad av en kollektivistisk ideologi. Politisk nepotism, svågerkapitalism och en för stor offentlig sektor som fokuserar på fel saker.
I ett klipp går han fram till en stor whiteboard där statens olika departement representeras av små blå klisterlappar. ”Det första vi måste förstå är att staten inte är lösningen. Staten är problemet.” Så går han fram till varje lapp i tur och ordning, läser upp vad som står på lappen, river av den och skriker ”UT!”. ”Sport och turism. UT!”; ”Jämställdhetsministeriet. UT!”; ”Kulturministeriet. UT!” och så vidare. Det är fantastiskt roligt på det där sättet som saker kan vara för att de är sanna.
Sedan barndomen kallad ”galningen”, ett öknamn som följde med i en mindre ligas fotbollskarriär, efter vilken han gjorde akademisk karriär som ekonom. Under sin kampanj har han kallat sig själv för ett lejon, något han också i sina tal påpekat att han vill att argentinarna ska bli (istället för viljelösa får), och viftat med motorsåg som symbol för vad han ska göra med olika statliga myndigheter.
Jag ska inte förneka att det börjar banka av längtan i mitt libertarianska pojkhjärta. Han är också extremt pro-israel och USA. Påstår sig studera judendom och har uttryckt en längtan efter att konvertera. För att vara en påstådd högerextrem fascist och auktoritär betonar han den personliga friheten väldigt ofta.
Han är emot aborträtten eftersom han inte tycker att det är att ta sig för stora friheter med någon annans liv. Du behöver inte hålla med men i relation till hans filosofi som jag förstår den är den logiskt konsekvent.
”Hur kan förmågan att kunna döda andra människor vara en rättighet? Som liberal tror jag på den obegränsade rätten till liv baserat på försvar av liv, frihet och egendom. Jag försvarar livet, biologin säger att livet börjar vid befruktningen,” enligt Milei i Buenos Aires Times.
Du kan tycka vad du vill om det. Eller att han vill avskaffa riksbanken och dollarisera den argentinska ekonomin. Faktum är att den argentinska ekonomin behöver en Adam Smith-liknande omstart. Det går inte att laga det som finns. Att han är så tydligt för den fria världen och individualism är också något som hela väst borde omfamna. Om Väst inte vore ansatt av samma sjukdom som Argentina i varierande grad.
Den relativt sett fria världen ser sig återigen omringad av fiender. Fiender som dessutom, med hjälp av nyttiga idioter i väst, lyckats bryta ner vårat ideologiska motstånd mot auktoritära och kollektivistiska idéer som tribaliserar och polariserar våra samhällen. Kina och dess kumpaner Iran, Ryssland, Nordkorea, Turkiet, med flera. Väst måste känna igen sina vänner och sluta dem till sitt bröst. Javier Milei är en vän. Dessvärre presiderar Biden över den mest vänsterlutande administrationen i USAs historia varför ett närmande tyvärr är osannolikt.
I sitt installationstal sa Milei att ”Vi anser att Public TV har blivit en propagandamekanism. Jag stödjer inte dessa metoder, att ha ett propagandaministerium. Public TV måste privatiseras.”
Låter det bekant? Det kanske är roligt för att det är som att jag skulle bli statsminister i Sverige? Jag skojar givetvis.
Det låter bekant för att med lokala variationer lider nu alla gamla välfärdsstater av samma sjukdom. Socialismens slutfas. När de lyckats rasera alla hierarkier. Vilket kan låta bra men är slutet på meritokratin. Istället har vi nu en metriokrati där medelmåttan är både ideal och den som lyfts upp till positioner av makt. Det kan låta hårt men om du betänker att Annika Strandhäll ingår i den eliten är medelmåtta faktiskt en komplimang.
När de lyckats radera skillnaderna mellan könen och skapa ett förvirrat könskrig ingen vill delta i. Utplånat religion. I alla fall de religioner som konkurrerat om makten. Du kan tycka vad du vill om det men det är bättre att få sin moral från en andlig institution än socialdemokraterna. De är inga moraliska auktoriteter. De påstår sig bara vara det. I Sverige har vi också ett större problem med att de faktiskt importerat en religion de i sin inkompetens och sin arrogans trott sig kunna tämja och göra till ett lika tandlöst politiskt verktyg som svenska kyrkan. De trodde på allvar att deras 100 år gamla skitideologi skulle kunna reformera Islam. En 1400 år gammal världsreligion med 1.2 miljarder anhängare.
Islam är dock ett problem Argentina verkar förskonat från.
Däremot lider, och lyder, argentinarna under en onödig genusmyndighet som Milei lovat lägga ner inom 21 dagar från sitt tillträde. Och så vidare. Så är han the real deal eller bara ytterligare en i raden av populister? Hans akademiska meriter är imponerande. Ett femtiotal avhandlingar och flera böcker. Han hatar Keynes så mycket är klart och verkar ha ägnat en stor del av sitt arbete åt att motbevisa honom i alla hans former. Vad Milei istället förordar är teoretiskt korrekt och fullt möjligt men kräver en kultur av individuellt ansvarstagande parat med den här vidsträckta friheten han erbjuder. Även om han misslyckas, för som man märker när man läser västerländska tidningar är det många som hoppas på just det, kanske han planterat ett frö? Eller erbjuder ett exempel att lära ifrån?
