Innan jag presenterar Johan Westerholm, eller snarare som en del till presentationen, kan det vara bra om du känner till lite grundläggande fakta om Frantz Fanon.
Frantz Fanon var en inflytelserik psykiater, filosof, revolutionär och författare från Martinique, en ö i Karibien som är en fransk utomeuropeisk koloni. Han föddes den 20 juli 1925 och dog den 6 december 1961. Fanon är mest känd för sina arbeten om dekolonisering och kolonialismens psykologi. Han är bland annat upphovsman till termen dekolonisering som numera är så populär hos alla. Från Hamas till vänsterintellektuella västerlänningar. Inte nog med det. Han är också upphovsman till uttrycket ”levd erfarenhet” som även den bidragit så mycket till subjektiviseringen av världen där alla plötsligt har ”sin sanning” istället för att tro på en universell sanning.
Hans erfarenheter av rasism och kolonialism, både personligen och genom sitt arbete, formade hans teorier och politiska aktivism. Fanon studerade medicin och psykiatri i Frankrike och arbetade sedan i Algeriet, då en fransk koloni. Där kom han i kontakt med Algeriets befrielsekamp och blev aktiv i rörelsen för självständighet.
Fanons mest berömda verk inkluderar: ”Svart hud, vita masker” (Peau noire, masques blancs, 1952): I vilket han utforskar de psykologiska effekterna av kolonialismen på både kolonisatörer och de koloniserade. Han diskuterar hur kolonial maktstrukturer påverkar identitet och självuppfattning. Och det allra mest berömda, och sista verket är ”Jordens fördömda” (Les Damnés de la Terre, 1961): Det är skrivet mot slutet av hans liv och handlar om dekolonialiseringens process och dess psykologiska och politiska aspekter. Boken är en djupgående analys av kolonialismen och argumenterar för behovet av våldsam uppror för att uppnå verklig frigörelse.
Fanon är en central figur inom postkolonial teori och hans skrifter har haft ett stort inflytande på antikoloniala rörelser runt om i världen. Hans idéer om befrielse, identitet och motstånd mot förtryck fortsätter att vara relevanta och diskuteras flitigt inom akademiska och politiska kretsar. Fanons verk är också viktiga inom psykologi, särskilt när det gäller att förstå effekterna av rasism och kolonialism på mänskliga psyken.
1954 inledde den algeriska befrielserörelsen FLN en serie bombdåd i Alger, vilket inledde revolutionen och som åtta år senare skulle leda till Algeriets självständighet. Vid den tiden praktiserade Fanon psykiatri på ett sjukhus i staden Blida. I den rollen såg han direkt effekterna av Frankrikes svar på bombningarna den i november 1954.
”En ökande andel av hans patienter var offer för den slakt som den franska militärens nedslagning ledde till,” skriver Peter Hudis i sin biografi ’Frantz Fanon: Barrikadernas filosof’.
När Fanon anlände till Algeriet 1953 upplevde han för första gången en sorts rasism som han inte kände igen från Frankrike eller hans hem Martinique. Sjukhuset där han arbetade segregerade europeiska och algeriska patienter. Att behandla offren för det franska imperiet radikaliserade honom.
Han gick med i FLN 1954 och tillät rebellerna att använda sitt sjukhus för att gömma och behandla sina kämpar. På så sätt kan han ha inspirerat Hamas på fler sätt än genom bara sin filosofi.
Det är också hans revolutionära erfarenhet som är bakgrunden till hans sista bok, ’Jordens fördömda’. Han skrev den i Tunisien medan han dog av leukemi 1960 och 1961. Där den första boken strävade efter en global humanism bortom ytliga markörer som hudfärg är Jordens fördömda helt inställd på våld som politisk metod för frigörelse. Första kapitlet i boken handlar om våld.
”I sin nakna verklighet stinker avkoloniseringen av glödheta kanonkulor och blodiga knivar,” skriver Fanon.