Oavsett vad är det sista talet jag vill översätta. Jag ska göra mitt bästa för att imitera hans latinska gusto. Men du får ursäkta om jag inte når upp till hans eldiga retorik. Jag är trots allt inte latino.
”Vi står inte över de vi företräder. I finansiella termer ”Derivatet kan aldrig vara värt mer än den underliggande tillgången”. Derivatet existerar bara för att den underliggande tillgången gör det. Vi existerar som folkets representanter för att folket existerar. Det är galenskap, vanföreställning, att tro att en folkets representant står över själva folket. Det är en vanföreställning som den politiska kasten lever i. I vår regering kommer politikerna ha samma privilegier som de vanliga medborgarna har. De kommer vara tvungna att internalisera sina externaliteter. De kommer vara tvungna att internalisera sina externaliteter. Om de fuckar upp är det inte bara vanliga hederliga argentinare som ska behöva drabbas av konsekvenserna. Politikerna kommer lida mer. De kommer vara tvungna att leva som vanliga hederliga argentinare lever. Deras privilegier är över. Det är slut på festen. Detta är något bara en outsider kan åstadkomma. Bara en kille som kommer från utsidan kan göra det. Och inte vilken outsider som helst – för historien är full av outsiders som tagit sig in i existerande strukturer. Vi är outsidernas outsider, för vi är outsiders utan en förbestämd struktur. Vi är byggda för det här. För vad? För att sparka ut deras arslen! Festen är över! Politikernas privilegier är över. Det är över. Ett annat Argentina är omöjligt med samma gamla människor. Nog får vara nog. Festen är över. Det är därför de vill smutskasta mig. Det är därför de skickar fram 200 värdelösa ekonomer mot mig. Det är därför de bussar pseudo-intellektuella på mig. Det är därför de vänder slumprästerna mot mig. Det är därför de attackerar mig genom media. Det är därför de statsanknutna företagarna attackerar mig. För att FESTEN ÄR ÖVER! Varför intensifieras attackerna? För att de inte trodde att detta var möjligt. De förstår först nu att folket skriker efter FRIHET! De skriker FRIHET! De har upptäckt att de inte vill vara lamm. De har upptäckt att det känns bättre att vara lejon! För som jag sa i mitt första tal: ’Jag kom inte hit för att leda lamm. Jag kom hit för att väcka lejon!” Och de vaknar nu de vaknar. De kommer att sluka de tjuvaktiga politikerna. De kommer att sluka de korrupta affärsmännen. De kommer sluka fackföreningarna som förrått sitt folk. De kommer att sluka de i media som varit dessa skurkar behjälpliga för att hålla festen igång. De kommer att göra sig av med alla eko-bedragare, åsiktsologer och allt sånt skräp. De förordar bara staten för att de är försörjda av staten. För att de stjäl från den. Argentina vaknar upp. Finns där ljus? Ja! Där finns ljus. För folket vaknar upp. De har upptäckt att slaveri inte är en bra affär. Och att det finns ett bättre liv vilket är att leva som fria människor. Det är därför du ser det du ser. Det fungerar precis som en exponentiell funktion. Vid någon punkt fanns en vändpunkt och nu kan de inte stoppa det. De kan inte stoppa det. När den exponentiella funktionen börjar växa kan du inte stoppa den.”
Visst påminner den längtan han ger uttryck för något du själv känner igen från vårt eget land? Även vi var en gång bland jordens rikaste länder. Men Sverige har halkat efter rejält. Vår inflation är inte som Argentinas tresiffrig. Men det är bättre om vi tar itu med våra strukturella problem innan det kommer till den punkten än att vänta tills katastrofen är ett faktum.
Vi lever i ett land som också trycker pengar för att kompensera för en allt mindre arbetande befolkning, en allt större del som inte bidrar, och en allt större stat; som därtill verkar fokusera på vansinniga politiska projekt med sitt ursprung i lyxföreställningar som inte har något med verkligheten att göra! Vår Riksbank kanske inte trycker pengar i samma takt som den argentinska men den stödköper svenska pengar på ett sätt som inte borgar för förtroende. Du kan skylla alla Sveriges problem på för stor och okontrollerad invandring om du vill men invandrarna bjöd inte in sig själva. De är här till följd av en faktisk politik som även den har sitt ursprung hos socialisterna.
Javier Milei visar vägen. Precis som den grekiska tricksterguden Hermes har han nu lurat sig in i Olympen. Om han får stanna beror helt på om han lyckas förändra spelets regler tillräckligt mycket för att göra plats för honom och de ideal han säger sig företräda. Ekonomiskt, men kanske framför allt kulturellt.
Jag är Aron Flam – till nästa gång ha en god tidsenhet.
Aron väldigt intressant!
The parliamentary political-parties have allocated themselves public funds, enriching themselves and increasing the barries to the entry of new parties.
Real wage-earner funds should be enacted to collect 100% of the public subsidies to parties, increased to account for interest, e.g., by taxing them at e.g., 50 % of their annual budgets.
Parties that cannot attract members without public funding should declare themselves not only financially but intellectually & morally bankrupt.
The recovered funds should improve the care of the elderly and the poor, to improve health-care, and to improve the libraries and schools with non-partisan high-quality literature and textbooks.
.
(Of course, it would be simpler for the EU to declare Sweden a failed state and ask the sane people of Denmark and Norway, even social democrats, to administer Sweden as good men.)