I Frantz Fanons värld finns bara två sorters människor: koloniserade och kolonisatörer. De som har makt och de som går utan och bara utsätts för makten. De koloniserade formas av våldet. Som Fanon uttrycker saken: ”Så snart de är födda är det uppenbart för dem att deras trånga värld, genomborrad av tabun, endast kan utmanas med rent våld.”
Trots att boken är riktad till bönder i den koloniserade tredje världen har den ironiskt nog fått sin kanske ivrigaste läsekrets bland västerländska akademiker och vänsterlutande intellektuella ungdomar på våra universitet. Varför de högljutt gapar om avkolonisering när det enda som ska avkoloniseras är våra akademiska institutioner och dessa skränande fånars medvetanden.
En av Fanons viktigaste vänner var existentialismens fader Jean-Paul Sartre. Vid tiden för publiceringen av ’Jordens fördömda’, var Sartre en av de mest inflytelserika kulturella figurerna i Europa. Kanske i hela världen? Och det är i Sartres förord till första upplagan av ’Jordens fördömda’ som vi finner fröet till den moraliska dyslexi som idag får så många intellektuella att fira Hamas pogromer den 7 oktober.
Jean-Paul Sartre använder förordet för att inpränta kolonialismens ondska i de franska läsarna: ”Våra offer känner igen oss genom deras sår och bojor: det är vad som gör deras vittnesmål oåterkalleligt,” skriver han.
”Ni som är så liberala, så humana, som tar kärleken till kulturen till punkten av affektion, ni låtsas glömma att ni har kolonier där massakrer begås i ert namn.”
Precis som Fanon överger Sartre här det individualistiska perspektivet till förmån för ett kollektivt skuldbeläggande av Frankrike och fransmännen. Till förmån för kollektivism. Den lilla människan är helt bortglömd. Kvar är bara abstrakta grupper av förtryckare och förtryckta.
Fanon går ännu längre i sin analys. Han tror inte bara att våld är oundvikligt för att nå friheten; han skriver också att handlingen att döda renar mördaren. Våldet har en katartisk effekt. Så här skriver han: ”På individnivå är våld en rengörande kraft. Det befriar den koloniserade från deras underlägsenhetskomplex, från deras passiva och förtvivlade inställning. Det ger dem mod och återställer deras självförtroende.”
Som självhjälpsbok mot förtryck har receptet för befrielse genererat ett magert resultat. Resultatet i de befrielserörelser som tog till sig Fanons idéer var att de bytte en sorts barbari mot en annan. Från kolonialt förtryck till lokalt förtryck. Vilket faktiskt är något som Fanon varnar för själv senare i boken skulle kunna komma att ske. Algeriet är ett talande exempel.
Jag säger inte detta för att rättfärdiga kolonialismen. Sydafrika skulle inte vara bättre idag om det fortsatt med sin apartheid. Fransmännen bör inte återta Algeriet. Även om landet verkligen skulle behöva en ny regim är våldsamt förtryck inte vad algerierna behöver mer av. Vare sig eget eller andras.
Sensmoralen är snarare att våldet som politisk metod riskerar att institutionaliseras och bli en del av den nya regimen.
Idag används Fanon för att rättfärdiga folkmordsretorik mot den enda judiska staten och mot judar över hela världen.
Trots att Israel inte är en kolonialstat. Det är en fristad. Det finns inget annat land för judar. Kriget 1948 som bröt ut efter att Israel erkändes var en kamp mellan ett folk som hade överlevt ett folkmord och hela den arabiska världen.
Johan Westerholm är en av DKs stamgäster. Han är författare till Islamismen i Sverige och driver sajten ledarsidorna.se. Vårt samtal idag handlar dels om Johans intresse för konst och opinionsundersökningar men efter ett tag kommer vi in på hans nästa bok Ur askan och det kan då vara bra att ha lite information om Frantz Fanons Jordens fördömda för att förstå vad han talar om. Njut!
